Senaste inläggen

Av Magnus Månsson - Tisdag 10 jan 21:46

14, drygt till och med, härliga handbollsdagar ligger framför oss.

Herrarnas VM.

Inför turneringen i Frankrike har jag sett en och en halv match mot Norge via tv och live den i går mot Chile i Baltiskan. Var står då det nya svenska laget? EM-kvalmatcherna i höstas mot Montenegro och Slovakien gav positiva segerbesked liksom de tre VM-repetitionerna. Men hur bra är de fyra motståndarna i ett internationellt mästerskapsperspektiv? Detta skrivit i vetskap om att Norge kom fyra i senaste EM-slutspelet.

Det finns så många frågetecken.

Simon Jeppsson, ung orädd talang, är en av Sveriges främsta på mången god dag. Men helt oprövad mot högklassigt internationellt försvar. Måste upp till bevis för att kunna komplettera Lukas Nilsson.

Johan Jakobsson måste bli frisk till de viktiga matcherna. Albin Lagergren är duktig mot lite mer mediokert motstånd och duger då som avlösare för Jonas, men är inget rejält hot i skarpt läge.

Hur är formen för Jesper Nielsen efter sin sjukdom? Andreas Nilsson måste avlastas offensivt som mittsexa och inte minst behövs Jespers defensiva rutin. Max Darj i all ära men intensiteten i ett VM är tuffare än den han är van vid i Handbollsligan. Är rädd att det blir (alltför) många besök på botbänken för honom.

Kantspelarna är oftast säkra i sina avslut och snabba i omställningsspelet. Niclas Ekberg och Jerry Tollbring är dessutom mycket bra straffskyttar. Mattias Zachrissons irrationella spel naturligtvis en tillgång. Men hur pallar Emil Frend Öfors, när han ställs mot målvakter i världsklass? Minns när HK Malmös Dan Beutler för en tid sedan helt nollade Emil.

Målvakterna Mikael Appelgren och Andreas Palicka med sin Bundesligaerfarenhet håller i ett VM.

Så är det då den offensiva nyckelpositionen, mittnian. Jim Gottfridsson har ett tungt ansvar. Han har egenskaper på många områden som gör honom till en respekterad och fruktad spelare handbollsvärlden över.

Jims speltid måste ransoneras. Förbundskapten Kristjan Andresson måste ha rätt fingertoppskänsla och värdera de perioder/matcher han skall låta Jesper Konradsson spela längre eller kortare tid. Jesper är duktig i det svenska seriespelet, men vi pratar VM.

En spelare till av Fredric Pettersson eller Philip Stenmalm skall in truppen men vem av dem det nu blir så kommer han att ha en undanskymd roll i det stora hela.

I min handbollsvärld har Sverige en trupp med många osäkra kort. Samtidigt som det finns hög potential.

En andraplats i gruppen efter Danmark och en möjlighet att nå en kvartsfinal är stor. Och där kan allt hända.

Så varför inte?

(I gruppspelet möter Sverige: Bahrain, Argentina, Danmark, Quatar och Egypten.)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Måndag 9 jan 12:55

Sverige spelade en fotbollslandskamp i går mot Elfenbenskusten.

De afrikanska mästarna vann med 2—1 över ett ungt svenskt lag med få spelare som lär finnas med när VM-kvalet fortsätter om några månader.

Nu var väl varken tidpunkten eller motståndet det optimala för att rättvist bedöma de svenska spelarna. Utan att direkt glänsa var Elfenbenskusten överlägset ett svenskt lag långt från matchform.

Valet av motstånd kan givetvis ifrågasättas.

Den intressantaste frågan för den stora svenska fotbollsallmänheten – och för förbundskapten Janne Andersson –  var givetvis vem eller vilka av de svenska talangerna som har kapacitet att ta en plats i en VM-kvaltrupp.

Jag såg matchen via tv men av olika anledningar följde jag inte upp eftersnacket. Självfallet har jag min uppfattning klar, vad den nu är värd. Sen är det alltid intressant att se och läsa och diskutera vad andra har för åsikter.

I morse slog jag upp min morgontidning Sydsvenskan för att ta del av krönikörens synpunkter. Vad fick jag läsa? Jo, hur de tre (Brorsson, Pa Konate, Lewicki) medverkande spelarna från Malmö FF skötte sig. Ok, jag kan acceptera att man skriver något om spelare med lokal anknytning, men i ett större perspektiv fanns det också andra intressantare spelare att analysera.

Men som vanligt frångick inte tidningen vanan att koncentrera sig helt på MFF. Inget om någon av de andra.

I krönikörens fotbollsvärld är MFF viktigare och större än Sverige.

Jag är övertygad om att den övervägande delen av läsekretsen inte delar denna uppfattning.

I min värld är Sydsvenskan ingen lokaltidning.

ANNONS
Av Magnus Månsson - Fredag 6 jan 12:31

Basketligan för herrar skall bli öppen.

Det vill säga det skall inom något år, som i de andra lagbollsporterna, bli upp- och nedflyttning med kval och allt.  Det är en modell som tilltalar den svenska idrottssjälen.

Som det varit under 24 år har en nämnd granskat och måst godkänna klubbarnas ekonomi, organisation, givetvis också lagets kapacitet och i begynnelsen även standarden på ungdomsverksamheten. De allra första säsongerna fanns det till och med krav om att trupperna skulle innehålla någon junior uppfostrad i den egna organisationen.

Huvudskälet till dessa krav var att höja klassen på svensk basket och förhindra att föreningarna gjorde satsningar utan ekonomisk täckning. Det var basketsporten motsvarighet till elitlicensen, som nu de flesta lagbollsporter infört.

Men kommer den nya serieorganisationen innebära någon förändring, någon standardförbättring? Det blir som nu pengarna som styr. Basketligans historia är fylld av ekonomiskt krisande klubbar. Avhoppen har varit många. Företag av olika dignitet och lyskraft har stöttat klubbarna, som bytt bort sitt namn/hjärta för att i stället spela under namn som Mataki, Öresundskraft, Kärscher, Plannja osv, osv …

Den stora boven är förstås de dyra importerna. Det finns ingen annan lagbollsport, där topplagen är så beroende av spelare från andra länder.  Betänkt att varje lag bara får ha fem spelare på plan samtidigt.  Generellt är det fler utländska spelare än svenskar på plan i Ligan.

Kassan styr nu och så kommer det att bli även i framtiden även om det blir (?) en viss rotation på vilka lag som kommer att spela i Ligan.

Det finns åtskilliga exempel, i fler idrotter än basket, där lag tackat nej till avancemang både av sportsliga och ekonomiska skäl. Jag tror att det kommer att bli så även i fortsättningen i basket. Det kvalitativa steget från Superettan till Ligan är enormt.

Lågbudgetlaget Malbas är chanslöst den här säsongen.

Laget skulle må bra av att spela på en lägre nivå.

Klubben skulle ekonomiskt må bra av spel på en lägre nivå.

Men var hamnar man om man frivilligt avsäger sig platsen i Ligan efter det här spelåret? En säsong ytterligare med nuvarande trupp (de flesta av de bästa lär också försvinna) och ekonomi och spel i Ligan vore en väg mot en ekonomisk ruin.

Det finns mycket positivt i Malbas, en stor välskött ungdomsavdelning, där pojksidan är en av Sveriges kvalitetsmässigt främsta. I USM har Malbas alla fyra pojklagen kvar i steg 3. Förra säsongen blev pojkarnas U 19 lag svenska juniormästare.

Det finns med andra ord en grund. Den måste man rädda och ta tillvara. I min idrottsvärld är det ingen prestige att utan kontinuitet och få egna produkter i spelartruppen spela i Ligan.

Det är bättre begära sig ner till Superettan, alternativt division 1, och därifrån bygga nytt och sen spelmässigt ta sig upp i seriesystemet.

 

Av Magnus Månsson - Tisdag 3 jan 17:15

Möjligheten att via tv få se alla matcher från Handbollsligan har gjort herrarnas högsta serie extra intressant.

Tänk vad man kan få för 199 kronor/månad!

Det ger en speciell känsla, kunskap, när man har tillfälle att se lagen vid fler tillfällen än när de en eller två gånger per säsong gästar Baltiskan i Malmö. Resorna till Lund blir färre för varje år. Man blir bekväm med åren. Och tv är ett bra – och billigt – surrogat.

Sändningarna är helt ok. De mer påkostade i TV 4 Sport har fler kameror och inte minst kunniga experter. Oscar Carlén visar att han spelat på elitnivå och förmedlar intressanta iakttagelser. I många av de för domarna kniviga situationerna (och de är åtskilliga i varje match) tar han dock spelarnas parti lite för ofta. Den egna spelarkarriären är inte så avlägsen. Det märks.

Lugitränare Thomas Axnér har som expert blivit mer hovsam i sina kommentarer gentemot domarna. TV-repriserna har pekat på svårigheterna.

Och så gäller det ju att vara på god fot med de som kanske nästa match skall döma hans Lugi. Nja, det var elakt konspiratorisk skrivit. Så tror jag inte Axnér fungerar.

Sändningarna i C More har färre kameror. Av vad jag förstått, sitter referenten  i en studio på en annan ort än spelplatsen. Det är inte rättvisande arbetsförhållanden.

Samtidigt har många hemfallit åt Daniel Kristiansson-syndromet. Man försöker dölja sin osäkerhet/okunnighet med att rabbla ointressant statistik. Att NN gör sitt 18:e mål den här säsongen är ju knappast av större intresse.

Det är inte fel att bara notera och sen hålla tyst.

Sen bör man ju kunna begära att en journalist på den här nivån skall kunna de elementära reglera. Det är väl lite si och så några fall.

***

Men tack i alla fall att tv-bolagen för att det finns mer inhemsk lagidrott än hockey – men skidor längs marken gillar jag – att titta på.

Hur tv-sändningarna inverkar på antalet besökande på arenorna, har jag ingen aning om. Aftonbladet har granskat herrelitlagens ekonomi. Det är ingen uppmuntrande läsning.  Klubbarna behöver varje åskådarkrona.

***

Och så längtar vi väl till VM-handbollen?!

 

 

Av Magnus Månsson - Söndag 1 jan 18:12

Det blev ingen nyårsaftonförmiddag som planerat.

I stället för medverkan vid Heleneholms IF:s traditionella Sylvesterlopp runt Pildammarna i Malmö blev det tre timmar på Akuten för att stoppa ett kraftigt näsblod.

Att något så banalt skall behöva avbryta en trevlig tradition!

Tro nu inte att jag skulle springa. Den tiden är för länge sedan förbi, när jag på ett anständigt vis och på en anständig tid kunde ta mig runt de 2,7 kilometerna runt Pildammsparken. För att inte tala om den dubbla distansen, den andra tävlingssträckan.

Jag skulle vara funktionär, flaggvakt på Carl Gustafsväg. Även ett anspråkslöst lopp som den här årsavslutningen kräver många medhjälpare.

En intressant liten detalj: Arrangören hade meddelat att man bara noterade tid på de tio främsta i varje tävlingsklass. På en löpande klocka kunde dock deltagarna själva avläsa sin tid. Det är på något sätt befriande att själva motionerandet och samvaron är viktigare än en exakt tid. I alla fall vid något lopp under säsongen.

Det blev nytt deltagarrekord, 380.

***

Pildammarna har i långa tider varit Malmös löparcentrum. Det är här löparna – även sprinters före tillkomsten av innearenan Atleticum – tränar höst, vinter och vår. Intervallträningen sker oftast längs John Ericssons väg, 600 meter från Baltiska vägen till Pildammsrondellen, 1 000 meter fram till det tregrenade trädet strax före Olgas parkering på Pildammsvägen.

Under de lite ljusare tiderna drar man i ntill Tallriken och utnyttjar de 506 metrarna runt den öppna gräsmattan. Samtidigt som man slipper de värsta bilavgaserna.

Det var till denna miljö jag som aktiv på 1960-talet kom till Malmö och i vilken  jag under ett 15-tal år vägledde en grupp löpare i Heleneholms IF. Några blev riktigt bra. Johnny Kroon har ännu det svenska rekordet på 1 500 meter (3,36,56), Tommy Persson blev OS-deltagare och svensk mästare tio gånger. En annan svensk mästare, (Carl-) Magnus Bergh, var med då och då men gick – inte oväntat – ibland sina egna vägar.

Min specielle favorit – det får man väl erkänna cirka 40 år efteråt – var Håkan Petersson. ”Hogge” kom till gruppen som 15-åring (tror jag). Så sent, med dagens mått, kunde man börja träna medeldistanslöpning på den tiden och bli bra. Vid de första träningspassen blev han så trött redan vid uppvärmningen att det fick räcka som dagens träningsdos. Med vilja och energi, hjälpt av gruppens samhörighet, fortsatte Hogge. Han blev om jag inte minns helt fel också juniorlandslagsman och nådde 1,52,5 på 800 m och 3.48,2 på 1 500 meter. Knappast tider som imponerar på dem som inte vet vilken träningsintensitet under många år som krävs för att nå ner dit.

***

Heleneholmsgruppen var år efter år stor. Det fanns pass med mellan 20 och 30 löpare mellan 15 och 25 år. Ungefär lika många som det nu finns seriöst tränande och tävlande medeldistanslöpare totalt i Skåne.

***

Så föll mina tankar i ett väntrum på Akuten förmiddagen nyårsafton 2016. Minnena fick ersätta mitt deltagande i Sylvesterloppet.

 

Av Magnus Månsson - 29 december 2016 15:28

Nyår innebär önskningar.

Mina privata håller jag för mig själv. De riktigt stora världsfrågorna, om Syrien, flyktingarna, klimatet, ja, ni vet alla de viktiga problemen, som de flesta normalt tänkande människor önskar sig en lösning på, finns självfallet också på min nyårslista.

Tidningsläsandet har i cirka 70 år varit en stor del av mitt liv. En förhoppning inför 2017 är därför att tidningsledarna skall slippa avskeda en massa dugliga medarbetare och därmed ännu mer försämra kvaliteten. Färre medarbetare, färre antal sidor ger med automatik en sämre produkt. Detta ger till följd att läsarna tvingas över till nätet för att tillfredsställa sitt nyhetsbehov.

För första gången i mitt tidningsläsande liv har jag bara en morgontidning. Men jag ägnar lika mycket tid att massmediakonsumtion som tidigare. Mitt tidningsval blev Sydsvenskan, som jag har en nästan 70-årig daglig relation med. Jag tror inte jag missat mer än ett 100-tal nummer under denna period.

Men Sydsvenskan av i dag täcker inte mitt behov. Jag tänker nu på sporten. Men tro nu för Guds skull inte att jag bara läser om idrott. Varken i tidning eller på annat sätt. Mellan 40 och 50 skönlitterära verk, en politisk veckotidning och några magasin är min årliga läskonsumtion på papper.

Sydsvenskan har koncentrerat sin bevakning på Malmö FF och Redhawks samt delvis på FC Rosengårds damlag både på papper och nät. Det är klart att det i en Malmötidning skall ges mycket plats åt dessa storklubbar. Men det blir för mycket. Jag är absolut inte ensam om denna uppfattning.

Resurserna måste fördelas på fler klubbar/fler idrotter. Man har geografiskt begränsat sitt bevakningsområde, men Malmö har åtskilliga idrotter men intressanta personligheter som är värda att uppmärksammas. Det hade uppskattats av en glesnande läsekrets. Jag tror också att de ansvariga helt missbedömer läsarnas intresse för det som exempelvis sker i Malmöklubbarnas konkurrenter.

Gårdagens viktigaste svenska fotbollsnyhet var att Rasmus Elm, den inhemska fotbollens främste artist i skadefritt skick, förlängt sitt kontrakt med Kalmar FF. Inte en rad i SDS:s papperstidning. Jag kan ge många andra exempel på missar av olika dignitet, som gjort att förtroendet minskar. Upplagans vikande siffror är annars bevis nog.

Prioriteringarna, eller om man vill bortprioriteringarna, har gjort att de som vill få en vidgad kunskap om det som händer, mer och mer söker sig till andra tidningars nätupplagor eller förbundens alternativ föreningarnas hemsidor.

Utvecklingen är kanske svår att hejda, men gör man inget, kommer raset att fortsätta.

Och min nyårsönskan om att mina för detta journalistkolleger landet runt skall få behålla sina jobb, blir då bara en from förhoppning.

De sista utgångarna är ett allmänt konstaterande, inget specifikt för Sydsvenskan.

 

Av Magnus Månsson - 22 december 2016 18:21

Fotbollsmagasinet Offside, alltid intressant och informativ, försöker i sitt senaste nummer besvara frågan:

Varför lyckas Europas tredje bästa liga aldrig dra nytta av landslagets framgångar och popularitet?

Man tänker naturligtvis på Damallsvenskan. De ligor man rankar högre är den tyska och franska. Något svar på sin fråga kommer Offside inte fram till.

Eller så vågar man inte ge ett ärligt svar.

Storklubbarnas ansvariga framför det orättvisa i pengafördelningen mellan herrar och damer från det europeiska förbundet för spel i Champions League. Om detta kan man naturligtvis ha åsikter, men hur mer pengar till FC Rosengård, Linköping och kanske Eskilstuna skulle generera ett större intresse för Allsvenskan, det förstår jag inte. Risken med en större kassa för några få är uppenbar: Klasskillnaden mellan topplagen och de övriga skulle ökas och det kan knappast öka det totala intresset.

Svenska spels och Svenska Fotbollförbundets fördelning av de ekonomiska resurserna tål också att diskuteras. Mer pengar kan ge bättre förutsättningar men det betyder inte större intresse. Allsvenskan rankas som trea i Europa. När serien startades i våras fanns 61 utländska spelare i de tolv lagen. Många av dem tillhör världseliten. Likväl var publiksnittet 815 personer. Inte sedan 2005 har snittet varit över 1 000 (Umeås och Martas storhetstid) och sedan dess har siffrorna varierat mellan 653 och 924. Man skall också ha klart för sig att de låga siffrorna höjs av att det varje säsong finns någon match med mellan 5- och 6 500 besökande.

När Marta kom till Sverige satte Umeå IK publikrekord på så gott som varje arena. Hennes dragningskraft har avtagit avsevärt. Rosengård hoppades på ett publikuppsving när Marta värvades. Det uteblev. Liksom när Lotta Schelin togs till Malmö.

Givetvis får massmedia kritik av klubbarna för att man inte ger tillräckligt utrymme till Allsvenskan. Utan att en klar helhetsbild är jag ganska så säker på att serien får den plats som intresset berättigar till. Och i Malmö mer än andra klubbar/idrotter på samma inhemska nivå får.

Det är naturligtvis ett gigantiskt problem när publikintäkterna endast utgör sex procent av budgeten. Motsvarande siffra för herrarnas allsvenska är 22.

Jag har självfallet inget säkert svar varför intresset är så svagt men väl en fundering: Spelkvaliteten är inte tillräckligt bra. Prestationerna är överlag inte lockande.

Och observera jag gör ingen jämförelse med herrfotbollen. Jag vet att ett juniorlag för herrar i handboll vinner över ett damlag men att en dammatch på elitnivå kvalitetsmässigt generellt sett har högre klass än en fotbollsmatch.

I förhållande till kvaliteten har SHE, damhandbollens högsta serie, också låga åskådarsiffror. Men ligger procentuellt betydligt närmare herrarnas än fotbollen.

Publiken är varken dum eller okunnig. Det finns faktiskt krönikörer som menat detta, när FC Rosengårds publiksiffror inte motsvarar hens förhoppningar.

***

Offside frågar sig också varför det stora antalet tv-tittare från OS-fotbollen inte fortsätter att se damfotboll på hemmaplan. OS är något speciellt. Man kan stiga upp mitt i natten för att se Sarah Sjöström simma final och ägna timmar åt en curlingmatch.

Det är inte samma som att gå och se en nationell simtävling eller en toppmatch i curlingens elitserie.

Likadant är det inom damfotbollen, där få personer har en trogen relation till en klubb.  Typ FC Rosengård.

 

Av Magnus Månsson - 21 december 2016 18:54

Halvdäckad av en envis förkylning missar man mycket.

Samtidigt har allt två sidor. Har hunnit läsa mer än vanligt.

En bok, som berört mig illa, är dokumentären om Ulf Borgström,

Gryningspyromanen.

Det är en grym berättelse om ett tragiskt människoöde på samma gång som den berättar om ett helt samhälles tillkortakommande.

Huvudansvaret ligger givetvis på föräldrarna med en grovt alkoholiserad far, men sen har hela det sociala nätet misslyckats med att rädda denne tydligen  överintelligente person.

Mobbad under de första skolåren, tidigt i in drogernas kriminella värld utan att de sociaal myndigheterna eller polisen kunde hindra honom, redan i de tidiga tonåren i ständig kontakt med (en brysk?) polis för småbrott med åtföljande intagning på olika ungdomsvårdshem. I vuxen ålder har Ulf Borgström suttit i fängelse åtskilliga gånger för bland annat stölder, trafikbrott och olaga hot. Kriminalvården har inte lyckats mildra hans hat mot samhället.

Det mest anmärkningsvärda är att Ulf Borgström bara blivit dömd vid två tillfällen för tre bränder för de kanske upp mot 200 som gett honom namnet Gryningspyromanen. Bevisen mot honom har varit överväldiga, inte minst vid branden i kyrkan i Västra Vemmenhög. Det är upprörande att ett samhälle med så uppenbara indicier inte kan utdöma något straff. Det är annorlunda i många andra rättssamhällen.

Cyniskt sett kan det kanske kännas skönt att veta, att om man själv felaktigt skulle råka illa ut, att det skall mycket till för att fällas inför en domstol.

Det känns dock overkligt att en person med Ulf Borgströms brottsregister och alla hans egna hatiska uttalanden, som pekar mot att han själv är skyldig, har undgått fler långvariga straff.

Alla misslyckanden från i stort samhällets alla instanser i fallet Gryningspyromanen lär ha kostat miljardbelopp, allt från försäkringskostnader till dygnetruntövervakningar.

Det är en tragisk berättelse om det svenska samhällets tillkortakommande.

 

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se