Senaste inläggen

Av Magnus Månsson - Tisdag 3 april 18:47

Det börjar bli tunt på favorithyllan.

Först Jerry Williams och i dag Lill-Babs.

Det är fortfarande ett klart minne, en sommarkväll i Surbrunnsparken i Ystad i mitten av 1950-talet. Lill-Babs besökte Ystad. Det var fullt kring scenen. En blyg tonåring beundrade mer än hennes sång. Hon hade utstrålning.

Precis som Jerry Williams, som jag bland annat såg och hörde när han besökte Malmö arena för något år sedan.

Tänk vilken vitalitet de båda hade ända fram till slutet! Den var beundransvärd.

Härliga minnen av två personligheter.

***

Vädret förhindrade tyvärr en tur på den skånska konstrundan. Det gav tid till en del timmar – för många faktiskt – med sport i tv.

Såg bland annat första semifinalen i hockey mellan Växjö och Malmö. Spännande visst, jämnt i målprotokollet, och då vet man aldrig vilken väg en puck tar. Har tidigare sett några andra slutspelsmatcher. Och då kommer avarterna fram, de löjliga slagsmålen utan något straff. Men var drar man gränserna? Växjös Daniel Rahimi knockade Malmös Fredrik Händemark med en klockren träff. Rahimi riskerar nu avstängning. Mitt allmänna idrottsrättsligatänkande säger: Givetvis. Samtidigt, skall han straffas för att han får in en fullträff som ”alla andra” hoppats att de fått? Negligerar man alla de löjliga klungslagsmålen utan någon åtgärd alls, kan man inte ge någon eller några matchers avstängning för att någon är en ”bättre boxare”.

Stämma i bäcken framför i ån. Gammal moralist, okej, det pallar jag för. Det som är röda kort och avstängningar i andra idrotter får inte bli en straffri bagatell i ishockey.

En ishockeymatch blir inte intressantare för att den innehåller regelvidriga slagsmål.

För en sann idrottsvän höjs värdet om man håller sig till reglerna.

***

De båda kvällstidningarna utnämnde honom till Bäst på plan. CMores kunnige expert Anders Andersson berömde honom. Men Sydsvenskans betygsjury tyckte att Alexander Jeremejeff var högst medelmåttig i mötet Elfsborg—Malmö FF och gav honom en ”mesig” tvåa på femgradig skala.

Nu såg jag matchen och har min uppfattning klar. Och vem jag skall lita på i framtiden. Men det visste jag förresten redan.


ANNONS
Av Magnus Månsson - Måndag 2 april 22:24

Såg TFF—IFK Göteborg, 1—3, på plats.

Det var kallt.

Och inget spel som värmde. Premiär med allt vad det innebär och dessutom ett naturgräsunderlag som såg ut som det vanligtvis gör vid den här årstiden.  Med allt vad det innebär.

TFF såg ut som väntat. Mina åsikter om nyförvärven håller jag inne med, tills jag sett dem några gånger. Liksom under fjorårets väg till Allsvenskan kommer Robin Nilsson, förvisso långsam men lugn och säker bollvinnare, och Zoran Jovanovic, som kreatör, att vara de två viktigaste spelarna i TFF:s tuffa kamp för att försöka få nytt kontrakt. De här två herrarna var hemmalagets särklassigt bästa spelare.

De 1—3 till trots fanns det en del positivt att ta med sig för TFF. Man skapade så pass många avslut att Göteborgs målvakt Pontus Dahlberg var en av sitt lags absolut främsta.

***

I media är man snabb att så fort TFF nämns så påtalar man hur många spelare med MFF-anknytning det finns i truppen. MFF-fostrad blir man varit om man så bara varit inne och vänt i ett omklädningsrum under bara en kort period. Fast man har haft en betydligt länge lärotid i en annan förening.

Och vad är det för mening att efter en match ranka vilka före detta MFF-are som var bäst?

Att det finns många duktiga MFF-are i svensk elitfotboll – inte bara i TFF –  är naturligt. MFF har en alldeles utmärkt ungdomsverksamhet, skapad genom en bra organisation. I Malmö och närområdet finns heller ingen konkurrens. Regionens talanger söker sig till Malmös idrottsgrundskola och senare till Fotbollsgymnasiet. Båda tränarledda av MFF. Klubben jobbar jättebra för att utbilda spelare.

Men dörren in i A-lagstruppen är trång. Det är inte många egna produkter som klarar att ta steget in. Inte med målsättningen att både vinna Allsvenskan och kvala in till Champions League. Det är väl bara ordföranden Håkan Jeppsson som tror att ett lag kan till sig till CL med en halv trupp bestående av spelare med en lärotid i den egna organisationen. (Enligt ett bombastiskt uttalande från i höstas.) Säsongens värvningar visar att MFF har långt till ordförandens drömmar.

Att TFF blir en naturlig klubb för de utsorterade MFF-ungdomarna är naturligt, närheten. Förmodligen är TFF också en av få föreningar i regionen med ekonomi att hyggligt betala lönerna. MFF-lärlingar är hyfsat betalda.

Så ser fotbollen ut.

Själva huvudorten Trelleborg har bara en tiondedel av Malmös befolkning, cirka 30 000 mot över 330 000. Givetvis måste TFF söka sig utanför de egna gränserna för att få ett konkurrensdugligt elitlag. Precis som MFF måste, för visso med en betydligt högre målsättning.

Tänk på detta när ni funderar över publiktillströmningen!

Den där ibland från Malmöhåll lite hånfulla tonen om TFF:s beroende av MFF gillar jag inte. Och alla från det så kallade överskottslagret har långt till någon högre allsvensk klass. Det visade inte minst gårdagsmatchen.

***

För övrigt tror jag inte att MFF är den ende storleverantören av ”överskott” till andra elitklubbar. AIK och Brommapojkarna är säkert jämbördiga. För att ta två exempel.



ANNONS
Av Magnus Månsson - Söndag 1 april 14:26

Läste med glädje Pia Rehnquists, Sydsvenskans chefredaktörs, nyhetsinlägg i dagens tidning.

Självfallet är det glädjande att fler än tidigare läser Sydsvenskan även om det inte fullt framgår vari hela ökningen kommit. De digitala betalande har tydligen blivit fler men hur ser utvecklingen ut för papperstidningen?

Glädjande är också att Sydsvenskan kommer att satsa utanför det traditionella spridningsområdet. Inte för ett ögonblick tror jag att Pia Rehnquist någonsin läst min anspråkslösa blogg, men jag har åtskilliga gånger menat att Sydsvenskan tappat läsare på grund av sin ibland rigida åsikt att det som inträffat utanför Omkretsen inte intresserar dess läsare.

Sporten lovade i veckan att man kommer att bevaka TFF:s herrallsvenska matcher likvärdigt med FC Rosengårds och LB 07:s i Damallsvenskan. Skam vore det väl annars, speciellt med TFF:s tydliga Malmöanknytning.

Pia Rehnquist nämner också Ystad om en utökad bevakningsområde. Kan man då från Sportens sida inberäkna något mer om Ystads IF och IFK Ystads insatser i Handbollsligan? Vi många handbollsintresserade i Malmö- Lundregionen hade uppskattat detta,

***

Innan jag kom till Pia Rehnquists inlägg på sista sidan i A-delen hade jag läst Henrik Bredbergs ledare om statistik i ett tidsperspektiv. Pia Rehnquist borde ha tagit till sig av Henrik Bredbergs åsikter. Den femprocentiga ökningen av antalet betalande läsare är – som jag skrivit – glädjande. Men vad är fem procent i reella siffror? Det intressanta är vad man utgår från. Som Henrik Bredberg påtalade på sidan 2.


Av Magnus Månsson - Fredag 30 mars 16:42

Dags igen att sticka ut hakan.

Mitt allsvenska fotbollstips.

Det blir en serie i fyra skikt.

Fem topplag som är kandidater till de fyra medaljerna: Häcken, Östersund, AIK, MFF och Djurgården.

Två outsiders med potential: Norrköping och Elfsborg.

Tre lag i ingenmansland: IFK Göteborg, Hammarby och Kalmar.

Sex lag i strid kring de två nedre strecken: Örebro, Sundsvall, Brommapojkarna, Trelleborg, Dalkurd och Siriuis.


1)    Häcken. Alla säger att Häcken aldrig når fram. I fjor satt försvarsspelet (med två undantag) och offensivt finns kapacitet på många fötter, speciellt under våren med Moestafa El Kabir. Har en av Allsvenskans bredaste trupper med en blandning av ungt och rutinerat.

2)    Östersund. Har en hög högstakapacitet. Får dock lite utdelning på sitt spelövertag. Effektiviteten är inte den bästa men med sina många duktiga spelare är Östersund en given medaljkandidat. Visade i cupen att laget är väl så bra som MFF.

3)    AIK. Har inte imponerat i vår. Har ofta svårt i början av vårsäsongen men med alla sina stjärnvärvningar är givetvis AIK en stark kandidat till och med till guldet. Frånvaron av Nisse Johansson (sjuk) och Jesper Nyholm (långtidsskadad) kan, när ytterligare skador och avstängningar kommer, sätta prov på den defensiva bredden.

4)    Malmö FF. På vägen till cupfinalen har MFF spelmässigt inte övertygat. Givetvis en styrka att likväl vinna men inte är truppen lika bra som senaste åren? Speciellt inte bredden. Det har inte minst ropen om förstärkningar från supportermedia visat.

5)    Djurgården. Har tappat rutinerade toppspelare men har topp och bredd i försvar och på mittfält som få lag kan konkurrera med. Men hur ersätter man spelare som i fjor fixade 29 mål och 23 assists? Om derbyspöket försvann i och med cupvinsten mot AIK blir det några extra poäng.

6)    Norrköping. Outsider 1. Har över tid tappat många av sina tongivande spelare men det finns kvar erfarenhet och en mängd unga spelare med utvecklingspotential. Intressanta nyförvärv och i fjor skadade spelare på väg tillbaka.

7)    Elfsborg. Outsider 2. Har också över tid tappat kvalitet – se bara hur många före detta elfsborgare som fanns i Janne Anderssons två senaste landslag! Ungdoms- och juniorlagen är alltid bland de främsta i Sverige med talanger mogna för Allsvenskan. Saknar en stabil målskytt.

8)    IFK Göteborg. Ja, var står Göteborg? Ser inte stabilt ut någonstans, förutom på målvaktsposten, Pontus Dahlberg, och han försvinner till sommaren.  Vårlånet Gustav Engvall, en av landets mest överskattade spelare (?), gör den tunna truppen något bredare, men den extra spetsen saknas.

9)    Hammarby. Var finns kontinuiteten? Långsiktigheten i hur man bygger en stabil trupp saknas. De sena nytillskotten Nikola Djurjic och Erkan Zengin höjer kapaciteten. Målvakten Johan Wiland får ett stort ansvar liksom spelmotorn Jiloan Hamad.

10)    Kalmar. Rasmus Elm är nyckelspelaren som måste spela mer än de tre matcher han gjorde 2017. Det finns outlöst kapacitet i truppen, som tränaren Nanne Bergstrand måste få fram i stagnerande fortfarande unga spelare. Han brukar vara bra på att utveckla brassar. Två nya i år.

11)    Örebro. Rutinerat men den verkliga spetsen saknas. Min ÖSK-favorit Nordin Gerzic, speldirigenten, håller han ytterligare säsong? ÖSK kan få det besvärligt med en tunn trupp.

12)    Sundsvall. Den lilles lott, de många flyktade spelarna, oftast givetvis de bästa, gör att truppen ser profillös ut. Var står de nya spanska spelarna? I fjor höll laget spelet bra uppe även mot topplagen. Förlorade många matcher på slutet.

13)      Brommapojkarna. Beundransvärt att åter vara i Allsvenskan med tanke på hur många före detta BP-spelare det finns i konkurrentklubbarna – och utomlands. Dags för nya spelare att ta vid.

14)      Trelleborgs FF. Har köpt säsongskort men är beredd på att det kan bli många poängtomma resor hem till Malmö. Det är ett tips med hjärtat. Truppen har för få spelare som har teknik för spel i högt allsvenskt tempo. Var står de två anfallarna, Deniz Hümmet och Ottar Karlsson?

15)       Dalkurd. Om man än inte imponerade i cupförlusten mot MFF visade laget kvaliteter. Finns faktiskt bra med allsvenskt rutinerade spelare och är det lag bland de bottentippade som har störst potential att överraska positivt.

16)        Sirius. Vad är lagets egentliga kapacitet? Det man visade under våren, alltså strålande, eller under den mörka sommarperioden? Skicklige tränare, Kim Bergstrand, är dock ett stort plus.

Av Magnus Månsson - Torsdag 29 mars 13:22

Det blev mycket slutspelshandboll i går.

Medger att jag skippade liveidrott framför möjligheten att se nästan två hela matcher via tv. Nördigt måhända, men jag fick mig till livs två spännande möten. Kvaliteten kan vi lämna därhän. Ett plus för handbollen – vid jämna matcher -- är de många målen. Två, tre bollars överläge är ingen säker marginal.  I Baltiska hallen hann HK Malmö med 46 avslut, Sävehof 37, totalt 83 skott mot mål. HK vann med 25—23.

I en ishockeymatch har de båda lagen totalt ofta mellan 50 och 60 skott PÅ mål. Hur många utanför redovisas mig veterligen inte. Kan man anta att i ishockey det också avlossa ungefär 80 skott mot mål. Med andra ord en markant skillnad i effektivitet. Jag är fullt medveten om skillnaden i storlek på målen och målvaktsskydden. Samtidigt är det något primitivt i ishockeyns taktik ”in med pucken framför kassen och sen får vi se vad som händer.”

I gengäld kan jag förstå fascinationen i ishockeyn. Precis som i handboll har alla skott mot mål en möjlighet att resultera. Låt vara att slumpen inverkar i så mycket högre grad i hockeyn. Trots att antalet mål är mycket färre i ishockey är det alltför ofta – i min idrottsvärld – som man som åskådare inte uppfattar att, eller hur, ett mål kommit till. ”Skymningar” och allmän trängsel är orsaken.

Därför är handboll min favoritbollsport vintertid i Malmö.

Vilket inte hindrar att jag kommer att ägna kvällen åt att via tv följa Redhawks mot Västra Frölunda.

***

Från dessa kvasifilosofiska funderingar åter till handboll.

Jag har skrivit det tidigare många gånger: Handboll måste vara bland det svåraste som finns att döma i bollsportsväg med sina oklara gränsdragningar mellan frikast, gult kort, straffkast eller ingen signal alls. Det är inte heller rättvist att hemma i fåtöljen, ofta med hjälp av en repris, dissekera enskilda domslut.

Men att se två matcher i följd – och delar av en tredje – visade på hur de olika domarparen ser på liknande förseelser. Jag skall inte ge några exempel. Tyvärr fanns åtskilliga. Det är frustrerande för alla parter, kanske inte minst för spelarna. Jag säger inte att domarna var dåliga. De har generellt sett en omöjlig uppgift. Samtidigt måste domarkåren prata sig samman. Differenserna var för stora.  

Elitishockey har fyra domare, elitbasket tre, den svåraste, handbollen, två.

Av Magnus Månsson - Tisdag 27 mars 18:09

Om drygt två månader startar fotbolls-VM.

Intresset är högt redan nu. Nära 50 000 på plats på Friends en lördagskväll i en träningsmatch mellan Sverige och Chile. Förvisso med många chilenare närvarande. Med ändå …

Landskamper i fotboll, även tränings, är intressanta. Speciellt inför ett mästerskapsslutspel. Kan förstås tycka att det ibland för mycket, men när min tidning sedan 70 år, Sydsvenskan, matchdagen placerar en kort tvåspaltare om matchen först på åttonde sportsidan, då reagerar jag negativt,

Att en SM-kvartsfinal för Redhawks går före liksom Zlatans flytt till Los Angeles är väl ok. Men sen. En lös spekulation om att det kan finnas MFF-spelare kvar i VM, när MFF börjar sitt kval till Champions League anses viktigare för läsarna än landslagets VM-förberedelser.

Dagen efter 2—1-förlusteten hamnade en analys och ett kort referat också på åttonde sportsidan, efter fem sidor MFF och två sidor Redhawksförhands.

Och likadant i dag inför Rumänien—Sverige. Där det finns ett givet intressant MFF-inslag, Pontus Jansson och Filip Helander bildar innerbackspar i en VM-testmatch.

I ställer får läsarna på ett uppslag ta del av vad sex fullständigt kända och ointressanta personer världen över har för känslor för MFF. I min värld – måhända inskränkta – ett lågvattenmärke. Jag garanterar att jag inte läst en enda rad.

Jag rör mig en hel del bland allmänt idrottsintresserade personer – dessutom tidningsläsare. Med ett visst MFF-hjärta. Inte ens de förstår all denna koncentration på MFF.

Jag menar att landslaget lockar fler läsare än MFF. I SDS:s läsekrets är alla inte MFF-are.

***

I går hajade jag till och blev glad. SDS:s Jan Jönsson hade en intressant, informativ artikel om IFK Göteborg. Inte ofta man får läsa något om MFF:s konkurrenter.

 

Av Magnus Månsson - Onsdag 21 mars 16:52

Alla, tränare, spelare, ledare och massmedia, såg fram mot SM-slutspelet i handboll.

Alla, men inte publiken.

Tre av de fyra hemmalagen i första kvartsfinalen hade lägre publikantal än snittet i grundserien. IFK Kristianstad 4 316 mot 4 481, Alingsås 1 368 mot 1 664, Lugi 1 325 mot 1 542. Undantaget var HK Malmö som hade 27 åskådare fler (1 208) än gundseriesnittet på 1 181. I den senare siffran ingår förstås de 2 487, som såg gratisentrématchen mot Ricoh. (Ett HK Malmö-initiativ för Barncancerfonden som, är värd all uppskattning.) Utan den fina publiksiffran hade även HK Malmö redovisat en negativ siffra.

Oroande!

Nu kan det vända. Det kan ju mycket väl bli fyra skånska lag i semifinal – den skånska drömmen – och det borde rimligtvis innebära om inte fulla hus så i alla fall välbesatta.

***

Det finns olika teorier om det lilla intresset. En kan vara genomsnittsåskådarens fullständiga okunnighet om motståndarna. Det skrivs i Malmötidningarna inte ett enda ord (inte många i alla fall) varken före eller efter matcherna om de profiler som finns hos Malmös och Lugis gäster. Motståndarna blir en anonym massa. Inte ens alla duktiga spelare i Ystads IF är igenkända av genomsnittsåskådaren i Baltiska hallen. Många har inte ens hört talas om dem.

Jag inbillar mig att man någon gång fick läsa något om alla de talanger som finns i HK:s och Lugis konkurrenter hade detta lockat till ett läktarbesök.

Gammalmodigt, mossigt tänkande i dessa tider av kris inom tidningsvärlden?

Måhända. Men jag tror inte jag är ensam om att vilja läsa mer om gästande lag.

***

Det är samma fenomen när det gäller Malmö FF och fotbollen. Man kan läsa ett helt uppslag och mer efter en match utan att någon motståndare ens nämns vid namn. Och hur ofta ser man numera ett reportage inför en match om en gästande spelare?

***

I dagens Sydsvenska bryter ishockeyskribenten/experten Kent Leijon Jönsson mönstret – han har gjort det tidigare – och skriver lovord om Frölundas jättetalang Rasmus Dahlin.

Hade inte den irriterande torrhostan levt vidare, hade Kents krönika lockat mig ut till Arenan för att se MIF—Frölunda.

***

 Liknande uppslag finns självfallet inom handbollens värld.
Men det fordras förstås både intresse – och kunskap.

 

 

Av Magnus Månsson - Tisdag 20 mars 16:48

Hajade till inför en rad i tidningen i går:

Malmö Redhawks tar tillbaka Marcus Sylvegård.

I och för sig inget underligt i den underliga spelarkarusell som råder inom ishockeyn. Men så såg jag att det var IK Oskarshamn han hämtas tillbaka ifrån. Ett Oskarshamn som i kväll spelar match mot Leksand för att få ett direkt avgörande mot Mora för att nå SHL.

Marcus Sylvegård måste vara en duktig spelare eftersom han kallas in till ett lag i inledningen av SM-slutspelet. Då hade han väl mer än väl behövts i SHL-kvalande Oskarshamn?

Jag förstår inte hur man kan utforma ett kontrakt så att man kan tappa en av sina mest använda spelare inför så avgörande matcher.

Sylvegård junior har den här säsongen spelat 25 matcher för Malmö, 21 för Oskarshamn. Jag inbillar mig att han är viktigare för smålänningarna än för MIF.

Hur tänker man i Oskarshamn? Här har man uppenbarligen hjälpt Malmö med att hålla i gång en marginalspelare på en elitnivå men i en kanske avgörande matchserie kan man inte använda honom. Eller det kan man kanske?

Det finns ju exempel på spelare som ena dagen representerat Redhawks, den andra Pantern.

Ishockeyns representationsregler blir jag aldrig riktigt klok på.

Hur många spelare har för övrigt spelat för mer än en SHL-klubb den här säsongen? Och hur många ha lirat både i SHL och Allsvenskan?

37 spelare har medverkat i Oskarshamns seriematcher den här säsongen, 39 i Pantern. Detta som ett exempel.

I SHL har Malmö och Rögle använt 40 spelare var, flest av alla, marginellt förvisso, men ändå.

En sportchef i ishockey har att göra.

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se