Det är jämt och spännande i årets fotbollsallsvenska.

Men inget mot vad det var säsongen 1953—54.

Det är Bolletinen, Sveriges Fotbollshistoriker och Statistikers medlemstidning, som i sin special Allsvenskan 1953—54 bjuder på mycken intressant läsning.

Med två omgångar kvar av 22 och med två poäng för seger, och en för oavgjort var ställningen:

Gais                                    24 poäng    plus 5 i målskillnad

Norrköping                      23                 plus 9

Hälsingborg                     23                 plus 7

Degerfors                         23                 0

AIK                                     22                 14 plus

För att ytterligare accentuera jämnheten skall det nämnas att Djurgården, Malmö FF, IFK Göteborg och Kalmar alla hade 20 poäng.

Sandvikens IF, Elfsborg och J-Södra var klara för degradering.

Inget av de fem topplagen fixade fyra poäng, men alla tog minst en. Så när röken skingrats vid pass klockan 15 den 30 maj 1954 var slutställningen:

Gais 27, HIF 26, Degerfors 25, AIK och Norrköping 24, Djurgården, MFF och Göteborg 22 och Kalmar 21.

Rekordjämt? Nja, kriterierna är svåra. 1968 hade exempelvis Öster, MFF, Norrköping och Djurgården alla 27 poäng

Det finns fler likvärdiga kandidater till den jämnaste Allsvenskan. Årets kan bli en. Det återstår ju faktiskt fyra omgångar. Det tackar vi fotbollsintresserade för.

***

Bolletinen bjöd på mer intressant information. Alla spelartrupperna presenterades med moderklubbar. Den lokala förankringen är enorm. Det är sällsynt att mer än två, tre spelare kommer från avlägsna regioner.

16 av mästarnas Gais 20 spelare kom från Göteborg. Degerfors hade tio spelare från egna juniorleden, fem från närområdet.

Hasse Malmström från MFF var den ende i HIF:s trupp som inte kunde räknas in i klubbens upptagningsområde.

Tore Svensson, Falkenberg/Elfsborg och Ingvar Rydell, Billingsfors var de som bröt mönstret i Malmö om man nu ursäktar i Trelleborgsklubbarna TFF och IFK, Henry Tillberg och Prawitz Öberg.

Den som delvis bröt mönstret var IFK Norrköping som hittade allsvenska spelare i Norrland. På sikt givetvis positivt för svensk fotboll. Rekryteringsunderlaget vidgades.

Sandvikens IF föll ur seriens som tia, hade tolv spelare från egna juniorleden och ersattes av Sandvikens AIK. Vilken bredd bruksorten i Gästrikland visade?

Just bruksorternas klubbar var tidigt maktfaktorer i många lagbollsporter.

***

Tiderna är annorlunda nu. Först 1974 fanns den förste utländske spelare i Allsvenskan Ronnie Powell i Brynäs.

Nu är det ändrade tider. I Malmö FF:s startelva mot Sirius i lördags var det bara två man som var uttagningsbara till ett svenskt landslag, Johan Dahlin och Eric Larsson. Det blev fyra när Sebastian Nanasi och Martin Olsson hoppade in.

***

Så kan tankarna och funderingarna fladdra en söndag, när man läst lite svensk fotbollshistoria från 1953—54 i Bolletinen.

Fem matcher kvar i den allsvenska herrfotbollen med spänning i topp och kring kvalstrecket.

Det sätter extra krav, och press, på domarna.

Varningarna, nu så långt in i säsongen med större närhet till avstängningar, kommer att få en stor, och måhända avgörande, betydelse. Såg delar av två matcher i går, dels 60 minuter då Djurgården för andra gången på kort tid blev 0—3-sönderkontrat (denna gång av IFK Göteborg) och dels 30 minuter av Degerfors—Elfsborg, 1—2. Liknande situationer, som gav varning i ena mötet, blev en sketen frispark i det andra. Jag vet att det inte finns något att göra, domarna sätter nivån. Men den borde inte fluktuera så mycket. Man menar att huvudsaken är att nivån är samma för de båda inblandade lagen. Och det kan man ju tycka. Men samtidigt är ju alla matcher i en serie sammankopplade med varandra.

***

Läste någonstans att man skall se över varningssystemet. Låter klokt. I vilken riktning diskussionerna går har jag ingen aning om. Det jag alltid reagerat mot att en tackling med snudd på rött, bestraffas lika hårt som en bortpetad boll på några meter. Straffpåföljden står inte i proportion till förseelsen. Någon form av koefficient efterlyses.

***

VAR eller icke diskuteras alltid. Men svensk fotboll har faktiskt en form av efterhandsgranskning. Vid ett direkt rött kort granskar en disciplinkommitté situationen och kan utöka den obligatoriska enmatchavstängningen. Vilket skett några gånger på sistone.

Men som i mitt allmänna motstånd mot m o t VAR, det finns ju så många liknande händelser som VAR inte har rättighet att kontrollera. Hur många ”brandgula” kort har vi inte sett i år! Den felande spelaren undviker utvisning och efterhandsgranskning. Kan man straffa i efterhand? Ja, tydligen, en i ilska kastad stol gav för en tid sedan en matchs avstängning. Är det värre än en vårdslös tackling med stor skaderisk? Låt vara att domarteamet i den stressade miljön uppfattade det lite annorlunda.

***

Det här med idrottsjuridik och dömandet är svårt. Jag vill inte misskreditera någon, bara belysa alla svårigheter. Tv-producenterna har också sin betydelse. Deras val av repriser sätter sin prägel på debatten, inte minst supportergrupper emellan.

***

Min innersta önskning inför slutdramatiken är, att jag slipper se en straff där bollen från nära håll träffar en arm på spelare som rör sig naturligt. Sådana straffar har vi sett tillräckligt av.

Om några timmar är det avspark i det allsvenska toppmötet mellan Malmö FF och AIK.

Dagens höjdpunkt, när en efterhängsen förkylning nästan helt däckat mig.

Den senaste tiden har MFF:s usla resultat i Champions League och i Allsvenskan diskuterats livligt. 0—11 i CL ser inte vackert ut men är historisk sett siffror man i MFF är vana vid när laget leker på de storas gård. Prestationen ligger självfallet i att MFF kvalificerat sig till slutspel i den finaste av europeiska turneringar. Det får man inte glömma, när anhängarnas tankar blir för dystra.

Frågan är vad nytta laget dragit av de många matcherna i Europa. Nu förklarar man de inhemska missarna med att programmet är för tufft. Men man visste naturligtvis vad som väntade. Inför säsongen löd mantrat: Vi har en trupp som klarar detta dubbelspel-

Så kom då – de frånkomliga – skadorna. Då var dessa orsaken till poängförlusterna. Men glöm inte att MFF under senaste transferfönstret köpte landslagsmeriterade spelare från Finland, Peru, Sverige och Mali.

Effekten av dessa nytillskott tål att diskuteras.

***

Under Chelseamatchen poängterade tv-kommentatorn Hasse Backe att den erfarenhet MFF skulle ta med sig till det allsvenska spelet var tempot. Det låter klokt. Men vad fick man se mot Varberg? Jo, ett MFF som drog ner på just tempot. När Varberg erövrade bollen blev det fart framåt och inget meningslöst bolltrillande, mest på mittplan eller till och med egna planhalvan. MFF vann bollinnehavet med 65—35. Ett bollinnehav man inte drog någon som helst nytta av. Var fanns intentionerna?  En så klen prestation kan inte förklaras av ett tufft spelprogram. Med en trupp med cirka 15 A-landslagsmeriterade spelare måste man kunna begära mer.

Jag har en känsla av att MFF:s och spelarnas självbild, den att klubben och spelarna är bättre än den verkligheten visar, är anledningen till de sämre resultaten.

IK Finish har i sin ägo en ovärderlig idrottshistorisk skatt.

Under åren 1935—1959 gav klubben varje månad (med några få undantag) ut ett stencilerad medlemsblad i A 5-format. För medlemmar kostade 1942 en helårsprenumeration två kronor, icke medlemmar fick betala tre.

Finish har bundit in tidningen i tolv band. Jag har fått låna dem och det är intressant läsning, inte bara om idrott. Ansvarig utgivare var Ive Larsson, under 52 ordförande i Finish, och han värnade även om kulturen och naturen i Vellingetrakten. Klubben bildades i Eskilstorp, en by väster om Vellinge, 1924 och förknippas numera helt med Vellinge. Huvudorten fick dock inga friidrottsbanor med kolstybb förrän 1952 och klubben hade fram till dess, och även några år därefter, sin verksamhet  först på Sorgenfri och sen på Heleneholm i Malmö. Finish var tidigt med i Malmöalliansen i friidrott och medlem tills den lades ner någon gång på 1990-talet. De aktiva deltog också i Malmömästerskapen, en breddtävling, främst under 1940-talet. MM kallades också Stip-tävlingen, där Stip stod för Stipulation, eftersom de allra bästa inte fick deltaga. Det fanns med andra ord stipulationsgränser. Mästerskapen avgjordes under åtta till tio vardagskvällar. Breddens betydelse visade sig främst i den prestigefyllda föreningstävlingen, där de 20 främsta herrarna och tio bästa damerna belönades med poäng.

Parentetiskt: Detta visar vilken bredd det fanns inom Malmöfriidrotten, inte minst föreningsmässigt, under 1940-talet. Jag undrar dock om man kunde fylla startfälten på damsidan. Vid den här tiden var det bara Malmö AI och IK Finish som hade en utbredd verksamhet för damer.

***

Ovanstående fick jag ta del av när jag läste 1942 års tolv nummer av Finishs klubbtidning.

Men det fanns andra intressanta noteringar. Det var krig med en massa restriktioner och ransoneringar. Det innebar problem av varierad betydelse.

Vid en klubbträff, där det bjöds på kaffe och kaka, var avgiften 75 öre plus en tesked kaffe för att deltagarna skulle slippa dricka surrogat-kaffe.

Under 1942 var det förbjudet att tillverka spikskor. Material och arbetskraft behövdes till annat.

1942 upphörde Falsterbo Högre Folkskola. IK Finish erhöll all skolans idrottsmaterial.

I Malmötrakten arrangerades tre terränglopp på distanser mellan 3- och 6 000

meter, dels Uranias på Limhamn och dels IK Pallas Milbers i Törringelund men också ett Parklopp i Malmö, inte att förväxla med Parkstafetten i Beijers Park, som hade debut 1952 i regi av Heleneholms IF. Är det någon som vet vem som arrangerade Parkloppet och i vilken park?

Urania var en fotbolls- och friidrottsklubb från Limhamn från början 1900-talet, som i olika sammanslagningar inlemmades i Limhamns IF, som fram till slutet av 1950-talet arrangerade Uranias terräng.

Milbers är uppkallad efter Carl Mibers, Pallas förste skånske mästare och en av Skånes främsta långlöpare under 1930-talet.Milbers arrangerades från och till fram till någon gång in på 1990-talet.

Numera tävlas det i terräng på dessa distanser endast i DM och SM. Dagens lopp i terräng, eller i stadsmiljö, de så kallade motionsloppen, är numera mestadels cirka en mil.

Under 1940-talet arrangerades Stafettens dag på Malmö ip, ett lopp över 8xvarvet. Idrottsplatsen höll inte det reglementsenliga måttet 400 meter. I loppet deltog de flesta av Sydvästskånes klubbar.

Stafett 1 000 meter, 100, 200, 300 och 400, är en vanlig distans än i dag. Att man även tävlat i stafett 3 000 meter (1 500, 800 , 400, 200 och 100 m) var en nyhet för mig ända till jag i helgen läste 1942-års upplaga av IK Finishs klubbtidning.

***

Det här inlägget om friidrottshistoria i Malmöregionen är publicerad dels på Facebooksidan Malmö ur ett idrottshistorisk perspektiv och dels på manssonsport.bloggplatsen.se

Gynnar verkligen Malmö FF:s Europaframgångar svensk fotboll?

Är det inte bara MFF som drar nytta av de stora inkomster föreningen inkasserat efter sina fina insatser i kvalspelet och några slutspel i Europa League?

Visst lite pengar genererar MFF-framgångarna de svenska konkurrenterna, men det är i sammanhanget ”nålpengar”. För att nå dit MFF nått internationellt, behövs stora starka trupper, helst med utländsk touch. I gårdagsmötet mot Chelsea använde sig MFF av 16 spelare, varav tio har utländskt pass. Lägg till att det finns ytterligare två danskar i truppen, Sören Rieks och Johan Knudsen.

Är det gynnsamt för svensk fotbolls utveckling att ett lag behöver så många gästarbetare för att hävda sig i Europa och för att konkurrera om en tätposition i Allsvenskan?

 Mitt svar är nej. MFF har, efter en diffus poängberäkning, en av Sveriges två bästa akademier. Det räcker tydligen inte för att fylla en trupp med klubbens målsättning.

Visst har Degerfors (Ismael Diawara) och Häcken (Martin Olsson) erhållit ersättning för sommarens övergångar men de stora pengarna har hamnat i utländska klubbar och på agenternas och spelarnas konton.

Jag har ingen aning om hur mycket av MFF:s pengar som hamnar i svenska klubbar (exklusive då MFF), men det är procentuellt lite.

Därav rubrikens frågeställning.

***

En detalj i sammanhanget. Tre av gårdagsmötets MFF-spelare, Ismael Diawara, Adi Nalic och Erdal Rakip, har valt andra landslag än Sveriges, liksom avstängde Anel Ahmedhodzic.

Med andra ord, svenska förbundskaptener i de äldre landslagen har inte mycket att hämta i MFF:s seniortrupp.  Martin Olsson är med och eventuellt en kurant Oscar Lewicki.

Handbollsförbundet har ändrar konceptet för SM-spelet för 14-åringarna.

Tidigare har man haft samma upplägg som för 16- och 18-åringarna, det vill säga ett gruppspel i fyra steg före finalerna, dit åtta lag/åldersklass kvalificerat sig,. Alla deltagande lag har dock varit garanterade spel i två omgångar.

Nu ändrar man så att alla lag får minst fyra gruppspel innan de åtta finallagen är utkristalliserade. Efter varje omgång bildas nya jämbördiga grupper, regionalt indelade, så att lagen får motstånd som motsvarar egna kapaciteten.

Med andra ord, jämnare och mera utvecklande matcher.

Givetvis sympatiskt och i linje med ungdomsidrottens huvudmål att behålla ungdomarna upp i åren och undvika all slags av utslagning.

Men, alltid detta men. Allting kostar. Har klubbar, och inte minst familjerna, råd för dessa merkostnader?

Jag har under senare år på många håll, i olika idrotter, sett hur en ekonomisk segregation breder ut sig inom ungdomsidrotten. Finansieringen sker på olika sätt, klubbarna står för olika stora delar av kostnaderna men i slutändan är det familjeekonomin som belastas vid alltför flitigt tävlande utanför närområdet. Resor, mat och logi kostar. Hur mycket resurser skall idrotten lägga på ungdomar i de yngre tonåren?

***

Den första omgången är avklarad. Efter de gamla normerna hade 12 skånska flicklag och 13 på pojksidan tagit sig direkt till steg 3 av 21 i båda klasserna.

Som vanligt var det de stora ungdomsklubbarna som lyckades bäst.

Anmärkningsvärt är att IFK Malmö deltar med tre lag i F 14. Det är starkt. Från och till har IFK visat både bredd och någon gång en viss topp i sin ungdomsverksamhet men det har inte genererat framgångar på seniorsidan.

IFK deltar inte med något P 14-lag. Det gör däremot HK Malmö, som i sin tur inte har något F 14-lag.

***

Över tid har antalet ungdomslag blivit fler i Malmö. Men samtidigt finns luckor.

Av vad jag förstått finns det förflyttningar av spelare och ledare inom ungdomshandbollen i Malmö, däri inkluderas även HF Limhamn. Att utröna orsakerna är att röra sig på minerad mark. Svaren varierar kraftigt.

Men min åsikt är klar: Ungdomsövergångar i yngre årsgrupper av hela lag eller enskilda spelare/ledare gynnar inte sportens (det gäller alla idrotter) utveckling generellt.

Jag var på basket i går.

I den uppfräschade Heleneholmshallen. Nu har basketen två nya, fina hallar att tillgå för tävlingsmatcher, där det i den nya Hästhagens sporthall, byggd i två plan, kan spelas två parallella matcher.

Matchen i går var i Basketettan för damer (det är nivå 2 i seriepyramiden) mellan nykomlingen Malbas och RIK Mark. RIK står Riksidrottsgymnasiet, Mark är en kommun i närheten av Borås.

Resultatet blev 52—61. Mötet visar på Malbas plats i näringskedjan. I RIK:s trupp finns fyra spelare med Malbas som moderklubb, två av dem fick hyggligt med speltid. Blir man uttagen till ett riksidrottsgymnasium tillhör man de bästa i landet i sin åldersgrupp. Försvinner då fyra spelare (plus några andra till ett regionalt basketgymnasium) är det klart att det försvinner kvalitet från Malbas trupp.

Detta till trots stod Malbas, också ett ungt lag, upp bra, visade upp några härliga kombinationer som visade på spelintelligens. Malbas var sevärt och bjöd på tufft motstånd matchen igenom. Man har all heder av sin insats.

***

Malbas redovisade 257 åskådare. Jag förmodar att man inte räknat in de många ungdomsspelarna som hade fri entré. Om än inte fullsatta, så var sitt- och ståplats nämligen välfyllda.

***

Men varför ha en så låg entréavgift som 40 kronor? Det är att undervärdera underhållningen. Malbas—RIK, Mark var bra, sevärd idrott.  Värd mer än 40 kronor.

***

Basketsportens tidigare aktiva, även de med en elitbakgrund, är trogna sin idrott. Vid de besök jag gör vid olika evenemang stöter man regelbundet på några av Malbas tidigare elitspelare.

***

Servicen var utmärkt. Det kännetecknar Malbas, att den sköttes av ett av klubbens många duktiga ungdomslag.

***

Det var några angenäma timmar i uppfräschad arena med bra idrottsunderhållning och en bild av hur Idrottsverige fungerat utanför rubrikerna.

Det är intressant när min tidning, som nu Sydsvenskan, beskriver den djupa idrottens problem.

Som i lördags om bristen för fotbollsplaner i Malmö. Det är ju en större skandal att det i Västra hamnen, Varvsstaden och, vad nu alla delar av gamla Kockums kallas, inte har ytor där barn kan spela fotboll. En idrottshall, en skateboardbana och några beachvolleyplaner är allt jag upptäckt i idrottsväg vid mina cykelturer runt om i det starkt växande området. Så finns förstås stiftelseägda Kockums Fritid i närheten. Och är man generös kan man lägga till Limhamnsfältet.

Var gång man passerar området i västra Malmö förbluffas man över hur bebyggelsen ökar.

Fritidsnämnden är tydligen inte stark tillräcklig i sina diskussioner med Stadsbyggnadskontoret.

Det har funnits en fotbollsplan på området, väster om Kockums Fritid, där också Malmös första friidrottsanläggning med allvädersbanor låg, okänd för alla, även ”friidottsfolket”. Där finns nu en större bilparkering.

Om man nu tittar förbi problemen klubbarna Lilla Torg och LB07, som berörs i SDS-reportaget, så har antalet fotbollsplaner under senare år minskat, speciellt med tanker på Malmös exceptionella befolkningsökning av barn och ungdomar.

Jag medger att jag inte är lika uppdaterad som för några år sedan, men hur många planer har tillkommit de senaste åren? Tygelsjö har fått en, man anlägger på Hyllie. Mer?

Det ligger några helt oanvända grusplaner på några platser. Ingen spelar/tränar på grus längre. Inte ens barn.

På Sorgenfri har en plan fått ge plats för en förskola, på Hästhagen har fotbollen fått ge vika för den amerikanska fotbollen, på Stadionområdet fanns en gång tio träningsplaner, nu fyra, där två helt disponeras av Malmö FF.

Ute vid Husie kyrka fanns söder om Amiralsgatan ett antal gräsplaner, nu övervuxna. På Bulltoftafältet fanns en gräsplan, där till och med MFF spelade träningsmatcher. Den utnyttjas inte längre. Det finns nog fler.

En generell översyn av befintliga ytor hade måhända hjälpt de akuta problemen.

***

Det finns också andra, sociala problem. Det gäller inte enbart fotbollen. Från och till störs idrottsaktiviteterna av ligister, som skapar rädsla och oro hos barnen. Föräldrar drar sig för sända sina barn till vissa utsatta områden, speciellt under den mörka årstiden.

Jag vet också att det finns många ideellt arbetande idrottsledare som inte orkar att både vara ledare och polis för att stoppa mopedåkande (ett exempel) killar ute på plan eller gäng som vägrar sluta sin spontanfotboll fast planen är bokad.

Exemplen kan mångfaldigas. Inte minst finns det drogförsäljning i anslutning till idrottsanläggningar.

***

Samtidigt måste poängteras att fotbollen med sina många klubbar och förhållandevis många planer har hyggliga möjligheter att kunna erbjuda verksamhet för sina medlemmar i närområdet i en enda anläggning.

Denna möjlighet har inte de mindre idrotterna med färre träningsutrymmen, spridda runt om i stan eller till och med på bara en plats. Det är en begränsning för att ge alla ungdomar en möjlighet att hitta sin aktivitet.

***

Sydsvenskans lördagsgranskning var intressant. Det finns fler idrottsrelaterade områden att belysa. Jag ser fram mot en uppföljning.