Alla inlägg under maj 2019

Av Magnus Månsson - 30 maj 2019 13:11

Att skriva en lagtext, regler i en idrott eller stadgar av alla de slag är svårt, en konst som kräver kunskap och omdöme.

Det gäller att kunna förutse alla de scenarier som kan uppstå.

Det är inget man gör på en pressläktare, när favoritlaget kanske är på väg att tappa värdefulla poäng.

Såg i dagarna ett inlägg på en nätsida i en av Malmös tidningar nedanstående text:

 

Utöver att Sundsvall höjde sin anfallsvilja och förmåga i andra halvlek, innehöll matchen en märklig paradox samtidigt fram till MFF:s andra mål. För Sundsvall gjorde allt för att trasa sönder och fördröja spelet när de inte hade bollen eller skulle sätta den i spel. Det dröjde alldeles för länge innan Willhelm Eskelinen varnades för sitt maskande och efter den varningen tappade han lite fokus.

Men med allt detta följde en annan paradox. För plötsligt var det fyra övertidsminuter som ju egentligen gagnade Sundsvall och gav dem mer tid att kvittera på grund av att de maskat för att få tiden att gå tidigare.

 

Givetvis var det korrekt att Sundsvallsmålvakten Eskelinen skulle varnas och lika rätt att domaren Kristoffer Karlsson lade till extratid (30 sekunder?) på grund av maskningen. Det gjorde han för att MFF skulle få mer tid att få ett segermål. Nu fixade MFF 2—1 före 90 minuter.

Men då blir min konspiratoriska fråga: Vad skulle domare Karlsson då göra med de där 30 sekunderna? Ta bort dem? Det går naturligtvis inte.

Och jag kan bli än mer konspiratorisk: Sundsvall kunde ju teoretiskt före 90 minuter både kvittera och ta ledningen. Då hade de där extra 30 sekunderna varit välkomna även i MFF-ögon.

Min slutsats: Man kan inte äta kakan och ha den kvar.

Regeltextförfattarna i detta fall har tänkt till. Tillagd tid kan inte återkallas.

 

PS

MFF:s sista inspark i 94:e minuten tog 31 sekunder att utföra utan tidstillägg och utan någon annan åtgärd, som ett gult kort, av domare Karlsson.

Av Magnus Månsson - 28 maj 2019 18:23


Någon kommenterade detta inlägg.


Det försvann i cyberrymden.


Återkom gärna!


MM


 

 

I helgen avgjordes SM i stafettlöpning i Stockholm.

30 lopp i fem åldersklasser. Nja, det blev bara 29. I F 19 på 3x800 meter var det bara ett lag anmält.

Bland 29 lopp kan man alltid hitta positiva händelser. Men en studie av alla resultatlistorna visar onekligen på de problem som finns inom friidrotten. Ur svensk, skånsk och malmöitisk synpunkt.

Startfälten i seniorloppen är små, inte värdiga en idrott som vill anse sig stor.  På damsidan var det verkligen klent, 4x100 sex lag, 4x400 fyra, 4x800 fem och 3x1 500 fyra. Något bättre var det på herrsidan, tio, fem, sex, sju (4x1 500m).

Så finns det en åldersgrupp för 22­-åringar, där intresset var än klenare och där lagen på 400 och 800 m endast behöver tre löpare. Med ”full” besättning hade risken vari uppenbar att man tvingats ställa in några distanser ytterligare.

Lägg ner 22-årsklassen! Det finns inget underlag. Tre lag på M 22:s 4x100 m gynnar inte svensk friidrott. Det finns gott om plats i seniorheaten. 22-årsklassen har sin plats på den internationella mästerskapsscenen. Inte på den lilla svenska.

Den geografiska spridningen är verkligen sned. Av de 256 lagen som kom till start var 102 från Stockholmsregionen (givetvis gynnat av hemmaplan, men 08-området är, oavsett var stafett-SM arrangeras, alltid mest representerat), 82 från Göteborgs distrikt, 22 från Skåne och 50 från övriga Sverige.

På fem av 14 distanser i de två äldsta klasserna fanns det bara lag från Stockholm och Göteborg.

Smaka på siffran 22! Det var allt ett så stort (?) friidrottsdistrikt som Skåne kunde mobilisera. Det kan inte vara okej! Fem seniorlag (fyra för herrar, ett för damer), två i M 22, två i F 19, två i P 17, sex i F 17, och tre plus två i P 15 respektive F 15, så såg det ut. På elva distanser fanns inget Skånelag på startlinjen. På de åtta för seniorer var Skåne med endast i tre.

Malmö AI deltog totalt med 16 lag, IFK Lund och Åhus med två vardera och Höör och IFK Helsingborg med ett.  De fyra duktiga ”småklubbarnas” lag var alla i de två yngre grupperna.

Men det var fler av Skånes mindre friidrottsföreningar som bidrog till MAI:s framgångar och numerär. Ungdomar med IK Finish (främst), Ystads IF, IFK Trelleborg, Heleneholms IF, Lomma FIK, IK Kronan, Ängelholms IF och IFK Lund som moderklubbar hade stor del i storklubbens hyggliga insats i Stockholm. Utan dessa klubbars ungdomsarbete hade det varit färre   Malmölag på plats.

Den skånska friidrottens dilemma är att få ungdomar fortsätter upp i de åldrar man SM-tävlar, varför man för att få ett konkurrenskraftigt stafettlag mer eller mindre tvingas in i en förening. Tack vare Friidrottsgymnasiets och Idrottsgrundskolans starka koppling till MAI har det blivit MAI, som är Skånes enda elitförening.

Mitt resonemang underbyggs av följande fakta: MAI vann tre medaljer på herrans seniorsida, guld och silver på 4x100 meter, guld på 4x400 meter. Av dessa tolv löpare har en enda, Anton Sigurdsson, en Malmöklubb (MAI) som moderförening. Jag vägrar att tro att det inte finns många, många fler löpartalanger i en stad med en bra bit över 300 000 innevånare.

1994 vann MAI 4x100 dubbelt med Heleneholms IF som trea. Sju av dessa tolv löpare var infödda Malmöbor.

Nu ser Malmös friidrottsvärld helt annorlunda ut. Som jag ser det är det en hemsk utveckling. I alla fall för dem som vill se en bred friidrott utanför den under 13 år. Med Malmöbor.

 

 

Av Magnus Månsson - 24 maj 2019 16:50

Jag såg torsdagens VM-kvartsfinal i hockey, 5—4 till Finland mot Sverige efter sudden.

Det var i alla fall spännande. Och inte minst rättvist.

Det var den första matchen jag såg i årets VM-turnering. Och förmodligen den sista. Nja, om Finland spelar final kan jag kanske ompröva mitt beslut.

Fiaskostämpeln kom snabbt fram. Experterna talade i termer som ”ofattbart” och ”obegripligt”. Man pekade på att Tre Kronor kom med 21 NHL-spelare, Finland med 18 VM-debutanter, de flesta från den inhemska ligan. De finska spelarna hade under en längre period tränat tillsammans med målet att nå en toppform under VM-veckorna och under tiden form ett lag.

Till den svenska truppen kom en spelare då, en annan då. Alla med olika tränings- och matchbakgrund. Truppen var träningsmässigt inte homogen. Ett lag/en kedja är inte starkare än den svagaste länken.

Enligt vad jag läst mig till, och efter resultaten att döma, var Finlandsmötet inte den enda gången Sverige spelade mer eller mindre dåligt. Kanske till och med ett mönster?

Jag är dåligt insatt i vilka spelare som kom in sent i VM-truppen och om de sist inskrivna verkligen är/var av en sådan klass att de höjde klassen. Inför ett VM-slutspel i fotboll eller handboll vore ett sådant ”hattande” otänkbart. Det är förstås inte heller tillåtet.

Stabila lag byggs inte upp lättvindigt. Finlands koncept av 2019 harmonierar bättre med mitt sätt att se på hur man bygger upp just ett, formtoppat, LAG.

Det är därför 18 VM-debutanter kan besegra 21 NHL-spelare.

Till kommande VM vore det bättre att tidigt fastställa truppen och inte invänta NHL-stjärnorna, mer eller mindre i form – och motiverade.

 

Av Magnus Månsson - 22 maj 2019 10:10

Det är bara att erkänna: Det har den senaste tiden blivit en överdos av allsvensk tv-fotboll.

Mittiveckanomgångarna kräver sin man. Både som åskådare och spelare.

Det täta spelschemat gör att lagen får en dag mer eller mindre mellan matcherna. Efter Malmö FF:s 1—0-seger över Kalmar och det tappade klara MFF-initiativet var en av stans sportkrönikörer – de är många nu – snabbt framme med förklaringen: Kalmar hade en dag längre att återhämta sig.

Så var det. Men i de nio omgångar, där lagen haft olika dagars vila mellan matcherna har MFF haft endagarsfördelen vid sju (!) tillfällen (mot Sundsvall, Östersund, Hammarby, Norrköping, Falkenberg, Elfsborg och Göteborg). i bortamötet mot Sirius hade lagen lika långt uppehåll. MFF—KFF är det enda tillfälle MFF varit ”missgynnat”.

Den här lilla påminnelsen kunde man givetvis låta passera obemärkt, om det inte vore för att MFF-tränaren Uwe Rösler i ett uttalande snabbt var framme med en liknande ”bortförklaring”. Jag har aldrig sett eller hört honom kommentera motståndarnas tät matchande i de sju matcher hans lag haft fördelen.

Men i gengäld gnäller förstås Rösler på det mesta. Inte minst på matchfunktionärerna.

Våren 2019 har spelprogrammet gynnat serieledarna Malmö FF.

***

På tal om domare. Kåren som helhet hade väl inte någon av sina bättre omgångar nu senast. Det finns väl ingen anledning att dissekera de enskilda fallen. Men två domslut med åtföljande kommentarer har fått mig att fundera.

1) Hur tänkte det CMore-team som jobbade på matchen Djurgården—Elfsborg, när alla menade att det röda kortet på hemmaspelaren Haris Radetinac var felaktigt? Tar man sats cirka 15 meter och med krafter springer in i ryggen på en motståndare, utan att bollen är i närheten, kan det bara vara direktutvisning. Eller?

2) Sparkar man en motståndare i huvudet, om än med avsikten att göra mål, med allvarliga skador som följd, kan det bara vara direktutvisning. Eller?

***

Scenen när Elfsborgs Joakim Nilsson låg avsvimmad och en förkrossad djurgårdare Buya Turay stod bredvid och tröstades av elfsborgarem, Simon Srand, var i sin enkelhet vacker och rörande. Då var klubbantagonismen glömd. Det var medkänsla.

***

Jag vet att jag inte är ensam att irritera mig på det eviga maskandet i slutskeendet av matcherna, främst från målvakternas sida. En inspark tar oftast minst 30 sekunder att utföra för det ledande laget. Och hur många gånger bestraffas en målvakt som håller bollen mer än sex sekunder?

Statuera exempel i säsongens första match. En varning för maskning och en indirekt frispark när målvakten håller bollen för länge och problemet skulle, i min optimistiska värld, vara löst. Målvakterna vet då vad som gäller. Förhoppningsvis.

Skall det ta 45 sekunder att slå en frispark, eller lika lång tid att sätta igång spelet vid en hörna, eller 30 för att göra ett inkast?

Så ser det ut match efter match. Och då oftast i slutet, då ett lag vill bevara ett för dem gynnsamt resultat.

Vi lär väl knappast få se effektiv speltid inom fotbollen. Men varför inte en modifierad regel? Låt den sista kvarten, då maskandet är som mest, bli effektiv!

Inom elitfotbollen borde tidtagningen vara en uppgift som fjärdedomaren kunde fixa. Att förmedla tiden till spelare och åskådare borde teknikerna år 2020 kunna lösa.

***

En frispark skall slås där förseelsen skedde, ett inkast från den plats bollen gick ut. Men en inspark kan läggas närmare 45 meter från där bollen gick ut. Man kan transportera bollen från hörnflaggan, förbi målet och lägga den längst ut på den bortre femmeterslinjen. Det är cirka 45 meter. Och tillåtet. Vilken tid det tar.

Av mycket jag inte förstår är den ändrade regeln att man får välja på vilken sida man får göra inspark obegriplig. Återgå till det gamla: Insparken skall ske på den sida bollen passerade linjen! Några sekunder längre speltid lär det bli.

***

Så här några fotbollsfunderingar en onsdagsförmiddag.

 

 

 

Av Magnus Månsson - 20 maj 2019 10:36

Nu ger jag upp!

Det kan låta drastiskt. Men det gäller bara min tro, och förhoppning, att åter få se en bred skånsk arenafriidrott i Skåne för seniorer.

Just friidrott har varit en stor del av mitt liv i över 65 år. Alltsedan jag som 14—15-åring blev ordförande i Skurups AIF:s friidrottssektion fram tills jag för drygt ett år sedan slutade som ordförande för Heleneholms friidrottare, en tyvärr gles skara. Åtminstone i de något äldre åldersgrupperna.

Friidrotten har präglat mitt yrkesliv. Fann som tonåring att jag hade vissa anlag som ledare och blev gymnastiklärare. Hade också förmånen att för Ystads Allehanda få förmedla vad vi sysslade med inom friidrotten i SAIF. Efter hand utökades bevakningen även till andra idrotter i Skurupstrakten.

Det var alltså friidrotten som gav grunden till mina drygt 40 år i yrkeslivet, 20 år som idrottslärare, 20 som sportjournalist. Plus en sejour på två år som konsulent i IFK Malmö.

Det är givet att jag har en speciell känsla för en idrott som gett mig så mycket. Och då inte att förglömma de aktiva åren. Först i Skurup, där seriematcherna var något av en höjdpunkt. I Skåne fanns under åren kring 1960 ett utbrett seriesystem med ett 50-tal lag.

Under 1960-talet mattades intresset något för serieverksamheten. Många av de mindre föreningarna försvann på grund av ledarproblem, bland annat Skurups AIF.

Skånes Friidrottsförbund kompenserade delvis det minskade antalet tävlingar med införandet av de så kallade TTK-tävlingarna, där TTK stod för Tävlingstekniska Kommittén. Varje år arrangerades ett 30-tal tävlingar runt om i Skåne. I stort alla avgjordes vardagskvällar, ibland i två olika hörn av Skåne. Grenarna var få, tävlingarna varade bara cirka två timmar. Men de var populära. De flesta ur Skåneliten deltog flitigt. Resultatnivån var hög. Landslagsmän, och kvinnor, från övriga Sverige sökte sig gärna söderöver. De visste att de fick bra konkurrens.

Från 1965 finns det statistik över det totala antalet skånska deltagare, vi pratar om aktiva herrar över 20 år och några juniorer, det vill säga 18 till och med 20 år.

Jag tar hela listan:

100 m 76 startande, 200 m 67, 400 m 48, 800 m 72, 1 500 m 66, 5 000 m 34, 110 m häck 12, 400 m häck 15, längd 45, höjd 37, stav 22, tresteg 24, kula 32, diskus 36, spjut 22, slägga 21.

Förvisso var det en ojämn resultatnivå, men listan står i stark kontrast till 2018 års Skånestatistik, där man, om man är snäll och positiv, kan hitta en acceptabel tiobästalista endast i tre grenar.

Intresset för TTK-tävlingarna, senare med andra namn, höll i sig under 1970-och en bit in på 1980-talet. Därefter försvann den skånska seniorbredden alltmer, även i löpning.

Parksstafetten i Beijers Park i Malmö, arrangerad första gången 1952, löptes sista gången 1991, då endast tre seniorlag deltog. Trots att man reducerat antalet löpare i lagen från tio till åtta.

På senare år har de allt färre skånska seniorfriidrottarna hänvisats till ett tiotal helgtävlingar för ungdomar, där arrangörerna lagt in grenar för seniorer. Intresset var oftast klent med Öresundsspelen i Helsingborg som ett positivt undantag.

Så såg den skånska friidrottskartan ut när vi i Heleneholms IF 2017 beslöt att göra ett försök att med TTK-tävlingarna som förebild inbjuda till en kvällsseniortävling.

Det blev ingen succé. Förvisso deltog världsstjärnorna i diskus Simon Pettersson  och Axel Härstedt men det totala antalet starter blev blygsamma 47.

Skam den som ger sig. Vi gjorde ett nytt försök i fjor. Nu var det 80 som var intresserade. Med ett 30-tal veteraner som tävlade om DM-tecknen på 400 m  blev det en helt ok tävling. Intentionen var att det skulle bli en breddtävling – eliten får i regel sina tävlingstillfällen. Det fanns löpare för två heat på herrarnas 100 meter och på 800 meter för både damer och herrar.

Som initiativtagare var jag nöjd med utvecklingen. Heleneholms IF:s Vårtävling kunde bli en institution i det skånska tävlingsprogrammet.

Men så PANG! Verkligheten hann ifatt. Till morgondagens tävling är 36 DM-veteraner anmälda på 400 meter och 28 (!) aktiva i övriga grenar. Ingen på 100 meter för de båda könen. Givetvis klent i alla grenar. Men herrarnas 800 meter kan bli intressant. Trelleborgs SM-finalist på distansen Joakim Andersson är anmäld liksom arrangörernas Mattias Ohlsson, SM-fyra 2018 på 1 500 meter, plus några duktiga MAI-are.

Det underliga är att ledare, tränare och de aktiva som deltagit de två åren alla har sagt att det är just sådana här pretentionslösa tävlingar som behövs i den allt tunnare skånska seniorfriidrotten.

Vad orsaken är till årets stora nergång vet jag inte. Och kommer inte att forska. Jag är besviken. I min hybris hade jag trott att Vårtävlingen skulle bli mitt sista bidrag, efter 65 år, till en förbättrad skånsk friidrott. Men tji fick jag i mitt övermod.

Nu ger jag upp!

 

Av Magnus Månsson - 14 maj 2019 16:09

IFK Göteborg är vårens sensation i Allsvenskan i fotboll.

Uppmärksamheten är stor. Det är förståeligt. Alla – de flesta i alla fall – gillar underdogs.  Och det var verkligen Blåvitt inför den här säsongen.

IFK är ju dessutom en av de stora i den svenska fotbollhistorian och en av de populäraste klubbarna i Sverige. IFK Göteborg skall vare ett allsvenskt topplag. Det gynnar svensk fotboll.

Årets upplaga är ung. Laget spelar – mestadels – en snabb, attraktiv fotboll.

Det är klart att IFK Göteborg av våren 2019 attraherar den stora fotbollsallmänheten utanför den snäva klubbgränsen. Den som bara ser sitt eget lag.

I den massmediala världen är det givet att IFK Göteborg får sina rubriker.

Men som alltför ofta blir det någonstans på vägen fel. Även en medioker insats får oberättigade överord. Som nu gårdagens borta mot IFK Norrköping. Visst blev det bortavinst, 2—1, och det är givetvis det viktigaste. Men att reservationslöst hylla Göteborg och dess spelare på bekostnad av Norrköpings är inte seriöst. Inte för oss, neutrala, tittare.

Hemmalagets spelare var minst lika bra som gästernas. Planens särklassigt bäste spelare var Göteborgsmålvakten Giannis Anestis. Det var greken som räddade sitt lag. Att då samtidigt mena att lagets utespelare var bättre än Norrköpings är i min värld nonsens.

Aftonbladets båda utsända pratade tydligen inte sig samman. De ”hillade” in sig. En av herrarna underkände mer eller mindre Göteborgs totala insats. Betygsättaren hade en helt annan åsikt. I de flesta positionerna var gästerna bättre. Det gäller att hylla dem man tidigare – då berättigat – skrivit positivt om.

Nu skall man berömma IFK Göteborg. Det hör till.

Att man samtidigt tappar en del av läsarnas förtroende är en annan sak.

***

IFK Norrköping då? Det gick alldeles för långsamt med för mycket spel bakåt och sidledes. Många av nyckelspelarna har inte kommit upp i sin kapacitet. Andra/Jordan Larsson har tappat sin form och överarbetar det mesta han gör.

 

Av Magnus Månsson - 12 maj 2019 13:21

Relationen mellan Polisen och delar av fotbollens supporterfraktioner är inte den bästa.

Jag borde inte bry mig, har nämligen slutat besöka de stora arenorna.  Den allmänna atmosfären känns inte inbjudande. Jag nöjer mig med besök på de trivsamma småklubbsarenorna och då och då på Vångavallen i Trelleborg.

Men inläggen från några supportergrupper har irriterat, när dessa tar hjälp av den kriminella situationen i Malmö: Jaga mördare och bombattentatsmän i stället för oss!

För det första är det inte samma personer som jagar mördare och stökiga fotbollsanhängare. Och för det andra: Vi har mötesfrihet i Sverige. Det är Polisens uppgift att se till att människor kan träffas och umgås, som vid en allsvensk fotbollsmatch, utan att bli störda eller riskera obehag.

Det har brunnit på svenska läktare, många känner obehag av bengalröken, några har tvingats besöka sjukhus på grund av andningsbesvär, det finns personer som fått mer eller mindre långvariga hörselbesvär efter detonerade bangers. Vad händer om en dåre handskas ovarsamt med elden under en OH-flagga (ett tygstycke som dras över delar av en läktare)? Och vad sker under flaggan? Det är en form av maskering. Och det råder maskeringsförbud vid allmänna sammankomster.

Det är ju löjligt att påstå att den svenska fotbollsallmänheten vill ha denna inramning kring de allsvenska matcherna.

Den är ju tillräckligt hätsk ändå. Läs djurgårdaren Erik Bergs (Johanssons) vägran att ta barn med på match på grund av atmosfären!S

Och skall ni i dag se Stockholmsderbyt Djurgården—AIK, passa på att notera hur delar av hemmalagets anhängare i den nedre vänstra delen av tv-rutan uppför sig. Det är vidrigt.

Det finns välrenommerade, internationella assisterande domare som vägrar döma Djurgårdens hemmamatcher.

Vid senaste derbyt på Tele2 mellan Hammarby och Djurgården fördröjdes matchen av rökutvecklingen men det var inte det värsta: Röken skingrades inte tillräckligt under hela tiden så att man som tv-tittare inte klart kunde urskilja vad som hände på den bortre sidan.

Jag förstår inte att MFF-kaptenen Markus Rosenberg har förståelse för supportranas tiominutersbojkott i dagens möte mot Elfsborg. Kritiken från anhängarna riktar sig det som bevisligen är förbjudet. Rosenbergs arbetsgivare måste naturligtvis se att lagarna kring arenan följs.

***

Sen hoppas jag naturligtvis i fortsättningen få se de fina tifon, som hyllar städerna och klubbarnas tidigare profiler. Även om det sker under täcket någon kort minut.

 

Av Magnus Månsson - 10 maj 2019 18:31

Nya regler, inom alla områden, vållar alltid diskussion.

Givetvis även inom idrotten. Som också har behov att ändra många av sina bestämmelser, många gånger ålderdomliga.

***

Handbollen tillåter numera att spela med sju utespelare mot sex. Självfallet omdiskuterat. Något statistiskt underlag för utfallet finns förstås, utan att jag sett det. Min känsla kan vara helt galen. Men generell sett har övertalsspelet i Handbollsligan inte gett de målmässiga övertag man räknat med. Ett offensivt misstag har väldigt ofta obönhörligt bestraffats med enkla baklängesmål.

Finalisten Sävehofs herrar har i slutspelet praktiserat sju-sex-spelet mest. Och lyckats bra. Tack vare klurige veteranen Jonas Larholm. På avstånd har man intrycket att Sävehof tränat på systemet mer än konkurrenterna. Dessa har prövat lite i despartion för att hämta in ett underläge och inte haft den struktur på anfallen som behövs.

Sävehof har fått kritik för att laget ofta spelar sju—sex. Sådan kritik är löjlig. Reglerna tillåter det. Och varför då inte utnyttja dem? Ett mera skärpt IFK Skövde borde ha straffat Sävehof i den tredje semifinalen, då laget missade öppet mål tre, fyra gånger. Det var mer Skövdes misstag än Sävehofs skicklighet som fällde avgörandet i just den matchen.

Jag är ingen anhängare av sju-sex-spelet. Men jag ogillar skarpt att man kritiserar någon som följer reglerna.

***

Såg i en notis att det internationella handbollförbundet funderat på att införa tredomarsystem i elithandbollen. Jag är den förste att applådera.  Den åsikten har jag framfört åtskilliga gånger i den här bloggen.

***

Såg också att Staffan Olsson, den förre storstjärnan och förre förbundskapten, lanserat idén att herrelithandbollen i Stockholm skall samlas i den gamla storklubben Hellas, nia i maratontabellen med 37 säsonger på högsta nivån.

De tre storklubbarna Hammarby, AIK och Djurgården har alla varit uppe i högsta serien men trots draghjälp av klubbnamnet aldrig lockat de stora massorna. Säsongens publiksnitt för degraderade AIK och Hammarby har varit genant.

Stockholm är breddmässigt ett stort handbollsdistrikt. Men att vara utan herrelitlag under lång tid gynnar inte utvecklingen.

En intressant tanke av Staffan Olsson.

***

Vad känner jag då inför SM-finalerna? Jag är kluven. Stockholm behöver ett SM-guld. Därför Skuru i dammötet?

Alingsås förmåga att alltid vara ett topplag, trots ideliga spelartapp, är imponerande. Och skicklige tränaren Mikael Franzén unnar man alltid ett nytt guld.

Samtidigt vore det förstås lite synd att Sävehof, Sveriges särklassigt bästa handbollsklubb – jag tänker då både på senior- som på ungdomssidan – inte fick kröna en fantastisk säsong även med ett seniorguld.

Jag fegar ut och nöjer mig att se på de tio (?) finalmatcherna som en neutral handbollsälskare.

 

Presentation

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3 4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards