Jag har fått ett nytt favoritlag i fotboll.

Nja, favoritlag är förstås att ta i, det skall lite mer till än några enstaka matcher för att få en stabil plats i mitt fotbollshjärta. Men jag erkänner att jag på senare tid gärna sett och följt Bayern Leverkusens jakt på en rekordsäsong, obesegrat i Bundesliga och final i Europa League och Tyska cupen.

50 matcher har laget fixat, tre återstår, de båda finalerna, mot italienska Atalanta och Kaiserslautern samt serieavslutningen hemma mot tian Augsburg.

Det är minst sagt en imponerande resultatsvit så här långt och den är nådd med ett spel som på många sätt är fascinerande med alla de ingredienser som gör fotbollen till en skön konst. I går såg jag laget vinna borta mot Bochum med 5—0, kunde varit det dubbla, förvisso hjälpt av en tidig hemmautvisning. Men bäst på plan var motståndarnas målvakt.

Jag rekommenderar de som har tillfälle att se Leverkusens spännande jakt på ett oslagbart rekord, ingen förlust i högsta serien och inte ett enda nederlag, inte ens i en enskild match i Europa League.
Nu har jag varit smått lyrisk, men jag står för varje rad.

***

Att gå obesegrat och vinna en högsta liga är inte unikt, men sällsynt. Den svenske kommentatorn/experten i Viaplay i gårdagens match Lars Sandberg hade, delvis i alla fall, läst på och nämnde några klubbar från diverse länder. Sandberg, som ingår i Viaplays team inför kommande EM-slutspel, visade dock sin okunskap om den allsvenska historian. Han missade Malmö FF:s tabellrad från 1949/1950:

22    20   2   0  82—21  42

En miss som inte inger förtroende. Den trogne följaren av fotbollen kan oftast mycket fotbollshistoria.

***

Discoverys fotbollsmedarbetare klara oftast att, hjälpligt i alla fall, dölja var hen har sitt fotbollshjärta. Niklas Jarelinds röst och tonfall avslöjar honom dock lite väl ofta. Senast vid AIK:s förlust mot Sirius, 1—3, ältade han dock för många gånger att AIK skulle haft en klar straff för hands just före Sirius tredje mål. Jag är jätteglad att domaren Adam Ladebäck friade – om bollen ens nuddade Siriusspelaren Leo Waltas arm. Det är inte bra för ett åldrande hjärta att uppleva alla dessa underliga straffbeslut. Med eller utan VAR.

***

Niklas Jarelind är bosatt på Garvis Carlssons gata i Solna. Gör man det, ”måste” man vara AIK-are.

Henry ”Garvis” Carlsson spelade 192 allsvenska matcher för AIK och var även tränare för klubben. Proffs i Frankrike (Stade Francais) och Spanien (Atletico Madrid), OS-guld 1948 och 26 landskamper.

Givetvis tror jag inte på något samhörighet mellan bostadsgata och klubbsympati. Kunde dock inte låta bli att raljera, när jag upptäckte sambandet.

***

Adam Ladebäck är en av de absolut bästa domarna i Sverige.

Vad får man för pengarna nu för tiden?

Jag tänker på den allsvenska fotbollsvärlden och i detta fall IFK Göteborg. Funderingarna kom upp i samband med derbyt i veckan mellan Gais och IFK, 2—1.

I startelvan kom IFK med sju spelare med utländskt pass, en åttonde var Paulos Abraham (BP och AIK), säsongslån Groningen. 

Gais hade hämtat sina spelare med moderklubbar som Norrby, Qviding, Sölvesborg, Kvidinge, Zenith, Rannerbergen, Warta x 2, Tölö, Gute, Falköping, Smålandsstenar och Kungsbacka. En av inhopparna, Amatkarijo är holländare.

Några av Gaisspelarna har spelat i Allsvenskan, Mervan Celik (Gais för 12 år sedan och Häcken), Jonas Lindberg (Sirius), Jack Cooper Love (Elfsborg och Halmstad) och Alexander Ahl Holmström (Kalmar FF). De två senare har väl knappast gjort många bestående avtryck i sina allsvenska matcher.

Några av spelarna från de små moderklubbarna har naturligtvis mellanlandat på en lite högre nivå innan de hamnade i allsvenska Gais.

Men visst är det intressant att man, som nu exempelvis Gais, kan skapa ett hyggligt allsvenskt med närproducerat utan dyrbara utlandsköp.

Skillnaden mellan de två Göteborgslagen är frapperande. IFK har inte fått ut mycket av sina stora investeringar.

Detta skrivit väl medveten om att när tabellen summeras framåt Advent, IFK mycket väl kan hamna före Gais.

***

AIK med sina 14 utländska spelare har tydligen ekonomiska problem och måste mitt i säsongen sälja bort några av sina bärande spelare. Har den utländska kostymen blivit för dyr?

***

Detta är bara en allmän känsla och lite av generalisering och undran: Domineras inte speciellt de tippade topplagen av utländska spelare och hemvändare? Visst finns det talanger som både får och tar plats, men hur många får – kanske för länge – vänta på sin chans.

Och hur många presumtiva landslagsspelare finns det egentligen i Allsvenskan?

***

Den sista frågan apropå ett inlägg i idrottensaffärer.se av Sydsvenskans tidigare krönikör Åke Stolt:

Förbundskapten Jon Dahl Thomasson var på besök. Såvitt jag förstår var det hans första återbesök på Malmö stadion sedan han lämnade som MFF-tränare. Om det är något lag han bör hålla ett extra öga på så är det förstås MFF som verkligen motsvarat förväntningarna

Men är det mer än Sebastian Nanasi i MFF-truppen, dominerad av utländska spelare och äldre återvändare, som är aktuell för en svensk A-landslagstrupp?

Åke Stolt har inte tänkt klart i detta ämne.

Ett silver och ett brons blev den skånska utdelningen vid Final four i basket för juniorer och ungdomar, som avgjordes i helgen i Uppsala.

Men ack så nära Eos U 21-lag för flickor var ett guld. Lundatjejerna förlorade finalen mot Alvik med 90—88.

Eos herrar i samma åldersgrupp kom fyra.

Malbas hade tre lag, som inte de heller hade de rätta marginalerna med sig.

I semifinalerna föll alla knappt, U 19 pojkar med 6 poäng mot Södertälje, U 16 pojkar med 6 mot slutliga ettan Fryshuset och U 16 flickor med 7 mot guldmedaljörerna KFUM Central från Stockholm.

I bronsmötena lyckades U 16-flickorna bäst, utklassade Norrköping, 98—40.

U 16-pojkarna föll återigen med 6 i sin match om tredjeplats mot Hammarby.

Än snävare marginal mot sig hade U 19-laget, 1 minus mot Blackeberg.

Både Eos och Malbas var alltså nära en bättre utdelning men det är de klubbar som tillsammans med Högbo (Göteborg) och Norrköping står upp bäst mot den totala Stockholmsdominansen inom svensk ungdomsbasket.

Storstockholm, och då räknar jag inte in grannarna Uppsala och Södertälje, vann 9 av 10 grupper, spelade hem sex silver och fyra brons.

Den interna tuffa konkurrensen inom regionen har gjort att lagen/spelarna är vana vid täta matcher i de lokala serierna och därför, som nu i Uppsala, oftast var bäst i de avgörande momenten.

En amatörfundering, så här på slutet.

Varför är de alltid samma visa i MFF-land när laget förlorat?

Som nu efter Elfsborgs 3—1-vinst i går.

Till MFF-land räknar jag in Sydsvenskans sport, den enda Malmöbaserade tidning eller site jag läser regelbundet. Det är alltid MFF som gör en dålig insats, exemplifierat med att fem av de elva startspelarana erhöll en 1:a i betyg. Några av inhopparna räddade sig förmodligen från ett underbetyg tack vare kutymen att ersättare den sista halvtimmen alltid skall få en 2:a.

Krönikören Fredrik Lindstrand var dock så generös att han berömde några hemmaspelare och till och med nämnde dem vid namn. Det tillhör sällsyntheterna.

Men inte ett fullt erkännande till Elfsborgs spel och avslöjandet av MFF:s uppenbara brister. Sådana analyser hade gett bättre respekt i framtiden.

***

Hur många per säsong och år kan ett lag göra ”sin sämsta match”?

Nämnde krönikör menade att söndagens MFF-insats var den sämsta sedan förra besöket i Borås. Han måste ha glömt 2023 års båda möten mot Mjällby och några till. Visst MFF:s passningstempo var erbarmligt och skapade minimal oro i Elfsborgsförsvaret.

Allt för att få en negativ anklang-

***

Än en gång fick man ett bevis på att ett stort bollinnehav, då sett över hela planen, inte på något sätt speglar en match. Ett segt, långsamt bolltrillande på mittplan gav förvisso 19—81 i bollinnehav men bara ett avslut på mål. Fanns det någon som kände att MFF pressade Elfsborg?

***

MFF-förlusten gör förhoppningsvis att struntpratet att MFF har två laguppsättningar som kan vinna guld försvinner. Det är inte bara från syd detta hybrispåstående framförts. Många i den stora Discoveryredaktionen har upprepade gånger framfört denna åsikt. Så är det naturligtvis inte. Truppen är bred med spetskompetens med svenska mått mätt. Därom finns inget att diskutera. Men pratet om att endast ett fåtal spelare från konkurrentklubbarna skulle platsa i en MFF-trupp är ju ren och skär nonsens.

Låt tabellraden

7  6  0  1  19—4    18

vara ett bevis på att Malmö FF inlett Allsvenskan 2024 bra och att klubben dessutom blivit svenska cupmästare.

Men vägen så här långt har inte varit helt spikrak.

***

Elfsborgs 3—1 var en injektion för fortsättningen av Allsvenskan.

I helgen avgörs Final Four i basket, slutspelet i J- och USM.

I Uppsala samlas 40 lag, uppdelade i 10 grupper, från hela landet.

Det där med hela landet är förstås en sanning med en stor portion av modifikation. Svensk ungdomsbasket på den här nivån är koncentrerad till tre regioner. Är du generös och placerar Uppsala och Södertälje i Storstockholm kommer 27 av de 40 finallagen från denna region. Malmö/Lund har fem lag kvar (Malbas 3 plus, Eos 2), Göteborg fyra (Högsbo 3, Onsala 1), därtill tre  lag från Norrköping och ett från Marbo/Borås.

Det är en smal bas. Handbollens underlag är något större. Samtidigt har handbollen åtta finallag, vilket ger fler möjligheter. Men i gengäld avgörs Final Four med ettårsintervall, så att jämföra rakt över ger ingen absolut rättvisa. Men varför skall man göra det?

***

Vad jag vill ha sagt är att både basketen och handbollen hade mått bra av en bättre geografisk spridning.

***

Det gäller naturligtvis alla idrotter. I den skånska friidrotten, som jag följt i över 70 år, har i stort alla orter som haft en kontinuerlig verksamhet kring 10 år, fostrat en eller annan landslagsman, Tyringe, Åstorp, Klippan, Vittsjö, Osby,  Knislinge, Åhus, Bromölla, St Olof, Sjöbo, Skurup, Staffanstorp, Lomma, Vellinge (Finish) och några andra som jag glömt. Endast i några få av dessa finns nu en aktiv friidrottsförening. Det finns hur många talanger som helst som aldrig kommer i kontakt med friidrotten. Speciellt inte som skolidrotten, friidrottens  historiskt sett främsta rekryteringskälla, i stort inte längre existerar på tävlingsnivå.

***

Under min uppväxt i Skurup på 1950-talet fanns på cirka en mils avstånd närmare tio bordtennisklubbar. Finns mer än Skurups BTK kvar?

***

Brottningens numerära tillbakagång på seniorsidan är också remarkabel. På senare tid har jag lärt mig att antalet klubbar med ungdomsavdelningar i Skåne ökat, nog så glädjande.

***

Det är naturligtvis en omöjlighet att alla orter kan bjuda alla sina idrottstalanger på en stimulerande miljö. Det är många förmågor som aldrig kommer i kontakt med det de kanske har exceptionell förmåga för.

***

Se här några filosofiska tankar en vacker majkväll 2024. Idrottens vita fläckar är många.

***

Åter till slut tillbaks till USM-basket.

Det är på senare år oftast välskötta Malbas som numerärt är den klubb som utanför Stockholm har flest finallag. Denna helg 3, lika många som Högsbo och Norrköping. Före sig har de Fryshuset 6 och Alvik 5.

Sex raka vinster och 18—1 i målskillnad är givetvis ett styrkebesked.

Malmö FF:s inledning av Allsvenskan har varit övertygande. Lovorden har haglat över tränare och spelare. I de allra flesta fall är berömmen berättigade.

Men i framgångstider kommer nästan alltid överorden fram. Nyanserna saknas.

Nu är jag ute på minerad mark, så är det alltid i MFF-land om man inte är med i den allmänna himmelsblå hyllningskören: Alla sex segermatcherna har inte varit övertygande.

Två av de många målen har kommit efter offside, 2—0 mot Norrköping och vinstmålet mot Västerås. AIK gjorde självmål. Det enda målet mot Djurgården kom på övertid. Givetvis en styrka att kunna avgöra på sluttampen men samtidigt kan det sena avgörandet tillskrivas marginalkontot.

Nu säger förstås några att ytterligare baklängesmål vid 0—1 (som mot Norrköping) eller 0—2 (som AIK) inte har någon betydelse när resultatet blir 5—1 och 5—0.

Så kan man tycka, men av all de klyschor som finns inom fotbollens värld är den  kanske sannaste: Mål förändrar matchens fortsättning.

MFF har inte drabbats av marginalotur.

***

För alla fotbollsälskare, som vill ha en ovisshet i alla delar av tabellen, är det oroande att de troliga toppopponenterna till MFF svajat i inledningen. De fyra Stockholmslagen tar alltid poäng av varandra, Elfsborg har mist alltför mycket kvalitet. Och vill man vara med och tävla om guldet kan man, som Häcken mot Norrköping, inte skänka bort mål och poäng.

Halmstads BK, nuvarande tabelltvåan, i all ära, det är inte HBK som har kapacitet att utgöra ett segerhot mot MFF.

Mästarnas redan stora försprång, sju till åtta poäng, till andra guldkandidater beror givetvis på egen styrka men kanske främst på bristande kvalitet på konkurrenterna.

En bit in i maj avgörs SM-finalerna i handboll.

Sedan Ystads IF snabbt hämtat sig från utklassningsförlusten mot Önnered lutar det åt en finalserie mellan Sävehof och YIF på herrsidan.

Bland damerna är det lite ovissare vem som skall bli motståndare till Sävehof (jag har svårt att se H 65 eller Skara kunna rubba Partillelaget över fem matcher). Skuru eller Önnered?

Jag har inga som helst anknytningar till tsadsdelen i Göteborg, Önnered och dess HK. Men mitt idrottshjärta har alltid klappat för klubbar som kan förena elit med en bred och framgångsrik ungdomsavdelning. Det skulle därför glädja mig om Önnered, totalt sett den senaste maktfaktorn i svensk handboll, fick kröna en strålande säsong med en SM-finalplats för damer.

Det skulle innebära att de tre främsta klubbarna från helgens USM-finalspel också alla får finallag för seniorer.

Efter poängberäkningen 8, 7, 6 ner till 1 från USM i de sex klasserna såg det ut så här:

1)     Sävehof 37 p (2 guld, 1 silver)

2)     Ystads IF 28 p (1 guld, 2 silver, 1 brons)

3)     Önnered HK  22 p (1 guld, 2 silver)

4)     Lugi 17 p (2 brons)

Övriga guld var Täbys i F 14 och Skövde HK:s i F 16.

Förutom nu YIF:s och Lugis medaljer blev det ytterligare ett skånsk brons, OV Helsingborgs i P 18.

***

Noteringar i övrigt från USM.

• Ystads IF:s insats är beundransvärd, fyra finallag, fyra medaljer. Och detta i en kommun med 30 000 innevånare. Bronset i F 14 var YIF:s första medalj på flicksidan.
•  Räknar du in Kungsbacka (Aranäs) och Alingsås i Göteborgsregionen fixade lagen härifrån nio medaljer. Lägg till Skånes sju och du får 16. Då återstår två, Täbys och Skövdes guld. Så ser Handbollsverige ut på ungdomssidan.
• 29 klubbar hade finallag, en bra bredd och nödvändig för en positiv utveckling.
•  Åtta av de 29 var skånska. Bra av samma skäl som ovan. Saknar i år Lödde Vikings och H 43 Lund
• 13 av de 48 finallagen kom från Skåne.

De skånska placeringarna:

F 14: 3) YIF, 6) Åhus, 7) HK Kristianstad

F 18: 4) Lugi

P 14: 2) YIF, 3) Lugi, 7) IFK Malmö

P 16: 1) YIF, 3) Lugi, 7) IFK Kristianstad

P 18: 2) YIF, 3) OV, 6) HK Malmö

Det här blogginlägget skrevs i går men genom ett fel på domänen gick det varken att publicera eller läsa något på manssonsport.bloggplatsen.se.

Här en kortversion.

***

Är det kört nu, i den allsvenska guldstriden?

Detta apropå MFF-vinsten med 1—0 mot Djurgården, den enligt tipsen främste utmanaren. Åtta poäng är många att ta igen, men 25 omgångar ger möjligheter. Och det finns givetvis fler utmanare.

MFF:s två senaste 1—0-vinster visar också på hur sköra marginalerna är, tveksamt mål mot Västerås och ett flippermål – eller om man så vill ett ishockeymål (dvs en boll/puck in i gröten och så får man se vad som händer) – mot Djurgården. Bollen kommer naturligtvis att studsa fel även för MFF i fortsättningen och något avgörande feldomslut lär även MFF få mot sig.

Men i ett lite större och längre perspektiv och, om man så vill, mera optimistiskt: Det finns lag som i alla fall spelmässigt kan störa den allsvenska storfavoriten. Det har Västerås och Djurgården visat.

***

Det går inte att helt förbigå domarteamets insats i mötet på Tele 2. Une Larssons brutala tackling skedde precis framför ögonen på fjärdedomaren och med en av de assisterande domarna bara några meter därifrån. Det är häpnadsväckande att tre par ögon kan missa ett så klart rött kort.

Al-Hakim,huvuddomaren, har haft en usel säsongsstart med många underligheter. En kortare time-out rekommenderas.

***

I fredags hade Sydsvenskan en artikel där före detta världsstjärnor uppmanade nutidens spelare att uppträda mer sportsligt.

Det håller en hel fotbollsvärld med om. Men tydligen inte Fredrik Lindstrand, en av tidningens många fotbollskrönikörer.

Citat från hans fredagskrönika:

Efter en lyckad brytning ställde sig Derek Cornelius över Tolmac Nquen och vrålade. Den inhoppade anfallaren svarade med tackling i ryggen, som MFF-backen genant men smart förstärkte.

I Lindstrands värld är det alltså smart att förstärka för att lura domarna. Precis det som alla sansade fotbollsvänner fördömer. När Fredrik Lindstrand skrev i gratistidningen City var han den som skilde sig mest – i positiv mening – från alla MFF:s hovpoeter.  När han bytte rum i huset på Rådmansgatan bytte han även ut sina neutrala glasögon mot en mera himmelsblå variant.

Fredrik Lindstrands renommé som en objektiv journalist stärktes definitivt inte efter hans tendensiösa reportage efter supportermarschen i samband med hemmapremiärmatchen mot Hammarby.

***

Elfsborg har blivit rubrikernas klubb, dels tränarbytet Thelin/Hiljemark och dels de senaste usla resultaten. Kritiken var tuff när ledningen 2—0 borta förbyttes till Norrköpingsseger med 4—2. Men Elfsborg kom aldrig med några ursäkter. I min värld fanns det sportsliga skäl till scenförändringen.  Norrköping hade fyra dagars vila, Elfsborg två.

Jag har sällan sett Elfsborg komma med mer eller mindre vederhäftiga bortförklaringar. På det området är Boråslaget ett föredöme och har en plats i mitt idrottshjärta.

Jag minns att för några år sedan rörde en   MFF-tränare upp himmel och jord för att hans lag fick åtta timmars kortare vila än motståndarna.