Det är paus i Allsvenskan i fotboll.

Lite ledsamt i dessa isoleringstider, tvmatcherna har blivit uppiggande inslag i vardagen.

Men okej, surrogatet, EM-fotbollen, är väl gott nog.

Allsvenskan går till vila med två ledare. Falangerna räknar olika. Malmö FF:s tidigarelagda match och 2—1-seger mot Elfsborg ger ett försprång på tre poäng före Djurgården. Tar man bort dessa poäng leder Stockholmslaget på bättre målskillnad. Det känns väl bra för båda lagens anhängare att de kan titulera sig ”uppehållsetta”.

Men innan ens en tredjedel av serien är det irrelevant att lägga för stor vikt vid ställningen efter åtta omgångar. Att MFF fixat en trea på sin extramatch är förstås en fördel. Alla konkurrenterna kan inte göra det, men de har 22 tillfällen att göra det.

***

Det är jämnt i tabellen. Med åtta spelade matcher för alla lagen skiljer sex poäng mellan ettan och åttan och kölagen har alla inte alls långt till övre halvan.

Med andra ord: Mycket kan förändras innan ens halva serien är spelad. Tack för det!

Opportunister i media har i omgångar utsett först MFF och sedan Djurgården och nu återigen MFF som säkra mästare.

Jag tror fortfarande på en oviss fortsättning.

Inte minst kommer de öppna transferfönstren åt båda hållen att förändra förutsättningarna.

***

Klubbarna prisar överlag sina egna akademier. Men när man skall hitta ersättare verkar sportcheferna över lag – påhejade av media – söka sig utanför det egna hemmet. Spekulationsrubrikerna blir större och mer säljande.

***

Fyra tränare har varit i hetluften med risk att redan bli sparkade. Det ger rubriker. För Häcken (Andreas Alm) och Örebro (Axel Kjäll) har det löst sig. Stefan Billborn (Hammarby) och Roland Nilsson (IFK Göteborg) fortsätter att vara ifrågasatta.

Varför?

Supporterna kräver mer av sina lag. Det ingår i normallivet för en supporter. För IFK Göteborg har skador ställt till det. Många av de tongivande har passerat sin topp. En seger i stället för ett kryss (av sex) hade placerat IFK på samma nivå som Hammarby och Norrköping. Skall så små marginaler på en så kort del av spelåret vara avgörande för en tränares vara eller icke vara? Göteborg finns på den nivå man varit de fyra senaste åren.

Och Hammarby. Spelar cupfinal på söndag mot Häcken. De tre förlusterna har kommit borta mot MFF, AIK och Kalmar, har kryssat mot Djurgården och Häcken. Inga sensationella poängtapp. Mot Djurgården var en vinst inte långt borta och mot KFF hade man chanser att punktera matchen före utskåpningen efter paus. Hammarby är bara tre poäng från en tredjeplats. Är detta skäl för ett tränarbyte? Några skickligare försvarare vore en bättre investering,

***

”Alla”, spelare och ledare, supporters och inte minst journalister hävdar att just att ”de små” kan hävda sig mot storheterna gör Allsvenskan extra intressant. Men charmen försvinner ofta när exempelvis Mjällby tar poäng från Stockholmslagen. Då kommer adjektivet genant till användning, Vissa tendenser åt det hållet kan – det medger jag – även skönjas i Malmömedia.

***

Några ord om Malmö FF. Anders Andersson, den förre elitspelaren i MFF och nuvarande (duktige!) expertkommentatorn på Discovery+. pratar ofta om att MFF vill hålla ett högt tempo. Men han tillägger nästan lika ofta: Men …

Jag menar att det finns många men. Totalt över 90 minuter är MFF kanske det lag som drar ner på tempot allra mest.

Inkasten från Jonas Knudsen tar sällan mindre än halvminuten.

Anders Christiansen är väldigt omsorgsfull, när han skall lägga sina frisparkar och hörnor.

När målvakten Marko Johansson fångar bollen är han sällsynt kär i den och omfamnar den ofta upp mot, och över, 20 sekunder.

MFF:s speluppbyggnad från innerbackarna tar lång tid och genomförs i ett långsamt tempo.

 Anders Andersson har rätt. Viljan att hålla ett snabbt tempo harmonierar illa med verkligheten.

Jag tycker synd om Lasse Nielsen.

Den danske mittbacken i Malmö FF har i de två senaste matcherna varnas för fördröjning av spelet. Jag är den förste att applådera att domarna beivrar alla de maskningar som lagen ägnar sig åt i ledning i slutet av matcherna.

Fler gula kort!

Men de som drabbat Lasse Nielsen känns på något sätt futtiga, felaktiga i ett större MFF-perspektiv. Jag håller mig till MFF, vars alla matcher i år jag sett, och som topplag oftast leder när klockan närmar sig 90. Lasse Nielsens 20 (?) sekunders fördröjning av spelet är ju bara hälften av den tid det tar för Jonas Knudsen att göra sina långa inkast. Från att han får bollen, gärna utbytt och vältorkad även av honom själv, tar det sällan mindre än 20 sekunder innan bollen är i spel. Och när han i vissa fall lunkat över till ”den andra sidan” har klockan ibland passerat 40 sekunder.

Är det någon vettig människa som kan förklara skillnaden varför Lasse Nielsen bestraffats men inte hans landsman Jonas Knudsen?

I ett sammanhang tidigare under säsongen sa MFF-aren Ola Toivonen i en intervju med Sydsvenskan: ”Det är ett moget beteende av oss att dra ner på tempot när vi leder.”

Men det är domarnas uppgift att se till att det finns tempo i matcherna. Även om Toivonen anser det ingår i MFF:s taktik

***

En klarare varning än den han inte fick, var MFF:s Anders Christiansens demonstrativa transport av bollen ut till hörnstolpen vid mötet mot Kalmar FF. Nonchalant långsamt promenerade han ut för att slå hörnan jonglerande (!) bollen på fötterna. Säsongens hittills tydligaste fördröjning av spelet. Utan domaråtgärd.

***

Att få se en domare straffa en målvakt som håller bollen 20 sekunder längre än de tillåtna sex, det lär jag aldrig få uppleva.

Den inhemska handbollssäsongen på herrsidan är slut.

Den präglades av covid-19 och hjärnskakningar, och då inte enbart på utespelare.

Värdiga mästare blev Sävehof, grundserieetta och 3x3—0 i slutspelet. För det finns bara ett ord: Respekt.

Det finns olika sätt att bygga mästarlag. Valet är fritt. Var och en har sin ideologi. Min är klar: En bred ungdomsavdelning med utbildade tränare och där de främsta talangerna ges tidigt förtroende och skapar en grupp med klubbkänsla men också en grupp som givetvis måste kryddas med toppspelare utifrån för att bli ett mästarlag. Eller kanske bättre uttryckt: mästarklubb. Sävehofs damlag är byggt på samma principer. Låt vara att det inte blev något damguld den här säsongen.

Ideologiskt är min värld tvåkönade föreningar ytterligare en fördel.

IK Sävehof är ett föredöme inom svensk idrott, inte enbart inom handbollen.                                       
                                        

***

Bredd och topp är det främsta receptet för framgångar. Sävehof hade  både ock. Laget hade skador och sjukdomar på sin väg mot titeln men hade lösningar inom egna leden. Och så fanns ligans särklassigt bäste spelare i laget, Jonathan Edvardsson. Han har varit outstanding under säsongen och blir svår att ersätta efter sin flytt till Hannover. Allroundmässigt, givetvis. Men offensivt finns unge färingen Elias Skipagötu kvar. Alla neutrala hanbollsälskare måste bara gilla honom. När han stiger in på plan växer förväntningarna. Måtte läktarna åter öppnas så att publiken kan få se denne artist live. Han är värd alla entrépengar.

***

Trots mina sympatier för Sävehof som klubb, hade jag en förhoppning att IFK Skövde skulle vinna. Inte minst för veteranerna Rasmus Wremers och Kristian Svenssons skull, två spelare som under så många år gett handbollspubliken så många högtidsstunder.

Deras avskedsintervjuer på CMore visade på vilka personligheter de är, de var öppna även i denna tunga stund. Det fanns inga tankar på bortförklaringar.

Skador tillhör elitidrotten. Frånvaron av Jack Thurin, en av de bästa i landet, i de två sista finalmötena var självfallet kännbar. Men Skövdespelarna gjorde ingen större sak av detta.

IFK Skövde har likheter med IK Sävehof, en stor, framgångsrik ungdomssektion och med stommen i A-truppen uppbyggd kring egenfostrade spelare och talanger från regionen.

Det är så en idrott blir stark, en bred verksamhet i småorterna med en storklubb som tar hand om de förmågor som kan dyka upp var som helst. IFK Skövde är ett bra exempel.

***

Skåne då? Har i olika medier läst att det är snudd på fiasko att distriktet inte har ett finallag. Förvisso ger ett SM-guld glans, men i ett större perspektiv mår skånsk handboll bättre av att ha fyra lag i kvartsfinal än bara ett i slutspel. Om detta enda än blev mästare.

***

Ystads IF och HK Malmö fick tyvärr inte visa sin fulla kapacitet. Tre målvaktshjärnskakningar i YIF och två I HK var i min värld de främsta orsakerna till förlusterna mot Lugi respektive Kristianstad.

Jag skall kasta sten i MFF-land.

Och samtidigt påminna om att minnet är kort. Och selektivt.

Gårdagsmötet Malmö FF—Kalmar FF, 3—1, var inte hemmalagets bästa det här spelåret. Har alla experter och journalister, lokala och riks, glömt vad de skrev och sa efter de två inledande omgångarnas vinster över Hammarby och Häcken? Då fanns det inget mått på överorden, speciellt inte efter Hammarbymatchen.

Samtidigt med det överväldigande berömmet konstaterades det samtidigt att två av MFF-målen var verkliga misstag av Kalmarspelare. För att vinna och få så översvallande beröm som MFF och vara så beroende av två tabbar, rimmar i min värld illa mot en sansad analys.

Bollerövringarna berodde mer på tafflighet än skicklighet i MFF:s aggressiva press.

Sen var det givetvis skickligt av Erdal Rakip att upptäcka Kalmarmålvakens Lucas Hägg Johanssons irrfärd och placera bollen i det tomma målet.

Utsökt var även Anders Christiansens frispark in i mellanrummet försvarsmur och målet som gav Antonio Colak utrymme till 3—1.

Per Hansson, Discoverys expert, före detta elitmålvakt som han är, påpekade innan frisparken slogs att han tyckte att muren borde stått närmare målet för att förhindra bollen att nå dit den kom.

Lite konspiratoriskt: Det här var ett tredje KFF-misstag. Och frisparken var ur gästernas synvinkel lite oturlig – men rättdömd – en harmlös  kollision. Detta sagt för att vara extra konspiratorisk.

Jag har, trots påpekandena,  inte med ett ord sagt att MFF-vinsten på något sätt inte var berättigad.

Men säsongens bästa spel: NEJ!

***

Kalmar FF då?

Tränaren Henrik Rydströms spelfilosofi är intressant, utvecklande. Kalmar skall locka talanger till sig och en miljö som är just utvecklande. Så här långt har Kalmar visat att man är på rätt väg. Rydström har också sagt att man på vägen kommer att göra – och tillåta – misstag. Det var därför lite underligt att han var så kritisk mot sina spelare och sig själv efter 1—3 mot MFF.

KFF tvingade ju mästarna att prestera sitt årsbästa för att vinna.

Så menade i alla fall de avlönade experterna.

***

Per Hansson stiger mer och mer fram som en av Discoverys intressantaste experter.

Det är inte lätt att hänga med i den allmänna fotbollsdebatten.

Nya ord ploppar fram med jämna mellanrum.

Som nu senast ”expected goals”. Jag kan översätta. Men vad innebär det i praktiken? Kan man på något underligt sätt räkna ut hur många mål ett lag förväntas göra? Jag ber ingen lära mig. Det räcker att uppleva en match med grundinställningen: Varje match lever sitt eget liv.

Det är denna ovisshet som ger spänningen.

***

Allt statistikförs, för lag och för varje enskild spelare. Det är analyser för tränare och nördar. Okej, lite av fotbollsnörd är jag, men det finns gränser.

Men lite obstinat får jag väl vara. Det där med assist är fullständigt orättvist. Den mest briljanta passningen ger inget utslag i statistiken om den frispelade missar att göra mål. Som i mötet AIK—Malmö FF (1—1) när Ola Toivonen mästerligt frispelade Veljko Birmancevic men denne avlutade sällsynt taffligt. Hade det blivit mål hade Toivonen fått en poäng i assistkolumnen. Och förmodligen sluppit det förnedrande betyget 1 i några tidningars bedömning av hans insats.

Match efter mach sker liknande situationer. En assistliga ger ingen rättvisande bild av spelarnas kvalitet på detta område.

Likadant är det i de andra lagbollsporterna.

***

Skytteligan har genom alla tider rönt stort intresse. Det var länge den enda individuella statisk som noterades.

Men vad är ett självmål? Och när är det inte självmål?

Att Barcelonas första mål i gårdagens Champions Leaguefinal mot Chelsea var ett självmål är odiskutabelt. En Chelseaspelares rensning träffade en medspelare och bollen seglade in i egna målet.

Men i torsdags såg jag i den svenska damcupfinalen Häckens Filippa Angeldal via en Eskilstunaspelare slå in 1—0. I det officiella protokollet står Filippa Angeldal som målgörare.

Någon timme senare, AIK—MFF, sköt hemmalagets Stefanelli bollen mot MFF-målet. Lasse Nielsen, MFF:s innerback, försökte förhindra bollen att gå mot mål men i stället ändrades riktningen och ställde Marko Johansson i målet, 1—1. Målet bokfördes officiellt som självmål.

Varför?

Stefanelli fråntogs ett mål och passningsläggaren en poäng i den orättvisa poängligan.

***

I Malmömedia menade man allmänt att MFF:s försvarsinsats var säsongens kanske främsta. Var det så? Var det inte AIK:s ganska grova avslutningsmissar som räddade MFF från ytterligare baklängesmål?

***

Och så några ord om Champions Leaguefinalen. Vilken fotboll Barcelona visade upp, tempo, teknik, finess över hela planen!

Fotboll när den är som bäst.

Synd bara att det stod 4—0 i paus så att man i andra halvlek mest spelade på säkerhet.

Satt och bläddrade lite förstrött bland tv-kanalerna, hamnade på en repris av Kulturfrågan Kontrapunkt.

Det är inget program för mig. Jag har svårt att skilja på Hayden och Beethoven, liksom på Matisse och van Gogh och min kännedom om japanska poeter som vunnit Nobelpriset är obefintlig.

Var person till sin sak.

Men precis när jag skulle trycka vidare kom frågan: Vi söker en författare som är allsvenskans snabbaste spelare genom tiderna.

De kunde båda lagen: Björn Ranelid!

Och programledarinnan la euforiskt till: Han har löpt 100 meter på 10,71.

Vilken slamkrypare!

***

 Det är ett ord sin tillkom i Sverige 1956, då 14-årige Ulf Hannerz i tv-frågeprogrammet Kvitt eller dubbelt i ämnet akvariefiskar fick en fråga om just slamkrypare. I frågan fanns ett felaktigt påstående. Ulf Hannerz blev vilseledd, svarade fel, fick senare upprättelse, hans svar var rätt och tog hem 10 000 kronor. Och Sverige fick ett nytt ord,

***

Björn Ranelid har ideligen påstått att han spelat seniorfotboll i tre allsvenska klubbar, Malmö FF, Trelleborgs FF och Helsingborgs IF. Så är det. Men, det finns ofta detta m e n. När han representerade HIF och TFF låg dessa klubbar inte i Allsvenskan. Ranelid har en tävlingsmatch för MFF, den var i Svenska cupen.

Med andra ord: Björn Ranelid är ingen allsvensk fotbollsspelare.

***

Och så det där med 10,71. Björn är född 1949 i Malmö. Min vän Sven-Åke Löfgren har följt skånsk och svensk sprintlöpning sedan mitten av 1950-talet. Han har aldrig sett eller hört talas om Björn Ranelid i friidrottssammanhang. 10,71 finns inte vidimerat i något sammanhang. Det är rena lögnen. Han har påstått att han nådde tiden i början på 1970-talet. På den tiden var eltidtagning inte i bruk i Sverige. Första gången eltid officiellt användes var vid SM 1975-

En bekant skulle i ett sammanhang träffa Björn Ranelid. Jag bad vännen konfrontera författaren med dessa fakta. Svaret blev: Det var vid ett militärt experiment, där man testade för att hitta ett system.

Ridå!

***

Men för Kultutnissarna är tydligen faktakoll inget att bry sig om. Björn Ranelids

***

Kanske tid att byta bort ”Slamkrypare” mot ”Ranelidare”.

Inte en omgång i herrarnas Fotbollsallsvenska utan diskussion om

1) VAR, videogranskning

2) Naturgräs, hybridgräs, konstgräs

Så har det också blivit skriverier om det nya begreppet soft penalty inom straffområdet.

Inför årets säsong fick domarna även instruktioner om att om spelare från båda lagen rusar fram mot domaren för att protestera/markera mot en händelse så skall m i n s t  en spelare från vardera laget varnas.

***

Lägg ner diskussionerna om punkt 1 och 2! Svensk fotboll har bestämt att under årets säsong inte använda VAR och att det är tillåtet med alla tre underlagen.

Vad det gäller soft penalty är det bara att konstatera att domarna inte tagit begreppet till sig.

Och hur många gånger har vi sett domarna utnyttja möjligheten att varna ett antal spelare, när dessa flockats kring dem efter ett kontroversiellt domslut? Någon gång kanske, tillfällena har varit åtskilligt flera.

De här problemen måste man finna en lösning på. Men …

***

Jag kan acceptera ett och annat feldomslut – även om det svider när det drabbar favoritlaget – men det kryper i hela kroppen vid alla dessa utstuderande maskningar i slutet av matcherna. Utan något ingripande från domarna.

Möjligtvis kan en målvakt få syna det gula kortet, när hen tar för lång tid på sig vid en inspark. Men aldrig en påföljd om samme målvakt kastar sig ner, ömt håller den kära bollen i tio sekunder, mödosamt reser sig och går långsamt några meter, tvekar ytterligare tio sekunder innan bollen sparkas i väg. Så har 25 sekunder försvunnit utan någon bestraffning. Förklaring: Domarna tycker att straffpåföljden, indirekt frispark, är för tuff. (Källa: Högt uppsatt domarkontrollant och utbildare.)

Det är sant!

Statuera exempel!

***

Hur lång tid får det ta att effektuera ett inkast? Jag har klockat 40 sekunder, först en stilla lunk tvärs över planen, följd av 20 sekunders koncentration innan leverans.

Vid ett felaktigt inkast går bollen över till motståndaren. Sätt en tidsgräns, och håll den, annars blir inkastet det andra lagets.

Är fotbollen förtjänt av att det oftast tar över en minut att slå en frispark i så kallat farligt område?

Och att bollen vid hörna och 1—0-leding i slutet av en match tar dubbelt så lång tid att få igång som vid 0—1 i samma skede av matchen.

Domarna har maktmedel, som varningar. Använd det.

Eller på allvar, diskutera effektiv speltid.

***

Några ord om VAR, även om jag, som sagt inte vill diskutera frågan. I lördagens Göteborgsderby fick Häcken en felaktig hörna, som man gjorde mål på. I matchen fanns ytterligare ett dussin hörnor, några tveksamma. Vill VAR-anhängarna, de som skriker på den fullständiga rättvisan, att varje diskutabel hörna, eller för den delen varje inkast på offensiv spelhalva, skall granskas?

För enligt alla gestikulerande spelare, tränare och ledare går ju var och vartannat domslut åt fel håll.

Hur många avbrott vill man ha?

***

Veckans ros ger jag till Degerfors duktige målvakt Ismael Diawara. Vid ställningen 1—0 i 90:e minuten mot Djurgården fångade han bollen, såg sig om, kastade bollen till en kontrande medspelare och några sekunder senare stod det 2—0. Alla andra målvakter i Allsvenskan hade lagt sig ner och maskat bort en halv minut.

Heders Ismael Diawara!

Offensivt tänkande lönade sig.

Nu vet jag vad Bokebo var och var det fanns.

I ett inlägg på Facebooksidan Malmösport i ett historiskt perspektiv ställde jag frågan efter att ha läst Friska fläktar, månadstidning 1941 för Frisksportklubben Stålgänget och IK Finish. Stålgänget hyrde ”delvis” – så står det i en av nuvarande Malmö FK:s klubbtidningar (1/2014) – stugan av familjen Thott på Skabersjö. Bokebo låg på den södra sidan av sjön Yddingen, lite öster om badplatsen på vägen mellan Roslätt och Bökeberg. Där samlades medlemmarna för sina träningsrundor till fots och på skidor i närliggande Bokskogen eller för kanotturer på Yddingen. På Bokebo fanns omklädningsutrymmen, samlingssal, och inte minst bastu.

Stugan var flyttad från Baltiska utställningen 1914.

Något år in på 1940-talet sades kontraktet upp. En familj Janmo hade förhandskontraktet och ville ha Bokebo för sig själv.

Numera finns inga spår av Bokebo.

***

Stålgänget bilades i januari 1935 inte alls långt från Bokebo, vid den västra stranden av Yddingen mellan hussamlingarna Stockebro och Kråkenäs, där klubben hade en provisorisk byggnad.

Samma år i februari grundades Malmö Frisksportklubb. Lokalfrågan, kombinerad med svag ekonomi i båda klubbarna, gjorde att de 1939 slogs  sammans under namnet Malmö Frisksportklubb Stålgänget. Tydligen profilerade man sig som Stålgänget av namnet på klubbtidningen att döma.

Under denna period fanns också Malmö Frisksportförening, som 1949 lierade sig med MFK/Stålgänget. Man enades om det nuvarande namnet Malmö Frisksportklubb, som räknar 1935 som födelseår.

***

MFK sökte efter förlusten av Bokebo ett nytt klubbhus. 1945 hyrde klubben ett ödetorp i Dörröd, en by mellan Skurup och Veberöd, renoverade det och 1951 köpte man stugan och en del mark kring huset och anlade till och med en fotbollsplan på området. 2016 sålde klubben klubbstugan.

Dörröd har en plats i Malmös friidrottshistoria. Klubbhuset var målet för Frisksportlunken, det 38 kilometer långa loppet med start vid Oxelgatan i Rosengårdsstaden. Det avgjordes första gången 1959 och var förmodligen det första långlopp som arrangerades i Skåne, innan det blev en hausse för lopp från milen och uppåt med början kring 1970.

Sista året ”Lunken” avgjordes var 1969. Men även därefter var MFK en av Skånes flitigaste arrangörer av långlopp som Malmö marathon och halvmarathon med olika sträckningar, Festivallopp (tillsammans med Heleneholms IF) och inte minst Bokskogsrundan 38 gånger den 1 maj.

I de allra flesta loppen har Ingvar Carlsson varit tävlingsledare. Det är samme Ingvar, som under decennier sett till att skidentusiaster kunnat åka skidor på välpreparerade spår på Bulltofta och på Romeleåsen, när tillfälle givits. För att inte tala om alla Barnens Vasalopp han varit ansvarig för runt om i Skåne.

Ingvar Carlsson är en av Idrottsmalmös främsta idealister och det är han som hjälpt mig att få fram uppgifter till denna artikel

***

Hjälp att rätt lokalisera Bokebo har jag fått av Kjell och Barbro Wihlborg, två av de främsta kännarna av områdena i Bokskogen och kring Yddingen. Kjell, tillsammans med klubbkamraten i Heleneholms IF Bengt Grönvall, är har även han ett namn inskrivit i Malmös friidrottshistoria. Dessa herrar var 1966 nämligen initiativtagare till långloppet Yddingen runt, numera Yddingeloppet. Det är tillsammans med Skanneloppet i Åstorp, också från 1966, Skånes äldsta nu ”levande” långlopp.

***

Vid ”forskningen” till detta inlägg fann jag uppgiften att Malmö FK:s förste ordförande 1935 var Skotte Jakobsson (1888—1964). Han var under de första åren av 1910-talet en av Malmös mest kända idrottsmän, friidrottare tävlande för IFK Malmö. 1910 blev han svensk mästare i tiokamp, 1911 SM-trea i tresteg och 1912 fick han samma placering på 200 meter.

I OS i Stockholm 1912 bröt Skotte Jakobsson tiokampen, kom på 16:e plats i tresteg och blev utslagen i första omgången på såväl 100 som 200 meter.

***

Så mycket malmöitisk idrottshistoria kan man snubbla över bara för man vill veta vad Bokebo var.