Inlägg publicerade under kategorin Handboll

Av Magnus Månsson - Fredag 13 dec 20:34

I dag återfick jag tron på handbollen.

Ärligt talat: Riktigt så illa har det inte varit.  Men när man under en period får se en massa tempofattiga matcher med ett destruktivt försvarsspel som naturlig följd och som gett en omöjlig uppgift för domarparen, har handbollshumöret varit lika mörkt som decembervädret.

Samtidigt – det skall inte förglömmas – finns det domarpar som själva satt sig i en situation som de inte behärskat. Både i VM och i de inhemska ligorna.

***

Men att under tidig morgon, förmiddag och vid lunchtid få se tre högklassiga, tempostarka, finessrika VM-möten tillika med överraskande utgångar det hjälpte Lucia att lysa upp fredagen den 13.

Sverige—Tyskland 35—24, Holland—Ryssland 33—32, Spanien—Norge 28—22.

Mera plus: Det var sex kompetenta domare.

Var det en tillfällighet att det var dammatcher som fick handbollshumöret att höjas?  Nja! Nej! Mästerskap på landslagsnivå för damer är idrottsliga höjdpunkter för de allmänt idrottsintresserade.

Inför OS hoppas jag verkligen att hemmanationen Japan kan ta ytterligare ett steg mot världstoppen. Laget spelade framtidens handboll. Där fanns fart och fläkt, teknik och fantasi. Lite mer styrka – och storlek, om man nu kan fixa något sådant – och Japan blir en allvarlig medaljutmanare till de europeiska toppnationerna.

***

Kommentarerna efter den svenska förlusten mot Montenegro var mörka. Visst det var en match som saknade det mesta som gör sporten sevärd. Det var bök och stök och uselt temposvagt i passningar och löpningar. Och till råga på allt var domarna inte mogna sin uppgift.

Förbundskaptenen Henrik Signell hamnade naturligtvis i kritikerstormen. Om än inte allt, så var mycket hans fel. Sverige skapade lägen men dessa missades. Det kan knappast Henrik Signell lastas för. Jag är också ”allergisk” mot den allmänna sjukan att, exempelvis, höja en svensk målvaktsinsats (Filippa Idéhn har oftast varit värd lovorden), men när som nu Montenegros målvakt storspelar koncentreras den svenska kritiken till de missade lägena, inklusive straffmissarna, eller ur en motsatt synvinkel, straffparaderna.

 

Signell har även kritiserats för att han inte hittat en förstauppställning. Men har det varit så lätt? Filippa Idéhn har varit given, Linn Blohm som mittsexa offensivt, Anna Lagerquist i försvaret och så Bella Gulldén som spelmotor så länge hon med sin träningsbakgrund orkade. Dessa fyra har varit stommen. Hur många av de övriga har över tid tagit chansen att övertyga att de skall få längre speltid? Mikaela Mässing, Jamina Roberts, Olivia Mellegård och till och med Nathalie Hagman har blandat och gett i den här tuffa turneringen. Den breda matchningen innebar att Carin Strömberg och Emma Lindqvist (vilket genombrott!) var beredda för avgörande insatser i dagens segermatch-

***

Och vilken realistisk tippare hade Sverige på en bättre placering än sex till åtta. Sverige kom sjua. I min värld godkänt.

Före Frankrike, Danmark och Tyskland.

Det ger perspektiv.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Lördag 7 dec 13:23

Handboll morgon, middag, kväll.

Ja, om man vill. Och det vill man ju. Oftast i alla fall.

Men som handbollsvän känner jag en viss – kanske till och med stor – oro. Jag tänker på den ojämna bedömningen. Inte bara med tanke på vad som sker i den pågående VM-turneringen utan oron grundar sig även på vad som händer i de inhemska ligorna.

Stackars spelare! De vet ju inte vad som gäller. Ta fredagens match mellan Rumänien och Ungern: Ett tyskt kvinnligt, utmärkt par dömde konsekvent straff när försvararna arbetade på eller innanför målgårdslinjen. Det blev många straffkast och det avgjorde också till Rumäniens favör.

I matchen efteråt, Ryssland—Sverige, tillät ett japanskt herrpar ett försvarsspel där det – nu överdriver jag en aning – var mer regel än undantag att försvararna arbetade innanför målgårdslinjen.

Kontrasterna i bedömningen var för uppenbara.  Och det är självfallet inte bra för en idrottsgrens utveckling. Handboll är ytterst svårbedömt, tätt, intensivt med mycket närkontakt på en begränsad yta gör att domarna i många fall har en hart när omöjlig uppgift. Straff, ett harmlöst frikast, ett intetsägande

 gult kort, en tvåminutersutvisning eller ett rött kort? Medge att det är svårt även för ett vant, neutralt handbollsöga att avgöra, rätt eller fel.

Denna svåra gränsdragning gynnar inte handbollen, lockar inte de stora massorna.

Kan man finna en lösning med ytterligare en eller två domare på elitplanet? Basketen har tre domare, hockeyn och fotbollen (minst) fyra. Jag vill påstå att är svårare att döma handboll.

***

I idrottsvärldens fundament skall ojustheter inte ge fördelar, bra idrottsliga prestationer skall belönas.

Handbollen har några regler som strider mot dessa grundläggande tankar. Ta regeln vid passivt spel. Vid ”handen upp” har det anfallande laget sex passningar på sig före ett avslut. Match efter match får man se försvarare fixa ett billigt frikast, oftast låsningar, och antalet passningar är nere i två, tre. Det destruktiva, regelbrottet, har gett fördel.

Om målvakten i det försvarande laget i samma sekvens däremot gör en förstklassig räddning och bollen går till inkast eller åter till det anfallande laget då åker ”handen ner” och man får tid på sig att bygga upp ett nytt anfall.

Återigen: Regelbrott ger fördelar, en idrottslig prestation ”bestraffas”.

Ett annat exempel: Släpper man inte bollen direkt vid ett frikast mot sig blir det utvisning direkt. Däremot kan man i en liknande situation låsa motståndaren för att förhindra ett snabbt frikast och endast få ett sketet frikast mot sig. Vari finns konsekvensen? Det är i princip samma förseelse, man vill förhindra en snabb omställning.

***

För några år sedan pratade man om progressivitet, upprepade regelbrott av samma lag/samma person skall bestraffas. Men vad har hänt?

Under de senaste dagarna såg jag en match – oviktig vilken – där en spelare efter fem minuter blev utvisad. Under resten av matchen blev hen avblåst mellan 15 och 20 gånger för ”lindriga” förseelser, ingen brutalitet, i sitt försvarsarbete.  Men 15 till 20 gånger! Skall sådan destruktivitet godkännas? Jag tycker inte det.

Jag gillar handboll. Av åskådarsiffrorna i Handbollsligan att döma blir vi färre.

Beror det på att just det destruktiva får för stor betydelse? Det blir för mycket av det negativa. Det kreativa kvävs.

I min handbollsvärld något att fundera över.

 

 

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Torsdag 7 nov 17:52

I tisdags såg jag en fascinerande handbollmatch, Alingsås mot IFK Kristianstad, 29—28.

Det var inte dramatiken, som fängslades mest. Även om Alingsås upphämtning från minus fem till en uddamålsseger gav en härlig atmosfär i Estrad, arenan i Alingsås. Det var också en stark moralisk seger för hemmalaget. Man missade fyra av fem straffar. ”Missade” är kanske ett fel verb. Kristianstads målvakt Rikard Kappelin räddade dem och var strålande matchen igenom och gästernas särklassigt bäste spelare.

Det mest fascinerande var dock coachkampen.

Båda lagen utnyttjade sina tre tillfällen att ta time-out. Alla sex gångerna tog Kristianstads Ljubomir Vranjes fram taktiktavlan, placerade ut de röda och blå brickorna drog några sträck som visade löpvägar och pratade om rundgångar och falska tjecker och gud vet allt.

Och så avslutade Vranjes sina föredragningar med frågan: Är ni med?

Jag tog mig för pannan. Är det inte detta man gör på den dagliga träningen, lär in kombinationer, löpvägar, försvarsstrategi osv, osv …? Inte hittar man på något nytt i en stressad matchsituation? Men det kan man tydligen göra.

Kollegan i Alingsås, Mikael Franzén, använde ingen taktiktavla, samlade truppen och påtalade att man spelade bra och att man skulle fortsätta med sin matchplan, trots underläge.

”Men tänk på att vi kanske borde ha lite mer djup i anfallsspelet och vara lite tuffare i försvaret.”

Det behövdes inget ”Är ni med?”

Lätta klara instruktioner, inga komplicerade, förbryllande kombinationer.

När Kristianstad kvitterade, 28—28, med 15 sekunder kvar tog Alingsås time-out. Nu måste väl taktiktavlan komma fram? Men nej, Franzén samlade spelarna, lugnade ner dem och sa:

-        Gå nu in och slå in den!

Inga krusiduller här inte. Och Felix Claar lydde, satte med en sekund kvar 29—28 uppe i Kappelins högra kryss.

Ordern blir i min värld en klassiker.

Jag tycker det var en mästerlig coachning. En tränare som litade på sina spelare och spelare som litade på sin tränare. Och en som famlade i sin osäkerhet och gjorde sina spelare osäkra.

Det enkla är oftast det bästa.

Jag har en känsla av att många tränare, det gäller alla idrotter, gärna övervärderar sin roll och inte litar fullt ut på spelarnas kreativitet.

Ta lärdom av Mikael Franzén.

 

Av Magnus Månsson - Söndag 27 okt 20:57

14-årsgrupperna i handbollens USM har spelat klart sitt steg 1.

Och det gick bra för de skånska klubbarna. 14 flicklag, av 20 och 13 pojklag av 22 avancerade direkt till steg 3. Övriga lag får en ny möjlighet i steg 2, så den skånska numerären i steg 3 kommer att ökas.

Det som imponerar mest på mig är att Skåne har så många föreningar som anser sig ha lag som kan konkurrera på riksnivå. Totalt 25 klubbar med 108 lag i tre åldersklasser, 14, 16 och 18 är ett tydligt bevis. Detta i ett Idrottssverige där väldigt många idrotter just i dessa åldrar har stora tapp, både individuellt och i lagsammanhang.

Den skånska handbollen har numerärt i ett fem—sex-årigt perspektiv inte minskat i dessa åldrar.

De stora ungdomsklubbarna i Lund, Kristianstad Ystad har i stort alltid hållit sig långt framme i dessa sammanhang och gör så även nu, även om IFK Ystad är i en tillfällig (?) svacka. I Helsingborg har OV byggt en stabil grund på både flick- och pojksidan och i Malmö spelar fler tonåringar handboll än för några år sedan.

Men i min idealidrottsvärld är det viktigt att även de små orterna har en stor och fungerande verksamhet. Det har handbollen, även om det finns ”vita fläckar” att fylla. Men klubbar i orter som Lödde, Åhus, Kävlinge, Eslöv, Hörby, Höör, Trelleborg, Bjärred och Vinslöv hade alla ett, två och till och med tre lag i 14-årsgrupperna som direktavancerade till steg 3.

Det tyder på en gedigen grund.

***

Basketen har samma upplägg i sitt USM-spel, ett inledande gruppspel, där de två främsta går direkt till steg 3, övriga får en chans till att nå dit.

I basket finns fyra åldersgrupper, U 15, U 16, U 17 och U 19.

Men basket är en liten sport i Skåne och har i Sverige långt ifrån den geografiska täckning som handbollen.

I USM deltager endas åtta skånska klubbar med totalt 24 lag, Malbas (Malmö) med sju, Eos (Lund) och Lobas (Lomma) med sex och så ett vardera från Helsingborg, Lugi, Bjärred, Äli (Ängelholm) och Trelleborg.

En intressant iakttagelse: Lund med Lomma och Bjärred är ett starkt ungdomsfäste för såväl handboll som basket.

I handbollen har granndistrikten en hygglig ungdomsbredd. Göteborg, också en region med en stor ungdomsverksamhet, ligger bara tre timmar bort. En av grundidéerna med USM är att lagen om möjligt skall möta andra än man träffar på i det ordinarie seriespelet.

Här har basketen ett stort och dyrt problem. Sporten är stor i Storstockholm med många duktiga föreningar. Redan i försa omgången fick exempelvis ett 15-årigt flicklag från Malbas åka till huvudstaden och möta tre lag från Stockholm och ett från Luleå. Malmö mot Luleå är en omöjlighet i handbollens steg 1.

Det kostar att bedriva ungdomsidrott, transporter kostar. Det är oftast föräldrarna som står för stora delar av utgiftrerna. Jag gillar både handbollens och basketens upplägg av sina USM, men samtidigt är jag rädd för att det bidrar till den ekonomiska segregationen som är en av svensk ungdomsidrott stora problem. Alla familjer har inte resurser att bekosta en turneringshelg som kostar 2- 3 000 kronor. Det förekommer ju ofta att det finns mer än ett barn.

Basketen med sina längre resor har det tuffare än handbollen.

***

Det gick bra för Skåne i steg 1 för U 15 och U 16. Tre lag från Malbas och Eos avancerade direkt till steg 3 liksom Älis pojkar 15.

 

 

Av Magnus Månsson - Måndag 21 okt 18:32

En illusion fattigare?

Nej, egentligen inte.

Det är ju så här verkligheten ser ut i det moderna idrottssamhället. Delvis i alla fall. Definitivt inom ungdomsfotbollen i Malmö. Och tydligen finns samma tankegångar inom stans ungdomshandboll. Delvis i alla fall, är det väl bäst att tillägga.

Inom Malmöidrotten har det varit en tendens att antalet klubbar inom varje enskild idrott blivit färre. Det finns åtskilliga exempel. I handboll fanns efter Dalhems uppgående i HK Malmö endast två, HK och IFK.

Såg då för en tid sedan att det bildats en ny förening, HF Limhamn. Jag tror på positiv konkurrens inom idrotten, speciellt på ungdomssidan. En tredje aktör på handbollscenen i en stad av Malmös storlek var givetvis bra.

Med en viss erfarenhet av förhållandena inom fotbollen kollade jag på det svenska förbundets hemsida alla övergångar. HF Limhamn fanns inte med. Tog det som bevis på att föreningen inte rekryterat sina spelare från en annan Malmöklubb. Men jag hade förbisett ett övergångar för spelare under 15 år inte registreras hos förbundet. Och när Limhamns 14-årspojkar överlägset vann  sin grupp i USM insåg jag att det var något lurt. Nybörjare blir aldrig gruppsegrare i USM, inte ens i Steg 1.

Och mycket riktigt HF Limhamn är en missnöjesförening. Det är en utbrytning från en annan Malmöklubb. Det är i min idrottsvärld oväsentligt från vilken. Och lika oväsentligt vari missnöjet består. Du får alltid olika svar från dem du frågar.

På sikt gynnar det inte idrotten, i detta fall inte ungdomshandbollen. Risken är att det blir att ”Djungelns lag” kommer att råda. Vid minsta missnöje är det bara att byta färg på tröjan. Antingen för stora delar av laget, eller hela med tränare och allt.

Min illusion var att HF Limhamn startade från grunden. Den sprack. Tyvärr.

***

”Djungelns lag” råder inom Malmös ungdomsfotboll. Har av olika orsaker de senaste dagarna kommit i kontakt med några ledare/tränare från några av stans klubbar. De är oroliga.

  • Tränare/ledare ringer runt och erbjuder att ta ”sitt” lag med till en annan klubb, ibland på grund av missnöje, ibland för att få bättre villkor.
  • Ledare/tränare försöker locka över kolleger från andra klubbar och att dessa skall ta med några av sina bästa spelare. Det kan röra sig om spelare knappt över tio år.

Några klubbar säger nej till att ta över hela lag. Men det finns alltid andra som accepterar missnöjesövergångar.

Inom ungdomsfotbollen i Malmö är det inget nytt. Det har pågått i många, många år.

Inte ens ekonomiska oegentligheter av tränare/ledare hindrar andra klubbar att ta emot hela lag med tränare/ledare trots att den nya klubben är informerad. Och – lite hårdraget – föräldrarna bryr sig inte. Det senare exemplet är självupplevt.

Denna djungelvärd existerar i Malmös småklubbsvärld. Och troligen även på andra orter.

Olustigt.

 

Av Magnus Månsson - Onsdag 9 okt 17:04

För någon tid sedan skrev jag om att Malmö fått en ny handbollsklubb, HF Limhamn och att man redan från början lät två pojklag deltaga i USM, alltså rakt in i hetluften.

Det blev förvisso en tuff debut för 16-årslaget, 71—119 i målskillnad på fyra matcher och idel förluster. Men det tyder på ambition att HF Limhamn redan under sitt första år låter lagen skaffa erfarenhet i ett USM.

De två senaste helgerna har 16-åringarna klarat av sitt första USM-steg.

Det skånska utfallet blev helt ok och visar på det viktigaste i denna ålder, en bra bredd med många föreningar.

12 av 22 flicklag avancerade direkt till steg 3, 13 av 20 på pojksidan.

Flickor till steg 3:

Tre lag från H 43 Lund och ett vardera från Lugi, Trelleborg, Ankaret (Lomma), HK Malmö, IFK Kristianstad, OV Helsingborg, Eslövs IK, HK Kristianstad och Lödde.

En ny chans i steg 2 får:

Två lag från Lugi, Lågan (Hörby), Kävlinge, HK Malmö lag 2, IFK Malmö, Åhus, H 65 (Höör), Ystads IF och Staffanstorp.

pojksidan direkt till steg 3:

Lugi och IFK Kristianstad 2 lag vardera, Åhus, H 43 Lund, Ljunghusen, Eslövs HF, HK Malmö, Lödde, Lågan, OV Helsingborg och Ystads IF.

Återkval i steg 2:

Två lag från H 43 och ett vardera från Lugi, Sund (Helsingborg), Vinslöv, Limhamn och Ankaret.

Av Magnus Månsson - Tisdag 8 okt 18:00

Det är en intensiv period nu i idrott.

Den svenska fotbollen är inne i slutskedet, med inslag av europeisk klubbfotboll och EM-kval, ishockeyn har startar liksom handbollen. VM i friidrott under en dryg vecka fångade också intresset.

Konkurrensen om åskådarna är enorm. Inte minst genom att alla matcher och tävlingar sänds i tv.

Den store förloraren är elithandbollen. I den innevarande omgången har åskådarantalet inte varit över 1 000 i någon match. Det har spelats 15 Skånederbyn, matcher i inledningen av säsongen som skall locka till fortsatta besök. I sex av dem understeg åskådarantalet 1 000. Däribland klassikermötet Ystads IF—Lugi (927). HK Malmös hemmapremiär mot YIF såg av 1 071 personer. Så få lär väl aldrig YIF dragit till Baltiskan. Och ändå var det en premiär och sådana har av tradition alltid extra dragningskraft.

Även i Kristianstad har det noterats lägre publikantal. Derbyna mot HK Malmö och IFK Ystad sågs ”bara” av 3 778 respektive 3 838 personer. Det är bottennoteringar för Skånederbyn i den nya arenan.

Men Kristianstad har fått lokal konkurrens. Stans ishockeylag har avancerat till Allsvenskan, nivå 2, och 26 hemmamatcher med något under 2 000 åskådare per match inverkar naturligtvis negativt på handbollslagets siffror.

Åskådarmässigt är handbollen trängd. Det har inte minst HK Malmö fått kännas vid under sitt Europaspel. 250 åskådare mot Sparta Moskva och 591 mot Selfoss (Island) är de yttersta bevisen.

Jag lider lite av att se att energiska och ambitiösa föreningar inte lyckas förmå de intresserade att söka sig till matcherna. Själv tillhör jag syndarna. Besöken i Ystad och Lund och till och med i Baltiskan blir färre och färre. Tv-fåtöljen är bekvämare för en äldre herre.  Och häri ligger kanske en förklaring för Malmös del. Har genom åren noterat den höga åldern på besökarna vid HK:s matcher (vänner har bekräftat denna iakttagelse). Blir det då ingen påfyllning underifrån är en nedåtgående spiral ofrånkomlig.

Har sett för få matcher utanför Malmö för att veta hur åldersstrukturen ser ut på andra orter.

Men visst borde publikutvecklingen oroa de ansvariga. Det talades för några år sedan om en helprofessionell Handbollsliga. Det lär vara en utopi med nuvarande publiksiffror.

 

Av Magnus Månsson - Tisdag 24 sept 17:26

Malmö har sedan ett knappt år fått en ny handbollsklubb, HF Limhamn.

Nu finns det tre, HK Malmö, IFK Malmö och så då HF Limhamn.

Konkurrens behövs inom idrotten för utveckling. Malmötrion har som en av sina målsättningar att utveckla breda ungdomsavdelningar. Det är naturligtvis positivt. Bara nu underlaget inte så litet att det blir en massa spelarövergångar mellan klubbarna. I regel gynnar detta ingen av parterna. Det skapar bara irritation.

Tre handbollsklubbar i en stad av Malmös storlek är väl egentligen för få. Och när endast HK och IFK har seniorlag är det väl till och med smått genant. IFK har trots många års bred ungdomssatsning ännu inte tagit stegen från den lägre seniornivån varken för damer eller herrar. I HK:s herrseniortrupp finns inte heller många spelare med lokal anknytning. Damlaget hör hemma på nivå 4.

Jag är fullt medveten om att det tar tid att bygga från grunden. Kring tio år är en normal tidsgräns för att ur en bra ungdomsverksamhet få fram en hyggligt bred seniorstandard.

Grunden är lagd. Visionerna finns nedskrivna på hemsidorna. Dags för leverans.

***

Till det USM, som inleddes i helgen, har HF Limhamn anmält två lag, ett för 14-årspojkar och ett för 16-åriga pojkar. Det är en tuff start för en ny klubb med nykomponerade lag. Redan från steg 1 är konkurrensen hård.

Limhamn är en av 26 skånka föreningar som ställer upp i USM. Vad jag kan se den ende nykomlingen. 26 föreningar visar på en imponerande klubbredd. Lika så 109 lag totalt sex grupper. I skånsk idrott är det bara fotbollen, som om den haft en liknande tävling, kunnat presentera liknande siffror. Det rör sig om minst tio aktiva per lag.

Totalt i Sverige har 553 lag aviserat sin start. Jag har inte orkar räkna antalet klubbar. Den geografiska spridningen är stor, från Boden till Ystad. Intressant: 291 av lagen är flicklag, 262 pojklag.

I Skåne 54 flicklag, 55 pojklag.

Handboll är en jämlik idrott.

Det är som vanligt de stora Lundaklubbarna som har anmält flest lag, H 43 tretton, Lugi elva. H 43 håller sin bredd trots att man ideligen förlorar talanger av båda könen till andra Skåneklubbar.

På delad tredjeplats finns de båda herrelitklubbarna IFK Kristianstad och HK Malmö med åtta lag vardera, mycket tack vare att Näsby respektive Dalhem gått upp i elitföreningarna.

Här är listan i övrigt:

7 lag: Ystads IF, Ankaret (Bjärred)

6 lag: OV Helsingborg

5 lag: Lågan (Hörby), Åhus, Lödde

4 lag: Kävlinge

3 lag: Eslövs IK, Eslövs HF, H 65 (Höör), Trelleborg, HK Kristianstad, Vinslöv

2 lag: HF Limhamn, IK Sund (Helsingborg), IFK Malmö

1 lag: KFUM Lundagård, Staffanstorp, GW Landskrona, Ljunghusen, IFK Ystad, Tollarp

Och märk väl, detta är bara toppen. Bakom dessa de bästa lagen finns än större bredd.

Skånsk handboll har en bra grund.

***

18-åringarna spelade i helgen steg 1, varifrån de två främsta i grupperna avancerade direkt till steg 3. Övriga får en ny chans i ett steg 2.

Klara för steg 3:

Flickor: Eslövs IK, IFK Kristianstad, Lundagård, Ystads IF och Lugi

Pojkar: Åhus, Lödde, H 43, Lugi, IFK Kristianstad, Ystads IF och OV

En ny chans får:

Flickor: H 43, HK Malmö, Kävlinge, H 65, Lågan, Ankaret och OV

Pojkar: Lejonen (H 43), Eslövs HF, Ankaret, Vinslöv och HK Malmö

Under säsongen kommer jag att följa upp turneringen till och med slutspelet i april.

 

 

 

Presentation

Fråga mig

22 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se