Jag håller på Elfsborg i kvällens toppmatch mot AIK i den allsvenska fotbollen.

Även om jag på lördag går miste om en avgörande guldstrid. Men det får jag ta.

När en säsong går in i sitt slutskede och de tvivelaktiga/felaktiga domsluten kommer i fokus heter det alltid att det jämnar ut sig sett över ett helt spelår. Men så är det inte. Det beror ju på i vilken match ”misstagen” sker eller i vilket skede av matchen och av säsongen. Det finns fler parametrar.

Ta det senaste exemplet: Den uteblivna straffen på MFF:s Niklas Moisander vid 0—0 och ett eventuellt Kalmarmål hade gett en helt annan matchbild den sista kvarten. ”Alla” vet att ett mål förändrar en matchbild.

Därför köper jag inte resonemanget ”att allt jämnar ut sig”.

Anders Andersson, Discoverys expert, var inne på utjämningslinjen i går och hänvisade till och med till den omdiskuterade straffsituationen i mötet MFF—Zenit. Han tänkte dock snabbt till och menade att man naturligtvis inte kan jämföra två olika turneringar.

Men att glömma förmenta oförrätter är inte MFF-ares bästa gren.

***

Varför då Elfsborg? Jag har inte sett Elfsborgs alla matcher, så visst kan boråsarna haft domslut med sig utan min närvaro.

Men att MFF:s Felix Beijmos armdragning på Elfsborgs Johan Larsson långt in i straffområdet vid 0—0 inte beivrades var ett bevis på att matchens betydelse har stor inverkan på snacket om att allt jämnar ut sig är nonsens. MFF vann dessutom på ett självmål. 1—1 i den matchen (om nu Elfsborg satt straffen) hade inneburit 56 poäng för MFF och 53 för Elfsborg inför kvällens möte och Boråslaget hade i högsta grad varit med i guldracet.

Sen har jag svårt att förstå att Simon Strand fick tre matchers avstängning för två lindriga gula kort och en bortknuffad kamera. Var disciplinkommittén hittade den tredje matchen förstår jag inte.

***

Jag tycker Elfsborg är värt mer än en fjärdeplats, Vid seger i kväll kan det bli silver. Det unnar jag Elfsborg, en sympatisk kil in i storstadsdominansen.

Fler unga tjejer än killar ägnar sig åt friidrott i Skåne och har så gjort under en längre tid.

Det märks i den skånska statistiken för seniorer. En viss bredd finns. Men bara i vissa grenar. I många är det lika tunt som på herrsidan. Anmärkningsvärt är att det inte finns en enda skånska i varken 100 meter häck eller längd bland de 25 främsta i landet. Löpning på de lite längre sträckorna är inte heller något som lockar.

Rent generellt är den skånska friidrottsstatistiken ingen upplyftande läsning varken för damer eller herrar i ett breddperspektiv,

Skånsk statistik i ett Sverigeperspektiv.

100 meter (12,11)

1) Julia Henriksson, IFK Helsingborg 11,37

4)  Daniella Busk, Malmö AI 11,59

7) Wilma Rosenquist, MAI 11,65

8) Nikki Anderberg, MAI, 11,69

10) Fatou Sawe, MAI 11,74

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 12, 18.

200 meter (24,74)

4) Julia Henriksson, IFK Helsingborg 23,55

7) Wilma Rosenquist, MAI 23,58

8) Daniella Busk, MAI 23,96

9) Linnea Killander, MAI 24,24

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 21, 24,

400 meter (57,62)

5) Linnea Killander, MAI 57,62

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 22

800 meter (2.11,08)

10) Maria Frej, MAI 2.06,86

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 23.

1 500 meter (4.28,23)

Inga skånskor bland de 25 främsta

3 000 meter (10.00,88)

18) Johanna Hofvendahl, IS Göta 9.52,3

5 000 meter (17.05,72)

22) Julia Nilsson, IK Pallas 17.03,03

10 000 meter (37.22,69)

23) Julia Nilsson, IK Pallas 37.18, 66

Halv maraton (1.18.57)

Inga skånskor bland de 25 främsta

Maraton (2.59.43)

Inga skånskor bland de 25 främsta

3 000 meter hinder (12.12,12)

Inga skånskor bland de 25 främsta

100 m häck (14,57)

Inga skånskor bland de 25 främsta

400 meter häck (64,60)

14) The Möllerstedt, IFK Lund 63,44

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 21

Höjd (170)

8) Matilda Nilsson, IFK Lund 181

10) Erika Wärff, MAI 178

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 15, 17

Stav (364)

4) Linnea Jönsson, IFK Helsingborg 430

6) Gabriella Jönsson, IFK Helsingborg 408

10) Ella Uddenäs, MAI 393

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 13, 25

Längd (575)

Inga skånskor bland de 25 främsta

Tresteg (11.86)

24) Annie Torkell, IFK Helsingborg 11,90

Kula (12,86)

1)      Fanny Roos, MAI 19,34

10) Victoria Quainoo, MAI 14,24

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 17, 18, 23

Diskus (43,40)

4) Matilda Andersson, MAI 55,47

5) Fanny Roos, MAI 54,10

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 18, 23

Slägga (53,61)

4) Ida Storm, MAI 66,41

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 11, 14

Spjut (41,47)

13) Erika Wärff, MAI 44,290

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 15

Sjukamp (endast 19 svenskor fullföljde en sjukamp)

8) Erika Wärff, MAI 5 478 poäng

”Tidernas sämsta guldstrid”

Så beskriver Fredrik Lindstrand, en av Sydsvenskan många fotbollskrönikörer, den ovissa och spännande jakten på det allsvenska guldet.

Vad han menar begriper jag inte riktigt, men jag tror att han syftar på att ledande Malmö FF i nuläget bara har ett poängsnitt på 1,96. Men både MFF och Djurgården har en möjlighet att komma upp 2,0, som tydligen är ”skamgränsen” för krönikören. Det har faktiskt förekommit att ett lag, Elfsborg 2012, blivit svenska mästare på under 60 poäng. Några säsonger har bara ett enda lag ett snitt på över 2,0, MFF så sent som i fjor. Man kan också peka på år med fyra lag över 60 poäng, sedan 16-lagsserien instiftades 2008.

I min enkla värld är det ett styrkebevis att fyra lag med två omgångar kvar har guldchans. Bredden på toppen har blivit bättre.  Hammarby, Kalmar och Norrköping kan alla passera 50 poäng. Det skulle i så fall bli sju lag, rekord, över 50-gränsen. Ett bevis på en förbättrad, önskvärd bredd inom elitfotbollen,

Om nu Fredrik Lindstrand tydligen vill vara negativ behöver han bara gå tillbaka ett enda år. 2020 vann MFF på 60 poäng med lagen efter på 51, 49, 48, 47 och 46 poäng.

Det var om något ”Tidernas sämsta guldstrid”.

Låt vara att pandemin satte extra hårda spår i verksamheten.

För trovärdighetens skull måste en journalist undvika överord.

***

Och egentligen kan väl Fredrik Lindstrand inte mena, att hans omhuldade Malmö FF är ett dåligt lag inblandat i ”Tidernas sämsta guldstrid”. Att tre lag skuggar mästarna är ett bevis på konkurrenternas kapacitet. En trupp med tolv utländska spelare (merparten med mer eller mindre aktuella landslagsuppdrag), fyra med dubbla spelarrpass och landslagsspel i tre nationer, samt två spelare med i Sveriges senaste VM-kvaltrupp och så Johan Dahlin, Eric Larsson, Franz Brorsson och Sebastian Nanasi, måste vara den absolut starkaste trupp en svensk klubb någonsin haft tillgång till. Trots några långtidsskador.

Pratet om något ”Tidernas sämsta guldstrid” är av många orsaker nonsens.

Hur sammanfattar man ett friidrottsår?

Det finns många grenar, i några har det gått alldeles utmärkt. Dem kan man koncentrera sig på. Som att vi i Skåne hade tre olympier, Fanny Roos, Thobias Montler och Wictor Petersson.

Men man kan också se hur det ser ut bakom eliten. Hur ser bredden ut i Skåne?

Någon skånsk statistik finns ej på Skånes Friidrottsförbunds hemsida. För att få tillgång till den måste man betala. Det vägrar jag, inte av ekonomiska skäl, utan av principiella.

Svenska Friidrottsförbundet har däremot publicerat en Sverigelista över de 25 främsta 2021.

Här kan man läsa ut skånsk friidrotts hälsa ur ett nationellt perspektiv, gren för gren.

Så här ser det ut på herrsidan!

Resultatet efter grenen är det som ger plats 25 i landet. Jag har namngivet de från Skåne som finns bland de tio främsta. Om det inte finns någon på Topptio har jag namngivit den bäste som tävlar för en skånsk förening. Märk att det finns fem grenar utan skånsk representation.

Det finns grenar där bredden i Sverige är verkligen ihålig. Och tyvärr hjälper Skåne dåligt till att fylla håligheterna.

De som kan sin friidrott kan säkert själv se de stora skånska bristerna,

En motsvarande genomgång på damsidan kommer inom kort.

Och senare sett över hela spektret.

Skånsk statistik i ett Sverigeperspektiv.

100 meter (10,79)

5) Austin Hamilton, MAI 10,47

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 20

200 meter (21,81)

6) Erik Erlandsson, IFK Lund 21,25

8) Kasper Kadestål, MAI 21,35

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 11, 12, 17.

400 meter (49,15)

3) Nic Ekelund-Arenander, MAI 46,83

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 13, 15, 21

800 meter (1.52,93)

6) Abubakar Abdullahi, MAI 1.48,80

8) Warsam Doley, MAI 1,50,94:

1 500 meter (3.50,45)

9) Abubakar Abdullahi 3,43,97

3 000 meter (8.25,52)

Inga skåningar bland de 25 främsta

5 000 meter (14.22,37)

Inga skåningar bland de 25 främsta

10 000 meter (30.39,64)

Inga skåningar bland de 25 främsta

Halvmaraton (1.09,35)

19) Johan Gustafsson, IS Göta 1.08,38

Maraton (2.29,30)

23) Axel Smith, Björnstorp 2.28,49

3 000 m meter hinder (10.39,44)

Inga skåningar bland de 25 främsta

110 meter häck (15.31)

1)      Max Hrelja, MAI 13,77

3)      Joel Bengtsson, IFK Helsingborg 13,91

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 11, 21

400 meter häck (56,33

4)      Viktor Bondesson, MAI 51,20

Höjd (195)

7) Samuel Fransson, 206

10) Adam Svensson, MAI 204

Stav (460)

6)      Magnus Herstedt, MAI 500

Längd (702)

1) Thobias Montler, MAI 8,27

3) Samuel Ekelund, Eslövs AI 7,62

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 19

Tresteg (13,67)

14) Marcus Nyberg, MAI 14,56

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 18

Kula (14,21)

1)      Wictor Petersson, MAI 20,93

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 16

Diskus (46,01)

5)      Wictor Petersson, MAI 55,78

Slägga (50,69)

6)      Ryan McCallough, MAI 63,73

Spjut (58,37)

14) Alexander Ottosson, Klippan 66,09

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 22

Tiokamp, endast 16 svenskar har genomfört en tiokamp 2021, ingen skåning,

Fotnot 1: Austin Hamilton skall 2022 tävla för Upsala IF

Fotnot 2:  Thobias Montler skall 2022 tävla för Ullevi FK.

Vågorna går i olika medier höga efter det dramatiska slutet mellan Malmö FF och Zenit i fotbollens Champions League, 1—1.

Konspirationsteorierna florerar om att den litauiske domaren var ”köpt”. Jag har, i min kanske enfaldiga värld, svårt att förstå att han vid ställningen 1—0 i 86:e minuten i så fall skulle ha visat ut en rysk spelare.

I kommentarerna till 1—1-straffen heter det i de flesta fall ”billig”, få, utom de mest blåögda, kallar den felaktig. Det finns inga billiga straffar, det är antingen eller.

Jag är fullständigt övertygad om, att om situationen mellan Eric Larsson och Dzjuba skett på mittplan och det blivit frispark till Zenit hade ingen haft något att erinra.

Det som förvånar mig är, att ingen ifrågasatt MFF-tränaren Jon Dahl Tomasson defensiva taktik med förstärkning av defensiven på slutet. MFF överlät hela initiativet till motståndarna. Även med en spelare mer. Det straffade sig.

***

Såg också hur tidningsexperternas spelarbetyg varierade kraftigt. Malmömedia och riksmedia hade verkligen olika uppfattningar.

***

Som jag skrivit tidigare: Jag är ingen vän av VAR, videogransking i efterhand. Det finns så många svårbedömda och på sitt sätt kanske avgörande situationer på hela plan, som inte VAR-granskas. Det känns ibland futtigt att en en decimeter felplacerad tå kan avgöra en offsidesavblåsning medan en ”gulröd” kapning på mittplan passerar utan granskning.

Det dröjde bara några timmar efter mitt förra blogginlägg, innan Malmö FF åter kände sig förfördelat.

Man skulle fått straff i duellen mellan MFF:s Colak och Häckens Johan Hammar. Det blev några rubriker och hårda kommentar ur MFF-synvinkel. De från Häckenhåll betydligt mindre och hovsammare efter duellen mellan MFF-målvakten Johan Dahlin och Häckens stjärnskott Patrik Wålemark.

Jag är evinnerligt trött på fixeringen kring just storklubbarna och det påstådda missgynnandet. Nu friade domaren Adam Ladebäck i båda fallen. Rätt eller fel? Vill bara konstatera att han dömt mot Dahlin, hade det blivit minst gult. Det har jag expertisord på.

***

Hade tankar på att skriva ner mina funderingar redan direkt efter 2—2-mötet, men föredrog att i lugn förbereda mig för ett försenat 50-årsjubileum med god mat, gott vin i ståtliga Knutssalen i Malmö Rådhus. Det var Malmö stad och Limhamns Brottarklubb, en från 1970 sammanslagning av BK Kärnan och Fiskarenas IF, som bjöd.

LBK har blivit en förening i tiden, mycket präglad av Jörgen Olssons, konsulentens idéer och energi. Den förre Europamästaren fick berättigade, stående applåder efter sitt tal om klubbens utveckling och nuvarande status.

***

Söndagen ägnades åt nödvändig cykelmotion och två allsvenska fotbollsmatcher. I sin nedsuttna tv-fåtölj är det lätt att vara kritisk. Men också att ödmjukt konstatera att döma fotboll är svårt, även vid en granskning i slow motion. I mötena Halmstad—Elfsborg och Varberg—AIK utdelades varningar, som innebar avstängningar. Ingen av dem efter speciellt fula tacklingar. Kanske därför extra svåra att acceptera i detta skede av säsongen.

***

Det kändes därför extra skönt att höra AIK:s tränare Bartosz Grzelak konstatera att han tyckte att den svenska domarkåren håller hög klass,

Till skillnad från Fotboll Skånes MFF-följare Ole Törner, som anser att Adam Ladebäck knappast duger ens i Superettan. Törnes domarförföljelsemani och hans nedlåtande syn på dem som inte tycker som han i fotbollsfrågor, gör, att jag återigen kommer att avsäga mig prenumerationen på Fotboll Skåne. Väl medveten om att det gör varken från eller till för sajtens ekonomi.

***

Det diskuteras livligt hur många varningar en spelare skall ha, innan hen blir avstängd och om man skall ta hänsyn till intervallen mellan de gula korten. Finns väl all anledning för en sådan diskussion.

Men i min värld är det viktigare att gradera allvaret i varningarna. En brysk tackling skall inte värderas lika mycket som en bortpetad boll. I en rättsstat skall påföljden stå paritet till brottets allvar. Så fungerar inte fotbollens bestraffningsregler.

***

Åter till MFF—Häcken! Irma Zibanejad, Discoverys kommentator, som för övrigt ofta pratar så fort och oartikulerat att vi 80 + har svårt att hänga med, tjatade ideligen om hur många spelare MFF av olika anledningar saknade. Men hon glömde att Häckens frånvarolista var näst intill lika lång, Rasmus Lindgren, Tobias Heintz, Samuel Gustafsson, Leo Bengtsson, Ali Yossef och Mohamad Nasiru.

Förvisso inte lika namnkunniga som de sakande MFF-arna, men väl så behövliga i en Häckentrupp, som denna lördagseftermiddag var väl så bra som MFF:s.

Även riksmedia är storlagsfixerad.

Det är synd om Malmö FF.

”Alla” är ju ute efter oss.

Det är liknande citat som florerat i Malmömedia (inklusive de på sociala medier) den senast tiden, speciellt efter de två gula kort som gav avstängningar för Antonio Colak och Sören Rieks. Okej, jag medger, kontroversiella kort, men också korrekta enligt regelboken.

Jag har sett över 100 allsvenska matcher, de flesta av MFF:s. Men också åtskilliga av toppkonkurrenternas. Det finns hur många diskutabla domslut som helst, alla lagen har haft sina för- och nackdomslut. Om det sett över en hel säsong jämnat ut sig har jag inge aning om. Lika lite som någon annan.

Och det är klart, vissa domslut har större inverkan på en sluttabell än andra.

Sen finns ju alltid diskussionen om att storklubbarna gynnas. Samtidigt är det storklubbarna med sin massmediala maktposition får lättare gehör för sin klagan.

Så här långt in i säsongen finns det absolut inga belägg för MFF-mantrat:

”Alla” är ju ute efter oss.

Gnället är tröttsamt.

Malmöderbyn i fotboll för herrar på elitnivå är sällsynta.

2022 blir det två. I en tillspetsad seriepyramid tillhör division 1 (nivå 3) elitfotbollen enligt Svenska Fotbollförbundet normer. Och i och med att IFK Malmö klarat sitt division 1-kontrakt och att antingen BK Olympic (51 poäng) eller FC Rosengård (47) med två matcher kvar vinner sin serie blir det alltså två Malmöderbyn 2022.

I Allsvenskan har det faktiskt bara spelats 17 derbyn under åtta säsonger (Mammutserien 1957/58 möttes lagen tre gånger), alla mellan Malmö FF och IFK Malmö.

I serien under har MFF och IFK stött på varandra två säsonger (1934/35 och 1935/36). Intressant är att Malmö BI dessa spelår också spelade i samma serie. Sex derbyn på ett år, något av en dröm.

Från 1932 till och med 1941 låg MBI och IFK samma division 2-grupp (på den tiden använde man inte falsk marknadsföring) ytterligare fem gånger,

1943 ersatte Limhamns IF Malmö BI i tvåan och lagen möttes tre säsonger, den sista, 1945/46, hade MBI återkommit och det fanns åter tre Malmölag på näst högsta platån.

MBI trillade ner säsongen efter och det dröjde ända till 1963 (då spelade man vår/höst) innan det åter blev Malmömöten på elitnivå, tre år möttes MBI och IFK, det sista 1966.

Därefter blev det ett långvarigt stopp på derbyn på en högre nivå,

Superettan introducerades år 2000. 2006 spetades serieträdet. Det blev bara två division 1.pooler 2008 kom de första derbyna, IFK mot Mabi, där MBI numera var en del. Året efter blev Mabi, FC Rosengård och ställdes mot LB 07, som spelat i Superettan. Dessa båda lag möttes i Ettan till och med 2011.

Sen dess har det inte spelats något ”elitderby” Malmö.

2016 gjorde Prespa Birlik en säsong i division 1, FC Rosengård en 2017.

2022 blir på sitt sätt ett bemärkelseår Malmöfotbollen. Malmöderbyn på en högre nivå är sällsynta, sett i ett närmare 100-årigt perspektiv.

***

Under årens lopp har antalet lag i de högre serierna varierat kraftigt. 1971 fann det 96 lag i de två högsta serierna, 1971 och 1972 36. Antalet lag i varje serie har efter hand ökat. Det var fram till Superettans tillkomst 42, då blev det 32. Men med ”hjälp” av de två division 1-grupperna blir det 64 elitlag. Låt vara en generös gräns, men det var i det häradet de flesta derbyna spelades i detta historiska Malmöperspektiv.

***

Detta inlägg är publicerat dels på manssonsport.bloggplatsen.se och dels på facebooksidan MalmöSport-Ett historiskt perspektiv.