Nytt år och till det tillhör önskningar och personliga löften.

Mina löften håller jag för mig själv och de bryts också ganska så snabbt. Vanor och ovanor är inte lätta att ändra vid 80 plus.

Och vem är jag att komma med futtiga personliga önskningar när ryssarna våldför sig på Ukraina, minst halva Afrika svälter, kvinnor förtrycks världen tunt, ja, hela befolkningar i vissa länder? Ni, mina läsare, vet naturligtvis hur det ser ut i världen. Inte minst klimatmässigt.

Då känns det lite, ja just futtigt, att sitta i en fin, varm (förvisso någon grad lägre än vid förra nyåret) lägenhet och bland annat fundera över skånsk friidrott och en förändrad tidningsvärld.

Friidrott och tidningar har varit två av mina främsta intressen i livet.

***

I friidrott önskar jag mig några unga ledare med intresse och idéer att skapa liv i en defaitistisk skånsk friidrott. De måste se utanför de snäva klubbgränserna, där de egna föreningens intressen är viktigare än friidrotten som en enhet. Jag är av den bestämda uppfattningen att det måste finnas en seniorbredd för att ur denna kader finna framtidens ledare och tränare. Så har skånsk friidrott byggts upp under alla tider. Tills nu.

Konkurrens stimulerar. Inte minst på klubbnivå. För några år sedan la Heleneholms ner sina elitambitioner, samgåendet med IK Pallas och IK Finish med målet att i Öresunds FK bli en elitklubb blev ett rejält misslyckande, och nu senast aviserade IFK Helsingborg att man lagt ner sin elitverksamhet. De flesta av de bästa skall tävla för Malmö AI.

I Skåne med drygt 1,3 miljoner invånare finns nu endast en klubb, MAI, med elitinriktning. Det ser annorlunda ut i Storstockholm (större befolkning, javisst!) och Göteborg (betydligt färre boende än i Skåne!). Där finns det elitkonkurrens bland klubbarna. Det märks i exempelvis i tävlingen om SM-pokalen.

Från Skånehåll menar tongivande klubbledare att skillnaden ligger i de stora inkomster som motionsloppen ger, i Stockholm främst Stockholms Marathon, i Göteborg Göteborgsvarvet.

Är det så enkelt?

Jag menar att den stora skillnaden ligger i den konkurrensmiljö som finns inom regionerna. Och ett brett personligt engagemang.

***

För en tid sedan jämförde jag skånsk simning och friidrott, två idrotter i samma konkurrenssituation, med seniorperspektivet i SM. Simningens klubbredd var imponerande överlägset.

Nyligen avgjordes Sum-Sim-finalerna i Helsingborg. Det är SM för 15—16- och 13—14-åringar. För att få deltaga måste ungdomarna kvala regionalt och vara bland de 16 främsta i landet för att få finalsimma. Det är ett deltagarantal som friidrotten bara kan drömma om.

Och även vid dessa mästerskap var Skåneföreningarna långt framme i klubbtävlingen: 1) Helsingborg, 5) Kristianstad, 8) Malmö KK, 9) Poseidon, Lund. Ytterligare 12 klubbar tog poäng.

Jag är imponerad av skånsk simning.

Men varför är skillnaden gentemot friidrotten så stor? Vad har gått fel i skånsk friidrott?

Att någon, eller helst några, funderar och sen försöker ta sig an problematiken, det är min högsta idrottsliga önskan inför 2023.

***

Jag älskar Sydsvenskan, har haft en daglig relation i 70 år.

Självfallet känner jag till tidningsvärldens ekonomiska och personella problem. Vill givetvis att storleken på redaktionerna inte skall reduceras än mer. Har för övrigt fått en ny favorit på Sydsvenskans ledarsidor i den fristående skribenten Pernilla Ström. I sin kolumn behandlar hon vardagens små problem med en personlig prägel med en politisk udd.

I idrottens värld är resultaten det bärande. En allsvensk fotbollsomgång utan någon tabell vore en smärre ”katastrof”. Men det är fler tabeller/resultatlistor som i min värld är heliga. Medveten om ett begränsat utrymme och ibland alltför mycket material, förstår jag svårigheterna.

Förvisso en petitess i det stora hela: Men Sydsvenskans Sport i siffror är alltför spretig och tyder på idrottslig okunskap.

Alltför ofta tvingas man öppna datorn för att hitta resultat som borde vara en självklarhet för en tidning av Sydsvenskans storlek och renommé.

En stilla önskan, ge redigeraren en prioriteringsmall. Svårare är det inte.

Jag vill inte läsa ett fullständigt facit från en damhockeymatch i högsta serien uppe norr inför 40 åskådare, när det inte finns plats för en allsvensk handbollstabell. Liknande exempel under 2022 har varit många.

Har också en känsla av att det finns ett genusperspektiv på resultatredovisningen. Är inte läsaren perspektiv viktigare?

***

2023 då?

Detta är inlägg 1 473 sedan starten den 15/9 2012.

Jag siktar först och främst på 1 500. Intresset ökar år för år. Det inspirerar förstås.

Samtidigt tar allt betydligt längre tid nu än för bara några år sedan.

Jag är också involverad i ett intressant projekt, IK Finishs jubileumsbok, 100 år 2024. I deras arkiv finns unikt material, som tar tid att utforska.

Detta skall jag prioritera 2023.

***

Gott Nytt År!

”Mellan” är inget ord som förorsakar känslor. Det är ju varken starkt eller svagt.

Men lägg till ”-dagarna” till Mellandagarna och jag får en känsla av lugn och ro, något av årets bästa dagar.

Känslan härrör sig från de hektiska åren mellan mitten av 1960-talet och cirka 20 år framåt, då livet gick på högvarv, nybildad familj, ordförande och tränare i Heleneholms IF samt idrottslärare på Videdalsskolan med 40 lektioner per vecka. På skolan, byggd för fem paralleller, fanns sju klasser per årgång. Fem dagar i veckan mellan klockan 16 och 18 arrangerade jag skolmästerskap för högstadiegrabbarna i handboll, basket och volleyboll. Innebandy fanns inte på den tiden. Jag organiserade, duktiga och energiska elever dömde och skötte sekretariatet. Min närvaro var inte nödvändig. Hallen stod kvar, ingen vandalism.

Så såg skolvärlden för 40, 50 år sedan.

Ibland hör jag gamla elever berätta om dessa eftermiddagstimmar i Videdalshallen. Samtidigt undrar jag om någon elev har kvar något av de 100-tals diplom jag skrev ut till alla skolmästare.

Med ett så intensivt schema (för att ytterligare understryka arbetsdagarnas längd cyklade jag dagligen Oxie—Videdal—Heleneholm/Stadion—Oxie) var just Mellandagarna de mest efterlängtade. Då låg i stort all verksamhet nere. Det var några få dagar på året jag verkligen kopplade av, samlade krafter.

Nu är takten lång ifrån like intensiv. Men varje år vid den här tiden känner jag samma ro. Vill känna den och minnas och tänka tillbaka på en tid som var.

***

Samtidigt är jag som jag är. Alla projekt är inte nerlagda, finns en del planer för 2023.

Det är en relativt ny post i idrottsvärlden, sportchefen.

I dessa tider, silly season kallad i svensk fotboll, dominerar sportchefen nyhetsflödet från högsta serien till den lägsta. På alla nivåer presenteras nyförvärv, inte ett eller två, utan upp mot de tio. I den här regionen har det blivit en vana, tio in och tio ut. Utan att kvaliteten förbättrats i klubbarna.

Sportchefernas skicklighet tycks bedömas efter hur många spelare de kan köpa, alternativt sälja. Det verkar inte vara någon merit att förnya ett kontrakt.

Och i bakgrunden jublar och kommenterar supporterna med glada tillrop och tummen upp. Utan att egentligen veta ett jädrans dugg om spelarens kapacitet. Man litar på sportchefens utlåtande. Och det vore underligt om denne inte lovordade sitt eget arbete.

Trots att jag innerst inne är optimist, menar jag att ett nytillskotts kapacitet och värde skall bedömas först efter en halv säsong, inte innan träningen börjat och inte ens efter några träningsmatcher. Så tråkig är jag. Eller kanske, sagt i lite övermod, erfaren.

                                                  
          ***
Kontinuitet är ingen egenskap som prioriteras i nutidens fotboll. Någon generalisering gör jag förstås. I min värld är dock kontinuitet det viktigaste för att bygga ett lag, en klubb, på en stabil, långvarig grund.

Var klubb väljer naturligtvis sin egen väg. BK Olympic har valt sin som samarbetsklubb med Malmö. Enligt en initierad källa i Lindängeklubben är man detta första år nöjd med utfallet. Sportchef Andreas Georgsson menar detsamma ur MFF:s synvinkel.

Som nykomling blev Olympic sexa i division 1, nivå 3. Naturligtvis bra. Men man var 23 poäng distanserat av ettan Gais och hade tio poäng upp till fyran. I truppen ingick åtta inlånade spelare från MFF:s akademi.

Av detta drar jag två slutsatser:

A)    Division 1 södra har en bra standard. (De lag som flyttas upp klarar sig bra i Superettan, Skövde, Utsikten, Värnamo, Landskrona de senaste säsongerna.)

B)    Steget från MFF:s omhuldade ungdomsakademi till en plats i en allsvensk trupp är betydligt större än gemene man inbillar sig.

En av de åtta i årets Olympictrupp kommer att fortsätta i den helgröna dressen, övriga sju återvänder till MFF-familjen. Till vilket öde? Kvar på någon position i MFF-hierarkin? Eller ut på marknaden med ett högre försäljningspris efter en säsongs spel i division 1?

Andreas Georgsson säger inget om vad som skall hända, konstaterar bara: Att det blev väldigt bra.

För vem och hur förstår jag inte och den journalist som refererade Georgssons uttalande ställde inte heller frågan

Inför 2023 fortsätter MFF/Olympic-samarbetet. Storklubben sänder fem nya spelare till division 1-kubben, som kommer att mönstra ett i stort nytt lag kommande spelår.

Dessa funderingar apropå kontinuitet.

VM-fotbollen är slut.

Det känns på något sätt skönt. Det blev bara för mycket.

Trots att jag i självbevarande syfte skippade det mesta av för-, paus- och eftersnack.

Och hur många matcher kommer man att bjudas på vid nästa VM-slutspel. 48 lag, hur många matcher blir inte det? Jag orkar inte räkna. Tur att slutspelet går i Amerika så att många matcher går på tider när en gammal farbror måste sova.

Men 48 lag är det inte att ta i? Cirka vart femte medlemsland i FIFA, det internationella förbundet, får vara med i slutspelet.

Och hur kommer den svenska säsongen se ut? Om nu Sverige blir ett av de 16 europeiska lag som får slutspelsstatus.

Qatar-VM visade med sina många överraskningar att bredden på toppen ökat. Det var en positiv del av detta VM.

Men 48? Nej!

***

Även om jag minimerade –eller i alla fall näst intill – mitt tv-tittande utanför själva matcherna, måste jag vädra några synpunkter på de olika kanalernas medarbetare. Främst på dem som är inhyrda som experter. Borde inte kravet vara att de kan prata så att gemene man kan hänga med? Många talar så snabbt och oartikulerat att det är hart när omöjligt att höra. I mitt resonemang inkludera jag också det senaste EM:et i damhandboll.

Det har varit många tillfällen då en gästexpert varit så ”kåt” – får man skriva så? -- på att höra sin egen röst att hen påbörjat en mening utan att veta hur den skall avslutats. Hen har helt enkelt inte vetat vilket budskap som ville förmedlas. Kan man bli tv-expert utan att gå den minsta kurs? Tydligen.

Expert, ja?

De båda sändande svenska kanalerna hade många per match. Någon på plats i Qatar och minst tre i hemmastudion. När Chris Härenstam var referent var han, ordbajsaren, förstås lika mycket expert. Och tvärtom, Markus Johannesson tar gärna både rollerna.

Och i studiorna sitter experttrion och hittar en– av hur många? – situation som man inbillar sig är den spelidé efter vilken laget spelar. Och jag som i min lilla lya inbillat mig att det är spelarna med sina speciella egenskaper som löser de situationer som uppkommer, olika för varje match.

Grundlinjerna finns förstås, skisserade av ledarstaben, men utfallet beror på spelarna, både i positiv och negativ mening.

Sen kan Daniel Nannskog rita hur många sträck han vill.

Men visst var det en spännande månad. Ett VM i fotboll är intressant utan Sverige.

Och Lasse Granqvist sitter orubbad på sin kommentatortron. Han vet vad tystnad och paus betyder.

***

Om cirka tre veckor är det dags för VM för herrar i handboll.

Håll ut!

I onsdagens blogg konstaterade jag att den skånska ungdomshandbollen har både bredd och topp.

Samma betyg kan sättas på ungdomsbasketen.

Iakttagelserna gjorda efter de två första stegen i de båda sporternas SM för ungdomar.

I basket är det bara 15- och 16-åringarna som hunnit fram till steg 3. 16 lag i de fyra klasserna är kvar. Skåne är överlägset klar tvåa med elva lag kvar från fem klubbar.

Avståndet upp till Stockholm är dock enormt. 64 lag är steg 3-klara, 32 av dem kommer från Stockholmsregionens 17 klubbar. Totalt har 36 föreningar lag kvar.

***

Tre klubbar har full representation, det vill säga har fyra lag kvar, inför fortsättningen, Alvik och Blackeberg från Stockholm och Malbas. Lommaklubben Lobas har tre, Eos från Lund två och Trelleborg och Helsingborg vardera ett.

I det starka handbollsfästet Göteborg är basketen trängd, två klubbar med fyra lag.

***

Den stora ungdomsdominansen till trots har Stockholm numera svårt att hävda sig på det svenska seniorelitplanet. Samma kan sägas om Skåne.

Alvik är det enda Stockholmslaget i damligan, Fryshuset är störtsist i herrligan. I serierna under högsta nivån kryllar det av Stockholmslag.

Eos damlag är Skånes enda representant på översta platån.

Varför är det så?

Speciellt på herrsidan krävs det (minst?) tre utländska spelare för att hävda sig. Denna ekonomiska belastning klarar inte Stockholmsklubbarna. Och inte heller de skånska.

Det är dessutom tufft att få speltid för svenska talanger i herrelitlagen. För många är det mer lockande att spela en nivå under mer regelbunden till på plan.

Det är högst personliga funderingar om seniorbasketens geografiska spridning i landet på herrsidan. Två av de tre största städerna (se dock Fryshusets insats!) har inget lag i högsta serien. ”Landsorten” är dominant.

***

I handboll är Göteborg och Skåne, och till viss del Stockholm, de ledande regionerna på ungdomssidan. Det syns även på seniorplanet. För båda könen.

Trots att flykten till den utländska proffsvärlden är så mycket större i handboll än i basket.

***

Till slut en iakttagelse:

Fritidsförvaltningen i Malmö presenterade för en tid sedan en statistik över kommunens största lagbollsporter aktivitetsmässigt. Efter den givna ettan fotboll kommer faktisk basket (i huvudsak Malbas). I min värld lite anmärkningsvärt.

Basketen och handbollen har klarat av delar av de två första stegen på vägen mot finalspelet i maj för sina ungdomslag.

Handbollsbredden i Skåne imponerar. Det har jag konstaterat tidigare. 22 klubbar ställde upp med lag i 16- och 18-årsklasserna, 19 har lag kvar när det är dags för steg 3 i början av 2023.

I F 18 och F 16 eliminerades endast ett Skånelag/klass, i P 18 två och i P 16 faktiskt sex. Anmärkningsvärt i P 16 är att båda lagen från H 43 Lund är borta, lägg därtill att det lag som inte klarade att avancera i F 16 var H 43:s lag 2. Lundaklubben har trots dessa missar en väldigt stark ungdomsavdelning.

I 16- och 18-årsgruperna har Skåneklubbar följande antal lag kvar i steg 3:

6 lag: Lugi och Ystads IF

4 lag: HK Malmö, OV Helsingborg, Lödde Vikings, Åhus

3 lag: H 43 Lund, IFK Kristianstad,

2 lag: Ankaret (Lomma), H 65 (Höör), Eslövs IK, Kristianstads HK, IFK Malmö, Kävlinge, Vinslöv

1 lag: Lundagård, Stavsten (Trelleborg), Tollarp, IK Sund (Helsingborg).

Att notera:

Ystads 1F har tre lag kvar i P 16, Lugi två i samma ålder.

HK Malmö har byggt en gedigen ungdomssektion för båda könen, lag i omgång 3 i de båda äldre grupperna. Det har nästan alltid, som nu, OV.

Att Lödde och Åhus tillhör samma kategori inger onekligen respekt.

IK Sund har fått snurr på sin ungdomsverksamhet och kan förhoppningsvis ge stimulerande lokal konkurrens till OV.

IFK Malmös båda lag spelar i F 16. Klubben har för övrigt anställt förre landslagsspelaren och i handbollskretsar välkände Mikael Ekdahl som sportkonsulent.

***

I 14-årsklasserna sker ingen utslagning. Efter varje steg indelas lagen in i nya grupper beroende på resultaten. Liksom i de äldre klasserna skall det resultera i ett finalspel för åtta lag.

IFK Ystad, historiskt sett en förening som fostrat väl så många landslagsspelare som Ystads IF, har på senare år haft en svacka i sin återväxt. I ett gruppspel för P 14 vann IFK derbyt mot Ystads IF. Det uppmärksammades av lokalpressen,

Ungdomsidrott och handboll har olika villkor i massmedia beroende på var man verkar.

***

Återkommer med några iakttagelser om basketens USM inom kort.

Mina vänner!

Nobel firas den 10 december.

Och det gör även jag. Kanske inte lika ståtligt men väl så värmande.

På det här enkla sättet tackar jag alla som hört av sig.

Samtidigt önskar jag alla trevliga helger och inte minst ett bra 2023.

Masse

Eller

Magnus

(Välj själv!)

Lägg ner VAR!

Jag har ända sedan videogranskningen av vissa situationer i en fotbollsmatch infördes varit motståndare. Väl medveten om att ingen bryr sig om min åsikt.

Men nu efter de senast händelserna i VM-fotbollen är jag än mer övertygad om att VAR, med nuvarande restriktioner, inte ger den rättvisa förespråkarna hävdar.

Ingen kan väl på allvar mena att en tånagel rätt eller fel i en offsidesituation millimetersynas medan en brutal kapning någon decimeter utanför straffområdet undgår granskning och bestraffning.

Som nu i mötet England—Frankrike, när Englands Harry Kane blev fälld utan domaråtgärd. VAR-rummet påkallade uppmärksamhet. Man kunde konstatera en klar ojusthet. Men domaren menade att händelsen skett precis utanför straffområdeslinjen och således inte kunde bestraffas i efterhand. England fick inte ens frispark i ett utsökt läge. Bollen sattes i spel i ett ofarligt område.

Det har funnits fler liknande händelser under VM. Det har dömts hörnor som inte varit hörnor. Och tvärtom.

Regler som är så selektiva skapar mer irritation än rättvisa. Och i sista hand är det  människor, antingen de sitter i VAR-studion eller är på plan,  med alla sina brister som har det slutliga avgörandet.

Lår domarteamet ute på plan få ta hela ansvaret. Som vi har det i Sverige.

Låt det förbli så!

***

Men när nu VAR på plats, varför granskades inte kalabaliken i samband med kvartsfinalen mellan Nederländerna och Argentina? Rätt bestraffningar i den matchen hade förmodligen  haft större inverkan på VM-turneringen än en ”tånageloffside”.

***

Lägg ner eller gör om!

Jag är rejält trött på VAR!