Alla inlägg under februari 2016

Av Magnus Månsson - 29 februari 2016 11:37

Kils AIK, Södra Sandby IF, Ängelholms IF, Malmö AI, IF Kronan, Hässleholms AIS, IK Finish, IFK Trelleborg, IFK Helsingborg.

Lägg till Björnstorps IF, Klippans FK och två gånger IFK Helsingborg.

Vad är detta? Jo, de nio första föreningarna är moderklubbarna för de nio skånska individuella medaljörerna vid helgens SM i friidrott i Atleticum. I de tre följande har tre ettor och en trea, som numera tävlar för en Stockholmsklubb, fått sin första kontakter med friidrott.

Kan man på ett tydligare sätt åskådliggöra vikten av duktiga småklubbar för en livskraftig skånsk friidrott?

Jo, faktiskt!

En ny uppräkning: Ystads IF, IFK Trelleborg, IK Finish, IFK Lund, Eslövs AI, IFK Helsingborg, Ängelholms IF, Hässleholms AIS, Åhus FK.

De är dessa föreningar som håller igång en skånsk utomhussäsong. Alltså inget Malmöarrangemang.

Hur ser det då ut inomhus? IFK Lund och Åhus är även med och ser till att det finns tävlingstillfällen under vintern.

I Malmö arrangeras tre innetävlingar. Man tar delvis hjälp över klubbgränserna vid alla tillfällena men huvudansvaret är snett fördelat. Heleneholms IF, som här tar sitt ansvar, är med vid alla tre, en ensam (Atleticumspelen), en som en av två i Sista chansen med IF Finish, och en av fyra vid Pallasspelen, där Pallas, Finish och MAI är de tre andra medverkande.

Jag understryker: Det är de små klubbarna som håller igång de viktiga grunderna i den skånska friidrotten.

Och till de små klubbarna räknar jag alla utom MAI, som är den enda föreningen i Skåne som har en uttalad målsättning att vara en elitklubb. MAI är helt beroende av sina skånska grannar både vad gäller rekrytering och tävlingstillfällen.

Att då på hemmaplans-SM ur egna led bara få fram en enda bronsmedaljör är det ett godkänt facit?

Mitt svar behöver ni inte fundera över.

***

Att tro att ett SM i Atleticum, ett stafett-SM 2017 och en internationell gala samma år skall bli bli en nytändning för Malmös och Skånes friidrott är bara naivt. Det behövs mycket, mycket mer grundläggande åtgärder, långsiktiga sådana.

***

En glädjande tendens är att landsorten tar för sig. I helgen dominerade Stockholmsklubbarna. Av 78 individuella medaljer tog man 29, Göteborg 16 och Skåne 9 men övriga Sverige 24.

Liksom jag menar att det är betydelsefull att det finns en bredd i Skåne är det viktigt att det finns i hela landet.

 

 

Av Magnus Månsson - 25 februari 2016 12:31

Det här är ett blogginlägg för friidrottsnördar.

Det medger jag. Men samtidigt ett försök att ge en bild av det Friidrottssverige som faktiskt existerar på seniornivå.

I helgen arrangeras SM i Atleticum i Malmö. Anmälningslistorna visar att det finns ett vekligt stort distrikt i landet, Stockholm, med Göteborg på en stabil andraplats. Av de något över 460 individuella starter som är aviserade görs cirka 160 av stockholmare, närmare 90 av göteborgare, det vill säga cirka 250 totalt. Övriga Sverige svarar för 210, därav ungefär 65 från Skåne från sju klubbar.

(Att jag inte nämner några exakta siffror beror på att det skett några smärre förändringar sedan jag för någon dag sedan räknade antal starter.)

Utan att vara elak mot några av de skånska friidrottarna vågar jag påstå att om SM arrangerats i Mellansverige hade det av ekonomiska skäl blivit kring 15 färre skånska starter.

Denna bild får man aldrig läsa om i den enda tidning i Malmö som i papper eller i blogg berör friidrott. Framkastade siffror måste ha en bakgrund.

***

Vid förra helgens SM för 22- 19- och 17-åringar togs mer än hälften av de 180 medaljerna av klubbar utanför Stockholm, Göteborg och Skåne. Så lär det inte bli denna helg. De stora distrikten kommer att dominera.

Min förhoppning är att JSM dock var ett trendbrott. Ett utvecklat Friidrottssverige behöver ett brett Friidrottsverige.

Liksom ett Friidrottsskåne behöver fler aktiva föreningar. Det är ju bara att se i vilken förening många av distriktets medaljkandidater fick sin första kontakt med friidrotten.

 

Av Magnus Månsson - 23 februari 2016 16:24

Visst elva guld, tre silver och lika många brons kan se ut som ett bra skånskt medaljfacit från helgens svenska juniormästerskap i friidrott.

Med rätt reklam kan man ställa mycket i positiv dager.

Men hur många medaljer tävlade man om? Jo, 60 grenar, det ger 180 medaljer. Är då 17 medaljer bra? I ett längre tidsperspektiv är det inte så. Skåne är historiskt sett ett av de tre främsta friidrottsregionerna i landet tillsammans med Stockholm och Göteborg.

Stockholm tog 40 medaljer, Göteborg 27. Ok, invånarantalet har sin betydelse. Skåne har 1,3 miljoner, Stockholm 2,0 och Göteborg lite över 0,6. Jag räknar då kommunerna som ingår i respektive distriktsförbund.

Jag tycker siffrorna är talande.

Tendensen att antalet aktiva i de yngre årgångarna blivit färre i Skåne, speciellt på pojksidan, visade sig tydligt i helgen. Endast fyra skånska grabbar deltog i P 17, en var från Malmö (MAI). I F 17 var det sju tjejer men än en gång endast en från Malmö (Heleneholms IF).

Jag har påtalat det tidigare och diskuterat med många, en del lyssnar, andra lever i sin egen friidrottsbubbla. Men vem gör något?

Det skall inom kort väljas en ny styrelse i Skånes Friidrottsförbund. Finns kraft och intresse att få skutan på rätt köl?

***

Det mest glädjande under JSM-helgen var ”Övriga Sveriges” medaljutdelning. Med ojämna mellanrum har jag sammanställt hur många pallplaster de tre ”stora” haft i konkurrens med resten av landet. Stockholm, Göteborg och Skåne har sammantaget varit överlägsna i de flesta SM-sammanhang.

I helgen tog ”Övriga Sverige” mer än hälften av medaljerna, 96 fördelade på 26 guld, 34 silver och 36 brons.

Det är glädjande med denna större geografiska spridning. Det gynnar svensk friidrott.

Av Magnus Månsson - 21 februari 2016 12:56

deI Malmö spelar två av Sveriges mest lovande handbollstjejer födda 1999.

Till ett riksläger för att senare ta ut ett landslag har Svenska Handbollförbundet tagit ut 30 spelare. I denna talanggrupp finns Selma Zilic från Dalhems IF och Amanda Andersson från IFK Malmö,

Det är anmärkningsvärt. Damhandbollen i stan har länge fört en tillvaro lite i skymundan. Två säsonger i mitten av 1980-talet spelade Dalhem i högsta serien och var en period därefter ett bra lag på näst högsta nivån.

Nu ser det dystert ut på seniorsidan. I division 2 (nivå 4) finns Dalhem på en mellanplats och i serien under, division 3, den lägsta, är i nuläget placeringarna 4) Dalhem lag 2, 6) HK Malmö, 7) IFK Malmö. Av sju lag.

Samtidigt frodas flickverksamheten. I USM-spelet hade IFK ett 16-årslag i steg 3 och Dalhem har ett kvar i steg 4 i 14-årsklassen. Dessutom finns Malmölag på hyggliga placeringar i det skånska seriesystemet.

I de årsklasser Skånehandbollen redovisar tabeller, från juniorer till 03:or, deltager 14 flicklag från Dalhem, IFK och IFK Klagshamn. Motsvarande siffror på pojksidan är 8, alla från IFK.

Det är tjejerna som både kvalitativt och kvantitativt dominerar ungdomshandbollen i Malmö.

Men här finns det stora dilemmat.

Var skall talangerna utvecklas till duktiga seniorspelare? Det räcker inte med spel på nivå 4. Skall de främsta, som Selma och Amanda, liksom den något år äldre Dalhemstjejen Sara Olofsson (Lugi) tvingas lämna Malmö för att spela på en utvecklande nivå?

Jag är i princip för lokal konkurrens inom idrottsvärlden, speciellt i en så stor stad som Malmö. Samtidigt bör Malmöklubbarna ta vara på både den bredd och topp som en bra verksamhet nu gett.

Varför inte under en period ett samarbete på seniornivå och fortsatt stimulerande konkurrens på ungdomssidan?

I en lycklig, positiv framtid kan det kanske ge mer än ett riktigt bra lag.

I den bästa av världar är handbollens (och alla andra idrotters) framtid viktigare än den egna klubbens tillfälliga framgångar.

Så talar en idealist.

 

Av Magnus Månsson - 19 februari 2016 16:45

Det är spännande nu i handbollens elitserie kring alla strecken.

Ja, inte det nedersta förstås. Drott får försöka återhämta sig sportsligt och ekonomisk i Allsvenskan.

Den täta serien, de många återstående matcherna i grundserien, åtföljda av slutspel eller en tio matcher lång kvalserie ställer höga krav på coacherna.

Det är en balansgång: Omedelbara resultat för att samtidigt förbereda trupperna för närmare ytterligare 20 matcher med allt vad det kan innebära i skador och formsvackor.

Såg i går Redbergslid mot Ystads IF (som dessutom har Europaspel framför sig) och där framstod problematiken tydligt. Det var en så kallad fyrapoängsmatch, och de är viktiga, men samtidigt var det tydligt att coacherna delvis ville spara några spelare och ge andra speltid. För de kommande månaderna.

RIK gav till exempel andremålvakten Tony Heeringson chansen framför Tobias Thulin, som på sistone hållit samma klass som HK Malmös Dan Beutler. För dem som följt HK vet vad det innebär. Det föll inte bra ut för RIK, endast 21 procent i räddningar för Herringson och vid ett tillfälle minus åtta. Thulin kom in och han tog varannan boll och göteborgarna var vid 23—24 endast en boll bak. Det slutade 25—27.

Var målvaktsbytet rätt eller fel? Resultaten svarar fel men för Tony Heeringson och RIK kan den matchtid han fick vara viktig i framtiden. På sikt, och det är det som gäller, finns inte rätt eller fel.

YIF roterade kraftigt på nio meter, vilade under längre tider sina storspelare – även när differensen minskade. Det var de orutinerade spelarna som sett över hela matchen avgjorde, Lukas Sandell, Oscar Zareba (vad skoj det är med Late-bloomers!) och Anton Hallbäck.

Coachen Sebastian Seifert fick utdelning på sin tro på de unga. Men hur hade det låtit om det blivit ett poängtapp på slutet?

RIK:s Jasmin Zuta fick måhända kritik, men i min bok gjorde båda coacherna rätt. Jag tror att båda lagen går till slutspel med breda, spelförberedda trupper (dock osäker på YIF:s målvaktspost). På vägen dit måste tränarna ta en och annan risk.

Breda trupper avgör.

Se på IFK Kristianstad!

 

PS!

Tommy Thysell har rätttat mig. Det blir ingen kvalserie till Elitserien. Elitseriens elva möter Allsvenskans fyra, tolvan tar sig an trean, trettonde laget tvåan. Man möts i bäst av fem. Inte så tufft men viktigt att ha en bred trupp, väl förberedd.

Tack TT!

 DS

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - 18 februari 2016 11:15

Slarv” har blivit ett alibiord.

Det som man använder i idrottssammanhang för att förklara det egna laget tillkortakommande. Det låter bättre än att konstatera bristande kapacitet hos enskilda spelare eller lag.

Vi pratat om elitidrott.

Några exempel.

***

Hur många gånger har man inte läst att MFF-backen Anton Tinnerholm, en spelare med många kvaliteter, slarvar i sitt passningsspel? Men missar man den viktiga offensiva passningen säsong efter säsong och gång på gång är det inte ”slarv”, det är en brist i hans i övrigt utmärkta kunnande.

***

Malmö Redhawks många, speciellt defensiva, misstag under hösten förklarade tv-kommentatorerna nästan alltid med just ”slarv”. I min värld berodde det på att spelarna i SHL-nykomlingen inte hade tillräckligt med teknik och snabbhet i tanke och handling för att bemästra det högre tempot.

Efter hand har misstagen, i den matcher jag sett, blivit färre. MIF-spelarna har mer och mer vuxit in i SHL-kostymen.

***

I måndags såg jag HK Malmö—IFK Kristianstad 21—29 i handbollens elitserie.

En tidning – jag tror det var Skånskan – hade en rubrik i stil med ”Slarvigt Malmö ...”.

Men var det verkligen ”slarv” som låg bakom den stora differensen?

Efter 25 minuter stod det 9—11 på ljustavlan, i paus 9—15. Loppet var kört. Det var väl till och med tio bollar vid något tillfälle.

HK-spelarna slarvade inte, Ulf Sivertsson körde hårt på sina toppspelare, de tog slut efter 25 minuter mot ett lag med en betydligt större bredd – och bättre spelare. Såg någonstans att HK hade 18 tekniska fel, Kristianstad 8.

Skillnaden låg i skicklighet, inte i slarv. Trötta spelare gör misstag.

***

Så ser jag på det missbrukade alibiordet ”slarv”.

***

Lite mer HK Malmö – jag kan inte låta bli,

Christian O´Sullivan, måndagens bäste Kristianstadsspelare, menade att HK förbättrat sin bredd i och med tillskottet av Fredrik Petersen, som för övrigt gjorde sin klart bästa match i måndags.

Men så är det tyvärr inte. Fredrik har vässat toppen men eftersom Simon Nyberg nu för andra matchen i följd inte spelat en enda minut kan man knappast tala om en förbättrad bredd.

Med lite fler rotationer i laget hade kanske ”slarven” blivit färre.

 

 

Av Magnus Månsson - 11 februari 2016 17:36

Det är mycket JO Waldner i dessa dagar.

Och det med rätta.

I min bok är Waldner Sveriges främste idrottsman genom tiderna.

Konkurrenterna är givetvis Ingmar Stenmark, Björn Borg och Zlatan.

Stenmark faller bort. Skidsport är klimatberoende och det innebär av naturliga skäl en begränsad konkurrens.

Under Borgs storhetstid var tennisen i de flesta länder inte en breddsport för ungdomar. Tillgången på banor och tränare berodde till stor del på omgivningens ekonomiska resurser.

Zltatan, ja, naturligtvis en karismatisk världsstjärna, som i internationella klubbsammanhang alltid spelat i lag med många andra storheter. Detta till trots har han aldrig vunnit en titel utanför ligagulden.

Här har du min motivering till mitt val av pingiskungen till Sverigeetta genom tiderna.

***

Jag träffade Jan-Ove Waldner en vecka vid VM i Manchester 1997, hans kanske bästa turnering. Han vann sina sju matcher utan setförlust, 21—0, och den minnesgode kommer säkert ihåg när han i finalen mot Samsonov i en serve fintade bort vitryssen genom titta åt ett håll och knallhårt slå bollen i det andra.

Det var en minnesvärd turnering på alla sätt och vis.

Och tänk bara att Sydsvenskan sände ut medarbetare mer än en vecka för att bevaka ett VM i pingis. Förvisso fanns MFF-aren Thomas von Scheele i truppen och Jörgen Persson hade precis lämnat MFF, så något lokalt fanns att bevaka. Waldner och Persson kom för övrigt på silverplats i dubbel.

***

Det mest bestående minnet av JO Waldner var dock inte hans suveräna singelspel under VM.

Dagen före VM träffade de svenska journalisterna den svenska truppen vid en enkel presskonferens. Det var första gången jag träffade JO, ställde kanske någon försiktig fråga men gjorde troligen inget större intryck på honom.

Nästa dag steg jag in på en fullsatt lunchrestaurang, tittade mig förvirrat runt efter en ledig plats. Då såg jag en liten person ställa sig upp och vinka åt mig. Det var JO:

– Kom hit här till mitt bord! Här är en plats ledig!

Vilken omtanke om en vilsen person han inte kände, bara som hastigast träffat på en presskonferens. Jag åt min pastarätt tillsammans med en världsstjärna som bjudit in mig till sitt bord.

STORT.

Jag har ofta tänkt hur många andra idrottsmän jag mött, långt från hans glans och status, som hade visat samma sociala kompetens.

Möjligen skidåkaren Torgny Mogren och brottaren Mikael Ljungberg.

 

Jan-Ove Waldner har alltid en plats i mitt idrottshjärta.

Av två skäl.

Av Magnus Månsson - 10 februari 2016 13:32

Jag trodde de hade lärt sig, MFF-följarna i Malmöpressen.

Efter de två första träningsmatcherna betonade man att det var just träningsmatcher och att man måste ge det nya spelsystemet, de nya spelarna och inte minst den nye tränaren Allan Kuhn tid. Så är det naturligtvis. Man hade tagit lärdom av från förra vårens upphaussning. Trodde man.

Men så gör MFF EN hyfsad bra halvlek mot det danska topplaget Midtjylland (1—1) och då kommer åter de stora orden till användning. Några bra sekvenser av de nya, absolut inte under en hel match, visade enligt skribenterna vilken hög kapacitet det finns.

Men vad förväntar man sig? För de stora pengar MFF lagt ner på dem skall de väl kunna uträtta något? Det är inga juniorer det rör sig om.

Som jag sa många gånger förra året. Betygen sättes efter en hel tävlingssäsong inte efter en träningsmatch i februari.

***

En annan sak som är sig lik, är intervjuerna med Markus Rosenberg. Efter i stort varje match menar lagkaptenen att MFF borde vunnit, spelat bra, och att man skapat många målchanser. Han må säga det, men är det förbjudet att ifrågasätta?

***

Över till handboll.

Såg Göteborgsmötet mellan Redbergslid och Sävehof. Det fanns bara drygt 1 200 personer i Lisebergshallen i detta derbytoppmöte. Storstäderna har svårt att samla åskådare.
Ricoh har 750 i snitt, RIK 994, HK Malmö 1 072 och då skall vi inte glömma att det var fri entré vid många tillfällen. Sävehofs 1 134 imponerar inte heller. På sitt sätt inte heller Hammarbys 1 411. Vi pratar ju om landets tre största regioner.

Svensk elithandbolls dröm/målsättning är att få en professionell liga. Med så nedslående publiksiffror verkar det bli en utopi.

Oroande är också den höga medelåldern på åskådarna. Tv:s svep över läktarna i Lisebergshallen visade mest herrar i pensionsåldern. Tyvärr mycket liknande hur det ser ut i Baltiskan när HK spelar.

***

Redbergslid har ett intressant lag med bra besättning på alla positioner och en hygglig bredd. En outsider i slutspelet om man kan behålla sin fjärdeplats och få hemmafavör i en kvartsfinal?

***

Elitidrott bjuder på en tuff atmosfär. Ett nytt namn i en trupp kan innebära från spel i 60 minuter till noll, i i alla fall de jämna matcherna. Jag tänker på HK Malmös Simon Nyberg, som i min värld gjorde en mer än godkänd höst men som nu sitter fast på bänken i och med värvningen av Fredrik Petersen.

Fredrik har hög kapacitet men har hittills inte imponerat så att inte Simon borde få någon liten speltid.

Och Petersen har ju till och med spelat på nio meter i en OS-final. Varför inte i HK Malmö? Det hade gett en möjlighet för Nyberg. I alla fall stundtals.

***

Avslutningsvis lite friidrott.

Fem aktiva från Malmöklubbarna tävlar i helgen i den nordiska landskampen, fyra från MAI, en från Heleneholms IF. Alla MAI-arna kommer utifrån, heleneholmaren Mattias Ohlsson har hela sin friidrottsfostran i Malmöklubben.

Det här visar på några intressanta detaljer:

Det är allt färre ungdomar/seniorer, speciellt på herrsidan, från Malmö som tävlar i friidrott.

Då och då menar många – även klubbledare – att det därför bara behövs en friidrottsförening i stan.

Helt fel!

Det är nödvändigt att det finns någon som även tar hand om Late bloomers med energi. Mattias är en sådan. Det finns många andra. Någon måste ta hand om dem.

Heleneholms IF har under de flesta av sina 75 år värnat om bredden.

Jag hoppas man fortsätter och helst öka sin numerär. Kan man sedan dessutom få hjälp av ett vettigt tävlingsprogram vore det än bättre.

I min värld stimulerar konkurrens.

MAI behöver lokalt sådan.

 

 

Presentation

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards