Lördagen gav en massa intryck på olika områden.

Förmiddagens promenad i det fina vårvädret förde mig slumpmässigt förbi Bellevue allé, platsen för ett av veckans två Malmömord. På platsen fanns mängder att ljus och blommor och på husväggen fanns hälsningar på olika språk till den mördade.

Bredvid, på en upphöjning, satt en ensam ledsen tonårsflicka. Jag vet ej vem, men scenen berörde.

***

Längre ned i Hyllie allé ligger en stor, gul, vacker byggnad, den urspungliga Bellevuegården. Den är omgiven av en större dunge. I den växer scillor, på latin Scilla siberica (jag har läst på. Jag har aldrig sett så många på samma gång. Synen var fascinerande.

***

Eftermiddagen bjöd på ett (alltför) stort utbud av idrott i tv med många kollisioner. Det gick inte att se allt, i alla fall inte fullt ut.

Såg en del av VM-hockeyn mellan Sverige och Japan. Vid ett föredrag i Idrottsmuseets Vänner menade Leif Boork, förbundskaptenen, att damhockeyn utvecklats. Jag tycker han har rätt. Jag medger att jag sällan ser damer spela ishockey, men detta var bra idrott.

Och man får fakiskt tackla i damhockey. Spelarna är tacklingsbara om de åker i samma riktning. Jag förstår inte de kritiker som menar att sporten missar sitt innersta väsen, då vissa sorters tacklingar inte är tillåtna för damer. De är ofta samma personer som energiskt pläderar för att damer skall få idrotta på sina egna villkor.

Låt dom då göra det i ishockey!

Samtidigt som man kan fundera över herrhockeyns utveckling med sina många allvarliga skador på grund av vårdslösa tacklingar.

***

Hade tänkt se Önnered--HK Malmö på Tv4 play. Men orkade inte länge. Nu hade man hittat en kommentator/referent som faktiskt var den sämste hittills. Jag trodde inte det var möjligt.

Hur klarar för övrigt Önnered sin ekonomi med två elitlag och en bred, bra ungdomssektion?

Med 107 åskådare på en Elitseriematch för herrar.

På onsdag avgörs det om Malmösäsongen i skall förlängas, Redbergslid mot HK Malmö. Jag ser hellre slutspelsmatcher i Baltiskan än i Lund och Ystad.

***

Gårdagsmatchen mellan FC Rosengård och Wolfsburg var många gånger bättre än den förra upphaussade i Tyskland. Det här var bra med det över två matcher klart bästa laget som segrare.

Helt ärligt hade jag trott att Rosengård med sina många utländska landslagsstjärnor och sina svenska landslagsditon spelmässigt skulle vara lika bra som tyskorna. 4--4 är jämnt men de stora svagheterna fanns i Rosengård. Med målvaktsspelet som det stora undantaget.

Optimismen bland Rosengårdsanhängarna i och kring laget (även i massmedia) beroddet till stor del på att man grovt övervärderade prestationen i mötet i Wolfsburg.

***

IFK Kristianstad har ett fantastiskt publikstöd i handboll. Men tyvärr också fanatiskt.

Jag mår inte bra, när en spelare som Sävehofs Mattias Thynell (jag såg lite av även den matchen) blir utbuad varje gång han har bollen. “Bara” för att han blivit rejält knockad av en hemmaspelare med rött kort som följd. Thynells “fel” var att han reste sig och kunde fullfölja.

Det finns faktiskt domslut mot Kristianstad som är korrekta. Sen får ledare, spelare och publik säga och uttrycka vad de vill.

Som jag sagt tidigare: Alingsås försvarar SM-guldet.

Såg i en av mina morgontidningar att det behövs upp mot 50 miljoner kronor för att hålla Malmö stadion i liv tills 2023.

Ja, om den inte rivs dessförinnan. Till denna summa skall adderas en minst lika stor summa man redan lagt ner på den vackra arenan, sedan beslutet om Swedbank Stadion togs. Det är ett vackert monument, Stadion, men ack så kostsamt.

***

Enligt planerna från Stadsfastigheterna skall man nästa år lägga nya friidrottsbanor för cirka fem miljoner. Det lär behövas.

Då har Malmö tre friidrottsanläggningar, Stadion, Heleneholm och också Hästhagen med helt nya allvädersbanor. Min fråga är för vem? Hästhagens framtid är väl också oviss?

Stadion och Heleneholm är, om man så säger, inte speciellt frekventerade varken vid träning eller allra minst tävling. Ett tävling i snitt per år på senare tid är ingen bra reklam för Malmös friidrottsföreningar.

Nu gäller det för MAI och Heleneholms IF att leva upp till kommunens förtroende. Inte minst för att få gehör för sina önskemål, när de bestämmande så småningom kommer till skott med hur man tänker förvandla Stadionområdet.

Jag hoppas få uppleva ett nytt Stadion.

(Den tredje Malmöklubben i friidrott, IK Pallas, är “vilande”, lever kvar som en av arrangörerna av Pallasspelen inomhus.)

***

Och så har vi alla problemen med Aq-va-kul och alla dess turer.

***

I dagarna har ett nytt Malmöproblem aktualiserats, bristen på en publikarena som komplement till Baltiska hallen.

HK Malmö har bland annat på grund av VM i hockey för damer – Baltiskan och träningshallen används till presscentra – fått spela sina sex sista matcher i Elitserien och lag som tränar i hallarna har tvingats till anläggningar utan tillstånd att använda det nödvändiga (?) klistret.

Samtidigt har innebandytjejerna i Malmö FBC måst spela sina viktiga kvalmatcher till högsta ligan på reservbanan i Kirseberg.

Och var skall Malbas herrar spela sina Ligamatcher nästa säsong? Om det skulle gå någorlunda hyggligt lär det bli trångt i Heleneholmshallen. Och den hallen ger definitivt ingen bra pr för elitidrottsstaden Malmö.

***

Dyra renoveringar av Stadion, Hästhagen och Aq-va-kul, alla arenor som skall rivas, verkar i min värld oöverlagda med tanke på alla brister som finns i Malmö. Och då tänker jag allra minst på idrottens behov.

Jag såg fram mot en bra och spännande fotbollsmatch i går, damernas Champions Leaguemöte mellan Wolfsburg och FC Rosengåd.

Spännande, ja, men bra, nej.

Två av världens främsta lag.

Jag lägger inte något som helst genusperspektiv på min bedömning, har sett många bra matcher av Rosengård och den fotboll Japans landslag spelar är minst sagt attraktiv.

Men gårdagsmatchen var inte bra, stundtals riktigt, ja, usel.

Vi talar internationell toppnivå. Enkla bolltapp över hela plan för båda lagen och kanske mest anmärkningsvärt alla Rosengårds missade uppspel med åtföljande Wolfsburgsbrytningar på Malmölagets planhalva. Ett bättre lag än tyskornas -- för dagen -- hade obönhörligen straffat Rosengård rejält.

16—4 i avslut och 13—1 i hörnor visar inte bara på Wolfburgs stora spelövertag utan även på en ineffektivitet som är frapperande för ett av världens främsta lag. Visst Rosengårds målvakt Zecira Musovic var briljant men tyskornas anfallsspel verkligen klent.

Det talas om att Rosengård nu har grepp om ett avancemang. Okej hemmaplan är kanske en favör och 0—0 räcker. Men det lär behövas en seger och i min värld ett oerhört bättre spel med minimerade misstag på egna planhalvan. De flesta spelarna måste upp några snäpp.

Men det kan bli svårt med tanke på de höga betyg de fick efter gårdagsinsatsen.

Det är ofta man vill ha en fortsättning på en mening i en tidningstext.

Som på den här: Ett Mjällby i stark förändring ...

Detta efter gårdagsmatchen Mjällby mot Malmö FF,

Vad har förändrats? Det man får veta om Mjällby är att Asper stod i mål och i den andra morgontidningen noterades det att Linderoth var tränare. Två namn som man knappast förknippar med förändring.

Vad var det för lag Malmö FF mötte? Hur många spelare fanns kvar sedan höstens degradering? Var det ett ungt orutinerat Mjällby?

I min värld hade det varit intressant att få svar på dessa och andra frågor för att vädera siffrorna 0--5.

***

En enkät har visat att den fotbollsintresserade svenska allmänheten följer Allsvenskan hellre än de stora utländska ligorna. Jag tillhör denna kategori trots att jag ser att fotbollen i de ligor som visas i tv håller betydligt högre klass. Igenkänningsfaktorn är viktig. Och då inte enbart kännedomen om hemmalaget. Men i referaten i de regionala tidningarna kretsar allt kring det egna laget. Hur ofta nämns en spelare i motståndarlaget? Om en nyckelspelare i hemmalaget är borta poängteras det men aldrig -- nästan i alla fall -- i fråga om motståndarna. Jag menar att journalisterna underskattar genomsnittsläsarens -- dit räknar jag inte fanatikernas -- intresse för andra lag.

Likaväl som jag vill läsa om Mjällby lag, vill jag veta något om statusen på MFF:s motståndare i den kommande Allsvenskan.

***

Samma symtom finns i handbollsrapporteringen. Att HK Malmö och Lugi har och har haft stora skadeproblem den här säsongen kan ingen handbollsläsare ha missat. Men hur många gånger har vi fått läsa om motståndarnas frånvarolista?

Det har faktiskt hänt att klubbarnas hemsidor i rättvisans namn även noterat bortavaron av nyckelspelare hos motståndarna. Heders åt dem, men inte godkänt till skribenterna.

***

Såg i går på TV 4 play en märklig match, Lugi--Sävehof 22--22. Jag kan inte minnas att jag sett ett lag, Sävehof, få åtta utvisning mot sig, motståndarnas noll. Eftersom jag inte såg matchen på plats och tv-sändningen är en billighetsproduktion vill jag inte diskutera riktigheten i utvisningarna. Men jag har förståelse för Sävehoftränare Magnus Johanssons irritation. Speciellt

som hans lag gick miste om tre, fyra straffar för Lugiförsvarets arbete i egna målområdet.

Widels och Åströms insats var inte godkänd och inte acceptabel i en match av den här betydelsen för så många lag. Herrarna skall vara nöjda att det inte var fotboll eller ishockey. Då hade rubrikerna i kvällspressen varit svarta.

***

Sen fick man uppleva ännu ett bottenapp hos en TV 4-play-referent:

-- Det här ser ut att bli en lika jämn match som vi förväntat oss.

-- Vilken fantastisk räddning. Den kan vara matchavgörande.

Detta sagt vid typ 4--4 efter sju minuter.

Andra pinsamheter att förglömma.

Men matchen var spännande -- och förväntat jämn.

Ishockey tillhör inte mina favoritidrotter.

Det är, som jag sagt tidigare, lite för mycket av slumpens skördar. Exmplifierat i de två senaste matcherna mellan Malmö Redhawks och Leksand. In med pucken framför kassen och se vad som händer. Det kan bli mål och det blev det också, två “självmål” och avgörande sådana.

Hur många gånger fanns det kombinationer med tre, fyra pass inom egna laget i anfallszonen i spel fem mot fem i gårdagsmatchen? Malmös 2—0 var ett strålande exempel, om än inte ensamt så ganska sällsynt. Annars var det mycket det som i fotboll kallas ”sparka-spring”.

Jag vet att intensiteten vad gäller tempo och styrka höjs säsong från säsong och gör det svårt att alltid hitta de kreativa lösningarna, de som tilltalat mig i lagbollspelen.

Men hockey kittlar naturligtvis med sin intensitet och jag har den senaste tiden varit en flitig tv-tittare på matcherna för att nå SHL. Grundseriens 45 första omgångar är ointressanta, en transportsträcka.

De lokala – nej, vi säger regionala, Rögle skall vara med – intressena har gjort sitt till för det myckna tv-tittandet.

Det är Viasat som har sändningsrätten och teamen gör bra program. Jag gillar Niklas Jihde – hans elitidrottsbakgrund märks och hans framtoning är inte lika påträngande egoistisk som storebror Peters – och hans medhjälpare i olika roller Per Forsberg, Harald Lückner, Håkan Södergren och Leif Strömberg. Och även Isabel Boltenstern. Om hon inte bara lät så arg.

Nu kan förstås mina lovord bero på egen okunnighet i hockeyns inre mysterier. Jag märker inte eventuella fel av olika dignitet.

***

Det tror jag mig dock göra när det gäller Fyrans hanbollssändningar från Elitserien. Det är förvisso billighetsproduktioner men referenterna – inte kommentatorerna, Tomas Axnér! – håller inte någon högre klass, ibland helt bedrövlig. De gömmer sig ofta bakom statistik.

Glenn Göransson från Kristianstad är kunnig. Björn Hedman är helt outstanding. Han var suverän under matchen Ystad—Sävehof.

Om än inte varje dag så ganska ofta den här säsongen har MFF-följarna i pressen hävdat att årets lag är bättre än förra säsongens.

Jag förstår inte varför man redan nu så ofta framför den åsikten.

Det är möjligt att det blir så, men det finns mycket att bevisa. Detta skrivit inte enbart beroende på gårdagens insats mot Örebro.

Vad vill skribenterna med sina påståenden?

För mig känns det lite som ett symptom , som funnits i många år. Lite överdrivet okej, men det känns som om alla nya spelare som kommer till MFF håller hög klass, en högre klass än de som lämnar. Det finns naturligtvis anledningar till att Isaac Kiese-Thelin, Forsberg, Thern, Magnus Eriksson och Halsti erbjudits lukrativa kontrakt utomlands. Likaväl som det finns anledning till att norrmännen, Sana, Yotun hamnat i MFF och inte i en högre rankad liga med ett annat högre löneläge.

De flyktade spelarna hyllades 2014 nästan unisont av samma skribenter som nu tar de nya till sina hjärtan. Utan -- handen på samma hjärta -- egentligen ha sett dem i tuffa matchsituationer.

För att försöka få stöd för sina åsikter åberopades i dag uttalande av ÖSK-arna Alexander Axén, tränaren, och spelaren Robert Åhman-Persson, som båda också menade att årets MFF:s trupp har är bättre än fjorårets. Hur kan de dra denna slutsats efter vad de såg i går?

En insats som en tidning gav betyget usel och en annan hade ett betygssnitt som är ett av de lägsta som hittills delats ut.

MFF gjorde ingen bra match, men var totalinsatsen så dålig som kritikerna vill göra gällande?

Beror inte den hårda kritiken mera på de uppskruvade förväntningarna, byggda mer på förhoppningar än ännu visad klass? Och skrivna i besvikelse över förlusten.

Jag tycker också att utvisningen av Zlatan var tuff.

När jag såg det från den vinkel som domaren inte hade. Han hade en utgångspunkt bakom Zlatan och Oscar och såg att Zlatans satsning var våldsam, därav det röda kortet.

Vad jag dock inte förstår är varför den holländske domaren inte använde sig av sina assistenter, fyra förhoppningsvis på området kompetenta personer. Någon av dem hade förmodligen en bättre position.

Egentligen borde domarna ha ytterligare en domare att rådfråga, fjärdedomaren eller i det här fallet sjättedomaren. Den sistnämnde är ofta väldigt meriterad och har kompetens att döma i kvistiga situationer. Inte bara ombesörja bytena och kolla att tränarna inte går utanför sitt eget område.

Hur många gånger har man för övrigt sett kortlinjedomarna agera? Inte är det många.

Det finns domarkompetens kring de stora matcherna, använd den.

***

Det har blivit en del handbolls- och ishockeymatcher på sistone. Glädjande -- på ovanstående tema -- är att domarna i dessa idrotter mycket oftare än tidigare vid kniviga situationer gemensamt diskuterar sig fram till ett domslut.

Det borde holländaren också gjort!

***

Den nya mediavärlden med alla dessa sociala uttrycksmedel har gjort att “alla” torgför sina åsikter direkt och sänder ut rymden. Med tv-bilderna som hjälp blir det inte rättvist.

Robert Perlskog, som jag tycker är duktig, kom också igång och öste på i sin domarkritik. Men det är lite av att kasta sten i glashus. Hur många gånger i en handbollsmatch har han inte starkt ifrågasatt ett domarsignal för att sedan vid tv-reprisen tvingats erkänna att domaren hade rätt, han fel.

I går satt jag framför tv:n och hoppades att Karlskrona skulle ta steget upp i ishockeyns SHL.

Inte alls för att jag har någon speciell känsla för Blekingeklubben. Nej, det var underdogens kamp mot de stora som kittlade. Precis som när Falkenberg tog steget upp i fotbollens allsvenska och Rimbo till handbollens högsta serie. I svensk idrottshistoria finns åtskilliga liknande exempel.

Men de höga potentaterna i hockey och fotboll vill inte ha det så. Det skall vara så fiiint att se deras idrotter. Det skall finnas ett visst antal sittplatser av en viss standard, publikkapaciteten skall ha en viss nivå, ja, jag kan inte alla kraven.

Samtidigt kräver fotbollssupporterna mer ståplats och fotbollförbundet bjuder ofta ett undermåligt underlag på sin egen arena, Friends. Jag prioriterar en bra gräsmatta framför de flesta av förbundets krav.

Vem är förloraren om en hall inte har den standard som förbundet kräver i alla detaljer? Givetvis hemmalaget. En liten, fullsatt hall ger inte de intäkter som en stor. Jag tror också att om laget är tillräckligt attraktivt så betyder komforten inte det minsta.

Vilka krav kan en idrott sätta på en kommun? Ta Karlskrona! Man har byggt en hall tillräckligt stor för det intresse som mestadels funnits i stan. Vad hade kommuninvånarna sagt om hallen hade rymt dubbelt så mycket och aldrig varit mer än halvfull. Och är det försvarbart att nu mitt i hypen planera ett dyrt jättebygge? Det kommer en vardag, då man också skall locka de stora massorna för att få ekonomi i sina satsningar.

Det är lätt att kräva när man slipper betala.

Vad vann svensk fotboll på att tvinga Ängelholm att under förra våren spela sina matcher i Superettan på Olympia i Helsingborg? Det som inträffade var att en krisande ekonomi förvärrades nästan mot konkursens brant.

En annan fråga: Höjs standarden på svensk hockey om Redhawks med en publikkapacitet närmare fyra gånger högre än Karlskronas spelar i SHL i stället?

En förbättrad svensk ishockey måste vara ett viktigare mål än att kunna redovisa höga publiksnitt.

Min slutsats är:

Jag vill uppleva fler “Åshöjden” i skepnad av Karlskrona, Falkenberg och Rimbo.