Är man nörd så är man.

Inom ungdomsidrotten vill jag se tendenser. I vilken riktning går utvecklingen, bredd- och elitmässigt? De som följt mina inlägg har förstått att jag ser pessimistiskt på framtiden för den skånska friidrotten.

Helgens SM inomhus i Karlstad i årsklasserna 22, 19 och 17 var inte uppmuntrande. Man tävlade i 60 grenar, alltså om 180 medaljer. Att den skånska utdelningen bara blev 12 (2—5—5) det kan jag acceptera, men att inte en enda aktiv från någon skånsk förening deltog i 26 av de 60 grenarna är anmärkningsvärt. Nästan hälften av startfälten var utan skånskt inslag.

Det gjordes totalt något under 1 000 starter, 58 var skånska, alltså cirka 6 procent.

I min värld alarmerande siffror.

Men hur många bryr sig egentligen? Är det mer än Kenneth Riggberger och jag?

***

Malmö AI var bästa Skåneklubb med fem medaljer (1—2—2) hade flest starter 20.

IFK Helsingborg, som delvis lagt ner elitverksamhet, hade 15 starter, och tog två medaljer och hade ytterligare några framskjutna placeringar. Förhoppningsvis får Helsingborg rätsida på sin ekonomi, så att de talanger man bevisligen har kan utvecklas i hemmiljön och fortsätta tävla för IFK.

Konkurrens stimulerar. Även på distriktsnivå. MAI behöver utmanare.

IFK Lund, ett silver och två brons, samt Klippan, två silver, var övriga medaljklubbar. Klippan har alltid varit ett stabilt skånskt friidrottsfäste.

***

På seniorsidan är friidrotten centrerad till de tre storstäderna. Liknande tendenser finns när man kommer ner på i junioråldrarna. Men i Karlstad i helgen visades en någon annorlunda bild. Tillfälligt? Malmö, med Skåne, fallerade helt. Göteborg hade en mindre god medaljhelg, 23 medaljer. Stockholm hade 65 pallplatser.

Men den intressantaste är övriga Sveriges 79 medaljer, förvisso fördelade på många orter och klubbar. Talangen finns.  Men hur utveckla den? Och hur bibehålla dem som inte tar nästa stora, tuffa elitsteg? För en större seniorbredd är nog så viktig för svensk friidrott.

Jag är fortfarande så naiv att jag tror att den kommande generationen av duktiga tränare och ledare kommer ur det skikt av aktiva som håller på länge och inte når Sverigeeliten.

Jag har ingen lösning.

Många elever på idrottsgymnasierna har försvunnit från tävlingsarenan före de fyllt 20. Alla kan och vill inte flytta från sin trygga hemmiljö. Friidrottsgymnasierna är inte hela lösningen

Många kan inte heller efter färdiga studier flytta. De måste få hjälp på hemmaplan.

Det är ett komplext problem. Som andra men skarpare hjärna än min får lösa.

Enstaka stjärnor kommer alltid fram.

Men det finns en outlöst kapacitet i de djupa skogarna. Och inte minst i storstaden Malmö.

Satt förstås och såg dagens sprintstafetter från VM.

Nja, sprint o sprint. Det är väl bara skidåkare som kallar en tävlingstid kring tre minuter för sprint.

Jag kom att tänka på min egen tid som löpare. Långt, långt från den världsklass som VM-skidlöparna befinner sig. Vi tränade då och då något som vi kallade upprepningslopp, exempelvis tre, fyra 600-meterslopp på kanske under 90 sekunder. Men vi hade uppehåll på över tio minuter mellan loppen. Inte tre som dagens skidåkare. De här passen var de tuffaste under veckan. Mjölksyran sprutade upp över öronen. Det var inte mycket man orkade resten av det dygnet. Och visst mattades tempot på både det tredje och fjärde loppet. Det var ju lätt att ge upp.

Med detta i minnet, blev jag en stor beundrare av Emma Ribom. Tre gånger under 15 minuter genomgick hon detta mjölksyrehelvete för att ge Jonna Sundling, skidsprintdrottning, ett utgångsläge för ett VM-guld.

I ett stafettlag är alla kuggar lika viktiga. Utan Sundlings fantastiska acceleration hade det inte blivit seger. All cred till henne.

Men Emma Riboms viljeseger över trötthet och mjölksyra var för mig söndagens idrottsliga behållning.

`***

Tankarna fladdrade också tillbaka på den tid då det vid DM (och även vid kretsmästerkapen då och då) var både försök och final på 800 meter med några timmars mellanrum. Inte tre minuter och tre gånger. Och där försöken för de främsta bara var en lite hårdare uppvärmning. Likväl var det en mental och fysisk utmaning att tävla två gånger inom några timmar.

Jag har den största respekt för skidåkarna.

***

Är sprintstafett på skidor den ultimata mjölksyreutmaningen?

Vad säger du?

I helgen avgjordes SM inomhus i friidrott i Malmö.

Arrangörsföreningen Malmö AI var framgångsrikast med 12 medaljer (5—3—4).

Elitfriidrotten i Sverige är numera koncentrerad till de tre storstadsregionerna. Göteborg tog 23 medaljer (12—6—5), Stockholm 22 (6—10—6). Då blir det 17 (3—5—9) över till resten av landet.

I Malmö är MAI ensam på täppan och i princip i hela Skåne, när IFK Lunds medaljhopp var indisponibla och IFK Helsingborgs främsta av ekonomiska skäl lämnat för MAI. IFK Lund och IFK Helsingborg tre, IS Göta och Klippan två och Eslövs AI bidrog till totalt 41 Skånestarter.

I Göteborg är konkurrensen annorlunda, sju föreningar hade aktiva med i SM. Stockholmsregionen 13 klubbar. Övriga Sverige var representerade av 25 klubbar, där Upsala IF, Karlstadsgöta, IFK Växjö och Västerås FK var de med flest starter.

Bredden i de två största regionerna ger tydliga avtryck i antalet starter: Stockholm 103, Göteborg 81 att jämföra med Skånes 41. Nu skall vi inte helt bortse från övriga Sveriges 106 starter. De ger nödvändig bredd och status till SM-tävlingen.

***

Granskar man siffrorna ur en strikt lokal vinkel (alltså Malmös), känner jag en oro. Varje förening har rätt att välja sin egen väg. Jag klandrar ingen. Men av stans 12 medaljer togs bara ett silver (Emamnuel Dawlson på 60 meter) av en aktiv som startat i Malmö.

Övriga kommer från grannkommuner, övriga Skåne och Sverige.

Så tunt av talanger kan det inte vara i en stad med 330 000 innevånare. Här måste finnas en dold kapacitet.

Jag har mina funderingar till detta dåliga facit, men dessa håller jag för mig själv. Delvis i alla fall. Efter 70 år – faktiskt – i närkontakt med friidrotten i olika roller, tror jag dock att det är alldeles för få ledare/tränare som inser vad som ideellt krävs för att vända en negativ trend. Det är inget man gör när lusten faller på.

Och det fattas kanske också kunskap. Friidrott är svårt.

***

I ärlighetens namn skall givetvis Ullevis Lisa Liljas 200-metersbrons tillskrivas moderklubben MAI

***

Men visst kunde och borde Skåne/Malmö kunna bättre.

s

Jag såg Europacuphandboll i går, Flensburg mot Ystads IF, 30—23.

Och blev imponerad av – YIF.

Kan man bli det efter ett nederlag på sju bollar?

Ja, jag menar det. De fösta 45 minuterna var strålande av Ystad, man ledde till om med en bra bit i in andra halvlek i en match som fördes i ett tempo som de inhemska elitmatcherna inte är i närheten av. Man skall betänka vilket motstånd man mötte, Flensburg med halva truppen från de danska världsmästarna, två norska VM-spelare, en isländsk landslagsspelare och en VM-målvakt, Benjamin Buric från ett Balkanland, som var en Flensburgs främsta den här kvällen.

Flensburg är inget dussinlag. Och glöm inte att YIF vann över det tyska laget på hemmaplan i höstas.

Här har du bakgrunden till mina lovord.

***

Visst är det positivt för svensk – och kanske inte minst skånsk – handboll att ett lag uppbyggt främst på spelare med skånsk anknytning och med grunden i den lilla stan Ystad (20 000 invånare) med omnejd (Simrishamn) kan prestera på denna nivå. Och likväl satt den bäste av dem alla, Jim Gottfridsson, skadad på läktaren, iklädd Flensburgs dräkt.

***

Man brukar säga att det är svårt för svenska lag, oavsett idrott, att klara sig på två fronter, i Europaspel och i den nationella serien. I en tävling utan slutspel, som i fotboll, kan en formdipp få följder som inte går att reparera. Men som i handboll med slutspel är möjligheterna annorlunda och större. YIF inledde osäkert i Handbollsligan och lär bli trea i grundserien.

Men är min favorit till att åter bli svenska mästare. Tränaren Oscar Carlén har matchat truppen brett även i skapt, internationellt läge. Erfarenheten av det högre tempot i Europa är ytterligare en fördel.

***

När jag berömmer Ystads IF borde jag kanske skriva Ystad. IFK har nämligen stor andel i YIF:s lagbygge.

Bredden i Ystadhandbollen visar sig på många sätt. IFK har före och under säsongen mist ett stort antal bärande spelare. Likväl tycks A-laget hålla sig kvar i Allsvenskan (nivå 2) och farmarlaget i division 2 (nivå) i konkurrens med några B-lag från Handbollsligan.

Motion till Idrottsmuseets Vänner till årsmötet den 8 mars 2023-03-08.

Jag föreslår att IMV, som en del av den jury som utser de aktiva från Malmös idrottsvärld som föräras en plats på Walk of fame, arbetar för en förändring av statuterna.

Enligt dessa skall antalet plattor på Stadiontorget maximeras till 40. Till dags dato finns det 35.

Det är en grannlaga uppgift att jämföra olika idrotter och prestationer nådda under olika epoker, men att sätta ett så lågt tak som 40 ger ingen rättvisa åt Malmös framgångsrika idrottshistoria sett över mer än 100 år.

Jag menar också att framtidens stjärnor skall ha en möjlighet att hedras på Walk of fame.

En gång tidigare har statuterna ändrats. I de ursprungliga reglerna stod att en avgörande prestation skulle ha utförts under en tid då den aktive representerade en Malmöförening. Denna paragraf ändrades för att ge tillfälle att hedra Zlatan Ibrahimovic och öppnade vägen för handbollsmålvakten Mats Olsson med Dalhems IF som moderklubb.

Med andra ord statuterna är inte huggna i sten.

Det finns, enligt mig, många kandidater till de fem resterande kandidaterna.

Tre aktiva från Malmö har belönats med Svenska Dagbladets guldmedalj för individuella prestationer, Johan Richthoff, Gunnar Larsson och fäktaren Hans Drakenberg. De två förstnämnda är hedrade på Stadiontorget, inte Drakenberg.

Kjell Jönsson, IFK Malmö rankades på 1950-talet som världens bäste handbollsspelare.

Rallydrottningen Ewy Rosqvist med tre EM-guld och meriterande vinster i lopp jorden runt representerade Malmö AK.

Michael Nilsson har sju VM-guld i biljard.

Bågskytten Morgan Lundh har 20 individuella VM- och EM-medaljer, därav nio guld, ungefär lika många i lag.

Li Fen har vunnit EM i bordtennis, Robert Welin i boxning.

Boxningen har även Maria Lindberg med sina många VM-bälten.

Brottningen är representerade med sina ”gamla” mästare. I en hårdnande världskonkurrens tog Lars-Erik Skiöld medalj i alla de tre stora mästerskapen, OS, VM och EM (guld). Jörgen Olsson har EM-guld och VM-silver. Ida Hellström var något av en pionjär inom dambrottningen med sex individuella internationella medaljer och nio SM-guld.

I karatens olika discipliner har Lena Svensson-Pyreé i EM medaljutdelningen 2—1—2.

Tennisens Catarina Lindkvist och Michael Pernfors har internationella meriter och haft höga placeringar på världsrankingen.

Squashen har haft spelare i världs- och Europatopp.

Och friidrotten likaså.

Bowling har varit en av Malmös internationellt sett främsta idrotter. Tre av mästarna har belönats på Walk of fame. Det finns fler meriterade spelare, bland andra Tony Rosenkvist, tre individuella EM-guld 1985 och också två VM-guld i lag.

André Burakovsky är den ende infödde Malmöbo som varit med om att vinna Stanley cup i ishockey.

Tre av damfotbollens främsta finns på plats. Den mest meriterade Caroline Seger vill säkert göra dem sällskap. Och så har vi då Marta med fyra säsonger i FC Rosengård. Hon har dubbelt medborgaskap, ett av dem är svenskt.

Malmö FF, herr kan väl också vara aktuell.

Den här listan gör inga anspråk på att vara komplett. Den visar bara på några av alla de elitidrottskvinnor och män som gett glans åt Idrottsmalmö.

De borde få en chans att få en Stadionplatta. De och de kommande idrottsgenerationerna.

Detta är grunden för mitt förslag att IMV skall arbeta för att antalet platser på Walk of fame inte skall maximeras till 40.

Malmö den 20 februari 2022

Magnus Månsson

PS

Jag vill passa på att tacka dem som sett till att klädcontainern, som skymt glastavlan på Eleda stadion med meriterna för de 35 aktiva på Walk of fame, nu är borttagen.

DS

Det var en intensiv tv-söndag med mycket idrott.

Samtidigt bjöd Malmö på några intressanta evenemang, SM i friidrott, cupmatch i fotboll för Malmö FF och ett oerhört viktigt möte i handboll för HK Malmö mot Önnered.

En inte fullt kurant fot reducerade min rörlighet så det blev tv för hela slanten. Fotboll och handboll kunde man följa direkt. Friidrotten fick nöja sig med resultatföljande på friidrott.se.

Men det finns anledning att återkomma till SM i veckan. Friidrotten på elitsidan har blivit en storstadsidrott.

***

Men först några rader om skidskytte och VM.

Det är en raffinerad idrott som med sina olika distanser och ”bestraffningar” premierar olika egenskaper. Men när allt att klart är det oftast de etablerade namnen som är i topp i merparten av loppen. Det tyder på hög allroundkapacitet fysiskt. Och kanske inte minst psykiskt.

Skidskytte på internationell toppnivå är stor idrott. Och med sin inneboende dramaturgi en av de främsta tv-sporterna. Speciellt om det nu går så bra för Sverige med sina aktiva som alla har en sympatisk framtoning.

Det är förståeligt att tittarsiffrorna är höga.

***

MFS:s 2—0 mot ett svagt och trögt Skövde från Superettan var i sanningens namn ingen större värdemätare. Lovorden i Malmömedia var dock i vanlig ordning många. Visst MFF var spelmässigt överlägset men sett till övertaget var målchanserna få.

Tråkig som jag är väntar jag med vidare kommentarer tills det blir skarpt läge.

Nye tränaren Henrik Rydström har haft en lång smekmånad. Har över huvud taget något av hans beslut ifrågasatts? Eller än mindre kritiserats.

***

HK Malmös förlust, 29—26, var tuff. Laget är i ett prekärt läge.

Det finns många kommentarer i olika media. Så ser informationsvärlden ut.

Många hänger upp sig på bristande kampglöd och för många tekniska fel. Men är det så enkelt?

Jag menar i stället att HK Malmö har Handbollsligans tunnaste trupp. Tränarteamet tycker tydligen detsamma. I går använde man åtta utespelare. Jag har gjort ett antal stickprov i protokollen: HK Malmö är genomgående det lag som använder minst antal spelare per match.

Jag har ingen större kunskap om ”bänkspelarnas” kapacitet, sett över tid. De korta inhopp jag sett har dock visat på talang.

Talangerna i motståndarlagens farmarlag, där bänkspelarna får matchrutin, spelar till största delen i division 1. HK:s farmalag, Malmö HP, är ett lag i de nedre delarna av division 2. Min slutsats är därför att HK Malmö saknar den bredd som behövs i Handbollsligan.

Men efterlyser också lite mer mod hos tränarteamet: Ge talangerna matchtid i de resterande seriematcherna!

Ett ovisst kvalspel lurar bakom dörren med tätt program. Trötta spelare är skadebenägna. Är HK Malmö berett på en långvarig bortovaro på någon av non-stopp-spelarna?

IFK Malmös tvångsförflyttning från Malmö stadion till Heleneholms idrottsplats ger anledning till funderingar.

Efter 64 år som hyresgäst på Stadion tvingas IFK bort. Lokaler, träningstider och matcharena skall övertas av Ariana FC. I fjor avancerade Ariana till division 1, IFK degraderades från den nivån. Ettan rankas som en elitserie med bland annat vissa krav på säkerhet och komfort. Arians huvudhemvist på Hyllie ip håller inte måttet i dessa hänseenden.

Olympic på samma nivå har däremot fått dispens för spel på Lindängen.

I Malmö finns bara, förutom MFF-ägda Eleda, Gamla ip (upptaget av FC Rosengårds damverksamhet), Stadion och Limhamns ip som elitgodkända arenor. Varför Ariana inte hänvisas till Limhamn vet jag inte. En gissning är att underlaget är konstgräs.

IFK-flytten till Heleneholm med hela sin fotbollsverksamhet innebär logistiska problem, utan utrymmen för kansli, samlingslokaler, tvättstuga med mera. Det måste man naturligtvis lösa på något sätt.

En annan fråga att lösa hur skall man få plats på Heleneholms begränsade ytor, en tävlingsarena, där det också bedrivs friidrott, en gräsplan och en konstgräsplan? Man har ännu inte påbörjat arbetet med att anlägga en konstgräsplan på ”övre grus”.

På idrottsplatsen finns redan Heleneholms SK med cirka 20 lag, Prespa Birlik och ytterligare någon förening.

Det blir svårt att expandera för nuvarande och blivande Heleneholmsklubbar.

***

Men hur långt tänker fritidsförvaltningen? 

Vad händer om IFK åter blir ett division 1-lag? Och om Ariana dessutom åker ut. Skall det då bli ett återflytt? Det finns fler scenarios: FC Rosengårds herrar har ett lag som också kan ta steget upp. Deras arena på Rosengård lär inte godkännas. Det är inte helt orealistiskt att det finns fyra Malmöklubbar i Söderettan 2024.

Det kan väl till och med bli så att MFF:s samarbetsklubb Olympic tar steget upp till Superettan.

Hur skall Malmö fixa det? Har man över huvud taget funderat i dessa banor?

Senfärdigheten med IFK-flytten inger inget förtroende.

***

En annan aktör i Stadionproblematiken är Malmö FF:s damer, nu i division 1, nivå 3. Laget skall spela och träna på Stadion.

Tidigare fanns 10 träningsplaner på Stadionmrådet, en har blivit en del av Coops parkering. Av de resterande nio disponeras sju helt av MFF, Eleda, hybridträningsplanen och plan 10 (konstgräs). Storklubben har stor tillgång även till de två resterande.

Detta till trots skall damerna ha Stadion till sin hemvist.

Hybridgräs anses av många vara räddningen från konstgräs i svensk fotboll. Men tydligen tål  Eleda med sitt hybridunderlag inte mer än cirka 25 matcher per säsong. Med tanke på planbristen hade Eleda varit den naturliga matcharenan för MFF, dam.

Har man glömt genusperspektivet? 

***

När jag nu är igång: Varför skall Svenska Fotbollförbundet ställa dessa elitkrav på division 1-arenorna. Det är lugna tillställningar, ofta i idyllisk miljö inför oftast en fåtalig publik.

Malmöklubbarna IFK och Olympic drog i fjor i snitt endast något över 100 personer per match.

Några Stockholmsklubbar hade ett snitt långt under 100.

Släpp kraven!

Division 1-fotboll är inte elitidrott.

***

Kraven är i många fall på något sätt oförklarliga. Som när Malmö stad tvingades investera miljoner i Limhamns idrottsplats, när LB 07:s damer spelade i Allsvenskan under två säsinger. Om jag inte minns fel krävdes 840 sittplatser. Läktaren fylldes aldrig.

Fotbollen och Malmö hade haft mer nytta av andra investeringar.

Det har arrangerats två stora friidrottstävlingar i Malmö den senaste tiden.

Som vanligt har de, Atleticumspelen och Pallasspelen, hamnat utanför tidningsradarn. Det är mycket bra idrott som gör det nuförtiden. Tyvärr.

De båda Malmötävlingarna hade över 1 000 respektive 2 000 starter. Förvisso har dessa, nu smått klassiska, inomhustävlingar haft fler deltagare – och också bättre – men det är stora evenemang, som ger årliga avtryck i Malmös idrottsvärld.

I Sverige byggs fler och fler specialhallar för friidrott. I alla arrangeras varje säsong någon tävling. Konkurrensen om själarna har ökat. Däri finns en förklaring till det minskande antalet deltagare från klubbar utanför Skåne.. Men ett stor tapp finns också bland de skånska deltagarna.

Jag har studerat antalet starter i seniorklasserna.

Det är Danmark som gör att det finns både kvalitet och inte minst kvantitet i de båda Malmötävlingarna. I seniorgrenarna gjordes totalt de fyra tävlingsdagarna 501 starter, 234 var danska. Alltså nära hälften.

Jämför du Danmark mot Skåne blir siffrorna 234—136.

Jag menar att det är lite genant att ett samlat Friidrottsskåne tillsammans på hemmaplan inte kommer upp till mer än 136 starter vid dessa två etablerade tävlingar.

Det ger en bild av seniorfriidrottens status i de skånska klubbarna.

Den dag Köpenhamn får en fullvärdig friidrottshall är risken uppenbar att danskarna stannar på hemmaplan och än mer tunnar ut seniorklasserna i Pallasspel och Atleticumspel. Det är två tävlingar som behövs. Skånsk friidrott måste gemensamt se till att bevara dem

***

Det som oroar mig mest är att så få verkar bry sig.