Det var turneringen som inte betydde något, Nations League i fotboll.

Men när det gick som det gick, blev det skam och elände och krav på Janne Anderssons avgång som förbundskapten.

Självfallet kan man ha olika åsikter om turneringens betydelse mellan kval och slutspel till 

VM och EM, de riktigt stora mästerskapen. Samtidigt behövs det matcher för att testa nya  spelare och system. Träningsmatcher, eller vänskapsmatcher som det hette förr, är inte längre attraktiva för åskådare och inte heller för tv-bolagen. I en kommersiell idrottsvärld är dessa faktorer betydelsefulla. Matcher med tävlingsnerv är dessutom mer utvecklande.

Så kan man också se på Nations League, en bra träningsturnering med tävlingsnerv mot jämbördigt motstånd. Visst var det intressantare – resultatet till trots – att möta Norge när de nu gällde något än i ett träningsmöte.

Konsekvenserna av att degraderas till C-gruppen är tunga, dels på grund av att Sverige får en sämre seedning i EM-kvalet och dels att vi får sämre motståndare i kommande Nations League. Nivåskillnaden mellan B och C är enorm.

Så visst betyder Nations League något.

***

Det ligger i människans natur att överdriva. Eller? Jag såg naturligtvis mötena mot Serbien och Slovenien. Den första matchen var bedrövlig, men visst var några spelare värda ett högre individuellt betyg än de fick? Samma uppfattning har jag om matchen mot Slovenien. Där var en hel del som var bra. Nyanser är kanske inte sportjournalisternas bästa gren.

Är det skit så är det.

***

Min tidning blir mer och mer lokal. Debatten om Janne Andersson och hans landslag har varit livlig i rikspress och på sociala medier. Sydsvenskan med sina många fotbollskrönikörer har inte framfört sina åsikter.

FC Rosengårds damer skall ha sitt. Deras avancemang till gruppspelet i Champions League är värt att uppmärksammas och berömmas. Man brukar säga att antalet åskådare är ett mått på intresset. 1 612 personer i en så viktig match som mot Brann imponerar inte.

Förvisso är Paris SG mer lockande än Brann men att, som BK Häcken, samla 5 118 personer på Bravida är glädjande. Häcken, både damer och herrar, har svårt att nå de åskådarsiffror de är värda.

Varför är Malmöbons intresse för FC Rosengård så ljumt?

***

Nu ser vi fram mot återstarten av Allsvenskan.

I dag är jag glad och nöjd.

Trots det usla vädret och en väntande fotbollsmatch i ösregnet, semifinal i DM-fotbollen IFK Malmö mot Landskrona Bois.

Jag korsade nämligen Stadiontorget i förmiddags och se den fula klädcontainern på Eleda stadions ena vägg var flyttad! Och nu fanns inget som skymde den fina glastavlan, där  meritlistorna för Malmös främsta idrottsstjärnor genom tiderna är ingraverade, de som har sina bronsplattor placerade runt om på Stadiontorget-

I några år har jag i olika sammanhang menat att det är skymf mot Malmös idrottshistoria att en minnestavla skymts av klädcontainer. Nu syns tavlan.

Och därför är jag glad och nöjd.

I morgon, onsdag, får Stadiontorget för övrigt två nya minnesplattor. Snart är listan fylld. I morgon finns det 34 namn på Walk of Fame. Taket är satt till 40.

För en tid sedan avgjordes J- och USM i friidrott.

Mina planer var att granska utfallet ur ett skånskt perspektiv. Men mycket har kommit emellan. Det är dels ett digert material att gå igenom och dels – det ärt bara att erkänna – är arbetskapaciteten i avtagande. Allt går lite långsammare med stigande ålder och vilopauserna är numera fler och längre.

J- och USM är ett stort arrangemang, uppdelat på två orter i fem åldersklasser, 22, 19, 17, 16, 15. Totalt 166 grenar och alltså 498 medaljer att tävla om. Som alltid kan en rik medaljskörd ge glans och dölja ihåligheterna.
Sammantaget blev det 61 skånska medaljer, 26 guld, 15 silver och 20 brons fördelade så här:

Malmö AI                            11                  7                    9

IFK Helsingborg                    4                   0                    3

IFK Lund                              3                   3                    2

Ystads IF                              2                   2                    1

Klippans FK                         2                   1                    3

Åhus FK                               2                   1                    --

Eslövs AI                              2                   --                   1

Björnstorps IF                     --                   1                    1

Sex ytterligare klubbar var representerade: Heleneholms IF, Simrishamns AIF, Höörs IS, IK Finish, Hässleholms AIS och Ängelholms IF.

MAI har ett stabilt grepp om förstaplatsen i den skånska friidrotten, givetvis genom egen bra verksamhet men på ungdomssidan hjälpt av att man organisatoriskt sköter både Friidrottsgymnasiet och Idrottsgrundskolans friidrottsavdelning.

IFK-klubbarna i Helsingborg och Lund är de klubbar som, sett över hela spektret är närmast MAI. Klippan, Åhus och Eslöv har alltid aktiva långt framme i ungdomssammanhang. Det har vi vant oss vid. Ystads IF är den positiva överraskningen, har synts bra på distriktsnivå de senaste åren, men det här var ett genombrott på riksplanet.

För säkerhets skull skall det poängteras att de 61 medaljerna är fördelade på cirka 30 aktiva. Som alltid inom ungdomsfriidrotten behärskar de främsta talangerna mer än en gren.

Bakom det fina medaljfacit döljer sig även stora svackor. I 65 av de 166 grenarna fanns ingen skånsk representation alls. I F 16 var det tomt i åtta grenar och endast 17 starter sammantaget. I P15 är det också illa, endast totalt tio deltagare med 13 starter.

I Malmös föreningar har till dags dato endast fem pojkar födda 2007 tävlat i friidrott i år och då har ingen hänsyn tagits till resultatnivån.

22-årsklasserna hade generellt sett större startfält än på mången god dag. Det gläder dem, som, likt mig, vill se en ökad seniorbredd. Tyvärr bidrog inte Skåne till ökningen. Endast MAI och IFK Helsingborg hade startande i de två 22-årsgrupperna, MAI nio och Helsingborg fem.

Den skånska seniorbredden är i många fall undermålig. Med JSM som underlag syns ingen ljusning. Merparten av de skånska 22-årsdeltagarna var för övrigt etablerade i seniorlandslaget, vilket på sitt understryker en bristande bredd.

De många siffrorna kan tolkas olika. Men utan att trampa någon känslig ledare på någon öm tå, vågar jag påstå att skånsk friidrott saknar en riktig gedigenhet. Många större orter saknar friidrott. Och att det i så pass många grenar i USM-åldrarna inte finns en enda skånsk deltagare är illavarslande.

De här tankarna tänkte jag skriva ner i går. Men det kom en del i vägen.

Bland annat fastnade jag framför tv:n några timmar för att följa begravningen i London. Oavsett vilken grundinställning man har till monarkier var det en vacker ceremoni och ett värdigt avsked till Elisabeth II. Folkets kärlek och vördnad kunde man inte ta miste på.

***

Nåväl, lite mer vardagligt då.

De allsvenska domarna i fotboll hade ingen bra helg. Det blev alldeles för mycket fokus på deras insatser. Misstagen uppmärksammas mer nu när serierna går in i slutfasen. 

Nu är det förstås så att ett mål förändrar förutsättningarna för resten av matchen. Och en straff inte alltid är lika med mål. Men så resonerar förstår inte supporterna.

Fast visst förstår man Kalmars frustation över att man inte fick ett regelrätt mål godkänt mot Norrköping utan man fick nöja sig med kryss. De två eventuella poängen ytterligare hade gett KFF samma poäng som både MFF och AIK. Med bra möjlighet att nå en Europaplats.  Kalmar har ett gynnsamt restprogram. Så se upp!

***

Det stora irritationsmomentet är naturligtvis handsregeln. Hela året har det varit lite hipp som happ. Jag säger inte att domarna som friade Hammarby och Malmö FF (Lasse Nielsen) gjorde fel. Bollen rörde handen på väg in mot ett område där det fanns motståndare i bra lägen. Men i vilken utsträckning var armens rörelse och position naturlig? Svårbedömt, jag medger.

Men så kommer då Djurgårdens andra straff mot Göteborg. Möjligtvis rör bollen förvararens arm, men bollen är på väg ut mot ett område där det inte finns en enda spelare.

Det är för stor differens i bedömningen, när den klaraste ”ickestraffen” bestraffas, två gränsfall slipper åtgärd. Det har varit lite för många sådana situationer den här säsongen.

***

Och det gäller inte bara vid hands. Det är allmänt bekant att domarnas benägenhet att hala fram det gula kortet varierar kraftigt.  Många spelare ligger på avstängningsgränsen. Det är väl en utopisk tanke att domarkåren pratar sig samman för att hitta en jämnare nivå.

Men efter helgens många tveksamheter – det gäller inte enbart de ovan relaterade – känns det lite oroligt. Året har bjudit på svajiga domarinsatser.

Domarna har ett stort ansvar inför de avslutande sju omgångarna.

Detta är ett citat av Malmö FF:s tränare Åge Hareide i dagens Sydsvenska efter 3—2-förlusten mot belgiska Union Saint-Gilloise i Europa League:

n   Det som också är positivt är att vi kan ta tempot och intensiteten med oss in i allsvenskan. 

Jag har läst det förr. Hareides företrädare Andreas Georgsson kommenterade någon cupmatch på ett liknande sätt. Visst, MFF-spelarna tvingades att försvara sig mot ett lag som hade ett helt annat tempo i både förflyttningar och passningstempo och hade större intensitet i sitt presspel. Det märktes inte minst när Saint-Gilloise på kortare tid än två minuter vände 1—2 till 3—2.

Men varför var MFF så passiva – och tempolösa – i det egna anfallsspelet? Redan från matchstart, vid 0—0, drog man ner på tempot. Inkasten från Felix Beijmo och Jonas Knudsen tog evigheter och Johan Dahlin i målet hade inte heller bråttom vid insparkarna. Vid 1—1 tog det 41 sekunder för Moustfa Zeidan att slå en hörna. (Jag klockade!). MFF var inte villigt att driva upp tempot. Eller så orkade man inte, eller hade förmågan. Men förmågan hade MFF ju faktiskt vid sina två fina mål. Och vid sin slutforcering.

Var MFF nöjt med ett kryss? Jag fick intrycket.

MFF:s anfallstempo i de flesta av de allsvenska matcherna har hittills varit dåligt. Var skillnaden verkligen i går verkligen så stor som Åge Hareide ville påskina?

Om någon timme är det avkast i Handbollsligan.

Toppmöte direkt, IFK Kristianstad mot regerande mästarna Ystads IF. Tvåan mot trean i mitt amatörtips inför säsongen.

För grundserieetta, liksom förra säsongen blir

1)      IK Sävehof. Har tappat målvakten Bertram Obling och några andra duktiga spelare men vem kan i längden få stopp på fyra så irrationella herrar som Elias Skipagötu, dennes kusin Oli Mittun, återbördade William Andersson Moberg och en skadefri Olle Ek. Bredden finns på alla positioner.

2)      IFK Kristianstad. Två starka nyförvärv, Mattias Helt Jensen och Andreas Cederholm till en redan stark trupp med två bra målvakter plus ett sedvanligt starkt publikstöd ger nye tränaren Stian Tönnesen en bra grund för en topplats.

3)      Ystads IF. I stort samma trupp och bara det borgar för en bra säsong. Det finns rutin och spelare med fortsatt utvecklingspotential, Jonathan Svensson, och som oftast egna talanger mogna att ta ansvar, typ Kasper Palmar.

4)      Hammarby IF. Ett vågat tips, till stor del beroende på att Alingsås och Skövde inte ser lika starka ut i år. Martin Dolk måste förstås förbli kurant. En skicklig tränare i Patrik Fahlgren är ett plus liksom stödet i Eriksdalshallen.

5)      IFK Skövde. Kan man tappa fyra så verkligt skickliga spelare som Jack Thurin, Mattias Helt Jensen, Dan Beck Hansen och Fabian Norsten (mv) och likväl bli ett slutspelslag? De nya Daniel Ekman och Jonas Samuelsson är bra ersättare, en gedigen ungdomsavdelning ger trygghet och bröderna Victor och Adam Ljungquist är på väg mot genombrott.

6)      Lugi HF. Det är dags nu för det unga laget att ta ett steg till mot Sverigetoppen. Isak Perssons utlandsflytt kommer att märkas liksom Hugo Forsbergs (till Önnered) snabba fötter. Axel Månsson skall bli intressant att följa. Casper Källs bästa stunder är handbollsgodis.

7)      Alingsås HK. Seriens bäste tränare är Mikael Franzén. År efter år har hans lag tappat landslagsspelare till utlandet likväl har laget krigat i toppen.  De nya, lite okända spelarna kommer han att utveckla men det blir ett mellanår. William Andersson Moberg och Daniel Blomgren kommer att saknas.

8)      Guif. En nästan intakt trupp som under Zoran Roganovic väl tagit hand om sina begränsade resurser och stadigt blivit bättre. Osäkert på målvaktssidan. Är Zorans son Marco tillräckligt stabil?

9)      HK Malmö. Svåranalyserat. När skadebenägne Daniel Ekman (nu Skövde) saknades haltade HK:s spel. Kan Tim Hilding ta ytterligare steg i sin utveckling finns ersättaren där. Stort ansvar på Magnus Persson och Anton Blickhammar. Finns stabila målvakter över 26 omgångar? Ny tränare Björn Sätherström har många talanger att utveckla. HK:s nya vägval intressant.

10)   IF Hallby. När nye tränaren Anders Hallberg spelade i Lugi var han något av min favoritspelare med sitt breda register. Kan han förmedla dessa egenskaper till sin för mig ganska okända trupp kommer smålänningarna att slippa kval.

11)  Önnereds HK. Hugo Forsberg är givetvis en bra förstärkning till en trupp med många ungdomar uppflyttade från den egna, stora och duktiga ungdomssektionen. Men finns det tillräcklig spetskompetens?

12)  OV/ Helsingborg. Nykomling som får det tufft. Som de flesta som kommer från Allsvenskan. Nye Felix Spross från degraderade IFK Ystad var verkligt duktig i Handbollsligan och kan ge OV en extra dimension. En kurant Albert Månsson är ytterligare en plusvariant.

13)  Redbergslids IK.  På repet i våras. Det blir inte lättare nu. Hur ersätter man Andreas Palicka, Elliot Stenmalm och Tobias Johansson? Det går inte om nu inte nye Malmöbekantingen (MBI) Marinco Kurtovic är lika skicklig tränare som han var målvakt.

14)  Aranäs HK. Jag gillar klubbens fina ungdomsverksamhet och förmåga att utbilda elitspelare. Men platsen i näringskedjan gör det omöjligt att säsong efter säsong genom kval hålla sig kvar i högsta serien.

Jag känner inga som helst tvivel om att Åge Hareide, Malmö FF:s tredje tränare för året, är mycket duktig, karismatisk och har en förmåga att entusiasmera sina spelare.

I MFF-leden från krönikörer, redaktörer, styrelseledamöter, spelare och ner i de djupa supporterskarorna har mottagandet varit euforiskt. Nu skall MFF knippa många poäng i Europa League och på vägen skall det inte bli många poängtapp i Allsvenskan. Minst en tredjeplats i serien skall det bli.

Så kan det förstås bli. Men är det verkligen så lätt att på några dagar få fart på ett lag, på spelare, som för bara några dagar sedan underkänts längs knölarna av Malmömedia? Åge Hareide lär inte göra Martin Olsson och Lasse Nielsen snabbare, han lär inte efter något enstaka pass återge Anders Christiansen den försvunna form som för några säsonger sedan som gjorde AC till seriens främste. Åge Hareide säger i en intervju: Litar på dem jag känner.

Är det bland dessa ärrade, lite slitna, spelare han skall hitta segerreceptet?

Kan Hareides taktiska förmåga och engagerande ledarstil få fart på en övervärderad trupp? Den stora MFF-familjen, media inräknad, verkar tro det.

Det är upp till bevis i dag, Braga, och på söndag, IFK Norrköping.

Tiden talar inte för Åge Hareide och Malmö FF.

Jag var på plats i helgden och såg Finnkampen i friidrott i Helsingfors.

Det är – fortfarande – en härlig idrottslig upplevelse. Även om Finland är inne i en svacka är intresset stort och kunskapen stor. Olympiastadion från 1952 är nyrenoverad och efter några års utlokalisering till Tammerfors var Sverigekampen tillbaka i huvudstaden. Över 23 000 såg lördagstävlingen, över 19 000 fanns på plats under söndagen. Varje dag var vi cirka 1 000 svenska fans.

***

Det är drygt att ta sig till Helsingfors. ”Det går som tåget” har ju numera en dålig klang. Man vill inte gärna missa ”Finnkampsbåtens” avgång sen fredagseftermiddag, så avfärden från Malmö skedde redan på torsdag och hemkomsten var först måndag kväll. Så nu på tisdagen känns det i en gammal kropp.

Finnkampsbåten är ett arrangemang mellan Svenska Friidrottsförbundet och Silja Line. Servicen var bra, underhållning trevlig och informationen ypperlig. Inte minst var supportermarschen från centrala Helsingfors ut till Olympiastadion festlig, 700 gulklädda, tröjor och hattar, svenskar viftande med den gulblå flaggan skanderande positiva ramsor.

Inget hat och ingen huliganism. I stället positiva tillrop från mötande finländska anhängare.

De svenska supportrarna kom från hela landet, många hade som tradition att varje år uppleva landskampen på plats, andra ville en gång i livet se en Finnkamp på plats just i Finland. Den här traditionella landskampen – 100 år 2025 – har en speciell plats i det svenska idrottshjärtat, inte bara i friidrottshjärtat.

Men hur ser framtiden ut? Vi resenärer, många par, var nästan alla pensionärer, några med råge. Det är i och för sig inte underligt, minst två arbetsdagar går åt. Men hur stort är intresset för kommande generationer av pensionärer?

Tv-exponeringen av friidrott är ypperlig från de stora mästerskapen och galorna. Att tv sänder alla passen i SM och lag-SM är i sig fantastiskt och ökar intresset. Papperstidningarnas problem har dock gjort att friidrotten på många håll helt kommer i skymundan, inte minst den lokala. Det är få tidningar som sänder journalister till SM och som nu Finnkampen. TT:s utsända gör ett bra jobb men det som ger den speciella lokala touchen försvinner av naturliga skäl.

Sen menar jag – och det har jag påpekat många gånger – att det är futtigt att Svenska Friidrottsförbundet tar betalt för att komma in på deras välskötta statistik- och resultatbörs. Speciellt i en tid när tidningarna är njugga med utrymmen på sina resultatsidor.

***

De svenska segerlandslagen var unga, rekordunga. Det är på sitt sätt givetvis positivt i ett framtidsperspektiv. Samtidigt visar det att det är många av de talanger som finns och fått sin chans slutar tidigt och inte får ut hela sin kapacitet. Föryngringen av landslagen är inget nytt för året. Det är en tendens som funnits länge.

Ihåligheterna i lagen är ett bevis på en minskad bredd.

I Skåne, som jag har hyfsad koll på, är det alldeles för få som gör en allvarlig elitsatsning som senior.

***

Tyvärr blev det inte spännande. Den riktiga, höjande stämningen infann sig sällan. Finland var för svagt, verkligen ihåligt. När finnarna saknade sin bäste i någon gren märktes det, rent generellt, betydligt mer än vid en svensk vakans.

 Var har den stolta finska långlöparkuluren tagit vägen? Hinder och 5 000 och 10 000 meter blev för båda könen trista lopp.

Och endast en gång fick den finländska publiken jubla – och ”hjälpa” – över ett manligt spjutkast över 80 meter. Är det något som kan ge den extra närvarokänslan i en Finnkamp så är det öronbedövande finska jubel som ackompanjerar ett spjuts väg över de 80.

Finland får inte tappa för mycket. Ovissa landskamper är ett måste för båda länderna.

***

Efter att ha upplevt några Finnkamper på plats i Sverige som åskådare, ett antal som journalist både hemma och borta, samt, kanske de som engagerade mig mest, radiosändningarna på 1950-talet, följda av tv:s sändningar, känns loppet fullbordat.

En Finnkamp som åskådare på Olympiastadion i Helsingfors.