Inlägg publicerade under kategorin Ungdomsidrott

Av Magnus Månsson - Söndag 12 jan 15:53

I veckan hade Malmö FF inbjudit till testträning för att skaffa underlag för fyra nya flicklag i åldrarna 11 till och med 14 år.

94 unga, förhoppningsfulla tjejer mötte upp. Det är en imponerande siffra när det gäller flickfotboll i den här regionen. Det visar på den dragningskraft och det attraktionsvärde som finns i namnet Malmö FF hos ungdomarna – och deras förhoppningsfulla föräldrar, som ser blivande stjärnor i sina telningar,

Av dessa 94 tjejer skall MFF gallra ut ett 50-tal. Det är naturligtvis inte 94 flickor utan fotbollsbakgrund. De kommer från klubbar i Malmö och närområdet. Klubbar, som, rent generellt sett, har svårt att få kontinuitet i sin flickverksamhet. En av de i Sydsvenskan intervjuade 13-åringarma berättade också att hennes nuvarande lag var på väg att läggas ner. Då är det givetvis utmärkt att det finns alternativ. Samtidigt lär de finnas lag/klubbar som får se några – och förmodligen då de bästa – flickor attraheras av storklubben och som en följd får svårigheter att själv mönstra lag och trupper. Underlaget är nämligen skört. I Malmö är det bara FC Rosengård som har lag i alla årsklasser för flickor. Inte ens Skånes numerärt största ungdomsklubb, LB 07, klarar det.

Skånebolls seriesammanfattning för 2019 visar också tydligt på flickfotbollens rekryteringssvårigheter. I 13- och 14-årsserierna skall man spela 11-mannafotboll, men man tillåter lag att spela i niomannalag, och till och med sju, för att överhuvudtaget få ihop ett lag. Inom dam- och flickfotbollen är det också många klubbar, till och med tre, som slår sig samman för att bilda ett serielag. I båda fallen rör det sig om många.

Och det är givetvis positivt: Så många som möjligt skall ges möjlighet att spela fotboll.

Det är i denna verklighet man skall se Malmö FF:s nysatsning.

Alla ungdomar skall självfallet själv ha rätt välja klubb – om man nu blir antagen – men jag är rädd att MFF:s nysatsning kommer att inverka negativt på närområdets övriga ambitiösa klubbar.

Det finns för närvarande inte ett tillräckligt stort antal flickor i dessa åldrar att täcka det hål som MFF-satsningen ger,

Oron, som kom fram när MFF ambitioner blev kända, är inte oberättigad.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Måndag 6 jan 19:39

De stora helgerna är de stora ungdomsturneringarnas tid.

I hela landet. Här i sydvästra Skåne koncentrerat till de två Lundaspelen, de i handboll och basket, och fotbollens Skånecup i varianterna innefotboll och futsal.

Det är skillnad i upplägg och kvalitet. De båda Lundaspelem har en internationell touch, Skånecupen är lokal med regionala inslag.

Diskussionerna om ungdomsidrotten och det minskande antalet utövare i tonåren pågår i perioder med olika intensitet. Den som läser min blogg förstår att jag vill ha diskussionen levande året runt.

Malmö FF är arrangör av Skånecupen. Efter år av ett minskat antal lag vill man ha ett ökat deltagarantal. Då gör MFF som många andra arrangörer: Man går ner i åldrarna och inbjuder till spel för 7- och 8-åringar för pojkar. Den här gången kom 92 lag i dessa åldersgrupper och största delen av ökningen av antalet lag de senaste åren kommer på grund av att man gått ner i åldrarna.

Jag missunnar absolut inte barnen att få fylla några lovdagar med att få spela fotboll.

Men som så många gånger tidigare ställer jag frågan: Är detta rätt metod att få barnen att fortsätta som tonåringar?

Mitt svar är nej!

Skånecupen är stor i åldersgrupperna upp till och med 13 år. I de båda Lundaspelen är det från och med 13 som antalet lag ökar.

I fotboll deltog i 14-årsklasserna, flickor och pojkar, 28 lag, i handboll 82, i basket 66.

Fotbollen hade ingen 15-årsklass. I F och P 16 ställde 26 lag upp. Handbollen och basketen hade grupper för både 15- och 16-åringar. Totalt fanns i dessa grupper 203 handbollslag och 181 basketlag.

Självfallet är jag medveten om det inte är rättvisande att jämföra så här rakt över. Basketen och handbollen är inne i sin säsong. Lundaspelen är prestigeturneringar i de äldre grupperna, Skånecupen mera en lovturnering i en form som inte är ”riktig” fotboll. I gengäld behövs inte elva spelare för att mönstra ett lag.

Könsskillnaden är stor. I Lund var det i stort lika många tonårslag från båda könen i handboll, ett visst pojkövertag i basket. Fotbollen var inte i närheten av jämställdhet. 106 12—13-årslag för pojkar, 27 för flickor.

***

Ta siffrorna och jämförelserna för vad ni vill! Men lite eftertanke hos någon fotbollsledare borde de väcka.

***

Ser man till det ringa antalet deltagande lag i flickklasserna finns det anledning att än en gång fundera över hur Malmö i en framtid skall ha underlag till tre elitdamlag.

                                                  
                 ***

705 handbollslag, 527 fotbollslag och 404 basketlag har varit sysselsatta i Lund och Malmö under helgerna. Imponerande.

Ungdomsidrotten är stor.

Men det finns mycket att förbättra.

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 30 december 2018 17:14

Hej Magnus!
Jag har pratat om ledarbristen i våra idrottsföreningar.
Nu är det så klart att antal spelare också blir färre, som du mycket riktigt skriver om. Och då speciellt de äldre åldrarna.
Annat var det på min tid, 1971. Då fanns där två juniorserier i Malmö, med 12 lag i varje serie. HBK mötte då Sofielund i ett finalspel.
Mvh Jörgen

 

Det är en kommentar jag fick i samband med mitt senaste inlägg: Funderingar kring ungdomsidrott och flickfotboll.

Jörgen är Jörgen Ekdahl, en av de första elever jag fick som nyexaminerad gymnastiklärare på Augustenborgsskolan under andra hälften av 1960-talet. Han spelade fotboll i Håkanstorps BK och handboll i MBI och Dalhem (om jag nu minns helt rätt) och blev senare tränare i handboll på elitnivå, bland annat i konstellationen Dalhem/Malmö FF.

Jörgens mejl väcker tankar och funderingar.

Juniorfinalisterna från 1971 finns inte längre. Malmölistan över fotbollsklubbar på herrsidan, som försvunnit eller lierat sig med andra i mer eller mindre långvariga och framgångsrika sammanslagningar, är lång. Förutom nu Sofielund och Håkanstorp har sedan 1971 (minst) följande upphört: MBI, Allians, Limhamns IF, Bunkeflo IF (alla med spel på näst högsta nivån), Lydia, Marathon, Sorgenfri, Rapax, Kick, Malmö SK, Augustenborgs IF, Almhögs Vingar, Nydala IF, Bulltofta IF, Kirseberg, Segevång, Oxie IF och BK Vången (dessa två är nu Oxie SK), Vintrie IK, Sundet och Rosengårdsstaden. Lagen är tagna ur minnet så det kan vara fler.

Det är föreningar som onekligen gjort avtryck i Malmöfotbollens historia. Kom just på tanken att det här vore ett intressant ämne för till och med en bok: Malmös småklubbars historia.

Själv har jag kommit till insikt att jag kommit upp i en ålder, där jag aldrig kommer att hinna med allt det jag skulle vilja.

Nåväl.

Jörgen skriver att det 1971 fanns minst 24 juniorlag i Malmö. I år fanns det elva, fördelade på åtta klubbar, MFF, IFK Malmö och Kvarnby hade vardera två.

Märk dock att man höjt junioråldern till 19 mot tidigare 18.

Jag är dock övertygad om att det finns fler pojklag i Malmö i organiserad form i dag än 1971. Det är bara de att de flesta nu finns i åldrarna kring de tio.

Ledarbristen är generell inom hela idrottsrörelsen men med ökade aktiviteter ända ner i barnåren krävs det ännu fler ledare/tränare. Det blir tunt i alla led.

Kvaliteten blir lidande. Jag har full respekt och beundran för alla dem som ideellt engagerar sig inom idrottsrörelsen, men måste tyvärr konstatera att många inte har den kapacitet som fordras för att utveckla barnen/ungdomarna.

Alltför mycket resurser, både personellt och ekonomiskt, läggs på barnidrott i stället för på ungdomsidrott. För att inte tala om de pengar som medelmåttiga fotbollsspelare i mellandivisionerna får för att utöva sin hobby.

Den stora frågan är hur idrotten skall fördela sina begränsade resurser.

Jag menar att ett sätt är, som de stora lagbollsidrotterna är inne på, att dra ner på en tävlingsinriktad verksamhet för dem som är under 12 år.

Sydsvenskan har i dagarna en minidebatt, där föräldrar, ledare och barn och ungdomar får framföra sina åsikter om att inte räkna resultat. Svaren varierar naturligtvis.

Men varför den allmänna debatten kommit förbigår man.

Svensk idrott är kvantitativt störst i åldern mellan 11 och 12.

Är det så vi vill ha det?

Utan att försöka göra något.

Svaret måste bli nej.

 

 

Av Magnus Månsson - 28 juni 2018 09:23

En intressant artikel.

En intressant notis.

Båda inom samma ämne, ungdomsidrott. Men samtidigt så olika i uppfattning om hur barn- och ungdomsidrott skall bedrivas.

Otto Persson, elittränare i den allsvenska damfotbollsklubben LB 07, lyfter fram nyttan och betydelsen av att ha en allsidig fysisk bakgrund för att lyckas elitmässigt.

Samtidigt ser jag en notis om att Malmö Idrottsgrundskola skall utöka antalet elever från 250 till 550.

Otto Perssons åsikt delar jag hundraprocentigt. Vetenskapen understryker den. Hundratals elitaktiva har vidimerat den. I tv-programmet Mästarnas Mästare berättade Peter Forsberg att han nobbade ett läger som 15-åring inför TV-pucken för att han ville spela fotboll under sommaren. Det gick rätt bra för ”Foppa” i den fortsatta ishockeykarriären trots ett missat sommarläger.

I samma program höll Magnus Wislander med Forsberg. Wislander spelade fotboll upp i mellantonåren. Hans mångsidiga idrottsliga bakgrund gjorde att han utsågs till världens främste handbollsspelare under 1900-talet.

Det finns åtskilliga ytterligare namn världen över att lägga till en sådan här lista.

Därför blir jag uppriktigt ledsen när jag under min tid som idrottslärare och ledare mött en attityd från många klubbledare/tränare: Nej, nej, hen är vår, honom/henne får ni inte röra.

Det är inte bara några få exempel. De är många och kan röra sig om ungdomar som ännu inte blivit tonåringar.

Tänk att ha talang för att bli näst intill elit i en idrott men förbli en medelmåtta i en bollsport och förhindrad av en konservativ ledare/tränare!

***

Vad har då detta med en utbyggd idrottsgrundskola att göra? Det är inte själva utbyggnaden det gäller utan själva idén med en idrottsgrundkola inriktad på en specialidrott. Nu selekteras ungdomarna som 12-åringar: Du duger, men inte du.

Hur känns det att bli ratad i den åldern? Och vem kan se hur en 12-åring utvecklas fysiskt och mentalt?

Den svenska idrottsrörelsen, även många specialförbund, vill ha en annan inriktning på ungdomsidrotten. Idrotten vill att de unga skall kunna pröva många aktiviteter och minimera utslagningen.

Malmö Idrottsgrundskola gör det motsatta. Jag tycker det är underligt att en kommun arbetar mot en samlad svensk idrotts intentioner.

***

Men jag vill poängtera att jag har det största förtroendet för Malmö Idrottsgrundskola som skola. Två av mina barnbarn har haft sina högstadieår där, ett tredje skall börja. De har – och lär få – haft en trygg skolmiljö.

***

Positivt är också att Stadionområdet får ännu en hall. Men det borde man fått ändå.

Med ett utökat elevantal blir ju också antalet ratade barn färre. Men om så bara en 12-åring får besked att hen inte duger är en för mycket. Speciellt i en verksamhet som stöttas av Malmö stad.


Av Magnus Månsson - 31 oktober 2017 10:15

Det har debatterats mycket om att i lagbollssporterna i unga år inte skall räkna resultat och inte göra tabeller och inte heller kora cupsegrare.

Debatten tog fart när den stora fotbollen tog efter vad många andra sporter gjort tidigare, ingen resultatfixering före 13 år. Leken skall prioriteras.

I lördags besökte jag Kulladals sporthall i Malmö, där Malbas (som verkligen tar hand om sina ungdomar) hade inbjudit till en tävling i Easy Basket, denna gång för 10—11-åringar. Det var stimulerande ungdomsidrott i smålag (fyra mot fyra), många matcher, alla fick i princip lika lång speltid, generösa regler, unga tjejer och killar som domare. Och inga protester från varken spelare, ledare – eller föräldrar.

Det var ren och skär ungdomsidrottsglädje, där det egna lagets poäng betydde så mycket mer än att motståndarna måhända satte fler bollar i korgen.

Belackarna menar bland annat att det resulatatlösa spelet skulle innebära ett minskar antal lag och mindre engagemang. Erfarenheterna från de idrotter jag följt, basket och handboll, visar att så ej blivit fallet. När det blir seriespel kommer en ny stimulerande parameter in, det blir ”allvar”.

Lördagsförmiddagen i Kulladal visade att barnen och föräldrarna uppskattar en förmiddag med Easy Basket. Annars åker man inte en mörk, blåsig oktobermorgon klockan 7 från Ängelholm de tio milen till Malmö.

Det fick naturligtvis föreningar/lag som numera inte åker långa vägar till turneringar man inte kan vinna. Och det tycker jag är bra. Det läggs alldeles för mycket pengar på för utvecklingen och framtiden ointressanta evenemang. I de unga åren är det familjerna som står för de stora kostnaderna.

Det finns en ekonomisk segregation inom den svenska drotten.

Detta är den stora faran för den svenska ungdomsidrotten.

***

De styrande i toppen av svensk idrott vill att barn och ungdomar skall ägna sig åt många olika sporter. Åsikterna är grundade på forskning och sociala studier. Den fysiska utvecklingen gynnas av allsidigheten, omväxlingen gör att man blir kvar längre inom idrotten.

Tyvärr har dessa intentioner inte fått tillräcklig genomslagskraft bland föreningarna. Det är ”mina barn”. Man är rädd att förlora dem till andra idrotter. Inte minst är oron stor att klubben får minskade bidrag av olika slag. För att gynna allsidigheten måste bidragssystemet ses över, inte minst bör den yngre åldersgränsen justeras uppåt. I Malmö får man bidrag för 4-åringar.

***

Det stora hindret finns dock inom familjeekonomin. Det är för dyrt för en flerbarnsfamilj att låta sina barn under ett år pröva på, låt oss säga, tre olika idrotter. Jag bortser från de extremt dyra idrotterna. Med medlems- och träningsavgifter blir det många tusenlappar per år. Och barn.

Till dessa utgifter kommer, förutom kläder och övrigt material, kostnader för egenavgifter vid exempelvis tävlingar och turneringar på annan ort. Det kan röra sig om stora summor. I några idrotter och föreningar fordras det nästan att föräldrarna har bil, eller i alla fall möjlighet att köra, för att barnen skall få tillfälle att tävla.

Jag har i olika sammanhang på senare år stött på den ekonomiska problematiken inom ungdomsidrotten.

Den ekonomiska segregationen är en stor fara för en förbättrad ungdomsidrott i Sverige.

***

För en tid sedan läste jag att anmälningarna om olämpligt uppförande av ledare och föräldrar hade minskat radikalt inom Skånefotbollen i de serier man numera inte redovisar resultaten.

Ytterligare en positiv följd av de nya intentionerna inom svensk ungdomsidrott.

Av Magnus Månsson - 6 juli 2017 21:45

Svensk idrott har ledarbrist.

Det är ingen nyhet och ingen hemlighet.

Jag har följt skånsk friidrott i olika funktioner i över 60 år. I alla tider har de flesta ledarna och tränarna varit före detta aktiva. Några har tillhört den svenska eliten, de flesta, merparten, skiktet under, det vill säga de har varit av hygglig distriktsklass.

I den uttunning av seniorbredden som blivit mer och mer uppenbar under många år är det en kategori som är på väg försvinna. Det är en fara för svensk friidrotts fortsatta utveckling. Det saknas redan nu kompetenta tränare. Bristen kommer att öka.

Många av de friidrottare som nu slutar sin aktiva bana är i mitten av tonåren – det var då min generation började och till och med tilläts (!) springa längre än 200 meter. Nutidens unga friidrottare har inte hunnit skaffa sig den kunskap och erfarenhet som krävs för att bli tränare eller ledare. Några får sin chans i de så kallade friidrottsskolorna för barn ungefär mellan fyra och tio år. I några av de skånska klubbarna har det i åratal varit kö till dessa träningar, andra har också haft verksamhet för samma åldrar. Men hur många har fortsatt efter friidrottsskoletiden? Statistiken ger ett obarmhärtigt svar. Inte bara då den skånska. Studera de flesta andra distrikt och se att facit är lika nedslående.

Jag har alltid hävdat att barnidrott sällan gynnar den idrott gren barnen börjar med. De tröttnar, innan de har åldern inne för att börja tävla. För trots allt är det huvudmålet för de flesta av landets friidrottsskolor.

Man kan givetvis poängtera den sociala aspekten. Men är jag cynisk när jag menar att den ekonomiska aspekten väger betydligt tyngre? De statliga och kommunala bidragsreglerna gynnar stora grupper. Och att ha en massa barn till och med ända ner i fyraårsåldern i ”träning” är oerhört mycket lättare än att ge

 ett gäng tonåringar vettig idrottsutbildning.

Men är det till gagn för svensk idrott? Jag tänker då inte bara på friidrott utan på alla idrotter.

Mitt svar är ett rungande nej.

Den samlade svenska idrotten måste jobba och lobba för ändrade bidragsregler så att ungdomarna stimuleras att vara aktiva upp över 20 år. Inte minst för att kanske sen få tränare och ledare med kunskap och erfarenhet.

Åter till friidrotten!

De oftast unga tränarna i friidrottsskolorna är inte mogna – jag generaliserar – sin uppgift. Träningen är inte utvecklande och stimulerande. Detta är en anledning till att många tröttnar. Det är få tränare som har förmågan att lära ut den teknik som är så viktig att få sig till del i unga år.

Gymnastiken har exempelvis betydligt bättre utbildade tränare inte minst på tekniksidan.

Sen medger jag oförbehållsamt att det i friidrott med så olika grenar är svårt att bemästra allt för en tränare.

Men det är definitivt förödande att se ett 15-tal 10-åringar stå på rad och se dem exempelvis stöta kula tre gånger under kanske en halvtimme. Hur skoj är det för en sprallig 10-åring?

Det måste till ett nytänkande inom den fria idrotten. Om man vill behålla dem som man – trots allt – lyckats locka till sig.

Problemen är många, men ser man den inte kan man inte heller lösa dem.

Av Magnus Månsson - 21 juni 2017 16:07

Sydsvenskan publicerar i dag en lista över de grundskolor i Malmö, vars elever är behöriga till gymnasiet.

En enda skola ståtar med siffran 100, Malmö idrottsgrundskola.

Det är naturligtvis ett fint erkännande till rektorn Richard Ohlqvist och hans lärarkår. Skolans måtto har alltid varit: Skolarbetet först. Det är kanske inte alltid så lätt att genomföra med elitinriktade elever med en Zlatankarriär som den idrottsliga målsättningen.

Om några år, 2020, skall skolan få utökade lokaler och därmed möjlighet att ta in fler elever.

Men står inte samtidigt detta i kontrast till det som idrottsrörelsen nu debatterar, och delvis försöker förändra?

Det vill säga den tidiga utslagningen och den tidiga specialiseringen.

Nu väljer idrotten ut de 13-åringar som får tillgång till de ganska få men attraktiva platserna. Är det rätt att en verksamhet, som bekostas av stat och kommun, skall selektera 13-åriga idrottsungdomar? Samtidigt som Riksidrottsförbundet, organ för den samlade svenska idrotten, inriktar sig på att höja medelåldern på de föreningsanslutna ungdomarna. Som jag påpekat många gånger tidigare, efter 11,5 år sjunker antalet idrottande ungdomar.

De stora bollsporterna har, efter stort missnöje från många, beslutar att inte räkna tabeller förrän efter 12 år. Några förbund sänder inga ungdomar till de så kallade elitlägren, och då talar vi om 15-åringar. Andra förbund låter alla som vill komma till sina träningsläger utan krav på uttagningar upp i ungefär samma ålder.

Så går tankarna i Idrottssverige.

I Malmö tänker man annorlunda.

Jag tror säkert att eleverna på Malmö Idrottsgrundskola utvecklas positivt i sina idrotter. Samtidigt som de sköter sitt skolarbete utomordentligt.

Men har man bland sina elever de med störst potential, de som kan bli elit (av någon grad)? Det är ju en omöjlighet att se utvecklingen på en 13-åring. Det visar all forskning. Hur många misströstar och tappar intresset när de innan de fyllt 14 år får ett första besked om att de inte duger?

***

Det totala idrottsliga värdet av en idrottsgrundskola tål verkligen att diskuteras.

Av Magnus Månsson - 5 februari 2017 11:02

Om jag uppfattat det rätt har kritiken mot de tabellösa ungdomsserierna i fotboll varit större än de i handboll, basket och innebandy.

Under mina år som ansvarig för Malmösport på Sydsvenskan förde jag noggrann statistik över utvecklingen inom Malmöfotbollen. Sen början av 2000-talet har antalet lag i de åldrar, 13 och uppåt, som man med de nya bestämmelserna vill behålla, minskat om än inte radikalt så oroväckande.

I 13—14-årsklassen för pojkar hade Malmö de första åren av det nya seklet över 70 lag i ett 25 tal föreningar. 2016 55 i 19 föreningar.

Motsvarande siffror bland 15—16-åringarna är cirka 30 lag i över 20 föreningar då, 20 lag i 15 föreningar 2016.

I åtanke bör man också ha att Malmös invånarantal vuxit rejält de senaste drygt tio åren.

Flickfotbollen har aldrig breddmässigt blomstrat i Malmö. 2016 seriespelade sex 13-årslag, fyra 14-årslag och tre i F 15/16-serierna. Totalt alltså 13 lag. 2003 var det 24.

En annan siffra på ”svinnet” är att 2015 fullföljde 50 11-åriga sjumannalag från Malmö sina serier. 2016 fanns bara 29 kvar som 12-åringar.

Med dessa siffror som bakgrund är det underligt att fotbollförbundet söker nya vägar för att behålla sina ungdomar i gemenskapen?

 

Presentation

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se