Det forskas mycket kring ungdomsidrotten.

Professorer, docenter, sociologer och andra yrkeskategorier framför i avhandlingar och i olika media sina forskningsresultat.

De är i stort eniga: För tidig specialisering är inte bra, de som sysslar med många idrotter i unga år har nytta av sin erfarenhet när de i de övre tonåren väljer huvudidrott, den fysiska och psykiska utvecklingen är så olika att det innan tonåren, och även under de första tonåren, är omöjligt att se vilka barn (för det är dem det gäller) som har förutsättningar att lyckas som junior eller senior, oavsett nivå.

Utan någon forskning framför otaliga av våra främsta världsstjärnor och elittränare samma åsikter, grundade på erfarenhet.

Inte minst är det viktigt, även ur social synpunkt, att ingen blir utslagen på grund av tidig nivågruppering. Har man dessutom bara prövat på en enda idrott är det tyvärr svårt att hitta alternativ på lämplig åldersnivå. Rent generellt finns det få nybörjargrupper för dem i de yngre tonåren.

Mångsidigheten hindras också av ekonomin. Det är dyrt att idrotta. Utrustning, medlems- och träningsavgifterna är höga. Mat, resor och logi vid tävlingar och turneringar är kostsamt. Den ekonomiska segregationen inom idrotten är stor och på sikt ett enormt problem för ungdomsidrotten och i slutändan för den totala svenska idrotten.

Erfarenhet och forskning har länge varit medvetna om vikten av allsidighet men det har inte trängt in i de djupa tränar/ledarleden. Under mina många år som idrottslärare och tränare har jag mött en hel del trångsynthet.

• En cykeltränare ville att hans 13-årige adept inte skulle vara med de ordinarie idrottslektionerna på fredagarna, eftersom han skulle tävla på söndagen. Eleven slutade tävla i mellantonåren.
• En ishockeytränare förbjöd en löpartalang under sommaruppehållet att på skoj testa sin friidrottsförmåga i en mindre tävling. Efter att inte kommit med i Skånes TV-pucklag var det slut med ishockey och all annan idrott.
• En ordförande i en fotbollsklubb uppmanade några duktiga 14-åringar att skolka från en friluftsdag med motiveringen att de senare på kvällen skulle spela en ”viktig” match.

Det får räcka med dessa exempel. Jag har åtskilligt fler.

***

Jag är också mycket tveksam till idrottsgrundskolorna. Det borde inte, ur alla synpunkter, vara tillåtet att selektera 12-åriga barn. All forskning säger att det är en omöjlighet att göra ett rätt val ur ett elitidrottsperspektiv. Likväl stöttar Malmö stad sin idrottsgrundskola.

Malmö FF:s ungdomsansvarige Per Ågren berättade i en SDS-intervju den vånda han kände när han skulle utse de lyckliga eleverna. Han medgav också mellan raderna att felvalen under åren varit många.

***

Inspiration till detta inlägg fick jag i lördags efter att ha läst Sydsvenskans intressanta artikel om hur man i Dalby GIF ger möjlighet för sina ungdomar att ägna sig åt både fotboll och handboll.

För något år sedan läste jag om Ekerö IK, en mångsektionsförening från en kommun väster om Stockholm, lagt ett schema där en åldersgrupps träningstider i de olika idrotterna, jag tror det var nio, aldrig kolliderade med varandra. Nu har Ekerö förstås exceptionella förhållanden men grundidén är något att efterlikna i alla flersektionsföreningar, som dock blivit färre genom åren. Men det går givetvis att samarbeta över klubbgränserna.

Det hade utvecklat alla inblandade föreningar. Och inte minst gynnat barnen.

Som är det viktigaste.

***

Jag blev glad när läste om Dalby GIF.

Men någon timme senare läste jag i Aftonbladet att Boo IF från Skuru, som lär vara Sveriges femte största fotbollsförening, vid sitt årsmöte beslutat att man skulle nivågruppera sina lag från och med tio år. Ja, ni läste rätt. Från 10 år.

***

Det är tydligt att många, som Boo FF och Malmö kommun, inte tar till sig till all den forskning som finns tillgänglig om ungdomsidrott.

25 skånska föreningar kom till start med 99 lag till säsongens upplaga av USM i handboll för åldersklasserna 18, 16 och 14.

När steg 4 skall avgöras i mars har 20 klubbar 43 lag kvar. Nu sker den stora gallringen förstås i just i steg 4, där det skall återstå åtta lag per klass till finalspelet i Uppsala sista helgen i april.

Det som imponerar mest är antalet klubbar. Ett lag, förvisso med två årgångar, kräver kanske i snitt 12 spelare och tittar man sig runt om i Skåne är det få sporter som kan uppvisa en sådan ungdomsbredd som handbollen. Och då räknar jag även in de individuella idrotterna. Fotbollen, förstås. Men sen?

Och glöm inte att i handbollen, liksom basketen och innebandyn, är antalet lag ungefär lika mellan pojkar och flickor.

Gymnastiken med sina många trupper kan kanske utmana men inte när man kommer upp i åldersklasserna.

***

Det finns naturligtvis utvecklingspotential inom handbollen. Som jag tidigare noterat är den väldigt stark i vissa regioner, svagare i andra och obefintlig i en tredje.

Utan att djupanalysera kan man se en liten, men dock, tendens att i de tunna handbollsområdena har innebandyn funnit en bra grund att växa på. Innebandyn relativt ny på arenan, det svenska förbundet invalt i Riksidrottsförbundet så sent som 1985, utgör en tuff konkurrens om ungdomssjälarna för handbollen. Den har handbollen hanterat bra.

För sett i ett vidare perspektiv och över tid har man inte minskat i antal lag.

***

Den bredaste ungdomsklubben är Lugi som har sju lag kvar i Steg 4. Näst flest har Ystads IF med sex. YIF:s flickavdelning är på väg att växa sig lika stark som pojkarnas.

På delad tredjeplats finns OV/Helsingborg och Lödde Vikings med fyra. Min beundran för Lödde är stor. Säsong efter säsong har man lag långt framme i USM. Så sent som 2022 blev Lödde till och med bästa finalkubb i USM. Det är förmodligen omöjligt att upprepa denna strålande prestation men så här långt är fyra lag gott nock.

Femma i denna interna, helt inofficiella, Skånetabell är IFK Malmö med tre kvarvarande lag. IFK lever numera sitt handbollsliv i stort helt i skymundan men har en välskött, bred ungdomsavdelning. Herrarnas A-lag, tränat av Magnus Nilsson, Oxiegrabben som en gång, 1999, blev svensk mästare i Drott och sen spelade i Lugi för att 2003 vara med om att föra IFK Malmö till  högsta serien, ligger för närvarande på kvalplats till division 2, plattform 4.

IFK har, liksom Malmökollegan HK, svårt att få en stabil kontinuitet rakt genom  ungdomsleden på USM-nivå. Av vad jag förstått finns denna målsättning i båda föreningarna.

HK har båda sina 18-årslag kvar bland de 20 som skall spela i Steg 4. Nog så bra för en elitförening.

2 lag i övrigt: H 43 Lund, Ankaret (Bjärred), IFK Kristianstad, IFK Ystad.

1 lag: H 65 Höör, Eslövs IK, HK Kristianstad, Staffanstorp, Åhus, Vinslöv, Sund (Helsingborg), Eslövs HF, Kävlinge, Dalby.

En stor bukett av stort och smått, en bild av ett välmående Handbollsskåne.

Den som gjort en resa har alltid något att berätta.  Ja, så brukar det heta.

Jag har varit i Danmark i tre dagar. Av familjära skäl har jag följt en landslagsturnering för 15-årsflickor i basket. Och då insett vilken av svår balansgång det är att bedriva ungdomsidrott, även som i detta fall på elitnivå. För där måste man betrakta spel i ett landslag, även i en så låg ålder.

De svenska coacherna matchade laget socialt, alla 15 spelarna fick rejält med speltid. Laget spelade fyra matcher (två vardera mot Danmark och Tyskland) och alla spelarna fick i princip stå över en match. Skador gjorde att några få även fick lite matchtid i den avslutande matchen.

Det blev idel förluster för det svenska laget. Min ingång i laget bedyrade att man givetvis var besvikna över de fyra förlusterna men att nu alla fick bra med speltid gjorde att lagkänslan stärktes. Och nu satsar det här gänget på bättre resultat till en turnering i Balticum i januari nästa år.

Coacherna i ett landslag på den här åldersnivån har mycket att ta hänsyn till psykologiskt. Spelarna kom från Luleå i norr till Malmö i söder. I sina klubbar är de tongivande, har en avgörande roll i alla stegen i USM och är där oftast på plan större delen av matchtiden. Nu blev den tiden starkt reducerad. Det var lärorikt för tjejerna.

Tempot var högre än vad de var vana vid. En vetskap att ta med sig om de vill försätta mot en karriär som senior. Det fordras mycket individuell träning.

Det finns många gränser att ta hänsyn inom ungdomsidrotten. Som exempelvis den fysiska utvecklingen. I ett 15-årslag syns den tydligt. Att ta ut en 15-mannatrupp är en grannlaga uppgift. I det svenska laget fanns det stora differenser. Vem kan se utvecklingspotentialen? Den fanns hos alla 15 men i olika grad i olika egenskaper.

Basket är en systematiserad bollsport med många inövade kombinationer. Samtidigt krävs individuella prestationer för att bryta mönster. Det är i ungdomsåren man måste lära och dessutom våga. Man får inte kväva initiativförmågan trots att misslyckandena i några fall blev många. Lyckligtvis hamnade den som misslyckat inte direkt på bänken.

 Närheten till laget – man satt i närheten av avbytarbänken och hörde all information och   märkte stämningen – gjorde att man fick en bra inblick i hur spelare och ledare fungerade.

Det var bra ungdomsidrott på en hög nivå.

Och det bästa av allt: Det var fantastiskt skoj.

Allt enligt mig närstående källa.

Handbollsförbundet har ändrar konceptet för SM-spelet för 14-åringarna.

Tidigare har man haft samma upplägg som för 16- och 18-åringarna, det vill säga ett gruppspel i fyra steg före finalerna, dit åtta lag/åldersklass kvalificerat sig,. Alla deltagande lag har dock varit garanterade spel i två omgångar.

Nu ändrar man så att alla lag får minst fyra gruppspel innan de åtta finallagen är utkristalliserade. Efter varje omgång bildas nya jämbördiga grupper, regionalt indelade, så att lagen får motstånd som motsvarar egna kapaciteten.

Med andra ord, jämnare och mera utvecklande matcher.

Givetvis sympatiskt och i linje med ungdomsidrottens huvudmål att behålla ungdomarna upp i åren och undvika all slags av utslagning.

Men, alltid detta men. Allting kostar. Har klubbar, och inte minst familjerna, råd för dessa merkostnader?

Jag har under senare år på många håll, i olika idrotter, sett hur en ekonomisk segregation breder ut sig inom ungdomsidrotten. Finansieringen sker på olika sätt, klubbarna står för olika stora delar av kostnaderna men i slutändan är det familjeekonomin som belastas vid alltför flitigt tävlande utanför närområdet. Resor, mat och logi kostar. Hur mycket resurser skall idrotten lägga på ungdomar i de yngre tonåren?

***

Den första omgången är avklarad. Efter de gamla normerna hade 12 skånska flicklag och 13 på pojksidan tagit sig direkt till steg 3 av 21 i båda klasserna.

Som vanligt var det de stora ungdomsklubbarna som lyckades bäst.

Anmärkningsvärt är att IFK Malmö deltar med tre lag i F 14. Det är starkt. Från och till har IFK visat både bredd och någon gång en viss topp i sin ungdomsverksamhet men det har inte genererat framgångar på seniorsidan.

IFK deltar inte med något P 14-lag. Det gör däremot HK Malmö, som i sin tur inte har något F 14-lag.

***

Över tid har antalet ungdomslag blivit fler i Malmö. Men samtidigt finns luckor.

Av vad jag förstått finns det förflyttningar av spelare och ledare inom ungdomshandbollen i Malmö, däri inkluderas även HF Limhamn. Att utröna orsakerna är att röra sig på minerad mark. Svaren varierar kraftigt.

Men min åsikt är klar: Ungdomsövergångar i yngre årsgrupper av hela lag eller enskilda spelare/ledare gynnar inte sportens (det gäller alla idrotter) utveckling generellt.

Det är intressant när min tidning, som nu Sydsvenskan, beskriver den djupa idrottens problem.

Som i lördags om bristen för fotbollsplaner i Malmö. Det är ju en större skandal att det i Västra hamnen, Varvsstaden och, vad nu alla delar av gamla Kockums kallas, inte har ytor där barn kan spela fotboll. En idrottshall, en skateboardbana och några beachvolleyplaner är allt jag upptäckt i idrottsväg vid mina cykelturer runt om i det starkt växande området. Så finns förstås stiftelseägda Kockums Fritid i närheten. Och är man generös kan man lägga till Limhamnsfältet.

Var gång man passerar området i västra Malmö förbluffas man över hur bebyggelsen ökar.

Fritidsnämnden är tydligen inte stark tillräcklig i sina diskussioner med Stadsbyggnadskontoret.

Det har funnits en fotbollsplan på området, väster om Kockums Fritid, där också Malmös första friidrottsanläggning med allvädersbanor låg, okänd för alla, även ”friidottsfolket”. Där finns nu en större bilparkering.

Om man nu tittar förbi problemen klubbarna Lilla Torg och LB07, som berörs i SDS-reportaget, så har antalet fotbollsplaner under senare år minskat, speciellt med tanker på Malmös exceptionella befolkningsökning av barn och ungdomar.

Jag medger att jag inte är lika uppdaterad som för några år sedan, men hur många planer har tillkommit de senaste åren? Tygelsjö har fått en, man anlägger på Hyllie. Mer?

Det ligger några helt oanvända grusplaner på några platser. Ingen spelar/tränar på grus längre. Inte ens barn.

På Sorgenfri har en plan fått ge plats för en förskola, på Hästhagen har fotbollen fått ge vika för den amerikanska fotbollen, på Stadionområdet fanns en gång tio träningsplaner, nu fyra, där två helt disponeras av Malmö FF.

Ute vid Husie kyrka fanns söder om Amiralsgatan ett antal gräsplaner, nu övervuxna. På Bulltoftafältet fanns en gräsplan, där till och med MFF spelade träningsmatcher. Den utnyttjas inte längre. Det finns nog fler.

En generell översyn av befintliga ytor hade måhända hjälpt de akuta problemen.

***

Det finns också andra, sociala problem. Det gäller inte enbart fotbollen. Från och till störs idrottsaktiviteterna av ligister, som skapar rädsla och oro hos barnen. Föräldrar drar sig för sända sina barn till vissa utsatta områden, speciellt under den mörka årstiden.

Jag vet också att det finns många ideellt arbetande idrottsledare som inte orkar att både vara ledare och polis för att stoppa mopedåkande (ett exempel) killar ute på plan eller gäng som vägrar sluta sin spontanfotboll fast planen är bokad.

Exemplen kan mångfaldigas. Inte minst finns det drogförsäljning i anslutning till idrottsanläggningar.

***

Samtidigt måste poängteras att fotbollen med sina många klubbar och förhållandevis många planer har hyggliga möjligheter att kunna erbjuda verksamhet för sina medlemmar i närområdet i en enda anläggning.

Denna möjlighet har inte de mindre idrotterna med färre träningsutrymmen, spridda runt om i stan eller till och med på bara en plats. Det är en begränsning för att ge alla ungdomar en möjlighet att hitta sin aktivitet.

***

Sydsvenskans lördagsgranskning var intressant. Det finns fler idrottsrelaterade områden att belysa. Jag ser fram mot en uppföljning.

Ingen Gothia cup i fotboll.

Ingen Partille cup i handboll.

Ingen Basketfestival.

Hur blir det med Världsungdomsspelen i friidrott?

Fyra stora evenemang i Göteborg, som påverkar stora delar av ungdomsidrotten i hela landet. Speciellt ett pandemiår som detta med inställt seriespel i alla lagbollspel, avbrutna SM-turneringar för ungdomar i basket och handboll, en minimal utesäsong i friidrott 2020, följd av en i princip helt nerstängd inomhussäsong för alla utom den absoluta eliten.

Och så ser det i alla i stort alla andra sporten. Bristen på stimulerande tävlingar är förödande. Samtidigt ligger rädslan för att bli smittad som ett väldigt hinder för att ta sig till träningsarenorna och därmed hamna i större folksamlingar.

Rapporterna från gräsrötterna är mer alarmerade än vad som framkommit i media. I en grupp 15—16-åriga baskettjejer på cirka 25 spelare har ett tiotal slutat under säsongen. I princip ett helt lag i de åldrar då tappet vanligtvis är som störst.

Hur lång tid tar det att ta igen dessa förluster av spelare/årgångar? Det kan röra sig om en förlorad generation.

***

Spelåret i inomhuslagsporterna är slut för de allra flesta lagen. Trupperna skall kompletteras och förstärkas. Under två säsonger har juniorspel varit reducerat. Talangerna har inte fått den speltid som är nödvändig för att nästa steg i karriären. Vågar klubbarna – jag tänker på dem i eliten – satsa på ungdomar från de egna leden som de inte sett i skarpt läge under två år? Eller går de ut på marknaden och söker hos konkurrenterna? Jag har hittills sett få klubbar som i sina framtidsplaner för kommande säsong säger sig plocka upp spelare från ungdomsavdelningen.

Jag funderar återigen om några förlorade årgångar. Kampen om åtråvärda spelare lär hårdna.

***

Åter till Gothia cup (BK Häcken) och Partille Cup (IK Sävehof). Det är två av landets gedignaste klubbar, oavsett idrott, som byggt sina framgångar till stor del på sina populära turneringar, till gagn även för svensk fotboll och handboll. Och inte minst för Göteborgsområdets besöksnäringar.

Naturligtvis finns det en viss oro i föreningarna. De har stora ekonomiska åtaganden. Häckens övertagande av  Kopparbergs/Göteborgs damelitverksamhet kräver ytterligare resurser.

Covid-19 sätter på många oroande sätt sin prägel på hela världen.

Svensk ungdomsidrott och några stora, inställda evenemang kan förvisso anses som bagateller i ett större sammanhang.

Men för ett framtida Sverige är det betydelsefullt att idrotten kan återuppta sin normala verksamhet med träning och tävling på alla nivåer.

***

Idrotten får inte förlora fler årgångar.

Ungdomarna sviker fotbollen.

I alla fall I Skåne och Malmö.

Gråmulet väder, beordrad försiktighet i mänskliga kontakter, en viss (stor) portion nördighet har gjort att jag haft tid att studera utvecklingen i antal seriespelande lag i åldersklasserna 13 och 14. För flickor och pojkar, fördelade på Skåne och Malmö.

I grunden ligger naturligtvis mitt intresse för idrottshistoria och de olika sporternas utveckling i ett förändrat idrottssamhälle. Friidrottens (främst) problem har jag berört i tidigare inlägg och även brottningens. Det är två idrotter som radikalt har tappat på seniorsidan. Inom friidrotten gäller det arenadelen. Antalet motionslöpare har ökat. Och det är självfallet mycket positivt.

***

Åter till fotbollen. I mina gömmor har jag det nummer av Skånebolls tidning, där man redovisar alla säsongens sluttabeller, från 1984 fram till och med 2019. Pandemiåret 2020 räknar jag inte.

Jag har slagit ihop 13- och 14-åringar på grund av att man i alla zoner under 1980-talet, främst på flicksidan, inte hade någon speciell 13-årsgrupp.

***

Pojksidan/Skåne: Från 1984 fram till sekelskiftet pendlade antalet lag mellan  260 och 300. I början av 2000-talet skedde en ökning och några åt fanns det närmare 350 lag, Från 2008 kom en drastisk minskning. Plötsligt var man nere i siffror knappt över 200. De fem senaste säsongerna har det skett en liten ökning, men man är ännu inte alls uppe i 1980- och 90-talens siffror.

2017 slutade det skånska förbundet att publicera serietabeller från 12 år och neråt. En av anledningarna var att man ville avdramatisera seriespelet, en annan, av många, var att barnen vid 13 skulle inspireras av något nytt, just seriespel med tabell.

Är man positivt lagd kan man tolka att de senaste två säsongernas ökning av antalet lag som en följd av förändringen.

***

Pojksidan/Malmö: Utvecklingen av antalet lag är liknande den i övriga Skåne. Under perioden 1984—1996 var läget stabilt mellan 43 och 48 lag. Kring sekelskiftet rasslade det till rejält. Några år var antalet över 65 med rekord 2003 med 70 Malmölag. Sju år senare var man åter nere kring 45. Men precis som i övriga Skåne har de tre senaste åren inneburit en ökning till kring 50.

Till 70 är steget dock långt. Att nå dit verkar utopiskt. Tidigare hade invandrarklubbarna ofta lag i de här åldersgrupperna. 2019 var det bara Ariana som hade ett 14-årslag. Malmö FF är numera ingen breddklubb på ungdomssidan, har bara ett lag per åldersklass. En tidigare stabil förening som Håkanstorp finns inte längre. Den stora stadsdelen Oxie med tidigare två stora klubbar, Oxie IF och BK Vången, redovisade i Oxie SK bara ett 13-årslag. Kirseberg och Rörsjöstaden hade före samgåendet till Malmö City var sin stor ungdomssektion. I City är det tunt. Husie IF, en gång Skånes största ungdomsförening, hade 2019 inget 14-årslag.

Det är klart att ett färre antal breda ungdomsklubbar ger ett negativ utslag i statistiken.

Men ännu finns det givetvis gedigna klubbar med bredd i sin pojklagsfotboll i berörda åldrar:  FC Bellevue, BK Olympic, LB 07, FC Rosengård, Kvarnby IK, Kulladals FF. IFK Klagshamn, Lilla Torg FF, Hyllie IK och Heleneholms SK.

Så varför klaga?

Samtidigt: I ett allt invånarmässigt större Malmö i dessa åldrar känns minskningen av fotbollsspelande grabbar lite oroande.

Det är just ungdomar i de yngre tonåren ett samlat Idrottssverige vill skall fortsätta.

***

Återkommer med flicksidan och andra noteringar.

Som en sinkadus publicerad Sydsvenskan i går på nätet en artikel om Malmö Idrottsgrundskola.

Dagen efter mitt kritiska blogginlägg om den utslagning som sker redan i 12-åldern. Naturligtvis är det tidsmässigt en tillfällighet för jag inbillar mig inte att skribenten Max Wiman (nja, kanske) och den intervjuade Per Ågren, sportchef för MFF-Ungdom, läser och bryr sig om mina funderingar.

***

Cirka 200 förhoppningsfulla 11- och 12-åringar sökte till 24 platser vid skolan. Okej, Per Ågren öppnade för ytterligare lika många platser på två andra Malmöskolor, Gottorp och Toftanäs. Han var också ärlig med att påpeka att många blir besvikna och underströk svårigheterna med att bedöma den framtida utvecklingen på barnen.

Just dessa två argument som jag främst ifrågasatte i mitt inlägg och som gör att jag är förvånad över att en kommun som Malmö satsar på en idrottsgrundskola.

***

Artikeln i SDS hade sin MFF-prägel. Om ni nu trodde något annat. Man kallar verksamheten på Stadion för MFF-akademin. Även om tränarna är MFF-engagerade så är det skolans personal som sköter administrationen.

Per Ågren är också nöjd med att ”så många spelar fotboll i MFF:s kläder.”

Jag hoppas verkligen att ungdomarna från Kulladal, Olympic, Husie, Kvarnby och alla de andra duktiga småklubbarna i stan får behålla sin klubbidentitet. Jag förstår att en 12-åring känna sig stolt över att klä sig i en MFF-dress. Samtidigt tycker jag att om en kommunal skola skall ha en enhetlig träningsdress skall den vara neutral.

***

Sökande till Malmö kom även från Trelleborg och Vellinge kommuner. Och de Malmöspelare som inte klarade gallringen i hemstaden lär göra försök i några andra av MFF:s 17 grundskoleakademier. Efter vad jag erfarit finns det Malmöungdomar i de övriga skolorna.

Hur ställer sig de kommuner som ställer resurser till en MFF-akademi, som sen ger plats till andra kommuners talanger och utestänger de egna kommunens?

***

Det här är en komplex fråga. Forskning och Riksidrottsförbundets riktlinjer stöder definitivt inte Malmö Idrottsgrundskolas verksamhet.