Inlägg publicerade under kategorin Ungdomsidrott

Av Magnus Månsson - Onsdag 21 april 13:01

Ingen Gothia cup i fotboll.

Ingen Partille cup i handboll.

Ingen Basketfestival.

Hur blir det med Världsungdomsspelen i friidrott?

Fyra stora evenemang i Göteborg, som påverkar stora delar av ungdomsidrotten i hela landet. Speciellt ett pandemiår som detta med inställt seriespel i alla lagbollspel, avbrutna SM-turneringar för ungdomar i basket och handboll, en minimal utesäsong i friidrott 2020, följd av en i princip helt nerstängd inomhussäsong för alla utom den absoluta eliten.

Och så ser det i alla i stort alla andra sporten. Bristen på stimulerande tävlingar är förödande. Samtidigt ligger rädslan för att bli smittad som ett väldigt hinder för att ta sig till träningsarenorna och därmed hamna i större folksamlingar.

Rapporterna från gräsrötterna är mer alarmerade än vad som framkommit i media. I en grupp 15—16-åriga baskettjejer på cirka 25 spelare har ett tiotal slutat under säsongen. I princip ett helt lag i de åldrar då tappet vanligtvis är som störst.

Hur lång tid tar det att ta igen dessa förluster av spelare/årgångar? Det kan röra sig om en förlorad generation.

***

Spelåret i inomhuslagsporterna är slut för de allra flesta lagen. Trupperna skall kompletteras och förstärkas. Under två säsonger har juniorspel varit reducerat. Talangerna har inte fått den speltid som är nödvändig för att nästa steg i karriären. Vågar klubbarna – jag tänker på dem i eliten – satsa på ungdomar från de egna leden som de inte sett i skarpt läge under två år? Eller går de ut på marknaden och söker hos konkurrenterna? Jag har hittills sett få klubbar som i sina framtidsplaner för kommande säsong säger sig plocka upp spelare från ungdomsavdelningen.

Jag funderar återigen om några förlorade årgångar. Kampen om åtråvärda spelare lär hårdna.

***

Åter till Gothia cup (BK Häcken) och Partille Cup (IK Sävehof). Det är två av landets gedignaste klubbar, oavsett idrott, som byggt sina framgångar till stor del på sina populära turneringar, till gagn även för svensk fotboll och handboll. Och inte minst för Göteborgsområdets besöksnäringar.

Naturligtvis finns det en viss oro i föreningarna. De har stora ekonomiska åtaganden. Häckens övertagande av  Kopparbergs/Göteborgs damelitverksamhet kräver ytterligare resurser.

Covid-19 sätter på många oroande sätt sin prägel på hela världen.

Svensk ungdomsidrott och några stora, inställda evenemang kan förvisso anses som bagateller i ett större sammanhang.

Men för ett framtida Sverige är det betydelsefullt att idrotten kan återuppta sin normala verksamhet med träning och tävling på alla nivåer.

***

Idrotten får inte förlora fler årgångar.

 

 

 

Av Magnus Månsson - 23 november 2020 16:55

Ungdomarna sviker fotbollen.

I alla fall I Skåne och Malmö.

Gråmulet väder, beordrad försiktighet i mänskliga kontakter, en viss (stor) portion nördighet har gjort att jag haft tid att studera utvecklingen i antal seriespelande lag i åldersklasserna 13 och 14. För flickor och pojkar, fördelade på Skåne och Malmö.

I grunden ligger naturligtvis mitt intresse för idrottshistoria och de olika sporternas utveckling i ett förändrat idrottssamhälle. Friidrottens (främst) problem har jag berört i tidigare inlägg och även brottningens. Det är två idrotter som radikalt har tappat på seniorsidan. Inom friidrotten gäller det arenadelen. Antalet motionslöpare har ökat. Och det är självfallet mycket positivt.

***

Åter till fotbollen. I mina gömmor har jag det nummer av Skånebolls tidning, där man redovisar alla säsongens sluttabeller, från 1984 fram till och med 2019. Pandemiåret 2020 räknar jag inte.

Jag har slagit ihop 13- och 14-åringar på grund av att man i alla zoner under 1980-talet, främst på flicksidan, inte hade någon speciell 13-årsgrupp.

***

Pojksidan/Skåne: Från 1984 fram till sekelskiftet pendlade antalet lag mellan  260 och 300. I början av 2000-talet skedde en ökning och några åt fanns det närmare 350 lag, Från 2008 kom en drastisk minskning. Plötsligt var man nere i siffror knappt över 200. De fem senaste säsongerna har det skett en liten ökning, men man är ännu inte alls uppe i 1980- och 90-talens siffror.

2017 slutade det skånska förbundet att publicera serietabeller från 12 år och neråt. En av anledningarna var att man ville avdramatisera seriespelet, en annan, av många, var att barnen vid 13 skulle inspireras av något nytt, just seriespel med tabell.

Är man positivt lagd kan man tolka att de senaste två säsongernas ökning av antalet lag som en följd av förändringen.

***

Pojksidan/Malmö: Utvecklingen av antalet lag är liknande den i övriga Skåne. Under perioden 1984—1996 var läget stabilt mellan 43 och 48 lag. Kring sekelskiftet rasslade det till rejält. Några år var antalet över 65 med rekord 2003 med 70 Malmölag. Sju år senare var man åter nere kring 45. Men precis som i övriga Skåne har de tre senaste åren inneburit en ökning till kring 50.

Till 70 är steget dock långt. Att nå dit verkar utopiskt. Tidigare hade invandrarklubbarna ofta lag i de här åldersgrupperna. 2019 var det bara Ariana som hade ett 14-årslag. Malmö FF är numera ingen breddklubb på ungdomssidan, har bara ett lag per åldersklass. En tidigare stabil förening som Håkanstorp finns inte längre. Den stora stadsdelen Oxie med tidigare två stora klubbar, Oxie IF och BK Vången, redovisade i Oxie SK bara ett 13-årslag. Kirseberg och Rörsjöstaden hade före samgåendet till Malmö City var sin stor ungdomssektion. I City är det tunt. Husie IF, en gång Skånes största ungdomsförening, hade 2019 inget 14-årslag.

Det är klart att ett färre antal breda ungdomsklubbar ger ett negativ utslag i statistiken.

Men ännu finns det givetvis gedigna klubbar med bredd i sin pojklagsfotboll i berörda åldrar:  FC Bellevue, BK Olympic, LB 07, FC Rosengård, Kvarnby IK, Kulladals FF. IFK Klagshamn, Lilla Torg FF, Hyllie IK och Heleneholms SK.

Så varför klaga?

Samtidigt: I ett allt invånarmässigt större Malmö i dessa åldrar känns minskningen av fotbollsspelande grabbar lite oroande.

Det är just ungdomar i de yngre tonåren ett samlat Idrottssverige vill skall fortsätta.

***

Återkommer med flicksidan och andra noteringar.

 

 

Av Magnus Månsson - 5 november 2020 15:55

Som en sinkadus publicerad Sydsvenskan i går på nätet en artikel om Malmö Idrottsgrundskola.

Dagen efter mitt kritiska blogginlägg om den utslagning som sker redan i 12-åldern. Naturligtvis är det tidsmässigt en tillfällighet för jag inbillar mig inte att skribenten Max Wiman (nja, kanske) och den intervjuade Per Ågren, sportchef för MFF-Ungdom, läser och bryr sig om mina funderingar.

***

Cirka 200 förhoppningsfulla 11- och 12-åringar sökte till 24 platser vid skolan. Okej, Per Ågren öppnade för ytterligare lika många platser på två andra Malmöskolor, Gottorp och Toftanäs. Han var också ärlig med att påpeka att många blir besvikna och underströk svårigheterna med att bedöma den framtida utvecklingen på barnen.

Just dessa två argument som jag främst ifrågasatte i mitt inlägg och som gör att jag är förvånad över att en kommun som Malmö satsar på en idrottsgrundskola.

***

Artikeln i SDS hade sin MFF-prägel. Om ni nu trodde något annat. Man kallar verksamheten på Stadion för MFF-akademin. Även om tränarna är MFF-engagerade så är det skolans personal som sköter administrationen.

Per Ågren är också nöjd med att ”så många spelar fotboll i MFF:s kläder.”

Jag hoppas verkligen att ungdomarna från Kulladal, Olympic, Husie, Kvarnby och alla de andra duktiga småklubbarna i stan får behålla sin klubbidentitet. Jag förstår att en 12-åring känna sig stolt över att klä sig i en MFF-dress. Samtidigt tycker jag att om en kommunal skola skall ha en enhetlig träningsdress skall den vara neutral.

***

Sökande till Malmö kom även från Trelleborg och Vellinge kommuner. Och de Malmöspelare som inte klarade gallringen i hemstaden lär göra försök i några andra av MFF:s 17 grundskoleakademier. Efter vad jag erfarit finns det Malmöungdomar i de övriga skolorna.

Hur ställer sig de kommuner som ställer resurser till en MFF-akademi, som sen ger plats till andra kommuners talanger och utestänger de egna kommunens?

***

Det här är en komplex fråga. Forskning och Riksidrottsförbundets riktlinjer stöder definitivt inte Malmö Idrottsgrundskolas verksamhet.

 

 

Av Magnus Månsson - 3 november 2020 19:06

Vem lyssnar politikerna på?

Vilka kunskaper har de om de framtidsfrågor de skall lösa.

Det är två frågor jag ställer mig dagligen, när jag passerar två stora nybyggnader på Stadionområdet i Malmö, en idrottshall i två våningar och en lika hög skolbyggnad. I den skall Malmö Idrottsgrundskola för högstadiet, årskurs 7 till och med 9, hålla till, sju paralleller med totalt 540 elever.

Att Malmö får två nya inomhushallar är givetvis alldeles utmärkt. Synd bara att  man i slutprodukten reducerat antalet åskådare i en av hallarna från 1 500 till 400. Just en hall med plats för cirka 1 500 personer har Idottsmalmö efterlyst i decennier.

Och det kan ju tyckas positivt att Malmö satsar på sina unga idrottsutövare. Men samtidigt ger man acceptans för utslagning av barn i 12-årsåldern. Det är nämligen 12-åringar som söker. Och ratas. Antalet sökande är betydligt fler än de som får plats. Hur känner sig en 12-åring som inte platsar i gemenskapen?

De politiker som gett sanktion för en kommunal idrottsgrundskola – och till och med gett tillstånd till en utökning – kan inte ha tagit del av den moderna forskningen om ungdomsidrott. Och inte heller om Riksidrottsförbundets mål och inriktning. RF vill att barnen skall fortsätta med sin idrott upp över tonåren (det första stora tappet i Sverige sker just i 12-årsåldern) och RF vill också att barn och ungdomar skall syssla med mer än en idrott. Forskningen visar att den allroundkunskap man skaffar sig som ung också ger en positiv effekt för dem som senare blir elitidrottsmän, även av världsklass. Men framför allt, de, som har erfarenhet av mer än en idrott, har senare en valmöjlighet. Den vägen är i stort stängd för dem som slutar idrottsgrundskolan som 16-åring och stagnerat i sin idrott och tröttnat på den.

Jag förstår inte hur någon kan se vilken idrottslig utveckling en 12-åring kan få. I 12-årsåldern kan den fysiska/psykiska åldersskillnaden vara två, tre år. Åt vardera hållet.

Allt detta är bevisat genom forsning och erfarenhet. Expertis finns på nära håll, professor Tomas Peterson vid Malmö Universitet. Malmös politiker har inte tagit del av hans genomarbetade forskning.

Verksamheten i Idrottsgrundskolan har också förändrat konkurrenssituationen mellan Malmös klubbar. Det är en förening som är ansvarig för den dagliga träningen och det finns bevis för övergångar som inte gynnar inställningen till Idrottsgrundskolan. Under de tre skolåren sker också en utslagning inom den största idrotten, fotbollen. Alla klarar inte av de hårda kraven att få spela i exempelvis i MFF:s pojklag.

Om enskilda klubbar, eller privatskolor för den delen, satsar på en idottselitutbildning för grundskoleelever så är det deras sak.

Men att en kommun som Malmö med skattemedel i mångmiljonklass stöder en sådan verksamhet är oförklarligt. Det strider mot en kommuns uppgifter. En elitsegregering med 12-åringar är inte acceptabelt.

Ansvariga för detta är okunniga och icke pålästa politiker.

***

Sen vill jag påpeka att Malmö Idrottsgrundskola är den skola i stan som läsår efter läsår betygmässigt ligger i absoluta toppen. Det är självfallet ett oerhört plus.

Samtidigt har jag erfarit att några av dem som är ansvariga för uttagningen känner en viss olust för uppgiften. Att välja bort utan att veta slutresultatet kan vara frustrerande.

***

12 olika idrotter är representerade på Idrottsgrundskolan. När antalet elever skall ökas från 235 till 540 har fler idrotter erbjudits plats, bland annat brottningen. Limhamns BK:s tränare Jörgen Olsson, en gång Europamästare, har vänligt men bestämt tackat nej till platser: ”Skulle aldrig kunna tänka mig att ta ut 12—13-åringar till en sådan skola. Ge oss gärna några platser på Idrottsgymnasiet Det skulle vi välkomna.”

***

Det finns fler aspekter på dessa problem. Finns kanske anledning att återkomma.

Av Magnus Månsson - 12 januari 2020 15:53

I veckan hade Malmö FF inbjudit till testträning för att skaffa underlag för fyra nya flicklag i åldrarna 11 till och med 14 år.

94 unga, förhoppningsfulla tjejer mötte upp. Det är en imponerande siffra när det gäller flickfotboll i den här regionen. Det visar på den dragningskraft och det attraktionsvärde som finns i namnet Malmö FF hos ungdomarna – och deras förhoppningsfulla föräldrar, som ser blivande stjärnor i sina telningar,

Av dessa 94 tjejer skall MFF gallra ut ett 50-tal. Det är naturligtvis inte 94 flickor utan fotbollsbakgrund. De kommer från klubbar i Malmö och närområdet. Klubbar, som, rent generellt sett, har svårt att få kontinuitet i sin flickverksamhet. En av de i Sydsvenskan intervjuade 13-åringarma berättade också att hennes nuvarande lag var på väg att läggas ner. Då är det givetvis utmärkt att det finns alternativ. Samtidigt lär de finnas lag/klubbar som får se några – och förmodligen då de bästa – flickor attraheras av storklubben och som en följd får svårigheter att själv mönstra lag och trupper. Underlaget är nämligen skört. I Malmö är det bara FC Rosengård som har lag i alla årsklasser för flickor. Inte ens Skånes numerärt största ungdomsklubb, LB 07, klarar det.

Skånebolls seriesammanfattning för 2019 visar också tydligt på flickfotbollens rekryteringssvårigheter. I 13- och 14-årsserierna skall man spela 11-mannafotboll, men man tillåter lag att spela i niomannalag, och till och med sju, för att överhuvudtaget få ihop ett lag. Inom dam- och flickfotbollen är det också många klubbar, till och med tre, som slår sig samman för att bilda ett serielag. I båda fallen rör det sig om många.

Och det är givetvis positivt: Så många som möjligt skall ges möjlighet att spela fotboll.

Det är i denna verklighet man skall se Malmö FF:s nysatsning.

Alla ungdomar skall självfallet själv ha rätt välja klubb – om man nu blir antagen – men jag är rädd att MFF:s nysatsning kommer att inverka negativt på närområdets övriga ambitiösa klubbar.

Det finns för närvarande inte ett tillräckligt stort antal flickor i dessa åldrar att täcka det hål som MFF-satsningen ger,

Oron, som kom fram när MFF ambitioner blev kända, är inte oberättigad.

 

Av Magnus Månsson - 6 januari 2020 19:39

De stora helgerna är de stora ungdomsturneringarnas tid.

I hela landet. Här i sydvästra Skåne koncentrerat till de två Lundaspelen, de i handboll och basket, och fotbollens Skånecup i varianterna innefotboll och futsal.

Det är skillnad i upplägg och kvalitet. De båda Lundaspelem har en internationell touch, Skånecupen är lokal med regionala inslag.

Diskussionerna om ungdomsidrotten och det minskande antalet utövare i tonåren pågår i perioder med olika intensitet. Den som läser min blogg förstår att jag vill ha diskussionen levande året runt.

Malmö FF är arrangör av Skånecupen. Efter år av ett minskat antal lag vill man ha ett ökat deltagarantal. Då gör MFF som många andra arrangörer: Man går ner i åldrarna och inbjuder till spel för 7- och 8-åringar för pojkar. Den här gången kom 92 lag i dessa åldersgrupper och största delen av ökningen av antalet lag de senaste åren kommer på grund av att man gått ner i åldrarna.

Jag missunnar absolut inte barnen att få fylla några lovdagar med att få spela fotboll.

Men som så många gånger tidigare ställer jag frågan: Är detta rätt metod att få barnen att fortsätta som tonåringar?

Mitt svar är nej!

Skånecupen är stor i åldersgrupperna upp till och med 13 år. I de båda Lundaspelen är det från och med 13 som antalet lag ökar.

I fotboll deltog i 14-årsklasserna, flickor och pojkar, 28 lag, i handboll 82, i basket 66.

Fotbollen hade ingen 15-årsklass. I F och P 16 ställde 26 lag upp. Handbollen och basketen hade grupper för både 15- och 16-åringar. Totalt fanns i dessa grupper 203 handbollslag och 181 basketlag.

Självfallet är jag medveten om det inte är rättvisande att jämföra så här rakt över. Basketen och handbollen är inne i sin säsong. Lundaspelen är prestigeturneringar i de äldre grupperna, Skånecupen mera en lovturnering i en form som inte är ”riktig” fotboll. I gengäld behövs inte elva spelare för att mönstra ett lag.

Könsskillnaden är stor. I Lund var det i stort lika många tonårslag från båda könen i handboll, ett visst pojkövertag i basket. Fotbollen var inte i närheten av jämställdhet. 106 12—13-årslag för pojkar, 27 för flickor.

***

Ta siffrorna och jämförelserna för vad ni vill! Men lite eftertanke hos någon fotbollsledare borde de väcka.

***

Ser man till det ringa antalet deltagande lag i flickklasserna finns det anledning att än en gång fundera över hur Malmö i en framtid skall ha underlag till tre elitdamlag.

                                                  
                 ***

705 handbollslag, 527 fotbollslag och 404 basketlag har varit sysselsatta i Lund och Malmö under helgerna. Imponerande.

Ungdomsidrotten är stor.

Men det finns mycket att förbättra.

 

 

Av Magnus Månsson - 30 december 2018 17:14

Hej Magnus!
Jag har pratat om ledarbristen i våra idrottsföreningar.
Nu är det så klart att antal spelare också blir färre, som du mycket riktigt skriver om. Och då speciellt de äldre åldrarna.
Annat var det på min tid, 1971. Då fanns där två juniorserier i Malmö, med 12 lag i varje serie. HBK mötte då Sofielund i ett finalspel.
Mvh Jörgen

 

Det är en kommentar jag fick i samband med mitt senaste inlägg: Funderingar kring ungdomsidrott och flickfotboll.

Jörgen är Jörgen Ekdahl, en av de första elever jag fick som nyexaminerad gymnastiklärare på Augustenborgsskolan under andra hälften av 1960-talet. Han spelade fotboll i Håkanstorps BK och handboll i MBI och Dalhem (om jag nu minns helt rätt) och blev senare tränare i handboll på elitnivå, bland annat i konstellationen Dalhem/Malmö FF.

Jörgens mejl väcker tankar och funderingar.

Juniorfinalisterna från 1971 finns inte längre. Malmölistan över fotbollsklubbar på herrsidan, som försvunnit eller lierat sig med andra i mer eller mindre långvariga och framgångsrika sammanslagningar, är lång. Förutom nu Sofielund och Håkanstorp har sedan 1971 (minst) följande upphört: MBI, Allians, Limhamns IF, Bunkeflo IF (alla med spel på näst högsta nivån), Lydia, Marathon, Sorgenfri, Rapax, Kick, Malmö SK, Augustenborgs IF, Almhögs Vingar, Nydala IF, Bulltofta IF, Kirseberg, Segevång, Oxie IF och BK Vången (dessa två är nu Oxie SK), Vintrie IK, Sundet och Rosengårdsstaden. Lagen är tagna ur minnet så det kan vara fler.

Det är föreningar som onekligen gjort avtryck i Malmöfotbollens historia. Kom just på tanken att det här vore ett intressant ämne för till och med en bok: Malmös småklubbars historia.

Själv har jag kommit till insikt att jag kommit upp i en ålder, där jag aldrig kommer att hinna med allt det jag skulle vilja.

Nåväl.

Jörgen skriver att det 1971 fanns minst 24 juniorlag i Malmö. I år fanns det elva, fördelade på åtta klubbar, MFF, IFK Malmö och Kvarnby hade vardera två.

Märk dock att man höjt junioråldern till 19 mot tidigare 18.

Jag är dock övertygad om att det finns fler pojklag i Malmö i organiserad form i dag än 1971. Det är bara de att de flesta nu finns i åldrarna kring de tio.

Ledarbristen är generell inom hela idrottsrörelsen men med ökade aktiviteter ända ner i barnåren krävs det ännu fler ledare/tränare. Det blir tunt i alla led.

Kvaliteten blir lidande. Jag har full respekt och beundran för alla dem som ideellt engagerar sig inom idrottsrörelsen, men måste tyvärr konstatera att många inte har den kapacitet som fordras för att utveckla barnen/ungdomarna.

Alltför mycket resurser, både personellt och ekonomiskt, läggs på barnidrott i stället för på ungdomsidrott. För att inte tala om de pengar som medelmåttiga fotbollsspelare i mellandivisionerna får för att utöva sin hobby.

Den stora frågan är hur idrotten skall fördela sina begränsade resurser.

Jag menar att ett sätt är, som de stora lagbollsidrotterna är inne på, att dra ner på en tävlingsinriktad verksamhet för dem som är under 12 år.

Sydsvenskan har i dagarna en minidebatt, där föräldrar, ledare och barn och ungdomar får framföra sina åsikter om att inte räkna resultat. Svaren varierar naturligtvis.

Men varför den allmänna debatten kommit förbigår man.

Svensk idrott är kvantitativt störst i åldern mellan 11 och 12.

Är det så vi vill ha det?

Utan att försöka göra något.

Svaret måste bli nej.

 

 

Av Magnus Månsson - 28 juni 2018 09:23

En intressant artikel.

En intressant notis.

Båda inom samma ämne, ungdomsidrott. Men samtidigt så olika i uppfattning om hur barn- och ungdomsidrott skall bedrivas.

Otto Persson, elittränare i den allsvenska damfotbollsklubben LB 07, lyfter fram nyttan och betydelsen av att ha en allsidig fysisk bakgrund för att lyckas elitmässigt.

Samtidigt ser jag en notis om att Malmö Idrottsgrundskola skall utöka antalet elever från 250 till 550.

Otto Perssons åsikt delar jag hundraprocentigt. Vetenskapen understryker den. Hundratals elitaktiva har vidimerat den. I tv-programmet Mästarnas Mästare berättade Peter Forsberg att han nobbade ett läger som 15-åring inför TV-pucken för att han ville spela fotboll under sommaren. Det gick rätt bra för ”Foppa” i den fortsatta ishockeykarriären trots ett missat sommarläger.

I samma program höll Magnus Wislander med Forsberg. Wislander spelade fotboll upp i mellantonåren. Hans mångsidiga idrottsliga bakgrund gjorde att han utsågs till världens främste handbollsspelare under 1900-talet.

Det finns åtskilliga ytterligare namn världen över att lägga till en sådan här lista.

Därför blir jag uppriktigt ledsen när jag under min tid som idrottslärare och ledare mött en attityd från många klubbledare/tränare: Nej, nej, hen är vår, honom/henne får ni inte röra.

Det är inte bara några få exempel. De är många och kan röra sig om ungdomar som ännu inte blivit tonåringar.

Tänk att ha talang för att bli näst intill elit i en idrott men förbli en medelmåtta i en bollsport och förhindrad av en konservativ ledare/tränare!

***

Vad har då detta med en utbyggd idrottsgrundskola att göra? Det är inte själva utbyggnaden det gäller utan själva idén med en idrottsgrundkola inriktad på en specialidrott. Nu selekteras ungdomarna som 12-åringar: Du duger, men inte du.

Hur känns det att bli ratad i den åldern? Och vem kan se hur en 12-åring utvecklas fysiskt och mentalt?

Den svenska idrottsrörelsen, även många specialförbund, vill ha en annan inriktning på ungdomsidrotten. Idrotten vill att de unga skall kunna pröva många aktiviteter och minimera utslagningen.

Malmö Idrottsgrundskola gör det motsatta. Jag tycker det är underligt att en kommun arbetar mot en samlad svensk idrotts intentioner.

***

Men jag vill poängtera att jag har det största förtroendet för Malmö Idrottsgrundskola som skola. Två av mina barnbarn har haft sina högstadieår där, ett tredje skall börja. De har – och lär få – haft en trygg skolmiljö.

***

Positivt är också att Stadionområdet får ännu en hall. Men det borde man fått ändå.

Med ett utökat elevantal blir ju också antalet ratade barn färre. Men om så bara en 12-åring får besked att hen inte duger är en för mycket. Speciellt i en verksamhet som stöttas av Malmö stad.


Presentation

Fråga mig

24 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se