Inlägg publicerade under kategorin Politik

Av Magnus Månsson - Onsdag 7 feb 16:45

”Vi har beslutat oss för att ta ansvar – på våra villkor – för hur pyrotekniken används på arenorna. Vi gör det för att fortsatt kunna leverera arrangemang i europeisk toppklass, men också för att manifestera att det är vi, och inte till exempel polisen eller politiker, som formar de svenska läktarna”.

 

Det var uppmuntrande att öppna morgontidningen och få läsa rubriken:

Ultrasgrupper i upprop: Sluta kasta pyroteknik.

Hoppfullt för oss som hatar alla fördröjda fotbollsmatcher. Men så läste jag vidare och fann då att supportergrupperna bara lovade att inte kasta mot personal och rivaliserande grupper.

Alltid något, förstås.

Men pyrotekniken skall fortfarande användas för att höja stämningen. Och det innebär i sin tur givetvis lika många irriterande avbrott som tidigare.

Det mest uppseendeväckande är att ultrasgruppringarna i den ovan citerade ingressen skriver att det är VI och inte polis och politiker som formar de svenska läktarna.

Svensk lag skall i deras mening alltså inte råda på en fotbollsarena.

I min värld låter det helt absurt. Den samlande svenska fotbollen måste ta ett samlat avstånd mot denna radikalisering av vissa delar av läktarkultuturen.

Ser med spänning fram mot kommentarer från, politiker,förbund, klubbar och ledande krönikörer.

 

 

Av Magnus Månsson - 10 augusti 2023 17:40

Det finns, som jag skrev i tisdags, mycket att berätta om efter en resa, även om den bara är på tre dagar, som min nu i Danmark.

Basketturneringen avgjordes i Vejen, en trivsam liten ort 2,5 mil öster om Horsens på Jylland. I kommunen bor lite drygt 10 000 personer. Men vilket Idrottscentrum man kunde bjuda in till. Minst sagt imponerande.

Där finns fyra stora hallar med fulla mått för handboll – den största med kapacitet för 1 500 åskådare – en 25 meters simhall med hoppmöjligheter, specialhall för badminton (vi är ju i Danmark), en tennisbana, några för squash och rum för bordtennis. Boxning och andra kampsporter har sina utrymmen, liksom fäktare, skyttar och gymnaster.

Någon bowlingbana såg jag inte och heller ingen plats att ägna sig åt friidrott inomhus. Men väl utomhus finns det allvädersbanor runt en fotbollsplan med läktare. Ute finns också tennisbanor och separat hade man nyligen byggt en stor hall för padel.

Och på sedvanligt danskt manér hade man anlagt en enorm gräsyta som ger plats för åtta fotbollsplaner med fulla mått.

På området har man ett motionsspår och varje månad lägger Vejens Orienteringsklubb ut Månadens bana.

Från tidig morgon till stängningsdags vis pass 22 kan man få mat och fika. Det finns också ett otal rum för möten och tekniksnack.

Och lite varstans har man ytor, inne som ute, där barn kan spontanidrotta och leka.

Cirka 500 från själva huvudbyggnaden finns också Sporthotellet.

Jag blev fascinerad av att en liten kommun som Vejen vågat sig på en så stor satsning men efter vad jag förstår är Vejen väldigt populärt som en plats för träningsläger i de flesta idrotter. Förståeligt.

Jag blev i alla fall imponerad.

***

Danmark har förvånansvärt många idrottshallar även i de mindre orterna. Vid ett besök för en handbollsturnering i början av 1990-talet fick jag en förklaring. När man under 1980-talet gjorde en kommunsammanslagning passade de flesta av de små kommunerna på att tömma sina investeringskonton. Den nya storkommunen skulle inte ta del av deras surt förvärvade skattemedel. De skulle bli kvar i den egna lilla byn. Man passade på att bygga idrottshallar. Till gagn för den egna befolkningen. Och dansk idrott.

***

Politiska beslut har givetvis betydelse för idrotten.

När Enhetsskolan, det vill säga när det blev 9-årig skolplikt i Sverige, infördes kring 1960 var kommunerna/skolorna tvingade att hitta utrymmen för det utökade antalet lektionstimmar för ämnet Gymnastik med lek och idrott. Det var åren kring 1960 som antalet idrottshallar ökade kraftigt i Sverige.

Till gagn för svensk idrott.

 

 

Av Magnus Månsson - 16 februari 2023 21:25

IFK Malmös tvångsförflyttning från Malmö stadion till Heleneholms idrottsplats ger anledning till funderingar.

Efter 64 år som hyresgäst på Stadion tvingas IFK bort. Lokaler, träningstider och matcharena skall övertas av Ariana FC. I fjor avancerade Ariana till division 1, IFK degraderades från den nivån. Ettan rankas som en elitserie med bland annat vissa krav på säkerhet och komfort. Arians huvudhemvist på Hyllie ip håller inte måttet i dessa hänseenden.

Olympic på samma nivå har däremot fått dispens för spel på Lindängen.

I Malmö finns bara, förutom MFF-ägda Eleda, Gamla ip (upptaget av FC Rosengårds damverksamhet), Stadion och Limhamns ip som elitgodkända arenor. Varför Ariana inte hänvisas till Limhamn vet jag inte. En gissning är att underlaget är konstgräs.

IFK-flytten till Heleneholm med hela sin fotbollsverksamhet innebär logistiska problem, utan utrymmen för kansli, samlingslokaler, tvättstuga med mera. Det måste man naturligtvis lösa på något sätt.

En annan fråga att lösa hur skall man få plats på Heleneholms begränsade ytor, en tävlingsarena, där det också bedrivs friidrott, en gräsplan och en konstgräsplan? Man har ännu inte påbörjat arbetet med att anlägga en konstgräsplan på ”övre grus”.

På idrottsplatsen finns redan Heleneholms SK med cirka 20 lag, Prespa Birlik och ytterligare någon förening.

Det blir svårt att expandera för nuvarande och blivande Heleneholmsklubbar.

***

Men hur långt tänker fritidsförvaltningen? 

Vad händer om IFK åter blir ett division 1-lag? Och om Ariana dessutom åker ut. Skall det då bli ett återflytt? Det finns fler scenarios: FC Rosengårds herrar har ett lag som också kan ta steget upp. Deras arena på Rosengård lär inte godkännas. Det är inte helt orealistiskt att det finns fyra Malmöklubbar i Söderettan 2024.

Det kan väl till och med bli så att MFF:s samarbetsklubb Olympic tar steget upp till Superettan.

Hur skall Malmö fixa det? Har man över huvud taget funderat i dessa banor?

Senfärdigheten med IFK-flytten inger inget förtroende.

***

En annan aktör i Stadionproblematiken är Malmö FF:s damer, nu i division 1, nivå 3. Laget skall spela och träna på Stadion.

Tidigare fanns 10 träningsplaner på Stadionmrådet, en har blivit en del av Coops parkering. Av de resterande nio disponeras sju helt av MFF, Eleda, hybridträningsplanen och plan 10 (konstgräs). Storklubben har stor tillgång även till de två resterande.

Detta till trots skall damerna ha Stadion till sin hemvist.

Hybridgräs anses av många vara räddningen från konstgräs i svensk fotboll. Men tydligen tål  Eleda med sitt hybridunderlag inte mer än cirka 25 matcher per säsong. Med tanke på planbristen hade Eleda varit den naturliga matcharenan för MFF, dam.

Har man glömt genusperspektivet? 

***

När jag nu är igång: Varför skall Svenska Fotbollförbundet ställa dessa elitkrav på division 1-arenorna. Det är lugna tillställningar, ofta i idyllisk miljö inför oftast en fåtalig publik.

Malmöklubbarna IFK och Olympic drog i fjor i snitt endast något över 100 personer per match.

Några Stockholmsklubbar hade ett snitt långt under 100.

Släpp kraven!

Division 1-fotboll är inte elitidrott.

***

Kraven är i många fall på något sätt oförklarliga. Som när Malmö stad tvingades investera miljoner i Limhamns idrottsplats, när LB 07:s damer spelade i Allsvenskan under två säsinger. Om jag inte minns fel krävdes 840 sittplatser. Läktaren fylldes aldrig.

Fotbollen och Malmö hade haft mer nytta av andra investeringar.

 

Av Magnus Månsson - 12 juni 2022 11:47

I går mötte IFK Malmö på hemmaplan på Stadion serieledande Gais i fotbollens division 1, förlust 1—2 med segermålet på övertid.

Vi var något över 500 personer på plats, cirka hälften Gais-anhängare, av säkerhetsskäl placerade avskilt på Norra läktare. Det är självfallet positivt att den anrika Göteborgsföreningen har trogna supporters som följer sitt lag även på bortaplan och höjer ofta låga publiksiffror. Men samtidigt finns i gruppen några hetlevrade personer, så vissa av Gais bortamatcher klassas som högriskmatcher, bland andra de i Malmö.

Här spelar antagonismen mellan supportergrupperna i Gais och Malmö FF in. Så sent som i senvinterns cupmatch mellan MFF och Gais på Malmö ip var det oroligt. I går klockan 13 spelade MFF:s damer, som har ett stort stöd av himmelsblå fans, på Mariedalsplanen mot Lilla Torg. Efteråt hade man en fest på Tallriken i Pildammarna, 200 meter från Stadion. Polisen hade vetskap om detta, var på plats om något skulle hända, men ansåg att de egna resurserna inte skulle räcka till vid ett eventuellt storbråk. IFK, som arrangör, var tvunget att hyra in tio personer från ett vaktbolag.

Några MFF-anhängare sökte sig också upp till Stadion men det blev endast lite munhuggning och knytnävar i luften.

Men den extra väktarinsatsen kostade IFK Malmö 28 000 kronor. Det är mycket pengar för IFK. Det är en klen tröst att burk- och plastflaskinsamlingen gav en hundralapp mer än vanligt.

Vad polisinsatsen kostade har jag ingen aning om.

Men det finns en adekvat fråga att ställa: Är det rimligt i ett rättssamhälle att en tredje part, som nu IFK, skall stå för kostnaderna för ett befarat bråk mellan två andra klubbars rivaliserande supporterklubbar?

IFK Malmö har definitivt inga huliganer bland sina anhängare.

***

BK Olympics hemmamöte mot Gais är, enligt uppgift, just av säkerhetsskäl flyttad från Lindängen till Malmö stadion.

***

Gårdagsmatchen var IFK:s klar bästa den här säsongen. Förvisso en tröst för tigerhjärtan, men ändå.

 

 

Av Magnus Månsson - 23 februari 2022 17:39

Lumagica, ljusshowen i Slottsparken i Malmö runt julhelgen väckte debatt.

Dels för att delar av parken stängdes av och dels för att den private arrangören inte betalade hyra. Det är den andra delen jag reagerar mot. Malmö kommun och dess förvaltningar är i vanliga fall snabba på att ta betalt av stans ideella föreningar för större och mindre tjänster. Och ibland för inget alls. Som om en arrangör av ett mindre motionslopp sätter upp en vätskekontroll på en cykelstig, med eget bord och eget vatten, debiteras en avgift på över tusenlappen. I min värld horribelt.

Om jag håller mig till fritidssektorn, menar jag att fritidsnämndens avgifter är alldeles för höga. De hämmar intresset att arrangera tävlingar. Grundkostnaderna är så höga att det för att få ekonomi i en tävling, som en inomhustävling i friidrott i Atleticum, behövs upp mot 1 000 starter. Det är många, speciellt i pandemitider, då friidrotten liksom andra idrotter tappat ungdomar.

Det finns fler exempel från andra sporter.

***

Ser i media att Malmös nämnder skall diskutera en samordning av markuthyrning och markutlåning. Givetvis positivt. Men passa på att även se över hyreskostnaderna för alla arenor, inne som ute.

Andreas Schönström (S) kommunalrådet säger: Föreningar och företag som arrangerar inträdesfria arrangemang för barn och ungdomar kan få låna marken gratis.

Märk kan, inträdesfri och åldersbegränsningen!

I ett idrottssamhälle, där den ekonomiska segregationen är stor i ungdomsleden, och i stort alla föreningar, utom de stora elitklubbarna i några få idrotter, har inga eller få sponsorintäkter, varför skall möjligheten att tjäna pengar på att arrangera tävlingar begränsas.

Malmös föreningsliv är nämligen hämmat av höga kostnader för att göra större evenemang.

Jag har ett frilansuppdrag av event in Skåne och Sisu Skåne (Skånes idrottsförbund) att lista alla större idrottsevenemang i Skåne. Nu är pandemiåret 2021 inte helt rättvisande. Men dock: Det arrangerades 47 SM-tävlingar i distriktet, två (!) av dem i Malmö, inomhus i friidrott och ett kval i boule.

Vad gäller större internationella och nationella tävlingar är facit liknande.

Malmö är ingen större arrangörsstad på den idrottsliga scenen.

Grundkostnaderna är för höga.

Av Magnus Månsson - 19 februari 2021 18:16

Såg häromdagen en notis om att PIL, paraplyorganisationen för idrotten i Lund, vill att idrotten och kulturen i stan i framtiden inte skall administreras i samma nämnd.

I Malmö finns en kultur- och en fritidsnämnd. De båda är dock underställda samma kommunalråd, Frida Trollmyr (S). Var hennes intresse finns har i idrottskretsar, speciellt i de som värnar om idrottshistoria, varit känt länge. För en tid sedan accentuerades det tydligt. Regeringen bestämde att Förintelsens museum skulle placeras i Stockholm. Malmö fick inte heller Rörelsernas museum.

Indignationen var stor inom kommunledningen, inte minst var Frida Trollmyr engagerad i intervjuer och debattinlägg: Malmö var värt ett statligt riksmuseum.

Samtidigt framkom det att Malmö skulle intensifiera ansträngningarna att försöka bli Europas kulturhuvudstad 2029.

Jag gillar engagemang och framtidstro.

Men var fanns dessa egenskaper 2017, när Malmö med Frida Trollmyr som högste politiske ansvarig monterade ner Idrottsmuseet i Baltiska hallen? IM i Malmö var initialt till och med en filial till Riksidrottsmuseet  i Stockholm.

Jag tolkar turerna kring nedläggningen som att de styrande i Malmö inte anser att idrott är tillräckligt fint för att tillhöra kultursektorn.

Jag vet att besöksfrekvensen var dålig, att brandmyndigheterna hade synpunkter och att det relativt nybyggda arkivet i källaren hade brister. Men med rätt vilja hade problemen kunnat åtgärdas. Nedläggningen var en form av uppgivenhet.

***

De dagliga öppettiderna var verkligen inte anpassade till när den stora allmänheten var ledig. De allra flesta helger var det stängt, under sommaren var det vissa månader semesterstängt. Det var inte speciellt ofta man gjorde några förändringar i utställningsmontrarna.

Hur var kontakten med föreningslivet för att få inspiration till intressanta utställningar vid exempelvis jubileum?

Ledningen gjorde ingen större PR för att locka till besök. Det var inte underligt att antalet besökare var få.

***

Det jag personligen saknar allra mest är det stora biblioteket med idrottslitteratur och det stora arkivet i källaren. Här fanns års- och jubileumsböcker från förbund, organisationer och föreningar, förbundstidskrifter och så vidare. Det var ett fantastiskt bibliotek. Med allt på en plats. Saknande man en uppgift var det bara att söka vidare i samma rum.

Mycket av detta finns nu på Stadsarkivet på Bergsgatan. För att få del av materialet måste man beställa upp det från källararkivet. Det är i sanning ingen lätt uppgift att ta reda på hur det man vill ta del av är registrerat. Jag skall inte kommentera alla problem jag stött på vid mina besök på Stadsarkivet. 

Jag saknar att själv, varsamt, söka de uppgifter jag önskar. Och den service man fick i ”Baltiskan” av muséets personal. Denna hjälp är svår att få i dag. Personalomsättningen på Stadsarkivet är stor, kunskapen om hur man hittar rätt i idrottsarkivet är begränsad.

***

I samband med nedläggandet av Idrottsmuseet var Frida Trollmyr snabb med att påpeka att i den östra foajén av Baltiska hallen skulle inrättas ett Mästarrum för Malmö. Det är påbörjat. Men vem kan ta del av del av utställningen? Inte allmänheten i alla fall. Rummet är tillgängligt vid möten i lokalen med Idrottsmuseets Vänners eller vid VIP-sammankomsterna i samband med HK Malmös matcher och några andra evenemang.

Utanför entrén till Mästarrummet har man, undanskymt, placerat Mästartavlorna, där namnen på alla skånska mästare vid OS, VM och EM finns. De är inte lätta att hitta.

***

Hela handläggningen av nedläggningen av muséet visar på ett enormt ointresse för Malmöidrottens fantastiska historia.

I Malmö är idrott inte kultur.

 

 

 

Av Magnus Månsson - 5 november 2020 15:55

Som en sinkadus publicerad Sydsvenskan i går på nätet en artikel om Malmö Idrottsgrundskola.

Dagen efter mitt kritiska blogginlägg om den utslagning som sker redan i 12-åldern. Naturligtvis är det tidsmässigt en tillfällighet för jag inbillar mig inte att skribenten Max Wiman (nja, kanske) och den intervjuade Per Ågren, sportchef för MFF-Ungdom, läser och bryr sig om mina funderingar.

***

Cirka 200 förhoppningsfulla 11- och 12-åringar sökte till 24 platser vid skolan. Okej, Per Ågren öppnade för ytterligare lika många platser på två andra Malmöskolor, Gottorp och Toftanäs. Han var också ärlig med att påpeka att många blir besvikna och underströk svårigheterna med att bedöma den framtida utvecklingen på barnen.

Just dessa två argument som jag främst ifrågasatte i mitt inlägg och som gör att jag är förvånad över att en kommun som Malmö satsar på en idrottsgrundskola.

***

Artikeln i SDS hade sin MFF-prägel. Om ni nu trodde något annat. Man kallar verksamheten på Stadion för MFF-akademin. Även om tränarna är MFF-engagerade så är det skolans personal som sköter administrationen.

Per Ågren är också nöjd med att ”så många spelar fotboll i MFF:s kläder.”

Jag hoppas verkligen att ungdomarna från Kulladal, Olympic, Husie, Kvarnby och alla de andra duktiga småklubbarna i stan får behålla sin klubbidentitet. Jag förstår att en 12-åring känna sig stolt över att klä sig i en MFF-dress. Samtidigt tycker jag att om en kommunal skola skall ha en enhetlig träningsdress skall den vara neutral.

***

Sökande till Malmö kom även från Trelleborg och Vellinge kommuner. Och de Malmöspelare som inte klarade gallringen i hemstaden lär göra försök i några andra av MFF:s 17 grundskoleakademier. Efter vad jag erfarit finns det Malmöungdomar i de övriga skolorna.

Hur ställer sig de kommuner som ställer resurser till en MFF-akademi, som sen ger plats till andra kommuners talanger och utestänger de egna kommunens?

***

Det här är en komplex fråga. Forskning och Riksidrottsförbundets riktlinjer stöder definitivt inte Malmö Idrottsgrundskolas verksamhet.

 

 

Av Magnus Månsson - 3 november 2020 19:06

Vem lyssnar politikerna på?

Vilka kunskaper har de om de framtidsfrågor de skall lösa.

Det är två frågor jag ställer mig dagligen, när jag passerar två stora nybyggnader på Stadionområdet i Malmö, en idrottshall i två våningar och en lika hög skolbyggnad. I den skall Malmö Idrottsgrundskola för högstadiet, årskurs 7 till och med 9, hålla till, sju paralleller med totalt 540 elever.

Att Malmö får två nya inomhushallar är givetvis alldeles utmärkt. Synd bara att  man i slutprodukten reducerat antalet åskådare i en av hallarna från 1 500 till 400. Just en hall med plats för cirka 1 500 personer har Idottsmalmö efterlyst i decennier.

Och det kan ju tyckas positivt att Malmö satsar på sina unga idrottsutövare. Men samtidigt ger man acceptans för utslagning av barn i 12-årsåldern. Det är nämligen 12-åringar som söker. Och ratas. Antalet sökande är betydligt fler än de som får plats. Hur känner sig en 12-åring som inte platsar i gemenskapen?

De politiker som gett sanktion för en kommunal idrottsgrundskola – och till och med gett tillstånd till en utökning – kan inte ha tagit del av den moderna forskningen om ungdomsidrott. Och inte heller om Riksidrottsförbundets mål och inriktning. RF vill att barnen skall fortsätta med sin idrott upp över tonåren (det första stora tappet i Sverige sker just i 12-årsåldern) och RF vill också att barn och ungdomar skall syssla med mer än en idrott. Forskningen visar att den allroundkunskap man skaffar sig som ung också ger en positiv effekt för dem som senare blir elitidrottsmän, även av världsklass. Men framför allt, de, som har erfarenhet av mer än en idrott, har senare en valmöjlighet. Den vägen är i stort stängd för dem som slutar idrottsgrundskolan som 16-åring och stagnerat i sin idrott och tröttnat på den.

Jag förstår inte hur någon kan se vilken idrottslig utveckling en 12-åring kan få. I 12-årsåldern kan den fysiska/psykiska åldersskillnaden vara två, tre år. Åt vardera hållet.

Allt detta är bevisat genom forsning och erfarenhet. Expertis finns på nära håll, professor Tomas Peterson vid Malmö Universitet. Malmös politiker har inte tagit del av hans genomarbetade forskning.

Verksamheten i Idrottsgrundskolan har också förändrat konkurrenssituationen mellan Malmös klubbar. Det är en förening som är ansvarig för den dagliga träningen och det finns bevis för övergångar som inte gynnar inställningen till Idrottsgrundskolan. Under de tre skolåren sker också en utslagning inom den största idrotten, fotbollen. Alla klarar inte av de hårda kraven att få spela i exempelvis i MFF:s pojklag.

Om enskilda klubbar, eller privatskolor för den delen, satsar på en idottselitutbildning för grundskoleelever så är det deras sak.

Men att en kommun som Malmö med skattemedel i mångmiljonklass stöder en sådan verksamhet är oförklarligt. Det strider mot en kommuns uppgifter. En elitsegregering med 12-åringar är inte acceptabelt.

Ansvariga för detta är okunniga och icke pålästa politiker.

***

Sen vill jag påpeka att Malmö Idrottsgrundskola är den skola i stan som läsår efter läsår betygmässigt ligger i absoluta toppen. Det är självfallet ett oerhört plus.

Samtidigt har jag erfarit att några av dem som är ansvariga för uttagningen känner en viss olust för uppgiften. Att välja bort utan att veta slutresultatet kan vara frustrerande.

***

12 olika idrotter är representerade på Idrottsgrundskolan. När antalet elever skall ökas från 235 till 540 har fler idrotter erbjudits plats, bland annat brottningen. Limhamns BK:s tränare Jörgen Olsson, en gång Europamästare, har vänligt men bestämt tackat nej till platser: ”Skulle aldrig kunna tänka mig att ta ut 12—13-åringar till en sådan skola. Ge oss gärna några platser på Idrottsgymnasiet Det skulle vi välkomna.”

***

Det finns fler aspekter på dessa problem. Finns kanske anledning att återkomma.

Presentation

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards