Alla inlägg under juni 2016

Av Magnus Månsson - 29 juni 2016 21:50

Har i veckan läst Alex Fergusons memoarer, som han själv kallar ”Min självbiografi”.

(Alex Ferguson är den framgångsrikaste fotbollsmanagern på brittiska öarna som efter 27 säsonger lämnade Manchester United.)

Boken är inte välskriven i alla fall inte i den svenska översättningen. Den är också skriven för brittiska läsare med bra kunskap om händelser inom den inhemska fotbollen. Jag erkänner villigt att många personer är helt okända för mig liksom hänvisningarna till mer eller mindre omdiskuterade händelser inom Storbritanniens fotbollsvärld.

Författaren och översättaren ger tyvärr ingen hjälp.

Trots detta är boken intressant och lärorik.

Man får verkligen inblick i en fotbollsvärld, som på många sätt verkar overklig för den som bara känner till – i alla fall någorlunda – den svenska verkligheten.

Vilka resurser de stora klubbarna har tillgång till!

Pengar verkar inte vara något problem. Man köper de spelare man vill, ofta dock i konkurrens med, mestadels, en annan av Europas storklubbar. United har en scoutverksamhet över hela världen för att hitta talanger för att i unga år placeras i klubbens egen Akademi, som har personella resurser, som en allsvensk förening bara kan drömma om – för sin A-trupp.

Det finns mycket annat att notera, dra fram.

Det verkar osannolikt att någon klubb utanför de stora, främst Spanien och England med den starkaste toppbredden, Tyskland och Italien skall vinna Champions League. I Europa League kan en annan nation någon gång hota någon av de stora.

De enorma pengarna, som långa avancemang i de europeiska turneringarna ger, kommer att öka skillnaderna till de storas fördel. Tv-pengarna i England ge lagen i Premier League dessutom extra ekonomiska muskler.

Lönemässigt kan ”smålagen” inte konkurrera. Transfersummor på någon miljon – i pund, alltså – mer eller mindre verkar inte spela någon roll. De stora har råd med misslyckade köp.

I min värld är det ingen sympatisk fotbollsvärld Ferguson beskriver.

Men det går att överraska. Se bara på Leicesters seger i PL!

Och varför inte på Islands EM-vinst över England. Med de resurser, på alla plan, de engelska klubbarna besitter skall det vara ”omöjigt” för Island att vinna. Trots att utländska stjärnor har dominerande roller i de engelska klubblagen finns det givetvis tillräcklig kompetens för att få lag att vinna över Island.

Tack och lov är det också andra ingredienser än pengar som ger resultat i idrott.

Leicester och Island ger hopp.

***

Man kan också fråga sig hur skickliga tränarna för elitlagen är. Det är generellt sett samma tränare/manager – med Alex Ferguson som det stora undantaget – som cirkulerar runt topplagen i Europa. Klubbarna ger dem möjlighet att skaffa det bästa som finns på marknaden.

Jag fick samma intryck vid läsandet av Svennis (Erikssons) deprimerande memoarer.

Fotbollskunskap finns givetvis men det viktigaste är att vara en psykolog som äger omklädningsrummet och kan förena stjärnornas egon till ett fungerande kollektiv.

Däri låg Alex Fergusons storhet.

ANNONS
Av Magnus Månsson - 27 juni 2016 13:36

Det har varit mycket fotboll den senaste tiden.

Kanske till och med för mycket. Skall bli skönt nu när det är dags för kvartsfinalspel i EM och endast en match per dag och till och med fotbollsfria dagar. Mycket har blivit åsidosatt.

Jag har sagt det förr: Ett stort internationellt mästerskap utan Sverige är likafullt intressant. Samtidigt kan man fundera över svensk landslagsfotbolls framtid. Jag tänker inte på hur det kommer att bli utan Zlatan. Med honom har ju faktiskt inte slutspelen varit någon succé.

Mitt intryck är att Sverige halkat efter, inte bara de stora nationerna utan även de från det europeiska mellanskiktet som vi skall konkurrera med för att nå slutspelet i VM (en framtida utopi med endast 14 europiska lag bland de 32?) och EM. Tekniken hänger inte med när tempot stegras.

En amatöranalys: Sverige har för få spelare som har bärande roller i lag från de stora ligorna. Toppnationernas trupper består uteslutande av spelare från storklubbar.

Sverige hade Zlatan. Albin Ekdal från Hamburg, Andreas Granqvist och Victor Nilsson-Lindelöf (om vi räknar ryska och portugisiska ligan till de stora) som de enda med kontinuerligt seriespel på högsta klubbnivå.

Sebastian Larsson, Martin Olsson och John Guidetti var under säsongen inte ordinarie i sina lag.

Att Andreas Isaksson (Guldbollen 2016!) inte var det är efter EM-insatsen obegripligt.

Generellt sett har landslagen i mellanskiktet fler utlandsproffs i ledande roller i stora ligor än Sverige. Det gav utslag.

De länder som hämtade största delarna av sina trupper från de inhemska ligorna  – också lite generellt – var de som hamnade utanför åttondelsfinalerna, som Rumänien, Ryssland, Ukraina och Turkiet.

Och utanför allt resonemang och analyser går Island med tolv spelare från de nordiska ligorna, som knappast kan rankas som de största. Rätt marginaler, hög moral och taktisk skicklighet kan ge sensationellt utfall och en extra krydda i ett mästerskap.

Men den bästa metoden är att ha många spelare med mycket speltid i de stora ligorna. Dit är vägen trång och lär väl bli än trängre med Brexit. De engelska klubbarna kommer inte kunna ha så många européer i sina trupper, vilket i sin tur innebär att klubbarna i EU-länderna får en större marknad.

Ur det U 21-lag som vann EM i fjor är det endast Oscar Hiljemark som lyckats ta en ordinarie plats i en av de stora ligorna, den italienska. Många av mästarna spelar i Holland, ofta en bra språngbräda till de större ligorna.

Är det där Janne Andersson skall forma ett nytt landslag redo för EM 2020?

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 22 juni 2016 11:29

Zlatans sista landskamp i kväll?

Jag är rädd för det. Sveriges två EM-insatser har inte varit bra, har inte sett alla övrigas matcher, men av dem jag sett, rankar jag Sveriges som några av de sämre. Internationell press har haft samma mening.

Speciellt tempot har varit skralt. När det trappats upp har i för många fall svenskarnas teknik inte räckt till. Det har varit avslöjande.

***

Jag är inte speciellt insatt i internationell fotboll på klubblagsnivå, särskilt inte i lag utanför den absoluta toppen. Men så många bra ”okända” spelare det finns. För att ta ett enda exempel. Mittfältaren Shaqiri från Stoke i Schweiz är en ny bekantskap för mig. Hittills har han med råge överglänst alla svenska mittfältare. Jag skulle kunna ge ytterligare många namn.
Efter dessa EM-dagar är det lätt att förstå varför många av de svenska utlandsproffsen har undanskymda roller – om de ens platsar – i sina klubbar. Och då tala jag inte om topplag i de stora ligorna.

***

När man utser världens främste spelare är det oftast målskyttar som Messi, Ronaldo och Zlatan som nämns i diskussionerna. Mycket duktiga spelare, förvisso.

Men varför är en spelare som spanjoren  mittfältaren Iniesta sällan med i slutdiskussionerna? Han gör sällan, eller aldrig, en dålig insats. Även om han i går mot Kroatien verkade lite mindre inspirerad.

Jag anser Iniesta vara i samma klass som de mera haussade Messi, Ronaldo och Zlatan. Ursäkta jag svär i kyrkan!

Italienaren Pirlo – också mittfältare -- var en annan av världens bästa  spelare som inte heller fick det internationella erkännande han förtjänade.

***

Det är allmänt målsnålt i EM. Det nya spelsystemet med att 16 av 24 lag blir kvar till slutspelet inbjuder till ett defensivt tänkande. Två knappa förluster och en vinst kan ge avancemang och till och med tre kryss.

De få målen beror också på att målvaktsspelet överlag varit strålande.

***

Vem vinner då EM?

Portugal!

Det säger jag innan laget ens är klart för slutspel. Sett över hela planen har portugiserna haft det snabbaste spelet, haft ett gediget försvarsspel och faktiskt trots endast ett gjort mål skapat många målchanser. 0—0 mot Österrike berodde främst på EM:ets hittills bästa målvaktsinsats av Robert Almer i österrikarnas målbur.

Skulle bli förvånad om inte Portugal klart besegrar ett svagt Ungern och vinner gruppen.

Och Island kryssar sig vidare med en nytt oavgjort mot Österike.

Av Magnus Månsson - 20 juni 2016 16:04

Det är mycket fotboll nu i EM-tider.

Kanske till och med för mycket. En hel massa intressanta saker blir åsidosatta. Hann i alla fall i helgen med ett besök på friidrottstävlingen Finish Games i Vellinge. IK Finish är en ambitiös förening och vill bjuda alla från 8-åringar till veteraner en möjlighet att tävla i ett digert program med i stort alla grenar. Det har man gjort nu i en massa år men av någon anledning inte insett att det i den skånska verkligheten inte finns så många aktiva att man kan få lockande startfält.

Nu föredrog till och med några av klubbens främsta aktiva att ställa upp på andra tävlingar med garanterat stimulerande motstånd. Grannklubbarna gjorde i många fall liknande prioriteringar.

Det blev en ny avslagen tävling med små startfält även i de allra lägsta åldrarna och det fanns till och med lopp med endast en enda startande löpare. I merparten av loppen tävlade man i ett par tre årsklasser samtidigt.

Det är synd att Finish Games genom åren fått ett så dåligt rykte i Friidrottskåne. Ett nytt recept måste till för att locka till Finish Games.

Jag hänvisar till mitt förra blogginlägg!

***

I ett så digert program fanns det givetvis mycket positivt.

IFK Trelleborgs Joakim Andersson hade 48,96 i blåsten och i sin ensamhet  på 400 meter. I Finish, Malmö AI och Heleneholms IF finns det löpare i ”samma härad” och det kunde bli ett efter skånska mått mätt riktigt utvecklande lopp med lite av derbykänsla – för att tala fotbollsspråk.

Det finns med andra ord underlag i vissa grenar för bra distriktstävlingar. Problemet är att klubbarna/tränarna går sina egna vägar.

Är forna tiders vardagstävlingar på distriktsnivå  över cirka två timmar med ett begränsat antal grenar en föråldrad idé? Jag tycker inte det.

***

Mer positivt. Det finns plast för de yngre att göra sin tävlingsdebut under lugna förhållanden. Även om jag i princip är mot tävlingar utanför den egna klubben för de under tio år.

En min närstående 11-åring gjorde sin tävlingsdebut. I längd var det enbart denna åldersklass. Det blev en riktig tävling, man hade koll på vilken placering man hade, vad man behövde hoppa för att få pris etc. Det som just är meningen med en tävling utan att för den sakens skull lägga stor vikt vid resultat och placering.

I de två andra grenarna blandades pojkar och flickor och olika åldersklasser. Alls inte lika intressant. Tyckte deltagarna.

***

Finish Games behövs, Men i ett annat format. IK Finish är en för bra förening för att förknippas med tama Finish Games.

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - 16 juni 2016 14:26

Skånes Friidrottsförbund hade i går kallat till en framtidskonferens.

Eller om man så vill ett krismöte.

Och det är naturligtvis bra. Inser man inte att det är kris, kan man ju inte åtgärda problemen. Alla var väl i stort överens om att hälsotillståndet i skånsk friidrott inte är bra. Okej, det finns klubbar som har kö till sina friidrottsskolor men det rör sig mestadels en verksamhet för yngre barn och Kalvinknatet samlar 10 000 löpare. Men även här rör sig det mestadels om yngre barn. Mångåriga köer och åratal av Kalvinknat har inte gett utslag i ett högre deltagarantal i arenafriidrotten för tonåringar och seniorer. Det var denna del av friidrotten kvällsmötet handlade.

Även i diskussionerna var konferensdeltagarna eniga.

Tävlingsprogrammet måste ses över, samarbetet mellan arrangörerna måste intensifieras, man bör överväga hur långt ner i åldrarna man skall inbjuda till tävlingar, Skåneklubbarna måste gemensamt värna om vissa tävlingar inom distriktet, satsningar måste göras så att de (få) äldre ungdomarna/seniorerna får stimulerande tävlingar i närområdet, återgå till tävlingar med färre grenar på vardagskvällar, det är för dyrt och komplicerat att arrangera tävlingar. Med mera …

Samarbete var honnörsordet.

Ja, ni som någon gång läst mina friidrottsinlägg känner igen frågeställningarna. Det borde göra mig glad.

Men i stället är jag besviken Under många, många år inom skånsk friidrott har jag varit med om konferenser, sammanträden och årsmöten där samma saker diskuterats och deltagarna varit lika eniga som i går om att ändringarna måste ske. Men sen har föreningarna gått hem i sin egen kammare och gjort precis som tidigare.

Det har varit förödande. Den skånska friidrottsstatistiken är direkt avslöjande.

Gårdagsmötet visade att den skånska friidrottsfamiljen i stort är enig. Det finns alltså ingen bättre grund för en förbättring/förändring.

Nu står förhoppningarna till ett starkt distriktsförbund. Förbundet har bestämmanderätt över många av dessa frågor.

Använd den!

Den egna föreningens intressen måste stå tillbaka för att få en förbättrad samlad skånsk friidrott.

Av Magnus Månsson - 14 juni 2016 14:56

Zlatan är en verkligt duktig fotbollsspelare.

Att han någon annan uppfattning är bara löjligt. Inför EM-slutspelet har allt i stort bara kretsat kring honom. Efter de lyckade play-off-mötena mot Danmark menade många – till och med vanligtvis bedömare med omdöme – att Sverige var ett enmanslandslag. På ren svenska: skitsnack!

I går kom facit, levererat av Zlatan själv:

 -- Jag fick inte de rätta bollarna att jobba med.

Precis. När Kim Källströms vanligtvis känsliga vänsterfot inte hittade de öppnande ytorna och Emil Forsberg inte tvingade irländarna till frisparkar i närheten av målet eller till straffar (exempel från Danmarksmatcherna) så klarar inte ens en världsstjärna att ensam bära ett lag.

Fotboll är en lagidrott med elva viktig kuggar. Fallera för många – som i går – blir det en torftig insats.

                                                  
      ***

Kollektivt fick, i min bok, sett över 90 minuter för bra betyg. Insatsen var inte godkänd. Man har rätt att kräva – om man nu som utomstående kan ställa krav – mer av ett svenskt landslag i ett EM-slutspel.

                                                  
     ****

   Zlatan håller sitt grepp om de flesta betygsättarna i den svenska presskåren. Han höjde, enligt texterna, sin tvåa till en trea tack vare att han slog in bollen vid Irlands självmål. Guidetti fick inte samma upphöjning för sin klack som gav Zlatan läget att ”dra” sin motståndare.

Jag gillar ishockeyns system att även premiera att par tre passningar som leder till mål. Många gånger är de minst lika avgörande som den sista.

                                                  
      ***

Såg naturligtvis även Italien—Belgien, 2—0. Det är lätt att bli pessimistisk av den klasskillnad det spelmässigt var mellan matcherna. Jag vet också att man aldrig kan dra slutsatser av det intryck man får av två olika matcher. Varje match lever sitt eget liv. I ett väl stort startfält med 24 lag finns några lag som riskerar att bli helt poänglösa. Jag tror dock inte  att en poäng räcker för att bli en av de fyra bästa treorna.

Chansa med en tuff defensiv och hoppas på att någon lyckas göra mål eller våga satsa offensivt med de kreativa spelare som finns i truppen?

Man måste våga för att lyckas och ge de bollar till Zlatan som han efterlyste i går.

Samma uppställning som i går lär inte räcka till en överraskning.

 

Av Magnus Månsson - 11 juni 2016 17:14

Så var det då i gång, fotbolls-EM.

Tack och lov!

Dessa veckor, ja, månader av allt förhandssnack i tv, radio, tidningar och alla moderna massmediakanaler ger i alla fall mig inte mycket. Det är mest spekulationer och intetsägande, förutsägbara, intervjuer. Tror jag. Jag är uppriktigt ärlig när jag säger att min konsumtion av sådant material är minimal. Lite djupare analyser läser jag gärna, eller hör på. Det finns sådana. Magasinet Offside har i sitt EM-nummer några läsvärda artiklar.

Inför och under ett världsevenemang i idrott blir det för mycket. Övrig idrott får inte det utrymme den förtjänar. Många nyheter försvinner.

***

Såg premiärmatchen Frankrike—Rumänien 2—1. Efter att ha sett några träningsmatcher inför EM var det en välsignelse att se en match som gällde något. Tempo och intensitet och inte minst spänning gjorde det till en trivsam tillställning även om man av spelet i sig kan önska sig mer.

En oroande tanke dök dock upp: Har den svenska truppen, sett över helheten, tillräcklig kapacitet att klara av den tempoökning och högre intensitet på alla områden som nu sker i EM-slutspelet?

Det är ju få spelare från de främsta ligorna och få spelare från de främsta europeiska lagen.

***

Såg i en intervju med den svenske EM-domaren Jonas Eriksson att en undersökning visat att de assisterande domarna (linjemännen) vid de stora mästerskapen vinkade rätt i upp mot 95 procent. Imponerande! Minst sagt. Det är lätt att konstatera hur svårt det är vid alla de repriser tv visar.

Därför blev jag i går irriterad på kommentatorn Jens Fjellström, när han i en av dessa svåra offsidesituationer utropade: Där hade jag önskat att man frusit bilden.

Händelsen mynnade ut i inget. Har det något som helst värde om det var rätt eller fel? Ville han berömma eller kritisera?

Efter att ha följt Fjellström under många sändningar kan man förstås konstatera att han nog inte blivit någon bra domare.

Han har andra förtjänster.

 

Av Magnus Månsson - 9 juni 2016 19:31

I morgon börjar EM i fotboll. Naturligtvis en höjdpunkt för oss fotbollsintresserade.

Hur skall det då gå för Sverige? Jag har ingen aning. De två träningsmatcherna mot Slovenien och Wales gav inga som helst besked. En liten underdrift förstås. Men frågetecknen är för många för att optimismen skall frodas. Jag skall inte analysera. Att det var träningsmatcher det märktes med all tydlighet. På alla tre lagen.

Tv-tittarna visste också vad som väntade. Exempelvis såg bara 607 000 personer Walesmatchen. Att nära 38 000 fanns på Friends är dock imponerande.

Imponerade var också förvånansvärt många krönikörer av rubrikerna att döma, Deras kolleger som hade till uppgift att individuellt  betygsätta spelarna var inte lika givmilda, deras betyg harmonierade illa med krönikörernas lovord.

Jag är benägen att hålla med betygsättarna.

***

Självfallet håller jag mina tummar för Sverige. Ett mästerskap med blågult länge kvar turneringen höjer intresset, men ett EM i fotboll är i sig så stort att det likväl lockar till många timmar framför tv:n.

***

Jag råkade se några av Irlands EM-kvalmatcher i höstas. Laget har fler kvaliteter än den irländska viljan.

Jag befarar det värsta.

***

Den stora lokala fotbollsnyheten de senaste dagarna har varit 32-åriga Lotta Schelins övergång till FC Rosengård.

Nu är det hon som skall – förutom att ge spetskompetens för ett långt avancemang i Champions League -- höja det publika intresset för allsvensk damfotboll i Malmö. Det som världsstjärnan Marta inte nämnvärt lyckats med.

***

Har givetvis ingen aning om ifall Linköping var med i budgivningen på Lotta Schelin. Men såg i en Malmökommentar av den främste poeten i Malmömedia att han gav Östgötaklubben kredit för att den i stället satsade på två av landets mest lovande forwards Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Tänk om han varit kritisk mot FC Rosengård när man satsade utländskt i stället för att lita på de blivande (?) OS-resenärerna Hilda Carlén och Elin Rubensson!

De är skillnad på folk och folk!

***

FC Rosengård är duktigt på att föra ut sitt budskap.

Hur många gånger har man läst att klubben satsat på sina egna talanger. Det är  inte sant men inte heller oemotsagt.

Nu såg jag att sportchefen Therese Sjögran menade  att det unga laget behövde rutin. Det var en av motiveringarna till värvningen av Lotta Schelin.

I den senaste allsvenska matchen, toppmöte mot Linköping, var medelåldern 26,9 år. De yngsta spelarna var 23, fem var över 29. Det är inte ett ung lag.

 

 

 

 

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se