Vilken start på semifinalspelet i herrarnas SM för herrar!

Först ett Ystads IF som bortavinner med sex bollar över regerade mästarna Sävehof med ett spel där alla spelarna hade en kväll då det mesta fungerade fullt ut. Jag har sagt det tidigare: YIF har det bredaste toppmaterialet i Sverige utan att få det att samtidigt fungera på sammagång. Nu gjorde de det och då blev det så här.

Målvakten Niklas Kraft var tillbaka och nu har YIF tre toppspelare på den viktigaste av positioner.

YIF:s säsong har haft en del, ja, rejäla genomklappningar. Så det finns all anledning att hissa en varningsflagga och dra ner på optimismen. Dessutom Sävehof är slitet men en veckas vila kan vara nog för att rädda en fortsättning över fem matcher. Det fåt man som allmän handbollsvän önska.

***

Och gärna en lika lång matchserie mellan Kristianstad och Skövde och den dramatik som ger en extra dimension till handboll. Skövde låg under med fem mål en bit in i andra halvlek, lyckades kvittera före full tid. På det följde två förlängningar på 2x5 minuter, där de båda lagen var sin gång kvitterade i de sista av sekunder för att få ett avgörande i något som kallas shoot outs. Det innebär, kort, att en kontrande spelare ställs ensam mot motståndarmålvakten. Skövde satte sina fem försök. Kristianstad missade ett. Slutsiffror 41—40.

Det var första gången jag i seniorsammanhang såg shoot outs. Visst man mot man, men nog har den kontrande spelaren en klar fördel gentemot målvakten. Ett vanligt straffavgörande känns mer rättvist för målvakten. Det psykologiska spelet öga mot öga mellan en straffskytt och en målvakt är en av många fascinerande ingredienser i en spännande handbollsmatch.

Starkt av Skövde att ta upp det stora underläget efter en inledning där några av nyckelspelarna hade en olycklig period.

***

I mitt förra inlägg undrade jag hur min tidning Sydsvenskan skulle bevaka semifinalerna utan ett Lugi och ett HK Malmö. Det blev som jag befarat: Endast resultat och målskyttar. Handbollen är ju trots allt en av regionens största idrotter.

4, 2, 2, 2, 3, 5.

Se här HK Malmös placeringar i Handbollsligan under Stian Tönnesens sex år som tränare.

Han har verkligen etablerar HK som en toppklubb inom svensk herrhandboll. Bättre har sporten i ett elitperspektiv aldrig mått i den här stan.

Det har inneburit sex slutspel. Men endast en gång har HK kvalificerat sig vidare. 2017/18 tog sig Malmö till final (på den tiden avgjordes den i en match) och förlorade den efter förlängning mot IFK Kristianstad.

Jag vidhåller fortfarande att HK Malmö, kanske inte blev bortdömt, men förvägrades chansen att bli svenska mästare genom två rejäla domarmisstag i avgörande skeden av matchen. Jag hade verkligen unnat Stian Tönnesen SM-guldet. Och kanske inte minst klubbens karismatiske ordförande Jörgen Rasmusson.

***

Sex slutspel inger naturligtvis respekt. Samtidigt är klubbtoppen i svensk herrhandboll smal.

HK Malmö, Sävehof, Ystads IF, Alingsås, Lugi och Kristianstad har varit med i alla sex. Skövde hade några tunna säsonger, har nu fyra raka slutspel. Redbergslid har det tungt för närvarande, men det var RIK som ersatte Skövde, när de var lite på ”dekis”. Guif har tre slutspel under den här sexårsperioden. Det är toppskiktet i svensk klubblagshandboll på herrsidan,

Hammarby, slutspel 2021/22, är den klubb som har störst möjlighet att etablera sig i ”toppåtta”. Förutom dessa klubbar är det bara IFK Ystad som varit i slutspel sedan 2016/17.

Den klara skiktningen i herrhandbollen märks ju även i kvalet. Det är nästan alltid samma lag som kvalar sig kvar mot de allsvenska lagen, som oftast är chanslösa.

Skånela pressade förstås Önnered i år och en bättre geografisk spridning hade gynnat sporten.

***

Åtet till HK Malmö!

Det tar minst tio år att från grunden bygga upp en ungdomssektion som levererar aktiva med elitkapacitet. Det gäller alla idrotter. Enstaka ungdomar kan ta elitsteget snabbare men vanligtvis krävs cirka tio år för att få kontinuitet i återväxten.  Dit har HK Malmö av allt att döma kommit nu.

Det är ingen större hemlighet att tränarbytet från Tönnesen till Björn Sätherström innebär en ny inriktning för Malmö. Målet att nå SM-guldet blir mera långsiktigt.

Självfallet kan HK-tränarna betydligt mer om handboll än jag och känner spelarmaterialet på ett helt annat sätt. Samtidigt har vi åskådare sett de så kallade bänkspelarna väldigt lite. Många har fått lite eller obefintlig speltid. Det gäller inte enbart under Stian Tönnesens säsonger utan även under Jan ”Proppen” Karlssons och Ulf Sivertssons.

Jag tror att Tim Hildings karriär gått snabbare med större förtroende och att Hampus Nygren kunnat bli den defensive viktige kuggen tidigare. Med stärkt självförtroende har Hampus även visat oanade offensiva kvaliteter. Dessa är de två senaste exemplen. Förlåt, jag höll på att glömma målvakten Erik Helgsten.

Jag vet förstås inte vilka direktiv de olika Malmötränarna fått men med min idrottsfilosofi – nu är jag pretentiös – vågar jag påstå att långvariga framgångar har en grund i bred och bra ungdomsverksamhet och där man i slutändan tror på sina ungdomar.

Jag tror HK Malmö har en spännande framtid.

I veckan är det – äntligen – dags för semifinalerna i herrarnas SM-slutspel i handboll.

Det har varit en segdragen historia så här långt med alla dessa uppehåll. Och inte blir tempot högre i semifinalerna. Inte förrän den 14 maj avgörs den eventuellt femte matchen. Och sen skall man hitta fem (kanske) nya dagar för finalspel. Det kan bli så att Fotbollsallsvenskan tar sommaruppehåll före den sista SM-finalen.

Handbollen är trängd massmedialt i de större städerna. I ett utdraget SM-slutspel med konkurrens av ett intensivt SM-slutspel i ishockey och ett tätt allsvenskt fotbollsprogram kommer handbollen svårt att få någon större genomslagskraft. Hur kommer min tidning Sydsvenskan att följa handbollens fortsättning, när varken HK Malmö eller Lugi är kvar?

Känns på något sätt skönt att tre av de fyra kvarvarande lagen, Skövde, Kristianstad och Ystad har en stark och handbollsintresserad lokalpress.

Men det är kanske bara jag som sitter vid min dator med mina gammalmodiga tankar och inbillar mig att tidningarna har stor betydelse för att få ett ökat intresse för olika evenemang. I gengäld har handbollen en äldre publik, som är de trognaste tidningsläsarna.

***

De fyra semifinallagen blev de väntade, de fyra främst placerade i grundserien. Unga Lugi var överraskningen, pressade mästarna Sävehof till fem matcher. Men när det gällde visade Partillelaget sin styrka. Och färingen Elias Skipagötu att, när han ”har dagen”, är överlägset ligans bäste spelare. Egentligen är ingen i närheten av hans klass.

Men ibland har han verkat sliten. Inte undra på det. Han har – i frånvaron av den andre spelmotorn Olle Ek under i stort hela säsongen – haft ett verkligt tufft program, 26 seriematcher, många matcher i Svenska cupen (vinst för Sävehof), 12 tuffa möte i European League, landslagsspel för Färöarna och så nu fem kvartsfinaler mot Lugi.

Det är tur för Sävehof med ett utdraget slutspel, som ger tid för återhämtning.

Men jag vidhåller att Sävehof är favorit att försvara guldet. Det går att rubba dem i enstaka matcher men i en serie över fem känns det svårt.

Speciellt som Gzim Salihi är på gång mot formen efter nästan en hel säsongs skadebortavaro.

***

Det känns som om Ystads IF, semifinalmotståndaren, har en trupp som inte kommit upp till bevis. YIF har ligans bredaste niometersuppställning med skyttekraft på många händer och en joker under korta perioder i Dalibor Doder. Undantagandes Elias Skipagötu är dessutom Julius Lindskog Anderson kvartsfinalernas främste spelare. Linjespelarna är stabila i båda riktningarna och kantspelarna hyggligt säkra i lägena. Ojämnt målvaktsspel har präglat säsongen efter Niklas Krafts skada.

Trots dessa kvaliteter saknas någonstans stabilitet. Genomklappningarna under säsongen har varit förvånansvärt många.

***

IFK Kristianstad har inte samma bredd som tidigare. Islänningen Olafur Gudmundsson har i omgångar varit bärande i laget, hans egenskaper, inte minst som pådrivare saknas i dagens trupp. Kommer Johan Nilsson tillbaka från sin skada? Anton Haléns återkomst har gett extra styrka på båda kanterna.

Så är det då det där med målvakterna. Espen Christensens högsta nivå känner alla till.

Så visst kan Kristianstad skärra Skövde.

***

IFK Skövde har kapacitet att gå hela vägen. Målvakten Fabian Norsten har tagit steget in i landslagsdiskussionen, Jack Thurins skytte är fruktat, mittnian Matias Helt Jepsen (nästa säsong i Kristianstad) är en av ligans kreativaste spelare, Komplementen kring dessa nyckelspelare är duktiga, men västgötarna har nog den sämsta semifinalbredden.

Hemma är Skövde starkt.

Därför blir mitt tips:

Sävehof slår ut Ystads IF.

Skövde vinner över Kristianstad.

***

Störst möjlighet att överraska: Ystads IF!

Om någon timme är det dags för omgång 5 i den allsvenska herrfotbollen.

Efter fyra omgångar har det spelats åtskilliga ödesmatcher. IFK Norrköping, för att ta ett exempel, har redan spelat tre. Ja, enligt damerna och herrarna på Discovery+, som trissar upp alla kanalens matcher till något alldeles extra. Och på tisdag är det tid för ödesmöte nummer 4 för östgötarna. Då reser de nämligen till Kalmar. Och förresten, eftersom KFF förlorade senast är det ju det en ödesmatch även för smålänningarna. Vems öde skall befästas?

Efter fyra omgångar, av 30, är det löjligt att mena att en förlust i någon eller några matcher innebär något ödesdigert. Fotbollshistorien visar det. Klubbens målsättning och förutsättningar att nå den är givetvis grunden för vad som menas med ”ödesmatch”. Vad är realistisk för dagens IFK Norrköping? En plats precis över mitten är väl det vanligaste, tipset. Att Norrköping har ett högre mål är något helt annat.

Man måste väl också ta hänsyn till spelprogrammet. AIK och Djurgården på bortaplan är två av de svåraste bortamötena. Ett pånyttfött Häcken hemma är inget man bara avfärdar enkelt. (Det blev kryss senast.)

Använd de stora, värdeladdade orden men omsorg.

Det är väl få som vill sätta epitetet ödesmatch på Malmö FF:s hemmamöte på måndag mot IFK Göteborg.  0—0 mot Värnamo har förvisso satt lite extrapress på storfavoriten MFF. Men  det är ingen ödesmatch. På inget sätt. En sådan kommer inte i omgång 5.

***

En av Fotbollssveriges mest profilerade krönikörer hävdade i början av veckan att nykomlingarna i årets Allsvenska var de sämsta genom tiderna.

Men dagen efter vann Sundsvall över Kalmar, Helsingborg över Elfsborg och så den stora skrällen, Värnamos 0—0 mot Malmö FF.

Jag gillar Allsvenskan. Även utan ödesmatcher i de inledande omgångarna.

Ibland kallas de konkursernas serier, de båda division 1-grupperna i fotboll för herrar.

Tre fyra säsonger på denna nivå, 3 i systemet, och många klubbar kommer i ekonomiskt bryderi. Svenska Fotbollförbundet klassificerar division 1 som en professionell serie. Det innebär att spelarna måste ha lön, förvisso bara minimum 10 000 kronor/år, men det är ändå minst en kvartsmiljon som skall in på kontot. Kraven på arrangemangen ökar liksom administrationen inom klubben. Varje förening måste exempelvis ha en auktoriserad revisor, inte världens billigaste tjänst.

Förbundet ställer krav men ger ingen ekonomisk hjälp. De 32 division 1-föreningarna tillhör inte SEF (Svensk Elitfotboll) och får inte heller del av den organisationens ekonomiska muskler.

Ettanklubbarna lever i ett vakuum i svensk fotboll.

***

Meningen med att under Allsvenskan och Superettan reducera den tredje nivån till två grupper var givetvis att en spetsad seriepyramid skulle stärka svensk elitfotboll. Men till vilken kostnad? Det finns ju inget intresse för fotbollen på denna nivå.

IFK Malmö hade på sin påskaftonsmach (förvisso inte den bästa dagen för en publikfest) 80 åskådare, 56 betalande, därav ett femtontal från Oddevold. Men IFK Malmö är inte sämst i Ettans publikliga efter tre omgångar. Örebroklubben Forward hade 40 i en match, några av de många klubbarna från Stockholms grannkommuner har redovisat siffror under 80 och några fall ett tiotal fler. 153 personer såg IFK:s premiär mot Åtvidaberg. Malmökonkurrenten Olympic har haft 120 och 160 åskådare på sina två hemmamöten. Derbyt Lunds BK—IFK Malmö besöktes av 273 personer.

Det är siffror som avslöjar att det i längden är en omöjlighet att bedriva elitfotboll – om det nu är det – med obefintliga publikintäkter. Varje hemmamatch ger röda siffror i bokföringen för merparten av de 32 lagen.

Gais är det stora undantaget. Det anrika Göteborgslaget har sina trogna supporters som stöttar laget även efter degraderingen. Även på bortaplan. Men det ställer i sin tur extrakrav på hemmaföreningen. Gais matcher klassificeras som högriskmatcher med allt vad det betyder i extraarbete för arrangören. Olympics hemmaplan Lindängen lär inte vara godkänd och ryktet säger att lagets möte mot Gais skall spelas på samarbetspartnern Malmö FF:s Eleda stadion.

***

Är det vettigt att på denna nivå ha en serie där Norrbottenlagen från Luleå och Piteå har två resor till Östergötland, två till Örebro, en till Värmland och fem till Stockholm?

I den södra poolen är resorna betydligt kortare med de längsta resorna för Malmölagen till Åtvidaberg och Uddevalla.

Det behövs stora resurser på ett nivå 3-lag, som tyvärr engagerar så få. Med en mera regional serieindelning med fler grupper hade mer pengar kunnat frigöras för att få bättre ungdomsavdelningar i berörda klubbar.

***

Jag är ingen större läsare på sociala medier, vet inte ens vad Twitter och Instagram är. Är med i Facebook och publicerar där mina blogginlägg.

Ibland går jag in på kommentatorfälten efter en IFK Malmömatch. Inläggen är inte speciellt många, några är stöttande och konstruktiva. Om en medlem eller en åskådare uttrycker sin  besvikelse är det okej. De har i alla fall engagerat sig och stöttat klubben.

Men alla de som sitter i sin vrå – som nu efter 0—5 mot Oddevold – och ironiserar över insatsen och till och med skäms över att vara supporter, deras inlägg har jag inte den minsta förståelse för. Många av dessa är inte medlemmar, är aldrig på en match och betalar entré och swishar aldrig in en stödsumma när de ser matcherna gratis på tv som prenumerant på Sydsvenskan.

Jag tycker det är något av en skymf mot dem som dagligen sliter för att IFK Malmö skall ha ett division 1-lag och en växande, framgångsrik ungdomssektion.

Vakuumklubbarna i division 1 behöver allt stöd för att överleva.

Inte okunniga kommentarer av ”folk” som inte känner till den bistra verkligheten.

Det går fort, redan i morgon är de dags att påbörja omgång 3 i herrarnas fotbollsallsvenska.

Starten har varit intressant, sensationer är idrottens krydda – om de inte drabbar det egna favoritlaget förstås. En bra start är viktig, men att redan nu sätta en krisstämpel på ett lag som förlorat sina inledande matcher känns bara som något rubrikskapande. Precis som två raka vinster inte pekar på fortsatt succé. Även om sex poäng, som för Mjällby, är en utmärkt start för ett tippat bottenlag mot två förmodade medaljaspiranter som Elfsborg och Djurgården.

Min erfarenhet säger mig att det är alldeles för tidigt att dra några slutsatser efter två av 30 omgångar. Men så söker jag inga spektakulära rubriker heller.

***

I fjorårets allsvenska inträffade det ovanliga att efter två omgångar hade alla lag spelat hem poäng och inget lag vunnit två matcher.

***

Jag följer Allsvenskan via Discovery+.

Jag hoppar gärna över allt snack före, under och efter matcherna. Oftast ger det inget, speciellt inte tränarintervjuerna strax före avspark.

Vid de ”stora” matcherna är det alldeles för många mer eller mindre kunniga personer som vill ge sina synpunkter. Och många, speciellt några av kvinnorna, talar alldeles för fort för att en 80-plusare skall hinna med. Sen är det frågan om jag går miste om något väsentligt.

***

Pär Hansson har vuxit in i kläderna och vågar ta plats. Det tände till mellan honom och Alexander Axén vid mötet MFF—Elfsborg. Naturligtvis gällde det en regeltolkning, Många av alla experter och kommentatorer går mer på känsla än kunskap och eftersom de flesta är före detta spelare ser de på situationerna ur ett spelarperspektiv. Vilket inte alltid är objektivt och rätt.

***

Den senaste omgångens mest sensationella uttalande kom från den nye MFF-tränaren Milos Milojevic. Han menade att krysset mot Elfsborg var rättvist.

När hörde någon senast en MFF-tränare erkänna att en poängförlust på hemmaplan var rättvis? Det var länge sedan.

Proffsigt Milos Milojevic!

Jag gillar, som sagt, inte dessa intervjuer i direkt anslutning till matcherna, Men eftersom det tydligen ingår i avtalet mellan tv-bolagen och klubbarna att spelare skall ställa upp för en pausintervju måste spelarna respektera journalistens arbete. Oftast är frågorna harmlösa.

Men det var pinsamt att se och höra MFF-kaptenen Anders Christiansens uppträdande och svar i samband med MFF—Elfsborg.

Oproffsigt Anders Christiansen!

Vi bor i Sverige med allt vad det innebär klimatiskt.

Svensk fotboll har bestämt att de två högsta herrserierna skall vara rikstäckande och innehålla 16 lag vardera. Det innebär, normalt, seriespel från början av april till början av november.

Förutsättningarna att under en så lång period kunna bjuda på ett acceptabelt naturgräsunderlag från norr till söder är omöjliga. Konstgräs, i dess olika utföranden, är den naturliga ersättningen. Det finns inga andra alternativ. Likväl påminns man regelbundet av naturgräskramarna om det förkastliga att elitseriematcher avgörs på konstgräs. Märkligt nog förekommer inte samma debatt om underlaget i de två högsta damserierna. Inte ens de främsta ivrarna för en jämställd idrott höjer sina röster.

Jag menar: Lägg ner den här diskussion, den tillför inget! Något år får lagen några fler matcher på naturgräs än på konstgräs, ett annat tvärtom.

Det så kallade hybridgräset skulle bli räddaren. Det finns nu på tre arenor, Eleda i Malmö, Guldfågeln i Kalmar och på Gamla Ullevi i Göteborg. Planerna lär vara dyra att anlägga och är inte lika stryktåliga som de mera ordinära konstgräsbanorna. Både Gais och Örgryte har fått seriematcher utlokaliserade till Häckens arena Bravida, konstgräs. Guldfågeln höll inte bästa klass i premiären mot Malmö FF. Planen bar klara tecken av en allsvensk dammatch någon dag innan.

Och hur många gånger har Malmö FF denna vår utnyttjat träningsytorna på ”Hybriden”? Någon, alls?

Kostnader och utnyttjandegrad måste kommunerna lägga in i sina kalkyler. Fotbollens krav är höga, inte minst på arenornas standard och kapacitet.

Kritikerna har inte tänkt hela varvet.

***

Helgens allsvenska omgång visade på den svenska problematiken.

Med tanke på snömängderna runt arenan hade matchen Sundsvall—Hammarby aldrig kunnat genomföras utan konstgräs.

Efter långa diskussioner beslöt Degerfors av gammalnostalgiska skäl att fortsätta med naturgräs. För andra säsongen i följd tvingades klubben förlägga sin premiär i Örebro. Inför 800 åskådare. Hur många miljoner förlorade Degerfors IF på den tvångsförflyttningen? Det kan bli fler flyttar.

Inte ens så lång söderöver som i Malmö kunde kommunen erbjuda BK Olympic i division 1 en spelbar naturgräsplan utan matchen flyttades till konstgräset på Limhamn.

***

Alla svenska spelare av i dag är fotbollsuppfostrade på konstgräs. De är vana vid detta underlag, Varför då denna aversion från så många aktiva? Och tränare naturligtvis.

Kritiken verkar mest byggd på nostalgisk konservatism.

För igen kan väl uppriktigt mena att den fotbollsmässiga underhållningen blir bättre på natur- eller hybridgräs än på konstgräs av bra kvalitet.

Fotbollen, ta nu inte efter handbollen!

Missförstå mig nu rätt. Jag har ofta skrivit att handbollen är den svåraste lagbollsporten att döma, skillnaderna mellan ett frikast, en varning, en utvisning eller en direktutvisning är små. För att inte tala om: Straff eller, ett oftast ofarligt, frikast.

Även ett ganska vant handbollsöga har svårt att hänga med. Även efter en repris i slow motion.

Kommentatorer och experter i tv har många gånger lika svårt som jag att förstå.

Alla idrotter har sin charm. Jag gillar handboll. Skarpt. Trots att jag, som sagt, inte hänger med alla gånger.

Det är också värt att poängtera att det är hart när omöjligt att för två par ögon att hålla koll på all fuffens tolv spelare (ibland till och med tretton) håller på med på en starkt begränsad yta i ett alltmer uppdrivit tempo. Under en match har ett domarpar upp mot 150 beslut att fatta.

***

Nåväl, så ser regelboken och dess tolkningar ut i handboll.

Fotbollens är på något sätt striktare. Även om det självfallet ligger en mänsklig bedömning bakom straffpåföljden, frispark/straff, gult kort, rött kort.  Och förseelser innanför straffområdet är straff. (Obstruktion och farligt spel utan att träffa renderar bara indirekt frispark.)

Men så har man klyddat till det. Det har kommit i ett nytt begrepp i bedömningen, ”soft penalty”, det vill säga vissa ojustheter skall bestraffas mildare, eller mera korrekt, inte alls. Vad är det för trams? Den stackars domare skall alltså numera också avgöra graden av ojustheten. Och dessutom i bedömningen lägga in om den förfördelade spelaren ”förstärker”. Det sista står inte i regelboken men merparten av kommentatorer och experter i tv är snabbt framme med sina analyser.

Soft penalty-frågan ventilerades redan i fjor men domarna har tydligen gått på kurs för redan i två av de matcher jag såg i premiäromgången vinkades två klara straffar bort. Dels när Elfsborgs Jacob Ondrejka fälldes mot Mjällby och dels när MFF:s Eric Larsson höll Kalmar Carl Gustafsson i rejält smidjebälte i en lång rörelse inom MFF:s straffområde.

Om jag inte minns fel stod det 0—0 vid båda tillfällena och det är vedertaget att mål förändrar matcher. Samtidigt måste det tilläggas att en straff inte är lika med mål, men förvisso den bästa målchans man kan få.

***

I dessa båda matcher ryades det från tv-håll om straffar för hands. Här använde verkligen de båda domarna ”soft penalty-regeln” eller förståelse för hur kroppsdelarna rör sig i rörelse. Skotten kom från nära håll och träffade en hand i en naturlig rörelse. Bra beslut av Nyberg och Sjöberg. I handsfallet men i de andra … ?

Anders Andersson menade i tv att det är löjligt att se försvarare springa omkring i egna straffområde med händerna på rygg för att undvika att få en boll uppsparkad på en hand med straff som påföljd. Det är bara att hålla med honom.

***

Fotbollen har (hade?) sina strikta regler om vad och hur förseelser skall bestraffas. Handbollens är lite mer diffusa.

Fotbollen bör inte gå åt det hållet.

Skrota det där om soft penalty!

Brott skall inte löna sig!