Det är ett hektiskt liv som pensionär. Det är mycket att stå i.

Intressanta föredrag i några pensionärsföreningar om Putins Ryssland, om Baltiska utställningen och om hövdingastriderna på Island under 1200-talet, bara i denna vecka.

Och så har arbetsgivaren, favoritklubben H43 spelat tre matcher, också under de sju senaste dagarna. Samtidigt skall sista handen läggas vid Idrottsmuseets Vänners årsbok.

I lördags kunde jag inte missa Kulladals kvalmatch för att hålla sig kvar i fotbollens division 4.

I dag var det så Yddingeloppet, det 49:e i ordningen, i ett höstvackert Bokskogen. Jag har knappast missat något, har sprungit åtskilliga, varit reporter vid några på den tiden alla tidningar hade referat från denna kombinerade elit- och motionärstävling och nu på senare år varit funktionär vid loppet som år efter år utses till Skånes mest välorganiserade långlopp. Det är Heleneholms IF:s långlöparsektion som är arrangör, en sektion som föredömligt står för de värden som alltid präglat den 75-årsjubilerande föreningen, en stor bredd med kamratskapet i högsätet.

Och så har det naturligtvis blivit några handbolls- och fotbollsmatcher på tv.

Detta, bland annat, som en förklaring till att det varit sparsamt med bloggandet den senaste tiden.

Känns faktiskt lite stimulerande att några av läsarna undrat varför det varit tunt med inlägg på sistone.

***

Jag såg naturligtvis MFF:s match mot Atletico Madrid på tv. Avklädningen efter paus, 0--5, har förklarats och kommenterats på allehanda sätt. Det finns de som kallat det förnedring och att verkligheten hann ifatt MFF.

Men vem har trott att verkligheten varit något annat. Visst MFF har gjort alldeles utmärkta insatser i Europa i höst men det är skillnad på mästarna från Tjeckien, Österrike och Grekland (och för närvarande kanske även Italien -- Roma--Bayern München 1--7) gentemot Spanien.

Såg i lördags Real Madrid mot Barcelona, en fantastisk match. Och då skall man veta att Atleticio håller minst samma klass. Med El Classico som bakgrund är faktiskt 0--5 ett normalresultat -- vågar man påstå något sådant? -- mot ett skärpt spanskt mästarlag.

Och likväl har jag känslan av att Atletico inte utnyttjade sin kapacitet fullt ut. Visst var deras passningsspel snabbt men laget var stundtals bekvämt i sina löpningar. Det var långt ifrån samma intensitet som i ligamatchen.

***

I samband med Europamötena jämförs ofta klubbarnas lönekostnader och vad stjärnorna kostar i inköp. Naturligtvis är MFF och de andra svenska toppklubbarna inte i närheten. De summor som nämns är på något sätt löjliga. En Anton Tinnerholm för en (?) miljon är naturligtvis inte 200 gånger sämre än en back i ett topplag som köpts för 200 miljoner. Tack och lov står priset inte i paritet med förmågan.

***

Det ändras snabbt.

Innan MFF-försvararen Ricardinho blev svensk medborgare -- och även sen han blev det -- menade några av hans vänner i pressen att han var en spelare för det svenska landslaget.

Efter hans mindre lyckade insatser på sistone funderar samma vänner om han ens skall erbjudas ett förnyat kontrakt av mästarna.

***

IFK Malmö berör fortfarande. Det var många i Bokskogen som gladdes över IFK:s kvalavancemang till division 2 och hade förhoppningar om ytterligare steg uppåt.

För att detta skall lyckas behövs först och främst kontinuitet i spelartruppen och dessutom en seriös uppbyggnad av en stabil ungdomsavdelning. Inte bara något löst utkastat utan täckning,

Så har det hörts från gult håll alldeles för ofta de senaste åren.

Så har då Malmö FF fått en straff mot sig årets allsvenska, för övrigt den första.

Det blev ett baklängesmål och sen till och med en förlust, 1—2 mot Elfsborg. Och då skall naturligtvis en syndabock utses. Det blev den inhoppande domaren Kristoffer Karlsson. Han skulle naturligtvis inte ha blåst för straff och nog var Anders Svensson lite elak mot Markus Rosenberg i den duell som föregick kontringen som gav segermålet.

De flesta svarta rubrikerna i Malmötidningarna handlade om domarinsatsen. Tack och lov att MFF-förlusten inte innebar något för guldstriden för då hade risken varit att Kristoffer Karlsson blivit en ny Michael Lerjéus, Malmöfotbollens hackkyckling.

Av några anledningar såg jag matchen på tv. Det hade sina fördelar. Man sände naturligtvis händelserna i åtskilliga repriser och kommenterade dem. Experterna konstaterade att straffen ”var hårt dömd” – vad man nu menar med det men det antyder samtidigt att det fanns något fuffens med i situationen – och att sammanstötningen mellan Svensson/Rosenberg inte var ojuste.

Så svårt är det att döma även med hjälp av tv-repriser.

Var fanns spelarnas respekt för domaren in den uppkomna situationen? Hjälpte man honom? Nej, man gjorde allt för att göra honom ännu osäkrare.

Heders åt MFF-ordföranden Håkan Jeppsson som på aftonbladet.se starkt tog avstånd från sina spelares agerande.

I tv kritiserade man också starkt spelarnas beteende.

***

Några tidningar rapporterat live på nätet. Jag förstår inte finessen med att i en tid med försämrade resurser lägga ner energi på att meddela om frisparkar, hörnor och målchanser. Men det är en annan fråga.

Lite konspiratorisk som jag är tog jag i morse del av Sydsvenskans liverapportering och läste då:

14.25

Straff Elfsborg

Ser nog rätt ut

Helander är sent på det

Han trycker ner motståndaren bakifrån

Ungefär så tolkade jag också händelsen.

Men döm om min förvåning när samme skribent i sin krönika skriver så här apropå MFF-arnas frustration.

Att ha rätt i sak är liksom inget argument som hjälper. För frustrationen hade fog. Inte för att straffen var direkt feldömd eller för att Markus Rosenberg sannolikt skulle ha haft frispark före kontringen som ledde till 1-2 .

Ja, ja ...

***

En straff kan inte vara hårt dömd. Antingen är det straff eller inte. I min regelbok finns inga nivåskillnader.

Så är det åter dags för allsvenskt fotbollsspel.

Jag är så nördig att jag saknat det trots att det mest intressanta, kampen om guldet, är förbi. Det är lite trist att exempelvis lördagsmatchen mellan Malmö FF och Elfsborg inte har någon betydelse för guldstriden. Det är till och med så att det -- med tanke på att regnet öser ner utanför arbetsrumsfönstret -- finns funderingar på att följa matchen i den sköna tv-fåtöljen. Då mycket dessutom tyder på att hemmalaget sparar spelare för veckans match mot Atletico Madrid i Champions League.

En allsvensk fotbollsmatch skall betyda något.

Men Elfsborgs möjligheter att nå spel ute i Europa, då?

Jag har en viss känsla av att detta inte inte är en tillräcklig morot för en del av lagen. Elfsborgs senaste spel i Europa League lockade exempelvis inte storpublik till Borås arena 2013.

Allsvenskan skall leva även i den sista omgången.

***

Den raffinerade bottenstriden fängslar inte lika mycket. Jag har sympatier för alla de inblandade klubbarna. Lilla Mjällbys envetna kamp för att hålla sig kvar liksom Gefles fascinerar alltid. Liksom Falkenbergs. Har något lag någonsin i modern tid varit så dödsdömt som Hallandslaget? Och i en allsvenska skall givetvis IFK Norrköping finnas.

Fixar Falkenberg nytt kontrakt är väl Henke Larsson ett givet val som Årets tränare? Även om juryn för det mesta gör det lätt för sig och utser mästarlagens tränare. Oavsett spelartruppens kvaliteter.

Malmö må kallas Fotbollshuvudstaden.

Men bakom suveränen Malmö FF på herrsidan var 2014 åter en bedrövelsens säsong. Luckan på två seriehack mellan MFF och de efterföljande föreningarna är kvar 2015, alltså återigen inget lag i Superettan (det lär dröja) och än värre inte heller något lag i Söderettan. Är det inte lite genant för en stad av Malmös storlek?

Var finns hoppet?

FC Rosengård satsade tufft för att avancera från division 2. Misslyckandet var givetvis en stor besvikelse men det är i FCR de största möjligheterna på kort sikt finns. Trots att den stora satsningen sker på damlaget, de svenska mästarna, finns det intressenter även bakom herrlaget.

Prespa Birlik hade också ambitioner att ta ett steg upp. Under resans gång förstod man att med den nuvarande truppen var det inte möjligt, utan spelade under hösten med att lag inriktat på framtiden.

Jag vet inte exakt Kvarnby IK:s långsiktiga målsättning men jag tror inte den är högre än att stabilisera sig på den nivå man nu spelar. Kvarterslag, hur bra de än är, har svårt att engagera de stora massorna, inte ens om man spelar i Allsvenskan. Se bara på Häcken och Brommapojkarna!

LB07 degraderades med sitt unga lag och med sin fina ungdomsverksamhet har klubben givetvis bra möjligheter att snabbt åter tillbaka till division 2. Men högre mot de mål klubben hade vid sammanslagningen mellan Limhamns IF och Bunkeflo IF, det vill säga Superettan? Det blir svårt med tanke på klubben samtidigt har ett damlag i näst högsta serien.

IFK Malmö har via det förstående kvalet mot Nike chansen att ersätta LB07. Gör IFK inte det understryker detta den ihåliga standarden på Malmöfotbollen.

IFK med 61 säsonger i elitfotbollen, de två högsta serierna, har under perioder varit nere i dyn och vänt och spelade så sent som 2001-2003 i Superettan. Jag tvivlar dock att IFK med en bristfällig ekonomi, en klen ungdomsavdelning och under många säsonger en dålig kontinuitet i spelartruppen åter kan bli Malmötvåa och en elitklubb.

Det ser inte bra ut för Malmöfotbollen på herrsidan.

Undantagandes Malmö FF, förstås. Avståndet ökar.

Så har Malmö för andra gången på kort tid fått pris som årets idrottsstad i Sverige.

Först var det TV-Sportens pris och nu senast tidningen Sport & Affärers.

Det är för övrigt en tidning jag aldrig hört talas om.

Nåväl. Det är uppenbart att Malmös två isolerade (LB 07:s damlag är förstås också ett elitlag) topplag i fotboll vid båda tillfällena starkast bidragit till utmärkelserna. Jag har givetvis inget emot att ”min” stad uppmärksammas i positiva sammanhang. Men precis som när Malmö fick TV:s pris menar jag att Malmö rent breddmässigt varit bättre på elitplanet än den är nu, och att stan saknar elit – sett till båda könen – i alltför många idrotter för att utnämnas till Årets elitidrottskommun, Det finns ju trots allt över 300 000 innevånare och därtill en massa gästarbetare just inom elitidrotten.

Politiskt utnyttjar givetvis kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) detta och menar att prisen visar att stadens satsningar på föreningslivet och jämställd idrott ger resultat.

Det jag reagerar mot är jämställdhet. När LdB/FC Rosengård under tre år beviljats en miljon extra i bidrag har kommunstyrelsen hänvisat till genusperspektivet.

Men det finns en annan jämställdhet, den mellan olika idrotter.

I Malmö finns ett svenskt mästarlag, Malmö Squash Rackets Clubs herrar (för övrigt bestående av fem spelare som alla blivit svenska juniormästare för MSRC, unikt (?) inom den svenska idrottsvärlden), som i år inte hade råd att deltaga i Europamästerskapen för klubblag. Man begärde bidrag hos fritidsnämnden men fick avslag. Det fick även FC Rosengård av fritidsnämnden men gick vidare till kommunstyrelsen, där det tydligen fanns pengar. Jag menar att fritidsnämnden borde informerat squashklubben om möjligheten att gå vidare,

Om Malmö vill framstå som välvillig mot elitidrott och för jämställdhet utan genusperspektiv, tycker jag att man årligen skall budgetera en summa för deltagande i europeiska mästerskap för klubblag. En fattig förening i en liten idrott skall inte behöva avstå ett deltagande av ekonomiska skäl.

Det kallare jag jämställdhet.

För en tid sedan avtäcktes en nya Walk of Fame-platta på Stadiontorget i Malmö. Det var den 24:e i ordningen.

Den som ärades var Maria Bengtsson, en duktig och sympatisk badmintonspelerska, som dessutom ger tillbaka till sin sport som ungdomsinstruktör. På alla sätt en värdig representant för elitidrotten i Malmö.

Men jag är tveksam till att hennes meriter är tillräckligt stora för att placera henne bland Malmös 24 främsta idrottsutövare i ett över 100-årigt tidsperspektiv.

Två VM-silver, ett i dubbel och ett i mixed plus ett individuellt SM-guld är meriter som åtskilliga aktiva nått upp till.

Visst är reglerna spretiga och de har också ändrats sedan 2009 för att ge plats till Zlatan Ibrahimovic. Det gav möjlighet att senare uppmärksamma handbollsmålvakten Mats Olsson. Dessa båda världsstjärnor, idrottsskolade i MFF och Dalhem, har nått sina framgångar efter det att de lämnade Malmö. På listan finns också ”gästarbetare” med en kort tid i en Malmöklubb och med sina mest uppmärksammade prestationer från icke Malmöföreningar.

På listan fanns sedan tidigare från badminton Ewa Tvedberg. Lim Xiao Qing, singelmästare i EM och vinnare i All England, måste i framtiden vara en kandidat.

Det finns fler från många olika idrotter i Malmös breda idrottsliv. Men utan att nämna några namn – det är så lätt att glömma – finns det många idrottsmän och kvinnor värdiga att få sitt namn ingraverat på en bronsplatta och sin meritlista dokumenterad inskriven på en glasvägg invid MFF-shopen.

Det finns världs- eller Europamästare i biljard, bordtennis,bowling, boxning, brottning, budosporterna, bågskytte, friidrott, handboll, handikappidrott, kanot, squash och taekwondo som inte finns med. Det kan vara fler.

Och visst kan man diskutera några fler fotbollsspelare från exempelvis bronslaget 1994.

Det är en grannlaga uppgift att utse de 40 idrottsmän som till slut skall hedras på Walk of Fame,

Det krävs kunskap om Malmös idrottshistoria och ett tidsödande researcharbete.

Platserna på Walk of Fame skall innehas av de absolut främsta.

Sänk inte statusen!

Här har du listan:

Badminton: Ewa Tvedberg, Maria Bengtsson

Bordtennis: Jörgen Persson

Bowling; Annette Hagre/Johannesson

Brottning: Johan Richthoff, Calle Westergren, Gustav Freij, Karl-Erik Nilsson, Frithiof Mårtenson

Cykel: Sven-Åke Nilsson

Fotboll: Bosse Larsson, Erik Nilsson, Kjell Rosén, Zlatan Ibrahimovic, Lena Videkull, Therese Sjögran

Friidrott: Gunder Hägg, Lennart Strand, Lennart Strandberg, Ricky Bruch

Ishockey: Mats Näslund

Handboll: Mats Olsson

Handikappidrott: Marie-Louise Freij

Simning; Gunnar Larsson

Är listan representativ för Malmös idrottshistoria?

Ett kort inlägg apropå gårdagens om Fotbollskvälls utspel och dess förslag om en bantad allsvenska och Malmlös morgontidningars odugligförklarandet av experten Markus Johannesson.

I dagens euforiska MFF-blogg i Sydsvenskan ironiserar Max Wiman än en gång över Johannessons uttalande över att MFF haft tur som avancerade till Champions League via vinsten över Salzburg.

I går på matchen tog jag del av det MFF-producerade programmet och en intervju med Markus Rosenberg, där han rakt på sak konstaterar att MFF hade just tur nere i Salzburg.

Precis som Markus Johannesson sa.

Jag tror inte att Max Wiman på något sätt i skrift kommer att ifrågasätta Rosenbergs ståndpunkt.

Vem har den stora fotbollsallmänheten, utanför den trängre MFF-kretsen, störst förtroende för: de erfarna fotbollsspelarna Johannesson/Rosenberg eller en krönikör utan den minsta erfarenhet av aktivt fotbollsspel?

Läste Skånkan lite senare på eftermiddagen och såg då, att Ole Törner i sin blogg, publicerad i papperstidningen, åter gav Markus Johannesson ett "stick" för sin uppfattning om MFF:s Salzburgsmatch.

Att det är två MFF-supporter som inte kan acceptera en annan åsikt än sin egen förändrar naturligtvis inte min syn på saken.

Det var debatten som kom av sig, den om Fotbollskvälls förslag om att banta Allsvenskan i fotboll till tolv lag.

De båda morgontidningarna i Malmö passade i stället på att odugligförklara både programmet och dess experter. Förklaringen till detta är enkel. Markus Johannesson sa nämligen att MFF haft tur som kvalat in till Champions League. Den åsikten får man inte ha. Men hade Johannesson sagt att MFF hade marginalerna med sig, hade han – och programmet – nog sluppit undan kritiken från Malmöhåll.

För visst är det så att i de flesta jämna matcher är det just de små marginalerna som avgör.

Nåväl!

***

Jag tycker att Allsvenskan skall ha 16 lag. Det skall finnas allsvensk fotboll i så stora delar av Sverige som möjligt. Det är en viss känsla att hålla på The underdog. ”Efter VM-tabellen” visar också att skillnaden mellan topp- och bottenlagen poängmässigt inte är stor. Jag undantar nu BP:s olycksaliga säsong.

Visst har det funnits lag som de senaste åren halkat efter men de har aldrig varit tre eller fyra som motiverar en tolvlagsserie.

***

Förslaget att lagen skall mötas tre gånger gillar jag icke. Det räcker att ishockeyn och handbollen inte har en rättvis fördelning mellan hemma- och bortamatcher.

***

Och förresten hur skall man i ett pressar program få in ytterligare tre omgångar? Minns debatten för en tid sedan om MFF och dess hårda program.

***

Fotbollskvälls förslag var inte genomtänkt men på grund av detta ”såga” både program och person är att gå ett steg för långt.

***

Däremot tycker jag att det finns anledning att fundera över antalet lag i Superettan. Ängelholms ekonomiska situation – och även några andras – visar på man kanske borde reducera antalet lag i denna serie. Med några undantag – inte minst fenomenet Hammarby – är publikintresset inte inte tillräckligt stort för 30 omgångar.

***

I samma veva bör man tänka över hur många division 1-grupper det skall finnas. Tanken med två 14-lagsserier är vällovlig för att spetsa seriepyramiden men det innebär många långa, dyra resor.

Lunds BK är inte den enda föreningen på denna nivå med ekonomiska problem.

***

Sen bör naturligtvis Svenska Fotbollförbundet och SEF (Föreningen svensk elitfotboll) ställa mildare krav på arenorna för lagen/kommunerna inom elitfotbollen. Det skall inte vara nödvändigt för att som Ängelholm tvingas flytta från en acceptabel arena till Olympia i Helsingborg

Flytten under våren är en anledning till konkurshotet.