Alla inlägg under januari 2014

Av Magnus Månsson - 30 januari 2014 16:44

Jag tror inte att något retar de många ideella ledarna mer än nonchalans och maktfullkomlig överlägsenhet från makthavarna.

För någon tid sedan såg jag ett uttalande av Malmös fritidsdirektör Bo Sjöström som, just nonchalant, föreslog att IFK Malmö kunde spela sina division 3-matcher i fotboll på en av de nedslitna konstgräsplanerna söder om Stadiongatan, om (jag skriver om för det lär finnas ett otal oklarheter innan de ekonomiska garantierna från stiftelsen MAI är godkända) friidrottsbanorna läggs om inför (den eventuella) Boltgalan.

IFK ville spela på den nylagda konstgräsplanen på Malmö idrottsplats. Bo Sjöström deklarerade då att fritidsnämnden bestämt att på idrottsplatsen skall det endast spelas damfotboll.

Lika självklart som att planens skall utnyttjas av MFF för träning och matcher under våren lika självklart borde det vara att idrottsplatsen skall vara reservalternativ för de herrlag som under längre eller kortare tid står utan sin ordinarie hemmaplan.

Man anlägger väl en konstgräsplan för att den skall utnyttjas optimalt? Eller?

Det borde inte vara svårt att hitta luckor i FC Rosengårds allsvenska spelschema.

För det är väl inte meningen att flickfotboll skall gå före herrfotboll?
I så fall bryter Malmö mot Skånebolls fördelningsregler.

 ***

Om nu IFK hänvisas till en annan idrottsplats (Kroksbäck är ett alternativ) kräver den sällan helt påläste ordföranden Sten Thynell att lag på division 3-nivå skall ha läktare med tak. Jag har tidigare påpekat att fritidsnämnden i Malmö nonchalerar småklubbsfotbollens åskådare. Ingen av de

nyanlagda idrottsplatserna har försetts med läktare.

Stadionanläggningarna, Idrottsplatsen, Hästhagen, Heleneholm. Limhamn. Lindängen (byggt av BK Olympic) är de enda idrottsplatser med läktare med tak. Rosengård har ett regnskydd på ståplats.

På många av de övriga har det spelats fotboll på högre nivå än 3.

Det lär inte bli någon läktare på Kroksbäck.


Av Magnus Månsson - 29 januari 2014 08:39

Kent Jönsson, min förre detta kollega och gode vän och Sydsvenskans hockeyskribent (han gillar inte ordet expert, så jag utelämnar det), gjorde i gårdagens tidning en jämförelse mellan Malmö Redhawks och Lugis och HK Malmös publiksiffror.

Ishockeylaget har imponerande 5 671 åskådare i snitt, handbollslagen 1 829 respektive 1 496.

Jag tycker förstå inte att denna jämförelse är rättvisande. MIF har ingen konkurrens. Malmös och närområdets andra ishockeyklubb Pantern har ett snitt på cirka 150 åskådare.

Åker man in till Malmö från norr, syd och ost en kväll när Redhawks spelat färdigt möts man av en strid ström av bilar ända bort mot Ystad. Malmös ishockeystolthet är södra Skånes ishockeystolthet.

Det är starkt jobbat av Malmö. Heders!

Om nu MIF är ensam herre på täppan så har Lugi och HK Malmö elitseriekonkurrens av H43 Lund och Ystads IF. Publiksnittet för denna kvartett är under årets säsong 6 398. Med andra ord ser cirka 800 fler personer handboll än hockey. Per omgång.

Och då har jag inte tagit med Lugis damlag och inte heller IFK Ystads allsvenska herrlag, båda med hyggligt publiksnitt.

Malmö Redhawks må vara det överlägset mest publikdragande laget i Sydskåne vintertid, men handbollen är den idrott som lockar flest åskådare till arenorna.

***

Hur mycket inverkar tidningarnas förhandsskrivande på publiktillströmningen? Det finns ingen rättvisande undersökning men visst ökar intresset ju mer som skrivs. Hur mycket är givetvis svårt att veta.

Sydsvenskan prioriterar ishockeyn. I dag får Djurgården—Redhawks dubbel så stort utrymme som de två Skånederbyna HK Malmö—Lugi och H43 Lund –IFK Kristianstad. (Varför konkurrerar förresten handbollen med sig själv?).

Redhawks spelar dessutom borta, förvisso tv-sänds matchen i en betalkanal.

I handboll är det nystart för de båda Lundalagen. Vad har hänt under EM-uppehållet?

Skånskan prioriterar spaltmässigt även Redhawks men har två artiklar inför derbyna med nyheter.

Om inte annat har hockeyn i Sydsvenskan ett övertag gentemot handbollen.


Av Magnus Månsson - 28 januari 2014 14:15

I söndags försvann en epok i Malmös friidrottshistoria.

Efter 33 är som tävlingsledare för Pallasspelen tackade Lennart Samuelsson för sig. Det har den gode ”Salle” förvisso gjort tidigare men nu är avskedet definitiv. Och han lämnar över med gott samvete och med ålderns rätt, även om 1939 är en sällsynt slitstark bra årgång för lokala friidrottsledare.

”Salle” har under de 33 åren Pallasspelen funnits varit den drivande kraften – men han har givetvis haft erfarna och kunniga medhjälpare på nyckelpositionerna – att utveckla tävlingen till en av de största och bäst arrangerade i Sverige. Några årgångar har tävlingen definitivt varit störst och den har skaffat sig så bra renommé att elitaktiva från Sverige och under senare år även från Danmark med glädje sökt sig till Malmö.

Pallasspelsrekorden är imponerande.

Det började 1982 i den mörka Kombihallen med sina begränsade möjligheter. När Atleticum 1992 stod klar växte tävlingen explosionsartat och 2006 noterades 2 800 starter. Sedan dess har antalet starter blivit färre, mycket beroende på ett minskat skånskt deltagande. I helgen var antal starter cirka 2 200.

”Salle” har aldrig fallit för frestelsen, som många andra, att arrangera grenar för åtta- och nioåringar för att genom startavgifter höja det ekonomiska utfallet. I stället har han reducerat antalet grenar i de yngre årsklasserna för att kunna bibehålla ett rikt grenval i de äldre grupperna.

Allt för friidrottens bästa.

De tre senaste åren har MAI varit medarrangör till Pallas. I år kom många av funktionärerna dessutom från Pallas samarbetsklubbar i Öresund FK nämligen Heleneholm och Finish. Malmöklubbarna har inte bara missat i rekryteringen av tävlande ungdomar utan även i att utbilda funktionärer. Funktionärskadern är ålderstigen.

Hur ser då framtiden ut efter ”Salles” sorti?

Pallas ”äger” tävlingen men klarar inte själv att arrangera en tävling av denna storlek och dignitet. Var hittar man en tävlingsledare med ”Salles” kapacitet och vilja att göra Pallasspelen till den perfekta tävlingen (En omöjlighet, det medger han själv)?

Det går inte.

Årets tävling visade att alla regionens fyra klubbar behövs. Men kan man enas utan en samlande kraft som ”Salle”? '

Och vad händer om Öresundklubbarna och MAI gör gemensam sak och fördelar ansvar och arbete? Risken är då att det under innesäsongen bara arrangeras decembertävlingen Sista chansen, en ren ungdomstävling, och så Pallasspelen.

Det fanns en tid då det fanns fyra större innetävlingar i Atleticum plus då och då ett svenskt mästerskap av något slag, alternativt ett Götalandsmästerskap.

Tiderna förändras.

Och det har den redan gjort, när Lennart Samuelsson lämnar Pallasspelen, hans friidrottsliga livsverk.


Av Magnus Månsson - 24 januari 2014 17:07

Handbolls-EM för Sverige är slut.

En sjundeplats är väl okej, även om jag trott på en match mot Island om plats 5.

Nu blir det några månaders landslagsuppehåll innan det är dags för det viktiga VM-kvalet. Dessa årliga mästerskap med medföljande kval ställer stora krav på spelare och landslagsledningen. När skall man hinna pröva nya spelare, nya kombinationer, när kraven på resultat alltid finns? Ingen handbollsintresserad vill väl att Sverige, som i senaste VM-turneringen, skall stå utanför mästerskapsslutspelet.

”Bengan-Boys” hade det betydligt lättare. De var genom sina placeringar nästan alltid direktkvalificerade till kommande mästerskap. När konkurrenterna kvalspelade, spelade Sverige utvecklande träningsmatcher som tillät experiment och tester av åtskilliga spelare. Bengt Johansson utnyttjade detta med fingertoppskänsla.

Ola Lindgren/Staffan Olsson har inte denna möjlighet. De träningsmatcher de kan pressa in i programmet måste användas till att finslipa detaljer till det kommande mästerskapet/kvalet, som oftast väntar några dagar efter.

Lindgren/Olsson hade behövt möjligheten att testa, hitta nya konstellationer, finna andra försvarskombinationer än Karlsson/Jernemyr, ge Magnus Persson internationell rutin att utveckla sin defensiv, ge Jesper Nielsen speltid på landslagsnivå för att kunna ersätta Mr 100 procent, Andreas Nilsson. Detta är några synpunkter, det finns naturligtvis åtskilliga andra.

Nu blir det något av ett ekorrhjul.

Några av de svenska spelarna ser slutet på sina långa landskampskarriärer. Nya talanger behöver spelas in. Dessa finns, men de behöver en lugn miljö utan mästerskapskrav att skaffa sig den nödvändiga internationella erfarenheten.

Men var finna utrymmen i ett späckat program?


Av Magnus Månsson - 22 januari 2014 11:07

-– Sensationer är tjusningen med idrott.

Det menar min förre kollega Calle Palmér.

Men Calle vore inte Calle om han inte la till:

-- Bara det inte drabba mitt eget lag.

Jag kom att tänka på dessa tankeväckande ord efter Polens utskåpning av Sverige, 25—35, handbolls-EM.

Men var det egentligen en sensation, förutom nu den genanta differensen? Jodå, jag skall inte vara efterklok, jag hade trott på svensk vinst och sen spel om plats 5.

Nu blir Sverige sjua/åtta och ungefär där står svensk herrhandboll för närvarande. Den stora bristen finns offensivt på skyttesidan. Kim Ekdahl Du Rietz och Johan Jacobsson har både en bit kvar till den absoluta världseliten, definitivt sett över 60 minuter. Det syntes klart i går. Avbytarna håller inte – som jag trodde – när det blir tal om den riktiga hetluften.

Lite märkligt och synd att Fredrik Petersen hade en off-day och att Niclas Ekberg tappat allt vad självförtroende heter.

Andreas Nilsson var den ende som höll klass matchen igenom.

Och hur många gånger har vi inte jublat över överdådiga svenska målvaktsinsatser? I går var det polackernas tur.

Genomklappningar är inte en svensk ”specialitet”.

19—35, vad är detta för siffror? Jo, finalresultatet i VM för ett år sedan, Danmark—Spanien.

Kanske bra att komma ihåg denna bistra, blåsiga ”Dagenefterdag”.

Vem blir Europamästare?

Frankrike.


Av Magnus Månsson - 21 januari 2014 22:45

Har mellan EM-matcherna i handboll läst Svennis, min historia.

Men även hunnit med annat förstås.

Det är en tragisk historia. Att ha tjänat så mycket och nu – enligt de egna orden – vara i stort sett utfattig är en tragedi. Visst lurad av en skrupelfri rådgivare men också efter att ha levt ett liv i sus och dus världen över med dyra hus och lägenheter – också världen över.

Patetiskt är också hans upprepande av alla sina mer eller mindre långvariga kärleksförhållanden.

Vad står det då om fotboll?

Några skildringar från interiörerna i maktens korridorer i förbund, klubbar och i omklädningsrummen är intressanta. Liksom den engelska pressens hänsynslösa agerande.

En fråga måste man ställa sig: Hur skickliga är de tränare i de internationella storklubbarna som byter arbetsgivare – ofta med varandra – bara efter några säsonger?

Svennis skriver att kraven från tränaren – och löftet från ägaren – är att han skall få ett visst antal nya världsklassiga spelare. Generellt sett, inga nya spelare, inget kontrakt.

Exempelvis: Benfica ville ha Svennis för en tredje gång men klubbledningen erkände att man inte hade ekonomiska muskler att utmana Porto. Då var en tredje sejour inte intressant.

Okej, den psykologiska förmågan att få idel världsstjärnor att dra åt samma håll skall inte undervärderas.

Men är det verkligen de skickligaste tränarna som leder de skickligaste lagen?

Jag menar att det inte är så. Det är de tränare som skaffat sig ett namn som får de bäst betalda uppdragen.

Därmed inte sagt att Svennis är/var en dålig tränare. Med rätt marginaler under sina sex år som förbundskapten i England hade han varit odödlig i den engelska fotbollshistorian.  

Av Magnus Månsson - 19 januari 2014 10:33

Det är mycket handboll, kanske till och med för mycket. Men vädret inspirerar förstås inte till uteaktiviteter.

Vad det definitivt blivit för mycket av är Daniel Kristiansson, tv-referenten. I fotboll pratar han sönder matcherna med sina oändliga statistikuppgifter. Och nu har han hoppat in på handbollens EM-scen och älskar sin statistik även i detta sammanhang. Det må så vara, men hur mycket handboll har han sett, hur mycket handboll kan han?

Alla linjeinspel är fantastiska, lika så alla kantutspel, för att inte tala om de varierade kantavsluten, de hårda skotten i kryssen och de akrobatiska målvaktsräddningarna och allt annat som tillhör denna fascinerade idrott.

Men, hålla Daniel, det här är ett mästerskap med världens bästa spelare! Då ser det ut så här!

När han sen kommer med en fundering/åsikt vill han i sin osäkerhet ha den bekräftad av sin expert Per Johansson eller Kim Andersson (ok debut och bättre ju fler matcher han kommenterade) med ett

”Eller hur?”

Jag är trött på Daniel Kristiansson, speciellt i handbollssammanhang. Byt ut honom!

I dag ser jag fram mot att ha tv-sällskap av Perlskog/Hellgren och en svensk seger över Ryssland.

***

Vad säger Danmarks 31—28 i VM-finalreprisen mot Spanien?

Jo, att det är två presumtiva finallag även i detta mästerskap.

Det mest frapperande var procenten målvaktsräddningar. När Danmark ”körde” matchen tio minuter före slut var procentsiffrorna 50—10. Nu hänger inte allt på just räddningsprocenten, skärpan i avsluten och försvarsinsatsen har också en avgörande roll. Men siffrorna visar förstås hur lite det skall till för att förändra en trebollarsdifferens.  

Av Magnus Månsson - 18 januari 2014 13:59

Aptiten lär öka när man äter.

Så sägs det i alla fall.

De två övertygande EM-vinsterna i handboll mot Montenegro och Vitryssland gav en nästa så omåttlig aptit att uddamålsförlusten mot Kroatien fick tongångarna att direkt gå ner i djupaste moll.

Givetvis är en förlust med ett mål i handboll extra surt, det finns ju så många marginaler att peka på.

Jag vägrar dock att tro att medaljhoppet är borta, oavsett skade- och eventuella avstängningsproblem.

Visst kan Sverige fortfarande komma grupptvåa och möjligheten att komma trea är verkligen stor. Det skulle innebära spel om en femteplats.

Handbollen är en bred internationell idrott. VM-missen 2013 till trots, Sverige är en av de stora i världshandbollen. VM-fyra 2011 och OS-silver 2012 är bevis nog. En topplacering 2014 understryker storheten.

Uppdelningen av Sovjet, Jugoslavien och Tjeckoslovakien har gjort att bredden på det internationella planet har ökat.

En vis förbundskapten formulerade den nuvarande konkurrenssituationen så här:

– Det är lättare att bli Europamästare nu men svårare att komma bland åtta främsta.

Så sant som det är sagt.

Visst önskar jag en medaljmatch för Sverige, men en placering bland de åtta främsta är en i min värld godkänd insats.

I ishockey innebär en utebliven svensk medalj stora negativa krigsrubriker. Det bevisar ishockeyns konkurrensmässiga litenhet.


Presentation

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11 12
13
14
15
16
17
18 19
20
21 22
23
24
25
26
27
28 29 30
31
<<< Januari 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards