Återigen var det tre skåningar som angav den svenska segertonen i EM-handbollen, 30—22 mot Vitrysskand.

Mattias Andersson och Andreas Nilsson var minst lika duktiga som senast och när vitryssarna i sin respekt för Kim Ekdahl du Rietz – delvis i alla fall, fem mål visar att det inte lyckades helt – skar av passningsvägarna till honom steg teknikern Fredrik Petersen fram och visade sitt breda spektakulära register. Fredriks mål strax före pausvilan var prov på fräckhet, snabbhet och teknik som är något av hans signum.

Jag menade före EM att en bra bredd och fingertoppskänsla från förbundskaptenerna Lindgren/Olsson var en förutsättning för en framgångsrik turnering. Båda kvaliteterna kom fram i går. När hälften av den offensiva uppställningen var mindre lyckosam i matchinledningen byttes den ut och resultaten såg vi. Magnus Persson och inte minst Patrik Fahlgren var nödvändiga injektioner.

Kroatien är inte omöjligt att rubba.

***

Har det funnits en spelare med bredare register än Mikkel Hansen? Danken kan ju allt. När Danmark vann över Österrike var han – uppskattningsvis – på något sätt involverad i 75 % av de danska målen.

Mikkel är givetvis en oerhört viktig kugge för ett lyckosamt EM för hemmanationen. Minst lika betydelsefullt är det att målvakten Niklas Landin blir frisk och skadefri. Reserven Green håller inte EM-klass.

***

Hur ofta ser man – det gäller alla idrotter – en spelare går in och hjälper domaren och förmår denne att ändra ett domslut, som gått i egna lagets favör?

Okej, det var ett oskyldigt inkast i en hyggligt klar ledning, men kroaten Ivan Cupics handlade sände förhoppningsvis positiva signaler till både äldre och yngre spelare.

Skåne regerar.

Så har det varit i svensk landslagshandboll de senaste åren. Stommen i silverlaget från OS 2012 var skånsk och i går i den lovande EM-upptakten var de tre främsta skåningar. Kim Ekdah du Rietz (Lugi) och Mattias Andersson (Ystads IF) stal berättigat rubrikerna liksom som alltid försvarsblocket Tobias Karlsson/Magnus Jernemyr.

Den tredje skåningen (Jernemyr är inte skåning, klubbtillhörigheten – Lugi – till trots) som jag rankar som bäst efter du Rietz/Andersson var Andreas Nilsson (IFK Trelleborg). Han gjorde själv fyra mål, fixade tre straffar och sysselsatte hela tiden det montenegrinska mittförsvaret och gav utrymme för sina medspelare. Andreas var strålande.

Sen kan man väl hoppas att de IFK Ystad-fostrade Fredrik Petersen får fler utspel och Niclas Ekberg mer speltid, så att även de kan visa sin internationella kapacitet.

Bakom dessa EM-skåningar finns fler som kan aktuella för framtida mästerskap, bland andra Kim Andersson (Kävlinge) och Jim Gottfridsson (ytterligare en spelare med IFK Ystad som moderklubb).

Det finns alltså många Skåneklubbar som har kvalitet att forma världsstjärnor. Och den skånska klubbredden är på många sätt imponerade vilket framgår av den sammanfattning som Skånes Handbollförbund gjort inför fortsättningen av USM:

De tre kommande helgerna spelas fjärde och sista steget i handbollens USM, innan det är dags för finalspelet i Jönköping, 14—16 mars.

28 skånska lag är kvar och bredden på skånsk ungdomshandboll syns än tydligare av att lagen kommer från 17 olika klubbar.

Juniorerna

I damklassen är H65 Höör och KFUM Lundagård i samma grupp, Lugi i en annan.

De tre elitserielagen IFK Kristianstad, Lugi och Ystads IF är placerade i var sin herrgrupp, IFK Ystad och OV/Helsingborg i samma.

A-grupperna

H43 Lund är arrangör för en flickgrupp, där OV/Helsingborg är en gäst. Övriga flicklag är Vinslöv, Dalhem samt Pandora och 261 Ankaret (det gemensamma laget för 261 Landskrona och Ankaret) i samma grupp.

Ystads IF är värd i en pojkgrupp för bland annat H43 Lund. Ett tredje skånskt lag är IFK Kristianstad.

B-grupperna

Med Bjärred, Ankarets farmarlag, arrangerar en flickgrupp med bland annat Eslövs IK.

OV, Dalhem och H43 är placerade i samma grupp, Näsby i en annan.

Av de fem kvarvarande pojklagen är Lugi, H43 och Ankaret lottade i var sin grupp. Ljunghusen är arrangör och har skånsk konkurrens av Åhus..
Flest lag kvar har H43 Lund med fyra, Lugi, Ankaret (med 261 Landskrona) och OV tre vardera och sen har IFK Kristianstad, YIF och Dalhem två.

De senaste dagarna har de inträffat några händelser i Malmö, värda att kommenteras.

BOLT-GALAN fick en ny vändning i helgen i och med bytet av tävlingsdag. Jag hänger dock fortfarande inte med i alla turer från det första utkastet om att galan skulle alternera mellan Köpenhamn (där MAI:s samarbetspartner Sparta inte var informerad) och Malmö till gårdagens presskonferens.

Om jag inte minns fel – och det gör jag inte – skulle redan nu strax efter nyår Stadionbanorna har rivits upp och börja ersättas av nya, blå (!) sådana. Nu skall privata pengar först raggas upp för renoveringen och sen skall banorna läggas om.

Till en kommunal anläggning krävs ett reglerat anbudsförfarande, som tar tid.

Hinner man verkligen allt detta i tid tills början av augusti?

Mitt tvivel kvarstår. Men jag har bokat in den 5 augusti i almanackan. Visst vill jag se Bolt.

***

HANDBOLLSLANDSKAMPEN i Baltiska hallen mot Spanien sågs av något över 2 300 personer. Dagen före fanns cirka dubbelt så många åskådare i Kristianstad. Aftonbladet kritiserade både publiktillströmningen och stämningen i Baltiskan. Man kan givetvis ha många åsikter om Malmöhallen men akustiken är ypperlig och ingen kan klaga på stödet för Sverige.

2 300 är nog en siffra arrangören var nöjd med. Den bistra sanningen är att intresset för handboll inte är större i Malmö. Det har det inte varit sedan mitten av 1970-talet. Vid de landskamper som avgjorts i Malmö har merparten av åskådarna kommit utifrån.

Man kan vända på det mesta. Som att intresset för landslagshandboll relativt sett är större i Malmö än i Kristianstad. I Malmö drar landslaget dubbelt så många åskådare som HK Malmö, i Kristianstad är IFK större än Sverige.

***

SKÅNECUPEN i fotboll dominerades inte alls oväntat på pojksidan av Malmö FF, som har de på alla sätt överlägsna resurserna. Det finns mycket prestige – överdrivet, det är en lokal inneturnering – men insatserna i Skånecupen sätter ofta betyg på en förenings ungdomsverksamhet. Jag menar att det avgörande omdömet skall sättas efter höstens seriespel.

MFF är förstås även överlägset bäst i denna summering. Det är ju där stans och närområdets främsta talanger samlas.

Men hur bra är det för fotbollen i Malmö i ett toatalperspektiv att de främsta talangerna redan från unga år spelar i en ljusblå tröja? När konkurrensen i MFF skärps i de yngre tonåren, var hamnar då de överblivna?

Känner de att de inte räcker till och slutar med fotbollen eller fortsätter de i ett lägre sammanhang? Är det någon som följt upp denna intressanta fråga?

Jag klandrar inte MFF för ”utslagningen”. Har man börjat i den klubben är grabbarna förhoppningsvis medvetna om att risken är uppenbar att man inte platsar efter något år.

Dessa funderingar kommer sig av att gapet mellan MFF och övriga lag i stan är så enormt stort. Det stora talangsvinnet måste väl ha någon förklaring.

***

MALMÖ FF:s nya organisation i alla dess turer har jag inte haft förmågan att hänga med i. Trots alla helsidor och blogginlägg.

Lite sans på bevakningen borde man kanske kunna begära. Vad för svar hade reportrarna väntat sig på frågan till vd Per Nilsson och några spelare om de var nöjda med valet av Åge Hareide?

Säg den spelare eller vd som i detta skede säger sig vara missnöjd.

Min respekt för Hareide försvann en del när han direkt sågs kyssa MFF:s klubbmärke.

Patetiskt. Lite integritet bör man kunna fordra.

***

MALBAS. Jag kom för en stund sedan från Malbas segermatch i basketens Superetta över Alvik. Det var bra, underhållande idrott med strålande prestationer av bollbegåvade unga grabbar.

Ett besök i Heleneholmshallen rekommenderas.  

En fredagskväll i Höör. Kan det va något?

Nja, med facit i hand kunde man kanske haft trevligare, handbollsmatchen i damernas elitserie mellan H65 och Lugi, 20—27, var ingen höjdare.

Anledningen till besöket i Björkvikshallen var egentligen två:

1. Jag hade lovat min gamle löparkompis från tiden i Heleneholms IF på 1960-talet (vi var bland annat med om 1963 att vinna den på tiden prestigeladdade Parkstafetten) Karl-Gustav Holmgren, som förutom en lång ledargärning inom friidrotten även är en av dem som byggt upp H65 till en bred elitklubb, ett besök vid en elitmatch.

2. Jag ville på plats se en damelitmatch. Skam till säges har jag varit en sällsynt gäst på dammatcher.

Jag blev besviken på kvaliteten. Det var ändå Sveriges trea och fyra med landslagsspelare från olika årgångar och spelare med ambitioner att nå dit. Ok, jag är bortskämd från tv efter VM för en tid sedan och från den danska Elitserien, men att klasskillnaden skulle vara så stor hade jag inte trott.

Nu är det kanske inte rättvist att bedöma kvaliteten efter ett enda besök och efter en lång helg, där träningsintensiteten i alla fall hos H65 inte varit det man förknippar med elitidrott.

Det syntes hos hemmaspelarna. Men inte heller Lugi var genomgående bra. Trots utklassningen.

Jag skall ge lagen en chans till. Kanske till och med en fredagskväll i Höör.

Med den här matchen på näthinnan är det lätt att förstå Sävehofs fullständiga överlägsenhet i svensk damhandboll för närvarande.

 ***

Det positiva från besöket i Höör var den inblick man fick i idrottens storhet, kraft och utbredning.

Den fina ändamålsenliga Björkvikshallen har kommit till genom privata initiativ och är givetvis en viktig samlingspunkt i ett litet samhälle som Höör.

Hallen var fullsatt. 653 personer hade mött upp, några var förstås Lugianhängare, för att stötta ortens idrottsstolthet, som med cirka 20 lag dessutom har en bred ungdomsverksamhet.

Och överallt syntes ideella ledare i alla åldrar fixa service (och sälja lotter) till alla besökare.

En bild av Idrottssverige.

Som naturligtvis gläder en idealist.

Det hade förstås inte skadat med bättre, intensivare handboll.

Men man kan inte få allt en regnig fredagskväll i Höör.

På söndag inleds EM i handboll i Danmark.

Det skall bli intressant och spännande.

Svensk media ligger lågt. Det talas till och med om att risken finns att Sverige inte klarar sig vidare från första gruppspelet utan blir fyra med Kroatien, Vitryssland och Montenegro som motståndare.

Så blir det inte. Det svenska laget är alldeles för bra för att inte bli sämst tvåa. Förutom nu Kim Andersson och Dalibor Doder (förvisso två verkligt skickliga spelare) är det samma trupp som för mindre än två år sedan spelade hem ett silver i OS 2012.

VM-kvalmissen mot Montenegro var givetvis ett rejält misslyckande men visade också på hur stor, stark och bred den internationella handbollen är, inte minst i Europa. Till skillnad från den massmedialt omhuldade ishockeyn.

Vad grundar jag då min optimism på?

Jo, Sverige håller världsklass på målvaktssidan (Mattias Andersson och Johan Sjöstrand) och har två av världens bästa försvarsspelare i det samspelta paret Magnus Jernemyr och Tobias Karlsson. Defensivt är också Jonas Källman (vars uttagning jag tidigare var tveksam till efter att ha sett hans loja agerande i tre elitseriematcher under hösten) en tillgång. Det visade han i gårdagsmatchen mot Spanien.

Och det vet alla, att ett framgångsrikt lag byggs genom bra målvakter bakom ett välorganiserat försvar.

Framåt då? Någon klart lysande stjärna sett över 60 minuter finns inte. Men bredden är bra. Förutom Magnus Persson har alla spelare erfarenhet från utländska ligor, där de får mycket speltid. Spelarna har från och till i de senaste matcherna visat hög internationell kapacitet.

Jag litar på att Staffan Olsson och Ola Lindgren hittar rätt i sin svåra uppgift att finna den bästa uppställningen vid rätt ögonblick, att få fram den där viktiga fingertoppskänslan.

Då kan årets EM bli riktigt trevligt.

Albin Tingsvalls återbud till EM-truppen gav Magnus Persson chansen att visa sin kapacitet även på internationell landslagsnivå. Den tog Drottspelaren. Och utan att på något sätt förringa Tingsvalls förmåga så var bytet på sikt bra för svensk handboll. Magnus Persson har en större framtida potential.

Av många anledningar blev det, trots närheten, inga besök på någon av matcherna i JVM i hockey och bara några få matcher på tv.

Det hade varit häftigt att uppleva den stämning som tydligen fanns på de två spelplatserna. Över 11 000 åskådare på alla Sveriges matcher är siffror man inte skojar bort. Konceptet att förlägga tävlingen just i och kring de stora helgerna är sin enkelhet idealiskt, ”alla” är fria, och när dessutom biljettpriserna var humana fanns grunderna för den publiksuccé det blev.

***

Malmö är duktigt på att fixa stora evenemang av varierande slag.

Att det går skall man givetvis tacka Percy Nilsson för. Utan hans fantastiska Malmö arena hade vi idrottsintresserade inte fått se detta JVM, VM i handboll, SM-finaler i både innebandy och handboll och en hel del andra intressanta tävlingar. Och Malmö arena är ju så mycket mer än idrott så det finns all anledning att hylla Percy Nilsson.

Politiker, författare, regissörer, entreprenörer, kungar och idrottsmän/ledare har fått gator, torg och stigar uppkallade efter sig. Frans Suell. RF Berg och Eric Persson har fått statyer/en byst placerade på offentliga platser.

När det är så dags – förhoppningsvis i en avlägsen framtid – har Percy Nilsson en given plats i denna samling av stora nyskapande Malmöbor. Han skall hedras.

***

Som alltid när intresset är stort och framgångarna infinner sig kommer de stora överorden fram – speciellt i kvällspressen.

Aftonbladet ville göra gällande att Tre kronor och Juniorkronorna är Sveriges två folkkäraste landslag. Men hallå! Zlatan och fotbollslandslaget då?

Samma tidning konstaterade i en mystisk krönika efter utklassningsvinsten mot Slovakien i kvartsfinalen att insatsen var jämförbar med förra vårens svenska VM-guld för seniorer.

Men hallå, igen!

Det går inte i min värld att jämföra senior- och junioridrott.

Men det var förstås ett – förvisso omedvetet – sätt att ”dissa” de årligen förekommande VM-tävlingarna. För utan NHL-spelarna är VM en B-turnering. Men det kommer givetvis inte att märkas när det är dags för nästa VM.

OS är något annat. Och ishockeyturneringen där ser vi fram mot.