Inlägg publicerade under kategorin Ishockey

Av Magnus Månsson - Tisdag 11 juni 13:11

Ishockeyklubben Panterns konkurs är ingen trevlig läsning.

Det är alltid trist när idrottsföreningar drabbas, speciellt som ungdomsverksamheten är i fara. Ungdomshockeyn har tunnats ut rejält i Malmö och förhoppningsvis kan Panterns räddas på något sätt.

Under mina år som ansvarig för lokalsporten på Sydsvenskan under hela 1990-talet och några år in på 2000-talet hade jag mycket kontakt med Pantern, ledare, tränare och spelare. Alltid trevliga möten. I dessa för klubben tunga dagar har tankarna i synnerhet kretsat kring Kjell Olofsson, en av grundarna och sen mångårig kassör. En verklig hedersman och dessutom en sann idealist.

Jag kan för lite om alla turer och orsakerna till konkursen för att röra i härvan.

Vill i stället – okej, pretentiöst – peka på den på sikt omöjliga situation en ”andraklubb” i en stad har. Speciellt i ishockey. Och i synnerhet i Malmö.

***

En småklubb, som en sådan måste Pantern räknas, och dessutom andraklubb i en stad har på sikt en omöjlig uppgift att bli etablerad i elithockeyn, de två högsta nivåerna.

Med sina många matcher, 52 bara i grundserierna, långa reseavstånd och stora professionella trupper är det extremt kostsamt att bedriva elithockey. Har man, som nu Pantern, inte heller några publikintäkter går ekvationen under tid inte ihop.

Den svenska ishockeykartan visar tydligt på svårigheterna att få mer än en elitklubb i varje stad. Storstockholm är undantaget. Där finns Djurgården och AIK, hjälpta av sina traditioner och sina namn. I Göteborg finns exempelvis  stans andralag, BK Bäcken, på nivå 4.

Andralagen göre sig inte besvär i svensk elithockey, som tenderar att bli de större städernas idrott. Småorternas klubbar har svårt att etablera sig i SHL, nivå 1. Se på Mora och Leksand, Karlskrona och Rögle (?)! I serien under, Allsvenskan, finns det fortfarande lite utrymme kvar för den svenska idrottsromantiken, de små samhällenas (främst från Småland) kamp mot de större städerna. Men hur länge orkar klubbarna få ekonomi i sin dyra verksamhet?

Det var i detta ishockeylandskap IK Pantern villa vara med. På sikt utsiktslöst.

***

Återkommer i morgon med en analys över elitens förändrade klubbsituation i Malmö.

 

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Fredag 24 maj 16:50

Jag såg torsdagens VM-kvartsfinal i hockey, 5—4 till Finland mot Sverige efter sudden.

Det var i alla fall spännande. Och inte minst rättvist.

Det var den första matchen jag såg i årets VM-turnering. Och förmodligen den sista. Nja, om Finland spelar final kan jag kanske ompröva mitt beslut.

Fiaskostämpeln kom snabbt fram. Experterna talade i termer som ”ofattbart” och ”obegripligt”. Man pekade på att Tre Kronor kom med 21 NHL-spelare, Finland med 18 VM-debutanter, de flesta från den inhemska ligan. De finska spelarna hade under en längre period tränat tillsammans med målet att nå en toppform under VM-veckorna och under tiden form ett lag.

Till den svenska truppen kom en spelare då, en annan då. Alla med olika tränings- och matchbakgrund. Truppen var träningsmässigt inte homogen. Ett lag/en kedja är inte starkare än den svagaste länken.

Enligt vad jag läst mig till, och efter resultaten att döma, var Finlandsmötet inte den enda gången Sverige spelade mer eller mindre dåligt. Kanske till och med ett mönster?

Jag är dåligt insatt i vilka spelare som kom in sent i VM-truppen och om de sist inskrivna verkligen är/var av en sådan klass att de höjde klassen. Inför ett VM-slutspel i fotboll eller handboll vore ett sådant ”hattande” otänkbart. Det är förstås inte heller tillåtet.

Stabila lag byggs inte upp lättvindigt. Finlands koncept av 2019 harmonierar bättre med mitt sätt att se på hur man bygger upp just ett, formtoppat, LAG.

Det är därför 18 VM-debutanter kan besegra 21 NHL-spelare.

Till kommande VM vore det bättre att tidigt fastställa truppen och inte invänta NHL-stjärnorna, mer eller mindre i form – och motiverade.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Torsdag 28 mars 15:41

Det har blivit en del tv-tittande på ishockey den senaste tiden.

Mycket positivt givetvis. Men ofta, tyvärr alltför ofta, återkommer frågan: Vilka värdegrunder står den samlade svenska ishockeyn för när det gäller tufft/hårt/ojuste/brutalt spel i herrseniorhockey? Nu i slutspelstider med generellt högre intensitet blir gränserna än mer diffusa.

Handbollen har sina gränsproblem i bedömningarna, men de är små i jämförelse med ishockeyns. Frikast eller straff, ett gult kort, en tvåminutersutvisning, eller i sällsynta fall ett rött kort, det vill säga direktutvisning? Det är små differenser, men förvisso viktiga, i straffpåföljderna. Handbollsfamiljen är i stort enig. När inte det egna klubbintresset tar överhand över förnuftet.

I ishockey verkar enigheten inte lika stor. Definitivt inte om man tar del av machokillarna på CMore, många före detta elitspelare och elittränare. De kan älta och reprisera händelser/domslut och ifrågasätta utvisningar och ha en hel annan uppfattning än domarna. Tv-herrarna verkar tillåta mer än reglerna föreskriver: ” Det är ju hockey! Och dessutom slutspel!”.

Niklas Wikegård och hans kollegor må ha sin uppfattning men något fel någonstans måste det finnas, när de anser att en tackling är korrekt och en disciplinnämnd dömer till fem matchers avstängning plus dryga böter.

Och så alla dessa diskussioner vid tacklingar mot sargen. Efter höstens många allvarliga skador var man enig (?) om att dessa tacklingar måste beivras. Nu är det slutspel och satsningarna har blivit tuffare. Med utvisningar som följd.

Och med vidhängande protester som följd från gänget från CMore. Och – tyvärr – också från många tränarhåll.

De löjliga slagsmålen orkar jag inte kommentera. Sylvegårdarna i Malmö Redhawks verkar dock bättre som slagskämpar än som hockeylirare.

Ishockeysporten har i sig så mycket positivt i sig att dessa avarter, som många kallar en krydda, i min värld bara ger negativ pr-effekt.

Men det som irriterar mest är bristen på empati.

Det finns exempel på situationer, där en spelare efter en ojust tackling skadats, men där spelarna ägnat sig åt ett allmänt raggarslagsmål i stället för att ta hand om sin skadade lagkamrat.

Och i går efter att Malmös Jens Olsson groggig fått lämna plan efter en tackling av Joel Lundqvist, som gav matchstraff men som kommentatorerna ansåg korrekt, sökte Wikegård upp Malmös tränare Peter Andersson för att höra dennes åsikt om tacklingen/utvisningen, som för övrigt vevats åtskilliga gånger på tv-skärmen.

Inte en fråga om hur det gått för Jens Olsson, hur han mådde.

Empati var ordet!

 

Av Magnus Månsson - Onsdag 13 mars 17:57

Mina planer var att i går skriva ett blogginlägg med utgångspunkt från måndagens hanbollsmöte mellan HK Malmö och Alingsås, 20—26.

Det kom lite hinder i vägen och så var det plötsligt dags att nervöst följa Hanna Öbergs VM-guldlopp och de andra duktiga svenska tjejernas fina insatser.

Min klubb, Heleneholms IF, hade senare några årsmöten som måste besökas.

Och så hann jag hem för att se två och en halv period av Skånederbyt i ishockey Malmö Redhawks—Rögle, 3—0, inför en fullsatt Malmö Arena, 12 600  personer.

Det hela resulterade i bristande tid och nya infallsvinklar.

***

Heleneholms årsmöten gick snabbt och problemfritt. Snabbt gick det förvisso men inför alldeles för få medlemmar. Och visst kan det tyckas vara problemfritt. Samtidigt som det blottades oerhört stora problem. Som Heleneholm delar med många, många av landets idrottsföreningar, kanske till och med merparten. Svårigheten att hitta villiga kandidater till styrelseposterna.

Heleneholms IF är en stor klubb med över 500 medlemmar. Likväl fick man tumma något på reglerna och välja in färre styrelsepersoner än vad stadgarna föreskriver.

Ledarproblematiken är svensk idrotts stora bekymmer. De som driver föreningarna är oftast också äldre personer.

***

Ishockeymatchen visar derbynas publika betydelse i svensk idrott. De 12 600 i Arenan var väl cirka dubbelt så många som en match i serielunken?  Matchen var viktig för båda parter. Det betydde naturligtvis mycket. Men ändå.

***

I en idrott med på vissa orter publikproblem gäller det att värna om de möjligheter till derbyn som finns. Som handbollen i Skåne. Det är derbyna som lockar. Jag har pläderat för en tiolagshandbollsliga med fyra inbördes möten.

I måndags var det drygt 900 åskådare i Baltiskan, den högsta publiksiffran den här säsongen för HK Malmö undantagandes Skånederbyna. Och det var ändå en betydelsefull match för båda lagen. Slutspelshistoriken ger ju också mötena mellan HK och Alingsås ett visst mått av derby. Men inte ens detta räcker för att locka 1 000 personer.

***

Efter matchen menade många – och till viss del understruket i media –   att HK:s usla insats berodde på fredagens urladdning i fredagens segermatch mot IFK Kristianstad.

Jag menar att det är skitsnack. Vi talar elitidrott! I ett mästerskap kommer matcherna så här tätt. Vad är det för spelare som inte kan mobilisera vilja i en viktig match på hemmabana.

Och se på de svenska tjejerna, med och utan gevär, i skidspåren! De känner sig inte nöjda med en enstaka bra insats.

***

Jag har sett HK:s unge Tim Hilding i några korta inhopp i ligan, oftast i lägen, då matchen är ”körd” i någondera riktningen. Och också noterat att han i division 2 och JSM i öser in mål. Förvisso på en annan nivå än Handbollsligan.

Men jag är nyfiken på att se honom i skarpt läge inom kort. Speciellt efter hans spel i måndags.

***

Under de tre senaste säsongerna har Alingsås tappat uppemot ett tiotal spelare av landslagsklass. Likväl finns laget år efter år med i kampen om minst en semifinalplats. Mikael Franzén, landets främste lagbyggare?

***

Jag följer handbollen genom bland annat HK Malmös hemsida. Ännu har jag inte sett något referat från måndagsförlusten. Och om jag inte missminner mig var det likadant vid ett tidigare nederlag. Vad ger det för signaler?

***

Och strax dags att se Sävehof—HK Malmö på C More. HK på dubbel revanschjakt, dels för höstnederlaget mot Partillelaget och dels för måndagsinsatsen.

 

Av Magnus Månsson - Lördag 5 jan 19:24

Ishockey är inte den sport jag har bäst koll på.

Läser förstås med viss behållning alla krönikor och analyser av Sydsvenskans Kent Leijon Jönsson, som för övrigt har ett intressant språk.

Och man kan aldrig undvika rubrikerna om alla allvarliga skador, som kommit genom våldsamheter och ojuste spel. Med påföljden böter och avstängningar av varierad storlek och längd för förövaren.

En följetong är också alla tillfälliga lån över en match/en dag. En match för Redhawks i SHL en dagen, så nästa dag spel i Panterns allsvenska lag, för att kanske någon dag senare åter lira för Redhawks. Jag kan inte regelverket, men på något sätt känns det som om bestämmelserna kommit till för att man vet att det kommer att bli många skador och avstängningar. Inga klubbar har tillräckligt breda trupper för en bibehållen kvalitet med för många avbräck. Man måste låna/hyra in.

Det inbyggda tuffa, intensiva spelet och det täta matchandet med få tillfällen för nödvändiga återhämtningsperioder ger trötta spelare. Trötta spelare är skadebenägna. Trötta spelare tänker inte alltid klart, därav de många överilade tacklingarna och andra övergrepp.

Ishockeyn har själv bäddat för många av de negativa rubrikerna. Elitspelarna är offer – förvisso välbetalda – för ett tävlingssystem där ekonomin styr.

Jag ser hockey på tv då och då. Sällan en hel match. Går gärna in i slutet. Det finns en inneboende dramatik i slutskedena av de jämna matcherna. Det är mycket slump vid målen så allt kan hända ända ”in i kaklet”. Har man något favoritlag är det lätt att fascineras. Det syns inte minst i Allsvenskan, nivå 2, där lagen (Malmöklubben Pantern undantaget) har anmärkningsvärt höga publiksiffror. I snitt klart bättre än fotbollens Superetta.

Den senaste tiden har en hel uppmärksammade incidenter inträffat i hockeyvärlden med allvarliga skador. Men vilket ansvar tar tränarna? För någon dag sedan såg jag en spelare tackla in en spelare i sargen, just en sådan tackling man vill beivra. Det blev två minuters utvisning. ”Bara” vill jag tillägga. Men vilket liv det blev hos den utvisades tränare!

I sådana situationer tvivlar jag på idrotten, i alla fall på elitidrotten.

Och till slut de löjliga slagsmålen. Sådana hör inte hemma i sportens värld.

Men det är ofarligt att börja fightas. Den som försvarar sig får ju samma straff.

Här visar domarna en extrem feghet. Den som inleder löjligheterna skall självfallet straffas hårdare. Eller?

***

I morgon kan jag tänka mig gå och se hockey. Pantern möter Västervik i den nyrenoverade Isstadion.

 

 

Av Magnus Månsson - 20 maj 2018 12:28

I kväll är det VM-final i ishockey.

Hockey-VM tidigare en av idrottslivets höjdpunkter. Tidigare, det vill säga när turneringen spelades under en årstid som hade några likheter med vinter, missade jag sällan någon av Tre Kronors matcher. I år har jag inte sett en enda match. Orkar jag mer idrottskonsumtion efter att via tv sett de två allsvenska toppmatcherna (nåja, en i alla fall) i fotboll Hammarby—AIK och MFF—Häcken (tvåa i båda till oddset 7,68) lär jag bli kvar i tv-fåtöljen och se finalen mellan Sverige och Schweiz. Utan att troligen känna igen en enda svensk spelare, än mindre någon schweizare.

Med ganska stor säkerhet vet jag namnen på alla de 50 fotbollsspelare som kommer att medverka i Stockholm och i Malmö. Just igenkänningsfaktorn gör att jag nördigt följer den allsvenska fotbollen intensivt.

***

Nåväl, jag har full förståelse för fascinationen för ishockey, tempot, intensiteten, de tuffa tacklingarna, skickligheten på skridskorna och klubbhanteringen. Bland annat.

Att sporten även fångar massorna i Danmarks-VM är ett bevis, om något, på hockeyns stora dragningskraft.

***

I morse hajade jag dock till när jag i Sydsvenskan läste Kent Leijon Jönssons krönika (det finns många sportkrönikörer på tidningen numera), när han konstaterade att i årets svenska VM-lag endast fanns tre spelare som vann guldet 2017. Kent, som är den ende ishockeykrönikör jag regelbundet läser och dessutom har behållning av, menar att detta vittnar om en enorm blågul bredd. Så är det.

Samtidigt kan man fråga sig på vilken nivå? Givetvis är det världsklass vi talar om. Men är det samtidigt inte ett bevis på hur tunn toppbredden är inom världsishockeyn? Med i stort två olika lag kan Sverige bli världsmästare två år i rad. Dessutom finns det väl underlag för ett ”tredje lag”, byggt på spelare som lämnat återbud av olika skäl.

Lite hårdraget – och teoretiskt – skulle det innebära att Sverige skulle kunna ställa upp med tre medaljkandidatlag i VM. Är det ett bevis på ”en enorm blågul bredd” eller på en tunn världstopp?

Jag ställer bara frågan. Men ger en antydan om min åsikt: Är det rimligt att Sverige nu har en generation av spelare med ett 60-tal som tillhör världens främsta?

Av Magnus Månsson - 2 maj 2018 13:16

Tre handbollsmatcher återstår på det inhemska handbollsprogrammet.

På damsidan blir det en repris på SM-finalen från förra året, H 65 Höör mot Sävehof, på herrsidan kan det också bli en repris. IFK Kristianstad är klart för finalspel i Göteborg, Alingsås kan bli det vid vinst i kväll mot HK Malmö.

Spekulationerna överlåter jag till andra.

Jag har sett många av slutspelsmötena. Det som gjort mig fundersman är att experterna i tv, oftast med gedigen erfarenhet från aktivt spel på hög nivå, menar att i ett slutspel skall tuffare/hårdare tag vara tillåtet. Det innebär i klartext att domarna inte skall beivra alla ojustheter – eller utdöma mildare straff -- och att smågruffen mellan spelarna skall passera utan åtgärd,

Vill den trogna handbollsallmänheteten ha det så? Sporten i sig med alla närkontakter är tillräckligt fysisk. Nivån är lagom.

Och inte vill handbollen se dessa löjliga sandlådeishockeyslagsmål, som förekom i de flesta av SHL:s slutspelsmatcher.

Nej, håll stilen!

Handbollen är tillräckligt svårbedömt som den är nu.

Jag vill i alla fall inte se en annorlunda regelbok i de avgörande matcherna än den som funnits tidigare under spelåret.

Låt det resonemanget vara förbehållet ishockeyns tv-experter. Ishockey, det vill jag poängtera, är på många sätt attraktiv. Utan den extra hårdhet som ger så många skador.

 

Av Magnus Månsson - 3 april 2018 18:47

Det börjar bli tunt på favorithyllan.

Först Jerry Williams och i dag Lill-Babs.

Det är fortfarande ett klart minne, en sommarkväll i Surbrunnsparken i Ystad i mitten av 1950-talet. Lill-Babs besökte Ystad. Det var fullt kring scenen. En blyg tonåring beundrade mer än hennes sång. Hon hade utstrålning.

Precis som Jerry Williams, som jag bland annat såg och hörde när han besökte Malmö arena för något år sedan.

Tänk vilken vitalitet de båda hade ända fram till slutet! Den var beundransvärd.

Härliga minnen av två personligheter.

***

Vädret förhindrade tyvärr en tur på den skånska konstrundan. Det gav tid till en del timmar – för många faktiskt – med sport i tv.

Såg bland annat första semifinalen i hockey mellan Växjö och Malmö. Spännande visst, jämnt i målprotokollet, och då vet man aldrig vilken väg en puck tar. Har tidigare sett några andra slutspelsmatcher. Och då kommer avarterna fram, de löjliga slagsmålen utan något straff. Men var drar man gränserna? Växjös Daniel Rahimi knockade Malmös Fredrik Händemark med en klockren träff. Rahimi riskerar nu avstängning. Mitt allmänna idrottsrättsligatänkande säger: Givetvis. Samtidigt, skall han straffas för att han får in en fullträff som ”alla andra” hoppats att de fått? Negligerar man alla de löjliga klungslagsmålen utan någon åtgärd alls, kan man inte ge någon eller några matchers avstängning för att någon är en ”bättre boxare”.

Stämma i bäcken framför i ån. Gammal moralist, okej, det pallar jag för. Det som är röda kort och avstängningar i andra idrotter får inte bli en straffri bagatell i ishockey.

En ishockeymatch blir inte intressantare för att den innehåller regelvidriga slagsmål.

För en sann idrottsvän höjs värdet om man håller sig till reglerna.

***

De båda kvällstidningarna utnämnde honom till Bäst på plan. CMores kunnige expert Anders Andersson berömde honom. Men Sydsvenskans betygsjury tyckte att Alexander Jeremejeff var högst medelmåttig i mötet Elfsborg—Malmö FF och gav honom en ”mesig” tvåa på femgradig skala.

Nu såg jag matchen och har min uppfattning klar. Och vem jag skall lita på i framtiden. Men det visste jag förresten redan.


Presentation

Fråga mig

21 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15 16 17 18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se