Det blev mycket slutspelshandboll i går.

Medger att jag skippade liveidrott framför möjligheten att se nästan två hela matcher via tv. Nördigt måhända, men jag fick mig till livs två spännande möten. Kvaliteten kan vi lämna därhän. Ett plus för handbollen – vid jämna matcher -- är de många målen. Två, tre bollars överläge är ingen säker marginal.  I Baltiska hallen hann HK Malmö med 46 avslut, Sävehof 37, totalt 83 skott mot mål. HK vann med 25—23.

I en ishockeymatch har de båda lagen totalt ofta mellan 50 och 60 skott PÅ mål. Hur många utanför redovisas mig veterligen inte. Kan man anta att i ishockey det också avlossa ungefär 80 skott mot mål. Med andra ord en markant skillnad i effektivitet. Jag är fullt medveten om skillnaden i storlek på målen och målvaktsskydden. Samtidigt är det något primitivt i ishockeyns taktik ”in med pucken framför kassen och sen får vi se vad som händer.”

I gengäld kan jag förstå fascinationen i ishockeyn. Precis som i handboll har alla skott mot mål en möjlighet att resultera. Låt vara att slumpen inverkar i så mycket högre grad i hockeyn. Trots att antalet mål är mycket färre i ishockey är det alltför ofta – i min idrottsvärld – som man som åskådare inte uppfattar att, eller hur, ett mål kommit till. ”Skymningar” och allmän trängsel är orsaken.

Därför är handboll min favoritbollsport vintertid i Malmö.

Vilket inte hindrar att jag kommer att ägna kvällen åt att via tv följa Redhawks mot Västra Frölunda.

***

Från dessa kvasifilosofiska funderingar åter till handboll.

Jag har skrivit det tidigare många gånger: Handboll måste vara bland det svåraste som finns att döma i bollsportsväg med sina oklara gränsdragningar mellan frikast, gult kort, straffkast eller ingen signal alls. Det är inte heller rättvist att hemma i fåtöljen, ofta med hjälp av en repris, dissekera enskilda domslut.

Men att se två matcher i följd – och delar av en tredje – visade på hur de olika domarparen ser på liknande förseelser. Jag skall inte ge några exempel. Tyvärr fanns åtskilliga. Det är frustrerande för alla parter, kanske inte minst för spelarna. Jag säger inte att domarna var dåliga. De har generellt sett en omöjlig uppgift. Samtidigt måste domarkåren prata sig samman. Differenserna var för stora.  

Elitishockey har fyra domare, elitbasket tre, den svåraste, handbollen, två.

Alla, tränare, spelare, ledare och massmedia, såg fram mot SM-slutspelet i handboll.

Alla, men inte publiken.

Tre av de fyra hemmalagen i första kvartsfinalen hade lägre publikantal än snittet i grundserien. IFK Kristianstad 4 316 mot 4 481, Alingsås 1 368 mot 1 664, Lugi 1 325 mot 1 542. Undantaget var HK Malmö som hade 27 åskådare fler (1 208) än gundseriesnittet på 1 181. I den senare siffran ingår förstås de 2 487, som såg gratisentrématchen mot Ricoh. (Ett HK Malmö-initiativ för Barncancerfonden som, är värd all uppskattning.) Utan den fina publiksiffran hade även HK Malmö redovisat en negativ siffra.

Oroande!

Nu kan det vända. Det kan ju mycket väl bli fyra skånska lag i semifinal – den skånska drömmen – och det borde rimligtvis innebära om inte fulla hus så i alla fall välbesatta.

***

Det finns olika teorier om det lilla intresset. En kan vara genomsnittsåskådarens fullständiga okunnighet om motståndarna. Det skrivs i Malmötidningarna inte ett enda ord (inte många i alla fall) varken före eller efter matcherna om de profiler som finns hos Malmös och Lugis gäster. Motståndarna blir en anonym massa. Inte ens alla duktiga spelare i Ystads IF är igenkända av genomsnittsåskådaren i Baltiska hallen. Många har inte ens hört talas om dem.

Jag inbillar mig att man någon gång fick läsa något om alla de talanger som finns i HK:s och Lugis konkurrenter hade detta lockat till ett läktarbesök.

Gammalmodigt, mossigt tänkande i dessa tider av kris inom tidningsvärlden?

Måhända. Men jag tror inte jag är ensam om att vilja läsa mer om gästande lag.

***

Det är samma fenomen när det gäller Malmö FF och fotbollen. Man kan läsa ett helt uppslag och mer efter en match utan att någon motståndare ens nämns vid namn. Och hur ofta ser man numera ett reportage inför en match om en gästande spelare?

***

I dagens Sydsvenska bryter ishockeyskribenten/experten Kent Leijon Jönsson mönstret – han har gjort det tidigare – och skriver lovord om Frölundas jättetalang Rasmus Dahlin.

Hade inte den irriterande torrhostan levt vidare, hade Kents krönika lockat mig ut till Arenan för att se MIF—Frölunda.

***

 Liknande uppslag finns självfallet inom handbollens värld.
Men det fordras förstås både intresse – och kunskap.

Hajade till inför en rad i tidningen i går:

Malmö Redhawks tar tillbaka Marcus Sylvegård.

I och för sig inget underligt i den underliga spelarkarusell som råder inom ishockeyn. Men så såg jag att det var IK Oskarshamn han hämtas tillbaka ifrån. Ett Oskarshamn som i kväll spelar match mot Leksand för att få ett direkt avgörande mot Mora för att nå SHL.

Marcus Sylvegård måste vara en duktig spelare eftersom han kallas in till ett lag i inledningen av SM-slutspelet. Då hade han väl mer än väl behövts i SHL-kvalande Oskarshamn?

Jag förstår inte hur man kan utforma ett kontrakt så att man kan tappa en av sina mest använda spelare inför så avgörande matcher.

Sylvegård junior har den här säsongen spelat 25 matcher för Malmö, 21 för Oskarshamn. Jag inbillar mig att han är viktigare för smålänningarna än för MIF.

Hur tänker man i Oskarshamn? Här har man uppenbarligen hjälpt Malmö med att hålla i gång en marginalspelare på en elitnivå men i en kanske avgörande matchserie kan man inte använda honom. Eller det kan man kanske?

Det finns ju exempel på spelare som ena dagen representerat Redhawks, den andra Pantern.

Ishockeyns representationsregler blir jag aldrig riktigt klok på.

Hur många spelare har för övrigt spelat för mer än en SHL-klubb den här säsongen? Och hur många ha lirat både i SHL och Allsvenskan?

37 spelare har medverkat i Oskarshamns seriematcher den här säsongen, 39 i Pantern. Detta som ett exempel.

I SHL har Malmö och Rögle använt 40 spelare var, flest av alla, marginellt förvisso, men ändå.

En sportchef i ishockey har att göra.

Hockeyallsvenskan är avslutad.

Efter 52 omgångar.

Sluttabellen är märklig.

Av de fjorton lagen är det endast tätduon Timrå och Leksand, som tagit full pott, tre poäng, i minst hälften i matcherna. Till yttermeravisso har de båda lagen vunnit ”bara” precis hälften av sina matcher, 26. Det innebär i sin tur att de förlorat poäng vid lika många tillfällen.

Jag har naturligtvis ingen aning om något sådan inträffat på så pass hög nivå i någon idrott tidigare. För det här innebär samtidigt att alla de andra tolv lagen tappat poäng i mer än hälften av sina matcher.

I gengäld har de två kvallagen på de sista platserna, Västervik och Troja-Ljungby, spelat till sig poäng vid fler än hälften av tillfällena.

En slutsats är given: De flesta av matcherna har varit dramatiska och spännande med många avgöranden på övertid eller på straffar. Det är bara Malmöpubliken som inte attraherats av denna ovisshet. Panterns publiksnitt är smått genant.

En fråga man kan ställa är förstås också: Denna extrema jämnhet, beror den på att svensk ishockey har en imponerande bredd?

Eller är det tvärtom? Det rör sig trots allt om nivå 2.

Jag har inget svar. Ställer bara frågan.

Varför nedvärderar ishockeyexperterna sin egen idrott?

Varje gång Tre Kronor i en kvartsfinal i ett mästerskap förlorar mot ett lag som inte tillhör ”De sex stora” plockar man fram fiaskostämpeln. Som efter OS-förlusten mot Tyskland.

Två gravallvarliga profiler, Peter Forsberg och Calle Johansson, satt i tv-studion i mörka kostymer och analyserade det svenska spelet. Det var mycket negativt i kommentarerna. Många tidningar var inte sämre.

Men tydligen är inte ishockeyvärlden större än att en kvartsfinalförlust mot Tyskland hamnar i fiaskofacket. Det tycker jag är ett bevis på hur liten ishockeyn faktiskt är i ett världsperspektiv.

I vilken annan av de större lagsbollsporterna klassar man en förlust i en kvartsfinalplats som fiasko

En annan mer nyanserad journalist menade att Tysklands vinst var ett bevis på att landslagshockeyn breddats. Förhoppningsvis är det så. För visst är det lite av inavel i den europeiska landslagshockeyn. Under 2016, bortsett för VM, mötte Sverige Finland sju gånger, Ryssland fem och Tjeckien 3. Okej, Tre Kronor spelade också två matcher vardera mot Tyskland och Schweiz.

Jag menar dock att ett bredare utbyte hade gynnat hockeyn.

Det har blivit några ishockeymatcher från SHL den senaste tiden.

Inte live, utan via tv. Oftast inte hela matchen, någon period då och då. Mestadels när en handbollsmatch är slutspelad.

Det finns detaljer i ishockey som fascinerar, skridskoåkningen, tempot, ”biljardförmågan” att utnyttja sargen vid passningar, intensiteten och målvakternas reaktionsförmåga med ”plocken”. Detta bland annat.

Men så kommer – i alla fall alltför ofta – antiklimax.

Målet.

I min värld alltför ofta utan de kombinationer som ger andra lagsporter det där lilla extra.

Slumpen spelar för stor roll. Plötsligt sträcks några klubbor i luften. Pucken har träffat någon eller något på sin väg mot kassen. Få har en klar bild om hur det gått till. Inte ens tv-repriserna ger ett snabbt enkelt svar. Det är lite för mycket av ”sparka och spring” i avgörande moment.

Det är som en vän en gång uttryckte det: ”Det lag som skapar flest ”slumpar” framför mål vinner.”

Det är lite synd för det finns så mycket positiva ingredienser i ishockeyn. Speciellt som de glyttiga slagsmålen verkar ha minskat.

***

Det går inte att tala om hockey i Malmö utan att komma in på Pantern. Sydsvenskan redogjorde för en tid sedan om de ekonomiska turerna och hur privat ekonomi gjorde att klubben kan fortsätta sin dyra verksamhet.

Panterns situation visar hur svårt det är för ”andraklubbar” att hävda sig i den här stan. Med svenska mått är Malmö en storstad. Likväl finns det bara plats för en elitklubb per idrott. Finns det mer än damfotbollen. LB 07 och FC Rosengård, som har två elitlag/elitaktiva? Möjligen badmintonen med MBK och Aura, nu förvisso också någon nivå under den under sportens storhetstid i Malmö.

***

Med sitt intensiva spelprogram är det självfallet svårt att undvika kollisioner. Men att lägga det heta Skånederbyt Redhawks—Rögle samtidigt med en hemmamatch för Pantern är en grov planeringsmiss. 100 åskådare mer eller mindre räddar inte en usel ekonomi men det lär finnas åtskilliga små hål att fylla några 10 000 kronor med.

***

Det mest imponerande med Pantern är den idrottsliga prestationen. Att ett lågbudgetlag kan kriga i toppen av Allsvenskan, som av experter rankas som bättre än högstaligan i många bra ishockeyländer, är synnerligen anmärkningsvärt.

Speciellt som laget lånar ut, eller till och med säljer, sina främsta spelare till främst Redhawks men även övriga SHL-klubbar. I retur får Pantern spelare som inte håller SHL-klass. För så måste det väl vara. Och helt omöjligt är det inte att Pantern till hösten spelar just i SHL.

Är detta ett bevis på en stark bredd i svensk topphockey? Eller tvärtom, en svag topp?

Jag vet inte. Jag ställer bara frågan.

Det finns statistik på det mesta.

Inte minst inom idrottens värld.

Visst finns det intressanta detaljer att plocka fram men mycket är helt ointressant, annat helt missvisande.

Som det där med bollinnehavet i en fotbollsmatch. Det viktiga är ju vad man gör med bollen. Att dutta runt med bollen i egna försvarslinjen under någon halvminut eller mer är i sig inget värdefullt. Kanske dock i ett slutskede, då laget skall försvara sin/a poäng.

Men så är det där med assistpoäng vid mål. Passningen kan ju vara hur genial som helst men förvaltar inte mottagaren den med mål som följd, blir det inga assistpoäng. Eller tvärtom. Som i går när MFF:s Pawel Cibicki med ett konstmål förvaltar Markus Rosenbergs usla passning, bollen hamnar bakom Cibicki, till 2—0 för MFF. Rosenbergs miss blev ett plus.

Det är ju också ofta så, att det som bäddar för mål inte enbart är den sista passningen utan den viktigaste är kanske den näst sista eller ibland även ännu fler. Utan att leverantörerna föräras någon som helst kredit i det officiella protokollet.

***

Ishockeyn är lite mer generöst i sin assiststatistik. Där kan mer än en spelare få poäng. Men där kan man också få poäng om man på måfå slår in en puck mot kassen och pucken studsar hit och dit och till slut hamnar i målet.

***

Handbollen för också noggrann statistik.

Den förstår jag mig inte helt på.

Assistligan är behäftad med samma fel som fotbollens: Förvaltas inte den frispelande passningen till mål, blir det inget plus i protokollet.

Man bedömer även den totala insatsen för varje spelare som varit inne på plan. Försvarsspelet – enligt alla tränare grunden för en lyckosam match – betygssätt inte om det nu inte blir någon utvisning. Då blir det minus.

Och målvakterna får inte alltid de räddningar de gör sig tillgodoräknade. En ”dubbelräddning” – det mest spektakulära och det mest uppskattade – ger

bare en notering. Inte heller en parad på ett avslut ger plus, om motståndaren i efterhand får ett ”fördelsfrikast”.

Det finns fler funderingar kring handbollens olika statistiklistor.

***

Den amerikanske författaren Mark Twain uttryckte det en gång så här: Det finns lögn, förbannad lögn och statistik.

Kanske att hårdra det hela. Men en miss kan ju faktiskt bli ett plus. Som i Halmstad i går.

Ishockey tillhör inte mina favoritidrotter.

Visst, själv en minst sagt usel skridskoåkare, beundrat jag givetvis spelarnas åkskicklighet i högt tempo och förmåga att motstå de rejäla tacklingarna.

Och målvakternas fantastiska förmåga att i ”plocken” fånga de skott som mina gamla ögon inte ens kan uppfatta.

Men så är det det där med slumpen, tillfälligheterna, marginalerna. Visst marginaler finns i alla idrotter. Efter en uddamålsseger i handboll är det exempelvis lätt att peka på en enskild händelse. Men i hockey spelar man för att skapa så många tillfälligheter, “slumpar”, framför motståndarkassen som möjligt. Mitt påstående vidimeras av intervjuade spelare och alla de tv-experter som på frågan om hur ett lag skall vända en match oftast svarar: Man måste få ett större tryck mot målet, störa målvakten, fixa styrningar, mer trafik kring målområdet (detta kallas på ishockeyspråk, skapa ”skymning”).

 Det talas sällan om högre passningstempo, om större rörlighet, om fler kombinationer. Nej, mer tryck och så ligger ett stort antal spelare i en enda röra kring målet. Och ingen ser pucken, och ingen vet om det är mål eller inte förrän en långdragen videogranskning ger besked.

Att se ett mål och hur det går till är kryddan i bollsporterna.  I hockey måste man se tv-repriserna för att få besked. Inte ens på plats ser man alltid vad som händer.

Och så är det alla de där löjliga slagsmålen utan straffpåföljd. Jag har svårt att förlika mig att knytnävsträffar i ansiktet inte skall bestraffas. I min idealistiska värld är detta ofattbart.

Liksom att det skall finnas en annan bedömningsnivå i slutspelet än i grundserien. Ojuste spel får inte hindra kreativitet och allmän spelintelligens.

***

Dessa invändningar till trots: Lördagens idrottsliga behållning i tv-fåtöljen var kvartsfinalen i hockey mellan Växjö och Malmö. Där fanns nerv, intensitet, spänning, inga oviktiga ingredienser i en idrottsupplevelse.

***

Till skillnad till VM-kvalmatchen Sverige—Vitryssland. Det var trögt och oengagerat. 4—0 var säkert, men också fyra mål som ur vitrysk synvinkel var ”onödiga” eller diskutabla. Den svenska straffen var självklar men orsakad i helt ofarligt läge, fummelmålet behöver man väl knappast diskutera, hela bollen var näppeligen över linjen vid 3—0 och nog luktade fyran offside.

Trots lovorden i texterna, visade tidningarnas betyg vilken medelmåttig insats det svenska laget presterade.

Bäste svensk i mitt tycke var Oscar Hiljemark. Hårt arbete över hela planen, den fina uppfattningen vid passningen till 4—0 och dessutom ”bakomryggenklackpassningen”, som friställde Toivonen (?) som dock missade.

Det för tanken till den statistik över assists, som förs i olika sporter. Den är inte rättvisande. Den förutsätter att den frispelade gör mål oavsett hur genial passningen än är. Därför intresserar en sådan statistik inte mig, vilken idrott det än må vara.