Det har blivit en del Redhawks-matcher nu på sistone, både live och via tv.

När nu matcherna gäller något efter den långa transportsträckan ökas intresset. Jag vill naturligtvis att det skall spelas SHL-hockey i Malmö med tanke på de stora intresset i regionen och kanske än mer för Percys skull. Det vore hemskt för nöjeslivet i Skåne om det inte blev ekonomi i Arenan. Efter vad jag förstått är Redhawks matcher en av de ekonomiska grundpelarna.

***

Jag erkänner oförbehållsamt att jag inte begriper mig helt på hockeyns mysterier. Vad innebär egentligen “överbelastning”?

I de tre senaste förlustmatcherna mot Karlskrona, Västerås och Rögle har den här trion i mina ögon haft det klart bästa passningsspelet, de flesta isvinnande kombinationerna och skaffat sig de flesta målchanserna baserade på bra teknik, spelintelligens och snabbhet. Jag menar att Redhawksförlusterna berott på att motståndarna helt enkelt varit bättre.

I min bok saknar Malmölaget för mycket för att vara stabilt på toppnivå.

Vilket inte hindrar att laget om någon månad har status som ett SHL-lag. I en idrott där slumpen spelar så stor roll är det inte alltid det bästa laget som vinner i en cupbetonad kort serie med åtföljande play-off.

***

Om det blir SHL 2015/2016 lär spelaromsättningen bli stor. Som vanligt. Men Redhawks är inte ensamt om att skifta spelare i parti och minut. Så fungerar ishockeyn med sina generösa övergångsregler. Övergångarna inför ett spelår i SHL är lika många som i den skånska småklubbsvärlden i fotboll.

Även om jag ogillar bristen på kontinuitet i ishockeyn och ofoget ned korttidslån på några matcher, så menar jag att Malmöklubben fått oförskyllt mycket kritik av en oinvigd allmänhet. Det finns många liknade exempel.

***

Avslutningsvis får Jakob Lilja, Röglespelaren, som däckade Jens Olsson med en klubba i nacken, ett så långt straff att han redan nu kan börja förbereda sig för nästa säsong. För hockeyns trovärdighet borde Lilja inte få spela mer den här säsongen.

***

En sak till förresten. Vet ni vad “Ängelholmsdubbeln” på Lången gav, en två på ishockeyderbyt och en tvåa på fotbollsmatchen i Svenska cupen? Jag vet.

Det här är en uppföljning av gårdagens inägg om journalistik och skid-VM.

I tv var i går Anders Blomquist kritisk mot de svenska åkarnas taktik. Det kan man givetvis ha synpunkter på. Blomquist vill i sin optimism så gärna att det skall gå bra för svenskarna i den sport han älskar att han i sin besvikelse glömmer att även konkurrenterna vill åka taktiskt och att det hårdraget är bara en som har det perfekta upplägget, ettan.

Anders med sin egna långa erfarenhet av långlopp vet naturligtvis också att det är tillfälligheter som gör att en planerad disposition ibland måste ändras. Detta kanske till och med åtskilliga gånger.

Nåväl.

Det som irriterade mig mest var de journalister som gav sig på Marcus Hellner och konfronterade honom med: “Anders Blomquist sa i tv att du använde fel taktik”.

Vad fegt och osjälvständigt att inte ha en egen åsikt utan att behöva gömma sig bakom en kollega.

Varför inte själv säga: “Jag tyckte du använde fel taktik.”

Nej, nu fick man en ny kontroversiell, negativ rubrik, Blomquist versus Hellner.

Tydligen Expressen mantra denna skidsäsong.

***

Jag hann även med ett besök vid hockeymatchen Redhawks--Karlskrona, 3--5.

Vad snabbt det går i idrottens värld. Som nu för Malmömålvakten Niko Hovinen, för några dagar sedan nästan omutlig, i går högst medelmåttig.

Såg matchen från en plats högt uppe med en perfekt överblick i denna fantastiska Arena (tack, Percy!).

Mitt ovana hockeyöga såg då att Blekingelaget hade klart bättre linjer i sitt spel, utnyttjade ytorna bättre och hade ett spel som tilltalar mitt mer vana bollspelsöga.

Med det stora intresset det finns för hockey i Malmöregionen unnar man givetvis publiken att få se SHL-hockey i Arenan.

Men givetvis då på idrottsliga grunder och inte på grund av publikkapaciteten.

Skrota förslaget om att det måste finnas plats för ett visst antal personer för att få spela i SHL!

Det heter att en bra målvakt är halva laget.

Ibland kanske till och med lite mer.

De två senaste dagarna har jag sett två Malmömålvakter, som på sitt sätt ger någon rättvisa till denna lilla överdrift, HK Malmös Nebosja Simic och Redhawks Niko Hovinen.

Det var Simic, som räddade HK från att komma i underläge i inledningen av mötet mot Guif och när Eskilstunalaget var på gång spikade Simic åter igen sitt mål.

Att Redhawks hade 2--0 efter två perioder mot Mora var nästan helt Hovinens förtjänst. Stundom var Malmölaget utspelat. Jag såg inte hela slutperioden. Ishockey utan spänning är inte min likör. 1--7 är i sig ofattbara siffror, sett efter två perioder. Men visar också på idrottens brist på logik.

Därför är det naturligtvis sällsynt dumt att sticka ut hakan och påstå att Simics och Hovinens insatser i onsdags och torsdags var avgörande för att HK Malmö i och Malmö Redhawks når sina primära mål, handbollens slutspel respektive avgörande play off-matcher till ishockeyns SHL.

Efter att ha sett i stort alla HK:s matcher känns det som om det är ett måste att Simic vinner “målvaktsmatchen” om det skall gå vägen för HK. Som det nu varit vid de tre vinsterna efter VM-uppehållet. Även om Adam Lönns och Linus Perssons återkomst givetvis också starkt bidragit till den förlustfria sviten.

Det har blivit ytterligare en och annan handbollsmatch sedan mitt senaste inlägg.

Alla i tv och det är kanske inte helt rättvist att diskutera domarinsatserna med denna bakgrund. Det är ju lätt att sitta i en skön fåtölj och ha åsikter. Men åsikterna grundar sig på en längre erfarenhet.

Jag har snöat in mig på arbetet kring målgårdslinjen, en handbollsplans viktigaste linje, som inte får beträdas varken offensivt eller defensivt. Finns det någon regel där bedömningarna skiljer sig så? Ibland blåser domarna straff för att en försvararhäl beträder linjen, ibland friar man trots att försvararen är minst en meter inne i förbjudet område. Jag irriterar mig i min insnöade värld.

Såg Redbergslid mot Kristianstad i går -- i tv med repriser, jag medger -- men det fanns i min handbollsvärld sex tillfällen då de ett straffkast hade varit berättgat. I stället blev det ett sketet frikast.

I den dramatiska dammatchen mellan Lugi och Sävehof fanns det också tillfällen då domarna blundade när försvararna var långt inne i målgården.

I en svårbedömd idrott kan denna regel inte vara den svåraste att hitta rätt i.

***

När jag nu är inne på klagospåret. I fotboll är domarna snabba att varna för spelsabotage, obstruktion eller tröjdragning. Hur många gånger i en handbollsmatch ser man inte hur en spelvändning förhindras genom en omfamning utan någon annan straffåtgärd än ett frikast? Upp med två fingrar i luften!

***

Och inför obligatoriskt stopp av klockan de sista fem minuterna av matchen vid varje frikast/straffkast ! Allt för att ta bort all godtycklighet från domarna.

***

Efter handbollsmatchen slog jag över till hockeyderbyt mellan Redhawks och Rögle och såg då den omdebatterade situationen mellan Mattias Persson och en av bröderna Bibic.

Jag är ingen expert på ishockeyns regler. Det finns väl inget som heter stürmerfoul i hockeyn men i min handbollsinfluerade värld var det en tydlig sådan när Persson i obalans åkte in i den stillastående Röglespelaren. Vems huvud som hade kraften i skallningen kunde inte jag avgöra.

Nåväl, det som faktiskt upprörde mig var att spelarna efter incidenten inte brydde sig om den skadade Mattias Persson utan lät honom ligga ensam på isen. I stället ägnade spelare och ledare sig åt att skälla på varandra och domarna. Och naturligtvis åt ett löjligt slagsmål utan någon allvarligare påföljd.

Var fanns empatin?

***

Det finns anledningar till att hockeyn inte tillhör mina favoritidrotter. Det finns förstås fascinerade ingredienser i sporten. Det medger jag.

Och så håller jag på Pantern, den lilles strid i en egentligen omöjlig omvärld.

Min grundfilosofi om idrott fick jag under början av 1950-talet, då jag började friidrotta och spela fotboll och bordtennis i organiserad form.

Tidigare hade hade det varit spontanidrott -- men det ordet fanns förstås inte -- som gällt.

Inblick i den stora idrottsvärlden fick jag genom Idrottsbladet tre gånger i veckan, Rekordmagasinet en gång per vecka och så månadstidningen All sport.

Tiderna har onekligen förändrats. Bättre eller sämre? Både ock naturligtvis. Jag skall inte sätta mig till doms över moderna företeelser, men det finns en del jag med min grundinställning har svårt att acceptera.

***

Det som smärtar mest är tendensen inom småklubbsvärlden i fotboll med alla dess övergångar under frimånaden. Det är tio spelare in, tio ut. Ja. det finns klubbar som kan redovisa 20 nya spelare. Många spelare tar frivilligt steget ner både en och två  nivåer i seriesystemet.

Och det kan ju absolut inte röra sig om pengar, för frimånaden gäller ju bara för amatörer (och det är de spelare som får ut mindre än 3 000 kronor/år från klubben, alla ersättningar inräknade). Fan tror förstås att dessa ekonomiska regler gäller.

Nåväl.

Dessa många övergångar är en fara för småklubbarnas fortbestånd. Föreningarna bygger på idealitet och klubbgemenskap. Den finns hos den glesnande skaran av ledare, men när den alltmer försvinner hos spelarna är risken uppenbar att takten på ledaravhoppen ökar.

Antalet klubbar i Malmö har successivt minskat under en längre tid. Orsakerna är givetvis många, men klart är att spelarnas bristande lojalitet är en av de främsta anledningarna. Bara i år försvann seniorlagen från två av Malmös klassiska småklubbar, Håkanstorps BK (bildad 1932) och BK Kick (1926).

Fortsättning lär fortsätta.

***

Tyvärr har bristen på lojalitet spritt sig till damfotbollen. Sjöbo IF kvalificerade sig till division 1 i höstas men under frimånaden försvann i stort hela truppen varför klubben begärde sig ner till division 4.

***

Korttidslånen i exempelvis ishockey är inte heller någon favoritregel. Förvisso är ekonomin styrande i elitidrotten men för att för en eller annan match hyra i en ersättare för en skadad spelare känns i min gamla invanda idrottsvärld lite oschysst. Spelarbredd i en trupp är något som skall belönas.

***

Pingisligan för herrar är delvis ett underligt träd i den svenska idrottsvärlden.

Vad driver några ledare att skaffa resurser för två kineser, en tredje utländsk spelare och en svensk andraklasspelare utan anknytning till orten att spela för deras klubb?

Jag tror inte detta på något sätt gynnar svensk bordtennis och dess utveckling.