Det har blivit en tradition att jag på nyårsaftonförmiddagen är funktionär vid min friidrottsklubb Heleneholms IF:s Sylvesterlopp i Pildammsparken.

Så även i år i det vackra och soliga vädret. Det blev rekord. 444 kom till start, allt från löpare av skånsk elitklass till motionärer med verkligt varierande träningsbakgrund och allt från rutinerade veteraner till barn under de tio tillsammans med mor eller far, eller båda.

Man hade att välja mellan ett varv, 2,7 kilometer, eller två, 5.4 Jag tror att de flesta föredrog de två varven. Har man tagit sig dit, är det väl lika bra att utnyttja tiden.

Sylvesterloppet ger en härlig bild av en ”osynlig” del av den svenska idrotten. ett pretentiöslöst lopp med tidtagning endast för de tio främsta i varje klass. Inga chipps och dyra tidtagarsystem, bara ren löpglädje men med viss prestige kompisar och konkurrenter emellan.

Det är skoj att vara en del av denna gemenskap. Även i en liten roll. Men för att få deltagarna att återkomma är det viktigt att allt klaffar.

Under ett år hjälper till vid ett tiotal tillfällen. Det som oroar är att, rent generellt, funktionärsskaran – och även ledar- och tränarkadern – tenderat att bli ålderstigen. Men den frågan får vi ta en annan gång.

Jag blir i alla fall inspirerad i denna miljö.

***

Har därför beslutat att även blogga under 2020. Som jag skrivit förr, har jag ett behov av att skriva av mig.  Samtidigt har jag ingen aning om hur många besöken är på en privat blogg utan marknadsföring. Intresset för de här anspråkslösa bloggen har i alla fall ökat. En månad för en tid sedan hade den över 1 700 unika besökare och just nu har 77 862 ”klickar” noterats under 2019.

Det är dessa siffror som får mig att fortsätta.

***

2020 är ett nytt decennium. Det är det även åldersmässigt för min del. Det innebär att jag, utan att vara pessimistisk, insett att jag inte kommer att hinna med allt jag vill. Även om mitt närmaste mål är 90, så måste jag prioritera.

Vad jag skall välja bort får jag ta mig en funderare på.

Skriva kommer jag alltså att fortsätta med. Likaså att hjälpa till när idrotten kallar och behöver hjälp med det lilla. Det stora får ungdomarna klara av.

***

Så återstår bara att önska alla läsare

ETT GOTT NYTT ÅR!

Det har varit mycket diskussion om damfotboll i Malmö på sistone.

Malmö FF:s göranden och låtanden ger alltid kommentarer och synpunkter i Malmö. Sen MFF tog över Malmötronen från IFK Malmö även på damsidan i början av 1980-talet har MFF i olika namn, Ld B FC Malmö och FC Rosengård, varit ohotad etta i stan.

Närmast har LB 07 kommit de senaste åren med spel på samma, högsta nivån.

Husie IF hade en framgångsrik period under första decenniet av 2000-talet och var 2007 väldigt nära att nå Allsvenskan.

Om man välvilligt drar en elitgräns vid tredje nivån har förutom MFF, LB 07, IFK och Husie även Kirseberg, Kulladal, Söder, Håkanstorp och Vången haft lag på tredje plattformen. 1980-talet var bredden på toppen helt annat än nu. MFF, IFK, Kirseberg, Kulladal och Söder höll alla till i det som då inte var falsk varudeklaration.
2019 spelade det tredje bästa laget från stan förvisso i division 3, men i realiteten ”femman”. Den vann Lilla Torg, så en viss ljusning kan man förhoppningsvis skönja.

Ett bevis på damfotbollens instabilitet i Malmö är att MFF, IFK, Kirseberg (Malmö City hade lag), Kulladal, Söder, Håkanstorp och Vången, om nu ens klubbarna finns, inte hade någon dam-flickverksamhet 2019.

En slutsats vågar man dra. Seniorbredden var bättre under de sista årtionden av 1900-talet. De äldsta flickserierna var då för 16-åringar, så seniorlagen innehöll förmodligen många äldre tonåringar. Nu finns serier för 17- och 19-årngar med det var endast Rosengård (båda grupperna) och LB 07 (F 19) som hade lag i dessa grupper.

Under mina år som ansvarig för Malmösport på Sydsvenskan förde jag noggrann statistik över utvecklingen inom Malmöfotbollen. Sista året 2004 fanns det nio Malmölag för F 15 och F 16 som spelade seriefotboll, i år fyra. I 13—14-årsklasserna 28 lag år 2005, 2018 endast 16, därav tre sjumannalag.

Slutsatsen är given: Var skall de tre (Rosengård, MFF och LB 07) elitklubbarna hitta sina blivande elitspelare? Redan i år fanns ett 15-tal aktiva med utländskt pass i de två allsvenska lagen. Hur kommer framtiden att se ut? Utlandsimport är dyrt. Reglerna sätter rejäla ekonomiska krav för att ta hit utländska proffs.

Utvecklingen kommer att bli intressant att följa. Men hur utvecklande är det för den totala damfotbollen i Malmö?

***

Några andra noteringar:

1978 avgjordes de första division 1-serierna för damer. De var sex till antalet. IFK Malmö deltog i den södra avdelningen under de tre första åren. När IFK degraderades 1980 tog MFT steget upp och aldrig åkt ut. Något derby blått mot gult i seriesammanhang har alltså aldrig spelats.

Först 1988 blev det en enda allsvensk serie.

***

Malmö FF/LdB FC Malmö/FC Rosengård leder den officiella allsvenska maratontabellen. Kan tyckas märkligt att MFF får tillgodoräkna sig poäng för lag som man inte ville ha inom familjen.

Det blir en grannlaga uppgift för statistikerna att reda ut begreppen, när MFF så småningom åter tar en plats i Allsvenskan.

FC***

 Rosengård har en gedigen grund bakom A-laget. Har ytterligare ett seniorlag och ett lag i vardera F 19 (skandinaviska mästare), F 17, F 16 och F 14 och tre i F 13. Längre redovisar Skåneboll inga tabeller.

LB 07 är betydligt tunnare med luckor i F 17 och F 14.

***

Av ”småklubbarna” är Hyllie IK med seniorlag och fyra ungdomslag främst, följt av Husie IF, ett plus tre.

I väntan på Tomten blev det en stund över.­

Funderade då på den nya situationen för damfotbollen i Malmö i och med Malmö FF:s omdebatterade intåg på scenen.

Har tidigare ifrågasatt om det finns utrymme för två Europasatsande klubbar i stan, FC Rosengård och Malmö FF. Och finns det plats för ett tredje lag med ambition att tillhöra den svenska eliten? Jag tänker naturligtvis på LB 07, som när det inte blev något äktenskap med MFF, förhoppningsvis klarar av sina ekonomiska problem och bibehåller ambitionen att ha ett damelitlag.

Rekryteringsunderlaget i Malmö är klent.

I F 19-klassen fanns i år två lag, två bra sådana, i Rosengård och LB 07, i F 17 hade Rosengård ett lag och i F 16 hade så de båda toppklubbarna också vardera ett lag.

Det var inte bättre/bredare i de yngre årgångarna. I de serier som redovisades i Skånebollen fanns två Malmölag i F 15 (Hyllie och Husie), åtta i F 14 och åtta i F 13. Men då skall man märka att av de åtta lagen i 13-årsklassen är tre för 7-manna. Så tunt är underlaget.

***

Tittar man på de spelartrupper de allsvenska Malmölagen i år presenterade på sina hemsidor hade Rosengård två spelare med en Malmöförening som moderklubb, LB 07 ingen. Närområdet (med gränserna Borgeby, Lund, Skurup, Trelleborg): Rosengård två, LB 07 tio.

Är detta en för tuff slutsats att dra: Malmötjejer varken kan eller vill spela elitfotboll.

Ett måhända för tuff uttalande men kanske något att fundera kring.

I MFF:s omdebatterade trupp finns också endast en spelare från en Malmöklubb, Lilla Torg. Min kunskap om moderklubb för övriga truppmedlemmar är begränsad, så det kan finnas någon Malmötjej ytterligare.

***

MFF har misslyckats med att bygga upp en knatteverksamhet för tjejer. Nu skall man starta lag för flickor i de yngre tonåren. Var hittar man dem?

Mina kontakter i Malmös småklubbsvärld är oroliga: De bästa kommer att lockas över till Malmö FF och skapa oro i en skör verksamhet.

***

I mina ”forskningar” för det här inlägget har jag hittar intressanta detaljer som jag återkommer till.

                                                                      ***

Till slut: En God Jul!

Varhelst några allmänt idrottsintresserade Malmöbor träffas kommer Malmö FF:s damsatsning upp till diskussion.

Min enkla slutsats är: Malmö FF har inte vunnit sympati med sitt agerande.

Vad jag anser, redogjorde jag för för några dar sedan.

Men vad tycker de som dagligen i media följer allt som händer och sker kring MFF? Sydsvenskan, Skånesport.se och Kvällsposten har nyhetsmässigt berättat om spelartruppens sammansättning med 11 plus 2 spelare från Dösjöbro IF. Men inga kommentarer, inga krönikor, inget om Sydsvenskans, Skånesports och Kvällspostens åsikter.

Är jag alltför konspiratorisk när jag menar, att Sydsvenskan, Skånesport.se och

Kvällsposten inte heller gillar MFF:s agerande men med sina MFF-hjärtan avstår att öppet skriva ner sina åsikter.

Så tolkar jag tystnaden.

Artur Bliding, sportchef på Skånska Dagbladet, har i ett flertal krönikor (inte låsta som annars är brukligt i Sk.D) med indignation framfört sina synpunkter och rotat i en härva som verkligen inte är odelat sympatisk. Den läsningen har jag uppskattat.

Det har varit mycket nu. Allt hinns inte med.

Julen närmar sig med allt vad det innebär med sammankomster, det har varit några jubileer, handbolls VM för damer har tagit sin tid och fortfarande finns det olika åtaganden att klara av.

Under en tid har jag funderat över MFF-tränaren Uwe Röslers sorti. Det har skrivits och debatterats i alla dess media från alla synvinklar.

Märkligast av allt är, att poeterna kring MFF trots den dagliga bevakningen inte redovisat den stämning på olika områden som Rösler skapat. Jag befinner mig långt, långt från den vardagen i MFF, har exempelvis aldrig sett någon Rösler-träning, aldrig sett honom live. Jag har aldrig varit i någon som helst kontakt med honom.

Likväl har jag under lång tid, ja, under stora delar av 2019, hört antydningar om det som nu kommit fram i olika media, seriösa som mindre seriösa. Det har rört sig om Uwe Röslers auktoritära ledarstil. De avhopp, eller vad man nu valt att kalla det, som skett, tyder på att mycket inte varit friktionsfritt.

***

Med detta som bakgrund blir då den viktiga frågan: Hur mycket får en tränare/manager bestämma om en förenings organisation, målsättning och ideologi? En tränare/manager som bara finns i klubben ett och ett halvt år. Som Uwe Rösler.

Givetvis måste styrelsen sätta ner foten: Det är vi som bestämmer!

Som Malmö FF nu gjort.

Framlidne MFF-ordföranden Håkan Jeppsson framförde i början av 2018 att klubbens målsättning var att vinna Allsvenskan och kvalificera sig till gruppspel i Europa med en trupp bestående av 50 procent spelare från den egna akademin. En orealistisk målsättning som också blev tidigare tränaren Magnus Pehrssons fall. Det var en liknande trupp han hade att tillgå våren 2018 med påföljden en position långt ner i vårtabellen. När Rösler tillträdde hade han tillgång till Anders Christiansen, Marcus Antonsson, Guillermo Molins och Romain Gall. Nog sagt!

***

MFF lär ha samma sportsliga mål i dag, modifierat med en lägre procentsats akademispelare. Nog så svårt med de ekonomiska krav som finns på långt avancemang i Europa med tanke på den ekonomiska kostym MFF sytt upp.

Det var på detta tåg MFF och Uwe Rösler inte ville åka tillsammans. Detta plus den auktoritära ledarstilen gjorde att en skilsmässa var oundviklig.

Så är min tolkning av ”Rösleraffären”.

MFF gjorde naturligtvis rätt. Det är styrelsen som har det långsiktiga ansvaret.

Turerna har varit många och omdiskuterade.

Ja, tillkomsten av ett damlag i Malmö har väckt diskussion och tänt känslor. ”Idealisterna” jublade, när det extra årsmötet sa nej till ett samgående med krisande LB 07 och en plats i Elitettan. MFF skulle börja från grunden och ta den långa vägen till Europa.

Den har börjat nu. MFF har presenterat en trupp, spelmässigt överkvalificerat för division 4, nivå 6. Minst sagt. 13 av spelarna tillhörde Dösjöbro IF, som i höstas kvalspelade för att nå Elitettan. Med andra ord ett snuddpåelitlag. Att värva ett dussintals spelare från en och samma klubb är anmärkningsvärt och känns osnyggt och har, inte oväntat, kommenterats livligt på sociala medier.

MFF:s vd Niclas Carlnén säger att spelarna frivilligt sökt sig till MFF. Så kan det vara. Men samtidigt har de erbjudits kontrakt, som naturligtvis innebär fördelar som ingen av konkurrenterna på denna nivå är i närheten av. Jag har svårt att tänka mig att damlag i division 2, 3 och 4 över huvud taget har skrivna kontrakt. Skulle vara intressant att veta löneläget för MFF:s division 4-trupp. Något för en seriös yrkesjournalist att undersöka!

Någon sportslig utmaning är det absolut inte. MFF kommer att springa hem sina serier de närmaste säsongerna. Seriespelet kommer inte att bli utvecklande. Förlåt, jag har inget emot korpfotboll, men division 4 och 3 håller ”korpklass”.

***

Truppens åldersstruktur förvånar också. När MFF om fem, sex år blir ett elitlag är merparten av spelarna en bit över 30 år och då knappast av allsvensk klass. Under resans gång måste den kompletteras och föryngras. Erfarenheten säger att det för en nybildad ungdomssektion, som nu den i MFF, tar tio år innan man får fram enstaka elitaktiva. Den vägen kan MFF inte fylla på med tillräcklig kvalité.

Samtidigt kan man förstå att unga talanger i dag inte söker sig till MFF. Spel i ”fyran” är inte attraktivt och utvecklande.

Det finns mycket att undra över, när det gäller MFF:s nysatsning på en damavdelning.

***

Sen kvarstår förstås den fråga jag ställde, när diskussionerna om MFF:s och LB 07:s samgående blev offentliga och målsättningen var att bli ett lag som kunde konkurrera på de europeiska arenorna. Samma mål som Malmörivalen FC Rosengård.

Finns det i Malmö plats för två europeiska toppklubbar med ett svårt sponsorläge, klent publikintresse och dessutom ett tunt rekryteringsunderlag?

Så var det slut, en av idrottsårets främsta tv-underhållningar, ett internationellt mästerskap i handboll.

För damer!

Ok, det kan verka tjatigt att påpeka det där med kön. Men sanningen är att de flesta allmänt idrottsintresserade ofta framför den åsikten. Jag vidhåller min uppfattning. Men vill förtydliga: Det gäller internationellt. Den svenska högsta herrligan är attraktivare än den för damer.

***

VM-finalen mellan Holland (eller Nederländerna om ni nu vill) och Spanien blev sällsynt dramatisk, 30--29. Den avgörande sekvensen kommer att bli omdiskuterad. Var spanjorskan på något sätt inne i målgården och därmed hindrade den holländske målvakten att snabbt få igång en kontring? Får man inte ens sträcka in händerna? Jag vet inte. Har inte hittat något i de regelverk jag haft tillgång till.

Principiellt är jag positiv till att spelsabotage i slutskedet skall straffas hårt, som nu med utvisning och straffkast. Samtidigt: Spelförstörelse, en omfamning före de sista 30 sekunderna före slut för att hindra en snabb motattack renderar bara i ett harmlöst frikast. Proportionerna i straffpåföljd är för stora. I min värld är detta alltför ofta förekommande i handboll. Det har jag noterat många gånger tidigare.

***

Sveriges insats var godkänd. Det har jag också noterat tidigare. Det är väl bara de största optimisterna som hade trott att det skulle bli medalj.

Att Linn Blohm utnämndes till VM:s främsta mittsexa är meriterande för henne och svensk handboll. Välförtjänt.

Sen har jag en hel annan uppfattning än den jury som utsåg turneringens bästa och viktigaste spelare. Hur man kunde undgå Rysslands Anna Vyakireva är oförklarligt. Vi som gillar lirare hade högtidsstunder varje gång hon var involverad i spelet. Hennes register är unikt. Jag har naturligtvis inte ett tillräckligt stort historiskt perspektiv men ställer frågan: Anna Vyakireva måste väl vara en av de bästa damspelare världen sett?

***

 Visst saknas USA och Storbritannien men en VM-turnering i handboll för damer är global. Europa dominerar förvisso, men det är ett stort Europa med Öst och Balkan med i högsta grad – till skillnad från fotbollen – liksom Östasien, ett Afrika på frammarsch och konkurrensdugliga nationer från Sydamerika. För sex år sedan blev Brasilien världsmästare.

***

Jag trivs i sällskap med tv-paret Claes Hellgren/Robert Perlskog. Deras avslappade samtal och kunniga kommentarer är en stark kontrast till de hysteriska reportrarna i främst ishockeyn.

Hellgren/Perlskog kan ibland vara något nationalistiska – men vilka svenska etermediasportjournalister är inte det? Men när Hellgren/Perlskog får kritik för partiskhet från Malmös meste sportkrönikör känns det som det berömda stenkastet i glashuset.

Den förra elitspelaren Johanna Ahlm gjorde kommentatordebut i internationella sammanhang. Hon var kunnig och påläst men alltför pratsam och kritiken mot domarna var oftast för onyanserad. Men det kan bli bra.

Jag hoppar oftast över studiesnacket före, under (pausen) och efter matcherna. Men när jag gör det har jag behållning av Martin Frändesjö och Hanna Fogelström, goda pedagoger.

***

Om en knapp månad är det EM för herrar. Bland annat i Malmö!

Något att se fram mot.

I dag återfick jag tron på handbollen.

Ärligt talat: Riktigt så illa har det inte varit.  Men när man under en period får se en massa tempofattiga matcher med ett destruktivt försvarsspel som naturlig följd och som gett en omöjlig uppgift för domarparen, har handbollshumöret varit lika mörkt som decembervädret.

Samtidigt – det skall inte förglömmas – finns det domarpar som själva satt sig i en situation som de inte behärskat. Både i VM och i de inhemska ligorna.

***

Men att under tidig morgon, förmiddag och vid lunchtid få se tre högklassiga, tempostarka, finessrika VM-möten tillika med överraskande utgångar det hjälpte Lucia att lysa upp fredagen den 13.

Sverige—Tyskland 35—24, Holland—Ryssland 33—32, Spanien—Norge 28—22.

Mera plus: Det var sex kompetenta domare.

Var det en tillfällighet att det var dammatcher som fick handbollshumöret att höjas?  Nja! Nej! Mästerskap på landslagsnivå för damer är idrottsliga höjdpunkter för de allmänt idrottsintresserade.

Inför OS hoppas jag verkligen att hemmanationen Japan kan ta ytterligare ett steg mot världstoppen. Laget spelade framtidens handboll. Där fanns fart och fläkt, teknik och fantasi. Lite mer styrka – och storlek, om man nu kan fixa något sådant – och Japan blir en allvarlig medaljutmanare till de europeiska toppnationerna.

***

Kommentarerna efter den svenska förlusten mot Montenegro var mörka. Visst det var en match som saknade det mesta som gör sporten sevärd. Det var bök och stök och uselt temposvagt i passningar och löpningar. Och till råga på allt var domarna inte mogna sin uppgift.

Förbundskaptenen Henrik Signell hamnade naturligtvis i kritikerstormen. Om än inte allt, så var mycket hans fel. Sverige skapade lägen men dessa missades. Det kan knappast Henrik Signell lastas för. Jag är också ”allergisk” mot den allmänna sjukan att, exempelvis, höja en svensk målvaktsinsats (Filippa Idéhn har oftast varit värd lovorden), men när som nu Montenegros målvakt storspelar koncentreras den svenska kritiken till de missade lägena, inklusive straffmissarna, eller ur en motsatt synvinkel, straffparaderna.

Signell har även kritiserats för att han inte hittat en förstauppställning. Men har det varit så lätt? Filippa Idéhn har varit given, Linn Blohm som mittsexa offensivt, Anna Lagerquist i försvaret och så Bella Gulldén som spelmotor så länge hon med sin träningsbakgrund orkade. Dessa fyra har varit stommen. Hur många av de övriga har över tid tagit chansen att övertyga att de skall få längre speltid? Mikaela Mässing, Jamina Roberts, Olivia Mellegård och till och med Nathalie Hagman har blandat och gett i den här tuffa turneringen. Den breda matchningen innebar att Carin Strömberg och Emma Lindqvist (vilket genombrott!) var beredda för avgörande insatser i dagens segermatch-

***

Och vilken realistisk tippare hade Sverige på en bättre placering än sex till åtta. Sverige kom sjua. I min värld godkänt.

Före Frankrike, Danmark och Tyskland.

Det ger perspektiv.