Alla inlägg under november 2019

Av Magnus Månsson - Söndag 24 nov 17:34

Defaitism.

Ett fint ord jag lärde min en gång för länge sedan.

Det betyder ungefär: Att acceptera en förlust utan kamp.

Det har alltså en negativ innebörd.

Osökt har ordet kommit upp när jag samtalar med personer engagerade i den skånska friidrotten. Det finns en uppgivenhet. Inte hos alla. Men i min väld hos alltför många. Huvudmantrat lyder: Konkurrensen med alla andra nya idrotter är alltför tuff och tuffare än någon gång tidigare.

Så är det givetvis. Det är ett korrekt konstaterande. Men att bara konstatera utan att söka nya vägar är att ge upp. Det finns klubbar och idrotter som befinner sig i samma idrottssamhälle och som lyckats. Till och med inom den skånska friidrotten. I år vann Klippans FIK Kraftmätningens flickgrupp, en lagtävling för aktiva 15 år och yngre som kräver både topp och bredd. Klippan vann över alla landets övriga friidrottsklubbar. Med rätt vilja och bra ledare, som ser möjligheterna, inte bara svårigheterna, kan en liten förening som Klippans FIK bli bäst i Sverige. Jag är full av beundran

Och ta handbollen! Trots att ”nya” innebandyn lockat många, nya, unga utövare och att ungdomsfotbollen tenderar att bli en åretruntsport med alla sina inomhusturneringar, har handbollen ungefär samma numerär nu som innan innebandy och inomhusfotboll trädde in på arenan.

***

En defaitist (Ser man på, ordet godkändes!) söker ofta tröst i andras tillkortakommande. Det är skönt att inte vara ensam.

Och visst har andra idrotter i Skåne tappat utövare. Förr fanns det brottning och bordtennis i varje litet samhälle, i Malmö var bowlingen stor. Det finns fler exempel.

Simningen har dock klarat av den nya konkurrenssituationen på ett helt annat sätt än friidrotten. För en tid sedan arrangerades regionskval till Sum-sim-finalerna, det är USM, för åldersgrupperna U 14 och U 16. För att få hanterbara tvådagarstävlingar hade man i Skåne delat upp kvalet på två orter, Sjöbo och Ängelholm (där deltog två Blekingeföreningar). Det var startfält som friidrotten bara kan drömma om. Jag bortser från de individuella starterna, en aktiv kan ju ställa upp på många distanser, och räknade antalet deltagande skånska lagkappslag på 4x100 meter fritt.

Flickor 16   22 lag

Pojkar 16    14 lag

Flickor 14   29 lag

Pojkar 14    16 lag

Det fanns 18 Skåneföreningar med i lagkapperna.

Hur många skånska friidrottsklubbar kan över huvud taget få ihop ett lag på 4x100 meter i motsvarande åldrar? Inte är det så många att det räcker till en tävling.

***

Den skånska årsstatistiken är avslöjande. Det är få grenar man kan fylla en tio-bästa-lista för seniorer med hyfsade resultat. Och desto värre: I de åldersbundna ungdomsklasserna är det minst lika illa. Och kanske ännu mera oroande: I många, många grenar kan man inte ens få ihop en tio-bästa-lista.

***

Det är i denna verklighet defaitismen frodas.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Onsdag 20 nov 10:11

Med Kirseberg IF som moderklubb, 426 A-lagsmatcher, en del i Allsvenskan, i Trelleborgs FF, 62 seriematcher för IFK Malmö och 13 tränaruppdrag på olika nivåer från Allsvenskan och några snäpp ner.

Så ser Anders Grimbergs fotbollskarriär i korta drag ut.

Ja, plus då att han som 20-åring 1980 gjorde en allsvensk en (1) match för Malmö FF.

Och det räcker för att ”Grimman” i rubriker både på nät och papper kallas MFF-profil i samband med att han nu byter BK Olympic mot Lunds BK.

Vilken tidning som har en sådan syn på Anders Grimbergs cv i fotbollsvärlden behöver jag väl inte nämna.

Men hallå!  Vidga vyerna!

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Måndag 18 nov 19:37

”Det är så skönt att påminnas om att idrotten är långt mer än fotboll och hockey som tar så mycket fokus.”

Vad är detta?

Jo, ett citat ur en krönika på Sporten i Sydsvenskan efter gårdagens basketlandskamp i Malmö mellan Sverige och Montenegro, 68—55.

Känns skönt att man på redaktionen kommit till insikt om det som så många av oss allmänt idrottsintresserade alltid vetat, och också alla de som sagt sig slutat prenumerera på tidningen på grund av ensidigheten på Sporten.

Att det skulle till en basketmatch, och därtill en för damer, för att öppna ögonen var i sig föga förvånade med tanke på krönikörens engagemang för just basket och damidrott.

Vi är många – jag vet, mitt kontaktnät är fortfarande stort – som hoppas att ingresscitatets påminnelse i fortsättningen även skall gälla andra idrotter, oavsett kön.

***

Jag såg landskampen. Det var en trevlig idrottsupplevelse med en fin stämning i Ishallen inför något över 2 600 åskådare. Jag har sällan sett en så stor andel ungdomar –till och med barn – vid ett liknande evenemang. Och det fanns en stor igenkänningsfaktor vad det gällde övriga åskådare. Basketfolket ställer upp, när det vankas landskamper. Precis som handbollens vid en landskamp i Malmö.

***

Malbas är en duktig arrangör. Och över huvud taget en gedigen förening. För säkerhets skull vill jag påpeka att jag delvis är jävig efter närmare 35 års närkontakt med Malbas. Son och svärdotter och fyra barnbarn är i dag i olika roller engagerade i klubben.

Nåväl, föreningen tar verkligen hand om sina ungdomar med läger över åldersklasserna och har många sociala evenemang. Damlandslaget skall ha en extra eloge för att de ställde upp och bjöd på sig själv vid en träff med Malbas ungdomslag i den nya, fina tvåvåningsidrottshallen Hästhagen. Det uppskattades. Jag har insideinfo.

Malbas har lyckats engagera många av sina före detta elitspelare som coacher. Det märks på resultaten, det finns kvalitet. I helgen avgjordes första steget i USM för pojkar U 17 och U 19 i Hästhagens sporthall. Båda lagen vann sina grupper obesegrade. Totalt har Malbas fem lag direktkvalificerade till steg 3, Lundaklubben Eos fyra och Ängelholmbaserade Ali ett.  Man tävlar åtta klasser.

I det skånska ungdomsseriesystemet, i åldrarna U 20, 17, 14 och 12 har Malbas 28 lag, Lobas (Lomma) 23 och Eos 20. Detta är de tre stora med lag i alla åldersklasser. Helsingborg och Äli har några luckor och inte alls samma bredd.

***

Med relativt få lag i distriktet med liknade spelkvalitet riskerar det att bli ”inavel” i matchandet. De bästa lagen söker sig därför norrut eller till Danmark för att få utvecklande och stimulerande motstånd. Fattiga klubbar har inte råd att bekosta resor och uppehälle. Föräldrarna får ställa upp. Den ekonomiska segregationen lurar överallt i den svenska ungdomsidrotten.

***

Med sin gedigna verksamhet och över tid framgångsrika ungdomsverksamhet borde Malbas ha sina A-lag på en högre plats än division 2, nivå 3. Ekonomin talar. Det är få sponsorer som lockas av lag på denna plattform i seriepyramiden. Den sociala sidan är inte lika intressant.

Malbas är hela Malmös basketförening, en mix av Malmös befolkning.

 

Av Magnus Månsson - Fredag 15 nov 18:36

Friidrottsåret 2019 är slut.

I Skåne och Malmö finns Sveriges bästa förening, Malmö AI. I alla fall om man räknar insatserna i alla de SM, som avgörs i sex åldersklasser per kön, i alla grenar inne som ute, i stafetter och lag. Det är med andra ord en herrans massa grenar. De sex främsta per disciplin belönas enligt skalan 7—5—4 osv. För att göra det än mer detaljerat så har 22- och 19-årsklasserna en koefficient på 0,75, 17-åringarna en på 0,5 och 16- och 15-årsklasserna 0,25. Med andra ord: Insatserna i de äldre grupperna premieras högre.

Givetvis rätt.

MAI fick ihop 382 poäng (har tagit bort decimalerna), Hässelby 375 och Spårvägen 374. Det var alltså ytterst jämnt i tättrion. Fyran Ullevi  var distanserat med över 100 poäng.

Näst bästa Skåneklubb var IFK Helsingborg som 25:a (57 poäng), följt av IFK Lund som 43:a (23 p).

Det som gör mitt friidrottshjärta oroligt är det stora glappet mellan jätten MAI och övriga skånska föreningar. Bland de 25 främsta har Storstockholm åtta klubbar, Göteborg fem. Regional konkurrens stimulerar. Den finns inte i Skåne.

163 föreningar tog poäng i SM-trofén, 16 av dem kom från Skåne, förutom de tre ovannämnda: Eslövs AI (52:a), Ängelholm (56), Höör (59), Åhus (65), Öresund (90), IS Göta (95), Klippan (96), Hässleholm (106), Trelleborg (116), Ystads IF och Heleneholm (124), Björnstorp (144) och Genarp (160).

Statistik kan tolkas olika.

Positivt: Tio procent av klubbarna är skånska. Tio procent av Sveriges befolkning bor i Skåne. Så 16 föreningar är en relevant siffra.

Negativt: Poängen, utanför MAI, (något generaliserat) är skaffade i de yngsta åldersgrupperna, där någon, eller några, tidigt utvecklade ungdomar kan plocka poäng i många grenar.

Givetvis är det inspirerande för en liten förening att se en av sina unga aktiva nå en finalplats eller till och med fixa en medalj vid ett SM. Jag minns när min moderförening Skurups AIF 1961 fick sitt första guld (Bengt Nilsson på 800 meter) vid en UP-final, dåtidens USM, och vilken uppmärksamhet det väckte. Och när Heleneholms IF från mitten av 1960-talet började satsa på en bred ungdomsverksamhet var just de första framskjutna placeringarna i UP de bästa bevisen på att vi var på rätt väg.

Förhoppningsvis finner nutidens småklubbar samma inspiration i sitt fortsatta oerhört viktiga arbete för en bred och levande skånsk friidrott. Ett tiotal av dem har i mer eller mindre grad också bidragit till att MAI för andra året i följd vann SM-trofén.

Det är också ”de små” som gör att det finns tävlingstillfällen i Skåne under hela året.

Därför är det av största vikt att det finns en framtidstro och vilja hos Skånes övriga föreningar att arrangera tävlingar.

Men jag har en känsla av att det i Friidrottsskåne finns negativa strömningar. Viljan att ta upp konkurrensen med MAI finns inte längre i samma utsträckning som tidigare.

Och med den situation som råder inom skolvärlden gör det än svårare. Tränarna på Malmös friidrottsgymnasium och friidrottsgrundskolan är anslutna till MAI. Grundtanken med skolor med inriktning på idrott var att lovande aktiva från mindre klubbar med begränsade tränaresurser skulle få hjälp, men att den aktive skulle fortsätta tävla för moderklubben. Så har det inte blivit. Och det gäller inte bara friidrotten.

Jag tror att skånsk friidrott i ett framtidsperspektiv lever farligt. Det finns redan bevis. Det finns anledning att återkomma.

 

 

Av Magnus Månsson - Onsdag 13 nov 15:03

En eller två gånger per år åker jag med några idrottsintresserade vänner till Idrottsmuseet i Helsingborg, utsett till bäst i landet, 2016, första året man utdelade hedersbetygelsen.

I går var det dags att ta sig dit tillsammans med tre heleneholmare. Vi fick en guidad tur av en FIA:s (Föreningen Idrottsarkivet, som ideellt sköter museet) drivande personer Hasse Sjöström. Det blev en nära tre timmars lärorik berättelse om museets och delar av Helsingborgsidrottens historia, från stort till smått.

Mina tre medresenärer, alla starkt knutna till Malmöidrotten, blev imponerade av museet. Och som alla andra Malmöbor kommenterade de besöket med.

-        Det är skandal att Malmö inte har något idrottsmuseum.

Nedmonteringen av museet i Baltiska hallen svider fortfarande hos de idrottshistoriskt intresserade Malmöborna. Nu var det i Malmö förstås långt, långt från Helsingborgs klass. Malmös bibliotek med det stora arkivet i källaren var förstås överlägset Helsingborgs. Och servicen i Baltiskan överglänste den som nu erbjuds på Stadsarkivet på Bergsgatan.

***

FIA är ansvarig för Walk on Fame-plattorna utanför Idrottens Hus. Statuterna är inte nedskrivna men man jobbar efter intentionen att idrottsmännen skall vara födda i kommunen eller tävlat för en Helsingborgsförening upp mot fem år. Inga tillfälliga gästarbetare är aktuella. FIA:s jury har kompetens och intresse. Jag har tidigare påpekat att de jurys, som utser namnen till Malmös motsvarighet på Stadiontorget, inte har tillräcklig kunskap om stans långt över hundraåriga idrottshistoria. Man byter ut okunniga politiker och tjänstemän mot lika okunniga politiker och tjänstemän.

I Malmö har man bestämt att antalet minnesplattor skall maximeras till 40. 30 är klara. Det är en grannlaga uppgift att utse de tio kvarvarande. Det krävs noggrann research. I min värld finns det två namn som inte har de meriter som borde krävas för att ta plats på en 40-bästalista.

Men det är inget att göra något åt nu.  Misstagen bör inte upprepas. Och nu är det kanske ännu viktigare att titta bakåt. Tio platser är inte många.

Senaste plattan fick Caroline Jönsson, fotbollsmålvakten. Nu har damfotbollen tre namn på Stadiontorget, även Lena Videkull och Therese Sjögran. Och det kan naturligtvis bli aktuellt med Caroline Seger (har sin plats utanför IH i Helsingborg) och inte minst Marta, numera svensk medborgare (om nu detta är ett kriterium). Det finns gästarbetare på Malmös Walk on Fame. Och utan att diskriminera damfotbollen vore förstås fem damfotbollsspelare av 40 en överrepresentation med tanke på damfotbollens korta historia.

***

 

FIA har beslutat att även hedra Helsingborgsidrottens främsta ledare med en plats på Walk on Fame.

I Malmö har förvisso Eric Persson hedrats med en gata, Sven Lindvall med en stig och Birger Buhre med en cirkulationsplats utanför Simhallsbadet.

Malmös stolta idrottshistoria har givetvis åtskilliga ledare av liknande dignitet.

Kanske något att uppmärksamma av Idrottsmuseets Vänner när man bygger upp ett Mästarrum i Baltiska hallens östra foajé?

 

FIA är även en flitig utgivare av böcker, som främst handlar om Helsingborgsregionens idrottshistoria.

Den senaste boken, Agent 001, bryter dock mönstret. Det är tv-profilen Ken Olofsson, som med hjälp av medlemmar i FIA (bland annat Hasse Sjöström) sammanställt en biografi om Börje Lantz, den mytomspunne agenten och affärsmannen från Tomelilla.

Man får en varierad bild av Börje Lantz, med intervjuer med många av hans klienter, släkt och vänner och intressanta tidningsklipp från ett stundtals intensivt liv i massmedias blickpunkt.

Onekligen en intressant bok. Något att tänka på i julklappstider.

***

En lyckad dag i Helsingborg avslutades i Olympias/HIF:s restaurang med en god lunch samtidigt som HIF:s allsvenska fotbollstrupp. Bara det!

 

 

Av Magnus Månsson - Fredag 8 nov 21:01

Höga målsättningar kan alla ha.

Men det gäller att ha resurser för att infria dem.

Från flera krönikehåll i Malmö har man efterlyst att fler klubbar än MFF skall satsa på Europaspel i fotboll. Jag är fullständigt övertygad om att de föreningar som kvalificerar sig till de europiska turneringarna gör allt för att lyckas. Utifrån sina resurser. Och utan att riskera sin ekonomi.

IFK Göteborg och Helsingborgs IF är – förvisso för länge sedan – två varnande exempel. Elfsborg, ständigt topplag kring 2010, försökte utifrån sin ekonomi skapa en trupp för dubbelspel i Allsvenskan och Europa. Det lyckades inte, men man försökte.

Häcken har kvalificerat sig för Europa de två senaste åren. Oseedat har Hisingeföreningen i sina första matcher stött på Leipzig och AC Alkmaar. Det gick som väntat, utslaget direkt mot två topplag i två av de bästa ligorna i Europa.

Djurgården och Hammarby, och eventuellt AIK, går in i Europaspelet utan högre rankningspoäng och risken är uppenbar att lagen i en tidig omgång lottas mot ett storlag från en toppliga. Det är ju först längre in i turneringarna de stora pengarna kommer.

I en sund ekonomi investerar man inte i ett projekt som inte är finansierat. Det är i denna situation de svenska klubbarna befinner sig. Ja, förutom då Malmö FF. Som genom skicklighet – absolut – och rätt marginaler skaffat sig en seedning som i nuvarande system ger en lättare väg genom de första omgångarna. Och därmed också tillgång till miljonerna.

MFF har råd att köpa kvalitet – och till och med göra misslyckade stormiljonköp. Det har inte deras svenska konkurrenter.

Det är lätt att sitta i sin skivkammare och efterlysa storsatsningar utan att analysera verkligheten.

***

Och tydligen räcker inte ens MFF:s ekonomiska resurser till att skapa en trupp för att lyckas fullt ut både i den inhemska ligan och i Europa League. Uwe Rösler, den notoriskt gnällige tränaren, förklarade den mediokra insatsen i går mot Lugano med att truppen var tröttkörd efter en lång säsong.

Samtidigt kan man fundera i banor om han, sett över hela säsongen, utnyttjat den rätt.

***

Dessutom var det en sådant misslyckande att få oavgjort borta mot schweizarna? Lugano är ju ingen slagpåse i gruppen, har stått upp bra i alla mötena. Att sen MFF stundtals var direkt dåligt är en annan historia.

Var det mer än de tunnelseende MFF-anhängarna i olika läger som hade MFF som storfavorit?

 

Av Magnus Månsson - Torsdag 7 nov 17:52

I tisdags såg jag en fascinerande handbollmatch, Alingsås mot IFK Kristianstad, 29—28.

Det var inte dramatiken, som fängslades mest. Även om Alingsås upphämtning från minus fem till en uddamålsseger gav en härlig atmosfär i Estrad, arenan i Alingsås. Det var också en stark moralisk seger för hemmalaget. Man missade fyra av fem straffar. ”Missade” är kanske ett fel verb. Kristianstads målvakt Rikard Kappelin räddade dem och var strålande matchen igenom och gästernas särklassigt bäste spelare.

Det mest fascinerande var dock coachkampen.

Båda lagen utnyttjade sina tre tillfällen att ta time-out. Alla sex gångerna tog Kristianstads Ljubomir Vranjes fram taktiktavlan, placerade ut de röda och blå brickorna drog några sträck som visade löpvägar och pratade om rundgångar och falska tjecker och gud vet allt.

Och så avslutade Vranjes sina föredragningar med frågan: Är ni med?

Jag tog mig för pannan. Är det inte detta man gör på den dagliga träningen, lär in kombinationer, löpvägar, försvarsstrategi osv, osv …? Inte hittar man på något nytt i en stressad matchsituation? Men det kan man tydligen göra.

Kollegan i Alingsås, Mikael Franzén, använde ingen taktiktavla, samlade truppen och påtalade att man spelade bra och att man skulle fortsätta med sin matchplan, trots underläge.

”Men tänk på att vi kanske borde ha lite mer djup i anfallsspelet och vara lite tuffare i försvaret.”

Det behövdes inget ”Är ni med?”

Lätta klara instruktioner, inga komplicerade, förbryllande kombinationer.

När Kristianstad kvitterade, 28—28, med 15 sekunder kvar tog Alingsås time-out. Nu måste väl taktiktavlan komma fram? Men nej, Franzén samlade spelarna, lugnade ner dem och sa:

-        Gå nu in och slå in den!

Inga krusiduller här inte. Och Felix Claar lydde, satte med en sekund kvar 29—28 uppe i Kappelins högra kryss.

Ordern blir i min värld en klassiker.

Jag tycker det var en mästerlig coachning. En tränare som litade på sina spelare och spelare som litade på sin tränare. Och en som famlade i sin osäkerhet och gjorde sina spelare osäkra.

Det enkla är oftast det bästa.

Jag har en känsla av att många tränare, det gäller alla idrotter, gärna övervärderar sin roll och inte litar fullt ut på spelarnas kreativitet.

Ta lärdom av Mikael Franzén.

 

Av Magnus Månsson - Onsdag 6 nov 14:33

Här del 2 av mina personliga tankar om Allsvenskan 2019.

 

Det är fjärde säsongen av fem som Örebro SK blir nia. Några ungdomar, inte minst då Jake Larsson, ger lite fräschör till en ganska ålderstigen trupp. Verkar få svårt att på sikt närma sig topp-8. Nästa år blir Nordin Gerzic 36 år, Allsvenskans för sitt lag mest värdefulle spelare.

***

Fyra tränare under en säsong visar tydligt på Helsingborgs ostabila grund. Är Olof Mellberg personen att skapa kontinuitet och ro i klubben? Senhösten visade att det finns utvecklingspotential hos många av de unga spelarna. Det är nödvändigt eftersomå för många av de äldre spelare man gett förtroende visade att ”bästföredatumet” för länge sedan var utgånget.

***

Erkänner att Sirius är ett av de lag jag sett vid minst antal tillfällen. De gånger jag gjort det har intrycket varit positivt. Den grund årets guldtränare Bergstrand/Lagerlöf byggde har Mirza Jelecak/Henrik Rydström förvaltat väl.  Närheten till Storstockholm har gjort Uppsalaklubben till ett bra alternativ för de många duktiga spelare som finns i regionen.

***

Östersund, ja, vad skall man säga? Med tanke på allt som skett – och då tänker jag inte minst på spelaromsättningen – är det förvånansvärt att laget höll sig kvar och det till och med utan kval. Framtiden är naturligtvis högst osäker.

***

Hans Eklund är Allsvenskans mest underskattade tränare. Återigen lyckades han med begränsade resurser, både vad beträffar ekonomin och spelarmaterial, hålla Falkenberg kvar. Stan och regionen har många lag på hyfsad nivå och i FFF har man nu – och även tidigare -- fått möjlighet att spela  elitfotboll. Klubben är en bra så kallad plantskola.

***

Kalmar FF förbryllar. År efter år plockar den egna akademin fram talanger som spås en bra allsvensk framtid. Men när det kommer till skarpt läge litar man inte på dem. Man värvar diffusa spelare från utlandet eller, som i somras, allsvenska konkurrenters bänkspelare (Jesper Manns, Elfsborg och Alexander Jakobsen, Norrköping). Det blev kval. Men visst hade truppen en stomme av kvalitet så att man inte borde hamna i denna situation.

 

2018 års överraskning, 2019 år stora missräkning, GIF Sundsvall. Och ändå började det så bra med en hemmaseger mot Malmö FF. Höstförlusten av Linus Hallenius inverkade förstås liksom att en av förra årets absolut bästa i serien, David Batanero, i år inte höll samma standard. För några år sedan försvann Gefle, i år Sundsvall och hur blir det med Östersund? En Allsvenska utan Norrland är inte bra. I min värld skall hela Fotbollssverige leva.

***

Att AFC Eskilstuna degraderades till Superettan gläder naturligtvis många, inte minst dem som ogillar att AFC tagit stegen upp genom att överta andra klubbars föreningsnummer. Jag har frågat tidigare ur Malmösynvinkel: Vari ligger skillnaden i tillkomsten av FC Rosengård och för den delen HK Malmö? Förutom att man bytte kommun, som dock haft den positiva effekten att fotbollsintresset ökat i Eskilstuna.

I den aktuella diskussionen om ett samgående mellan Malmö FF och LB 07 är det också en fråga om övertagande av föreningsnummer

 

***

 

 

.

 

Presentation

Fråga mig

22 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se