Vart är friidrotten på väg, i världen, i Sverige, i Skåne.

Här några tankar efter helgen.

Såg en stund i tv från Diamond League i New York. Förvisso ett riktigt uruselt väder men trots allt var stora delar av världseliten – men inte Bolt, förstås –  på plats men likväl ödsligt tomt på åskådarplats. Mästerskapen och de stora höstgalorna i Europa kommer givetvis att locka de stora massorna. Men sen?

Tv-bilder från mindre galor världen runt har visat på samma ödsliga läktare som i NY. Och handen på hjärtat är det så intressant att för den stora idrottsallmänheten se okända, likadant klädda,   idrottsmän tävla om annat än den personliga äran – och pengar? Förvisso på verkligt högklassig nivå? Men ändå!

Jag tror att smågalornas tid är förbi.

Det är på denna marknad MAI – med hjälp av kommunen och Bolt vid ett tillfälle –  vill slå sig in.

***

I helgen arrangerades SM i stafett i Huddinge.

Tävlingen visade att friidrotten i Sverige är som störst just i Stockholmstrakten. Av 52 deltagande lag i de åtta seniorstafetterna kom 32 från Stockholm. Övriga Sverige alltså 20! Av dessa 20 hade Skåne fem och Göteborg  fyra. Västerås hade inget lag med, inte hela Norrland, inte Västergötland …

Av Skånes fem representanter var fyra från MAI fyra, en från IFK Helsingborg.

Det kan kanske vara av intresse att berätta att på 4x400 m för män deltog fyra klubbar.

***

I ungdomsklasserna var det givetvis något större deltagarantal men även här total Stockholmsdominans. Nästan hälften av lagen kom från denna region.

Förutom MAI och Helsingborg hade även Öresund ungdomslag. IFK Lund, som för några år sedan hade en lovande verksamhet, deltog inte alls.

Det finns fyra åldersklasser under seniorerna, 22, 19, 17 och 15, totalt 22 lopp. Endast i 13 fanns skånska deltagare med sammanlagt 17 lag

Tyvärr är detta en rättvisande bild av skånsk friidrott. Och det värsta är att få bryr sig.

***

Några noteringar i övrigt från SM:

I 22- och 19-årsklasserna har man ändrat 4x400 till 3x400 med syftet att få fler lag. För 19-åringarna har man de senaste åren bytt 4x400 mot stafett 1 000 meter. Allt med samma bakgrund, det är lättare att få ett lag.

I stället för att kämpa för att komplettera hittar svensk friidrott en genväg.

***

Efter att ha studerat resultatlistorna står det klart att svensk friidrott inte har underlag för ett stafett-SM i både 19- och 22-årsklasserna. Kan man ändra 4x400 till 3x400 kan man också återinföra en 20-årsklass trots att det strider mot de gängse internationella åldersklasserna.

***

Heders till MAI som med sina många medaljlag såg till att skånsk friidrott syntes. Men utan stimulerande konkurrens i närområdet är det lätt att stagnera.

Det har varit en intensiv helg med idrott konsumerad på olika sätt, på plats och via tv och tidningar. Här  några funderingar.

Tog mig i lördags per cykel till Kirsebergs idrottsplats för att se Backaderbyt i division 4 mellan Malmö City och Flagg, 2—4. Någon derbystämning fanns inte. City har ingen identitet i området. Sammanslagningen mellan Kirseberg IF och Rörsjöstadens IF till Malmö City har definitivt inte gett de resultat de inblandade hade hoppats på. Namnet City irriterar. Jag förstår inte varför prestigen från Rörsjöstadens sida var så stor att man inte kunde dra nytta av den respekt Kirseberg IF haft de flesta säsonger sedan 1930-talet.

Vid sammanslagningen hade de båda klubbarna cirka 30 lag, nu ungefär hälften.

”Ett plus ett blir vid klubbsammanslagningar 0.75”, brukar en vän påpeka.

Kanske är det så. Men av de fyra fotbollsklubbar i Malmö som ligger närmast att försöka minska det enorma gapet till Malmö FF är faktiskt två sammanslagningar, LdB 07 och FC Rosengård.

***

I lördags diskuterades den så kallade 51-procentreglen vid Riskidrottsmötet. Detta problem berör en ytterst liten del av idrottsrörelsen. Den har större mera jordnära frågor att lösa.

Som att få hem ett fotbollslag från en bortamatch. Ett P 15-lag från Malmös innerstad spelade i Klagshamn  på lördagseftermiddagen. Transporten dit var inga problem. De ledare, som drar ett stor lass med glädje,  tog stora delar av laget i sina bilar. Men båda var för en gångs skull förhindrade att stanna tills matchen var klar. En förfrågan om hjälp skickades till de 16 spelarnas föräldrar. Två (2!) ställde upp!

Nu ordnade det sig. En pensionär, som är uppfostrad i en ideell värld, åkte dit och såg till att spelarna kom hem.

Men visst är det beklämmande med denna brist på ansvarskännande från föräldrarna!

Det hör till saken att laget är bra. Då brukar det vara lättare att få hjälp. Men inte ens detta hjälpte.

***

Såg Champions League-finalen. Och efter att ha sett den och några andra matcher mellan de stora europeiska toppklubbarna är det lätt att förstå att endast en svensk manlig spelare är aktuell för de verkliga storklubbarna, som har hela världen som rekryteringsbas.

Vilken teknik i ett högt tempo! Och vilka målvakter!

De främsta svenska spelarna har långt till denna kapacitet. Med ett eller annat undantag.

***

Över 21 000 åskådare på den svenska cupfinalen var glädjande. Det är för tidigt att påstå att detta är ett bevis på att cupen fått en plats i den svenska fotbollsallmänhetens almanacka. Det var ju en final mellan två av Sveriges största klubbar varav en kom från Stockholm.

En tidning, som ofta klankat på olika organs och instansers sätt att hantera Svenska cupen, anser tydligen dock att en final är av underordnad betydelse. Den platsade inte på listan över söndagens 4 hetaste tv-sportevenemang!

En intensiv, spännande match var det, men dessa bengaler och inte minst stormningen av planen ger en fadd eftersmak. Att 2012 bygga en arena med en så usel säkerhet är förundrande.

Och att inte kunna fixa ett – trots regnet – någorlunda  hyggligt underlag på nationalarenan är beklämmande. Alla matcher jag sett på Friends har bjudit på undermåligt underlag.

Att IFK Göteborg vann var bra för svensk fotboll. Jag tror att laget har bättre möjlighet att klara sig bra ute i Europa än Djurgården.

***

Det var också mycket friidrott i helgen. Det finns en del att fundera över. Finns anledning att återkomma inom kort.

Det sägs att vi svenskar är åldersfixerade.

Så är det kanske.

I fotbollssammanhang skriver Malmöjournalisterna ofta ”unga” MFF. Det är rätt. MFF har ett ungt lag men inte yngst i Allsvenskan.

I senaste omgången hade lagens startelvor följande sammanlagda ålder enligt mallen ”en spelare född 1990 är 23 år oavsett han fyller år den 1 januari eller den 31 december”.

Kalmar                             260    23,6

Malmö FF                         267    24,3

Helsingborg                      290    26,3

Brommapojkarna              291    26,4

Elfsborg                           299     27,1

Göteborg                         299     27,1

Norrköping                       303     27,5

Halmstad                         303     27,5

Djurgården                      304     27,6

Öster                              309     28,1

Gefle                              309     28,1

Häcken                           310     28,1

Syrianska                        311     28,2

AIK                                 312     28,3

Mjällby                           317     28,8

Åtvidaberg                      325     29,5

Vad säger dessa siffror? Egentligen inget. Differenserna är små.

Om Matias Concha går in i MFF:s startelva och Mattias Lindström ut ur HIF:s så kan ju skillnaden mellan dessa lag vara utjämnad i derbyt i nästa vecka.

En detalj, tre av de lag, HIF, Göteborg och Elfsborg, som i nuläget ligger före MFF i serien har alla många unga spelare men som är stöttade av rutinerade äldre, duktiga  spelare. Det är denna mix som vanligtvis ger bästa slutresultatet. Är detta MFF:s problem i dag?

MFF har en bra ungdomsbredd och har de senaste säsongerna lånat ut lovande spelare till lag på nivåerna under. Hur många har kommit tillbaka och blivit etablerade i MFF?

Finns det någon?

Det har varit en intensiv period med mycket idrott i tv och på plats.

Här några intryck/funderingar.

Vad gladde mest i samband med hockey-VM?

Svar: Den äkta glädje och lättnad Pär Mårts visade när guldet var klart.

Jag är inte mannen att bedöma hans kapacitet som förbundskapten men så ifrågasatt han varit, var det här guldet i mina ögon ett bevis på hans duglighet. Pär Mårts skapade ett vinnarlag.

***

Ett VM, där många av de främsta inte är tillgängliga, är inte ett riktigt VM. Den åsikten ändrar jag inte. Vilken betydelse NHL-spelare har, bevisar inte minst det svenska guldet. Sedinarna!!

***

Det är givetvis positivt för hockeyn att nationerna som utmanar de etablerade blir fler. Skall ”de små” fortsätta att utvecklas måste de dock få tillfällen att spela fler tuffa matcher mot ”de stora”. Euro Hockey Tour mellan Ryssland, Finland, Tjeckien och Sverige har något av inavel över sig. Är ekonomin viktigare än sportens utveckling?

***

Över till fotboll!

Det vilar en förbannelse över domaren Michael Lerjéus, när han dömer Malmö FF. Han hamnade åter i blåsväder i fredags i mötet mot Mjällby. Jag har min åsikt klar om hans insats. Vad jag tycker är givetvis ointressant i sammanhanget.

Dagens massmediala samhälle ger möjlighet att ta del av olika synpunkter från många olika håll. Jag bortser från bloggare på alla fan-siter (där det inte finns några nyanser) och inblandade spelare och ledare. Men enigheten bland krönikörer, reportrar och seriösa, neutrala (?) bloggare är inte speciell stor. Trots att man haft tid att fundera och också haft möjlighet att studera händelserna i tv-repriser.

Om två av händelserna är man eniga.

Rantie blir dragen i armen/axel av Robin Cederberg inne i straffområdet i början av matchen.

MFF:s 1—1-mål var offside. Här hade den välkända ramsan: Linjeman hallå … varit på plats. Lerjéus fick oförskyllt ta på sig hela kritiken för detta feldomslut.

Alla de övriga omdiskuterade fallen, då?

Jag har inte svaren, undrar bara.

***

Två klargöranden:

Vid vilket tillfälle ett mål kommer har givetvis betydelse för fortsättningen, både psykologiskt och taktiskt.

Straff är inte lika med mål.

Detta apropå dom som menade att om MFF fått straff i början så …

***

Såg semifinalen i U 17-EM mellan Ryssland och Sverige, 0—0, ryssarna vidare efter straffar. Det som förvånade mig var den dåliga individuella tekniken – hos båda lagen. Det var oroväckande.

***

Tittade på ett träningspass med ett division 2-lag från Malmö och blev lika förvånad då över bristerna i bollbehandlingen.

Var också på en division  2-match i veckan och fick då ytterligare ett bevis på undermålig teknik. Matchen var usel.

Det pratas om hur betydelsefull teknikträningen är i unga år. Har jag haft otur som på kort tid fått se så uppenbara tekniska brister?

Är det slumpen som avgör en förbundskaptens kapacitet?

Man kan lätt tro det, när man i kvällstidningarna läser diskussionerna om Pär Mårts vara eller inte vara som ledare för Tre Kronor. Före kvartsfinalen mot Kanada var han ifrågasatt, efter densamma var det ingen som krävde hans avgång.

Vad hade han då gjort för att föräras denna förvandling?

Inget!

Sverige hade haft turen att Vancouver föll bort i slutspelet i NHL och Mårts fick tillgång till två världsklasspelare i bröderna Sedin.

Och så det där med marginalerna, slumpen.

En vän menar: Det lag som skapar flest ”slumpar” framför målet vinner oftast en ishockeymatch.

Kanske något överdrivet men …

Och visst var det en slump, en enda sekvens som räddade Sverige. Och Pär Mårts?

Jag tänker på situationen vid 1—0 till Kanada. En puck hade passerat Jhonas Enroth (målvakten, som Mårts även får tacka för en utebliven diskussion om hans fortsättning som förbundskapten) men satt klockrent i stolpen. En marginal på några centimeter räddade Sverige från 0—2. När så kanadensaren Giroux i samma sekvens blev utvisad fick Sverige en chans att komma tillbaka i matchen och tog den.

0—2 och spel 5 mot 5 och jag tror inte att Sverige lyckats vända och vi fått se denna härliga dramatik.

Så små är marginalerna och har naturligtvis inget med Pär Mårts kapacitet att göra.

Jag hoppas att diskussionerna inte kommer upp igen om Finland vinner semifinalen i eftermiddag.

En förbundskaptens skicklighet hänger inte på någon centimeter hit eller dit, inte på slumpen.

Lite nyanser i åsikterna skulle inte skada.

Läste att BW90, division 2-klubben, siktar på Superettan i fotboll.

BW90 är Skånes mest ryktesomgärdade förening på den här nivån. Många undrar varför duktiga spelare från i stort hela distriktet söker sig just till den lilla föreningen i Färs.

Jag har naturligtvis ingen aning om sanningshalten i ryktena.

Men när BW90 basunerar ut att målsättningen är att spela i Superettan i Bjärsjölagård är jag tveksam, av många, många anledningar. Även om klubben får ekonomisk stöttning av IT-företaget Caperio. Det talas om ett sexsiffrigt belopp under fyra år. Ordet sexsiffrigt har förstås ett brett spann, allt från 100 000 kronor till något över 900 000.

Att driva ett lag i Superettan kostar ganska många miljoner.  Fråga Bois, Ängelholm och TFF! Och dessa är föreningar med tradition, bred verksamhet och stöttade av något större näringsliv än vad BW kan uppbringa. BW är inte i närheten, har bara ett A- och ett B-lag.

Att ta steget upp till ettan kan kanske gå. Men sen är det stopp.

Och spel i Superettan i Bjärsjölagård – eller Sjöbo – är en omöjlighet. Svenska Fotbollförbundet och SEF (elitföreningarnas organisation) kommer med de nya skärpta arenakraven aldrig att godkänna småorternas idrottsplatser.

Sjöbo kommun lär heller aldrig bygga en elitarena.

Så glöm målsättningen om elitfotboll i sydöstra Skåne.

Höga målsättningar är bra, men de måste vara realistiska.

Tiden är förbi när de mindre orternas lag i fotboll kan ta sig ända fram eliten. Är Mjällby det sista hoppet för oss nostalgiker?

Här kommer andra och sista avsnittet om säsongen 2012/2013 för skånk handboll. Det handlar om de internationella insatserna och om den starka ungdomshandbollen.

Hösten 2012, och våren 2013 för H 65:s del, deltog skånska klubbar i de internationella cuperna.

I EFF-cupen för herrar avancerade såväl IFK Kristianstad som Ystads IF till omgång 2. Kristianstad slog ut HC Sporta Hlohovec från Slovakien för att sen försvinna mot Guif.

YIF eliminerad Sporting, Lissabon men åkte ut mot Barcau från Rumänien.

I Cupvinnarcupen förlorade Lugis herrar direkt mot Meskov från Vitryssland.

Klubbens damer var chanslösa i EHF-cupen mot danska Tvis, Holsterbro. I samma cup blev det också bara två matcher för H 43/Lundagård.

I Challange cup avancerade H 65 till semifinalen via Escerito från Rom, Amsterdamlaget Succes Schoonmaak, det franska topplaget Nimes för att sen förlora mot Fantasyland från kroatiska Samobor.

De svenska ungdomslandslagen hade under andra halvåret 2012 stora mästerskapsframgångar med skånska inslag:

I U 20 VM blev det guld med följande skånskor: Clara Monti Danielsson, Maria Adler (med i All star team), Lina Larsson, Linn Larssson, Anna Lagerquist. Lugi samt Vanessa Tellenmark och Emma Friberg, H 43.

I U 18 VM ledde Birthe Hansson Sverige till en sjätteplats med Emma Berntsson, H 43, Rebeccka Heijde, Team Eslöv och Jessica Ryde. Lugi i laget. 

Johan Zanotti, Lugis tränare, ledde det U 18-lag som tog silver i EM. I laget fanns hans klubbkamrater Felix Kasch och Jonathan Wilthorn samt turneringens främste målvakt från IFK Ystad, Niklas Krafth.

HK Malmös tränare Jan ”Proppen” Karlsson förde Sveriges U 20-lag till en fjärdeplats i VM med skånskt inslag i form av Henrik Nordlander, Emil Karlsson och Anton Lindskog, IFK Kristianstad, Hampus Andersson, IFK Ystad, Jim Gottfridsson, YIF samt Jonatan Leijonberg, Lugi.

I OS i London deltog Johanna Wiberg, Team Eslöv i det lag som kom elva.

Förvisso representerade Kim Andersson, Mattias Andersson, Dalibor Doder, Niclas Ekberg, Kim Ekdahl Du Rietz, Andreas Nilsson och Fredrik Petersen inte någon skånsk förening, när Sverige tog OS-silver men alla sju är handbollsuppfostrade i duktiga skånska föreningar.

***

Ungdomshandbollen hade också en utmärkt säsong.

I J- och USM hade de skånska föreningarna elva lag i bland de åtta i slutspelet.  Det blev guld till YIF för pojkarna i 16-årsklassen och för H 43:s 14-årspojkar. H 43 mötte IFK Kristianstad i finalen så det blev alltså silver till Kristianstads idrottsstolthet. Lugis damjuniorer och YIF:s 14-årsgrabbar spelade hem bronsmedaljerna. Alla tre medaljerna i PB hamnade alltså i Skåne.

Ett bevis på den strålande skånska bredden är att 18 (!) föreningar hade 34 lag med i steg 4.

I Juniorelitcupen kom Skånes grabbar tvåa efter Göteborg, medan damerna hade en mindre lyckad helg.

En tredjeplats för flickorna (födda 1997) var det bästa i Sverigecupen. Grabbarna blev utslagna i kvartsfinalen. Skånemästerskapens finalspel i Skurup, avslutningen på ungdomssidan, visade på vitaliteten i skånsk handboll. 115 deltagande lag, ett 30-tal fler än 2012, deltog. Generellt sett visade elitklubbarna att de förenar elit med ett seriöst ungdomsarbete. Men ”småklubbarna” sticker allt som oftast upp i dessa sammanhang, nu Dalhem, Åhus och Ankaret för att nämna några.

Jag har sparat mina anteckningar för det som eventuellt skulle bli en ny upplaga av "Skånes idrotter" om år 2013. Nu blir det ingen sådan bok i fortsättningen, varför jag väljer att publicera avsnittet om handbol i två delar. Här har du första hälften.

Det blev ingen gyllene avslutning på den skånska handbollssäsongen, två finalförluster i Scandinavium i SM-slutspelet för seniorer.

Men väl en gyllene säsong för skånsk handboll, den bästa hittills från seniorer ner till de djupa ungdomsleden.

För andra året i följd var det skånskt i båda seniorfinalerna i SM och liksom 2012 var det Lugis damer och IFK Kristianstads herrar som avancerat till slutmatcherna. Till skillnad från 2012 blev det stor dramatik. Lugi pressade suveräna mästarna Sävehof till förlängning. Kristianstad föll med ett mål mot Drott, ett mål som kom en sekund före slutsignalen.

Damhandbollen i distriktet har under 2000-talet gjort remarkabla framsteg. 2012/2013 fortsatte den positiva utvecklingen. Fyra klubbar deltog i Elitserien, alla kvalificerade sig slutspel, Lugi som trea, H 65 som fyra, Team Eslöv som sjua och H 43/Lundagård som åtta.

I kvartsfinalen slog Lugi ut Eslöv med 3—2 i matcher, H 65 Skövde (3—1), medan Sävehof eliminerade H43/Lundagård (3—0) . Lugi hade en tuff matchserie mot Skuru i semifinalerna, 3—2, Sävehof en lättare mot H 65, 3—0.

Seriesystemet på damsidan skall spetsas till. Det skall bli färre division 1-grupper. Det innebar bland annat att OV/Helsingborg trots att laget blev nia i Allsvenskan fick kvala för att behålla sin plats. Det fixade OV genom att vinna över Lidköping, samma Lidköping som i en tidigare kvalomgång haft en möjlighet men då också förlorade mot ett annat Skånelag, serieettan i division 1 Kristianstad HK, som efter ett par tre år varit ett topplag i ettan nu tog steget upp i Allsvenskan.

OV och Kristianstad får kommande säsong sällskap i Allsvenskan av H 43, som frivilligt avstod sin plats i Elitserien.

Trelleborgs HBK (2), Eslövstjejerna (3) och Vinslövs HK (4) behöll sina platser i division 1 liksom H43/Lundagård U, som dock behövde ett kval för att behålla sin. Det blir Lundagård som tar den platsen efter en skilsmässa mellan H 43 och Lundagård. Farmen missade däremot i sitt kval.

Dalhem vann överlägset division 2 men missade i ett kval. Malmöklubben visade vid succéarrangemanget Skånemästerskapen för ungdomar i Skurup att återväxten är bra med ett guld och två silver och att klubben snart kan vara moget att åter närma sig elithandbollen.

Inför kommande säsong upphör samarbete i Ystad mellan YIF och Pandora, 2012/2013 fyra i division 2.

***

Orange var även det här spelåret den dominerande färgen i svensk handboll. IFK Kristianstads anhängare stöttade sitt lag, klädda i föreningens färger. I hemmaarenan drog laget totalt i  grundserien över 65 000 åskådare, mer än dubbelt så många som publiktvåan Ystads IF, 30 000.

Kristianstadssnittet i serien blev 4 085, i slutspelet 4 751. Lugi noterades där för 2 172.

Mest hemmapublik i damernas Elitserie drog Lugi, i grundserien  615, som i slutspelet ökades till 1 210, inte mins tack vare derbyna mot Eslöv.

För första gången under sina 46 säsonger i högsta serien vann Lugis herrar det nu som kallas Elitserien och visade stabilitet genom i stort alla omgångarna. Kristianstad blandade och gav och kom trea. YIF visade lite av samma tendens och hamnade på sjunde plats.

HK Malmö fick aldrig till det, delvis på grund av långvariga skador. Malmö kom elva men vann sen  en jämn kvalserie och behöll därmed sin plats i Elitserien. Som trea i Allsvenskan deltog också OV i kvalserien men var ett nummer för lite, blev sist.

Drott blev ett slutspelsspöke för Skånelagen. I kvartsfinalen eliminerade Halmstadslaget YIF (3—2) och semifinalen Lugi (också 3—2) och sen som sagt Kristianstad i finalen i ett fullsatt orangefärgat Scandinavium.

I kvartsfinalerna slog Lugi ut Hammarby (3—0) och Kristianstad Alingsås (3—2). I semifinalserien  fick Kristianstad revansch på Sävehof för SM-finalförlusten från Malmö arena 2012, 3—2 i matcher.

Kommande säsong får Skåne återigen fem lag i Elitserien. H 43:s vistelse i Allsvenskan blev ettårig. Lundalaget var obesegrat tills man säkrat avancemanget. OV blev som sagt trea, IFK Ystad sexa.

H 65 var nära att ta steget upp i Allsvenskan. Som trea i division 1 fick Höörlaget kvala, förlorade med sammanlagt 55—54 över två matcher mot Tyresö.

Nu blir det fortsatt spel i division 1 med Vinslöv (4), Farmen (5), YIF U (6) och Trelleborg BKK (8) och IF Kristianstad (9), som kvalade sig kvar, samt Åhus som överlägset segrade i division 2-

Eslövs HF (10) missade sitt återkval till ettan.

KFUM Lundagård vann division 3 och spelar till hösten i tvåan.