Nyår är önskningarnas tid.

Men även sammanfattningarnas.

Jag har sett tillbaka på det skånska friidrottsåret 2021 ur statistisk synvinkel. För en tid sedan granskade jag de skånska insatserna i jämförelse med övriga Sveriges och fann då att vårt distrikt tappat rejält med mark, främst gentemot Stockholm och Göteborg och då inte minst breddmässigt,

På en invecklad väg – kan förstås bero på min egen okunnighet – har jag hittat 2021 års kompletta Skånestatistik. Den gör mig förfärad. Och ledsen. Friidrott har varit min idrott i olika funktioner i närmare 70 år.

Arenafriidrott på senior- och äldre juniornivå är på väg att försvinna i Skåne. Det är förstås en överdrift men det kommer att bli väldigt få utövare i framtiden. Jag har länge haft på känn att leden glesnar.

Vi börjar med herrsidan. Det finns grenar där det inte finns en enda seriöst satsande skånsk aktiv och då har jag varit generös i min bedömning, Bredden är undermålig.

100 och 200 meter är okej.

På 400 meter löpte endast sju man under 50 sekunder.

12 löpare klarade sig under ”skamgränsen” två minuter på 800 meter.

Bäste skåning på 1 500 hade utmärkta – vi talar svensk nivå – 3.43, tvåan hade 4.07.9

En löpare hade under nio minuter på 3 000 m.

Årsbästa på 5 000 meter var 15.05, på 10 000 meter 33.16 och på 3 000 meter hinder över 11 minuter.

Sex man löpte någon gång 110 meter häck, fyra av den nådde nationellt gångbara tider.

Fyra löpare prövade på 400 meter häck, den bäste var bra, 51,20, de övriga hade en bit över minuten.

Två unga killar hoppade över två meter i höjd, men totalt var det bara nio herrar, inklusive juniorer och ungdomar som nådde över 180.

Stav: Ettan 5 meter, tvåan 3,90.

Längd; 8,27 (Thobias Mnontler) är glänsande, två ytterligare en bit över 7 gör grenen till den bästa i Skåne 2021. Men endast 17 hoppare över 6 meter tyder inte på toppbredd.

Tresteg är ingen populär gren i Skåne, två hoppare över 14 meter, ytterligare en över 13.

Wictor Petterssons 20,92 i kula är ypperligt, 12.60 som trea är inte lika imponerande.

Wictor är även bäst i diskus, 55,78, som han noterade i en klubbmatch, hans enda tävling. Bäst i övrigt 35 meter.

En irländare tävlande för MAI kastade 63,73 i slägga, statistiktvåan 44 meter.

I spjut noterade två kastare över 60 meter, den bäste lite över 66, trean 45,80.

***

Så ser det ut på seniorsidan.

Men det finns väl en återväxt? Men här kommer ”dråpslaget”. Totalt bland 18--19-åringarna finns det i hela Skåne högst 20 grabbar som någorlunda seriöst ägnar sig år friidrott. Då räknar jag 18 grenar, och i sju av dessa finns inte ett enda ”godkänt” resultat.

***

Det är ingen vacker bild av skånsk herrfriidrott.

Nyårsönskningar har vi alla.

Mina personliga håller jag för mig själv. Liksom mina nyårslöften. Min erfarenhet säger mig att jag inte kommer att hålla dem. Man jag skall försöka att …

Tre, fyra förhoppningar finns på listan.

Idrottsligt, däremot, har jag en hel del önskemål. Främst givetvis att pandemin skall sluta sitt förlamande grepp över samhället och därmed också över sportens värld. Den minskade ungdomsverksamheten är inte bara en fara för idrotten utan framför allt för samhället.

***

Mitt idrottshjärta är stort, är medlem i tio idrottsföreningar, av ideella och känslomässiga orsaker. Jag ogillar att ”folk”, främst på sociala medier, kritiserar och spyr galla över klubbars verksamhet utan att vara medlem, samtidigt som man säger sig vara en supporter. Det är dåliga supporters som inte ens orkar betala en medlemsavgift.

***

2022 hoppas jag speciellt att Malbas och H 43 Lund, två före detta elitklubbar för båda könen, får lyckade säsongsavslutningar för sina seniorlag, Det innebär avancemang till division 1 (nivå 3) för H 43 och att Malbas unga damlag, nykomling i Baskettan (nivå 2) klarar sig kvar och att herrlaget avancerarat till herrarnas motsvarighet.

Det ser bra ut. H 43:s båda lag leder sina serier, Malbas damer har överraskat positivt, är placerat i mitten av serien, herrarna vann överlägset sin höstserie och skall 2022 spela i en tuffare vårserie.

Den här framgångsrika hösten – allting är relativt – för båda föreningarna skall bedömas med bakgrund av att många spelare fostrade i H 43 och Malbas spelar på betydligt högre nivåer och att Malbas damer då och då stöter på före detta lagkompisar.

Så ser tillvaron ut, när ekonomin inte klarat av de idrottsliga ambitionerna.

***

Det som tilltalar mig är att Malbas och H 43 inte gett avkall på sin ambition att bibehålla sina stora, utvecklande ungdomsavdelningar. Såväl Malbas som H 43 har bland de största ungdomssektionerna i landet. Och bland de främsta.

När USM i januari går in i steg 3 av 5, har Malbas kvar sju lag i åtta klasser, det vill säga sju lag bland de 16 främsta i landet.

Handbollen är större. Det är fler lag kvar i steg 3, men i de fyra klasser man har samma system som i basker har H 43 tre lag kvar.

***

De är alltså två gedigna klubbar jag håller extra tummar för.

Två av mina klubbar.

Såg naturligtvis Karl-Bertil på julafton.

Och lyssnade på hans budskap: Ta från de rika och ge till de fattiga.

Blev lite filosofisk och funderade över idrottens ojämlika värld, hamnade i fotbollens snudd på groteska skillnader mellan storklubbarna jorden runt och på dem som på många nivåer försörjer dem med spelare.

Det är inbyggt i systemet, de klubbar som lyckats några gånger gynnas genom fördelaktig seedning år efter år, som i Europacuperna. Det kan låta sympatiskt och kanske också rättvist att framgångar skall belönas. Men samtidigt ökar de ekonomiska klyftorna. Och som en följd även de fotbollsmässiga. Det gäller inte bara Europa utan även Sverige.

I Svenska cupen seedas klubbarna efter placeringarna i Allsvenskan och i gruppspelet får de bästa lagen fördelen med två hemmamatcher. Politiskt korrekt, om man så säger. Samtidigt är det system som gynnar de redan bemedlade.

Sett över tid är det de ekonomiskt starkaste föreningarna som dominerar den inhemska fotbollen. Historiskt sett var Cupen en turnering, där de mindre bemedlade hade en möjlighet att eliminera storlagen. Som när Veberöds AIF en minnesvärd sensommarkväll på Romelevallen 1993 slog ut IFK Göteborg. Den möjligheten finns naturligtvis än, men den är minimal. I en serie, även om den bara är tre matcher lång, är det inte lätt för de små att hävda sig mot etablissemanget.

Jag tror att fotbollen totalt sett blir större och bättre i ett ekonomiskt mera jämställt perspektiv. Det nuvarande systemet cementerar en värld som i slutändan hindrar de överraskningar som alltid är den extra kryddan i menyn.

Men igen lyssnar förmodligen på Karl-Bertil. Eller på Robin Hood. För att ta en annan julklassiker med samma tema.

Det här inlägget är lite försenat.

Det har kommit lite emellan, som det ofta gör vid denna tid på året, somt bra, somt lite sämre, men inget allvarligt.

Slutspelet i VM-handbollen blev dramatiskt och bjöd på den höga idrottsunderhållning som de flesta allmänt idrottsintresserade förknippar med internationella mästerskap i damhandboll.

Och alltid – nästan i alla fall – detta Norge. Vilken moral, vilken teknik, vilken snabbhet och vilken bredd! Mot detta fantastiska lag spelade Sverige oavgjort. Det svenska laget är bra. Den officielle placeringen som femma är den nivå, där Sverige befinner sig. Fjärdeplatsen i sommarens OS vidimerar detta konstaterande.

***

Medaljerna sitter högt i de internationella mästerskapen. Under 2000-talet har det arrangerats 6 OS och vardera 11 VM och EM. Damerna har tävlat om 84 medaljer. 44 har hamnat i Norge (12—5—4), Ryssland (5—4—3) och Frankrike (4—4—3). Fyra på listan är Danmark (3—2—2) och femma Ungern (1—2—3), två nationer som i detta tidsperspektiv hade sina framgångsperiodeder i början av 2000-talet. De tre stora har med andra ord numera ett fast grepp om tätpositionen i damhandbollsvärlden. Det blir med andra ord inte så mycket över för övriga länder. Den starkaste nykomlingen är Nederländerna med fem medaljer med ett VM-guld som den finaste kryddan. Spanien har också etablerat som en toppnation, fem medaljer, dock inget guld.

Brasiliens VM-guld och Montenegros EM-guld är de stora överraskningarna.

17 länder har tagit medalj i dessa 28 mästerskap, Sverige två i EM, ett silver och ett brons. Sverige tillhör skiktet under de stora. I VM kryssade man mot Norge och Nederländerna och har i mästerskap besegrat alla de stora, så en pallplats finns, i min optimistiska värld, alltid inom räckhåll för Sveriges damer. Årets OS och VM har visat det.

***

I och med Sovjets och Jugoslaviens sammanbrott har bredden på toppen ökat. Ukraina har två medaljer under 2000-talet och fyra lag från det forna Jugoslavien har spelat hem medaljer.

Anmärkningsvärt är att en så stor idrottsnation som Tyskland har ett enda EM-brons och att Polen inte ens har någon medalj på 28 mästerskap. Kanske något att fundera över för de eventuellt besvikna svenska supportrarna.

***

Årets VM med sina 32 slutspelslag visade att handbollen saknar en internationell bredd. Brasilien har starkt lag, Sydkorea, med tre medaljer under 2000-talet och fler dessförinnan (OS guld hemma 1988 och silver 1984) tillför kvalitet liksom Japan. Det har då och då sett lovande ut för Afrika men något genombrott kommer inte. Kongo och Angola visar någon gång vad som kan komma.

Ur europeisk synvinkel vore det positivt om intresset för handboll kunde öka i bollnationerna England Italien, Och i ett vidare perspektiv USA.

***

Avslutningsvis, visst kändes det lite klent att Sverige bara spelade fyra matcher av betydelse i VM. En seger, två kryss och en förlust, fyra matcher mot ettan, tvåan, nian och det trettonde laget.

Godkänt. Med plus för spänning och god idrottsunderhållning.

VM-slutspel skall vara topp, inte social verkasamhet.,

Det är mycket nu.

Som alltid i december med festligheter av olika slag. Samtidigt som man kommit upp i en ålder, då begravningar blir en del av tillvaron. Fotbollssäsongen, den inhemska, som jag gillar mest, varade längre än någon gång tidigare. Den tog inte slut förrän i går.

I december avgörs alltid en av idrottsårets absoluta höjdpunkter, ett internationellt mästerskap i handboll för damer.  På handbollsmenyn finns också seriespel för herrarna.

Dam-VM:s utökande av ett slutspel till 32 lag förstår jag inte. VM skall vara kvalitet. Det kan vara sympatiskt att låta ”alla” vara med om VM-festen men alla dessa utklassningssegrar ger i ingen PR för handbollen, lika lite som innebandyns VM-siffror. De avslöjar hur dålig bredden på toppen är. Precis som resultaten i det pågående kvalet i fotboll för damer.

***

Sveriges VM-matcher mot utfyllnadslagen har jag med glädje hoppat över och i dessa tider med en fullmatad almanacka ägnat mig åt annat. Med andra ord har jag bara sett tre av de svenska matcherna, de båda kryssmatcherna mot de regerande mästarna från VM (Nederländerna) och EM (Norge) och segermötet mot en annan toppnation, Rumänien. Tre imponerande insatser med de spänningsmoment som ger handbollen det där lilla extra.

Förbundskaptenen Tomas Axnér och hans stab har fått berättigat beröm för lagets insatser så här långt. Men som en före detta lärare hävdar jag att ett betyg sätts efter ett helt läsår/en hel turnering. Förlust i kväll (Gud give att det inte blir så) mot, ytterligare en regerande mästare, de olympiska, Frankrike, och den svenska placeringen blir på samma nivå den brukar, mellan 5 och 9.

***

Av någon anledning fick Axnérs företrädare Henrik Signell kritik för sin tid som förbundskapten. Hans namn dyker ännu upp i analyser av den pågående turneringen. Signells år gav följande placeringar: OS 2016 kvartsfinal, EM 2016, åtta, VM 2017 fyra, EM 2018 sexa, VM 2019 sjua. I det lag som 2019 blev VM-sjua fanns åtta spelare, de flesta tongivande med i årets VM-trupp. Och hade inte Jenny Carlsson varit sjuk och skadad hade hon förmodligen varit med redan då.

Jag vill ha sagt, att Henrik Signells förtjänade ett betydligt högre betyg än det han fick. Och fortfarande får.

I kväll är det upp till bevis för Tomas Axnér att infria de förhoppningar inledningen gett oss, och delvis förstärkta av olika media, inklusive några bloggare.

***

Sveriges damer har två internationella medaljer, båda i EM, silver 2010 och brons 2014. Det är i detta perspektiv Sveriges insatser internationellt skall bedömas.

 ***

Några rader om kvalfotboll. Och marginaler.

En feldömd straff, det medger till och med sportchefen Andreas Granqvist, mot Västerås gav Helsingborgs IF en kvalplats. Den chansen förvaltade HIF. Tack vare – det vågar jag skriva – ett fegt Halmstads BK. Det finns många klyschor i fotbollens värld. En är: Anfall är bästa försvar, Vill man inte vinna, gör man det sällan. Halmstad verkade inte vilja vinna.

HBK kommer jag inte att sakna i Allsvenskan 2022. Däremot Andreas Johansson, en gentleman i svensk fotboll och dessutom fantastiskt skicklig.

Den här del 3 av mina allsvenska funderingar handlar mest om Malmö FF:s Europaspel, men detta är intimt förenat med spelet i Allsvenskan.

Därför får det bli samma rubrik men betoning på funderingar.

I ett tidigare inlägg noterade jag att nio av de 16 spelare som säkrade MFF:s guld hade utländskt pass och undrade om detta var en utveckling likt den som sker i många andra länder. En annan tendens är att ett växande antal svenska spelare med dubbla pass föredrar att representera andra nationer än Sverige. I MFF finns fyra, målvakten Diawara, Ahmedhodzic, Rakip och Nalic. I gårdagsmötet mot Juventus, 1—0 till Turinlaget, använde MFF 14 spelare. Endast en, 33-årige veteranbacken Martin Olsson, kan vara aktuell för ett svenskt landslag. Jag vet att det på skadelistan finns några till.

Många menar att det gynnar svensk fotboll att spelarna i de lag som får möjlighet till Europaspel får nödvändig internationell, utvecklande erfarenhet. Men gynnar det verkligen svensk elitfotboll, där det främsta målet är bra landslag? Jag klandrar inte MFF. Varje förening har rätt att staka ut sin egen väg till framgång. Men jag vänder mig mot det ständigt upprepade mantrat att MFF:s framgångar gynnar svensk fotboll.

Framgångarna gynnar MFF.

De små smulor som hamnar hos övriga klubbar är jämförelsevis försumbara. Speciellt med tanke på de över 200 miljoner som mästarna spelat in 2021,

MFF-insatserna i Europa ger inte heller tillräckligt med rankningspoäng för att ge övriga svenska lag gynnsammare lottning. De kommer i ett tidigt skede av turneringen få högre rankade klubbar att möta.

***

Vid MFF:s tillkortakommande i Europa hänvisas nästan alltid till skillnaden i ekonomiska muskler. Visst är det så. Samtidigt – och nu återgår jag till Allsvenskan – är resurserna mellan MFF och konkurrenterna enorma. Att så många lag hotade MFF ända in i slutomgångarna och att MFF tappade poäng mot lag från de lägre nivåerna, tolkar jag som att Allsvenskan är bättre än sitt rykte.

Jag gillar Sveriges högsta serie och har haft större behållning av många i den än av Juventus—Malmö FF. För handen på hjärtat, det var ingen större idrottslig underhållning. Även om vissa bedömare vill få läsarna att tro det.

Såg i går Allsvenskans stora pris på Discovery.

Inte hela förstås. Internationella mästerskap i handboll för damer och matcher mellan toppnationerna slår ur det mesta i idrottsväg. Det går bara inte att missa Sveriges VM-möte mot regerande världsmästarna Nederländerna, 31--31. Det var en fantastisk match med den dramatik som ger handbollen en extra dimension. Tempot imponerade. Låt vara att de tekniska felen blev många men hellre det än en taktisk ”gåhandboll”.

VM blir höjdpunkten i tv-tittandet vad gäller sport de närmaste två veckorna.

Lär finnas anledningar att återkomma.

***

Idrottsgalor är inget jag prioriterar. Men har man sett över 100 allsvenska matcher är det förstås kul att jämföra vad experterna – vad nu en expert är – tycker i jämförelse med en amatör i en nedsutten tv-fåtölj.

Spännvidden är stor. Det märks inte minst när man tittar på andra medier och deras rankningar.

***

MFF-falangen i media, och den är stor, har svårt att förstå att Jon Dahl Tomasson inte var nominerad till Årets tränare. Kritikerna har förbisett att grunden för en nominering var insatserna i Allsvenskan. Har man tillgång till ”Allsvenskans genom tiderna absolut starkaste trupp” kan man inte bara skylla på spel i Europa, avstängningar och skador, när det går snett. Att en trupp av den storlek och kapacitet tappar poäng mot Östersund, Halmstad, Mjällby och Varberg är minus i Tomassons cv. I ett allsvenskt perspektiv.

***

Malmö FF fick ett pris: Årets unge spelare, som inte tidigare spelat 15 allsvenska matcher. Det var Veljko Birmancevic, 23-årig serbisk landslagsman med ett par säsonger i Serbiens högsta liga. Precis som Jens Fjellström, tv-kommentatorn, menade är det en regel som bör ses över. Andemeningen med hedersutmärkelsen är givetvis någon helt annan än att en internationellt etablerad spelare värvas hit och får detta prestigepris.

***

I övrigt var det värdiga vinnare, Nyanser kan alltid diskuteras. Riksmedia är överrepresenterat i den 32 man stora journalistjuryn. Har en viss känsla av att det märks. Bra är att numera har alla de allsvenska lagen från de mindre orterna en lokal journalist i juryn. Så var det inte tidigare.

***

Man får ju sina speciella favoriter när man ser så många matcher som jag. Plockar ut en från varje lag och gör det med olika parametrar, skicklighet, talang eller personlighet.

AIK: Henok Goitom, ett föredöme i alla sammanhang.

Degerfors: Sebastian Ohlsson, skicklig i alla roller.

Djurgården; Magnus Eriksson, vilken utveckling både som spelare och person.

Elfsborg; Simon Olsson, skadefri under hösten och då en av seriens absolut bästa spelare

IFK Göteborg: Alhassan Yusef, så länge han spelade, en imponerande arbetskapacitet.

Halmstads BK: Andreas Johansson, en av svensk fotbolls främsta ambassadörer

Hammarby: Gustav Ludwigson, ger sig aldrig med sin positiva attityd.

BK Häcken: Gustav Berggren, genomgående bäst i ett sviktande Häcken

Kalmar FF: Henrik Rydströ tränaren, skicklig med humor och distans

Malmö FF: Oscar Lewicki, duktig och lojal utan åthävor

Mjällby: Jacob Bergström, äkta, personlighet som känns

Norrköping: Jonathan Levi, duktig spelare med åsikter

Sirius: Muhammed Saeid, vilken utveckling

Varberg: Tashreeq Mathews, speed och bollskicklighet

Örebro: Nordin Gerzic, kommer att sakna honom, en av seriens främsta under många år

Östersund: Aly Keita, duktig, trofast som varit med hela ÖFK:s väg,

Var Malmö FF:s 22:a SM-guld i fotboll och det lyckade kvalet till Champions League det första steget in i en ny värld för svensk klubblagsfotboll på elitnivå?

Närmar sig svensk fotboll det som händer i exempelvis storklubbarna i England; trupperna består av fler utländska än inhemska spelare. När MFF i lördags säkrade guldet via 0—0 mot Halmstads BK använde man tillåtna 16 spelare, nio hade utländskt pass. I truppen finns ytterligare tre utländska spelare.

MFF-ledningen anser tydligen att det är en nödvändighet att ha denna procentuella fördelning i truppen för att lyckas både i CL och i Allsvenskan. Att regelbundet fixa det är, efter vad jag kan utläsa av en intervju med ordföranden Anders Pålsson i söndagens Sydsvenska, en nödvändighet för att ekonomiskt fylla den allt större organisationen.

Finns det på sikt någon klubb som kan ta upp konkurrensen med MFF? Även om tre andra lag länge irriterade MFF, ja, AIK ända in i slutminuterna av sista omgången.

Resurserna är så olika. När Djurgården sålde en av seriens bästa backar Aslak Witry tvingades man lösa problemet med interna omflyttningar (inte alltid lyckade) inom laget. När Jonas Knudsen i MFF blev långtidsskadad köpte man in landslagsspelaren Martin Olsson och den rutinerade Niklas Moisander. Det kallar jag en ekonomisk styrkedemonstration.

Och se på IFK Norrköping som sålde två av sina stora, unga talanger Sead Haksanbanovic och Bergmann Johnnesson utan att ha ekonomi att ersätta dem med likvärdig kvalitet.

Försäljningar ingår i budgeten och att få plus i den kolumnen är, över tid, en nödvändighet för alla elitklubbar. Mindre för MFF med sitt feta bankkonto, fyllt genom skicklighet och rätt marginaler, än för konkurrenterna. Lånet av Antonio Colak är det kanske främsta beviset på MFF:s överlägsna ekonomiska resurser.

***

I SDS-intervjun säger Anders Pålsson att målsättningen är att ta guld tre på fem år och gärna med en trupp, där hälften av spelarna är från de egna leden. I min värld ett önsketänkande om det ingår i målsättningen att dessutom spela i de europeiska klubbturneringarna,

Det förre ordföranden, framlidne Håkan Jeppsson, hade samma uppfattning och MFF

gav 2018 Magnus Pehrsson en trupp med denna sammansättning. Resultaten uteblev på våren och Magnus Pehrsson fick sparken. Laget förstärktes. Nu är den ekonomiska kostymen större och det finns mindre utrymmen för misslyckande.

Jag tror att det blir än fler spelare utifrån, från Sverige men även från utlandet, än från de egna leden.