Inlägg publicerade under kategorin Friidrott

Av Magnus Månsson - Tisdag 28 maj 18:23


Någon kommenterade detta inlägg.


Det försvann i cyberrymden.


Återkom gärna!


MM


 

 

I helgen avgjordes SM i stafettlöpning i Stockholm.

30 lopp i fem åldersklasser. Nja, det blev bara 29. I F 19 på 3x800 meter var det bara ett lag anmält.

Bland 29 lopp kan man alltid hitta positiva händelser. Men en studie av alla resultatlistorna visar onekligen på de problem som finns inom friidrotten. Ur svensk, skånsk och malmöitisk synpunkt.

Startfälten i seniorloppen är små, inte värdiga en idrott som vill anse sig stor.  På damsidan var det verkligen klent, 4x100 sex lag, 4x400 fyra, 4x800 fem och 3x1 500 fyra. Något bättre var det på herrsidan, tio, fem, sex, sju (4x1 500m).

Så finns det en åldersgrupp för 22­-åringar, där intresset var än klenare och där lagen på 400 och 800 m endast behöver tre löpare. Med ”full” besättning hade risken vari uppenbar att man tvingats ställa in några distanser ytterligare.

Lägg ner 22-årsklassen! Det finns inget underlag. Tre lag på M 22:s 4x100 m gynnar inte svensk friidrott. Det finns gott om plats i seniorheaten. 22-årsklassen har sin plats på den internationella mästerskapsscenen. Inte på den lilla svenska.

Den geografiska spridningen är verkligen sned. Av de 256 lagen som kom till start var 102 från Stockholmsregionen (givetvis gynnat av hemmaplan, men 08-området är, oavsett var stafett-SM arrangeras, alltid mest representerat), 82 från Göteborgs distrikt, 22 från Skåne och 50 från övriga Sverige.

På fem av 14 distanser i de två äldsta klasserna fanns det bara lag från Stockholm och Göteborg.

Smaka på siffran 22! Det var allt ett så stort (?) friidrottsdistrikt som Skåne kunde mobilisera. Det kan inte vara okej! Fem seniorlag (fyra för herrar, ett för damer), två i M 22, två i F 19, två i P 17, sex i F 17, och tre plus två i P 15 respektive F 15, så såg det ut. På elva distanser fanns inget Skånelag på startlinjen. På de åtta för seniorer var Skåne med endast i tre.

Malmö AI deltog totalt med 16 lag, IFK Lund och Åhus med två vardera och Höör och IFK Helsingborg med ett.  De fyra duktiga ”småklubbarnas” lag var alla i de två yngre grupperna.

Men det var fler av Skånes mindre friidrottsföreningar som bidrog till MAI:s framgångar och numerär. Ungdomar med IK Finish (främst), Ystads IF, IFK Trelleborg, Heleneholms IF, Lomma FIK, IK Kronan, Ängelholms IF och IFK Lund som moderklubbar hade stor del i storklubbens hyggliga insats i Stockholm. Utan dessa klubbars ungdomsarbete hade det varit färre   Malmölag på plats.

Den skånska friidrottens dilemma är att få ungdomar fortsätter upp i de åldrar man SM-tävlar, varför man för att få ett konkurrenskraftigt stafettlag mer eller mindre tvingas in i en förening. Tack vare Friidrottsgymnasiets och Idrottsgrundskolans starka koppling till MAI har det blivit MAI, som är Skånes enda elitförening.

Mitt resonemang underbyggs av följande fakta: MAI vann tre medaljer på herrans seniorsida, guld och silver på 4x100 meter, guld på 4x400 meter. Av dessa tolv löpare har en enda, Anton Sigurdsson, en Malmöklubb (MAI) som moderförening. Jag vägrar att tro att det inte finns många, många fler löpartalanger i en stad med en bra bit över 300 000 innevånare.

1994 vann MAI 4x100 dubbelt med Heleneholms IF som trea. Sju av dessa tolv löpare var infödda Malmöbor.

Nu ser Malmös friidrottsvärld helt annorlunda ut. Som jag ser det är det en hemsk utveckling. I alla fall för dem som vill se en bred friidrott utanför den under 13 år. Med Malmöbor.

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Måndag 20 maj 10:36

Nu ger jag upp!

Det kan låta drastiskt. Men det gäller bara min tro, och förhoppning, att åter få se en bred skånsk arenafriidrott i Skåne för seniorer.

Just friidrott har varit en stor del av mitt liv i över 65 år. Alltsedan jag som 14—15-åring blev ordförande i Skurups AIF:s friidrottssektion fram tills jag för drygt ett år sedan slutade som ordförande för Heleneholms friidrottare, en tyvärr gles skara. Åtminstone i de något äldre åldersgrupperna.

Friidrotten har präglat mitt yrkesliv. Fann som tonåring att jag hade vissa anlag som ledare och blev gymnastiklärare. Hade också förmånen att för Ystads Allehanda få förmedla vad vi sysslade med inom friidrotten i SAIF. Efter hand utökades bevakningen även till andra idrotter i Skurupstrakten.

Det var alltså friidrotten som gav grunden till mina drygt 40 år i yrkeslivet, 20 år som idrottslärare, 20 som sportjournalist. Plus en sejour på två år som konsulent i IFK Malmö.

Det är givet att jag har en speciell känsla för en idrott som gett mig så mycket. Och då inte att förglömma de aktiva åren. Först i Skurup, där seriematcherna var något av en höjdpunkt. I Skåne fanns under åren kring 1960 ett utbrett seriesystem med ett 50-tal lag.

Under 1960-talet mattades intresset något för serieverksamheten. Många av de mindre föreningarna försvann på grund av ledarproblem, bland annat Skurups AIF.

Skånes Friidrottsförbund kompenserade delvis det minskade antalet tävlingar med införandet av de så kallade TTK-tävlingarna, där TTK stod för Tävlingstekniska Kommittén. Varje år arrangerades ett 30-tal tävlingar runt om i Skåne. I stort alla avgjordes vardagskvällar, ibland i två olika hörn av Skåne. Grenarna var få, tävlingarna varade bara cirka två timmar. Men de var populära. De flesta ur Skåneliten deltog flitigt. Resultatnivån var hög. Landslagsmän, och kvinnor, från övriga Sverige sökte sig gärna söderöver. De visste att de fick bra konkurrens.

Från 1965 finns det statistik över det totala antalet skånska deltagare, vi pratar om aktiva herrar över 20 år och några juniorer, det vill säga 18 till och med 20 år.

Jag tar hela listan:

100 m 76 startande, 200 m 67, 400 m 48, 800 m 72, 1 500 m 66, 5 000 m 34, 110 m häck 12, 400 m häck 15, längd 45, höjd 37, stav 22, tresteg 24, kula 32, diskus 36, spjut 22, slägga 21.

Förvisso var det en ojämn resultatnivå, men listan står i stark kontrast till 2018 års Skånestatistik, där man, om man är snäll och positiv, kan hitta en acceptabel tiobästalista endast i tre grenar.

Intresset för TTK-tävlingarna, senare med andra namn, höll i sig under 1970-och en bit in på 1980-talet. Därefter försvann den skånska seniorbredden alltmer, även i löpning.

Parksstafetten i Beijers Park i Malmö, arrangerad första gången 1952, löptes sista gången 1991, då endast tre seniorlag deltog. Trots att man reducerat antalet löpare i lagen från tio till åtta.

På senare år har de allt färre skånska seniorfriidrottarna hänvisats till ett tiotal helgtävlingar för ungdomar, där arrangörerna lagt in grenar för seniorer. Intresset var oftast klent med Öresundsspelen i Helsingborg som ett positivt undantag.

Så såg den skånska friidrottskartan ut när vi i Heleneholms IF 2017 beslöt att göra ett försök att med TTK-tävlingarna som förebild inbjuda till en kvällsseniortävling.

Det blev ingen succé. Förvisso deltog världsstjärnorna i diskus Simon Pettersson  och Axel Härstedt men det totala antalet starter blev blygsamma 47.

Skam den som ger sig. Vi gjorde ett nytt försök i fjor. Nu var det 80 som var intresserade. Med ett 30-tal veteraner som tävlade om DM-tecknen på 400 m  blev det en helt ok tävling. Intentionen var att det skulle bli en breddtävling – eliten får i regel sina tävlingstillfällen. Det fanns löpare för två heat på herrarnas 100 meter och på 800 meter för både damer och herrar.

Som initiativtagare var jag nöjd med utvecklingen. Heleneholms IF:s Vårtävling kunde bli en institution i det skånska tävlingsprogrammet.

Men så PANG! Verkligheten hann ifatt. Till morgondagens tävling är 36 DM-veteraner anmälda på 400 meter och 28 (!) aktiva i övriga grenar. Ingen på 100 meter för de båda könen. Givetvis klent i alla grenar. Men herrarnas 800 meter kan bli intressant. Trelleborgs SM-finalist på distansen Joakim Andersson är anmäld liksom arrangörernas Mattias Ohlsson, SM-fyra 2018 på 1 500 meter, plus några duktiga MAI-are.

Det underliga är att ledare, tränare och de aktiva som deltagit de två åren alla har sagt att det är just sådana här pretentionslösa tävlingar som behövs i den allt tunnare skånska seniorfriidrotten.

Vad orsaken är till årets stora nergång vet jag inte. Och kommer inte att forska. Jag är besviken. I min hybris hade jag trott att Vårtävlingen skulle bli mitt sista bidrag, efter 65 år, till en förbättrad skånsk friidrott. Men tji fick jag i mitt övermod.

Nu ger jag upp!

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Lördag 4 maj 18:05

Den nya massmediavärlden – ja, ny för oss lite äldre – har gett oss en närhet och snabbhet till nyheterna som varit tidigare generationer främmande.

Tidningarnas hemsidor är oftast snabba med uppdateringar. Men hur är det med nyhetsbedömningarna?

I går hade jag inte möjlighet att se Daniel Ståhls jättekast i diskus vid galan i Doha men hörde på avstånd att han presterat något verkligt imponerande. Men vad?

Med tillgång till en dator loggade jag in på Sydsvenskans sporthemsida – har ju sedan nästan 70 år en relation till företaget. Men jag fick leta efter vad Ståhl åstadkommit.

Sidan toppades sedan länge, och långt därefter, av den verkliga nyheten: Malmö FF:s tidigare andremålvakt Mathias Nilsson, nu utlånad till division 1-laget Eskilsminne, hade blivit petad inför helgens match.

Vilken intressant nyhet!

Och artikeln finns kvar på första uppslaget även nu sent på lördagseftermiddagen.

Ridå!

***

I morse fick jag under en kort stund av hybris.

Läste Sydsvenskans förste sportkrönikör, som behandlade herrelithandbollens begränsade geografiska spridning. Han såg det som en fara för framtiden.

Och se! Precis som jag framfört den senaste tiden i denna anspråkslösa blogg.

Tänk att han läser vad jag skriver!

Men så vaknade jag till: Så kan det inte vara. Det måste vara en tillfällighet.

Det är ju inte så ofta vi har samma synpunkt.

Men det kan ju vara skönt för mig nån gång ha rätt.

Eller kanske för honom!

 

Av Magnus Månsson - Måndag 15 april 18:06

I lördags var jag funktionär vid ett av min klubbs, Heleneholms IF:s, långloppsarrangemang, ett helt och ett halvt maraton och så något som kallats Varvetmilen.

Och vad är då det sistnämnda? Jo, det är ett testlopp för dem som i maj vill springa Göteborgsvarvet, 21 kilometer, och genom sin lördagstid placeras in i rätt startgrupp i kraftprovet i Göteborg.

567 löpare startade på milen, 105 på 21 kilometer och 80 på den dubbla distansen. Totalt 752 startande.

Med dagens mått mätt är detta ingen anmärkningsvärd siffra. Men inger förstås respekt. De här loppen, jag räknar det som ett arrangemang, är bara ett av 27 långlopp/motionslopp som avgörs i Skåne under 2019. Åtta av dessa har Malmöklubbarna MAI och Heleneholm som ansvariga.

Det är givetvis positivt att föreningarna tar ansvar för folkhälsan – de många loppen stimulerar självfallet till träning – samtidigt som det genererar pengar till verksamheten.

Men som vän av arenafriidrott måste man fundera över vad som sker inom skånsk friidrott. I 2019 års arenaprogram finns elva skånska tävlingar. Tio av dessa är helgungdomstävlingar ”med inslag av seniorgrenar” (ja, så beskrivs de i tävlingskalendern.) Av dessa tio är det endast Öresundsspelen i Helsingborg som årligen har hyfsade seniorstartfält. I de övriga är det generell sett klent med aktiva i de äldre årsklasserna.

Den elfte tävlingen är en sedan två år nystartad mindre kvällstävling för seniorer, Heleneholms IF:s Vårtävling. Allt i syfte att arrangera något som sedan  länge varit en bristvara i skånsk friidrott, ett tvåtimmarsprogram med betoning på seniorer. Det blev ingen succé 2017, klart bättre 2018 och med ett förhoppningsvis ytterligare ökat intresse 2019. De få skånska friidrottare – och även danska – som fortsätter över junioråldern måste få tävlingstillfällen även i närområdet.

***

Det anmärkningsvärda är att denna Vårtävling är den enda arenatävling i friidrott som anordnas i Malmö i år (enligt tävlingskalendern), sedan MAI hoppat av att under SM-veckan vara ansvarig för lag-SM. Tävlingen tas över av  Helsingborg.

Hur ställer sig de ansvariga politikerna för ombyggnaden av Stadion och önskemålen om att få en publikarena för friidrott, när den senaste publiktävlingen ägde rum 2009, SM för seniorer? Det har också avgjorts ett stafett-SM inför de närmast sörjande för något år sedan.

***

Jag forskar – jag medger, ett i sammanhanget pretentiöst ord – i Heleneholms IF:s 80-åriga historia. Men jag vill sätta klubbens verksamhet i relation till hur friidrotten såg ut i Malmö och Skåne under dessa år.

Jag är framme vid 1966. Då fanns det runt om i Skåne 28 nationella tävlingstillfällen för seniorer, varav 12 enbart i Malmö. Lägg till fem, en i Malmö, med internationellt inslag (och då räknar inte de danskar som då som nu är flitiga gäster).

Och då har jag inte räknat tredagarstävlingen kretsmästerskapen för sydvästra Skåne för de tre Malmöklubbarna IK Pallas, Limhamns IF, Heleneholms IF samt IFK Trelleborg och IK Finish (Vellinge). Det var en tävling med både bredd och topp.

I rullorna fanns 1966 bara ett långlopp, Frisksportlunken, mellan Jägersrovägen i Malmö och Malmö Frisksportklubbs stuga i Dörröd uppe på Romeleåsen.

***

Skånsk friidrott har onekligen genomgått en stor förändring de senaste 50 åren.

För att citera Johan Ludvig Runeberg i Fänrik Ståhls sägner:

Till flydda tider återgår

Min tanke än så gärna

 

Av Magnus Månsson - Fredag 22 mars 21:09

Jag är uppvuxen och jobbat i en friidrottsvärld då klubbmatcher, föreningstävlingar och stafetter var en stor och viktig del av tävlingsprogrammet.

Inte minst för bredden och ungdomsarbetet.

Vi pratar 1950- 60- 70- och -80-talen. Det är alltså länge sedan. Propagandastafetterna, Dagbladet i Stockholm, Ringen i Göteborg och Parkstafetten i Beijers Park i Malmö, är sedan länge ett angenämt minne blott. Underlaget för att få tillräckligt många löpare och därmed lag finns inte längre.

Lika illa är det med matcher mellan två lag som möts inbördes i ett seriesystem på olika nivåer. Dessa serier var ryggraden i det skånska breddarbetet såväl på senior- som på ungdomssidan under många decennier. Det fanns på 1950- och 60-talen ett 50-tal skånska klubbar som deltog med serielag för seniorer. Det var inte nutidens urvattnade modell i det nu nästan helt anonyma seriesystem som finns på riksplanet och inom, exempelvis, Götalandsregionen med en deltagare per gren.

På den ”gamla goda tiden” rörde det sig på distriktsnivå om tio grenar plus stafett med två deltagare/gren. Och eftersom varje aktiv bara fick ställa upp i två grenar (plus stafett) behövdes ett underlag på upp mot 15 aktiva.

När ungdomsfriidrotten tog rejäl fart i Skåne i slutet av 1950-talet byggdes det upp ett liknande system på ungdomssidan. Detta också blott ett vemodigt minne.

***

Jag är fullt medveten om att detta är en nostalgisk gammal mans tankar. Men ändå! Kan det komma igen?

 Inte för seniorerna och de äldre ungdomarna. Där finns varken underlag eller intresse. Men varför inte seriematcher för ungdomar från 14 år och några årsklasser neråt? Vi vet svårigheterna att få föräldrar att transportera sina barn till heldagshelgtävlingar runt om i Skåne. Men att samla ett lag för att en vardagskväll under våren åka några mil för enkel tävling under någon timme, det tror jag är betydligt enklare. Och inte minst stimulerande för klubbkänslan.

Och den skapar bredd,

***

I Götalandsmästerskan för 13- och 14-åringar finns en tävling mellan distrikten. Efter några år av Göteborgsdominans vann Skåne utomhustävlingen och i helgen även innemästerskapen.

Givetvis trevligt.
Men det är ingen rättvisande tävling. Skåne har närmare en halv miljon fler invånare än Göteborg. För att nu inte tala om Blekinge med sina 160 000 bonde. Och enbart i Malmö bor lika många personer som i hela Halland.

Att bli bästa distrikt i GM är i min bok ingen större merit för Skåne.

 

Vad som däremot var glädjande var att deltagarmässigt var luckorna i Skånelaget färre än tidigare. Men på pojksidan i några grenar var det genant illa beställt. Och då tänker jag inte enbart på resultatnivån.

***

En liten undring apropå poängberäkningen i GM. De sex främsta får poäng, från sex och neråt. MEN! Varje distrikt får bara tillgodoräkna sig poäng för två aktiva/gren. Om ett distrikt tar de sex första platserna får man 11 poäng, inte 21.

DÄREMOT. En enstaka deltagare kan ställa upp i fyra grenar och bli bland de sex främsta i alla och också skaffa poäng i alla. De som kan något om ungdomsidrott vet, att i dessa åldrar är de bästa väldigt framgångsrika i mer än en gren, till och med i fyra.

Jag menar att det är underligt att man i ett ungdomsmästerskap i dessa åldrar gynnar en topp framför bredden. Det strider mot de moderna tankegångarna inom ungdomsidrotten.

Tänk om! Eller hellre lägg ner den orättvisa distriktstävlingen!

 

Av Magnus Månsson - Måndag 18 feb 16:23

I helgen avgjordes SM inomhus i friidrott.

Jodå, mitt husorgan Sydsvenskan redovisade medaljörerna i en resultatlista och en TT-artikel på söndagen, främst om damernas stavhopp, och i dag en notis om Fanny Roos kulrekord.
Men det lokala/regionala?

Jag hade mina förhoppningar. I lördagen deklarerade nämligen tidningens redaktionschef Marcus Ekdahl:

Jag ser det som självklart att vi ska ha en stark sportbevakning. Regionen är hem för några av Sveriges allra vassaste elitlag och här finns en breddidrott som imponerar.

Men lokal toppfriidrott är tydligen inget som är tillräckligt imponerande. Det finns fler idrottsliga topprestationer som helt förbises. Om jag inte minns fel fick det senaste SM:et i simning samma styvmoderliga behandling i papperstidningen. Jag kan ge fler exempel.

***

Vad gick vi tidningsläsare miste om att få kommenterar om? Jo, sex guld till MAI plus ett silver och ett brons .Och några ytterligare bra MAI-placeringar och några från IFK Helsingborg.

***

Sen kan man ju analysera Malmöinsatsen. Allt har minst två sidor. Det är ett bra MAI-facit. Men av medaljörerna är det bara Daniela Busk (brons) som har en Malmöförening som moderklubb. Övriga kommer från när och fjärran. Inget ont i det. Men borde en stad av Malmös storlek inte kunna fostra mer än en medaljör och ytterligare en fjärdeplats?  Något liknande var facit från sommarens SM utomhus.

Det måste finnas fler ungdomar med SM-potential i en stad av Malmös storlek.

***

Marcus Ekdahl kommenterade i sitt lördagsinlägg också tidningens famösa livesändning av gräsbytet på Malmö stadion. Han försvarade också sändningen med att tiotusentals personer följde den.

Finns det verkligen så många personer som ägnar sin tid åt något så odramatiskt som att anlägga en gräsmatta?

Min vokabulär innebär också ”följa” att man tittar mer än fem sekunder.

Det är onekligen en fattig tillvaro för personer som ägnar sin tid åt ett sådant nöje.

Tiotusentals!?

***

Några ord om Malmö FF:s 3—2-seger i Svenska cupen mot Degerfors.

Två sanningar verifierades.

1) MFF har inte två lag av allsvensk klass. Som det mer eller mindre upprepats under åren.

2)  Skall man ge talanger speltid och erfarenhet i toppidrott måste de ske i en trygg miljö. Inte som nu i ett B-betonat lag. Det är inte rättvist mot de unga.

Exemplen inom idrotten är många. Resultaten likaså.

 

Av Magnus Månsson - Måndag 11 feb 17:09

Jag tillbringade stora delar av helgen i Atleticum i Malmö som funktionär.

Min förening, Heleneholms IF, Skånes flitigaste arrangör av friidrottsrelaterade tävlingar, hade ett tvådagarsarrangemang.

Det känns självfallet bra att vara behövd.

Samtidigt är det fel att vara behövd.  Under nästan två dagar. Det borde funnits yngre personer att vara beredda att ta över. I alla fall delar av dagarna.

Ledar- och funktionärsbristen är stor inom idrotten. Friidrotten är inget undantag. Ur ett framtidsperspektiv ser det inte bra ut. I helgen var det många  ålderspensionärer som bidrog med långa nödvändiga arbetspass.

En friidrottstävling över två dagar kräver en stor bemanning. Från stort till smått. Utan den volontärhjälp som Malmö stad bekostar hade det varit ännu svårare att genomföra Atleticumspelen. Ungdomarna är överlag väldigt duktiga och hjälpsamma. 

En intressant iakttagelse: De ungdomar som anmäler sig för denna extrainkomst har till nästan 100 procent invandrarbakgrund.

***

Tro nu inte att jag beklagar och ångrar mina timmar i Atleticum. Det är så mycket glädje i att se ungdomar – och kanske främst barn – idrotta. Att se en tioåring kliva upp på en på prispall och få sin första medalj hängd runt halsen och se stoltheten och glädjen i ansiktet är bara det en känsla som jag skulle vilja dela med fler.

Jag kände att jag gjorde nytta, en idrottssocial insats.

Och inte minst vill jag att friidrotten skall ha ett attraktivt skånskt tävlingsprogram och att Heleneholms IF, liksom under 80 år tidigare, skall vara en bärande del av detta.

***

Caroline Jönsson, den förra målvakten i fotbollslandslaget, sa i går vid Barnidrottskonventet i Malmö bland annat att föreningarna måste våga säga nej till ledare av olika slag som inte följer idrottens värderingar.
Den goda Caroline slår i detta fall in öppna dörrar. Visst kan någon olämplig person vid något enstaka olyckligt tillfälle hamna i en ledande funktion. Inom idrotten, som inom andra organisationer. Men jag tror inte personen får något inflytande under någon längre tid.

Den rågången håller idrotten.

***

Den skånska friidrotten har generellt sett ledarproblem. Men det rör sig inte om ledarnas personligheter. De är helt enkelt alldeles för få. Och liksom på funktionärssidan har de kommit upp i en respektabel ålder. Många har jag känt i kanske 50 år.

***

Men friidrotten har fler problem än ledar- och tränarfrågan. Rekryteringen, främst på pojksidan, är undermålig. Klubbarna har inte lyckats locka de stora pojkgrupperna till sin idrott. Och därmed inte heller inte hittat talangerna. Resultatnivån är ofta förbluffande låg. Jag har påpekat det tidigare under några år. Någon förbättring är svår att skönja.

Även om alla ungdomar inte vill tävla – och det är självfallet helt i sin ordning – är det viktigt att det finns stimulerande tävlingstillfällen.

Men för detta krävs en stor utbildad funktionärskader.

Hur ser den ut om några år?

En av många frågor skånsk friidrott måste lösa.

 

 

Av Magnus Månsson - 28 december 2018 17:18

Såg i dagens Sydsvenska att arrangören av den stora inomhusturneringen i fotboll Skånecupen, Malmö FF, i år lagt till klasser för 7-åringar.

Allt i akt och mening att kunna visa upp ett totalt stort deltagarantal, när antalet lag i de äldre årsklasserna blivit färre.

Jag känner igen mönstret från andra idrotter, inte minst friidrotten. Vid de flesta ungdomstävlingarna i Skåne har det funnits grenar för 7—8-åringar. Det har det gjort i många år. Utan att antalet aktiva övretonåringar ökat utan snarare minskat.

Brottningen är ett annat, i min värld, avskräckande exempel. Sporten har en stor, välutvecklad knatteverksamhet men i år deltog endast åtta seniorklubbar i det skånska seriesystemet. En av dessa var en kombination och med tanke på de generösa låneregler som finns mellan klubbarna var det säkert färre klubbar än sju, som kunde mönstra åtta junior—seniorbrottare.

Jag har definitivt inget emot att sju—åttaåringar idrottar under lekformer men när de dras in i en regelbunden tävlingsverksamhet i så unga år känns det inte helt okej – för att tala stadsministerspråk.

Jag är förstås fullt medveten om att man i Skånecupen inte bokför resultat och gör upp tabeller förrän man blivit 13 år. Omdiskuterat, men för dem som vill se aktiva ungdomar upp i junioråldern ett bra instrument för att försöka ge ungdomarna nya mål. Och för att lugna inte minst resultatfixerade föräldrar.

I år blev det inga klasser i Skånecupen för F 7 och F 8. Och efter ett klent deltagande i fjor, två anmälda lag, inbjöd MFF inte till tävling i F 18.

Tävlingsledaren, den före detta elitspelaren Per Ågren, menar, enligt SDS, att 16—18-åringarna spelar seniorfotboll och att klubbarna därför inte har något juniorlag. Men om man nu haft ett tillräckligt antal tjejer i dessa åldrar hade ju inget hindrat klubbarna att vid detta speciella tillfälle ställa upp med ett lag.

Men faktum är Malmöklubbarna – för märk väl att Skånecupen i stort är en Malmöangelägenhet – inte har tillräckligt antal spelare.

I de tabeller Skånebollen redovisade för uteserierna 2018 deltog elitklubbarna LB 07 och FC Rosengård med vardera ett lag i F 17, Hyllie IK var enda lag från stan i F 16, i F 15 fanns LB 07, IFK Klagshamn, FC Rosengård och Husie IF.

Minst sagt tunt i de aktuella åldrarna.

Intressant ur skånsk synvinkel är dock att antalet lag ökat i F 13 från 33 2017 till 56 2018. Och Malmö har följt med i trenden, från fyra till tio.

Självfallet är det för tidigt att dra några slutsatser om de nya tabellreglerna. En av intentionerna var att 13-åringarna skulle inspireras när seriespelet blev på riktigt.

Några funderingar så här en mörk decemberkväll efter en artikel om Skånecupen.

 

 

 

 

Presentation

Fråga mig

21 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se