Inlägg publicerade under kategorin Friidrott

Av Magnus Månsson - Måndag 18 feb 16:23

I helgen avgjordes SM inomhus i friidrott.

Jodå, mitt husorgan Sydsvenskan redovisade medaljörerna i en resultatlista och en TT-artikel på söndagen, främst om damernas stavhopp, och i dag en notis om Fanny Roos kulrekord.
Men det lokala/regionala?

Jag hade mina förhoppningar. I lördagen deklarerade nämligen tidningens redaktionschef Marcus Ekdahl:

Jag ser det som självklart att vi ska ha en stark sportbevakning. Regionen är hem för några av Sveriges allra vassaste elitlag och här finns en breddidrott som imponerar.

Men lokal toppfriidrott är tydligen inget som är tillräckligt imponerande. Det finns fler idrottsliga topprestationer som helt förbises. Om jag inte minns fel fick det senaste SM:et i simning samma styvmoderliga behandling i papperstidningen. Jag kan ge fler exempel.

***

Vad gick vi tidningsläsare miste om att få kommenterar om? Jo, sex guld till MAI plus ett silver och ett brons .Och några ytterligare bra MAI-placeringar och några från IFK Helsingborg.

***

Sen kan man ju analysera Malmöinsatsen. Allt har minst två sidor. Det är ett bra MAI-facit. Men av medaljörerna är det bara Daniela Busk (brons) som har en Malmöförening som moderklubb. Övriga kommer från när och fjärran. Inget ont i det. Men borde en stad av Malmös storlek inte kunna fostra mer än en medaljör och ytterligare en fjärdeplats?  Något liknande var facit från sommarens SM utomhus.

Det måste finnas fler ungdomar med SM-potential i en stad av Malmös storlek.

***

Marcus Ekdahl kommenterade i sitt lördagsinlägg också tidningens famösa livesändning av gräsbytet på Malmö stadion. Han försvarade också sändningen med att tiotusentals personer följde den.

Finns det verkligen så många personer som ägnar sin tid åt något så odramatiskt som att anlägga en gräsmatta?

Min vokabulär innebär också ”följa” att man tittar mer än fem sekunder.

Det är onekligen en fattig tillvaro för personer som ägnar sin tid åt ett sådant nöje.

Tiotusentals!?

***

Några ord om Malmö FF:s 3—2-seger i Svenska cupen mot Degerfors.

Två sanningar verifierades.

1) MFF har inte två lag av allsvensk klass. Som det mer eller mindre upprepats under åren.

2)  Skall man ge talanger speltid och erfarenhet i toppidrott måste de ske i en trygg miljö. Inte som nu i ett B-betonat lag. Det är inte rättvist mot de unga.

Exemplen inom idrotten är många. Resultaten likaså.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Måndag 11 feb 17:09

Jag tillbringade stora delar av helgen i Atleticum i Malmö som funktionär.

Min förening, Heleneholms IF, Skånes flitigaste arrangör av friidrottsrelaterade tävlingar, hade ett tvådagarsarrangemang.

Det känns självfallet bra att vara behövd.

Samtidigt är det fel att vara behövd.  Under nästan två dagar. Det borde funnits yngre personer att vara beredda att ta över. I alla fall delar av dagarna.

Ledar- och funktionärsbristen är stor inom idrotten. Friidrotten är inget undantag. Ur ett framtidsperspektiv ser det inte bra ut. I helgen var det många  ålderspensionärer som bidrog med långa nödvändiga arbetspass.

En friidrottstävling över två dagar kräver en stor bemanning. Från stort till smått. Utan den volontärhjälp som Malmö stad bekostar hade det varit ännu svårare att genomföra Atleticumspelen. Ungdomarna är överlag väldigt duktiga och hjälpsamma. 

En intressant iakttagelse: De ungdomar som anmäler sig för denna extrainkomst har till nästan 100 procent invandrarbakgrund.

***

Tro nu inte att jag beklagar och ångrar mina timmar i Atleticum. Det är så mycket glädje i att se ungdomar – och kanske främst barn – idrotta. Att se en tioåring kliva upp på en på prispall och få sin första medalj hängd runt halsen och se stoltheten och glädjen i ansiktet är bara det en känsla som jag skulle vilja dela med fler.

Jag kände att jag gjorde nytta, en idrottssocial insats.

Och inte minst vill jag att friidrotten skall ha ett attraktivt skånskt tävlingsprogram och att Heleneholms IF, liksom under 80 år tidigare, skall vara en bärande del av detta.

***

Caroline Jönsson, den förra målvakten i fotbollslandslaget, sa i går vid Barnidrottskonventet i Malmö bland annat att föreningarna måste våga säga nej till ledare av olika slag som inte följer idrottens värderingar.
Den goda Caroline slår i detta fall in öppna dörrar. Visst kan någon olämplig person vid något enstaka olyckligt tillfälle hamna i en ledande funktion. Inom idrotten, som inom andra organisationer. Men jag tror inte personen får något inflytande under någon längre tid.

Den rågången håller idrotten.

***

Den skånska friidrotten har generellt sett ledarproblem. Men det rör sig inte om ledarnas personligheter. De är helt enkelt alldeles för få. Och liksom på funktionärssidan har de kommit upp i en respektabel ålder. Många har jag känt i kanske 50 år.

***

Men friidrotten har fler problem än ledar- och tränarfrågan. Rekryteringen, främst på pojksidan, är undermålig. Klubbarna har inte lyckats locka de stora pojkgrupperna till sin idrott. Och därmed inte heller inte hittat talangerna. Resultatnivån är ofta förbluffande låg. Jag har påpekat det tidigare under några år. Någon förbättring är svår att skönja.

Även om alla ungdomar inte vill tävla – och det är självfallet helt i sin ordning – är det viktigt att det finns stimulerande tävlingstillfällen.

Men för detta krävs en stor utbildad funktionärskader.

Hur ser den ut om några år?

En av många frågor skånsk friidrott måste lösa.

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 28 december 2018 17:18

Såg i dagens Sydsvenska att arrangören av den stora inomhusturneringen i fotboll Skånecupen, Malmö FF, i år lagt till klasser för 7-åringar.

Allt i akt och mening att kunna visa upp ett totalt stort deltagarantal, när antalet lag i de äldre årsklasserna blivit färre.

Jag känner igen mönstret från andra idrotter, inte minst friidrotten. Vid de flesta ungdomstävlingarna i Skåne har det funnits grenar för 7—8-åringar. Det har det gjort i många år. Utan att antalet aktiva övretonåringar ökat utan snarare minskat.

Brottningen är ett annat, i min värld, avskräckande exempel. Sporten har en stor, välutvecklad knatteverksamhet men i år deltog endast åtta seniorklubbar i det skånska seriesystemet. En av dessa var en kombination och med tanke på de generösa låneregler som finns mellan klubbarna var det säkert färre klubbar än sju, som kunde mönstra åtta junior—seniorbrottare.

Jag har definitivt inget emot att sju—åttaåringar idrottar under lekformer men när de dras in i en regelbunden tävlingsverksamhet i så unga år känns det inte helt okej – för att tala stadsministerspråk.

Jag är förstås fullt medveten om att man i Skånecupen inte bokför resultat och gör upp tabeller förrän man blivit 13 år. Omdiskuterat, men för dem som vill se aktiva ungdomar upp i junioråldern ett bra instrument för att försöka ge ungdomarna nya mål. Och för att lugna inte minst resultatfixerade föräldrar.

I år blev det inga klasser i Skånecupen för F 7 och F 8. Och efter ett klent deltagande i fjor, två anmälda lag, inbjöd MFF inte till tävling i F 18.

Tävlingsledaren, den före detta elitspelaren Per Ågren, menar, enligt SDS, att 16—18-åringarna spelar seniorfotboll och att klubbarna därför inte har något juniorlag. Men om man nu haft ett tillräckligt antal tjejer i dessa åldrar hade ju inget hindrat klubbarna att vid detta speciella tillfälle ställa upp med ett lag.

Men faktum är Malmöklubbarna – för märk väl att Skånecupen i stort är en Malmöangelägenhet – inte har tillräckligt antal spelare.

I de tabeller Skånebollen redovisade för uteserierna 2018 deltog elitklubbarna LB 07 och FC Rosengård med vardera ett lag i F 17, Hyllie IK var enda lag från stan i F 16, i F 15 fanns LB 07, IFK Klagshamn, FC Rosengård och Husie IF.

Minst sagt tunt i de aktuella åldrarna.

Intressant ur skånsk synvinkel är dock att antalet lag ökat i F 13 från 33 2017 till 56 2018. Och Malmö har följt med i trenden, från fyra till tio.

Självfallet är det för tidigt att dra några slutsatser om de nya tabellreglerna. En av intentionerna var att 13-åringarna skulle inspireras när seriespelet blev på riktigt.

Några funderingar så här en mörk decemberkväll efter en artikel om Skånecupen.

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - 25 oktober 2018 14:07

Skånes Friidrottsförbund, Malmö stad och Malmö AI vill arrangera EM för veteraner i Malmö 2020.

Malmö stads intresse kan jag förstå. Över 4 000 personer förväntas komma till stan och vara här under en dryg vecka. Det inbringar sköna slantar till besöksnäringen och därmed skatteintäkter för kommunen.

Varför MAI vill vara medarrangör i detta jättearrangemang (enligt kalkylerna kommer man att tävla sju dagar mellan 09 och 23) har jag ingen aning om. MAI är inte precis känt för att anordna tävlingar utanför galor och SM-tävlingar och bidrar årligen väldigt lite till det nödvändiga tävlingsprogram som håller liv i en tunn skånsk friidrott.

Att Skånes Friidrottsförbund är drivande för att få hit VEM är för mig en olöslig gåta. Är styrelsen inte medveten om de överlevnadsproblem som finns? Se mitt förra inlägg! Och fram för allt studera statistiken! Det finns en hel del grenar utan en enda seriöst satsande skånsk senior.

Ett EM kommer att kräva mycket förarbete.Arbetsinsatsen under själva tävlingsveckan kommer att bli enorm på funktionärsidan. Även om man är utlovad hjälp av Malmö stad med ett antal ungdomar/volontärer för ”lättare” uppgifter. IFK Lund, IK Pallas, IK Finish och Heleneholms IF, innesäsongens flitigaste arrangörer i olika konstellationer, vet mycket väl hur svårt det är att få tillräckligt med kompetenta funktionärer ens till en tvådagarshelgtävling. Och nu handlar det om en hel vecka med tävling 14 timmar/dygn. Under icke semestertid.

Jag får inte ihop det.

Jag hoppas innerligt att de föreningar, de fyra ovannämnda plus Åhus, som svarar för att det skånska inomhusprogrammet, fortsätter att arrangera sin för skånsk friidrott livsviktiga tävlingar även 2020. Och att de i en eventuell valsituation väljer bort EM.

Krafterna behövs till rekrytering, utbildning av tränare, ledare och funktionärer. Och fler mindre, tvåtimmarstävlingar utomhus för senior och äldre ungdomar. Dessa behöver stimulans.

***

Sen måste man ställa sig frågan: Behöver skånsk veteranfriidrott ett EM?

Efter en titt i statistiken är svaret: NEJ.

Veteranfriidrottarna är alltför få för att motivera att så mycket resurser läggs på denna kategori som ett EM innebär.



Av Magnus Månsson - 23 oktober 2018 17:29

Arenasäsongen i friidrott är slut.

Ur skånsk synvinkel finns det naturligtvis både plus och minus. Den breda statistiken från seniorer ner till och med 13-åringar visar dock att distriktets friidrott inte mår bra. Visst, du kan finna glädjeämnen, men man kan även bland dessa hitta förklaringar som inte är enbart positiva. Jag skall inte uppehålla mig vid dem.

Med ett undantag.

Skåne blev åter bästa distrikt vid Götalandsmästerskapen för 13- och 14-åringar. Det har man nästan i alla tider varit. Av ett naturligt skäl. Skåne är befolkningsmässigt överlägset störst men sina något över 1,3 miljoner invånare. Göteborgs friidrottsdistrikt har en bit över 800 000, Småland/Öland en bit under, Västergötland något över halvmiljonen, Östergötland en bit under. Och så de små distrikten Bohuslän-Dal och Halland cirka 350 000 invånare och Blekinge med 160 000 boende.

Under en period har Göteborg blivit bästa distrikt. Då skall man väl som skåning glädja sig: Ordningen är återställd!

Men som friidrottsvän blir jag verkligen orolig. Kan Skåne, trots befolkningsövertaget, med en så undermåligt underlag numerärt vinna är det rejäl kris även hos konkurrenterna. Skåne kunde långt ifrån mönstra fullt lag. Det fanns grenar utan en enda skåning, några med en eller två. Min uppfattning är klar: I en tävling som GM är det absolut viktigare att komma med en bred trupp än att låta ett fåtal fysiskt utvecklade yngre tonåringar deltaga i tre grenar och hämta poäng till sitt distrikt.

Varför helt enkelt inte skrota tävlingen mellan distrikten. Den är i grunden orättvis. Blekinge kan aldrig kampas med de stora.

Man kan givetvis se att resultatnivån, speciellt på djupet, är låg både vid GM och i årsstatistiken för Skåne. Det må vara sin sak. Men att skånsk ungdomsfriidrott inte i många grenar ens kan fylla en tioitopplista måste oroa de bestämmande.

Man vet ju att tappet i de äldre tonåren är stort och att friidrotten har svårt att fånga in dem som slutar i andra sporter. De är få som börjar intressera sig för friidrott som 16- 17-åring.

Friidrottsleden kommer att tunnas ut.

Därför är jag förvånad över att Skånes Friidrottsförbund lägger energi på att försöka arrangera ett EM för veteraner.

Återkommer i detta ärende i morgon.



Av Magnus Månsson - 3 september 2018 21:39

Såg en löpsedel i går:

Lägg ner skiten!

Det var Aftonbladet som var på det humöret.

Och det gällde Finnkampen i friidrott.

Författare vare opportunisten Mats Wennerholm. Så egentligen är det inget att bry sig om. Det är ingen sansad friidrottsinsatt person som tar honom på allvar.

Finnkampen än ett måste för att Sverige – och Finland – skall få en toppbredd värt namnet. Antalet seniorer som någorlunda seriöst satsar på friidrott i landet minskar. Statistiken ger klara bevis. I Skåne är det bedrövligt. Allt färre ungdomar söket sig till friidrotten. Och de som gör det slutar tidigt. Den skånska statistiken från seniorer ner till och med 13-åringarna är ur breddsynpunkt minst sagt usel.

För att nå förbättringar – och det gäller på alla områden – behövs realistiska mål. OS och VM är för de flesta bara en utopi. EM, vartannat år, är nåbart för fler men trots allt bara för ett litet fåtal. Finnkampen med tre deltagare/gren ger kanske upp mot 200 aktiva ett realistiskt årsmål. Jag vet att detta är en sporre för åtskilliga energiska ungdomar. Även om resultatnivån i vissa fall är låg rör det sig om idrottsmän som tränar fem, sex pass i veckan året runt. Och har gjort så i många år.

De är värda uppskattning och uppmuntran. En Finnkampstart är för många  höjdpunkten i idrottskarriären. Det vill jag inte missunna energiska idrottsungdomar.

Viktigt är också att de aktiva trivs i den laggemenskap som en Finnkamp ger.

Intresset för Finnkampen har minskat i båda länderna, både från allmänheten och massmedia. Men det idrottsliga värdet finns kvar. Det är självfallet det väsentliga för de båda förbunden.

Mats Wennerholm recept att ”lägga ner skiten” gör varken svensk eller finsk friidrott bättre. De båda nationerna får inte fler världsstjärnor för att man inte fortsätter detta klassiska utbyte. Utan uppmuntran på vägen är risken stor att än fler tröttnar i förtid.

En framtida gala, avgjord på en dag, med deltagare från de båda nationerna är Mats Wennerholms förslag för att höja intresset. Han slår verkligen knut på sig själv. Hur tror han att mediokra idrottsutövare – hans betyg på merparten av lagens medlemmar – skall kunna locka besökare till en tävling? I en tid då enbart mästerskapen och de riktigt stora Diamond League-tävlingarna någorlunda fyller de stora arenorna. Se bara i år på Bislett och Stockholms stadion, både långt ifrån fullsatta trots imponerande startfält.

Verkligheten är att arenafriidrotten tappar mark. I Sverige både publikt, aktivitetsmässigt och massmedialt.

Finnkampen är en av årets begivenheter.

Att Mats Wennerholm med sitt elitistiska synsätt tröttnat är fullständigt likgiltigt.

                     


Av Magnus Månsson - 27 augusti 2018 18:40

I helgen avgjordes SM i friidrott.

Överlägsen etta bland herrarna i föreningstävlan i SM blev Malmö AI. Av de 40 föreningar som erövrade poäng, det vill säga hade aktiva bland de åtta främsta, fanns endast ytterligare två skånska klubbar, Heleneholm med fem poäng genom Mattias Ohlssons fjärdeplats på 1 500 meter och IFK Helsingborg med en åttonde plats för Marcus Tornée på 200 meter. (Som dock troligen blivit bättre om det inte strulat till sig.)

Så ser den tunna skånska friidrotten ut på herrseniorsidan. Endast en medaljklubb och bara tre klubbar med finalister på SM.

Man kan bryta ner siffrorna i detaljer. Mattias Ohlssons fjärdeplats var, tillsammans med samma placering för MAI:s långhäcklöpare Viktor Bondesson, den bäste av en aktiv tävlande för en Malmöklubb och som fått hela sin friidrottsfostran i Malmö.

I ärlighetens namn skall nämnas att stavsegraren Melker Svärd Jacobsson, nu i ÖIS, är skolad i MAI och att diskusfyran Jakob Gardenkrans började i Heleneholm för att via MAI hamna i Athletics 24Seven från Växjö.

Lägg till en femteplats på 400 meter för MAI:s Anton Sigurdsson och det är allt Malmöfriidrotten kunde presentera av egenproduktion på herrseniorsidan vid årets SM.

I min friidrottsvärld ett klart underbetyg för Malmös tre klubbar när det gäller egenrekryteringen. De har inte lyckats fånga in de talanger som givetvis finns i stan.

***

Med samma perspektiv ser det bättre ut medaljmässigt på damsidan. Daniella Busks comeback gav två silver till MAI på sprinterdistanserna. Lisa Lilja, den förre detta fotbollsspelaren, som fångades upp av MAI, kom etta på 200 meter, men tävlar nu för Ullevi.

Unga Rebecca Krüeger kom sjua i stav, men fler Malmötjejer hittar jag inte bland årets SM-finalister.

Negativt!? Kanske, men inte desto mindre fakta.

Malmö har dock 330 000 innevånare.

***

I Standarstriden för damer kom MAI fyra. IFK Helsingborg, Ängelholms IF, Höörs IS och Björnstorps IF hade alla var sin finalist.

***

Vill inte Malmös ungdomar ägna sig åt friidrott längre?


Av Magnus Månsson - 13 augusti 2018 16:42

Det blev ett fantastiskt slut på EM-friidrotten.

Armand Duplantis 6.05 i stav och guld är en av de häftigaste idrottsupplevelserna I mitt liv.

Den svenska insatsen i övrigt? Karin Torneklint, den svenska förbundskaptenen, menade att den var fantastisk. Kommentaren kom förstår i euforin just efter stavguldet.

I min värld ger EM-veckan en bra bild av svensk friidrott i ett europeiskt perspektiv. Två till fyra medaljer, ytterligare kring tio toppåttaplaceringar är ett förväntat resultat.

Jag vidhåller också min uppfattning att det är rätt att sända stora trupper till ett EM. Stimulans och erfarenhet behövs för utveckling.

Det skall också noteras att konkurrensen i detta EM var större än de 2016 och 2012. OS-år avstår många av de bättre EM-tävlingarna för att koncentrera sig på den betydligt attraktivare olympiska spelen.

Något att ta i beaktande när den svenska truppen skall betygsättas.

***

Jag följde givetvis EM via SvT. Man slapp en massa reklampauser och de är givetvis positivt.

Men det fanns åtskilliga irritationsmoment. Producenternas val av bilder kan verkligen ifrågasättas. Dessa många samtal mellan den aktive och tränaren samtidigt som man hörde att något spännande pågick var minst sagt enerverande. Jag förstår svårigheterna med att ge en rättvisande bild av en friidrottstävling med en mängd aktiviteter på samma gång men det blev för många missar.

Och tyvärr var kommentatorerna Bergqvist, Gärderud och Hård inte lika uppdaterade som man vant sig vid.

Sen förstår jag inte finessen med att intervjua en tränare mitt under en tävling och låta denne ”hilla in sig” i tekniska detaljer som få eller ingen begriper. Och  vilket journalistiskt värde ligger det i att intervjua varenda svensk aktiv, oavsett idrottslig prestation? Många intervjuer av Marie Lehmann blev lätt pinsamma, långa och stundtals inställsamma.

Mest störande blev intervjuerna när det på samma gång pågick tävling. Då kliade det i kroppen av otålighet.

***

Resultat är en viktig ingrediens i en friidrottstävling. Men hur tror en producent att tittarna skall hinna med att ta del av en resultatlista som bara fladdrar förbi några sekunder?

***

Visst det fanns mycket att fundera över den gångna veckan.

Men det var en fin vecka för en friidrottsintresserad.

Och den svenska insatsen var helt ok.


Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se