Inlägg publicerade under kategorin Friidrott

Av Magnus Månsson - Onsdag 12 juli 16:29

Varför alltid dessa överdrifter?

Jag tänker på speciellt de senaste dagarnas rubriker om de många alldeles utmärkta svenska friidrottsresultaten.

”Det svenska friidrottsundret”.

”London kan bli det bästa svenska VM:et NÅGONSIN”

Detta efter att Sverige i OS så sent som i fjor hade en, säger en, friidrottsplacering bland de sex främsta.

Låt oss glädjas åt att så många unga utvecklats positivt och klarat eller är på väg att klara de tuffa VM-kvalgränserna.

Det är gott nog.

Varför sätta orealistiska förhoppningar på en lovande trupp?

Tror verkligen Aftonbladets opportunistiske friidrottsskribent (jag vägrar skriva expert, det epitet han tillskrivs av den egna tidningen) Mats Wennerholm att Sverige skall göra ett bättre VM än i Paris 2003?

Då blev det två guld (Christian Olsson och Carolina Klüft), ett silver (Stefan Holm) och två brons (Patrik Kristiansson och Kajsa Bergqvist) och åttonde plats (Anna Söderberg).

***

Medaljerna i VM sitter högt. Se bara på diskustävlingen i London i helgen, där ettan Daniel Ståhl var åtta futtiga centimeter före trean och likväl deltog inte alla i världseliten!

***

Jag skall inte trötta ut med min åsikt om svensk friidrotts framtid i ett längre perspektiv ur skånsk synvinkel. Den har ni som läst min blogg fått ta del av några gånger.

Var i Helsingborg i helgen som åskådare till Öresundsspelen. Lår vara att tävlingen kom endast en vecka efter de väldiga Världsungdomsspelen i Göteborg (vilken fantastisk arrangörsstad av ungdomstävlingar!) men utan de utländska deltagarna (främst från Tyskland) hade Öresundsspelen blivit en torftig tillställning. I vissa ungdomsgrena kom 80 procent av de tävlande från utlandet.

Under inomhussäsongen i Malmö är det danskarna som gör att seniorklasserna ger stora startfält.

Så ser Friidrottssverige också ut.

ANNONS
Av Magnus Månsson - Lördag 8 juli 11:44

Med jämna mellanrum kommer uppgifter om den massiva flyktingströmmen från Afrika till främst Italien.

Tusentals personer drunknar i färden över Medelhavet i undermåliga fartyg eller i underdimensionerade gummibåtar. Som de flesta har jag med en uppgiven suck noterat att dessa tragiska katastrofer är en del av världen 2017.

Efter de senaste dagarna ser jag på flykten över Medelhavet med andra ögon, med känsla, sorg och delvis en personlig relation.

För några månader sedan kom en ung man, en 25-årig flykting från Eritrea, till Heleneholms IF och ville börja träna löpning. Givetvis var han välkommen. Tre, fyra gånger i veckan har han cyklat från förläggningen i östra Malmö till träningarna på Stadion eller Heleneholm.

Vid klubbens tävling den 23 maj ville Seare Zerom testa att tävla på 800 meter. Han kom i mål på 2.17,57 Det är ingen bra tid, inte ens för en nybörjare. Men hans intresse avtog inte. Seare ville prova igen. I Skåne är det inte lätt att hitta lämpliga tävlingar för löpare av hans klass. Öresundsspelen i bjuder dock i till lopp även för seniorer, öppna för alla.

Det är inte lätt att i semestertider fixa transport till Helsingborg, så jag beslöt att köra Seare till tävlingen. Det är en resa jag inte ångrar en enda sekund.

Seare har naturligtvis många traumatiska minnen från sin korta levnad. Självfallet ville jag inte pressa honom. Utan detaljer berättade han på hur han som ensam familjemedlem på olika sätt – mestadels per fot – tagit sig från Eritrea via Sudan till Libyens Medelhavskust. Titta på kartan och se hur långt det är!

Över Medelhavet tog han sig tillsammans med 600 andra i en skranglig båt för att via Italien, Österrike och Tyskland nå Sverige, där han bott i några mellansvenska städer, innan han hamnade i Malmö. Liknande historier kan säkert 1000-tals andra berätta men det är skillnad att under bilfärd på några timmar få höra den av en sympatisk 25-åring.

Under resan plockade vi fram kartboken och följde vår väg fram och tillbaka. Seare var förvånad över att Danmark var så nära.

Han är flitig och nu på sommaren läser han extra kurser i Svenska för invandrare. Seares första dröm är att ta körkort för att sedan kunna jobba som lastbilschaufför.

Tävlingen då?

Jodå. Seare kom i mål på nytt personligt rekord, 2.11.20, en förbättring med över sex sekunder och en injektion för fortsatt träning och tävling. Nu är nästa mål att löpa under 2.10 och det hade kanske gått redan i går med en lite beskedligare tid på första 400, 62 sekunder var för snabbt. Men satsningen var lovande.

Jag har varit ledare på 100-tals tävlingar men den här fredagseftermiddagen i Helsingborg var både angenäm och annorlunda.

Idrott är mer än resultat.

ANNONS
Av Magnus Månsson - Torsdag 6 juli 21:45

Svensk idrott har ledarbrist.

Det är ingen nyhet och ingen hemlighet.

Jag har följt skånsk friidrott i olika funktioner i över 60 år. I alla tider har de flesta ledarna och tränarna varit före detta aktiva. Några har tillhört den svenska eliten, de flesta, merparten, skiktet under, det vill säga de har varit av hygglig distriktsklass.

I den uttunning av seniorbredden som blivit mer och mer uppenbar under många år är det en kategori som är på väg försvinna. Det är en fara för svensk friidrotts fortsatta utveckling. Det saknas redan nu kompetenta tränare. Bristen kommer att öka.

Många av de friidrottare som nu slutar sin aktiva bana är i mitten av tonåren – det var då min generation började och till och med tilläts (!) springa längre än 200 meter. Nutidens unga friidrottare har inte hunnit skaffa sig den kunskap och erfarenhet som krävs för att bli tränare eller ledare. Några får sin chans i de så kallade friidrottsskolorna för barn ungefär mellan fyra och tio år. I några av de skånska klubbarna har det i åratal varit kö till dessa träningar, andra har också haft verksamhet för samma åldrar. Men hur många har fortsatt efter friidrottsskoletiden? Statistiken ger ett obarmhärtigt svar. Inte bara då den skånska. Studera de flesta andra distrikt och se att facit är lika nedslående.

Jag har alltid hävdat att barnidrott sällan gynnar den idrott gren barnen börjar med. De tröttnar, innan de har åldern inne för att börja tävla. För trots allt är det huvudmålet för de flesta av landets friidrottsskolor.

Man kan givetvis poängtera den sociala aspekten. Men är jag cynisk när jag menar att den ekonomiska aspekten väger betydligt tyngre? De statliga och kommunala bidragsreglerna gynnar stora grupper. Och att ha en massa barn till och med ända ner i fyraårsåldern i ”träning” är oerhört mycket lättare än att ge

 ett gäng tonåringar vettig idrottsutbildning.

Men är det till gagn för svensk idrott? Jag tänker då inte bara på friidrott utan på alla idrotter.

Mitt svar är ett rungande nej.

Den samlade svenska idrotten måste jobba och lobba för ändrade bidragsregler så att ungdomarna stimuleras att vara aktiva upp över 20 år. Inte minst för att kanske sen få tränare och ledare med kunskap och erfarenhet.

Åter till friidrotten!

De oftast unga tränarna i friidrottsskolorna är inte mogna – jag generaliserar – sin uppgift. Träningen är inte utvecklande och stimulerande. Detta är en anledning till att många tröttnar. Det är få tränare som har förmågan att lära ut den teknik som är så viktig att få sig till del i unga år.

Gymnastiken har exempelvis betydligt bättre utbildade tränare inte minst på tekniksidan.

Sen medger jag oförbehållsamt att det i friidrott med så olika grenar är svårt att bemästra allt för en tränare.

Men det är definitivt förödande att se ett 15-tal 10-åringar stå på rad och se dem exempelvis stöta kula tre gånger under kanske en halvtimme. Hur skoj är det för en sprallig 10-åring?

Det måste till ett nytänkande inom den fria idrotten. Om man vill behålla dem som man – trots allt – lyckats locka till sig.

Problemen är många, men ser man den inte kan man inte heller lösa dem.

Av Magnus Månsson - Måndag 26 juni 11:29

Det dystra midsommarvädret hade i alla fall en fördel, tv­-sändningarna från lag-EM i friidrott slapp konkurrens från sol och bad.

Tävlingsdagarna var långdragna. 40 grenar tar sin tid. Det blev segt. Mycket intressant kom inte med i sändningen. Som tittare var man beroende av producenten. Hans val var inte alltid mitt.  På plats kan man samtidigt som ett lopp pågår se vad som händer i teknikgrenarna. Nu uteblev helhetsintrycket.

***

Min generation såg Finland som en stor friidrottsnation med ett gediget intresse och stor publik vid de viktigare tävlingarna. Så är det inte längre. Vädret i Vasa var kanske till och med sämre än i Malmö men de i stort tomma läktarna visar på att friidrotten tappar mark i Finland. Finnkampen, eller som det heter i Finland Sverigekampen, har visat samma tendens. Även i Sverige.

Publiktillströmningen vid de nordiska Diamond League-galorna i Oslo och Stockholm har också visat en neråtgående trend.

Rent allmänt har arenafriidrotten tappat sin position.

***

Det märktes i helgens EM. Resultatnivån i vissa grenar var förbluffande låg. Speciellt som det gällde ”enmanslandslag”. Det syntes tydligt att bredden i många länder undergrävts.

Sverige hade förvisso också sina dippar men tillsammans med Finland och Schweiz, trion som avancerade till högsta ligan, betydligt färre än de flesta av konkurrenterna, där många var förvånansvärt ihåliga. Nu kan man bara jämföra sig med dem man tävlar mot och i det perspektivet var EM en framgång för svensk friidrott, Samtidigt som man inte får bortse från bristerna.

***

Den svenska statistiken är breddmässigt avslöjande. För att nu inte tala om den skånska.

Jag skall inte trötta med siffror, men den skånska friidrottsframtiden är inte ljus. I synnerhet inte på pojksidan. Högt räknat finns det totalt i åldersklasserna 19, 17 och 15 endast cirka 15 aktiva pojkar. Och kanske än värre, det är färre i P 14 och P 13.

***

Vart är friidrotten på väg? Att döma av lag-EM är problemet inte bara skånskt.

 ***

Jag upprepar vad jag skrivit tidigare: Stjärnglansen döljer bristerna.

Ett starkt Skåne med ungdomsbredd är ett måste för en positiv utveckling.

 

 

Av Magnus Månsson - Torsdag 15 juni 15:48

I går var det Internationella blodgivaredagen.

Det celebrerades i Malmö med Lilla Blodomloppet. Heleneholms IF stod för arrangemanget och inbjöd barn och ungdomar att springa en runda i Magistratparken. Cirka 150 kom till start. Jag frapperades över den glädje som ”ungarna” visade under de 600 meterna. De allra flesta sprang med ett leende trots att tröttheten satte sina spår. Det var ingen tidtagning, inga placeringar noterades. Löpglädjen kom fram. Barn som fanns på den angränsande lekplatsen ville spontant vara med och mormor fick snällt ta fram 60 kronor för att barnbarnet skulle få vara med i gemenskapen.

Jag tänkte spontant på den debatt som finns om tävlingshetsen som finns inom barn- och ungdomsidrotten. Nu var de flesta av deltagarna i Lilla Blodomloppet yngre än dem som debatten kretsar kring. Men jag tror att idrotten i sig själv är så rolig och stimulerande att det inte behövs resultatlistor och tabeller för att idrotta för 12-åringar.

***

Det är naturligtvis inga dumhuvuden som bestämt att man i lagbollsporterna inte skall räkna tabeller och kora segrare i nationella cupturneringar för ungdomar under 12 år. I Skåne har denna regel funnits en del år i basket, handboll och innebandy. Utvärderingarna har varit positiva. Men givetvis finns det olika meningar om besluten. Handbollen och basketen, sporter jag följt lite närmare, har numera fler 13-årslag än tidigare. I den åldern kommer in ett nytt moment, man får räkna tabeller. Det ger extra stimulans.

Debatten har ökat i intensitet i och med att den stora fotbollen på riksplanet följt efter. Sett ur en Malmösynvinkel är det självklart. 2015 fullföljde 50 11-årslag sina serier, ett år senare hade 21 lag försvunnit.

2016 seriespelade två Malmölag i flickornas 15-årsklass.

Det finns åtskilliga andra exempel på hur stort tappet är i de lägre tonåren. Mitt kära Skurups AIF hade 2016 ett A-lag på herrsidan och så ett glapp ner till två 13-årspojklag.

Det säger sig självt att fotbollen inte stillatigande kan se på en sådan utveckling,

Jag tror att senare stimulans är ett sätt för ett längre förhållande till fotbollen. Samma gäller även andra idrotter.

***

Vad är en framgång värd – och hur utvecklande – för ett lag med en försvarare som kan slå långa bollar på snabbe Bengt som är lagets ende målskytt?

Och glöm inte den fysiska och psykiska skillnaden på barn födda samma år. Och även om de är samma vid ett tillfälle kan man aldrig förutse utvecklingen.

 

I min idrottsvärld är det en välsignelse att de stora lagsporterna tar tag i problematiken. För ingen vill väl ha en svensk idrott som åldersmässigt är störst vid 11,5 år. För så är det.

Sen att det finns bromsklotsar bland klubbar, ledare/tränare och inte minst kanske bland föräldrar och mor- och farföräldrar är nästa problem att försöka lösa.

***

Snacket om att man inte får vinna en match i en tabellös serie eller cup är också löjligt. Det är klart man får – och skall. Men inte i ett ”toppat” 10-årslag, där klubbens övriga lag är slagpåsar eller med ”värvade” spelare från andra föreningar som i dessa låga åldrar spelar socialt, det vill säga ett par tre lag som fördelar speltiden jämnt.  

På sikt vinner den förening som har möjlighet att spela med många, jämnstarka lag upp i mellantonåren.

Det är min absoluta uppfattning.

 

Av Magnus Månsson - Söndag 11 juni 19:34

Det blir inget Malmö Games i friidrott den 18 augusti.

Budskapet var inte förvånande.

Det var ju inte många år sedan samma besked kom om det arrangören MAI, dock under namnet Stiftelsen MAI, då kallade Bolt-galan.

Jag sörjer inte. Förhoppningsvis kan nu MAI lösgöra resurser för tävlingar av mera bestående betydelse för Malmös och Skånes arenafriidrott.

I samband med Malmö Games skulle för övrigt Malmö Games Youth avgöras. Denna ungdomstävling ströks tidigt från agendan. Tyvärr.

Max Wiman på Sydsvenskan, tyvärr bara på nätet, och Ola Törner på Skanesport.se har på ett utmärkt sätt kommenterat turerna kring MAI:s agerande både vad gäller galorna och friidrottens och anläggningarnas

ställning i Malmö.

Man kan till och med tro att de läst min anspråkslösa blogg i dessa ärenden.

***

Förlusten av Malmö Games är alltså inget att oroa sig över. Det är det däremot om de kommande inomhussäsongerna i Atleticum, Skånes enda fullskaliga inomhusarena-

Förr arrangerade de tre Malmöklubbarna, Heleneholms IF, MAI och IK Pallas, var sin tävling. Dessutom lierade sig Heleneholm och IK Finish från Vellinge i en decembertävling, Sista chansen.

MAI slutade för en hel del år sedan med sin inomhustävling, de andra fortsatte. Pallasspelen, en av landets deltagarmässigt största, arrangerades under några år av Öresund FK (Heleneholm, Finish, Pallas). De senaste åren har MAI varit medarrangör.

Min förening, Heleneholm, med en minimal ungdomssektion har varit ansvarig för 7 12-delar, Finish för 3 och Pallas och MAI för vardera 1 12-del. Lite hårdragit, det medger jag. Pallas med sin erfarenhet och spetskompetens har gjort mer än en fjärdedel av Pallasspelsarbetet.

Givetvis har Heleneholms huvudstyrelse haft synpunkter på friidrottens engagemang i tre inomhustävlingar med tanke på de få egna deltagarna. Det har funnits tankar på att helt dra sig ur denna tävlingsverksamhet.

Finish, som under den senaste tiden tappat många såväl ledare som aktiva, har tackat nej till att vara medarrangör till Sista chansen och är tveksamt till att ha kraft att hjälpa till vid Pallasspelen. Finish har även ställt in årets Finish Games.

Pallas har över huvud taget ingen ungdomsverksamhet alls.

Då dessutom Pallas, som på politikerspråk äger Pallasspelen, inte alls var nöjt med MAI:s insats, nu sagt upp kontraktet med MAI, stod tre klubbar med en högst begränsad friidrottsverksamhet inför valet att lägga ner de tre enda årliga inomhustävlingarna i Atleticum.

En livslång kärlek till friidrott hos några pensionärer och några andra i nästan samma ålder ville undvika detta Malmöfriidrottens fiasko och sökte kontakt med IFK Lund. Det blev napp och det blir tre tävlingar i Malmö även inomhus säsongen 2016/17.

Nog är denna räddningsaktion betydligt viktigare för regionens friidrott än inställda Malmö Games.

Men vad händer nästa säsong?

***

Friidrotten i Malmö har generellt svårt att få fram sina budskap. Kvarten efter, klockan 20.11, att Heleneholms Mattias Ohlsson kom i mål i lördag sände jag följande pressrelease till Malmös tidningar (jag tror mig ha kvar förmågan att skriva en ”kortis”):

 

Heleneholms IF:s båda 800 meterslöpare Sara Ericsson och Mattias Ohlsson visar en stigande formkurva. Vid två olika tävlingar i Göteborg satte båda nya personbästa. Sara, den förra elitspelaren i badminton, som började löpträna först i höstas, vann ett lopp i Sävedalen på tiden 2.10.73, personbästa med två sekunder. Tiden är den åttonde bästa i Sverige i år.,

Mattias hade i en GP-tävling på Slottsskogsvallen 1.50,29, cirka halvsekunden bättre än hans tidigare bästa. På den aktuella Sverigebästalistan ger tiden plats fyra.

 

Skanesport.se tog in den, ingen annan. Det var inte första gången Heleneholm saknar den megafon in den största tidningen som Malmö Games haft.

 

Av Magnus Månsson - Måndag 29 maj 18:32

I helgen avgjordes friidrottens stafett-SM i Malmö.

Om än inte helt i skymundan så nästan. För en intresserad, men ej helt invigd, var det svårt att veta var och när. Min morgontidning hade i sitt Sport i dag inte en notering om evenemanget bland alla fotbollens seriematcher från de lägre nivåerna. Jag vet att det inte är tidningarnas uppgift att göra reklam för idrottstävlingar men gör man det för några idrotter borde man kanske meddela viktig fakta om att det i spridningsområdet avgjordes ett SM.

Märklig är också att massmedia med sin ansträngda arbetssituation inte får sig tillsänt en rätt skriven resultatlista för seniorklasserna att bara klistra in på sidan. Det funkade perfekt vid Heleneholms IF:s Vårtävling i tisdags.

Att inte få del av resultaten från ett SM är något andefattigt. Vems är ansvaret?

***

Tävlingen då?

Det visade sig än en gång att Skåne breddmässigt är klar detroniserat av Stockholmsregionen (förvisso befolkningsmässigt betydligt större) och Göteborg (i motsvarande grad mindre). Nu gäller denna jämförelse bara löpning men det ser ur ett breddperspektiv lika illa ut i hopp och kast.

36 klubbar kom till start med totalt 228 lag. Stockholm bidrog med 88, Göteborg med 80. Skåne med en befolkningsmängd på 1.3 miljoner deltog med 27 lag fördelade på fyra klubbar. Hade stafetterna avgjorts på en plats förenat med resor och uppehälle hade siffrorna varit ännu dystrare för skånsk del.

Övriga Sverige hade 33 lag.

”Lilla” Göteborg var representerat av nio olika klubbar – imponerade! – i de totat 30 loppen i de fem åldersklasserna seniorer, 22, 19, 17 och 15. Storstockholm bidrog med tio klubbar. Däribland AIK!

I många lopp fanns det bara lag från Stockholm och Göteborg, några till och enbart från Göteborg. Tala om dominans!

Men det är fler distrikt än Skåne, som har problem. Hela Norrland hade ett lag (Trångsviken), Blekinge och Östergötland inget, storstäder som Borås och Västerås, som exempel, ställde upp med enbart vardera ett 15-årslag.

***

Svensk friidrott räddas PR-mässigt av ljuskraften av en hel del aktiva av hög klass i världen och i Europa.

***

Skåneklubbarna sprang hem åtta medaljer, MAI 7 (5—1—1), IFK Helsingborg ett brons. Men bakom medaljlagen ligger också ett grundläggande ungdomsarbete av IFK Lund, IFK Trelleborg, Ystads IF, IK Finish och Heleneholms IF. Inte att förglömma!

 

 

 

Av Magnus Månsson - Onsdag 24 maj 21:37

Mitt humör – ja, det som gäller mitt friidrottsengagemang – har pendlat kraftig den senaste veckan.

Från djupaste resignation till den glädje man kan känna när något man trott och kämpat för visar sig uppskattat. Så uppskattat att jag faktiskt kan tänka mig att 2018 göra en punktinsats som ett testamente (vågar man vara så pretentiös att man använder ett sådant uttryck?) för en ledargärning inom friidrotten, som inleddes 1954.

Jag vill nämligen även nästa år vara ansvarig för Heleneholms IF:s Vårtävling. När anmälningstiden gått ut fanns det inga deltagare i fyra grenar, i andra två eller tre. I nio grenar var det totalt cirka 40 intresserade. Tanken att ställa in var nära. Efter lite pr-arbete och några efteranmälningar kom det 55 aktiva till start, inte många att hänga i julgranen, men i alla fall ett underlag att bygga en tävling på. I synnerhet som de små startfälten höll hög klass med tanke på den kategori tävlingen vände sig till, den skånska eliten med inslag av duktiga danskar. De tävlande var överlag nöjda med sina prestationer och det som gladde allra mest var att de flesta påpekade att det var just sådana här kvällstävlingar på cirka två timmar skånsk friidrott behöver. Och vi hade tur med vädret.

Lovorden kom från OS-finalister, annan Europaelit, svenskar och danskar och inte minst positivt från elittränare och ledare. ”Alla” lovade att återkomma nästa år om Heleneholms IF gör det. Kan man motstå ett sådant löfte?

Det finns mycket att förbättra. Men främst gäller det för några föreningar och deras tränare att bortse från de små egenintressena och tänk på friidrotten i stort. Det finns också anledning att fundera över många klubbars interna kommunikation.

***

Positivt var också att pressen, både på papper och på nätet, såväl före som efter tävlingen uppmärksammade tävlingen. Friidrotten är inte bortskämd med spaltutrymme.

Sen tycker jag att man kunde varierat konfekten. Både före och efter handlade det mesta om diskuskastaren Axel Härstedt. Temat var delvis detsamma. Jag är en stor beundrare av MAI:aren. Han har dessutom varit en betydelsefull ambassadör för tävlingen. Så all ära till Axel!

Men det fanns, inte minst ur lokal synvinkel, några resultat att uppmärksammas. Heleneholms Mattias Ohlsson segertid på 800 meter 1.50,99 i premiären visar att han mycket väl kan bli bland de fem, sex bästa i Sverige 2017.

Lite kuriosa: Endast fem infödda Malmölöpare har hittills genom åren löpt 800 meter snabbare än Mattias.

Ett annat intressant reportageuppslag: Den förra elitspelaren i badminton, Heleneholms Sara Ericsson, är på väg att bli av svensk elit även på 800 meter. Efter ett halvårs löpträning vann hon i går på tiden 2.13,20

***

Det finns ju alltid ett aber. I går var det tungt att komma ner till Heleneholm och möta en ostädad idrottsplats med noll förberedelser från fritidsförvaltningens personal. Jag hade skämts över att bjuda in gäster till en ostädad arena, som man dessutom betalar hyra för att utnyttja. Jag skall inte gå in på detaljer, men att exempelvis manuellt behöva borsta över alla tävlingsbanorna för att inte utsätta de tävlandes för skaderisker, är inte det optimala för att återigen åta sig en ny Vårtävling 2018.

Men man står där väl lika fullt ut nästkommande maj.

Trots brist på tidsplanering från de ansvariga på fritidsförvaltningen. Men med – lite patetiskt – en stor kärlek till en friidrott utan dopning.

 

 

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se