Inlägg publicerade under kategorin Friidrott

Av Magnus Månsson - Tisdag 20 feb 20:53

Allt tar sin tid.

OS-tittandet givetvis. Har också varit huvudansvarig för en tvådagarstävling i friidrott och haft en viktig uppgift i en annan. Det är en hel del för- och efterarbete. Och orken är inte vad den en gång var.

Därav detta avbrott i bloggandet.

***

Tävlingarna gick bra, kanske till och med mycket bra. De aktiva och deras ledare var nöjda. Och det är naturligtvis det absolut viktigaste.

Men ändå gnager något. Varför kan en tävling som Atleticumspelen inte uppmärksammas med en enda rad – inte ens resultaten – i Malmös papperstidningar? Det var dock en tävling med hyggliga nationella resultat, några aktiva kom på medaljplats i helgens SM och några av danskarna var riktigt duktiga. Som krydda, och det var inte vilken mesig krydda som helst, deltog världsmästaren i höjd Mutaz Barshim. Och han levererade, 2.35 Högre i år har bara han själv (2,38) och ryssen Daniel Lysenko (2.37) hoppat. Atleticumresultatet var av absolut världsklass.

En vän till mig skrev till Sydsvenskan och frågade varför man inte skrivit något. Sportchefen svarade att man ansåg tävlingen var en träningstävling och underströk detta med att påpeka att tvåan hoppade drygt tre decimeter lägre.

Hoppsan!

Det kommer från en tidning som sänder ut sin ”stjärnreporter/stjärnkrönikör” för att bevaka varje snedspark vid de flesta av MFF:s träningar. Världen runt.

Tävlingen var utlyst i vederbörlig ordning hade det blivit världsrekord eller asiatiskt rekord hade det godkänts. Trots att det var en ”träningstävling”.’

Det här erinrar mig om 1960- och 1970-talen, då en annan friidrottens världsstjärna Ricky Bruch jagade långa kast i diskus. Varhelst det blåste bra diskusvindar kallade Ricky till tävling, i Klagshamn eller på kastplanerna på Heleneholm eller Stadion. Ofta fick en funktionär eller i bästa fall en junior hoppa in för att det skulle bli en godkänd tävling.

Och varje kast bevakades av samtliga Malmötidningar och ofta också av rikspressen

Det var bättre förr. I alla fall på Rickys tid.

***

De mindre idrotterna och de mindre klubbarna känner sig åsidosatta av Sydsvenskans bevakning. Det är bara att gå ut och lyssna i det breda Idrottsmalmö. Det är så mycket bra elitidrott i stan som aldrig uppmärksammas.

ANNONS
Av Magnus Månsson - Måndag 12 feb 18:11

En världsstjärna i friidrott, till och med utsedd till 2017 års bäste friidrottare alla kategorier, tävlade i lördags i Malmö.

Han är tillika ”halv” Malmöbo, har lägenhet några hundra meter från Atleticum, ett av hans träningscentra. Det gäller naturligtvis höjdhopparen Mutaz Essa Barshim, OS-silvermedaljör och regerande världsmästare.

I torsdags efteranmälde han sig till Atleticumspelen, en mindre tävling som komplement till de stora Pallasspelen, men ändock med 900 starter.

Mutaz ville testa sin goda form inför en tävling på Irland och VM i början av mars.

I min enfald trodde jag att det var av intresse för Malmöpressen att nämna att qatariern skulle tävla i stan och sände ut en kort pressrelease. Men inte ens en kort notis i förhand kom in.

Men någon kommer väl och bevakar arrangemanget? Ingen reporter dök dock upp. Min enfald hade inte försvunnit. Resultatet intresserar naturligtvis, så jag sände i väg en korrekt skriven resultatlista, som bara var att sätta direkt in på tidningssidan.

Jag noterade dessutom mitt telefonnummer så att eventuellt intresserade kunde få information.

Inte ens detta räckte.

Därför har de tidningsläsande friidrottsintresserade i Malmöregionen inte kunnat läsa att Mutaz Barshim hoppade 2.35 och var ytterst nära att tangera sitt eget världsårsbästa på 2.38 och också radera ut Stefans Holms hallrekord, 2.37

Ryktet om Mutaz Barshims start hade nått ett 75-tal intresserade och med deltagare och ledare fanns det väl cirka 500 personer som bevittnade detta världsresultat.

Dessa 2.35 måste vara det i särklass bästa resultat/bästa prestation uppnått i Malmö, oavsett gren och idrott, som inte med ett ord nämnts i någon av stans papperstidningar.

Min enfald finns kvar: Jag tycker inte att missarna är mina.

***

Avslutningsvis: Mutaz Barshim ville betala efteranmälningsavgift, 140 kronor.

I Heleneholms IF är vi generösa. Han slapp betala.

I pris erhöll han ett presentkort på 300 kronor, precis som alla andra segrare i seniorgrenarna.

Så kan också friidrottsvärlden se ut.

 

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Torsdag 1 feb 16:42

Det är inte allt man vill som man hinner med.

Och gör man något ovant under lång tid, då man blir man trött. Så är det att bli äldre. Som nu efter helgens Pallasspel i friidrott. Närmare 20 timmars funktionärsjobb kräver sin man/kvinna. Och vila. Men jag klagar inte. Det är inspirerande att vara tillsammans med över 1 000 ungdomar som under två intensiva dagar i Atleticum gör cirka 2 000 starter.

Tyvärr blir vi allt färre som tar oss tid att ställa upp och ge de yngre generationerna tillfälle att tävla i friidrott. Funktionärsfrågan är ett problem. De som jobbade i ledande funktioner hade en hög ålder. Andelen 60 plus var stor.

Då dessutom rekryteringen, speciellt på pojksidan, minskar rejält minskar också underlaget att föräldravägen skaffa nya funktionärer. Lägg därtill en ovilja från många föräldrar att hjälpa till även med de enklaste uppgifter. Då är det lätt att dubbelt upp känna en viss oro inför friidrottens framtid. Det tidigare IK Pallas i stort klarat själv behövde man nu hjälp med av tre grannklubbar.

Det gick bra och efter några års tillbakagång i antalet starter blev det i år en ökning med cirka 200. Men att påstå att det är ett trendbrott är givetvis förhastat.

Nåväl, det var två upplyftande dagar. Och i helgen den 10 och 11 februari är det dags igen, Atleticumspelen i regi av Heleneholms IF. Förberedelser för dessa har tatt sin tid och där är ytterligare en förklaring till blogguppehållet.

***

Handbolls-EM är avslutat. Mina intryck varierar. Det svenska silvret gladde. Det finns all anledning att vara nöjd och analyserna har varit många.

EM-spelet i stort blev inget lyft. Alltför många matcher hade ett uselt tempo som man inte förknippar med modern handboll. Många matcher var alltför brutala. Inte minst det ökande antalet hjärnskakningar oroar.

Det är nödvändigt att alla inblandade, spelare, tränare, ledare på alla nivåer och domare, tar sitt ansvar. Inte minst spelare och tränare/ledare.

Därför blev jag beklämd, när Ystads IF:s minst sagt opolerade Jeppe Krogh Simonsen efter sitt röda kort mot IFK Kristianstad mottogs på sin väg ut fick uppmuntrande klappar på händer och rygg av tränare och lagkamrater. Den tredje tvåminutaren var direkt brutal. Ett sådant förfarande skall inte accepteras av det egna laget. Det skall bestraffas även internt. Hans utvisning berövade också YIF vinstchansen, det blev 29—29-

Moralist!

Okej, jag står för det.

Handbollen är igen sport som lockar den stora neutrala publiken. Det visade EM och visar siffrorna i SHL, den svenska högsta ligan.

Tempo, tufft och jämnt utan brutalitet är medicinen.

Den senaste tiden har det varit för lite av en del, för mycket av en annan.

 

Av Magnus Månsson - 27 december 2017 13:02

Under nära 65 år – ja, det är faktiskt så – har jag i olika positioner följt skånsk friidrott.

Under åtminstone de 50 senaste har man försökt lösa frågan hur man skall få verksamhet på de så kallade vita fläckarna, det vill säga de orter/kommuner utan någon friidrottsklubb. Visst har föreningar ploppat upp här och var. Någon eller några entusiaster har under ett par intensiva säsonger fått rejäl fart på verksamheten, främst givetvis på barn- och ungdomssidan. Sett över tid har dock antalet livaktiga friidrottsföreningar minskat. Och ser man enbart till arenafriidrotten för åldersgruppen 20 till 30 år är situationen verkligen mörk. Det är färre än tio klubbar som har en eller flera aktiva i detta åldersspann.

***

Detta är inget nytt för dem som tidigare läst min blogg.

Men när jag under helgen studerade Skånebollen, där 2017 års alla serietabeller redovisas från seniorer ner till och med 13-åringar, kom tankarna in på just begreppet vita fläckar. Nu är förstås fotbollen så mycket större än friidrotten att någon klubb/ort mer eller mindre inte uppmärksammas i samma utsträckning.

YA-cupen i herrfotboll (YA står för Ystads Allehanda) har haft 64 deltagande lag. Det var förvisso på den tiden turneringen var så populär att klubbar utanför tidningens huvudsakliga spridningsområde gärna deltog, som Veberöds AIF och de östligaste lagen från Söderslätt.

I år fullföljde endast (vågar man skriva så?) 35 herrlag från kommunerna Skurup, Sjöbo, Ystad, Tomelilla och Simrishamn sina serier. Totalt finns i det närmaste 100 000 innevånare i regionen, ett geografiskt stort område.

Det som borde oroa mest är dock att endast tre klubbar hade ett herrjuniorlag, Sjöbo IF, Sövestads IF och Köpingebro IF. Så pass stora centralorter som Ystad, Simrishamn, Tomelilla och Skurup hade alltså inte ett enda herrjuniorlag.

I min kära födelsekommun Skurup med sina fyra föreningar Skurups AIF, Rydsgårds AIF, Janstorps AIF och Skivarps GIF kan inte heller redovisa något lag i P 14. Skurup hade ett lag i P 15, Janstorp ett P 13-lag och kombinationen Skivarp/Rydsgård ett lag i P 16 och ett i P 13.

På flicksidan fanns ett F 15-lag från Janstorp.

Skurups AIF:s damer som spelar i division 1 (Skånes sjunde lag) har alltså inget flicklag, 17—13. Men förvisso ett U-lag,

Hur ser fotbollsframtiden ut för Skurups fyra fotbollsklubbar med minimal egenrekrytering?

En framtidens fotbollens vita fläck?

***

Samtidigt som det finns positiva trender inom skånsk fotboll med många progressiva föreningar finns det problem att lösa.

Finns kanske tillfälle att återkomma,

 

 

 

Av Magnus Månsson - 27 september 2017 16:18

Efter mitt senaste blogginlägg om den skånska – och för den delen också den svenska – brottningens regress, funderade jag över situationen inom friidrotten och gjorde en jämförelse.

Nu håller jag mig till Skåne. Sett över hela landet är friidrotten så mycket bredare än brottningen. I Skåne är problemen dock likvärdiga. I Skåneserierna i brottning deltar åtta seniorlag (några i laget är förmodligen under 21 år) den kommande säsongen. Till den klassiska Fyrstadstävlingen (som sedan 1977 är en klubbtävling) har Malmö Tigers och Eslövs AI, som icke ställer upp i serien, också anmält lag. Det är tillåtet att låna upp till tre brottare från andra föreningar. Det lär dessa ha gjort. Det innebär att cirka ett tiotal skånska klubbar har aktiva över 20 år.

Hur många klubbar har aktiva som deltager i arenafriidrott och är över 20 år? Tänk efter! Jag räknar inte veteraner, de över 35 år.

Jag får det till sex, sju på herrsidan, lika många bland damerna. Alltså färre än den krisande brottningen.

Ett lag i brottning har (vanligtvis) åtta aktiva. Hur många friidrottsföreningar i distriktet har så många aktivt tävlande över 20 år? MAI på herrsidan är den enda.

Min förening Heleneholms IF, breddmässigt på seniorsidan nere i en djup svacka, har i år haft fyra tävlande seniordamer, tre herrar. Och vi tillhör då likväl dem som har flest aktiva seniorer i Skåne. Några har bara en enda.

Genant. Minst sagt!

Skånsk brottning och skånsk friidrott sitter i samma kantrande båt. I alla fall bland seniorer.

***

Vid researchen – fint ord – för det här inlägget har jag hittat kanske lite intressant brottningshistoria.

Eslövs AI och Malmö Tigers har haft stora framgångar i Fyrstads. EAI har varit med i 14 finaler, därav två silver och nio brons.

Tigers var i början av 2000-talet bäst i Sverige, vann tre gånger, kom tvåa en gång.

Som stad, fram till och med 1977, vann Malmö 17 gånger, IK Sparta har varit etta sex gånger och alltså Malmö Tigers tre. Brottningen har varit en av Malmös mest framgångsrika idrotter.

***

Jag valde på måfå ut 1955. Då deltog exakt 200 lag/städer/orter i Fyrstads, 50 var från Skåne. Några ställde upp med två lag, Skivarps och Svedalas B-lag vann sina grupper. Malmö deltog vissa år med tre lag. Speciella uttagningsmatcher arrangerades.

Under storhetstiden var det prestige att vara med i Fyrstads. Klubbarna mobiliserade allt man hade.

Idrottshistoria ger intressant bakgrund.

 

 

Av Magnus Månsson - 20 september 2017 16:08

De unga grabbarna sviker friidrotten.

Inte bara i Malmö och Skåne utan i hela landet. Nja, kanske lite vågat att skriva ”hela landet”, men en tendens finns.

I Skåne har den negativa utvecklingen varat länge. Den accentuerades än en gånga när Götalandsmästerskapen avgjordes för en tid sedan. GM är en tävling för 13- och 14-åringar. Varje distrikt får i princip deltaga med hur många aktiva man vill i varje gren. Trots dessa generösa regler kunde Skåne bara ställa upp med elva 14-årsgrabbar och nio 13-åringar, som gjorde 24 respektive 27 starter (det vill säga tre/deltagare).

I motsvarande flickgrupper hade Skåne 22 och 24 deltagare med 46 respektive 48 starter.

I de yngre tonåren finns det alltså dubbelt så många tjejer som friidrottar på en hyfsad nivå. Och egentligen är nivån i dessa åldrar oväsentlig. Det är numerären som är det viktigaste.

Men den sneda könsfördelningen är inte enbart ett skånskt problem. Vid GM gjordes 868 starter (det är alltså en stor tävling). Flickorna svarade för 566, grabbarna för 302. I stort en skillnad på det dubbla.

Hur ser det då ut på riksplanet? Där tävlar man vid ett svenskt mästerskap från 15 år. I SM gjorde flickorna 305 starter i denna åldersgrupp, pojkarna 215.

I 16-årsklasserna var könsdifferensen mindre 238—210.

Att efter ett studerat ett år är det självfallet omöjligt att dra några slutsatser, men är tendensen den samma i övriga Sverige som i Skåne ser framtiden inte speciellt ljus ut för en hyggligt bred herrfriidrott.

Givetvis skall man inte övervärdera resultat nådda av tonåringar. Men det måste finnas ett bredare underlag i dag. Tyvärr är det svårt att i det moderna idrottssamhället locka ungdomar i de yngre tonåren att pröva något ny idrott.

Bland alla de ungdomar som redan vid 12 års ålder slutat med både en och två sporter, där finns kapacitet.

För alla idrotter!

 

 

Av Magnus Månsson - 5 september 2017 18:12

Friidrottens Finnkamp nådde inte de stora höjderna.

Visst fascinerade många dueller, men när samtidigt en placering hit eller dit inte har någon betydelse för totalresultaten, uteblir den där extra, kittlande känslan, Finnkampskänslan.

Finlands friidrott måste bli bättre. Remarkabelt är dock att så sent som 2015 vann Finlands damer, i år blev de utklassade. Senaste svenska herrförlusten kom 2011. Sen dess har Sverige inte varit riktigt hotat, dock bara tio poäng plus 2016.

Både svensk och finsk friidrott behöver den här landskampen. Men i en krass resultatinriktad idrottsvärld måste matcherna vara jämna eftersom de enskilda resultaten ibland är genant dåliga. Publiken är kräsen, den vill ha både ock. Får man ingetdera uteblir den.

Friidrottsverige är enigt. Finnkampen behövs. Visserligen har de internationella seniormästerskapen blivit fler – före det första VM:et 1983 var det OS vart fjärde år och däremellan ett EM – men ett deltagande i OS, VM och EM är bara ett realistiskt mål för ett fåtal trots förbundets generositet vid VM och EM. Bakom dessa mästerskapsaspiranter finns en massa hårt tränande målinriktade aktiva, vars förhoppningar är att åtminstone en gång under sin karriär få representera Sverige mot Finland.

Glöm inte heller den PR som de långa tv-sändningarna ger. Enligt uppgift var tittarsiffrorna höga. Och även om tidningsbevakningen reducerats avsevärt, så skrivs det om landskamperna.

Med tanke på alla dessa positiva effekter hajade jag till, när jag på nätet såg rubriken: Finnkampen skadar svensk friidrott.

Skribenten menade bland annat, att mediokra insatser förstorades upp och den aktive fick uppmärksamhet hen inte var värd.

Den som har denna uppfattning är Aftonbladets Mats Wennerholm, som före VM påstod att Sverige kunde göra sin främsta VM-insats någonsin. Tala om att ge uppmärksamhet till aktiva som inte värda den!

Och varför missunna en duktig idrottsman/kvinna en dag i rampljuset? Åratal av slit, i bästa fall uppmärksammad av lokalpressen, belönades med ärevarv, stående ovationer, intervjuer i alla massmedias former. Friidrottsvardagen är tuff, de inhemska tävlingarna följs oftast bara av de närmaste sörjande. Förstå att de aktiva älskar Finnkampen och stämningen!

Finnkampen ger svensk friidrott mycket positiv energi.

 

Av Magnus Månsson - 3 september 2017 12:12

Det blev en del timmar i går framför tv-rutan.

Och i dag lär det bli fler. Friidrottens Finnkamp kan man ju inte missa.

Men tyvärr är det fler och fler som gör det. I alla fall på plats. Det var deprimerande att se alla de tomma läktarplatserna på vackra Stockholms stadion. Tv-kamerornas svep över åskådarna visade också att de flesta av besökarna var av en äldre generation. Så har det alltid varit. De äkta friidrottsentusiasterna från hela landet har troget åkt till Stockholm – eller Helsingfors – för att uppleva den speciella atmosfär som alltid är förknippad med denna unika landskamp. Denna generation är på väg att dö ut. Och med det allmänt minskade intresset för friidrott lär det inte bli någon påfyllning.

Svensk och finsk friidrott behöver verkligen den här kampen ur ekonomisk synpunkt. Därför är de glest besökta läktarna oroande.

 

Såg i fredags avslutningen av säsongens Diamond League från Bryssel. Kommentatorerna påpekade gång på gång hur slitna de aktiva var efter en lång säsong. Detta resonemang köper jag. DL-säsongen börjar i maj och slutar i månadsskiftet augusti/september och under denna period finns också ett internationellt mästerskap.

Men när samma ”långsäsongsresonemang” dyker upp i samband med Finnkampen är jag inte med. För låt oss säga att för 75 procent av landslagsmännen/kvinnorna är SM och landskampen säsongens höjdpunkter. De går med en veckas mellanrum. Det är då man skall vara i form. Är man sliten då, är det fel på tränings- och tävlingsplaneringen.

***

Under lördagen var det många svenska juniorer som utmärkte sig positivt. Glädjande givetvis. På sitt sätt. Jag har dock en känsla av att det är så landskamp efter landskamp. De är få som fortsätter att utvecklas och blir stabila på seniornivå. Det öppnar då årligen vägen in i landslaget för nya juniorer. Tröskeln från junior- till seniorlandslag borde i många fall varit högre.

***

Dags att förbereda sig för några timmars friidrottsunderhållning. Med förhoppningsvis jämn poängställning fram till slutgrenarna. Finland får gärna hota. Finsk friidrott behöver nog en segerinjektion bättre än Sverige,

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se