Inlägg publicerade under kategorin Friidrott

Av Magnus Månsson - Tisdag 25 feb 16:50

I helgen arrangerades inne-SM i friidrott i Växjö.
Det blev fem guld till de skånska föreningarna (alla av aktiva från Malmö AI), ett silver (Ängelholms IF) och ett brons (IFK Helsingborg).

Men skånsk guldanknytning hade även stavhopparen Lundagrabben, med sin friidrottsuppfostran i MAI, Melker Svärd-Jakobsson (nu i Örgryte) och segraren i viktkastning Spårvägens Elias Håkansson med Eslövs AI som första friidrottsklubb.

SM-silver fixade också Spårvägens Joakim Andersson (före detta IFK Trelleborg) på 800 meter, Viktor Gardenkrans, Växjö (Heleneholm, MAI) i kula och Lisa Lilja, Ullevi (MAI) på 200 meter.

Sett över hela spektret ett alldeles strålande skånskt facit. Visst har ”vi” fått hjälp av Östergötland (MAI:s etta på 60 meter häck Max Hrelja) och Småland (guldmedaljören i vikt Ida Ström, MAI) men ändå.

Det intressantaste, och för framtiden, den viktigaste iakttagelsen är småklubbarnas oerhörda betydelse den skånska, och svenska, friidrottens utveckling. Ströms moderklubb är IK Hinden från Nybro, Hreljas Linköping GIF, längdvinnaren Thobias Montlers Landskronaklubben IK Kronan, kulettan Wictor Peterssons Hässleholms AIS och 60 meterssegraren Filippa Sivnerts en av de senaste årens främsta klubbar på att hitta talanger och grundlägga en framtid in i den svenska eliten, Vellingeklubben IK Finish.

Ovan är Ängelholms IF, 800 meterssilvret till Ellinor Aurell, Eslövs AI och IFK Trelleborg nämnda liksom Heleneholms IF, numera en småklubb.

IFK-klubbarna i Helsingborg och Lund klassar jag i ett skånskt friidrottssammanhang som små storklubbar med sin hyggliga bredd och några aktiva i den svenska toppen.

Anmärkningsvärt är att bland de sex främsta i helgens SM fanns endast två aktiva som tävlade för en Malmöklubb och hade en sådan som sin moderförening, fyran på 200 meter Daniella Busk, nu MAI men som i de yngre tonåren tävlade för Heleneholm, samt Mattias Ohlsson, Heleneholms sexa på 1 500 meter.

I min värld ett klent resultat från en stad med 330 000 innevånare med bra faciliteter.

Här borde finnas kapacitet.

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Måndag 10 feb 13:09

Hade tänkt skriva ner dessa funderingar redan i lördags, men det finns uppdrag jag inte vill missa.

Som att vara funktionär vid Heleneholms IF:s friidrottstävling Atleticumspelen. Även om heldagar blivit halvdagar kräver det sin man och orken räckte helt enkelt inte till. Men det är stimulerande att vara med om att ge energiska målinriktade ungdomar från Danmark och Sverige möjlighet att mötas och tävla.

Och speciellt glad blir man, när några 13-åriga flickor från Ystads IF efter en höjdhoppstävling kommer fram, tar i hand och säger: -- Tack, du är duktig och stressar oss inte.

Lite skryt kan väl vara tillåtet ibland. Tack, stimulerar även en gammal man. Och gör att man även 2021 bidrar till att cirka 700 ungdomar under två dagar kan träffas och ha trevligt i en positiv atmosfär.

En bit av en stor del, den största, av idrotten, som inte uppmärksammas utanför den trängre kretsen.

***

Det här var en lång parentes.

Vill vidare skriva något om LB 07:s uttåg ur damfotbollens elitskikt.

FC Rosengårds tränare Jonas Eidevall kommenterar i en SDS-artikel nedläggningen. Han menar, liksom jag i min senaste blogg, att man reser för mycket i svensk idrott. Han menar också att strukturerna inte är de samma inom dam- och herrfotbollen och att ekonomin är annorlunda. Därför måste man tänka om.

Ett konstaterande det också är lätt att instämma i.

Men är det inte just att man ger, och ser, en skillnad som genustänkarna hakar upp sig på.

Sen slår Jonas Eidevall in på det typiska FC Rosengårdsspåret: Det är Svenska Fotbollförbundets fel. Besluten om seriesystemet och upplägget av Svenska cupen är fattade i demokratisk ordning. Klubben har varit delaktig i besluten.

Förbundet kan knappast klandras för att både Kungsbacka och LB 07 med kort varsel drar sig ut cupspelet.

Jag uppfattat FC Rosengård som gnälligt. Man har synpunkter på längden på landslagets Algarveläger och för något åt sedan förhindrade man en av sina talanger att deltaga i ett internationellt slutspel för landslag.

Det är när de svenska damlandslagen spelar och når framgångar som damfotbollen uppmärksammas och når de stora massornas intresse runt om i landet. Inte när FC Rosengård spelar inför glest besatta läktare på Malmö idrottsplats.

Bra landslag är det i särklass bästa PR-vapnet för en bredare svensk damfotboll.

 

Jonas Eidevall är också oroad över att när antalet klubbar under den absoluta svensktoppen, som LB 07 och Kungsbacka, minskar kommer det att finnas färre miljöer för unga talanger att utvecklas i. Så är det naturligtvis.

Men vilket ansvar tar FC Rosengård? Man värvar hellre – och då helst utomlands – än satsar på egenproducerat. Eller värvar från mindre bemedlade på samma plattform.

Att unga och senare blivande svenska landslagsspelare får ge plats för spelare med utländskt pass ger inga plus i min betygskalender.

ANNONS
Av Magnus Månsson - Fredag 31 jan 16:22

Förra helgen avgjordes Pallasspelen i friidrott i Atleticum.

Det är årets största friidrottstävling i Malmö med ett erkänt och välförtjänt renommé, grundlagt av min vän Lennart Samuelsson, tävlingsledare under ett 40-tal år. Årets upplaga var inget undantag, Det var välarrangerat. En skillnad är nu att Pallasspelen är ett samarrangemang mellan Pallas, Heleneholm, Finish och IFK Lund.

Bland seniorerna var resultatnivån i många grenar hög med stora startfält. Kvantiteten, och delvis också kvaliteten, berodde till största delen på de danska deltagarna. Cirka hälften av seniorstartfälten var danskdominerade. Utan danskar kommer Pallasspelen inte att bli den PR-tävling, som skånsk friidrott så väl behöver.

Men det finns ett andra hot mot tävlingen, de små startfälten i vissa (alltför många) grenar i ungdomsklasserna, 19, 17, 16 och till och med 14 med färre än fem, sex startande. I någon gren kom bara en aktiv till start. De små startfälten var mest förekommande i pojkgrupperna.  I och sig ingen nyhet. Sedan många år är det fler flickor än grabbar som tävlar i friidrott.

Pallasspelen borde i en idrottslig optimistisk värld vara den inomhustävling som de skånska ungdomarna sökte sig till för att få stimulerande konkurrens. Men det var många grenar utan en enda skånsk deltagare. En faktor är, det finns ingen skåning eller skånska som någorlunda seriöst ägnar sig år grenen. Så ser verkligheten ut.

2005 ock 2006 var Pallasspelen som störst med cirka 2 800 starter. I år låg den på ungefär 1 800. Det är främst det minskade antalet skånska starter som utgör skillnaden.

Men i framtiden: Hur intressant är det att åka från exempelvis  Göteborg till Malmö och veta att man bara får tävla mot ett fåtal motståndare? Som i många fall dessutom kommer från samma stad.

Det byggs fler hallar i Sverige, det arrangeras fler tävlingar. Konkurrensen om ett minskat antal själar ökar.

Pallasspelen är en institution i skånsk friidrott, en av de absolut viktigaste. Den måste räddas. Det är en samlad skånsk friidrotts uppgift att fixa detta.

Den danska hjälpen är en utmärkt grund.

 

Av Magnus Månsson - 24 november 2019 17:34

Defaitism.

Ett fint ord jag lärde min en gång för länge sedan.

Det betyder ungefär: Att acceptera en förlust utan kamp.

Det har alltså en negativ innebörd.

Osökt har ordet kommit upp när jag samtalar med personer engagerade i den skånska friidrotten. Det finns en uppgivenhet. Inte hos alla. Men i min väld hos alltför många. Huvudmantrat lyder: Konkurrensen med alla andra nya idrotter är alltför tuff och tuffare än någon gång tidigare.

Så är det givetvis. Det är ett korrekt konstaterande. Men att bara konstatera utan att söka nya vägar är att ge upp. Det finns klubbar och idrotter som befinner sig i samma idrottssamhälle och som lyckats. Till och med inom den skånska friidrotten. I år vann Klippans FIK Kraftmätningens flickgrupp, en lagtävling för aktiva 15 år och yngre som kräver både topp och bredd. Klippan vann över alla landets övriga friidrottsklubbar. Med rätt vilja och bra ledare, som ser möjligheterna, inte bara svårigheterna, kan en liten förening som Klippans FIK bli bäst i Sverige. Jag är full av beundran

Och ta handbollen! Trots att ”nya” innebandyn lockat många, nya, unga utövare och att ungdomsfotbollen tenderar att bli en åretruntsport med alla sina inomhusturneringar, har handbollen ungefär samma numerär nu som innan innebandy och inomhusfotboll trädde in på arenan.

***

En defaitist (Ser man på, ordet godkändes!) söker ofta tröst i andras tillkortakommande. Det är skönt att inte vara ensam.

Och visst har andra idrotter i Skåne tappat utövare. Förr fanns det brottning och bordtennis i varje litet samhälle, i Malmö var bowlingen stor. Det finns fler exempel.

Simningen har dock klarat av den nya konkurrenssituationen på ett helt annat sätt än friidrotten. För en tid sedan arrangerades regionskval till Sum-sim-finalerna, det är USM, för åldersgrupperna U 14 och U 16. För att få hanterbara tvådagarstävlingar hade man i Skåne delat upp kvalet på två orter, Sjöbo och Ängelholm (där deltog två Blekingeföreningar). Det var startfält som friidrotten bara kan drömma om. Jag bortser från de individuella starterna, en aktiv kan ju ställa upp på många distanser, och räknade antalet deltagande skånska lagkappslag på 4x100 meter fritt.

Flickor 16   22 lag

Pojkar 16    14 lag

Flickor 14   29 lag

Pojkar 14    16 lag

Det fanns 18 Skåneföreningar med i lagkapperna.

Hur många skånska friidrottsklubbar kan över huvud taget få ihop ett lag på 4x100 meter i motsvarande åldrar? Inte är det så många att det räcker till en tävling.

***

Den skånska årsstatistiken är avslöjande. Det är få grenar man kan fylla en tio-bästa-lista för seniorer med hyfsade resultat. Och desto värre: I de åldersbundna ungdomsklasserna är det minst lika illa. Och kanske ännu mera oroande: I många, många grenar kan man inte ens få ihop en tio-bästa-lista.

***

Det är i denna verklighet defaitismen frodas.

 

Av Magnus Månsson - 15 november 2019 18:36

Friidrottsåret 2019 är slut.

I Skåne och Malmö finns Sveriges bästa förening, Malmö AI. I alla fall om man räknar insatserna i alla de SM, som avgörs i sex åldersklasser per kön, i alla grenar inne som ute, i stafetter och lag. Det är med andra ord en herrans massa grenar. De sex främsta per disciplin belönas enligt skalan 7—5—4 osv. För att göra det än mer detaljerat så har 22- och 19-årsklasserna en koefficient på 0,75, 17-åringarna en på 0,5 och 16- och 15-årsklasserna 0,25. Med andra ord: Insatserna i de äldre grupperna premieras högre.

Givetvis rätt.

MAI fick ihop 382 poäng (har tagit bort decimalerna), Hässelby 375 och Spårvägen 374. Det var alltså ytterst jämnt i tättrion. Fyran Ullevi  var distanserat med över 100 poäng.

Näst bästa Skåneklubb var IFK Helsingborg som 25:a (57 poäng), följt av IFK Lund som 43:a (23 p).

Det som gör mitt friidrottshjärta oroligt är det stora glappet mellan jätten MAI och övriga skånska föreningar. Bland de 25 främsta har Storstockholm åtta klubbar, Göteborg fem. Regional konkurrens stimulerar. Den finns inte i Skåne.

163 föreningar tog poäng i SM-trofén, 16 av dem kom från Skåne, förutom de tre ovannämnda: Eslövs AI (52:a), Ängelholm (56), Höör (59), Åhus (65), Öresund (90), IS Göta (95), Klippan (96), Hässleholm (106), Trelleborg (116), Ystads IF och Heleneholm (124), Björnstorp (144) och Genarp (160).

Statistik kan tolkas olika.

Positivt: Tio procent av klubbarna är skånska. Tio procent av Sveriges befolkning bor i Skåne. Så 16 föreningar är en relevant siffra.

Negativt: Poängen, utanför MAI, (något generaliserat) är skaffade i de yngsta åldersgrupperna, där någon, eller några, tidigt utvecklade ungdomar kan plocka poäng i många grenar.

Givetvis är det inspirerande för en liten förening att se en av sina unga aktiva nå en finalplats eller till och med fixa en medalj vid ett SM. Jag minns när min moderförening Skurups AIF 1961 fick sitt första guld (Bengt Nilsson på 800 meter) vid en UP-final, dåtidens USM, och vilken uppmärksamhet det väckte. Och när Heleneholms IF från mitten av 1960-talet började satsa på en bred ungdomsverksamhet var just de första framskjutna placeringarna i UP de bästa bevisen på att vi var på rätt väg.

Förhoppningsvis finner nutidens småklubbar samma inspiration i sitt fortsatta oerhört viktiga arbete för en bred och levande skånsk friidrott. Ett tiotal av dem har i mer eller mindre grad också bidragit till att MAI för andra året i följd vann SM-trofén.

Det är också ”de små” som gör att det finns tävlingstillfällen i Skåne under hela året.

Därför är det av största vikt att det finns en framtidstro och vilja hos Skånes övriga föreningar att arrangera tävlingar.

Men jag har en känsla av att det i Friidrottsskåne finns negativa strömningar. Viljan att ta upp konkurrensen med MAI finns inte längre i samma utsträckning som tidigare.

Och med den situation som råder inom skolvärlden gör det än svårare. Tränarna på Malmös friidrottsgymnasium och friidrottsgrundskolan är anslutna till MAI. Grundtanken med skolor med inriktning på idrott var att lovande aktiva från mindre klubbar med begränsade tränaresurser skulle få hjälp, men att den aktive skulle fortsätta tävla för moderklubben. Så har det inte blivit. Och det gäller inte bara friidrotten.

Jag tror att skånsk friidrott i ett framtidsperspektiv lever farligt. Det finns redan bevis. Det finns anledning att återkomma.

 

 

Av Magnus Månsson - 7 oktober 2019 11:43

VM-festen i friidrott är slut.

Den svenska truppen kan resa från Qatar med ett klart godkänt betyg. Insatsen visar hur svensk friidrott står sig i ett internationellt perspektiv. Två medaljer blev det, guld till Daniel Ståhl, silver till Armand Duplantis. Realistiskt sett var detta den ultimata utdelningen.

Två svenska rekord, Angelica Bengtsson (stav) och Kalle Berglund (1 500 meter), som sexa respektive nia ger naturligtvis extra plus.

Sverige hade dessutom ytterligare tre aktiva bland de tolv främsta, Thobias Montler, Kim Amb och Simon Pettersson.

De som hade förväntat sig ett bättre facit, var inte riktigt pålästa.

Den kommande elitgenerationen Tilde Johansson, Wictor Pettersson, Yolanda Ngarambe och Vanessa Kamga (med ett visst frågetecken) nådde den nivå man hoppats på och som visar att de har kapacitet att ta ytterligare steg mot världstoppen.

Givetvis fanns det negativa insatser i svensktruppen. Precis som i de andra nationernas trupper. Vi fick se regerande världsmästare och ettor på årsbästalistorna missa i kval och försöksheat. Det tillhör VM-dramatiken.

Man hör ofta personer klaga över att svenskar inte fixar att avancera: ”Vad skulle de där att göra?”

Ett internationellt friidrottsmästerskap skall ha försök i löpning och kval i hopp och kast. Till detta måste även Sverige bidra. De är alla duktiga och ambitiösa idrottsmän, inga turister.

***

Guld- och silverglans med inslag av andra stålande prestationer får dock inte ta fokus från de problem som finns inom den fria idrotten i Sverige. Tävlande seniorer blir färre år efter år. Den skånska problematiken har jag berört många gånger i mina blogginlägg. Finns säkert anledning att återkomma.

Av en slump kom jag att fundera över var de svenska VM-aktiva kommer ifrån. Googlade på några. Skåningarna Wictor Pettersson och Thobias Montler är uppvuxna i Sösdala respektive Landskrona, Kalle Berglund i Jämshög, Angelica Bengtsson i Väckelsång, Kim Amb i Bålsta, Simon Pettersson i Sixarby och Erica Kingsley i Trångsviken.

Några av dessa världsstjärnor kommer från samhällen utan någon friidrottsförening. Några av orterna har i sin närhet en klubb som kan ta hand om talangerna. Så har det varit i exemplen ovan. Men med ett minskat antal föreningar i landet är risken uppenbar att än fler talanger aldrig får kontakt med friidrotten. Speciellt inte som skolfriidrotten i stort är försvunnen, den som tidigare generationers ungdomar i alla orter landet runt fick utöva i tävling och under lektioner.

Talanger finns överallt.

 

Kanske mer på landet än i storstan?

Något att fundera över, när VM-festen är över.

 

 

Av Magnus Månsson - 2 oktober 2019 18:59

Det är mycket nu.

I går var jag på en heldags konferens/kurs om Idrott & kriminalitet, hoten mot idrotten. Huvudarrangör var Skåneidrotten.

Det var lärorikt och skrämmande, inte minst informationen om matchfixning. Dopningsproblematiken har man haft en viss hum om, men att matchfixningen var så omfattade hade jag bara en viss aning efter att ha läst Matchfixarna av Jens Littorin och Magnus Svenungsson (en av gårdagens utmärkta föredragshållare).

Som alltid vid sådana här konferenser/kurser kan man önska fler deltagare. Kanske inte minst från ledare från lagsporter på lägre nivåer. Matchfixning är inte ett elitproblem.

Sportjournalister hade också haft att lära.

Det var två vänner som höll i programmet. Initiativtagare var Caj-Åke Andersson och påläst och kunnig moderator Lasse Holmström.

Jag tar självmant på mig uppgiften att tacka från alla för en intressant dag i Landskrona.

***

Har den senaste tiden också färdigställt en kortare artikel om 100-åringen IFK Simrishamn till Idrottsmuseets Vänners årsbok Skånsk Idrottshistoria. Klubbens första sekel visar inte bara på just IFK Simrishamns utveckling utan även på de förändringar som skett i Idrottssverige – i detta fall främst inom fotbollen – under 100 år.

***

I ett program med en konferens och lite författande – och vardagssysslorna förstås – skall det finnas Tv-tid till den allsvenska toppstriden i fotboll, någon handbollsmatch, ett och annat möte i den europeisk turneringsfotbollen och så givetvis VM i friidrott.

Friidrotten har sitt ok, sin dopningshistorik. Men jag har samma uppfattning som gårdagens Landskronaföredragshållare, trivsamme dopningsexperten Åke Andrén Sandberg:

”Så länge man inte är fälld, är man oskyldig.”

Åke poängterade också hur förfinade metoder det finns för att hitta syndarna och hänvisade till Therese Johaugs avstängning:

”Lite läppglans avslöjades två dygn efter att hon använt det.”

***

Nåväl.

Det har varor många fantastiska resultat och stor dramatik under VM-dagarna. Men det som glatt mitt idrottshjärta mest är det kamratskap som visats upp mellan de aktiva. Inte minst har det varit uppenbart i de två svenska medaljgrenarna, diskus och stav. Man har verkligen sett hur de uppskattar varandra och unnar och respekterar sina övermän framgångarna trots de små marginalerna.

Vilken enorm skillnad till tillståndet inom, inte minst, den aktuella fotbollen. Här kallas motståndaren för fiende, man missunnar vinnaren segern, skyller på marginaler eller domarteamet och har en massa andra bortförklaringar.

I uppslagna tidningsartiklar misskrediterar spelare motståndarnas sätt att spela och det framkallar en osund atmosfär, som ger det hat som tyvärr i många fall omger elitfotbollen i alltför många fall.

Som granne till Malmö stadion störs jag av hovrande helikoptrar, ridande poliser och kravallutrustade poliser bara för att det är en fotbollsmatch i närheten.

Varför kan inte alla, spelare, anhängare och rubrik- och klicksökande tidningar sprida en vänlig atmosfär, acceptera att även konkurrenten är duktig? Kanske till och med bättre.

Ta efter världens främsta friidrottare!

***

VM i friidrott är en av årets största idrottshändelser. Det märks i kontakt med vänner och bekanta. Inte bara friidrottsintresserade.

De svenska medaljerna har hamnar på paradsidan, den första, i min morgontidning, Sydsvenskan. Men Sporten prioriterar inte VM. Inte när Malmö FF skall spela i Europa League. Det skall finnas fyra MFF-sidor hela veckan, innan det ges plats för VM-friidrott.

Resultatredovisningen från VM var i inledningen minst sagt bedrövlig. På måndagen gavs VM i kanotslalom lika – nästan i alla fall – stort utrymme som VM-friidrotten.

Var fanns yrkeskunskapen?

Sen dess har resultatredovisningen varit klart godkänd.

Man tackar!

 

 

Av Magnus Månsson - 19 augusti 2019 22:25

Några friidrottsnoteringar från de senaste dagarna.

*) I de nordiska juniorkamperna för 19-åringa blev båda de svenska lagen, flickor och pojkar, utklassade av såväl Finland som Norge.

*) Vid SM i mångkamp för seniorer deltog endast fem damer (fyra fullföljde) och tre herrar. Förvisso bra segerresultat, men antalet …

*) Till Finnkampen för 17-åringar finna bara en skånsk grabb, från Eslövs AI, med. På flicksidan något bättre, fyra MAI-are.

*) Malmö AI blev svenska lagmästare i mixed för17­-åringar.

Noteringarna är fria för tolkningar.

***

I lag SM deltog 11 föreningar, sex var från Stockholm, två från närliggande distrikt (Uppland och Västmanland) och så Karlstadsgöta, Växjö och så då MAI. Det är en geografisk spridning, som inger i alla fall mig oro. Jag saknar i första hand ett så starkt distrikt som Göteborg. Det kan förstås vara så ett de främsta ungdomarna är spridda på de tiotal klubbar, som har verksamhet i Göteborg och ingen har ett tillräckligt starkt lag. I Skåne tävlar flertalet av de bästa för MAI.

Är det en fördel för utvecklingen här nere?

***

Jag har under åren deltagit vid åtskilliga konferenser, där skånsk friidrotts framtid diskuterats. Lite elakt sagt: Enigheten har ofta varit stor om att det måste ske förändringar, sen har alla gått hem i sin kammare och gjort precis som alltid annars.

Det är dags att bestämma sig!

***

Vill man att de bästa redan från de yngre tonåren skall samlas i en förening?

Det var inte så länge sedan en ledamot i Skånes Friidrottsförbund menade att det var positivt att en 15-åring lämnade sin moderklubb för att få tillfälle att deltaga i en storklubbs stafettlag. I min idylliska värld hade det varit bättre att 15-åringen stannat kvar och inspirerat sina klubbkamrater så att moderklubben också kunde fått ett stafettlag.

Vad är det för mening att sända 7-åringar runt om i Skåne för att stöta två-tre meter i kula?

Skall slutmålet för den aktive vara att kvalificera sig till Götalandsmästerskapen för 13—14-åringar?

Den åsikten har jag hört.

Gynnar det utvecklingen att 12-åringar hetsar runt landet för att sätta skånska rekord?

Varför kan man inte enas om att gynna det egna distriktets ungdomstävlingar framför dem utanför Skåne, även om dessa för tillfället kan ge ett bättre idrottsligt utbyte?

Det rör sig ju om yngre tonåringar med förhoppningsvis åtskilliga friidrottsår framför sig. Man måste skaffa status för fler av Skånes ungdomstävlingar. Det gör man gemensamt.

Den skånska friidrottssäsongen får inte ta slut i augusti.

Det är ett måste att det arrangeras fler seniortävlingar.

 Antalet aktiva är förvisso få, men antalet blir definitivt inte större utan tävlingstillfällen.

***

Problemen och frågeställningarna är fler.

Den alerta föreningen Eslövs AI har i september inbjudit de skånska föreningarna till en konferens för att diskutera problematiken. Jag har fått en förfrågan om att medverka. Tvekar dock, har gjort mina misslyckade försök att förändra många gånger.

Men den skånska friidrotten måste bli ENIG och bestämma vad man vill med sin  verksamhet.

 

 

 

 

Presentation

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24 25
26
27
28
29
<<< Februari 2020
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se