Inlägg publicerade under kategorin Friidrott

Av Magnus Månsson - Tisdag 5 sept 18:12

Friidrottens Finnkamp nådde inte de stora höjderna.

Visst fascinerade många dueller, men när samtidigt en placering hit eller dit inte har någon betydelse för totalresultaten, uteblir den där extra, kittlande känslan, Finnkampskänslan.

Finlands friidrott måste bli bättre. Remarkabelt är dock att så sent som 2015 vann Finlands damer, i år blev de utklassade. Senaste svenska herrförlusten kom 2011. Sen dess har Sverige inte varit riktigt hotat, dock bara tio poäng plus 2016.

Både svensk och finsk friidrott behöver den här landskampen. Men i en krass resultatinriktad idrottsvärld måste matcherna vara jämna eftersom de enskilda resultaten ibland är genant dåliga. Publiken är kräsen, den vill ha både ock. Får man ingetdera uteblir den.

Friidrottsverige är enigt. Finnkampen behövs. Visserligen har de internationella seniormästerskapen blivit fler – före det första VM:et 1983 var det OS vart fjärde år och däremellan ett EM – men ett deltagande i OS, VM och EM är bara ett realistiskt mål för ett fåtal trots förbundets generositet vid VM och EM. Bakom dessa mästerskapsaspiranter finns en massa hårt tränande målinriktade aktiva, vars förhoppningar är att åtminstone en gång under sin karriär få representera Sverige mot Finland.

Glöm inte heller den PR som de långa tv-sändningarna ger. Enligt uppgift var tittarsiffrorna höga. Och även om tidningsbevakningen reducerats avsevärt, så skrivs det om landskamperna.

Med tanke på alla dessa positiva effekter hajade jag till, när jag på nätet såg rubriken: Finnkampen skadar svensk friidrott.

Skribenten menade bland annat, att mediokra insatser förstorades upp och den aktive fick uppmärksamhet hen inte var värd.

Den som har denna uppfattning är Aftonbladets Mats Wennerholm, som före VM påstod att Sverige kunde göra sin främsta VM-insats någonsin. Tala om att ge uppmärksamhet till aktiva som inte värda den!

Och varför missunna en duktig idrottsman/kvinna en dag i rampljuset? Åratal av slit, i bästa fall uppmärksammad av lokalpressen, belönades med ärevarv, stående ovationer, intervjuer i alla massmedias former. Friidrottsvardagen är tuff, de inhemska tävlingarna följs oftast bara av de närmaste sörjande. Förstå att de aktiva älskar Finnkampen och stämningen!

Finnkampen ger svensk friidrott mycket positiv energi.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Söndag 3 sept 12:12

Det blev en del timmar i går framför tv-rutan.

Och i dag lär det bli fler. Friidrottens Finnkamp kan man ju inte missa.

Men tyvärr är det fler och fler som gör det. I alla fall på plats. Det var deprimerande att se alla de tomma läktarplatserna på vackra Stockholms stadion. Tv-kamerornas svep över åskådarna visade också att de flesta av besökarna var av en äldre generation. Så har det alltid varit. De äkta friidrottsentusiasterna från hela landet har troget åkt till Stockholm – eller Helsingfors – för att uppleva den speciella atmosfär som alltid är förknippad med denna unika landskamp. Denna generation är på väg att dö ut. Och med det allmänt minskade intresset för friidrott lär det inte bli någon påfyllning.

Svensk och finsk friidrott behöver verkligen den här kampen ur ekonomisk synpunkt. Därför är de glest besökta läktarna oroande.

 

Såg i fredags avslutningen av säsongens Diamond League från Bryssel. Kommentatorerna påpekade gång på gång hur slitna de aktiva var efter en lång säsong. Detta resonemang köper jag. DL-säsongen börjar i maj och slutar i månadsskiftet augusti/september och under denna period finns också ett internationellt mästerskap.

Men när samma ”långsäsongsresonemang” dyker upp i samband med Finnkampen är jag inte med. För låt oss säga att för 75 procent av landslagsmännen/kvinnorna är SM och landskampen säsongens höjdpunkter. De går med en veckas mellanrum. Det är då man skall vara i form. Är man sliten då, är det fel på tränings- och tävlingsplaneringen.

***

Under lördagen var det många svenska juniorer som utmärkte sig positivt. Glädjande givetvis. På sitt sätt. Jag har dock en känsla av att det är så landskamp efter landskamp. De är få som fortsätter att utvecklas och blir stabila på seniornivå. Det öppnar då årligen vägen in i landslaget för nya juniorer. Tröskeln från junior- till seniorlandslag borde i många fall varit högre.

***

Dags att förbereda sig för några timmars friidrottsunderhållning. Med förhoppningsvis jämn poängställning fram till slutgrenarna. Finland får gärna hota. Finsk friidrott behöver nog en segerinjektion bättre än Sverige,

ANNONS
Av Magnus Månsson - Torsdag 31 aug 16:51

Det pratas mycket ungdomsidrott i många forum.

Det är bra och nödvändigt. Ett svenskt idrottssamhälle kan inte se ut som nu med en ålderspeak vid 11,5 år. I teorin är hela Idrottssverige överens. Praktiken ser lite annorlunda ut. Några stora bollförbund har avdramatiserat cup- och seriespelet för ungdomar under 13 år, inga vinnare i cuper och serier koras. Meningarna går starkt isär. Motståndarna är många.

Det är givetvis för tidigt att dra några slutsatser om effekten. Men med mitt optimistiska synsätt kan jag skönja en tendens inom i alla fall skånsk handboll. Nymodigheten, som exempelvis fotbollen infört i år, har funnits inom skånsk handboll under ett flertal år. Och skånsk handboll fortsätter att expandera.

U- och JSM i grupperna 14, 16 och 18 år är svensk handbolls stora ungdomsmönstring på elitsidan. Jag gillar inte ordet ”elit” i ungdomssammanhang men finner inget annat.

Säsongen 2015/16 deltog 95 skånska lag, spelåret efteråt 105 och när turneringen för 2017/18 startar i september finns i dagsläget 121 skånska lag anmälda i de sex tävlingsgrupperna. Antalet klubbar har de här tre säsongerna varierat mellan 28 och 29.

Min hypotes är att handbollsungdomarna får en ny kick när de först som 13-åringar får tävla på riktigt. Man stimuleras på nytt och fortsätter.

Handbollssiffrorna är imponerande. Tänk att det i Skåne finns 29 klubbar som kan mönstra ett upp till 15 lag för att kunna deltaga i ett riksmästerskap.

Och jämför med hur många skånska friidrottsklubbar som har tillräckligt många ungdomar för ett stafettlag med fyra deltagare i motsvarande åldrar. Två, tre, fyra föreningar med totalt tio lag? Då har jag nog räknat optimistiskt.

***

Inom friidrotten diskuteras givetvis också hur man skall bibehålla sina ungdomar längre och komma ifrån resultathysterin.

Det går givetvis att tävla utan att publicera några resultatlistor. Kunde kanske gå för sju- till och med nioåringarna, som dessutom kanske bara borde tävla på hemmabanan. Men för åldrarna 10, 11 och 12 känns det lite svårgenomförbart. Skåneförbundet för inte årsstatistik förrän i 13-årsgruppen. Det är bra. Men det noteras distriktsrekord för 12-åringar. Varför? Stryk dem! Vad är det för mening att en ung tjej eller grabb, påhejad av föräldrarna, jagar ett skånskt rekord.

Och de flesta föreningar har klubbrekord lång ner i åldrarna. Till vad framtida nytta?

Det behövs andra incitament för att stimulera till en fortsättning. Vid en konferens med Skånes Friidrottsförbund i går lanserade en ledare från Ystads IF idén att alla (vi pratar om 14-åringar och yngre) i exempelvis längd och kula skall få fyra försök vardera och inte endast de åtta främsta ytterligare tre försök. Det är kanske praktiserat någonstans men idén är i sin enkelhet ett strålande sätt att slippa den utslagning man vill undvika. Förslaget innebär inte att tävlingen tar längre tid.

30 deltagare med fyra hopp/kast ger 120 försök. Enligt gängse regler: 3x30 plus 3x8 är 114.

Man kan utveckla detta så att vid cirka 15 deltagare låta alla få fem försök. Det ger faktiskt sex försök färre än vid det traditionella sättet. Utan någon utslagning.

Och varför vid tio deltagare stryka två inför finalomgången.

En gång i tiden, före inomhushallarnas tidevarv, avgjordes ungdomarnas sprinterlopp över 2x40 meter. Varför inte avgöra tävlingarna på 60 meter genom att låta alla springa två lopp med den sammanlagda tiden som avgörande? Det är lätt att efter försöket para ihop dem som har likvärdiga tider i samma heat.

Friidrotten måste hänga på nytänkandet.

 

Av Magnus Månsson - Tisdag 29 aug 13:07

Många föreningar är den bästa grunden för att bygga upp en stabil framtid inom idrotten.

Bevisen är många. Ofta är det småklubbarna som genom sitt idoga ungdomsarbete hittar talangerna. Helgens friidrotts-SM i Helsingborg är ett talande exempel. Skåne erövrade 14 medaljer av 108 möjliga. Moderklubbarna för dessa 14 medaljörer – ingen tog mer än en – var IK Finish (guld och brons), Hässleholms AIS (silver, brons), Ängelholms IF (guld), IH Hinden, Nybro (guld), Linköpings GIF (silver), IFK Helsingborg (brons), IFK Trelleborg (brons), Södra Sandby (brons), IF Kronan, Landskrona (brons) och Kyrkhults SK (silver).

Ett guld och ett silver kom från utländska medborgare.

Alla utom Helsingborgs stavhopperska Annika Jönsson och Joakim Andersson, 800-meterslöparen från IFK Trelleborg, representerar Malmö AI.

***

En femteplats, en sjätte, en sjunde och tre åttonde. Vad är då detta? Jo, de skånska SM-placeringar som nåddes att aktiva som började sin friidrottskarriär i någon Malmöklubb, fem av dem i Heleneholms IF, en i MAI.

I ärlighetens namn skall nämnas att stavmästaren, nu i Örgryte, Melker Svärd-Jacobsson är fostrad i MAI.

***

Jag skall inte kommentera dessa uppgifter. Det står var och en fritt att tolka dem.

Men det är en honnör till friidrottens idoga småklubbsledare utan vars arbete det inte funnits en elitklubb i Malmö.

Av Magnus Månsson - Onsdag 23 aug 11:55

Friidrotts-VM slutade förvisso för en dryg vecka sedan.

Men i krönikor och några allmänt seriösa bloggar har den svenska insatsen kommenterats även den senaste veckan. Ordet fiasko har nämnts. På vilka grunder? Om någon, eller några, på allvar säger att fem, fyra eller tre medaljer är en realistisk möjlighet och till detta ytterligare ett hyggligt stort antal finalplatser, så är ett silver och en åttondeplats självfallet ett totalt fiasko. Men dem som trott på dessa glädjekalkyler har ju i själva verket visat sin fullkomliga okunnighet om svensk och internationell friidrott. Och att därefter sätta fiaskostämpel på VM-insatsen är faktiskt patetiskt.

***

Jag har läst rubriker som ”Dags för en ny förbundskapten”.

Karin Torneklint verkar vara en snäll och trevlig person. På uppdrag av Svenska Friidrottsförbundet skall hon ta ut landslag och trupper till VM och EM. Förbundet vill tydligen att Sverige skall var väl representerar vid mästerskapen. Karin Torneklint följer dessa intentioner med följd att de svenska trupperna blir stora. I och med detta ökar möjlighetetern till mindre lyckade insatser. Man kan givetvis ifrågasätta främst representation i de båda maratonloppen och även i några andra fall. Samtidigt finns det en viktig aspekt: Se och lära. Historien visar att det är få av dem som senare når en högre internationell placering gör en bra mästerskapspremiär.

Dessutom är en stor del av charmen med ett internationellt mästerskap att det skall finnas försök och semifinal före finalerna i löpningarna och det i hopp och kast skall finnas kval. Det fordras alltså störa startfält. Varför skall inte Sverige bidra till att mästerskapen kan genomföras med antal aktiva som gör intressanta och spännande kval möjliga? Alla – ja, jag vågar säga alla – andra nationer hade deltagare som i VM underpresterade i lika hög grad som de svenskar som var med om ”det svenska fiaskot”. Världs- och OS-mästare som inte klarade kvalgränserna – någon inte ens ingångshöjden – sprinters från USA och Jamaica som kom långt ner i sina semifinaler är några exempel. Och tänk er att en kenyan blev varvad i försöket (!) på 5 000 meter!  Jag är övertygad om att det fanns 100-tals aktiva som var långt, långt efter sina årsbästa. Precis som det var för att antal svenskar.

Så ser friidrottsvärlden ut. Det bör man kanske fundera över i tv-fåtöljen innan man sätter sig framför tangentbordet och torgför sin okunskap.

Självfallet är jag irriterad på att en skadad Charlotte Fougberg ställde upp i hinderförsöket. Och att längdhopperskan Khaddi Sagnia menade att hon mer eller mindre var nöjd efter tre misslyckade kvalhopp var självklart en pinsamhet av oöverträffade mått.

***

Över till Karin Torneklint och hennes jobb. Hon har det material hon har att arbeta med. Och det tunnas ut. Det visar all statistik. I SM för seniorer i helgen i Helsingborg finns grenar med enbart sex, sju anmälda. 75 procent av deltagarna kommer från föreningar i hemmahörande i Stockholms- eller Göteborgsregionen. Stora städer som Borås, Västerås, Jönköping, Linköping osv har bara ett fåtal startande. Tidigare alltid starka Blekinge har tappat enormt på seniorplanet.

I min värld borde Skåne, det befolkningsmässigt näst största distriktet, också ha betydligt fler SM-anmälda.

***

Det är så den svenska urholkade grunden ser ut. Och det är därför VM-facit blev som det blev.

 

 

 

Av Magnus Månsson - Måndag 14 aug 15:50

VM-friidrotten är slut.

Det har varit en härlig idrottsfest. Internationell friidrott och fotboll kan man njuta av trots frånvaron av svenska framgångar. Exponeringen i tv har gjort att man ”känner” och känner igen stjärnorna. I friidrott är det ett internationellt seniormästerskap varje år. Diamond League, förvisso långt ifrån lika intressant som ett mästerskap, har också bidragit till att de flesta av de bästa är välbekanta namn.

***

Jag har följt VM mestadels via Fyran. A Lennart Julin och Johan Edlund är ett samspelt utmärkt par. Edlund har blivit riktigt bra. Eurosports Tommy Åström och Jonas Karlsson håller också hög klass. De gånger jag följt Eurosport har jag dock undrar vad Susanna Kallur tillfört sändningarna.

Stefan Holm i Fyran är säkert kunnig. Men vad säger han egentligen? Det är inte värmländskan som gör mig osäker.

Väljer man TV 4 vet man att det blir mycket kommersiell reklam. Det är liksom förutsättningarna. Men varför göra irritationen högre och pauserna längre genom alla inslag om kommande egna program på kanalen? Arge snickaren, Idol, Fångarna på fortet har jag fått aversion mot. Inget av dessa program kommer jag att se.

***

Den svenska VM-insatsen då?

Som väntat. En medalj, ytterligare en placering bland de åtta främsta och fyra till i det främsta dussinet. Det är den svenska standarden i ett globalt perspektiv.

Den journalist på Aftonbladet, som menade att Sverige hade möjlighet att göra sitt bästa VM någonsin, och sen i sin slutkommentar värderade VM-dagarna som ett fiasko, ja, han svarade för den särklassigt sämsta svenska insatsen i London.

Statistik kan säga mycket. Det tävlades i 48 grenar. 26 nationer tog ett guld eller mer, ytterligare 16 länder fixade medaljer av valörerna silver eller brons. Så tufft är det på den här nivån.

Hur många realistiska medaljkandidater finns i en gren? Sju—åtta? Innebär det att fyra—fem gör fiasko? Naturligtvis inte!

***

Men visst kan Sverige vid ett framtida VM ta både två och tre medaljer. Men det behövs strukturella förändringar. Jag har berört dem tidigare många gånger på denna plats.

Förutom SM i Helsingborg i slutet av augusti finns det under två månader knappast några tävlingar för varken seniorer eller juniorer i södra Sverige.

SM för ungdomar och juniorer i helgen visade att det finns talang på många håll men också på tunna startfält.

För någon som tror på devisen: Med bredden mot toppen, är detta alarmerande.

Inte minst ur skånsk synvinkel.

***

Experter har gjort listor över världens främste friidrottare genom tiderna. Usain Bolt är etta på de flesta. Finns ingen anledning att ifrågasätta detta,

Men glöm inte Jesse Owens! Han fick en chans i ett mästerskap, OS 1936, och tog då fyra guld. Låt vara att konkurrensen inte var så stor. Men var och en måste bedömas efter sin tid. Och 8.13 i längd har fortfarande respekt med sig.

Av Magnus Månsson - Fredag 4 aug 17:53

Om några timmar invigs VM i friidrott i London.

Sverige har 29 kvalificerade aktiva.

Det är bra.

Under säsongen har det noterats tio svenska seniorrekord, sex av dessa i VM-grenar.

Det är bra.

Två bevis på det positiva inom svensk friidrott. Det negativa har jag berört några gånger, så det hoppar vi i dag.

Det positiva har fått VM-förhoppningarna att stiga till oanade höjder. En kvällstidningsjournalist har sålt sin heder och menat att Sverige kan göra sitt bästa VM någonsin, det vill säga överträffa Paris 2003 med två guld, ett silver och två brons. Några andra kalkylerar med tre, kanske fyra medaljer.

Vid den traditionella veteranfredagsfikan kom vi fram till att en svensk medalj var det realistiska. Daniel Ståhl i diskus givetvis. Men märk väl, medalj, inte guld. Marginalerna är så små att det bara kan vara några futtiga decimeter mellan ett guld och en plats utanför pallen.

Men Daniel Ståhl pallar!

VM-konkurrensen är stentuff. Alla kontinenter har friidrottare av världsklass. I VM får varje nation ställa upp med tre aktiva per gren. Detta gör att konkurrensen i ett VM i friidrott är betydligt tuffare än i ett VM i simning, där antalet deltagare/per nation är maximerat till två.

Jag är den största beundrare av simningens fantastiska Sarah Sjöström. Men det var Sarah med sina fyra medaljer från VM-veckan i Budapest, som massmedialt räddade svensk simning från negativa rubriker. Med sina många närliggande distanser i simsätt som behärskas av samme utövare kan en aktiv, som nu Sarah Sjöström, fixa fyra individuella medaljer. Det är en omöjlighet i friidrott.

Så gör nu inga medaljjämförelser mellan simning och friidrott!

Konkurrens och förutsättningarna är helt olika.

Av Magnus Månsson - Onsdag 2 aug 21:18

I helgen börjar VM i friidrott i London.

I helgen skulle de skånska mästerskapen i friidrott avgjorts i Ängelholm.

VM blir en fest.

DM blir inget alls. Orsak: För få anmälda.

Det är ambitiöst – i min ringa värld, överambitiöst – att inbjuda till ett skånskt

mästerskap med ett i stort komplett grenprogram i alla åldersgrupper utom 22-åringar. Det är ju bara att bara att ta en titt i den aktuella Skånestatistiken för att konstatera att det inte finns underlag för ett värdigt mästerskap. I den nuvarande situationen är det bara finna sig i läget. Det finns ingen anledning för skånsk friidrott att försöka hålla liv i något som ingen – varken aktiva eller klubbar -- verkar ha något intresse av. Samtidigt är det illavarslande att ytterligare en tävling, som i grunden riktar sig till ungdomar, ställs in i distriktet under säsongen. Tidigare har Finish Games och Malmö Youth, en tävling i anslutning till luftslottet Malmö Games, strukits från årets tävlingskalender. Det innebär i sin tur att skånska friidrottsungdomar, som inte är kvalificerade till U- eller JSM, inte har ett enda tävlingstillfälle på hemmaplan under augusti, årets bästa månad för att rekrytera och stimulera unga friidrottare. Efter att IFK Lund den 1--3 september genomfört Sydsvenska ungdomsspelen, Skånes äldsta ungdomstävling,  är det sedan helt tomt på arenatävlingar i Skåne.

Från början av den här månaden är 14 mer eller mindre inkomstbringande långlopp av olika dignitet inplanerade i Skåne.

För en person med ett stort hjärta för arenafridrott för ungdomar känns denna snedvridning fel. Den kommer inte att vända en kantrande skuta. Tvärtom. Motvinden blir än kraftigare.

Lösningen? Har tyvärr inget bra förslag. Med det nuvarande numerära underlaget ute i klubbarna finns det inte tillräckligt med aktiva i 13- 14—årsåldern för att exempelvis inbjuda till ett skånskt mästerskap i lag för dessa åldersgrupper. Alla pratar om medicinen ”lagtävling” men ingen eller få orkar organisera något sådant.

Gud förbjude att man att man går än längre ner i åldrarna för att få till stånd ett DM med anständiga startfält. Skånsk friidrott måste ge stimulans till de yngre tonåringarna. Med lagtävlingar och övriga tävlingar jämnt utspridda över säsongen från maj till oktober.

Ingen kan vara nöjd med utvecklingen. Den har varit väldig negativ under en väldigt lång period. En hel generation är på väg att försvinna.

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se