Inlägg publicerade under kategorin Friidrott

Av Magnus Månsson - Torsdag 25 okt 14:07

Skånes Friidrottsförbund, Malmö stad och Malmö AI vill arrangera EM för veteraner i Malmö 2020.

Malmö stads intresse kan jag förstå. Över 4 000 personer förväntas komma till stan och vara här under en dryg vecka. Det inbringar sköna slantar till besöksnäringen och därmed skatteintäkter för kommunen.

Varför MAI vill vara medarrangör i detta jättearrangemang (enligt kalkylerna kommer man att tävla sju dagar mellan 09 och 23) har jag ingen aning om. MAI är inte precis känt för att anordna tävlingar utanför galor och SM-tävlingar och bidrar årligen väldigt lite till det nödvändiga tävlingsprogram som håller liv i en tunn skånsk friidrott.

Att Skånes Friidrottsförbund är drivande för att få hit VEM är för mig en olöslig gåta. Är styrelsen inte medveten om de överlevnadsproblem som finns? Se mitt förra inlägg! Och fram för allt studera statistiken! Det finns en hel del grenar utan en enda seriöst satsande skånsk senior.

Ett EM kommer att kräva mycket förarbete.Arbetsinsatsen under själva tävlingsveckan kommer att bli enorm på funktionärsidan. Även om man är utlovad hjälp av Malmö stad med ett antal ungdomar/volontärer för ”lättare” uppgifter. IFK Lund, IK Pallas, IK Finish och Heleneholms IF, innesäsongens flitigaste arrangörer i olika konstellationer, vet mycket väl hur svårt det är att få tillräckligt med kompetenta funktionärer ens till en tvådagarshelgtävling. Och nu handlar det om en hel vecka med tävling 14 timmar/dygn. Under icke semestertid.

Jag får inte ihop det.

Jag hoppas innerligt att de föreningar, de fyra ovannämnda plus Åhus, som svarar för att det skånska inomhusprogrammet, fortsätter att arrangera sin för skånsk friidrott livsviktiga tävlingar även 2020. Och att de i en eventuell valsituation väljer bort EM.

Krafterna behövs till rekrytering, utbildning av tränare, ledare och funktionärer. Och fler mindre, tvåtimmarstävlingar utomhus för senior och äldre ungdomar. Dessa behöver stimulans.

***

Sen måste man ställa sig frågan: Behöver skånsk veteranfriidrott ett EM?

Efter en titt i statistiken är svaret: NEJ.

Veteranfriidrottarna är alltför få för att motivera att så mycket resurser läggs på denna kategori som ett EM innebär.



ANNONS
Av Magnus Månsson - Tisdag 23 okt 17:29

Arenasäsongen i friidrott är slut.

Ur skånsk synvinkel finns det naturligtvis både plus och minus. Den breda statistiken från seniorer ner till och med 13-åringar visar dock att distriktets friidrott inte mår bra. Visst, du kan finna glädjeämnen, men man kan även bland dessa hitta förklaringar som inte är enbart positiva. Jag skall inte uppehålla mig vid dem.

Med ett undantag.

Skåne blev åter bästa distrikt vid Götalandsmästerskapen för 13- och 14-åringar. Det har man nästan i alla tider varit. Av ett naturligt skäl. Skåne är befolkningsmässigt överlägset störst men sina något över 1,3 miljoner invånare. Göteborgs friidrottsdistrikt har en bit över 800 000, Småland/Öland en bit under, Västergötland något över halvmiljonen, Östergötland en bit under. Och så de små distrikten Bohuslän-Dal och Halland cirka 350 000 invånare och Blekinge med 160 000 boende.

Under en period har Göteborg blivit bästa distrikt. Då skall man väl som skåning glädja sig: Ordningen är återställd!

Men som friidrottsvän blir jag verkligen orolig. Kan Skåne, trots befolkningsövertaget, med en så undermåligt underlag numerärt vinna är det rejäl kris även hos konkurrenterna. Skåne kunde långt ifrån mönstra fullt lag. Det fanns grenar utan en enda skåning, några med en eller två. Min uppfattning är klar: I en tävling som GM är det absolut viktigare att komma med en bred trupp än att låta ett fåtal fysiskt utvecklade yngre tonåringar deltaga i tre grenar och hämta poäng till sitt distrikt.

Varför helt enkelt inte skrota tävlingen mellan distrikten. Den är i grunden orättvis. Blekinge kan aldrig kampas med de stora.

Man kan givetvis se att resultatnivån, speciellt på djupet, är låg både vid GM och i årsstatistiken för Skåne. Det må vara sin sak. Men att skånsk ungdomsfriidrott inte i många grenar ens kan fylla en tioitopplista måste oroa de bestämmande.

Man vet ju att tappet i de äldre tonåren är stort och att friidrotten har svårt att fånga in dem som slutar i andra sporter. De är få som börjar intressera sig för friidrott som 16- 17-åring.

Friidrottsleden kommer att tunnas ut.

Därför är jag förvånad över att Skånes Friidrottsförbund lägger energi på att försöka arrangera ett EM för veteraner.

Återkommer i detta ärende i morgon.



ANNONS
Av Magnus Månsson - Måndag 3 sept 21:39

Såg en löpsedel i går:

Lägg ner skiten!

Det var Aftonbladet som var på det humöret.

Och det gällde Finnkampen i friidrott.

Författare vare opportunisten Mats Wennerholm. Så egentligen är det inget att bry sig om. Det är ingen sansad friidrottsinsatt person som tar honom på allvar.

Finnkampen än ett måste för att Sverige – och Finland – skall få en toppbredd värt namnet. Antalet seniorer som någorlunda seriöst satsar på friidrott i landet minskar. Statistiken ger klara bevis. I Skåne är det bedrövligt. Allt färre ungdomar söket sig till friidrotten. Och de som gör det slutar tidigt. Den skånska statistiken från seniorer ner till och med 13-åringarna är ur breddsynpunkt minst sagt usel.

För att nå förbättringar – och det gäller på alla områden – behövs realistiska mål. OS och VM är för de flesta bara en utopi. EM, vartannat år, är nåbart för fler men trots allt bara för ett litet fåtal. Finnkampen med tre deltagare/gren ger kanske upp mot 200 aktiva ett realistiskt årsmål. Jag vet att detta är en sporre för åtskilliga energiska ungdomar. Även om resultatnivån i vissa fall är låg rör det sig om idrottsmän som tränar fem, sex pass i veckan året runt. Och har gjort så i många år.

De är värda uppskattning och uppmuntran. En Finnkampstart är för många  höjdpunkten i idrottskarriären. Det vill jag inte missunna energiska idrottsungdomar.

Viktigt är också att de aktiva trivs i den laggemenskap som en Finnkamp ger.

Intresset för Finnkampen har minskat i båda länderna, både från allmänheten och massmedia. Men det idrottsliga värdet finns kvar. Det är självfallet det väsentliga för de båda förbunden.

Mats Wennerholm recept att ”lägga ner skiten” gör varken svensk eller finsk friidrott bättre. De båda nationerna får inte fler världsstjärnor för att man inte fortsätter detta klassiska utbyte. Utan uppmuntran på vägen är risken stor att än fler tröttnar i förtid.

En framtida gala, avgjord på en dag, med deltagare från de båda nationerna är Mats Wennerholms förslag för att höja intresset. Han slår verkligen knut på sig själv. Hur tror han att mediokra idrottsutövare – hans betyg på merparten av lagens medlemmar – skall kunna locka besökare till en tävling? I en tid då enbart mästerskapen och de riktigt stora Diamond League-tävlingarna någorlunda fyller de stora arenorna. Se bara i år på Bislett och Stockholms stadion, både långt ifrån fullsatta trots imponerande startfält.

Verkligheten är att arenafriidrotten tappar mark. I Sverige både publikt, aktivitetsmässigt och massmedialt.

Finnkampen är en av årets begivenheter.

Att Mats Wennerholm med sitt elitistiska synsätt tröttnat är fullständigt likgiltigt.

                     


Av Magnus Månsson - Måndag 27 aug 18:40

I helgen avgjordes SM i friidrott.

Överlägsen etta bland herrarna i föreningstävlan i SM blev Malmö AI. Av de 40 föreningar som erövrade poäng, det vill säga hade aktiva bland de åtta främsta, fanns endast ytterligare två skånska klubbar, Heleneholm med fem poäng genom Mattias Ohlssons fjärdeplats på 1 500 meter och IFK Helsingborg med en åttonde plats för Marcus Tornée på 200 meter. (Som dock troligen blivit bättre om det inte strulat till sig.)

Så ser den tunna skånska friidrotten ut på herrseniorsidan. Endast en medaljklubb och bara tre klubbar med finalister på SM.

Man kan bryta ner siffrorna i detaljer. Mattias Ohlssons fjärdeplats var, tillsammans med samma placering för MAI:s långhäcklöpare Viktor Bondesson, den bäste av en aktiv tävlande för en Malmöklubb och som fått hela sin friidrottsfostran i Malmö.

I ärlighetens namn skall nämnas att stavsegraren Melker Svärd Jacobsson, nu i ÖIS, är skolad i MAI och att diskusfyran Jakob Gardenkrans började i Heleneholm för att via MAI hamna i Athletics 24Seven från Växjö.

Lägg till en femteplats på 400 meter för MAI:s Anton Sigurdsson och det är allt Malmöfriidrotten kunde presentera av egenproduktion på herrseniorsidan vid årets SM.

I min friidrottsvärld ett klart underbetyg för Malmös tre klubbar när det gäller egenrekryteringen. De har inte lyckats fånga in de talanger som givetvis finns i stan.

***

Med samma perspektiv ser det bättre ut medaljmässigt på damsidan. Daniella Busks comeback gav två silver till MAI på sprinterdistanserna. Lisa Lilja, den förre detta fotbollsspelaren, som fångades upp av MAI, kom etta på 200 meter, men tävlar nu för Ullevi.

Unga Rebecca Krüeger kom sjua i stav, men fler Malmötjejer hittar jag inte bland årets SM-finalister.

Negativt!? Kanske, men inte desto mindre fakta.

Malmö har dock 330 000 innevånare.

***

I Standarstriden för damer kom MAI fyra. IFK Helsingborg, Ängelholms IF, Höörs IS och Björnstorps IF hade alla var sin finalist.

***

Vill inte Malmös ungdomar ägna sig åt friidrott längre?


Av Magnus Månsson - Måndag 13 aug 16:42

Det blev ett fantastiskt slut på EM-friidrotten.

Armand Duplantis 6.05 i stav och guld är en av de häftigaste idrottsupplevelserna I mitt liv.

Den svenska insatsen i övrigt? Karin Torneklint, den svenska förbundskaptenen, menade att den var fantastisk. Kommentaren kom förstår i euforin just efter stavguldet.

I min värld ger EM-veckan en bra bild av svensk friidrott i ett europeiskt perspektiv. Två till fyra medaljer, ytterligare kring tio toppåttaplaceringar är ett förväntat resultat.

Jag vidhåller också min uppfattning att det är rätt att sända stora trupper till ett EM. Stimulans och erfarenhet behövs för utveckling.

Det skall också noteras att konkurrensen i detta EM var större än de 2016 och 2012. OS-år avstår många av de bättre EM-tävlingarna för att koncentrera sig på den betydligt attraktivare olympiska spelen.

Något att ta i beaktande när den svenska truppen skall betygsättas.

***

Jag följde givetvis EM via SvT. Man slapp en massa reklampauser och de är givetvis positivt.

Men det fanns åtskilliga irritationsmoment. Producenternas val av bilder kan verkligen ifrågasättas. Dessa många samtal mellan den aktive och tränaren samtidigt som man hörde att något spännande pågick var minst sagt enerverande. Jag förstår svårigheterna med att ge en rättvisande bild av en friidrottstävling med en mängd aktiviteter på samma gång men det blev för många missar.

Och tyvärr var kommentatorerna Bergqvist, Gärderud och Hård inte lika uppdaterade som man vant sig vid.

Sen förstår jag inte finessen med att intervjua en tränare mitt under en tävling och låta denne ”hilla in sig” i tekniska detaljer som få eller ingen begriper. Och  vilket journalistiskt värde ligger det i att intervjua varenda svensk aktiv, oavsett idrottslig prestation? Många intervjuer av Marie Lehmann blev lätt pinsamma, långa och stundtals inställsamma.

Mest störande blev intervjuerna när det på samma gång pågick tävling. Då kliade det i kroppen av otålighet.

***

Resultat är en viktig ingrediens i en friidrottstävling. Men hur tror en producent att tittarna skall hinna med att ta del av en resultatlista som bara fladdrar förbi några sekunder?

***

Visst det fanns mycket att fundera över den gångna veckan.

Men det var en fin vecka för en friidrottsintresserad.

Och den svenska insatsen var helt ok.


Av Magnus Månsson - Söndag 12 aug 13:46

De norska löparbröderna Ingelbrigtsen är friidrottsvärldens intressantaste fenomen.

Ja, kanske inte enbart friidrottens utan även i ett vidare världsidrottsligt perspektiv.

I samband med EM:s inledning hade Sydsvenskan hade ett bra intressant reportage om brödratrion. Men när de, speciellt 17-årige (!) Jakob, började leverera med två guld, inte en textrad i papperstidningen. Inte ens en resultatlista från gårdagens 5 000 meterslopp.

Vad skall man kalla det? Läsarförakt?

Ok, det som fascinerar den allmänt idrottsintresserad breda läsekretsen kan naturligtvis inte konkurrera med att Malmö FF värvat en ny målvakt (första sidan!) och att det i dag spelas ett Malmöderby i damernas Fotbollsallsvenska (i stort ett helt uppslag!).

Har tidningens sportredaktion givit upp alla ambitioner att skildra idrotten ur ett nationellt/internationellt perspektiv? Och var finns viljan att vara en röst i den allmänna idrottsdebatten utanför det rent lokala? Om man nu är ens är intresserat av det.

Friidrotts-EM, som ett exempel, har bjudit på händelser väl lämpade för en krönika. Eller den ofta förekommande ”analysen”. Kanske inte minst situationen kring Meraf Bahta.

Världen är större än Malmö.


Av Magnus Månsson - Lördag 11 aug 13:07

Det där med teknik är svårt.

Det syntes inte minst vid mätningen av längdhoppen vid EM-friidrotten. Fullständigt ofattbart att man 2018 kan strula till det så. Thobias Montler Nilsson är inte den ende som råkat illa ut. Fram med det gamla hederliga stålmåttbandet!

Och ett friidrottens Nobelpris till den som kan hitta ett säkert sätt att hitta rätt nedslagsplats för diskusen. Viss blir det ett nedslagsmärke, men är det det rätta?

Men tekniken är också ett problem på en lägre friidrottsnivå. ”Alla” fordrar eltidtagning, från 10-åringar (inte minst kanske föräldrarna) till ärrade veteraner. Ok, man kan dra in på antalet funktionärer men samtidigt fordrar det specialkompetens som inte finns i alla föreningar. Alla idrottsplatser är inte heller utrustade för moderniteterna. Det är inte lätt att arrangera en friidrottstävling. Många klubbar drar sig. Inte minst i Skåne behövs fler mindre tävlingar.

***

Friidrotten har i alla tider påpekat att alla tävlar på samma villkor. Det har man verkligen tummat på under detta EM. Att de bäst rankade på sprinterdistanserna slipper försöksloppet, är helt absurt. Att ha ett eller två lopp i benen inför en final på 400 meter är en enorm skillnad.

Lika för alla!

***

Som alltid när Sverige sänder en stor trupp till ett EM i friidrott är kritikerna framme. Jag vill ha ett mästerskap med kval, försök och semifinal. Det är det som ger en extra ingrediens i ett mästerskap. Det behövs därför stora startfält. De flesta länder ställer upp för att få detta. Det är inte bara Sverige som har aktiva som blir utslagna direkt. Och märk väl det är ambitiösa aktiva som klarat en kvalgräns.

I de flesta fall är det aktiva som så gott som tränat varje dag – ibland två gånger om dagen – i många år. För att få en bredd som kan ge en topp behövs stimulans. Att kvalificera sig för ett EM är ett sätt. Det räcker inte med den årliga Finnkampen.

***

Mats Wennerholm i Aftonbladet är en mästare på att haussa en aktiv, som vid en mindre tävling gör ett bra resultat. Hen blir till och med ett mästerskapshopp.

Wennerholm är sen den förste att jämföra svensktruppen med en turistgruppresa.

Förtroende? Någon?

***

Ingen skall dömas utan rättegång. Därför har jag inga synpunkter på fallet Meraf Bahta. Hon har det europeiska förbundets tillåtelse att tävla.



Av Magnus Månsson - Onsdag 4 juli 12:26

Det är inte bara fotboll och VM i dessa dagar.

SM-veckan i Helsingborg och Landskrona har inletts och i helgen samlades alla Sveriges lovande simungdomar i Malmö för att göra upp om SM-medaljer.

Tävlingen Sum-Sim, fick knappast någon uppmärksamhet utanför den närmaste kretsen. Inte på tidningarnas sportsidor i alla fall. Den tiden är – tyvärr – förbi då ett junior- eller ungdoms-SM får någon uppmärksamhet. Inte ens när tävlingen sker på hemmaplan.

Några förhandsrubriker blev det förstås, till och med i rikspressen. Föräldrar var rädda för att sända sina barn till Malmö. Tävlingen skedde på Lindängsbadet, inte alls långt från Lindängsplan, platsen för en hel del skjutningar. Och heller långt från Nydala, en annan ”skjutbana”.

Det är olustigt att mitt fina Malmö är så förknippat med gängkriminalitet att föräldrar tvekar att sända sina barn till ett fantastiskt idrottsevenemang.

Vansinnet kom på något sätt närmare i går, när en man dödades mitt på eftermiddagen i en park med många människor i rörelse. Inte en kilometer från Lindängsbadet.

Och i en av de många cykelvänliga parker jag ofta besöker med min Skeppshult.

Men var vet man var idiotin finns? Cykla måste man.

***

Tävlingen, då?

Den visade att svensk och skånsk simning har en bred återväxt.  I de tolv lagkapperna, tre per åldersklass, U 17 och U 15, deltog mellan 22 och 41 fyrmannalag.

I motsvarande tävling, stafett-SM i friidrott, fanns tio lopp. Här låg deltagarantalet mellan nio och 23. Med andra ord en rejäl skillnad.

Tar man ner det på skånsk nivå blir skillnaden än mer markant, nästan genant för friidrotten.

Fem skånska friidrottsföreningar sände 18 lag i 17- och 15-årsgrubberna till Göteborg.

I Sum-Sim kom 17 skånska föreningar med 93 lag till start.

En liten del av den enorma skillnaden kan förklaras av att simningen hade sitt mästerskap på hemmaplan i Malmö. Men inte allt.

Simningen har en bred verksamhet i små orter som friidrotten bara kan drömma om. Och gjort i många år. Märk väl det är inte fråga om barnverksamhet, jämförelsen gäller tonåringar.

Helsingborg SS blev totalt sett överlägset bästa klubb före Malmö KK.

20 skånska klubbar erövrade poäng.

Jag är imponerad av den skånska simningens ungdomsbredd.


Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se