Det är för mycket nu.

VM-friidrott, EM-fotboll, kvalmatcher i Champions League, Allsvenskan och Superettan är igång och av familjära skäl följer jag även U 20-EM i basket i Georgien. Till detta ett socialt liv. Man hinner helt enkelt inte med allt. Funderingar kan man ha och i väntan på tv-sammandraget från nattens VM-friidrott skriver jag ner några tankar.

***

Tiden är förbi när jag satt uppe på nätterna och följde de stora evenemangen i USA. SVT:s utmärkta förmiddagssändning får räcka. Jag tillhör den generation som inte dygnet runt är uppkopplad på nätet och dessutom har jag inte radion på speciellt ofta. Så allt i TV-sändningen är nytt.

Det är positivt att det är SVT som sänder VM. Dels är det klass på de flesta medarbetarna och dels så slipper man de evinnerliga reklamavbrotten. Men ibland hade ett reklamavbrott varit befriande, då man sluppit de oftast helt meningslösa intervjuerna med aktiva och tränare. Marie Lehmans intervju med Thobias Montlers efter hans misslyckande i längdfinalen var mer än pinsam, när hon bad honom klassificera besvikelsen. Kändes skönt att det var en väluppfostrad Thobias som fick frågan. I min fåtölj var jag nära att krevera. Vilket omdöme har Marie Lehman?

Tv har också en annan kvinnlig reporter – kan inte namnet – utrustad med mikrofon som är så exalterad i sina intervjuer att hon ”hillar” – skånskt uttryck – in sig i meningarna.

Nåväl, vi får återkomma om VM-friidrotten.

***

En sedan ett tiotal år Malmöbaserad guldmedaljör, det tredje raka (rekord!), höjdhopparen Mutaz Essa Barshim var i min tidning inte värd en enda textrad i dag. Han tillbringar halva året i Malmö och har släkt och familj här. Mutaz är en av världens mest kända friidrottare.

Men ett VM-guld för honom är inget att notera i en Malmötidning. MFF:s tillkortakommande i Litauen skall ha sina två sidor och EM-fotbollen sina tre.

Friidrotten är över huvud taget dålig på att marknadsföra sina evenemang. I helgen avgjordes de nordiska mästerskapen för U 22 och den nordiska juniorlandskampen i Malmö.

Hur många Malmöbor hade en aning om denna intressanta tävling?

***

De svenska basketungdomarna har vunnit sina fyra gruppspelsmatcher och har möjlighet att för första gången kvalificera sig till grupp A,

***

Återkommer inom kort med några fotbollsfunderingar om EM och Malmö FF.

SM i idrotter, som vi gärna vill kalla stor, kan nästan helt försvinna i papperstidningsvärlden.

Som nu simningens, som avgjordes i samband med SM-veckan i Norrköping. Vi som är allmänt intresserade fick nöja oss med en medaljresultatlista. Nåväl, även en gammal man kan lotsa sig in på nätet för att hitta intressanta detaljer. Den skånska simningen är stark. Att jämföra olika idrotter med varandra är svårt. Och inte alltid rättvist. De som läser mina blogginlägg vet att jag orolig för den minskade bredden i seniorfriidrotten. Inte minst i Skåne. Det är få friidrottsföreningar som har deltagare på ett SM för seniorer. Malmö AI har alltid stora trupper, IFK Helsingborg har sina toppar, IFK Lund sina, fast oftast färre. Någon gång en och annan från någon annan klubb.

Vid SM i simning var det 13 skånska föreningar som deltog och fixade poäng. Jönköping var bästa klubb, 2) Helsingborgs SS, 6) Malmö KK, 7) Landskrona, 14) Poseidon (Lund). En sådan toppbredd kan den skånska friidrotten bara drömma om för tillfället.

Men även simningen tappar fästen, som Ystad, Trelleborg, Kristianstad, Staffanstorp och några andra.

***

Lagkapperna i simning avgörs i samband med de individuella distanserna. Det gör att många simmare är på plats och möjlighet till många lag. Stafett-SM i friidrott sker en separat helg. Detta till trots imponerar simningen jämförelsevis. Simningen hade i sina åtta seniorlagkapper mellan 15 och 32 startande lag. Friidrottens i sina åtta mellan tre och nio.

Till friidrottens ”försvar” skall sägas att en enstaka simmare kan ställa upp i fyra lopp, en friidrottare högst två.

Fem skånska lag deltog i friidrottens stafetter från två klubbar, MAI och Åhus, i simning 42 lag från fem klubbar, därav två från konstellationen Kivik/Trelleborg.

Simningen tillåter gemensamma lag från två klubbar.

Något för en trängd friidrott?

***

På juniorsidan ligger Skånes simmare också bra till: 2) MKK, 5) Helsingborg, 13) Poseidon, 21) Kristianstad (ny storhetstid i sikte?), 27) Landskrona.

I Malmö har MKK helt tagit över. Ran är inte längre en elitklubb.

I de flesta idrotter finns det endast plats för en elitklubb i Malmö. För att fortsätta jämförelsen med friidrott. Heleneholms IF är inte längre en elitklubb.

***

Med vetskap att en simmare kan deltaga i många lopp under ett SM imponerar trots alltdeltagarantalet. På herrsidan startade 26--82 aktiva per gren, på damsidan 17 till 72. På den här nivån är det fler herrar än kvinnor som tävlingssimmar.

***

Eftersom SM kom kort efter VM avstod några av de bästa SM, vilket naturligtvis inverkade på föreningstävlingen. Men det kullkastar inte min slutsats: Bredd ger topp och därför ser det ljusare ut för svensk/skånsk simning än för friidrott.

Veckans lag-SM i friidrott väckte mer än nostalgiska funderingar.

Hur är det allmänna hälsotillståndet? Håller svensk friidrott på att tappa landsorten? I min värld frågor att ställa. Som jag konstaterade i mitt gårdagsinlägg är den skånska seniorbredden nästan obefintlig och har varit det länge. Linkande tendenser märks över hela landet.

Sverige har stjärnor, massmedialt uppmärksammade. De skyler bristerna. På facebook följer jag förbundsordföranden Johan Storåkers och generalsekreteraren Stefan Olsson. De är flitiga på mediet och framhäver det positiva. För det är givetvis mycket som är det. Grenutvalet är stort, så det finns att ta av. Men jag ser, varken hos dem eller på friidrott.se något om alla brister som finns. Som exempelvis de minst sagt klena deltagarantalet för seniorer vid SM i stafett.

Slagsidan mot två regionala centra oroar i alla fall mig. Detta accentuerades vid lag-SM. Av 16 lag kom sex (fyra klubbar) från Stockholm, fem från Göteborg (tre klubbar). Lägger man till den nya storklubben Upsala IF med två lag (Uppsala beläget cirka fem mil från huvudstadens norra förorter) till Stockholmsregionen syns dominansen än tydligare.

Då återstår Skåne/Malmö AI med ett lag i vardera klassen och alltid stabila Karlstadsgöta med ett damlag.

På senare år har det sett liknande ut. Uppstickarna är få. Täbys damlag var det i år. Väl medveten om att det är svårt att få ett konkurrenskraftigt lag hade det varit välkommet med nya klubbar på den här nivån. Och då gärna något utan för de två stora regionerna. Och helst ett från Skåne.

Det senare lär vara utopi under min livstid.

***

Skåne har aldrig vunnit ett lag-SM sedan tävlingen fick SM-status 1977. På herrsidan har det inte blivit ens en medalj.

1977 och 1983 kom MAI:s damer på silverplats. Klart bästa Skåneklubb är Heleneholms iF med två silver och sex brons under perioden 1979—1993.

***

Glädjande var att de flesta våra stjärnor, som var kvalificerade, deltog. Det gav extra glans åt tävlingen och att de poängterade glädjen av att tävla i ett lag. Även om friidrotten i sig är individuell är det den gemensamma känslan för klubben som håller ihop världsstjärnan och den ”nödvändiga” poängräddaren i en svag gren och som ger det slutliga resultatet.

***

Personligen anser jag att 4x100 meter som avslutning skall ersättas av stafett 1 000 meter. En knapp överväxling på 4x100 meter får en alltför ödesdiger betydelse. Stafett 1 000 meter ger också fler möjligheter till dramatiska, publikvänliga omkastningar.

***

Att MAI hade båda sina lag i final var unikt. Att båda mer eller mindre misslyckades är en sak, men nog  vore MAI varit värt  något positiv i Skånes största tidning.

***

Nu skall jag fira Midsommar!

Trevlig Midsommar på er!

I tisdags eftermiddag såg jag friidrott i sju timmar, finalerna i lag-SM.

Nördigt, jag medger.

Men för mig är just lagtävlingar något nostalgiskt. Det var så jag kom in i min favoritidrott och som var grunden för att utveckla mina två klubbar Skurups AIF och Heleneholms IF.

Åren kring 1950 anlades många idrottsplatser med friidrottsytor på den skånska landsbygden, bland annat i Skurup (1952/53). Standarden på de aktiva, mestadels då enbart män och äldre ungdomar, var inte speciellt bra. De flesta nybörjarna platsade inte på de (få) nationella tävlingar som arrangerades i närområdet. Klubbarna sökte upp andra nystartade föreningar för ett utbyte. Jag har kvar några resultatlistor. Resultatnivån var låg, men roligt var det.

Just kring 1950 var breddfriidrotten i Skåne stor. På herrsidan. Det fanns utrymme för ett seriesystem. Riksplanet fanns två eller tre ”ettor” och ett antal ”tvåor”. I Skåne tre nivåer med upp mot 60 lag.  Vid mitten av decenniet tyckte vi i SAIF att vi var mogna att ställa upp i division 3, sydvästra och tävlade bland andra mot Anderslöv, Finish, Svedala IF och Malmö Frisksportarklubb. Vi blev sist, med råge. Man möttes face to face och i varje serie fanns det mestadels fem lag, så det blev fyra matcher per säsong.

I den nordvästra trean blev IS Kullen från Höganäs lika klar jumbo. De bjöd in oss till en match för att se vem som var ”sämst” i Skåne. Det blev en heldags tågresa till Höganäs för ett 15-tal unga Skurupspågar, som reste hem med en seger: Vi var inte sämst i Skåne.

Vi växte till oss och blev bättre och bättre. Det sista friidrottsåret i Skurups AIF 1962 hade vi avancerat till division 1 och blev till och med tvåa efter IFK Lund. Sju, åtta klubbar deltog i riksserierna men att vi i lilla Skurup hade ett lag som var på cirka tionde plats i Skåne var väl inte så illa.

Jag är övertygad om att om det inte funnits ett serielag hade aldrig så många fortsatt att friidrotta. Många kände ingen inspiration att tävla i de nationella tävlingarna. I klubbmatcherna kände de sig behövda i gemenskapen.

Det var tufft att få ett komplett lag. Grenarna i division 1 var: 110 m häck, 100 m, 400 m, 1 500 m, 3 000 m, höjd, längd, stav, kula, diskus, spjut samt stafett 1 000 meter. Och vi var två man/gren och varje aktiv fick bara ställa upp i två grenar plus eventuell stafett.

Om jag nu själv får skriva det, visst var det lite imponerande att med små resurser klara av det.

***

Klubbmatcher – och stafetter – var redan från bildandet 1939 prioriterat i Heleneholms IF. I början av 1960-talet pendlade herrlaget mellan Riksettan och tvåan. Lagen var ihåliga. När jag kom till klubben 1963 deltog jag oftare på korta häcken och i stav än på specialdistansen 800 meter. Anledningarna var två: Vi hade många duktiga medeldistanslöpare, betydligt färre häcklöpare och stavhoppare.

Grenarna var färre än dagens högsta serie men i gengäld deltog två aktiva per gren.

Men med åren falnade intresset för lagserierna. I landsorten försvann klubb efter klubb och även de större klubbarna hade svårare att någorlunda hyggligt få kompletta tvåmannalag. Seriesystemet i denna form försvann.

1977 lanserades det nya upplägget med en deltagare per gren, förgrenat ner till regionnivå.

***

Under sista delen av 1950-talet införde man i Skåne ett seriesystem för ungdomar (även för flickor) liknande det för seniorer. Från början för 18- och 16-åringar, men allt eftersom idrotten i stort sökte sig längre ner i åldrarna blev det även serier för 14- och 12-åringar.

Det blev, om än inte succé, så framgångsrikt. Klubbarna, även de mindre, anammade idén och deltog. Division 1 var det prestige att vinna. Åren kring 1970 hade Skåne fyra av landets främsta ungdomsklubbar, Malmö AI, IFK Helsingborg, KFUM Kristianstad och Heleneholms IF. Samtidigt hade IFK-klubbarna i Trelleborg och Lund också bra snurr på sina ungdomsavdelningar. Det blev bra tävlingar, helt enkelt.

Men det var även viktigt att de mindre klubbarna fick stimulerande seriematcher. Under denna period hade Heleneholms IF en bred ungdomssektion som gav underlag till både tre och fyra lag i vissa grupper. Vi gav de flesta av de unga, många nybörjare, möjlighet att tävla i mindre sammanhang samtidigt som de mindre klubbarna med sina begränsade resurser även fick tävlingar med likvärdigt motstånd.

Det finns exempel att unga tjejer och killar startade i ett lag 3 för att som junior hamna i landslaget. Vikten av stimulerande tävlingar kan aldrig underskattas. Lagtävlingar i friidrott är ett recept.

Ungdomsserierna gick samma öde till mötes som seniorernas. Tyvärr.

***

Jag vet att tiderna aldrig kommer tillbaka. Och därmed inge heller den bredd som är det bestående minnet av mina år inom friidrotten sedan 1952.

I helgen avgjordes SM i stafettlöpning i Göteborg.

Utan någon större massmedial uppmärksamhet. Min tidning hade resultat från lördagens seniorfinaler, inga från söndagens. Stafett-SM är en tävling i skymundan. Och numerärt en väldigt liten tävling på seniorsidan. Totalt deltog 43 lag på de åtta distanserna. Endast på damernas 4x100 meter behövdes det försök.

På herrsidan var antal startande lag 5 (4x100 m), 5 (4x400 m), 5 (4x800 m) och 3 (4x 1 500 m) och på damsidan i motsvarande lopp 9, 6, 4, 6.

I min värld genant få i en idrott som vill kalla sig stor.

Stockholm och Göteborg är Sveriges friidrottscentra med 14 respektive 13 lag på startlinjen. Malmö, MAI, hade fyra. Åhus FIK, alltid på alerten, bidrog med ett lag, damseniorer 4x100 m. i hälften av loppen deltog ingen Skåneklubb. Ett tydligt bevis på den skånska bristen på bredd.

I övriga landet är det inte ljusare: Karlstadsgöta med fyra lag (alla på damsidan) lika många som Upsala IF, Hälle från Ljungskile två och Eskilstunaklubben Råby-Rekarne var de enda föreningarna utanför Stockholm, Göteborg och Skåne som var seniorrepresenterade i Göteborg.

Visst saknas stora (i alla fall tidigare) friidrottsmetropoler som Helsingborg, Karlskrona, Växjö, Borås, Västerås, Gävle, ja, med flera?

***

SM-tävlingen var mer än seniorer, det fanns mästerskap även för 22-, 19-, 17- och 15-åringar.

Det gjordes totalt starter: 81 kom från Stockholm, 63 från Göteborg, 34 från Skåne och 61 från övriga Sverige. Ökningskapaciteten finns naturligtvis i övriga Sverige och Skåne,

I dessa åldersklasser var naturligtvis fler klubbar representerade, några av dem jag saknade bland seniorerna. Men det är många tuffa år för en 17- eller 15-åring för att bli konkurrensduglig i ett seniorlag.

***

MAI är Skånedominant. Så har det varit i många år nu. De flesta talanger hamnar av olika anledningar i storklubben.

MAI vann två seniorguld 4x100 för damer och 4x400 för herrar samt silver på 4x100 för herrar.

P 19: Brons P 19, 4x100 m

P 17:  Guld 4x100 m och 1 000 m, silver 3x800 m.

K 22: Gud 4x100 m.

F 17: Silver 4x100 m.

F 15: Guld 4x100 m.

***

IFK Lund har några snabba 19-årspojkar, de vann stafetten över 1 000 meter om kom tvåa på 4x100 m.

Ystads IF har bra fart på sin verksamt, tre lag, inga medaljer men bra insatser. IFK Helsingborg, fem lag, och Åhus med tre lag var den övriga skånska representationen.

Endast fem skånska klubbar i ett stafett-SM är representativt för friidrottens status i Skåne-

År efter år får man veta att Malmö FF har en spelartrupp med en bredd som räcker till två allsvenska lag.

När det så är upp till ett halvt bevis, som i går mot Mjällby, prisas truppen och klubben just för bredden. Men så är det ju. Allt MFF gör vänder poeterna till något positivt. Det är ju en sanning att mästarna har den starkaste truppen, när man kommer upp till spelare över 20 i hierarkin. Att truppen klarade av att fixa en övertygande 2—0-vinst var, trots den stora frånvaron, inte speciellt överraskande. Låt vara att Blekingelaget inför mötet låg tvåa men den beundransvärda klubben lär hamna betydligt längre ner när spelåret skall summeras. Bristerna syntes tydligt i går. Målvakten Samuel Brolin var lagets särklassigt bäste. Gårdagens Mjällby skall MFF med några reserver bara vinna över hemma.

***

Frånvarolistan i MFF är lång. Men det är ju inte så att en startuppställning saknar sju, åtta spelare. Man får ju bara använda elva man plus fem avbytare och några av dem som finns på listan lär vara långt från spel i A-laget-

***

Jag skall inte slå mig för bröstet för att jag den 31 mars skrev att MFF med åldersstrukturen på truppen riskerade många skador. Något har fastnat efter utbildning och av erfarenhet. Jag har mest rört mig i friidrottsvärlden. En löpare som haft muskelskada, bristning eller sträckning (kallade det vad du vill), hade aldrig varit aktuell för en tävling på minst en månad. Vila, rehab och stegrad träningsdos tar sin tid. En sprinter har ett lopp rakt fram på ett jämnt underlag. En fotbollsspelare gör ett flertal maxlöpningar med riktningsförändringar på ett ibland ojämnt underlag och riskerar också att bli tacklad. På elitnivå krävs det kuranta, fulltränade spelare.

Det förvånar mig att MFF med sitt stora medicinska team tillåter så hård matchning av inte helt fulltränade spelare. Klubbens skadehistorik i år tyder på att något är fel. Det är inte bara otur.

I helgen hade 15- och 16-åringarna sina SM-tävlingar i inomhusfriidrott i Göteborg.

Det är en viktig ålder. Hur många av ungdomarna från de många och oftast stora friidrottsskolorna har föreningarna lockats bibehålla? För oss som gillar att ungdomarna är kvar inom idrotten – gäller alla idrotter – och dessutom tävlar i mellantonåren är detta en intressant frågeställning.

Det tävlades i 40 grenar. I dessa gjorde skånska grabbar 34 starter (observera inte antal deltagare) och tjejerna 47. Könsfördelningen se ut så i Friidrottssverige i åldersgrupperna 20 år och under. Det är fler tjejer än killar som tävlar i friidrott.

I min värld – med minnen från lång tid tillbaka – är 81 starter, fördelad på, generöst räknat, cirka 50 olika aktiva en låg, oroväckande siffra. I åtta av de 40 grenarna fanns ingen skånsk startande.

Drar man ner det på lokal nivå, till Malmö, ser det inte speciellt bra ut. I 22 grenar var ingen Malmöförening representerad. Och likväl – och nu är jag subjektiv glad – gjorde min klubb Heleneholms IF tio starter, förvisso långt från några bättre placeringar men att vara med och synas är nog så viktigt för framtiden. Det var bara IFK Helsingborg, 19 starter, och Malmö AI, 17, som gjorde fler starter.

Jämfört med SM för seniorer och juniorer hade nu i USM även Björnstorps IF, Ängelholms IF, Sjöboklubben Atlet och Simrishamns AIF representanter. 12 skånska klubbar är ett steg i rätt riktning.

***

Medaljer är en injektion både individen och klubben. Inte minst då för de mindre föreningarna. Sex Skåneföreningar reste hem från Göteborg med 17 medaljer-.

Malmö AI      2—5—2

Eslövs AI        2—0—0

Ystads IF        0—2—0

IFK Hbg          0—2—0

Björnstorp     0—1—0

IFK Lund        0—0—1

***

Hur är då det totala hälsotillståndet för skånsk friidrott, baserat på tre helgers SM-tävlande från seniorer till 15-åringar i sex ålderskategorier?

Mitt svar är: Ihålligt.

I helgen avgjordes SM för juniorer i friidrott inomhus.

Arrangör var Skellefteå. Det är långt dit från Skåne, trupperna här nere ifrån blev därför av ekonomiska skäl starkt reducerade. I vissa klubbkretsar är missnöjet – alltid – stort, när ett mästerskap inte är nästgårds. Men i ett levande Friidrottssverige måste hela landet involveras. SM av olika dignitet måste ske i norr som i söder.  Skellefteå kommun har investerat miljoner i en friidrottshall. Det är klart att man skall få arrangera ett svenskt mästerskap. Ett SM, i vilken idrott det än är, inspirerar både lokalt och regionalt.

Ett undantag från den geografiska spridningen är dock berättigad i friidrott. Stafetterna skall avgöras där föreningarna från Stockholms- och Göteborgsregionen har nära till det. Det är lag härifrån som ger ett acceptabelt antal deltagande lag. Få klubbar från Norrland kommer till start vid ett stafett-SM. Tyvärr är de skånska lagen också få. Speciellt med tanke på Skånes befolkningsmässiga storlek.

***

Åter till Skellefteå!

Skåne kon hem med 18 medaljer, 5 – 7—6. Av 177, det blev ingen tävling på 1 500 meter för kvinnor 22. Kan man begära mer än tio procent av medaljerna? Det är ju Skånes andel av den svenska befolkningen. Jag tycker det, med tanke på att just Stockholm och Göteborg har en procentuellt bättre utdelning på alla friidrottens SM.

***

Vid senior-SM hade Skåne tre medaljklubbar, Malmö AI, IFK Helsingborg och IFK Lund, det är distriktets tre främsta föreningar.

Malmö AI:s tog åtta medaljer denna helg, 1—5---2, IFK Lund fyra, 1—2—1 och IFK Helsingborg tre, alla guld.

I JSM tillkom Klippans FK med två brons och Eslövs AI med ett brons. Två klubbar som alltid har en stabil ungdomsverksamhet.

Även Höörs IS, Åhus FK och Ystads IF var representerade, ytterligare tre klubbar som numera berikar den skånska friidrotten.

***

Jag har alltid i mina friidrottsfunderingar framfört vikten av att det finns aktiva föreningar i de mindre orterna. Det stora föredömet har varit Vellingeklubben IK Finish. Som för övrigt hade före detta medlemmar på medaljpallen både vid senior- som junior-SM.

I Skellefteå var det en annan klubb som utmärkte sig. En guld- och en bronsmedaljör hade Lomma FIK som moderklubb. De tävlade för MAI.

***

I Skellefteå tävlade man i 22-, 19- och 17-årslklasserna, kommande helg har 15- och 16-åringarna sina mästerskap i Göteborg.