Varje gång det är ett internationellt mästerskap i friidrott undersöker jag hur långt 8.06 i längdhopp skall värderas i nutidens friidrott.

Varför då? Jo, det är segerresultatet vid OS i Berlin 1936. Nått av spelens friidrottssuverän Jesse Owens, som också blev mästare på 100 m (10,3 med manuell tidtagning, motsvarande närmare 10,50 med dagens mått mätt) 200 m (20,7, cirka 20,85) och på 4x100 meter.

Det anmärkningsvärda med Owens segerresultat 8.06 är att det än i dag är gångbart i ett internationellt mästerskap och ger en plats i finalen bland de tolv främsta. I går kvalificerade sig till exempel Thobias Montler som åtta till nattens OS-finalomgång med ett hopp på 8.01

I en resultatmässigt helt förändrad friidrottsvärld känns det overkligt att 8.06 2021 är ett gångbart resultat. Då skall man veta att Jesse Owens 1935 hade satt världsrekord med 8.13

Herrarnas segerresultat i teknikgrenarna i Berlin 1936 var:

Höjd 2.03, stav 4.35, tresteg 16.00, kula 16.29, diskus 50.40, spjut 71.84 och slägga 56.40

Jag vet, givetvis, att underlaget förbättrats liksom utrustningen, att en stav 2021 inte ser ut som 1936, att nedslagsbädden i höjd och stav ger möjlighet till annorlunda sätt att hoppa och att ringarna i kula, diskus och slägga också ger andra möjligheter tekniskt sett.

Men nivåskillnaden är även i detta perspektiv anmärkningsvärd i jämförelse med Owens 8.06/8.13

Jag rankar Jesse Owens längdhoppssiffror från mitten av 1930-talet som friidrottens främsta, sett ut ett tidsperspektiv.

Det är mycket nu, har varit mycket och blir mycket.

EM i fotboll är slut, fotbollens Allsvenska har startat om, GP-galor i friidrott har avgjorts i väntan på OS, några division 1-matcher, också i fotboll, har det blivit och fler lär det bli. Några cykelturer till ett par, tre småklubbsmatcher ingår i planeringen.

Den idrottsliga, alltså.

Utanför denna finns en annan sfär, betydligt större. Ja, faktiskt. Allt detta tillsammans gör att tiden helt enkelt inte räcker till. Och detta i ett skede av livet då orken per automatik sjunker. Det är mycket man vill hålla på med. Samtidigt som man kan se att åren man har kvar att prestera – också per automatik – blir färre. Man måste prioritera.

Nej, jag är inte pessimistisk, vill bara förklara min bortovaro från bloggskivandet den senaste veckan.

***

Fundera kan man alltid göra. Nedan några från den senaste tiden. EM-fotbollen är tillräckligt analyserad. Den hoppar jag över.

***

Såg en notis att bowlingspelaren Yvonne Berndt blir den 32:e innehavaren av en platta på Stadiontorgets Walk of fame. Jag har två gånger pläderat för henne, då hennes meriter (två individuella EM-guld och ett silver och ett brons i VM plus tre lagmedaljer i de stora mästerskapen, därav ett guld) är vida överlägsna en annan (av nu tre) hedrad bowlingspelare. Jag tror nu inte att jurymedlemmarna läser min anspråkslösa blogg och än mindre tar hänsyn till mina åsikter. Men skönt i alla fall att man rättat till ett uppenbart misstag.

Synd är förstås att minnestavlan på Eleda stadionj över Malmös idrottselit fortfarande är dold bakom en klädcontainer.

Åtta idrottsmän/kvinnor ytterligare skall enligt statuterna få en minnesplatta på Stadiontorget. Kraven på en påläst jury ökar.

***

Ett av Bonniers/Sydsvenskans bolag har köpt upp Skånska Dagbladet (och Norra Skåne). En av synergieffekterna skall, enligt ledningen, bli att SDS skall få ta del av det lokala material från orter där Skånskan är stark. Kan man hoppas att Sydsvenskan då kan blicka tre mil österut och skriva något om Skurup. Eller varför inte ytterligare två och en halv mil längre åt öster för att få information om exempelvis handbollen i Ystad.

***

Det är i den kärva tidningsvärlden svårt att få med allt. Det egna intresset från journalisterna får regera. I Malmös tidningar är det få – eller ingen – som har ett gediget intresse, eller kunskap, om friidrott. Fina insatser uppmärksammas inte. För en tid sedan sprang Trelleborgsgrabben Joakim Andersson, förvisso nu tävlandes för Stockholmsklubben Spårvägen, 800 meter på 1.46,51, den tolfte bästa tiden i landet genom tiderna.

De tidningsläsande friidrottsintresserade i Malmö har inte fått läsa om detta.

***

Anel Ahmedhodzic är en lovande innerback i Malmö FF. Inget snack om den saken. Men hur ser hans utvecklingskurva ut? Stagnationen är påtaglig. Han får i tv, radio och inte minst i Malmömedia beröm för sin passningsfot. I den senaste matchen mot Sirius slog han inte en enda passning som kunde benämnas som svår. Det var mest säkerhetsbollar som i stort alla allsvenska spelare kan leverera. Defensivt var han och MFF aldrig pressade av en tam motståndare. Likväl fick Anel Ahmedhodzic högsta betyg på en HIF- och MFF-relaterad hemsida. Lite omdöme kan man begära om man betalar – förvisso en ringa summa – för att ta del av de låsta kommentarerna. Eller så är det dags att säga upp prenumerationen. Okritisk klubbjournalistik vill jag inte betala för.

***

När AIK mötte Varberg hade AIK-fansen draperat Norra stå på Friends med banderoller med budskapen: Skrota villkorstrappan! och Rädda svensk fotboll!

Spelarna hade också samma text på sina t-shirts.

Jag förstår inget. Polisen har med stöd i lagen utfärdat vissa bestämmelser för att kunna öka antalet åskådare och dessutom göra besöken säkrare. Bland annat vill man förhindra bengalbränning. Men vad gör supporterna? Naturligtvis tänder de sina bengaler, så att matchen måste avbrytas, inte länge, men väl någon halvminut. Anhängarna saboterar sin egen manifestation. Kan någon förklara detta?

Och hur kan AIK-ledningen tolerera spelarnas demonstration? Supporterkulturen, rätt manifesterad, berikar svensk fotboll.

Rädda svensk fotboll! låter också väldigt patetiskt. Svensk fotboll är betydligt större än den några allsvenska supporterorganisationer säger sig representera.

Malmö har fått ett nytt elitlag.

Förvisso är Malmö AI en av Sveriges framgångsrikaste friidrottsklubbar men i lagsammanhang har det varit tunt med SM-medaljer. MAI har inte vunnit lag-SM en enda gång, varken för damer eller herrar. Den främsta anledningen är att klubben aldrig helhjärtat satsat på detta mästerskap, som i sin nuvarande form avgjordes första gången 1977.

I helgen kvalificerade sig MAI:s herrlag till finalen i Halmstad den 29 juni. Man kom med i stort alla sina stjärnor och vann sin kvalgrupp överlägset. Kan de mönstra samma lag i finalen kan MAI mycket väl bli Malmös och också Skånes första svenska lagmästare i friidrott.

Tidigare har Heleneholms damer två silver och sex brons, MAI:s damer två silver. På herrsidan är det tomt i medaljkolumnen. Hittills.

***

I dagens Friidrottsskåne finns i nuläget ingen annan klubb än MAI som kan konkurra i Sverigetoppen i lagsammanhang. Få föreningar, om ens någon, kan mönstra kompletta lag, trots att man numera deltager med endast en aktiv/gren. Lite hårdragit kan man bedöma MAI-laget som ett Skånelag, sex av lagmedlemmarna har en annan skånsk klubb än MAI som moderklubb, därtill några ”utombys”. Så ser verkligheten ut. Så har utvecklingen blivit. Kanske positivt för den enskilde elitidrottaren. Men på sikt måhända förödande för en framtida rekrytering. Friidrotten i Skåne har tappat mark, och antalet klubbar har minskat radikalt under de senaste 25 åren. Rekryteringsbasen är smal.

***

Huvudanledningen till detta inlägg var ursprungligen någon annan. Det var mera av en slump att jag hittade informationen om MAI:s insats. Någon tidningsnotis har jag inte sett. Friirott.se är svårnavigerad men jag råkade hamna rätt.

Men rent allmänt: I dessa tider där det vimlar med den nya yrkesbeteckningen kommunikatör borde inte friidrotten både på riks- och klubbplanet se över sin utgående information. För trots allt menar jag, att det är viktigt att synas i tidningarna för att nå utanför den trängre kretsen. Hemsidor i all ära, men man kan inte besöka alla.

På tal om kommunikatörer: Malmö stad har 170! Och vid ett möte med Idrottsgillet i Lund för något år sedan berättade MFF:s sportchef Daniel Andersson att klubben hade fyra kommunikatörer.I dagarna har MFF också anställt en huvudkommunikatör, Kvällspostens fotbollskrönikör Mattias Larsson. Detta i en verklighet, då media med sina poeter följer i stort allt som sker i mästarklubben, där dock öppenheten inte längre är som tidigare. Ett illavarslande tecken i tiden?

***

Jag förstår givetvis att Svenska Friidrottsförbundet, lika lite som föreningarna, kan bygga en organisation liknande en kommuns eller en av fotbollens storklubbars. Men ständigt och jämnt kan man på resultatbörserna läsa om svenska golfspelare på plats 87 i en internationell tour, eller en hoppryttare som placerat sig hyggligt i en tävling utomlands, eller en bilförare kommit på 27:e plats i Indycar, eller …

Duplantis, Ståhl och några andra av landets främsta får sin välförtjänta uppmärksamhet i text och bilder, men det presteras så många andra resultat väl värda att nå ut till en större allmänhet.

Jag menar att det förbundets uppgift att öppna en väg in i medias resultatbörs.

Att man i Malmö kan ta del av en resultatlista från stafettloppen vid SM på skidor men inte från stafett-SM i friidrott känns lite så där. Låt vara antalet startande lag i skidor är betydligt fler

än i löpning.

***

Lokalt är det självklart klubben i regionen som skall mata media med värdefull information, grundad på fakta. Friidrottskompetensen på redaktionerna minskar. Den journalistgeneration som är uppvuxen med friidrott är kraftigt decimerad.

Klubbar och förbund måste vara progressiva för att inte allt mer hamna i skuggan av fotboll och ishockey.

Även om min erfarenhet av att få in resultat av världsklass i Malmös största tidning är dyster, så får man inte ge upp.

I helgen avgjordes SM i friidrott i Atleticum i Malmö, 300 meter från min bostad.

Tyvärr hindrade covid-19 ett besök. Så min information har jag fått genom att studera resultatlistorna. Pandemin gjorde att de i många grenar var extremt tunt. Det fanns i vissa fall tuffa kvalgränser, så det är inte rättvist att granska tävlingen ur ett breddperspektiv.

Elitfriidrotten i landet är koncentrerad till storstadsregionerna. Stockholm och Göteborg tog hem vardera 19 medaljer, Malmö 10, övriga Sverige 30.

Endast en Skåneklubb ytterligare fanns i medaljligan, IFK Helsingborg med två silver. En tredje förening, IFK Lund, var representerad.

I min värld är det tunt, endast tre skånska klubbar hade SM-kvalificerade aktiva. Eliten här nere finns i Malmö AI. Men jag menar att tio medaljer, sex guld, ett silver och tre brons, är en utdelning som borde vara större. Endast en av dessa togs nämligen av en aktiv som från början fostrats i en Malmöklubb, Daniela Busk, silvermedaljör på 200 meter. Övriga har kommit till storklubben från andra håll. Inget ont i det: Så ser elitidrotten ut. På gott och ont.

Samtidigt måste det finnas oupptäckta talanger i den här stan med sina 330 000 innevånare. Tidigare har Malmös egenproduktion till den svenska friidrottseliten varit betydligt större.

Malmö inneboende kapacitet är inte utnyttjad.

***

I ärlighetens namn skall tilläggas att stavvinnaren Melker Svärd Jacobsson från Örgryte började sin karriär i MAI och att kultrean Viktor Gardenkrans, Upsala IF, som ungdom tävlade för Heleneholms IF och MAI.

***

För en idrotts – oavsett vilken – utveckling är en regional bred föreningsverksamhet betydelsefull. De fyra EM-deltagarna med skånsk anknytning är ett av många bevis.

Fanny Roos, kula, moderklubb: Ljungby FIK

Joakim Andersson, 800 m, moderklubb: IFK Trelleborg

Max Hreija. 60 m häck, moderklubb: Linköpings GIF

Thobias Montler, längd, moderklubb: IF Kronan

Wictor Peterssom. kula. moderklubn: Hässleholms AIS

Den underliga friidrottssäsongen 2020 är avslutad.

Den blev inte alls som vi friidrottsvänner hoppats. Personligen är jag orolig för framtiden, sett ur mitt skånska och malmöitiska perspektiv. Den breda inomhussäsongen med de fyra stora tävlingarna i Malmös Atleticum, med tonvikten på ungdomarna, lär inte bli av. Och hur skall klubbarna inspirera de aktiva om det blir ytterligare en utomhussäsong med få, eller inga, attraktiva tävlingar. Detta i ett friidrottslandskap, där det generellt sett är tunt i många led.

Och hur klarar sig klubbarna ekonomiskt utan att kunna arrangera sina långlopp, den stora inkomstkällan för nästan alla livaktiga friidrottsklubbar?

***

Friidrottsåret slutade annars positivt för skånsk friidrott, Vid ett millopp på väg satte Malmö AI:s Jonas Glans (tidigare Leandersson) nytt svenskt rekord vid en tävling i Dresden med tiden 28.08

I en annan tävling på halvmaraton förbättrade Klippantjejen Sarah Lahti sitt eget svenska rekord till 1.09.52 Hon tävlar dock numera för Hässelby SK-.

***

En årsstatistik visar på friidrottens hälsotillstånd. Det känns inte rättvist att ett pandemiår, som detta, ge en hälsodeklaration. Så jag hoppar över detta i år.

Samtidigt är jag irriterad över att Svenska Friidrottsförbundet (och därmed också distriktsförbunden) tar betalt för att få tillgång till årsstatistiken. Det är ingen större kostnad men en pr-miss av högsta grad. I en trängd massmedial värld med allt mindre utrymme för resultat borde statistiken vara tillgänglig för alla.

Bollsporterna redovisar resultat och tabeller för sina flick- och pojklag gratis på sina hemsidor. Det skapar intresse och ”klick”. Nog så viktigt i en modern cybervärld. Friidrotten borde ta efter.

***

,Svensk friidrott har en inofficiell tävling, SM-pokalen, där alla placeringar bland de sex främsta i alla grenar, inne som ute, i sex åldersklasser räknas. Poängen för seniorer har koefficienten 1.0, i de yngre grupperna, 15 och 16 år, 0.25 Det är topp och bredd som premieras.

Föreningar med många och bra löpare har en fördel med sina många lopp på bana, terräng och landsväg och med stafetter och lagtävlingar i terräng.

Klubbar med bra årgångar, speciellt i K 22 och F 19. gynnas också, då de kan deltaga i såväl senior-SM som i den egna åldersbundna klassen.

Årets sammanställning ger en bra bild av Friidrottsverige ur ett geografiskt perspektiv. Hässelby SK detroniserade i år MAI, 517 poäng mot 398.

Näst bästa Skåneklubb blev IFK Helsingborg som 26:a med 47 poäng. Före sig hade Helsingborg 12 Stockholmsklubbar och sju från Göteborgsregionen (jag räknar Hälle IF från Ljungskile, sjua i sammandraget, sex mil bort). I Mälardalen med Uppsala är hyggligt starkt. Malmö (MAI), Växjö (IFK) och Karlstad (IF Göta) är toppmässigt isolerade öar i stora distrikt. Öländska Högby IF på plats 19 bör också nämnas.

Ingen Norrlandskubb sticker ut.

***

Förutom MAI och IFK Helsingborg tog i fallande skala följande Skåneklubbar poäng IFK Lund, IS Göta, Ängelholms IF, Klippan, Eslöv, Åhus, Höör, Heleneholm, Hässleholm, Kronan, Ystads IF, Öresund (numera Finish), Trelleborg och Genarp

16 klubbar av 151 kom alltså från ett Skåne som har ungefär tio procent av landets befolkning. Så det är väl okej. Eller?

Men som vän av stimulerande konkurrens tror jag att skånsk friidrott mått bra av en utmanare till MAI.

Så här lite diverse tankar om diverse idrotter en kulen oktoberdag 2020.

FRIDROTT. I helgen avgjordes SM i terränglöpning i Vällingby. 413 starter i 14 klasser gjordes. Skåne, landets näst folkrikaste distrikt, deltog totalt med sju  löpare, därav en senior, Helsingborgsklubben IS Götas eritrean Samuel Russam, tvåan  på milbanan. Nästa säsong skall han för övrigt tävla för Hässelby SK.

 En skånsk seger blev det, en Götatjej vann i 16-årsklassen. I P 15 hade Ängelholm ett silver och Genarp ett brons. Ystads IF var den fjärde Skåneklubb med deltagare.

Terräng-SM ännu en bild, en dyster sådan, om det ihåliga Friidrottskåne.

***

HANDBOLL. Aldrig tidigare har det varit så många överraskande resultat i Handbollsligan sen man utökade den till 14 lag (av pandemiskäl 15 den här säsongen). Som vän av spänning gillar jag när de små sticker upp och oroar.

Vem hade sett Guif bortaslå IFK Kristianstad?’

Aranäs, Önnered och Hallby, exempelvis, har bjudit på snabb, finessrik och effektiv handboll, som höjt den allmänna standarden.

Många unga spelare har imponerat.

Ser fram mot en spännande fortsättning med fler överraskningar,

***

FOTBOLL. Efter 0—0 i bottenmötet i Allsvenskan mellan Kalmar och Falkenberg menades det allmänt att det var två förlorare. Men när söndagen var till ända hade både Helsingborg och Göteborg förlorat och såväl Kalmar som Falkenberg minskade avståndet till kvalstrecket. Två förlorare blev på några timmar två vinnare.

Att kvaliteten i 0—0-matchen visade varför de båda lagen ligger där de gör, är en annan fråga.

***

FOTBOLL. Det har varit osedvanligt mål efter hörnor, eller långa inkast, på sistone i Allsvenskan, Eller har de bara blivit mer uppmärksammade för att de kommit i matcher storlagen emellan?  Nåväl.

Reaktionerna i media skiljer sig, löjeväckande, åt. Mål för ”egna” laget är en stålande, ofta inövad, prestation. Mål åt andra hållet är brister egna defensiven.

Men det är som i ishockey, in med puck och så många spelare som möjligt framför mål, och så får vi var puck/boll hamnar. Är det svårare än så? Tv-bilderna visar åtskilliga ojustheter, åt båda hållen. Blåser domaren blir det nästan alltid till försvararens fördel. Eller inte alls som i går, när AIK:s Goitom drog ner Norrköpings Castegren i slutsekunderna.

Det var den situationen som fick Norrköpings Simon Thern att gå i taket. Han hade en anledning till. Den straff AIK fick var inte straff. Den boll Lars Krogh Gerson fick på armen nickades på den från en halv meters håll utan att handen rördes mot bollen. Rörelse och avtänd skall bedömas.

Att Jens Fjellström i tv ryade om att armen var utanför kroppen var bara ett nytt bevis för hans inkompetens, och inkonsekvens, i regeltolkning.

Sett över hela 2020 har domarinsatserna svajat. Men det får vi ta en annan gång.

Sex är mer än fyra.

Så är det naturligtvis. Men inte alltid och inte alltid definitivt. Som i fotbollens värld. På den tiden en seger gav två poäng var det ingen som talade om ett guldryck vid en fyrapoängsledning vid sju, åtta matcher kvar. Nu används det titt som tätt när differensen är sex poäng. Det är trots allt, precis som då, bara två segrar som är skillnaden. Okej, en seger ger nu två poäng mer än ett kryss, så en viss skillnad är det. Men det har också visat sig att om man räknar om en sluttabell med tvåpoängssystemet är det sällan några större förändringar i varken placering eller poängdifferenser.

Så här lång hade den allsvenska tabellen i år i stort varit identisk med en omräknad efter tvåpoängsmodellen. Före 1990, hade ingen med sju, åtta matcher kvar kallat en fyrapoängsledning för ett guldryck (ett ord som för övrigt min ordbehandlare inte godkänner). Det gör man nu ideligen med en ledning på sex. Sen ger trepoängssystemet förstås fler möjligheter till spekulationer.

Jag ser fram mot en spännande avslutning med ovissa matcher.

***

Som TFF-vän gladdes jag givetvis åt den viktiga 1—0-vinsten borta mot Umeå. Men mina TFF-vänner, det var torftigt igen!

Jag ställer samma fråga, som jag gjort i min kammare tidigare efter att ha sett elva av lagets matcher: Beror torftigheten på spelidén eller spelarnas kvalitet?

***

Såg också delar Guif—HK Malmö. 21—30, i Handbollsliga,

Zoran Roganovic, Guif-tränaren, vare inte snäll mot sin inte ännu 18-årige fyllde son Marko, lagets målvakt. Zoran hade beordrat ett utgrupperat försvar för sitt skadedrabbade och unga lag. Det gick som det gick. HK har många genombrottsskickliga spelare som lätt rann igenom i ett glest försvar. Luckorna till inspel var också enorma. Stackars Marko ställdes ofta ensam från sex meter.  Jag tyckte faktiskt synd om honom. I en period i andra halvlek visade han att det finns talang.

Jag stängde av kvarten före slut.

Det finns tyvärr ingen statistik tillgänglig. Det som förvånar mig är förstås att HK-målvakten Dan Beutler fick pris som bäst i sitt lag, Han var som vanligt duktig, av vad jag såg. Men att en målvakt måste vara bäst mot en sällsynt svag motståndare verkar, på håll, underligt. Utan tillgång till statistik vet jag förstås inte hur många tekniska fel Guif gjorde men det var många under den tid jag såg.

Vad Zoran Roganovic fick ut av sin taktik får tiden utvisa.

***

2010 slog sig friidrottsklubbarna IK Finish, Heleneholms IF och IK Pallas sig samman och bildade Öresund Friidrott. 2016 drog sig Heleneholm sig ur gemenskapen, IK Pallas arenafriidrott är i stor helt borta och vid årsskiftet kommer Finishs aktiva åter tävla i den gröngula dressen under namnet IK Finish.

Återigen har det visat sig att sammanslagningar inte är lösningen för idrottsföreningar med problem.

Finns det någon lag som beklagar sig lika mycket som FC Rosengårds damlag?

I dag är det dags igen i en stort uppslagen Sydsvenskanartikel på de två första sportsidorna, där man antyder att de två poängtapppen efter det senaste landslagsuppehållet beror på att klubben hade elva spelare på landslagsuppdrag.

Men ...

Värvar man spelare från Sverige och i stort hela världen, alla med landslagskvalitet, så ser fotbollsvärlden ut så här. Det kommer perioder då spelare har landslagstjänst.

Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Det tycks man tro i FC Rosengård. Det är inte första gången man hör liknande toner inifrån Malmö ips innandömen,

***

När coronapandemin slog till på senvintern hanterade klubbarna träningsupplägget på oliks sätt. FC Rosengård var en av de klubbar som hade flest och längst uppehåll. Kan formdippen bero på att spelarna saknar den grund som är en nödvändighet för att klara av ett så tufft program som nu?

Det här är en amatörfundering.

***

FC Rosengård möter i dag i en tv-sänd match Kristianstad.

Någon timme senare möter HK Malmö i Handbollsligan Ystads IF, också tv-sänd. Ligan har inletts med några smärre överraskningar. Tippade bottenlag har oroat, och till och med tagit poäng mot favoritlagen. HK Malmö har inte övertygat helt ut. Ystads IF har hittills gått bra. Även om det är långt kvar känns mötet i Baltiskan som lite av en vattendelare.

Men inte ett ord i Sydsvenskan.

***

På tal om Sydsvenskan. I sin söndagkrönika menade chefredaktören Jonas Kranje att det var viktigt att man i papperstidningen förbättrade den snabbversion som publicerats på nätet. Jag är införstådd med svårigheterna på Sporten med alla rapporter från fotbollens småklubbsvärld. I den spännande slutstriden i division 2 tappade förvisso IFK Malmö poäng mot Halmia, men när lördagen summerades hade även Ängelholm och Västra Frölunda spelat oavgjort. IFK Malmö är fortfarande i topp. Ett tillägg i texten hade höjt det journalistiska värdet. Allt enligt Jonas Kranjes intentioner.

***

När jag än är igång, som en bloggarnas gnällspik. Som FC Rosengård i fotbollsvärlden.

I veckan beslöt en av Malmös främsta friidrottare diskuskastaren Axel Härstedt att lämna Malmö AI för lokalkonkurrenten Heleneholms IF. Inte ett ord i Sydsvenskan, som blivit informerad om klubbytet.

***

Det är ingen större hemlighet att klubbar och idrotter känner sig åsidosatta i Sydsvenskans bevakning.