I dag är det dags att granska damfriidrotten i Skåne ur ett statistiskt perspektiv.

Motsvarande granskning på herrsidan gav inga positiva resultat, sett över hela spektret, alla grenar, topp och bredd. Jag vågade konstatera att skånsk friidrott på herrsidan aldrig varit sämre än 2023. Jag pratar seniorer och ur svensk synvinkel. Och vågar påstå att situationen inte är ljusare på damsidan.

Det finns bra grenar och sämre.

Skånsk sprinterlöpning är av toppklass. Sverigeeliten på 100 och 200 meter finns i Malmö AI, och delvis i IFK Lund, och här finns också bredden,

54,10 av MAI:s Josephine Risberg Thoor på 400 m är bland de bästa i landet, men endast tre löpare under minuten skvallrar om obefintlig bredd.

Lika illa är det på 800 m, MAI:s Maria Frejs 2.03,79 är bra, statistiktvåan har närmare tio sekunder sämre tid.

4.39,19 är bästa tiden på 1 500 m, totalt sex under 5 minuter ger inga indikationer på en ljusare framtid.

16-åriga Freja Bjerström från Björnstorp löpte 3 000 m på 9.42 och där finns ett framtidshopp.

17.18 respektive 36.46 som topp på 5 och 10 000 m visar på en klen standard och det är anmärkningsvärt att de flesta och bästa tiderna är uppnådda av veteraner.

Precis som för herrarna är korta häcken (100 m) toppmässigt bra, ettan och sex tjejer bland 25 främsta i landet, däribland de duktiga mångkamparna från MAI Angela Richmore och Erika Wärff. Dessa båda fyller många luckor i många grenar i statistiken.

Endast fyra damer har prövat på 400 m häck, 60,46 som bäst, nästa över 64 sekunder.

Ett resultat är noterat på 3 000 m hinder, 12,23.

Matilda  Nilsson från IFK Lunds 1,82 i höjd ger en plats i Sverigetoppen, Angela Richmore och Erika Wärff fyller på med resultat över 1,70, men att endast fem totalt klarat 1,60 inger betänkligheter.

Tre tjejer har resultat, 4,00, 3,92 och 3,81, strax under svenska eliten i stav, men bredd saknas, bara ytterligare tre resultat över 3 meter.

I längd räcker 5,92 till en skånsk topplacering. Tian har 5.36, verkligen inget att yvas över.

Tresteg är inte heller bland damerna en populär gren, få och måttliga resultat, 11,89 som bäst.

I kula glänser MAI:s Fanny Roos, Europatopp med 19.29 Glappet till tvåan är stort, närmare fem meter, Richmond.

14 meter skiljer ettan MAI:s Matilda Erikssons 56,62 i diskus från tvåan.

Åhustjejen i landslaget Thea Löfström, tävlar för MAI, har årsbästat i slägga, 66,95, tvåan 48.45

I spjut leder mångkamparna Wärff, 48,58, Richmore, 46.51, statistiken, två ytterligare över 40 m, två veteraner med SM-medaljer när det begav sig, Ellinor Widh, då Pallas nu Heleneholm, och Malin Malmgren (före detta Andersson), Heleneholm.

***

Det har kommit några kommentarer och funderingar kring min förra artikel i ämnet.

Finns kanske anledning att återkomma.

Friidrottssäsongen, arenadelen, är slut. Årsstatistiken för Skånes del är klar.

Sammanfattningen är enkel: Skånsk friidrott på seniorsidan har i modern tid aldrig varit sämre än 2023.

Jag har granskat den ur ett nationellt perspektiv och sett till både topp och bredd.

 I dag tittar vi på herrarna.

100 och 200 meter är helt okej. Malmö AI, främst, och IFK Lund har sprinters i svensktoppen. Lunds Erik Erlandsson är trea på 200 m med 20,80. Hygglig bredd.

400 m har en godkänd topp, med MAI:s Kasper Kadeståls 46,74 som bäst, men bara sex löpare under 50 sekunder och tian på 51,14 visar på en beskedlig bredd.

800 m med ett årsbästa på 1.52,81 och endast elva löpare under ”skamgränsen” 2 minuter är inga siffror att vara stolt över.

(1965 hade Skåne 29 löpare under 2 minuter. Kan tänka mig att det var fler några år under 1970- och 1980-talen, då skånsk medeldistanslöpning hade en glansperiod. I ögonblick då jag vill kolla mitt minne saknar jag Idrottsmuseet i Baltiska hallen, där alla årgångar av Sverigestatistiken fanns i det förnämliga biblioteket, musetts stolthet. Nu finns biblioteket i källaren på Stadsarkivet, inte lika lättillgängligt.)

  Endast tre löpare under 4 minuter, med en bästa tid på 3.54,58 på 1 500 m imponerar inte, 4.14 som tia gör inte saken bättre.

3 000 m löpes numera sällan. Årsbästa i Skåne är 8.42, enda tiden under 9 minuter.

Johan Glans (fd Leandersson) från MAI tillhör skiktet under Europaeliten på 5 och 10 000 m och hans 13.36 respektive 28.25 är alldeles utmärkta tider men bakom honom är det betänkligt tunt, tvåan har 2 respektive 4 minuter sämre tider.

 3 000 m hinder har aldrig varit en bred gren i Skåne. Tre löpare har testat, ettan 9,13 av unge MAI-aren Marcus Asker är med skånska mått mätt bra.

På 110 m häck dominerar MAI i Sverige med två löpare under 14 sekunder och ytterligare tre under 15. Bakom är det tunt. Statistiken visar att bara åtta löpare noterat resultat.

Lika många har testat på 400 m häck. Landslagslöparen Viktor Bondessons 50,93 sticker ut. Tvåan är klart distanserad, 56,94.

Ingen höjdhoppare har klarat 2 meter, bästa är 196 och 194, sex har resultat på 180, tian 177.

Lika illa är det topp- och breddmässigt i stav med 435 och 431 som bäst och 316 som tia.

Lite, men inte mycket, bättre är det i längd med 732, 724 och 709 som bästa resultat. 624 räcker till plats 10

Tresteg är ett sorgebarn. 13.27 och 13.14 som bäst säger det mesta.

Wictor Peterson, MAI nuddar toppen i Europa i kula med sitt årsbästa på 20,67. Tvåans 16.80 är i ett skånskt perspektiv okej i dessa dagar. Treans 13,28 visar på den klena bredden.

Wictor kastade diskusen 54,21 i en klubbmatch. Statistiktvåan når 40,51.

I slägga är årsbästat 45,25. Nog sagt.

Och i spjut 58,80. Nog sagt.

***

Med denna korta redovisning som grund anser jag mig ha fog för mitt påstående att skånsk herrfriidrott, sett över hela spektret aldrig varit sämre än 2023.

***

Inom kort kommer en genomgång om damsidan.

I helgen avgjordes stafett-SM.

Nästan utan uppmärksamhet.

Och det var kanske positivt. För tävlingarna i Södertälje avslöjade brutalt den klena klubbredden i svensk seniorlöpning. På åtta distanser deltog totalt endast 39 lag.

På herrsidan 6 lag på 4x100, 4 lag på 4x400 m, 4 lag på 4x800 m och 3 lag på 4x1 500 m.

Motsvarande siffror på damsidan: 5, 5, 7, 5 (3x1 500 m).

Dessa 39 lag kom från 16 klubbar. 8 av dessa var från Storstockholm plus Uppsala, 6 från Göteborg med Ljungskile (Hälle IF), Malmö AI hade lag liksom Karlstads-Göta.

Friidrottssveriges geografiska utbredning är inte bred.

Det är stora regioner, som Norrland) och storstäder med betydligt över 100 000 innevånare som trots 8 möjligheter inte kan mobilisera ett enda lag.

Skåne, med fyra vinnande MAI-lag på de båda kortare distanserna för båda könen, har väl knappast någon att slå sig för bröstet.

***

På ungdomssidan, 15, 17, 19, är den geografiska spridningen större. Men marginellt. Norrland (Sundsvall) finns med liksom Västerås, Karlskrona, Linköping, Helsingborg, Växjö, Skara, Skövde och Trollhättan.

Men det är regionerna kring Stockholm (14 klubbar, 75 lag) och Göteborg (6 klubbar 28 lag) som dominerar. Skånes två klubbar bidrog med 14 lag.

Anmärkningsvärt är elitklubbarna på seniorsidan Ullevi, Spårvägen och Hässelby hade 0, 1 och 4 ungdomslag till start.

I Stockholm är de stora ungdomsklubbarna Tureberg, Bromma, Täby och Hammarby.

***

MAI blev bästa seniorklubb enligt medaljberäkningen 3, 2, 1 med 12 poäng för sina fyra guld.

Hälle hade 10 poäng, Spårvägen 8, Hässelby 7 och Upsala 6.

På junior- och ungdomssidan (har tagit bort 22-årsklasserna som med sina små startfält, två tre lag, ger för stort utslag): 1) Hammarby 18 p, 2) MAI 14, 3) Tureberg 10, 4) Täby 9, 5) Mölndal 8.

19 föreningar tog medalj, Växjö och Västerås, Göta och Sundsvall de enda utanför Stockholm/Uppsala, Göteborg/Hälle och Skåne=MAI.

***

Siffrorna är fria för tolkning.

Min är att friidrotten inte är hela Sveriges idrott.

Finnkampen, naturligtvis en höjdpunkt för oss friidrottsentusiaster, kanske speciellt för oss som ser lagtävlingar i en så individualiserad sport som friidrott som en extra krydda.

Jag tror att Finnkamperna är livsviktiga för svensk, och finsk, friidrott. Inte minst för det vi kan kalla toppbredd, det vill säga skiktet under de, faktiskt, få internationella stjärnorna. Landskamperna är de enda tillfällena, då duktigas seriösa ungdomar med nästan daglig träning under många år (utan större ekonomisk ersättning) kan hamna i ett stimulerande rampljus.

Finnkampen är livsnerven för en trängd friidrott i båda länderna. Resultatnivån i många grenar visar på just en saknad toppbredd.

Att, som förbundskapten Kajsa Bergqvist, mena att Finland kom med sitt bästa herrlag någonsin är inte bara historielöst utan helt enkelt okunnigt. Om ni, exempelvis, har tillgång till en resultatlista från Finnkampen 1975, så ser ni ett verkligt starkt finskt lag med internationell touch. Helgens lag var inte närheten, sett i ett tidsperspektiv med helt förändrade förutsättningar.

Jag har en viss känsla av att personer med höga positioner inom svensk friidrott gärna, kanske förståeligt, ser det mycket positiva som finns men bortser från att antalet friidrottsklubbar med seniorer minskar och också att färre ungdomar söker sig till friidrotten med sämre rekrytering som följd. För framtiden viktigare problem att lösa, viktigare än helgens båda vinster.

***

Det som också borde oroa var den klena publiktillströmningen. Lördagens glest besökta läktare var lite beklämmande att se. 9 653 på söndagen var också lägre än kalkylerat. Armand Duplantis fanns ju på plats och allt tydde på ovissa landskamper.

Är den generation som tidigare reste till Stockholm från hela landet för att se Finnkampen helt i utdöende? Och är den yngre generationen så bortskämd med de årliga mästerskapen och de många tv-sända galorna med sina fantastiska resultat att de inte uppskattar siffror på en lägre nivå?

Och inte inser charmen med Finnkampen.

Förra året var den totala publiksiffran i Helsingfors 42 000.

***

Gårdagens upplösning i herrmatchen hade likheter med dem under åren 1954—1964 och 1970—1984 då Finland segrade i 11 respektive 15 år i följd. In i sista dagen fanns en svensk chans att spräcka sviterna, men så kom då de två sista grenarna, tresteg och spjut. Det blev ”alltid” 16—6 i båda allt hopp försvann.

I år var det spjut och längd, och se det blev inte två finska tripplar.  Och svensk seger!

Tänk om det varit på 50-talet, då jag var som mest engagerad och deppade några dagar efter en förlust.

7 guld, 4 silver och 4 brons blev den skånska medaljutdelningen vid helgens SM i friidrott i Söderhamn.
Samtliga medaljer till Malmö AI.

Så ser en bild av den skånska friidrotten ut.

Men det finns andra. 2x19 grenar avgjordes (mångkamperna var denna gång med vid detta ”Stora SM”). I 17 av dessa fanns ingen enda aktiv från någon Skåneförening med. Totalt gjordes endast 39 skånska starter (18 för herrar och 21 för damer) i 38 grenar. IFK Helsingborg bidrog med två, Eslöv AI, Heleneholms IF, Höörs IF, KFUM Kristianstad och IFK Lund med vardera en. MAI alltså med 32.

Detta är också en bild av skånsk friidrott.

En sådan kantring åt en enda klubb har aldrig tidigare funnits. Mycket givetvis beroende på att IFK Helsingborg lagt sin elitverksamhet på is. Helsingborg bidrog starkt till MAI:s medaljskörd med tre guld och ett silver. Klubben har, efter vad jag noterat, några nya talanger på gång. Förhoppningsvis kan klubben skaffa ekonomiska resurser för att lotsa dem vidare in i eliten. Jag tror nämligen att regional konkurrens gynnar en positiv utveckling.

För ingen kan väl med handen på hjärtat mena att skånsk friidrott är på rätt kurs.

Malmö AI kan inte ta hand om alla talanger i alla grenar. Det kostar att ha elitaktiva. I sina stora ungdomsled har MAI unga lovande förmågor. Dem måste man ta hand om.

För en annan intressant iakttagelse från SM är att endast tre av de 15 skånska medaljerna togs en aktiv ursprungligen fostrad i en Malmöklubb, silvermedaljören Erika Wärff i sjukamp och bronsmedaljörerna Ida Staafgård (100 m) och Viktor Bondesson (400 m häck).

Detta är också en bild av skånsk friidrott.

***

Vän av ordning kanske inskjuter att tre SM-guldmedaljer togs att skåningar, Sarah Lahti (Klippan 5 000 m), Lisa Lilja (MAI 400 m) och Thobias Montler (Kronan, längd). I gengäld kommer tre av MAI:s SM-vinnare från andra distrikt än det skånska.

Det är svårt att jämföra.

Kanske speciellt i idrottens värld. Betingelserna är så olika,

Men en aktuell fråga har fått mig att fundera: Varför har skånsk simning lyckats med som min älskade friidrott (ur skånsk synvinkel) inte klarat av?

I veckan avgjordes SM simning, nästan helt obemärkt i min tidning Sydsvenskan. I föreningstävlingen, där simningen verkligen belönar topp och bredd, var det fyra skånska föreningar bland de sju främsta, 4) Helsingborg, 5) Malmö KK, 6) Poseidon (Lund, 7) Landskrona. Ytterligare åtta klubbar tog poäng.

Det imponerar på mig.

I friidrott finns en elitklubb, Malmö AI, sedan IFK Helsingborg av ekonomiska skäl lagt ner sin elitinriktning. Det finns inte heller på kartan att tolv skånska friidrottsföreningar skulle ha seniorer bland de 16 främsta på ett SM.

Återväxten verkar också säkrad, Malmö KK var bästa juniorklubb, 3) Helsingborg, 11) Poseidon, 12) Kristianstad plus så ytterligare nio föreningar på listan.

Men även simningen har sina ”vita fläckar”. I 25 år var jag ansvarig för den idrottsliga delen av Skåneidrottens årsberättelse och har då skrivit om bra elitverksamhet i Ystad, Trelleborg och för inte så länge sedan var Ängelholm och Höganäs på gång. I veckans SM såg man knappt till klubbarna från dessa orter.

På riksplanet saknas en storklubb i Göteborg. S 02 finns på 32-andra plats i klubbtävlingen med noll medaljer. Elvan Mölndal med två seniorbrons räddade delvis regionens simmarära.

***

Som vän av stafetter (och lagtävlingar) är jag imponerad över antalet startande lag både bland seniorer och juniorer. På juniorsidan hade mixedloppet över 4x100 fritt 28 startande lag, sju var skånska. I övrigt varierade det mellan 25 och 15.

På seniorsidan mellan 26 och 13.

Att jämföra med friidrottens mellan tre och högst tio startade lag är förstås inte rättvist. Friidrottens stafett-SM är en separat tävling, simningens lopp ligger insprängda i de individuella loppen. De aktiva finns på plats och det är ju också så att en allroundkunnig simmare kan deltaga i alla fyra loppen och en duktig junior även i seniorklassen.

Detta till trots är jag som friidrottare imponerad simningens stora startfält.

Speciellt som min filosofi för en bra löpbredd går genom mycket stafettlöpningar. Och i övriga friidrottsgrenar genom lagtävlingar för ungdomar.

Två sätt att inspirera ungdomar och skapa bredd och klubbkänsla som till stor del försvunnit i skånsk friidrott.

I morse seglade den in genom dörrspringan, Sydsvenskan, tunnare än nånsin.

36 sidor, fördelade på två delar.

Har Sydsvenskan i modern tid haft färre sidor? Troligen är detta något vi tidningsläsare får vänja sig vid i framtiden. Vi får vara glada så länge vi få ha glädjen att börja våra dagar med  att läsa en papperstidning de flesta av veckan sju dagar.

Av dessa 36 sidor fick Sporten sju varav en hel dock gick åt till en illustration om matchfixning.

I min, måhända inskränkta, värld är resultatsidan viktig. I slutändan är det på seniornivå tävlingarna som ger den extra kryddan. Jag är fullt medveten om att man på allehanda hemsidor kan hitta alla de resultat man önskar. Många sajter är svårnavigerade, andra har betalväggar (som friidrottens). Min åsikt är att den tidning jag betalar för skall ge mig grundinformationen. Besvikelsen var därför stor i morse, när resultatspalterna nästan innehöll enbart fotboll.

Söndagen var späckad med mycket stor idrott.

***

Samtalade för en tid sedan med Friidrottsförbundets ordförande Johan Storåkers om friidrottens svårigheter att få sina resultat publicerade i tidningarna. Johan hade ingen lösning. Har själv med varierad framgång försökt få in korrekt skrivna resultatlistor i Malmös tidningar. Min uppfattning är att en generation friidrottsintresserade journalister försvunnit och därmed också kunskapen om vad som är bra och mindre bra.

Det gäller förstås många andra sporter.’

***

Men när det resultaten från friidrottens Diamond League, andra stora internationella galor (typ Paavo Nurmi games), nordiska mästerskapen och de svenska GP-tävlingarna inte publiceras är det ur PR-synpunkt på sikt ett problem för svensk friidrott.

I de ovannämnda tävlingarna (med undantag av DL) har lokala aktiva nått ypperliga resultat.

Väl värda att förmedlas till en större allmänhet.

Vems ansvar är det inom friidrotten är det tidningarna får vetskap om resultaten?

Golf, tennis, ridsport med många flera lyckas. Sen gäller det förstås att man ger plats för informationen på trängt utrymme.

Att producera en tv-sändning i friidrott är svårt.

Det begriper jag. Att på plats följa allt är ju bara det ibland omöjligt. Tv-producenten har många intressenter i olika länder vid de internationella tävlingarna att ta hänsyn till. Men de har även möjligheten att spela in och sända när det är lite stiltje i det ofta späckade programmet.

Allt detta till trots blir jag ofta irriterad när jag, som i går, följde Diamond League-galan från Florens. Mitt i ett spännande lopp fick man se en höjdhoppare klara en medioker höjd, men inte nog med det, hoppet repriserades två gånger och dessutom fick man se den aktives tekniksnack med sin tränare.

Under tiden hann löparna ett varv och jag bli rejält irriterad. Liknande incidenter händer i stort vi alla tävlingar.

***

Jag förstår inte SVT, som sänder ner en reporter för att intervjua några av de internationella segrarna. Frågorna och svaren är intetsägande och förutsägbara.

Tack och lov slapp man i går se en reporter sträcka fram en mikrofon till en tränare för att denne/a skall uttala sig i teknikaliteter som antingen är självklara eller obegripliga för gemene man.

***

I ansträngda budgetar begriper jag inte att tv-bolagen överbemannar sina studier med sju, åtta programledare, kommentatorer och experter av varierad kvalitet. Det gäller Discovery. CMore, Via Play och alla de andra.

Har bolagen så gott om pengar?

***

Oj, vad jag led med Andreas Almgren. Att få en chans att få deltaga i ett så meriterat startfält och dessutom hänga med i det tuffa tempot och så trilla på väg mot ett ypperligt svenskt rekord på 5 000 meter. Det sved länge under kvällen.

***

Lite positivt på slutet.

Smart av arrangören i Florens – har sett det tidigare – att med blinkande lampor på sargen visa hur långt Dibaba hade när hon satte sitt världsrekord och matchade dem mot KIpyegon vid dennes rekord i går,

Det gav en extra, spännande dimension åt loppet. Det tackar jag för och det förbättrade mitt humör.