Inlägg publicerade under kategorin Friidrott

Av Magnus Månsson - Fredag 4 aug 17:53

Om några timmar invigs VM i friidrott i London.

Sverige har 29 kvalificerade aktiva.

Det är bra.

Under säsongen har det noterats tio svenska seniorrekord, sex av dessa i VM-grenar.

Det är bra.

Två bevis på det positiva inom svensk friidrott. Det negativa har jag berört några gånger, så det hoppar vi i dag.

Det positiva har fått VM-förhoppningarna att stiga till oanade höjder. En kvällstidningsjournalist har sålt sin heder och menat att Sverige kan göra sitt bästa VM någonsin, det vill säga överträffa Paris 2003 med två guld, ett silver och två brons. Några andra kalkylerar med tre, kanske fyra medaljer.

Vid den traditionella veteranfredagsfikan kom vi fram till att en svensk medalj var det realistiska. Daniel Ståhl i diskus givetvis. Men märk väl, medalj, inte guld. Marginalerna är så små att det bara kan vara några futtiga decimeter mellan ett guld och en plats utanför pallen.

Men Daniel Ståhl pallar!

VM-konkurrensen är stentuff. Alla kontinenter har friidrottare av världsklass. I VM får varje nation ställa upp med tre aktiva per gren. Detta gör att konkurrensen i ett VM i friidrott är betydligt tuffare än i ett VM i simning, där antalet deltagare/per nation är maximerat till två.

Jag är den största beundrare av simningens fantastiska Sarah Sjöström. Men det var Sarah med sina fyra medaljer från VM-veckan i Budapest, som massmedialt räddade svensk simning från negativa rubriker. Med sina många närliggande distanser i simsätt som behärskas av samme utövare kan en aktiv, som nu Sarah Sjöström, fixa fyra individuella medaljer. Det är en omöjlighet i friidrott.

Så gör nu inga medaljjämförelser mellan simning och friidrott!

Konkurrens och förutsättningarna är helt olika.

ANNONS
Av Magnus Månsson - Onsdag 2 aug 21:18

I helgen börjar VM i friidrott i London.

I helgen skulle de skånska mästerskapen i friidrott avgjorts i Ängelholm.

VM blir en fest.

DM blir inget alls. Orsak: För få anmälda.

Det är ambitiöst – i min ringa värld, överambitiöst – att inbjuda till ett skånskt

mästerskap med ett i stort komplett grenprogram i alla åldersgrupper utom 22-åringar. Det är ju bara att bara att ta en titt i den aktuella Skånestatistiken för att konstatera att det inte finns underlag för ett värdigt mästerskap. I den nuvarande situationen är det bara finna sig i läget. Det finns ingen anledning för skånsk friidrott att försöka hålla liv i något som ingen – varken aktiva eller klubbar -- verkar ha något intresse av. Samtidigt är det illavarslande att ytterligare en tävling, som i grunden riktar sig till ungdomar, ställs in i distriktet under säsongen. Tidigare har Finish Games och Malmö Youth, en tävling i anslutning till luftslottet Malmö Games, strukits från årets tävlingskalender. Det innebär i sin tur att skånska friidrottsungdomar, som inte är kvalificerade till U- eller JSM, inte har ett enda tävlingstillfälle på hemmaplan under augusti, årets bästa månad för att rekrytera och stimulera unga friidrottare. Efter att IFK Lund den 1--3 september genomfört Sydsvenska ungdomsspelen, Skånes äldsta ungdomstävling,  är det sedan helt tomt på arenatävlingar i Skåne.

Från början av den här månaden är 14 mer eller mindre inkomstbringande långlopp av olika dignitet inplanerade i Skåne.

För en person med ett stort hjärta för arenafridrott för ungdomar känns denna snedvridning fel. Den kommer inte att vända en kantrande skuta. Tvärtom. Motvinden blir än kraftigare.

Lösningen? Har tyvärr inget bra förslag. Med det nuvarande numerära underlaget ute i klubbarna finns det inte tillräckligt med aktiva i 13- 14—årsåldern för att exempelvis inbjuda till ett skånskt mästerskap i lag för dessa åldersgrupper. Alla pratar om medicinen ”lagtävling” men ingen eller få orkar organisera något sådant.

Gud förbjude att man att man går än längre ner i åldrarna för att få till stånd ett DM med anständiga startfält. Skånsk friidrott måste ge stimulans till de yngre tonåringarna. Med lagtävlingar och övriga tävlingar jämnt utspridda över säsongen från maj till oktober.

Ingen kan vara nöjd med utvecklingen. Den har varit väldig negativ under en väldigt lång period. En hel generation är på väg att försvinna.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Torsdag 27 juli 16:16

Jag är intresserad av Allsvenskan i fotboll.

Om nu någon som då och då tittar in på den här bloggen missat det.

Med Allsvenskan menar jag hela serien, inte bara MFF. En sak har man lärt sig. Vill man veta vad som sker i konkurrentklubbarna kan man inte nöja sig med att läsa Sydsvenskan, min dagliga tidning sen närmare 70 år. Man ”tvingas” ut på nätet.

I går presenterade fem av de allsvenska klubbarna förändringar i sina trupper. Inte ett ord om detta i Sydsvenskan. Den dagliga rapporten från MFF-träningen med bild och allt fanns det utrymme för med konstaterandet att Jeremejeff och Safari vari i full träning. Dessutom bekräftades det som tidningen redan klargjort några dagar tidigare att Pa Konate lämnar MFF.

Tror verkligen de ansvariga att större delen av läsekretsen anser dessa prioriteringar vara korrekta? Tre fjärdedelar av en sida om MFF, som med lätthet kunnat komprimerats och gett plats för vad som hänt i AIK, IFK Göteborg, IFK Norrköping, J-Södra och Halmstad BK.

Jag vet att jag inte är ensam om att denna åsikt.

Det är tur att nätet finns.

***

När jag nu ändå är arg kan jag väl lika bra fortsätta att kverulera. I går informerade jag Malmöpressen om att Heleneholms 800 meterslöpare Mattias Ohlsson och Sara Ericsson i GP-tävlingen i Karlstad löpt distansen på 1.49,873 respektive 2.10,35, två resultat av svensk elitklass. Mattias tid är den fjärde bästa i Sverige i år.

Nättidningen Skånesport och Skånskan publicerade releasen. Inte en rad i Sydsvenskan. Nej, nej …

Gav man nu inte plats för fem nyheter från herrarnas allsvenska kunde man ju också strukit notisen om en övergång i Damallsvenskan och uppmärksammat två bra lokala idrottsprestationer.

Men det är inte lätt att vara en liten klubb.

***

Avslutningsvis lite statistiskt nörderi (ordet finns nog inte, va?):

Av löpare fostrade i en Malmöklubb har bara MAI:arna Ronny Olsson, Jörgen Zaki och Jan-Ingvar Ohlsson samt Heleneholms Johnny Kroon löpt snabbare än Mattias Ohlsson.

På damsidan är endast Heleneholms Annika Lewin bättre än Sara Ericsson.

Det är alltså två utmärkta prestationer.

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - Onsdag 12 juli 16:29

Varför alltid dessa överdrifter?

Jag tänker på speciellt de senaste dagarnas rubriker om de många alldeles utmärkta svenska friidrottsresultaten.

”Det svenska friidrottsundret”.

”London kan bli det bästa svenska VM:et NÅGONSIN”

Detta efter att Sverige i OS så sent som i fjor hade en, säger en, friidrottsplacering bland de sex främsta.

Låt oss glädjas åt att så många unga utvecklats positivt och klarat eller är på väg att klara de tuffa VM-kvalgränserna.

Det är gott nog.

Varför sätta orealistiska förhoppningar på en lovande trupp?

Tror verkligen Aftonbladets opportunistiske friidrottsskribent (jag vägrar skriva expert, det epitet han tillskrivs av den egna tidningen) Mats Wennerholm att Sverige skall göra ett bättre VM än i Paris 2003?

Då blev det två guld (Christian Olsson och Carolina Klüft), ett silver (Stefan Holm) och två brons (Patrik Kristiansson och Kajsa Bergqvist) och åttonde plats (Anna Söderberg).

***

Medaljerna i VM sitter högt. Se bara på diskustävlingen i London i helgen, där ettan Daniel Ståhl var åtta futtiga centimeter före trean och likväl deltog inte alla i världseliten!

***

Jag skall inte trötta ut med min åsikt om svensk friidrotts framtid i ett längre perspektiv ur skånsk synvinkel. Den har ni som läst min blogg fått ta del av några gånger.

Var i Helsingborg i helgen som åskådare till Öresundsspelen. Lår vara att tävlingen kom endast en vecka efter de väldiga Världsungdomsspelen i Göteborg (vilken fantastisk arrangörsstad av ungdomstävlingar!) men utan de utländska deltagarna (främst från Tyskland) hade Öresundsspelen blivit en torftig tillställning. I vissa ungdomsgrena kom 80 procent av de tävlande från utlandet.

Under inomhussäsongen i Malmö är det danskarna som gör att seniorklasserna ger stora startfält.

Så ser Friidrottssverige också ut.

Av Magnus Månsson - Lördag 8 juli 11:44

Med jämna mellanrum kommer uppgifter om den massiva flyktingströmmen från Afrika till främst Italien.

Tusentals personer drunknar i färden över Medelhavet i undermåliga fartyg eller i underdimensionerade gummibåtar. Som de flesta har jag med en uppgiven suck noterat att dessa tragiska katastrofer är en del av världen 2017.

Efter de senaste dagarna ser jag på flykten över Medelhavet med andra ögon, med känsla, sorg och delvis en personlig relation.

För några månader sedan kom en ung man, en 25-årig flykting från Eritrea, till Heleneholms IF och ville börja träna löpning. Givetvis var han välkommen. Tre, fyra gånger i veckan har han cyklat från förläggningen i östra Malmö till träningarna på Stadion eller Heleneholm.

Vid klubbens tävling den 23 maj ville Seare Zerom testa att tävla på 800 meter. Han kom i mål på 2.17,57 Det är ingen bra tid, inte ens för en nybörjare. Men hans intresse avtog inte. Seare ville prova igen. I Skåne är det inte lätt att hitta lämpliga tävlingar för löpare av hans klass. Öresundsspelen i bjuder dock i till lopp även för seniorer, öppna för alla.

Det är inte lätt att i semestertider fixa transport till Helsingborg, så jag beslöt att köra Seare till tävlingen. Det är en resa jag inte ångrar en enda sekund.

Seare har naturligtvis många traumatiska minnen från sin korta levnad. Självfallet ville jag inte pressa honom. Utan detaljer berättade han på hur han som ensam familjemedlem på olika sätt – mestadels per fot – tagit sig från Eritrea via Sudan till Libyens Medelhavskust. Titta på kartan och se hur långt det är!

Över Medelhavet tog han sig tillsammans med 600 andra i en skranglig båt för att via Italien, Österrike och Tyskland nå Sverige, där han bott i några mellansvenska städer, innan han hamnade i Malmö. Liknande historier kan säkert 1000-tals andra berätta men det är skillnad att under bilfärd på några timmar få höra den av en sympatisk 25-åring.

Under resan plockade vi fram kartboken och följde vår väg fram och tillbaka. Seare var förvånad över att Danmark var så nära.

Han är flitig och nu på sommaren läser han extra kurser i Svenska för invandrare. Seares första dröm är att ta körkort för att sedan kunna jobba som lastbilschaufför.

Tävlingen då?

Jodå. Seare kom i mål på nytt personligt rekord, 2.11.20, en förbättring med över sex sekunder och en injektion för fortsatt träning och tävling. Nu är nästa mål att löpa under 2.10 och det hade kanske gått redan i går med en lite beskedligare tid på första 400, 62 sekunder var för snabbt. Men satsningen var lovande.

Jag har varit ledare på 100-tals tävlingar men den här fredagseftermiddagen i Helsingborg var både angenäm och annorlunda.

Idrott är mer än resultat.

Av Magnus Månsson - Torsdag 6 juli 21:45

Svensk idrott har ledarbrist.

Det är ingen nyhet och ingen hemlighet.

Jag har följt skånsk friidrott i olika funktioner i över 60 år. I alla tider har de flesta ledarna och tränarna varit före detta aktiva. Några har tillhört den svenska eliten, de flesta, merparten, skiktet under, det vill säga de har varit av hygglig distriktsklass.

I den uttunning av seniorbredden som blivit mer och mer uppenbar under många år är det en kategori som är på väg försvinna. Det är en fara för svensk friidrotts fortsatta utveckling. Det saknas redan nu kompetenta tränare. Bristen kommer att öka.

Många av de friidrottare som nu slutar sin aktiva bana är i mitten av tonåren – det var då min generation började och till och med tilläts (!) springa längre än 200 meter. Nutidens unga friidrottare har inte hunnit skaffa sig den kunskap och erfarenhet som krävs för att bli tränare eller ledare. Några får sin chans i de så kallade friidrottsskolorna för barn ungefär mellan fyra och tio år. I några av de skånska klubbarna har det i åratal varit kö till dessa träningar, andra har också haft verksamhet för samma åldrar. Men hur många har fortsatt efter friidrottsskoletiden? Statistiken ger ett obarmhärtigt svar. Inte bara då den skånska. Studera de flesta andra distrikt och se att facit är lika nedslående.

Jag har alltid hävdat att barnidrott sällan gynnar den idrott gren barnen börjar med. De tröttnar, innan de har åldern inne för att börja tävla. För trots allt är det huvudmålet för de flesta av landets friidrottsskolor.

Man kan givetvis poängtera den sociala aspekten. Men är jag cynisk när jag menar att den ekonomiska aspekten väger betydligt tyngre? De statliga och kommunala bidragsreglerna gynnar stora grupper. Och att ha en massa barn till och med ända ner i fyraårsåldern i ”träning” är oerhört mycket lättare än att ge

 ett gäng tonåringar vettig idrottsutbildning.

Men är det till gagn för svensk idrott? Jag tänker då inte bara på friidrott utan på alla idrotter.

Mitt svar är ett rungande nej.

Den samlade svenska idrotten måste jobba och lobba för ändrade bidragsregler så att ungdomarna stimuleras att vara aktiva upp över 20 år. Inte minst för att kanske sen få tränare och ledare med kunskap och erfarenhet.

Åter till friidrotten!

De oftast unga tränarna i friidrottsskolorna är inte mogna – jag generaliserar – sin uppgift. Träningen är inte utvecklande och stimulerande. Detta är en anledning till att många tröttnar. Det är få tränare som har förmågan att lära ut den teknik som är så viktig att få sig till del i unga år.

Gymnastiken har exempelvis betydligt bättre utbildade tränare inte minst på tekniksidan.

Sen medger jag oförbehållsamt att det i friidrott med så olika grenar är svårt att bemästra allt för en tränare.

Men det är definitivt förödande att se ett 15-tal 10-åringar stå på rad och se dem exempelvis stöta kula tre gånger under kanske en halvtimme. Hur skoj är det för en sprallig 10-åring?

Det måste till ett nytänkande inom den fria idrotten. Om man vill behålla dem som man – trots allt – lyckats locka till sig.

Problemen är många, men ser man den inte kan man inte heller lösa dem.

Av Magnus Månsson - Måndag 26 juni 11:29

Det dystra midsommarvädret hade i alla fall en fördel, tv­-sändningarna från lag-EM i friidrott slapp konkurrens från sol och bad.

Tävlingsdagarna var långdragna. 40 grenar tar sin tid. Det blev segt. Mycket intressant kom inte med i sändningen. Som tittare var man beroende av producenten. Hans val var inte alltid mitt.  På plats kan man samtidigt som ett lopp pågår se vad som händer i teknikgrenarna. Nu uteblev helhetsintrycket.

***

Min generation såg Finland som en stor friidrottsnation med ett gediget intresse och stor publik vid de viktigare tävlingarna. Så är det inte längre. Vädret i Vasa var kanske till och med sämre än i Malmö men de i stort tomma läktarna visar på att friidrotten tappar mark i Finland. Finnkampen, eller som det heter i Finland Sverigekampen, har visat samma tendens. Även i Sverige.

Publiktillströmningen vid de nordiska Diamond League-galorna i Oslo och Stockholm har också visat en neråtgående trend.

Rent allmänt har arenafriidrotten tappat sin position.

***

Det märktes i helgens EM. Resultatnivån i vissa grenar var förbluffande låg. Speciellt som det gällde ”enmanslandslag”. Det syntes tydligt att bredden i många länder undergrävts.

Sverige hade förvisso också sina dippar men tillsammans med Finland och Schweiz, trion som avancerade till högsta ligan, betydligt färre än de flesta av konkurrenterna, där många var förvånansvärt ihåliga. Nu kan man bara jämföra sig med dem man tävlar mot och i det perspektivet var EM en framgång för svensk friidrott, Samtidigt som man inte får bortse från bristerna.

***

Den svenska statistiken är breddmässigt avslöjande. För att nu inte tala om den skånska.

Jag skall inte trötta med siffror, men den skånska friidrottsframtiden är inte ljus. I synnerhet inte på pojksidan. Högt räknat finns det totalt i åldersklasserna 19, 17 och 15 endast cirka 15 aktiva pojkar. Och kanske än värre, det är färre i P 14 och P 13.

***

Vart är friidrotten på väg? Att döma av lag-EM är problemet inte bara skånskt.

 ***

Jag upprepar vad jag skrivit tidigare: Stjärnglansen döljer bristerna.

Ett starkt Skåne med ungdomsbredd är ett måste för en positiv utveckling.

 

 

Av Magnus Månsson - Torsdag 15 juni 15:48

I går var det Internationella blodgivaredagen.

Det celebrerades i Malmö med Lilla Blodomloppet. Heleneholms IF stod för arrangemanget och inbjöd barn och ungdomar att springa en runda i Magistratparken. Cirka 150 kom till start. Jag frapperades över den glädje som ”ungarna” visade under de 600 meterna. De allra flesta sprang med ett leende trots att tröttheten satte sina spår. Det var ingen tidtagning, inga placeringar noterades. Löpglädjen kom fram. Barn som fanns på den angränsande lekplatsen ville spontant vara med och mormor fick snällt ta fram 60 kronor för att barnbarnet skulle få vara med i gemenskapen.

Jag tänkte spontant på den debatt som finns om tävlingshetsen som finns inom barn- och ungdomsidrotten. Nu var de flesta av deltagarna i Lilla Blodomloppet yngre än dem som debatten kretsar kring. Men jag tror att idrotten i sig själv är så rolig och stimulerande att det inte behövs resultatlistor och tabeller för att idrotta för 12-åringar.

***

Det är naturligtvis inga dumhuvuden som bestämt att man i lagbollsporterna inte skall räkna tabeller och kora segrare i nationella cupturneringar för ungdomar under 12 år. I Skåne har denna regel funnits en del år i basket, handboll och innebandy. Utvärderingarna har varit positiva. Men givetvis finns det olika meningar om besluten. Handbollen och basketen, sporter jag följt lite närmare, har numera fler 13-årslag än tidigare. I den åldern kommer in ett nytt moment, man får räkna tabeller. Det ger extra stimulans.

Debatten har ökat i intensitet i och med att den stora fotbollen på riksplanet följt efter. Sett ur en Malmösynvinkel är det självklart. 2015 fullföljde 50 11-årslag sina serier, ett år senare hade 21 lag försvunnit.

2016 seriespelade två Malmölag i flickornas 15-årsklass.

Det finns åtskilliga andra exempel på hur stort tappet är i de lägre tonåren. Mitt kära Skurups AIF hade 2016 ett A-lag på herrsidan och så ett glapp ner till två 13-årspojklag.

Det säger sig självt att fotbollen inte stillatigande kan se på en sådan utveckling,

Jag tror att senare stimulans är ett sätt för ett längre förhållande till fotbollen. Samma gäller även andra idrotter.

***

Vad är en framgång värd – och hur utvecklande – för ett lag med en försvarare som kan slå långa bollar på snabbe Bengt som är lagets ende målskytt?

Och glöm inte den fysiska och psykiska skillnaden på barn födda samma år. Och även om de är samma vid ett tillfälle kan man aldrig förutse utvecklingen.

 

I min idrottsvärld är det en välsignelse att de stora lagsporterna tar tag i problematiken. För ingen vill väl ha en svensk idrott som åldersmässigt är störst vid 11,5 år. För så är det.

Sen att det finns bromsklotsar bland klubbar, ledare/tränare och inte minst kanske bland föräldrar och mor- och farföräldrar är nästa problem att försöka lösa.

***

Snacket om att man inte får vinna en match i en tabellös serie eller cup är också löjligt. Det är klart man får – och skall. Men inte i ett ”toppat” 10-årslag, där klubbens övriga lag är slagpåsar eller med ”värvade” spelare från andra föreningar som i dessa låga åldrar spelar socialt, det vill säga ett par tre lag som fördelar speltiden jämnt.  

På sikt vinner den förening som har möjlighet att spela med många, jämnstarka lag upp i mellantonåren.

Det är min absoluta uppfattning.

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se