I dag blir det mycket sport i tv.

Något får jag betala via skattsedeln, annat via en betalkanal.

Allt kostar. Sydsvenskan har i dag en krönika, signerad Max Wiman, där han diskuterar handbollens/bolaget Infronts problem och affärsmetoder. Några synpunkter kan jag hålla med om. Men när han använder ordet ”hutlös” om prissättningen 349 kronor för en månad reagerar jag. Handbollsligan, det är kanalen man sänder över, har, som exempelvis Discovery, inte en massa andra program att locka abonnenter med. I alla sammanhang, rent allmänt, kostar evenemang riktade till en mindre publik (och dit måste tyvärr handbollen räknas) mer än till de som drar de stora massorna.

Vad  levererade då Infront under säg februari i år? Jo, 51 matcher. Ingen kan givetvis se alla. Men om nu någon velat och kunnat se alla hade det inneburit 7 kronor per match.

Sydsvenskan har under hela säsongen dragit nytta av tv-sändningarna, åtskilliga av referaten är skrivna från tv-fåtöljen. Så Sydsvenskan har verkligen fått valuta för hutlösa 349 kronor.

***

Med vetskap om mitt stora intresse för handboll köpte jag in mig på ett helårsabonnemang á 3 999 kronor. Helt eller delvis har jag sett 82 matcher. Det betyder 49 kronor/match. I min värld ingalunda hutlöst.

Jag har haft stor behållning. I ingen av de 82 matcherna har jag haft tekniska problem. En gång var en kommentator under all kritik men andra gånger från okej via bra till strålande (Charlie Sjöstrand). Definitivt minst i klass med vad Sydsvenskan presterat i sina handbollsreferat,

***

Bara under grundserierna sände Handbollsligan 314 matcher, 182 plus 132. Det är klart att en så stor produktion måste kosta.       

Solidsport sände Final Four i USM i basket. Ett helgpaket kostade 179 kronor. Det fanns en kamera och ingen kommentator och inga repriser och ingen grafik.

Detta bara som en jämförelse med Infronts utmärkta sändningar.

Tyvärr lyckades jag aldrig casta över matcherna till min stationära tv-apparat och därför blir det ett extra plus när SVT tar över finalerna.

Jag grämer mig inte ett dugg över att jag en gång betalt för att även på Ifront förhoppningsvis få se tio spännande finaler. Jag har redan fått valuta för mina 3 999 kronor.

***

Några jämförelser:

Dagens Sydsvenska kostar 40 kronor

En månadsprenumeration på tidningen 639 kronor

Sittplats långsida vid en  MFF-match 350—485 kronor

Sittplats vid handbollsmatch i Ystad 200 kronor

Bästa plats Bahausgalan i friidrott 975 kronor

  ***

Endagsevenemang i idrott är dyrt. I ljus av detta menar jag att det vi handbollsintresserade lagt ner för att följa både dam- och herrligan en hel säsong inte kan kallas hutlöst.

Vi kan ju också vara mer än en som kan titta samtidigt. Och haft tillfälle att se alla Sveriges 26 elitlag.

***

Tv-tittarna är måhända bortskämda med för låga avgifter?

Tidningsmorgnarna är inte som förr, som de varit i över 70 år av mitt liv.

Jag talar som trogen läsare av Sydsvenskan och dess sportsidor. Den tidigarelagda tryckningen har gjort att händelser efter klockan 21 inte finns att läsa i den tidning, jag med stor nyfikenhet tagit med tillbaka till sängen för en timmes (första) läsning.

Jag vet att jag på nätet redan på sen kvällstid kan ta del av referat, krönikor och resultat via nätet men det finns många andra intressen som då kan locka mer. Av vad jag förstår vill tidningen att läsarna alltmer skall ta del av innehållet via e-tidning och sydsvenskan.se. Och jag förstår också de ekonomiska aspekterna.

Men hur fräscht är det att i dag, lördag, få läsa en krönika från torsdagsmötet Malmö FF—Gais? Andra artiklar inte att förglömma.

Givetvis hade jag tagit del MFF-krönikan (vars rubrik jag inte förstår ett dyft av) och andra sena uppgifter på nätet. Jag gissar att också många andra gjort det. Men hur många? Skulle vara intressant att se hur många nya papperstidningsläsare de gamla MFF-artiklarna hade?

På ett begränsat utrymme är en sida mycket och därmed försvann plats som kunde använts till annat. Kanske om att det nu i helgen avgörs ett nordiskt mästerskap i friidrott i Malmö med aktiva av hygglig internationell klass.

Jag förstår tidningsvärldens enorma problem, men de kortsiktiga lösningarna ger inte mitt tidningsläsande det jag varit nöjd med i över 70 år.

***

Men samtidigt: Varför klaga?

Som prenumerant på Sydsvenskan har du numera tillgång till nätsidorna på alla dagstidningar i Skåne plus en massa andra tidningar från övriga landet, däribland DN och Expressen. Så nu kan jag även läsa om elithandbollen i Ystad, Höör, Kristianstad och Helsingborg och även om synpunkter om MFF:s allsvenska konkurrenter, Mjällby, Kalmar och Elfsborg.

Jag har även en nätprenumeration på GP för att få info om klubbarna i handboll och fotboll från Göteborgstrakten.

Och sen vill jag inte missa några Sveriges bästa sportpennor så till Aftonbladet sänder jag 129 kronor per månad.

Det innebär ett par tre timmars tidningsläsning per dag. Och tro nu inte att det bara gäller sportsidorna. Dagens A-del i Sydsvenskan var verkligen välmatad med intressant material.

Med + Allt har SDS lyft och därmed delvis kompenserat de egna bristerna.

Men att läsa digitalt kan aldrig ge samma känsla som att som pensionär ligga och dra sig i sängen med en nytryckt tidning.

***

Rubriken på Fredrik Lindstrands krönika efter MFF—Gais löd: Ett dammigt vhs.-band med fotbollsporr.

Hjälp mig!

Jag är ingen frekvent tittare på damhandboll.

Nu pratar jag om det inhemska seriespelet. De internationella mästerskapen är däremot några av idrottsårets höjdpunkter med den intensitet och finess som få andra damlagsporter kan uppvisa.

Min lilla avhållsamhet gentemot damernas Handbollsliga kan förstås bero på att jag inte har något direkt favoritlag. Närmast ligger H 65 Höör med sin karismatiske tränare Ola Månsson. Och född på landet, i Skurup, klappar mitt idrottshjärta alltid speciellt för när de små orternas lag utmanar de stora. Som nu Höörs idrottsstolhet oftast gör.

Samtidigt har de ligamatcher jag sett dels varit ganska torftiga och dels ojämna.

***

Av en slump har jag dock halkat in på några av damernas semifinaler, Sävehof—Skara och Skuru—Önnered. Och är benägen att omvärdera mina omdömen. Måhända har jag haft tur, men de matcher jag sett har visat på handboll när den är som bäst, snabbt, bra skytte, duktiga målvakter och kluriga kombinationer och dessutom spännande. I min lite inskränkta värld trodde jag inte att den inhemska damhandbollen kunde vara så underhållande.

***

Så i kväll efter att ha sett Malmö FF—Gais lär jag i efterhand titta på Sävehof—Skara för att se vem som blir Önnereds finalmotståndare. Nu tror jag förstås inte att Skara kan överraska en tredje gång så det lär bli Göteborgsderby i finalera.

Där Önnered kanske till och med är favorit?

***

Alla SM-finalerna för både herrar och damer sänds i SVT, så jag rekommenderar en titt. Även på dammatcherna.

Många av mötena kolliderar tyvärr med intressanta allsvenska matcher. SVT play får bli räddningen. Missa helt vill jag inte.

Jag såg Göteborg—Malmö x 2 i går.

Två klassmål och ett touchmål gav 3—0 till Malmö FF mot IFK Göteborg.

Ett klassmål och ett touchmål gav 2—0 till FC Rosengård mot BK Häcken.

Malmö i topp för både herrar och damer i den högsta fotbollsligan-

Men ack så lite Malmö.

Jag vet givetvis hur den internationella fotbollsvärlden ser ut. Men visst är det anmärkningsvärt att av de 29 Malmöspelare som var på plan i går fanns ingen med en Malmöklubb som moderförening.

Närmast var Pontus Jansson från grannkommunen Burlöv. Helsingborg (Martin Olsson) och Kristianstad (Sebastian Nanasi) var också representerade.

I Rosengård fanns två skånskor, båda från Helsingborg, Caroline Seger och Bea Sprung.

Antalet utländska spelare i de båda måndagstrupperna ger också en bild av den moderna fotbollsvärlden. Rosengård använde 13 spelare, 8 hade utländskt pass. Av MFF:s 16 gårdagsspelare kom 8 från utlandet.

***

Över dessa siffror kan man givetvis fundera. Kanske till och med i ett landslagsperspektiv i en period, när många av landslagen i olika åldrar resultatmässigt svajar.

Jag har fått ett nytt favoritlag i fotboll.

Nja, favoritlag är förstås att ta i, det skall lite mer till än några enstaka matcher för att få en stabil plats i mitt fotbollshjärta. Men jag erkänner att jag på senare tid gärna sett och följt Bayern Leverkusens jakt på en rekordsäsong, obesegrat i Bundesliga och final i Europa League och Tyska cupen.

50 matcher har laget fixat, tre återstår, de båda finalerna, mot italienska Atalanta och Kaiserslautern samt serieavslutningen hemma mot tian Augsburg.

Det är minst sagt en imponerande resultatsvit så här långt och den är nådd med ett spel som på många sätt är fascinerande med alla de ingredienser som gör fotbollen till en skön konst. I går såg jag laget vinna borta mot Bochum med 5—0, kunde varit det dubbla, förvisso hjälpt av en tidig hemmautvisning. Men bäst på plan var motståndarnas målvakt.

Jag rekommenderar de som har tillfälle att se Leverkusens spännande jakt på ett oslagbart rekord, ingen förlust i högsta serien och inte ett enda nederlag, inte ens i en enskild match i Europa League.
Nu har jag varit smått lyrisk, men jag står för varje rad.

***

Att gå obesegrat och vinna en högsta liga är inte unikt, men sällsynt. Den svenske kommentatorn/experten i Viaplay i gårdagens match Lars Sandberg hade, delvis i alla fall, läst på och nämnde några klubbar från diverse länder. Sandberg, som ingår i Viaplays team inför kommande EM-slutspel, visade dock sin okunskap om den allsvenska historian. Han missade Malmö FF:s tabellrad från 1949/1950:

22    20   2   0  82—21  42

En miss som inte inger förtroende. Den trogne följaren av fotbollen kan oftast mycket fotbollshistoria.

***

Discoverys fotbollsmedarbetare klara oftast att, hjälpligt i alla fall, dölja var hen har sitt fotbollshjärta. Niklas Jarelinds röst och tonfall avslöjar honom dock lite väl ofta. Senast vid AIK:s förlust mot Sirius, 1—3, ältade han dock för många gånger att AIK skulle haft en klar straff för hands just före Sirius tredje mål. Jag är jätteglad att domaren Adam Ladebäck friade – om bollen ens nuddade Siriusspelaren Leo Waltas arm. Det är inte bra för ett åldrande hjärta att uppleva alla dessa underliga straffbeslut. Med eller utan VAR.

***

Niklas Jarelind är bosatt på Garvis Carlssons gata i Solna. Gör man det, ”måste” man vara AIK-are.

Henry ”Garvis” Carlsson spelade 192 allsvenska matcher för AIK och var även tränare för klubben. Proffs i Frankrike (Stade Francais) och Spanien (Atletico Madrid), OS-guld 1948 och 26 landskamper.

Givetvis tror jag inte på något samhörighet mellan bostadsgata och klubbsympati. Kunde dock inte låta bli att raljera, när jag upptäckte sambandet.

***

Adam Ladebäck är en av de absolut bästa domarna i Sverige.

Vad får man för pengarna nu för tiden?

Jag tänker på den allsvenska fotbollsvärlden och i detta fall IFK Göteborg. Funderingarna kom upp i samband med derbyt i veckan mellan Gais och IFK, 2—1.

I startelvan kom IFK med sju spelare med utländskt pass, en åttonde var Paulos Abraham (BP och AIK), säsongslån Groningen. 

Gais hade hämtat sina spelare med moderklubbar som Norrby, Qviding, Sölvesborg, Kvidinge, Zenith, Rannerbergen, Warta x 2, Tölö, Gute, Falköping, Smålandsstenar och Kungsbacka. En av inhopparna, Amatkarijo är holländare.

Några av Gaisspelarna har spelat i Allsvenskan, Mervan Celik (Gais för 12 år sedan och Häcken), Jonas Lindberg (Sirius), Jack Cooper Love (Elfsborg och Halmstad) och Alexander Ahl Holmström (Kalmar FF). De två senare har väl knappast gjort många bestående avtryck i sina allsvenska matcher.

Några av spelarna från de små moderklubbarna har naturligtvis mellanlandat på en lite högre nivå innan de hamnade i allsvenska Gais.

Men visst är det intressant att man, som nu exempelvis Gais, kan skapa ett hyggligt allsvenskt med närproducerat utan dyrbara utlandsköp.

Skillnaden mellan de två Göteborgslagen är frapperande. IFK har inte fått ut mycket av sina stora investeringar.

Detta skrivit väl medveten om att när tabellen summeras framåt Advent, IFK mycket väl kan hamna före Gais.

***

AIK med sina 14 utländska spelare har tydligen ekonomiska problem och måste mitt i säsongen sälja bort några av sina bärande spelare. Har den utländska kostymen blivit för dyr?

***

Detta är bara en allmän känsla och lite av generalisering och undran: Domineras inte speciellt de tippade topplagen av utländska spelare och hemvändare? Visst finns det talanger som både får och tar plats, men hur många får – kanske för länge – vänta på sin chans.

Och hur många presumtiva landslagsspelare finns det egentligen i Allsvenskan?

***

Den sista frågan apropå ett inlägg i idrottensaffärer.se av Sydsvenskans tidigare krönikör Åke Stolt:

Förbundskapten Jon Dahl Thomasson var på besök. Såvitt jag förstår var det hans första återbesök på Malmö stadion sedan han lämnade som MFF-tränare. Om det är något lag han bör hålla ett extra öga på så är det förstås MFF som verkligen motsvarat förväntningarna

Men är det mer än Sebastian Nanasi i MFF-truppen, dominerad av utländska spelare och äldre återvändare, som är aktuell för en svensk A-landslagstrupp?

Åke Stolt har inte tänkt klart i detta ämne.

Ett silver och ett brons blev den skånska utdelningen vid Final four i basket för juniorer och ungdomar, som avgjordes i helgen i Uppsala.

Men ack så nära Eos U 21-lag för flickor var ett guld. Lundatjejerna förlorade finalen mot Alvik med 90—88.

Eos herrar i samma åldersgrupp kom fyra.

Malbas hade tre lag, som inte de heller hade de rätta marginalerna med sig.

I semifinalerna föll alla knappt, U 19 pojkar med 6 poäng mot Södertälje, U 16 pojkar med 6 mot slutliga ettan Fryshuset och U 16 flickor med 7 mot guldmedaljörerna KFUM Central från Stockholm.

I bronsmötena lyckades U 16-flickorna bäst, utklassade Norrköping, 98—40.

U 16-pojkarna föll återigen med 6 i sin match om tredjeplats mot Hammarby.

Än snävare marginal mot sig hade U 19-laget, 1 minus mot Blackeberg.

Både Eos och Malbas var alltså nära en bättre utdelning men det är de klubbar som tillsammans med Högbo (Göteborg) och Norrköping står upp bäst mot den totala Stockholmsdominansen inom svensk ungdomsbasket.

Storstockholm, och då räknar jag inte in grannarna Uppsala och Södertälje, vann 9 av 10 grupper, spelade hem sex silver och fyra brons.

Den interna tuffa konkurrensen inom regionen har gjort att lagen/spelarna är vana vid täta matcher i de lokala serierna och därför, som nu i Uppsala, oftast var bäst i de avgörande momenten.

En amatörfundering, så här på slutet.

Varför är de alltid samma visa i MFF-land när laget förlorat?

Som nu efter Elfsborgs 3—1-vinst i går.

Till MFF-land räknar jag in Sydsvenskans sport, den enda Malmöbaserade tidning eller site jag läser regelbundet. Det är alltid MFF som gör en dålig insats, exemplifierat med att fem av de elva startspelarana erhöll en 1:a i betyg. Några av inhopparna räddade sig förmodligen från ett underbetyg tack vare kutymen att ersättare den sista halvtimmen alltid skall få en 2:a.

Krönikören Fredrik Lindstrand var dock så generös att han berömde några hemmaspelare och till och med nämnde dem vid namn. Det tillhör sällsyntheterna.

Men inte ett fullt erkännande till Elfsborgs spel och avslöjandet av MFF:s uppenbara brister. Sådana analyser hade gett bättre respekt i framtiden.

***

Hur många per säsong och år kan ett lag göra ”sin sämsta match”?

Nämnde krönikör menade att söndagens MFF-insats var den sämsta sedan förra besöket i Borås. Han måste ha glömt 2023 års båda möten mot Mjällby och några till. Visst MFF:s passningstempo var erbarmligt och skapade minimal oro i Elfsborgsförsvaret.

Allt för att få en negativ anklang-

***

Än en gång fick man ett bevis på att ett stort bollinnehav, då sett över hela planen, inte på något sätt speglar en match. Ett segt, långsamt bolltrillande på mittplan gav förvisso 19—81 i bollinnehav men bara ett avslut på mål. Fanns det någon som kände att MFF pressade Elfsborg?

***

MFF-förlusten gör förhoppningsvis att struntpratet att MFF har två laguppsättningar som kan vinna guld försvinner. Det är inte bara från syd detta hybrispåstående framförts. Många i den stora Discoveryredaktionen har upprepade gånger framfört denna åsikt. Så är det naturligtvis inte. Truppen är bred med spetskompetens med svenska mått mätt. Därom finns inget att diskutera. Men pratet om att endast ett fåtal spelare från konkurrentklubbarna skulle platsa i en MFF-trupp är ju ren och skär nonsens.

Låt tabellraden

7  6  0  1  19—4    18

vara ett bevis på att Malmö FF inlett Allsvenskan 2024 bra och att klubben dessutom blivit svenska cupmästare.

Men vägen så här långt har inte varit helt spikrak.

***

Elfsborgs 3—1 var en injektion för fortsättningen av Allsvenskan.