Alla inlägg under augusti 2019

Av Magnus Månsson - Fredag 30 aug 21:57

I går stod jag inför ett problem:

Bnei Jehuda—MFF i playoff till Europa League eller Diamond League i friidrott.

Började med fotbollen men efter 1—0 till MFF och sen en minst sagt torftig underhållning blev det friidrott efter en halv timme. Inget val att ångra.

Av kommentarer från vänner och studerande av diverse tidningar att döma, höjdes aldrig underhållningsvärdet i EL-mötet.

Såg att min morgontidning gav MFF-spelarna 2,28 i snitt, alltså lite över godkänt. Det är väl okej. MFF spelade av matchen och fixade avancemanget. Så kan man se på det utan att ha sett mer än en halvtimme.

Betyg i fotbollssammanhang i tidningsvärlden är satta för att väcka intresse och debatt. När jag såg dessa 2,28 erinrade jag att MFF i förlustmatch mot Djurgården hemma (0—1) i samma tidning fick 1,87. Men det var ju kvalitetsskillnad i vad MFF presterade under dessa matcher. Prestationerna överlag i det allsvenska mötet var på nästan alla MFF-fötterna bättre än mot Bnei Jehuda. MFF—Djurgården var med allsvenska mått en bra match med nerv. MFF var inte dåligt. Man kan förlora utan att spela dåligt och utan att vara underkända.

Även Malmö FF.

***

Det som förundrat mig under MFF:s kvalspel är att man fått möta fyra så pass undermåliga lag. Förvisso är Europa League division 2 i dessa sammanhang men att ett lag av den standard Bnei Jehuda visat upp var så långt framme visar på ojämnheten och svagheten på lagen i turneringen.

Det måste man väl ha rätt att påpeka även i MFF-land.

***

Liksom att seedningen i de två europeiska turneringarna konsoliderar de ekonomiska klyftorna. Storlagen från toppligorna går direkt in i slutspelsgrupperna i båda cuperna med garanterade stora pengar (okej inte med engelska mått mätt, förstås). Utslagna lag från Champions League i kvalet får också en extramöjlighet i EL-kvalet (som AIK) och de lag som kommer tre i CL-grupperna får hoppa in i EL-slutspelet. De främsta klubbarna har en massa fördelar.

***

Några bra insatser och avancemang under några säsonger ger också bra utgångsläge, bra seedning. Som nu MFF. Välförtjänt, självfallet.

Men hur svårt är det inte för ett oseedat lag att ta sig vidare till köttgrytorna/pengarna. Ta Häcken som exempel: I fjor Leipzig, i år AZ Alkmaar.

Eller IFK Norrköping, som fick möta Hapoel Beer Sheva från Israel med tre ligaguld under de fyra senaste säsongerna, medan MFF:s motståndare Bnei Jehuda kom femma i senaste ligan, 29 poäng efter ettan.

Därför blir jag irriterad, när en krönikör med MFF-hjärta menar, att även de andra svenska klubbarna borde ta Europaspelet på allvar. Inte bara Malmö FF. Men hallå! Det har de väl alltid gjort. Utifrån sina resurser. Och historien visar att några satsat utan ha tillräckligt med resurser.

MFF:s situation är unik i modern svensk fotbollshistoria. En situation nådd med skicklighet men också de nödvändiga marginalerna. Vid mer än ett tillfälle.

ANNONS
Av Magnus Månsson - Onsdag 28 aug 11:59

Självfallet har en förlust, som nu 0—1 för Malmö FF mot Djurgården, mot en av de främsta konkurrenterna betydelse för en sluttabell.

Men med nio omgångar kvar överreagerar skribenter i alla medier. Det kan ju hända hur mycket som helst. Inte minst eftersom det återstår 16 inbördes möten mellan de sju tänkbara medaljkandidaterna. Det vill säga 16 så kallade sexpoängsmatcher.

Hammarby (41 poäng) skall möta alla sex topplagen.

AIK (43) och IFK Göteborg (38) fem av de sex.

Djurgården (47), Malmö FF (41), Häcken (40) och Norrköping (37) har alla vardera fyra toppkonkurrenter kvar.

Hur har då de inbördes mötena slutat mellan ”de sju stora”?

Djurgården                      8                   4                    2                   2                      14

Göteborg                         7                   3                    3                   1                      12

AIK                                  7                   3                    2                   2                      11

Norrköping                       8                   2                    4                   1                      11

Malmö FF                         8                   1                    6                   1                        9

Hammarby                       6                   1                    2                   3                        5

Häcken                             8                   1                    2                  5                        5

 

Ger detta en vägledning om fortsättningen? Nja …

Hammarby har det tuffaste restprogrammet. Men samtidigt ett gynnsamt sådant. Vinster i ”rätt” matcher och läget kan bli än bättre.

Rent generellt har lagen likvärdiga restprogram i Allsvenskan. För MFF (säkert) och AIK (tveksamt) kommer det fortsatta spelet i Europa också att påverka fortsättningen.

Och Djurgården har två Stockholmsderbyn kvar och det är sällan laget kommer med full poäng från dessa möten och har dessutom IFK-lagen från Göteborg och Norrköping kvar på bortaplan.

Och bakom smyger Häcken, notoriskt dåligt mot topplagen, men kapacitet att rubba de flesta. Två kryss mot MFF, som exempel. Men saknar vinster.

Norrköping är kanske lite långt efter för att nå guld men ingen lag går säkert.

Och man skall inte glömma att när höststormarna viner och nedflyttning hotar kan det bli några överraskningar från kämpande bottenlag.

Speciellt kan mötena mot Elfsborg och Örebro bli vanskliga för topplagen. Två lag i ett säkert skikt av tabellen som hittat rätt i sina positioner och kan spela utan press.

Det här blir en intressant allsvensk avslutning med sju kandidater till de fyra medaljerna.

MFF är givetvis fortfarande en stark aspirant på ett nytt guld.

***

Olika media har sina sätt att förutse utgången och använder mer eller mindre konstiga statistiska underlag för att räkna fram ett slutresultat. Någon hade tagit sig tid att räkna ut hur många poäng i snitt de sju toppkrigande lagen spelat hem under de senaste tio säsongerna, delat summan med tio och med detta som underlag räknat ut 2019 års allsvenska sluttabell.

Seriöst! Tack och lov är fotboll mer än statistik.

 

 

 

 

 

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Måndag 26 aug 22:06

Jag höll på Finland i helgens landskamper i friidrott.

Inte som slutsegrare förstås. Men jag ville inte se de utklassningar det blev i seniormatcherna. Båda länderna behöver den här kampen. Med stor publik och tv-exponering. Då behövs det ovissa jämna matcher, inte bara enstaka världsresultat.

Såg att Svenska Friidrottsförbundet var nöjt med cirka 20 000 åskådare totalt på de båda dagarna. Friidrottsintresset är inte som förr, så siffran är väl okej. Av tv-bilderna att döma fanns inte som tidigare sektioner fyllda med blåvita entusiaster. Jag har varit på Stockholms stadion, då Vårt land, vårt land dönat över hela Östermalm och fått Du gamla du fria att låta som en andeviskning. Och jag har hört dånet från tusentals finska strupar, när ett blåvitt spjut flugit över 80 meter. Detta stöd saknade gästerna denna härliga augustihelg.

Det finska friidrottsintresset är svalt för närvarande. Tidigare fyllde man mer eller mindre Helsingfors Olympiastadion vid Svenskkampen. Nu har man flyttat ut landskamperna till mindre städer för att få någorlunda fyllda läktare och slippa tävla på en öde arena i Helsingfors.

Finland behöver några bra löpare på sträckorna från 800 meter och uppåt. Nu tänker jag speciellt på herrsidan. Att en tidigare väldigt respekterad löparnation som Finland i år mönstrade så – ursäkta uttrycket – usla lag på så många distanser är förvånansvärt. Vi pratat inte världsklass, långt därifrån, inte ens Europatopp. Så illa är det.

Visst imponeras man av sexmetersstavhopp, 70-meterskast i diskus och spjut flygande långt över 80 meter. Men den riktiga stämningen frambringar de tuffa kamperna i längre lopp, armbåge mot armbåge. Kanske talar jag som en medelmåttig 800-meterslöpare av distriktsklass? Jag tror dock det är sådana täta uppgörelser som ger det där lilla extra, de där tusentals extra åskådarna.

Det som gör att även bortasektionerna fylls av entusiasm.

***

Jag älskar Finnkamperna, en tävling, där de enskilda resultaten är av underordnad betydelse. Har på olika sätt följt kamperna sedan början av 1950-talet, då mitt friidrottsintresse tog fart. Men på den tiden var det tufft att vara svensk. Herrmatcherna vanns alltid av Finland. Långt in på andra dagen skymtade man möjligheten att bryta den finska dominansen. Men så kom då tresteg och spjut och 16—6 i båda grenarna. Så var det kört igen. Det kändes hopplöst. Men det gick att bryta hegemonin.

Hoppas verkligen att Finland inser detta. Så sent som 2018 vann faktiskt Finland, vilket var märkligt med tanke både på årets och tidigare års svenska utklassningar.

***

 

Jag gläds med de duktiga, målmedvetna ungdomar under den absoluta eliten, som en helg om året får den uppmärksamhet de nästan aldrig får under sitt dagliga slit.

Svensk och finsk friidrott behöver de här landskamperna om man vill ha en viss bredd på den inhemska toppen.

 

Av Magnus Månsson - Lördag 24 aug 21:47

Jag var i veckan på jubileum.

Men kan man kalla en träff efter en examen för 54 år sedan för jubileum? Skall det inte vara en nolla eller en femma med för att det skall kallas jubileum? Så var det tidigare. Vart femte år samlades delar av de B-kursare, flickor och pojkar, som 1965 fick tillåtelse (så står det i den röda examensboken) att  ”titulera sig gymnastikdirektör.” Tio gånger hölls femårstradition vid liv. Men 2015 hade gruppen tunnats ut. Livet har sin gång, några har dött, andra är sjuka, många prioriterar annat och med en grupp, spridd från Luleå till Skanör, är kommunikationerna stundtals besvärliga. Vi är trots allt kring de 80. Fem år tycktes långt. Så vi bestämde oss för att fira oftare.

Så vi har firat 52, 53 och som sagt 54. Vi sikta in oss på 55 och då i vackra Tällberg i Dalarna.

Lite över 20 (av 50) gymnastikdirektörer – det är en av få gånger, jag använt min ”fina” titel -- har totalt deltagit de tre senaste åren. 55 är ju ett riktigt jubileum så då hoppas vi på 20 deltagare.

I veckan blev det bara tio, många sena återbud. Så blir det i den här åldern.

Vi var i Tylösand och Tylösand är inte bara den långa, berömda sandstranden och det av Per Gessle upprustade Tylöhus. Söderöver mot Laholmsbukten finns en fantastisk natur med historiskt intressanta platser, som värdinnan och kurskamraten Ingrid Sandberg kunnigt informerade oss om under våra motionsrundor. Inte för inte har vi varit idrottslärare. Så motion måste stå på programmet.

Men mest blev det prat och prat över ett – nja, några, då – glas vin. Om minnen, naturligtvis, lite sladder, om skolans utveckling, om idrottslärarens nuvarande status men även om politik, kungahuset, litteratur och en varierad konfekt.

Dessa GCI-träffar är ett strålande bevis på det kamratskap som växte upp under två Stockholmsår, som på olika sätt formade oss.

Jag åkte från Tylösand stimulerad och inspirerad. Och ser fram mot Tällberg 2020.

***

Jag hade brått om hem från Tylösand för att via tv se Malmö FF:s playoffmöte mot Bnei Yehuda. Men den matchen kunde man gärna ha missat. Den saknade helt nerv. Precis som i förra omgången mot Zrinjski verkade israeliterna ha gett upp från början, spelade extremt defensivt och försökte inte ens fixa ett bortamål för att sätta bara en liten smula press på MFF inför returen i Tel Aviv. Ett defensivt organiserat, starkt MFF tappar givetvis inte 3—0.

Jag förstår varken Zrinjski eller Bnei Yehudas taktik och inställning. Att inte ge sig själv en ärlig chans är mer än  förvånsvärt.

Krönikörerna öste sitt beröm över MFF och som matchen såg ut var orden berättigade. Ole Törner på Skånesport.se var dock ärlig och påpekade att Bnei Yehuda var ett sällsynt dåligt lag, speciellt för att avancerat så här långt.

Jag är helt enig med Törner.

MFF:s 3—0 skall bedömas med detta i åtanke.

 

 

Av Magnus Månsson - Måndag 19 aug 22:25

Några friidrottsnoteringar från de senaste dagarna.

*) I de nordiska juniorkamperna för 19-åringa blev båda de svenska lagen, flickor och pojkar, utklassade av såväl Finland som Norge.

*) Vid SM i mångkamp för seniorer deltog endast fem damer (fyra fullföljde) och tre herrar. Förvisso bra segerresultat, men antalet …

*) Till Finnkampen för 17-åringar finna bara en skånsk grabb, från Eslövs AI, med. På flicksidan något bättre, fyra MAI-are.

*) Malmö AI blev svenska lagmästare i mixed för17­-åringar.

Noteringarna är fria för tolkningar.

***

I lag SM deltog 11 föreningar, sex var från Stockholm, två från närliggande distrikt (Uppland och Västmanland) och så Karlstadsgöta, Växjö och så då MAI. Det är en geografisk spridning, som inger i alla fall mig oro. Jag saknar i första hand ett så starkt distrikt som Göteborg. Det kan förstås vara så ett de främsta ungdomarna är spridda på de tiotal klubbar, som har verksamhet i Göteborg och ingen har ett tillräckligt starkt lag. I Skåne tävlar flertalet av de bästa för MAI.

Är det en fördel för utvecklingen här nere?

***

Jag har under åren deltagit vid åtskilliga konferenser, där skånsk friidrotts framtid diskuterats. Lite elakt sagt: Enigheten har ofta varit stor om att det måste ske förändringar, sen har alla gått hem i sin kammare och gjort precis som alltid annars.

Det är dags att bestämma sig!

***

Vill man att de bästa redan från de yngre tonåren skall samlas i en förening?

Det var inte så länge sedan en ledamot i Skånes Friidrottsförbund menade att det var positivt att en 15-åring lämnade sin moderklubb för att få tillfälle att deltaga i en storklubbs stafettlag. I min idylliska värld hade det varit bättre att 15-åringen stannat kvar och inspirerat sina klubbkamrater så att moderklubben också kunde fått ett stafettlag.

Vad är det för mening att sända 7-åringar runt om i Skåne för att stöta två-tre meter i kula?

Skall slutmålet för den aktive vara att kvalificera sig till Götalandsmästerskapen för 13—14-åringar?

Den åsikten har jag hört.

Gynnar det utvecklingen att 12-åringar hetsar runt landet för att sätta skånska rekord?

Varför kan man inte enas om att gynna det egna distriktets ungdomstävlingar framför dem utanför Skåne, även om dessa för tillfället kan ge ett bättre idrottsligt utbyte?

Det rör sig ju om yngre tonåringar med förhoppningsvis åtskilliga friidrottsår framför sig. Man måste skaffa status för fler av Skånes ungdomstävlingar. Det gör man gemensamt.

Den skånska friidrottssäsongen får inte ta slut i augusti.

Det är ett måste att det arrangeras fler seniortävlingar.

 Antalet aktiva är förvisso få, men antalet blir definitivt inte större utan tävlingstillfällen.

***

Problemen och frågeställningarna är fler.

Den alerta föreningen Eslövs AI har i september inbjudit de skånska föreningarna till en konferens för att diskutera problematiken. Jag har fått en förfrågan om att medverka. Tvekar dock, har gjort mina misslyckade försök att förändra många gånger.

Men den skånska friidrotten måste bli ENIG och bestämma vad man vill med sin  verksamhet.

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - Lördag 17 aug 14:09

Det finns en inbyggd dramaturgi i den europeiska klubblagsfotbollen.

Jag tänker då på bortamålsregeln, som innebär att ett mål på bortaplan räknas dubbelt vid ett likaresultat. Det har gett dramatiska och spännande avslutningar i många matcher.

Men visst är många av lagen, speciellt de nederlagstippade och de med bortamöte i första matchen, lite väl fega?

Jag tänker på Malmö FF:s senaste motståndare, Zrinjski. Laget kom till Malmö med förhoppningen att spela 0—0, fick ett ”flippermål” mot sig före paus, och hade sen inte kraft och idéer för att komma ur sina defensiva tankegångar. MFF var för starkt, stärkt av sin ledning och vann med 3—0.

Möjligheterna att avancera för Zrinjski var givetvis borta. Ett så bra lag som MFF med en prioriterad defensiv tappar naturligtvis inte en 3—0-ledning.

Zrinjski visade dock i hemmamötet bra offensiva kvaliteter, som man inte ens försökte utnyttja i Malmö. Laget fegade ut. Exempelvis hade 3—1 i Malmö hade gett helt andra förutsättningar i Mostar. Vad hade det betytt att det blivit fler baklängesmål i Malmö? Inte ett dugg.

Zrinjski gav sig själv inte chansen. För säkerhets skull: MFF var klart bättre.

 

Av Magnus Månsson - Onsdag 14 aug 22:17

Den gånga helgen avgjordes J- och USM i friidrott.

Det är ett jätteevenemang, fördelat på tre dagar i två städer med fem åldersgrupper, från 15 år till och med 22 år. Totalt tävlade man i 166 grenar om 498 medaljer. Tillfällena att hitta glädjeämnen är med andra ord många.

Skånes Friidrottsförbund skriver också sin hemsida: Många medaljer till Skåne.

Det blev totalt 53, 18 guld, 17 silver och 18 brons.

Allt är relativt, 54 av 498 är något mer än 10 procent och med sina drygt 1,3 miljoner innevånare har Skåne också cirka 10 procent av Sveriges befolkning. Så varför gnälla?

Jag har faktiskt lite större förhoppningar. Och inte minst förväntningar. Och medaljer är i dessa åldersgrupper inte det viktigaste. I min värld är ett stort deltagarantal mer väsentligt. Därför är det alarmerande i att i 64 av de 166 grenarna fanns ingen skånsk aktiv i startlistorna, i 56 endast en. Detta från näst Stockholm befolkningsmässigt sett landets överlägset största distrikt.

Sämst ställt var det i K 22. I 17 grenar deltog totalt två tjejer, varav den ena är en import från Stockholm. I M 22 var det marginellt bättre, tio deltagare från Malmö AI och IFK Helsingborg. I åtta M 22-grenar saknade Skåne representation.

Jag har ofta pläderat för en strykning av 22-årsklasserna, det finns inte ett numerärt underlag. Låt 20-åringarna tävla med 18—19-åringarna!

Men än värre ur skånsk synvinkel är det i P 15, P 16 och P 17. Cirka 30 grabbar ställde totalt upp i 49 grenar, i 21 av dessa var det helt tomt.

Något bättre ser det ut på flicksidan men det finns även där skånska ”nollor” i de mera lätta/vanligare grenarna. Exempelvis ingen skånsk 17-årstjej var med i höjd.

Men det är mer än Skåne som har bekymmer. Det fanns en hel del grenar även i de yngre grupperna med startfält på mellan fyra och åtta deltagare.

***

Här den skånska medaljligan:

Malmö AI                         9                   9                   7

Eslövs AI                           4                   0                   1

IFK Helsingborg               2                   1                   3

Höör IS                              1                   1                   0

IS Göta                              1                   1                   0

Åhus FIK                            1                   0                   1

IFK Lund                            0                   1                    5

Klippan FIK                       0                   1                   1

Ystads IF                           0                   1                   0

Öresunds FK                    0                   1                   0

Ängelholms IF                 0                   1                   0

***

MAI är överlägset. Men det är många av de mindre föreningarna som skall ha en del av äran till MAI-medaljskörden. Cirka hälften av medaljörerna har lockats till friidrotten av de viktiga småklubbarna.

***

Förutom medaljklubbarna hade Heleneholms IF, Genarps IF, Simrishamns AIF , Hässleholms AIS och Båstads FK (en, eller två) aktiva med i dessa tävlingar.

16 föreningar är för få. Alltför många kommuner saknar friidrott,

 

 

Av Magnus Månsson - Tisdag 13 aug 15:58

Det blev fem matcher från Allsvenskan även i den senaste veckan.

Men jag har även ett annat liv. Faktiskt.

I den här omgången imponerade främst Djurgården, 4—0 mot Sirius, förvisso hjälpt av att Uppsalalaget tidigt fick en spelare utvisad.

Men Djurgården visade ett tempo i passningsspel och löpningar som jag inte sett hos konkurrenterna det här spelåret.

Häcken—Malmö FF var tempomässigt en klass sämre. Det var mer en kamp och en taktisk match. Det förvånar mig att Häcken inte drog upp farten och tog fördel av en veckas matchvila gentemot MFF:s bara två dagar.

Det talas ju ständigt om att ett tätt Europaspel är en nackdel för de inblandade. Men det gäller att utnyttja trötthetsfaktorn. Det gjorde inte Häcken, man styrde inte tempot.
IFK Norrköping är i sina bästa stunder sevärt. Men utan Jordan Larsson för ineffektivt för en slutlig toppstrid.

***

Tyvärr kan man inte undgå att undra över vad som hänt med domarstandarden. Det finns ju knappast en match utan något eller några kontroversiella viktiga domslut. När domarna – man är ju ända fyra – inte kan reglerna är det riktigt illa. Jag tänker inte på gränsbedömningarna under spelet utan mera på bestraffningarna efter en avblåsning.

I den senaste omgången renderade en hög spark med träff i ansiktet ett gult kort, i en annan match endast en frispark i ofarligt läge. I mötet Kalmar—Örebro sköt en örebroare från nära håll upp bollen på armen på hemmaspelare i en naturlig ställning. Straff och varning.

När lite senare en Örebrospelare kom fri fälldes han (enligt domaren) av KFF-målvakten. Straff men ingen varning. Om nu huvuddomaren glömde att varna Lucas Hägg Johansson, målvakten, borde inte hans kolleger påmint honom?

Jag skulle kunna räkna upp åtskilliga fler underligheter. Och detta sker i ett skede av säsongen då avstängningshot hänger över väldigt många spelare och en avstängning inte bara har betydelse för det egna laget utan även för konkurrenterna.

Jag har ofta försvarat domarna. Men i år har de inte varit bra.

Och inte får de hjälp av spelare och ledare heller.

***

Och så ropas det på videogranskning, VAR. Ok, en del av situationerna hade måhända fått ett annat resultat. Men som jag skrivit tidigare: Vad skall granskas?

I den senaste omgången kom många mål och farligheter efter hörnor och frisparkar, en del tveksamma. Skall man VAR-studera dessa? Det tar för lång tid.

Men domarinsatserna inger generellt sett inget förtroende.

Hur skall det bli när det spetsar till sig?             

Presentation

Fråga mig

22 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se