Jag fick som prenumerant på Skånesport ett mejl i fredags.

Tidningen, som kom ut med sitt första nummer i början av året, skall inte längre produceras i pappersformat. Egentligen berör det mig inte. Jag hade beslutar att inte förnya min prenumeration.

Tyvärr.

Det verkar förstås lite motsägelsefullt. Men jag hade stora förhoppningar. Förhandsreklamen att man skulle följa den skånska idrotten på längden och tvären, med topp och bredd, lockade. I min enfald trodde jag att Skånesport skulle fylla det tomrun mina Malmömorgontidningar genom sina nedskärningar gjort både vad gäller bevakningsområden och utryme för antalet idrotter och inte minst ungdomsidrotten.

Det blev inte så. Det blev en "halv" tidning fotboll med tonvikt på Malmö FF, stora delar handboll, ganska mycket ishockey och nästan allt från den region som Sydsvenskan och Skånskan bevakar. De nedslag tidningen gjort vid olika evenemang var ofta veckogamla. Den fräschör jag hoppats på uteblev. De intervjuade personerna var exempelvis oftast välkända från konkurrenttidningarna.

Den ansvarige utgivare Robert Persson var i sitt avskedsbrev givetvis besviken på att hans idé blev ett misslyckande men han riktade också en viss kritik mot de skånska idrottsföreningarna som inte mera aktivt engagerat sig att sälja prenumerationer (klubbarna erhöll en viss provision). Men varför skulle föreningar med squash, bowling, badminton, motor- och bilsport, orientering, friidrott, simning osv, osv göra en insats för att få sina medlemmar att prenumerera på Skånesport? Det stod ju inget

- eller väldigt lite - om deras idrotter. Bredden - det man sade sig vilja skildra - saknades.

I min värld fuskade redaktionen bort sin egen fina idé.

***

Skånesport skall inom en snar framtid utkomma i en digital version. Skall jag söka upp nättidningen måste man bredda sin repertoar och skriva betydligt kortare texter. Nätet kräver detta.

***

Skånesport i pappersformat kom 23 gånger. Jag har dem alla. Men skall skänka dem till Idrottsmuseet i Malmö. Lite modern pressidrottshistoria är förstås försöket.

När något man sysslat och trivts med i över 60 år krackelerar blir man givetvis ledsen.

Som nu att det i Skåne inte blir något distriktsmästerskap i friiidrott för ungdomar. Att det inte funnits något rejält underlag under 2000-talet för seniorer har man tvingats acceptera samtidigt som startfälten i de äldre ungdomsklasserna blivit mindre och mindre och i vissa grenar obefintliga. Men en säsong utan ett DM för åldersgrupperna 12-14 år är inte mindre än ett fiasko.

Den tilltänkta arrangören Ängelholms IF hoppade i ett sent skede av uppdraget, som skulle ha avgjorts den 13 och 14 augusti. Skälet: Staden Ängelhom fyller 500 år och det skall man celebrera på allehanda sätt, bland annat med ett halvmaratonlopp med friidrottsklubben som ansvarig. ÄIF prioriterade alltså ett långlopp framför en för arenafriidrotten viktig tävling.

Skånes Friidrottsförbund har förgäves sökt en ersättare. De klubbar utanför Malmö, som har resurser att ta hand om en tävling av denna, trots allt, storlek, har sina egna årliga arrangemang.

Malmöklubbarna Heleneholm och Pallas är första helgen i augusti upptagna med att tillsammans med IK Finish i Vellinge arrangera USM. Återstår då MAI. Som redan svarat för Kalvinknatet, Vårruset, Malmöloppet och under hösten har två långlopp ytterligare. Jag förstår att resurserna är begränsade, men åter prioriteras långlopp - och inkomster - framför viktiga, stimulerande ungdomstävlingar.

Återigen står Malmö med sina tre allvädersanläggningar utan någon riktig arenatävling 2016. Precis som det varit sedan 2009, då SM för seniorer avgjordes på Malmö stadion.

I klartext innebär det att i de för friidrott vädersmässiga - och rekryteringsmässiga - utmärkta månaderna augusti och september bara finns två tävlingar i Skåne. Och dessa är inte öppna för alla åldersklasser. Vissa grenar finns över huvud taget inte med.

Förklara för mig hur man i en konkurrenskraftig fritidsvärld skall fånga och behålla ungdomarna med ett så oinspirerande tävlingsprogram. Och lite vid sidan om: Hur skall Skåne kunna ta ut ett representativt lag till Götalandsmästerskapen för 13- och 14-åringar utan en uttagningstävling som DM?

En eloge till Ystads IF, som under många år haft sina tävlingar under samma period, veckorna kring månadsskiftet maj/juni, som alla andra och liksom dessa haft små icke stimulerande startfält. Nu inbjöd man till en tävling den 23 juli, mitt i den bästa semestertiden. Det blev en bra tävling med stora startfält i vissa grenar som andra bara kunnat dröma om. YIF vågade bryta mönstret. Det lönade sig.

Jag såg i lördags det allsvenska fotbollsmötet Malmö FF-Kalmar FF, 1-1.

Hade inga planer på att blogga om matchen, men av en tillfällighet kom de båda kvällstidingarna i min hand samtidigt som jag kunde läsa några tidningsrelaterade MFF-bloggar. Med detta som nytt underlag efter att tidigare ha läst Malmös två morgontidingar, funderade jag liggande i en skön soffa under skuggan av en vacker björk i Ljunghusen:

Såg jag och de olika skribenterna samma match?

Sällan eller aldrig har jag sett texterna och betygsättningen på de olika spelarna harmoniera så illa som i Expressen/Kvällsposten. En av journalisterna verkade inte ens ha diskuterat med sig själv. Aftonbladet rankar de fem främsta spelarna i matchen. Listan toppades av bröderna Ramus och Viktor Elm med deras KFF-kamrat Jonathan Ring som femma. I konkurrenten fick Elmarna en medelmåttig tvåa, Ring blev underkänd.

Vem låg närmast sanningen? Åsikterna går inte att förena.

KvP:s totalpoäng för Kalmar blev under 2, det vill säga underkänt, för MFF något över 2.

I morgontidningarna fick MFF givetvis underkänt. Så är det alltid när laget inte vinner. Och det är klart har man Allsvenskans i särklass bästa innermittfält (det har jag läst att Adu och Christiansen är) och i övrigt ett lag där knappast någon annan spelare från serien platsar, så är besvikelsen stor när ett "mediokert" lag som Kalmar, till och med i Malmö, kan fixa en poäng. MFF lär ju också ha Allsvenskans bästa avbytarbänk.

Man skall inte läsa för mycket. Efteråt vet man varken ut eller in. Min åsikt om matchen håller jag för mig själv,

***

Jag lärde mig en ny sak i skuggan av björken. Om MFF fått en minut ytterligare i tilläggstid hade laget forcerat in ett segermål. Det menade de två trognaste MFF-bloggarna. Tanken att gästerna kunde göra ett mål fanns inte.

***

Lite mer MFF. Värvningen av Alexander Jeremejeff förvånar. Jag har Häcken som något av ett favoritlag att titta på med sin i min smak attraktiva, men något naiva, spelstil. Ser de flesta av Häckens matcher. Jeremejeff är skadebenägen, därför ojämn, men i sina bästa stunder har han kvaliteter. Men i ett skadefritt Häcken är han inte säker på en ordinarie plats. Men det som förundrar mig mest är att MFF inte litar på sina egna stortalanger, tonåringarna Bergqvist och Svanberg. De lär vara sällsynta talanger.

Den här halva säsongen har många tonåringar gjort avtryck i Allvenskan i en sämre omgivning än den MFF kan erbjuda. Ordföranden Håkan Jeppsson är glad övcr att MFF-truppen innehåller så många ungdomar från den egna akademin men missnöjd med att så få finns på plan i A-laget. Han lär väl inte bli uppmuntrad av att man inhandlar en 22-årig bänkspelare.

En brasklapp måste man förstås lägga in. Någon av forwardsalternativen kan ju vara på väg bort.

Jag skall gå på match i dag, Malmö FF-Kalmar FF.

Sydsvenskan hade som vanligt nästan ett uppslag som förhands, Skånskan knappt en sida. Det fann med andra ord utrymme. Men i Malmö gället bara MFF. Precis som jag skrev i mitt förra blogginlägg. Inte ett ord om KFF. Och denna gång fanns det verkligen anledning. I sin förra match, 4-2-förlusten mot Gefle, fick Kalmar spela de sista 20 minuterna med tio man sedan två av lagets främsta spelare, Viktor Agardius och Viktor Elm, burits ut, till synes allvarligt skadade. Inte ett ord i Malmös morgontidningar om dessa båda spelare är disponibla till eftermiddagens möte.

Jag upprepar vad jag skrev i mitt förra inlägg: Det finns läsare som är allmänt intresserade av alla de allsvenska lagen. Och till och med i Malmö vill man kanske läsa några få rader om den kommande motståndaren. Men som sagt inte ett endaste ord. Det är ju så lätt att dagens mediavärld få information via klubbarnas hemsidor. Viktor Agardius har en allvarlig knäskada, är troligen borta resten av säsongen. Viktor Elm finns med i en 19-mannatrupp. Det tog en knapp minut att få fram denna information.

***

Dagens artikel i Sydsvenskan handlade om MFF-backen Pa Konates situation i MFF i och med att hans deltagande i Sveriges OS-lag. Jag tyckte mig känna igen resonemang och vinkling till över 50 procent. Visst det var från en artikel i

- ja, det är sant - Sydsvenskan för cirka en vecka sedan. Att tidningens läsare blir färre är ingen nyhet. Men jag inbillade mig att i alla fall redaktionens egna medarbetare (låt vare en vikarie, men erfaren och vanligtvis kunnig sådan) läser vad som publiceras. Men så sprack ytterligare en illusion.

***

Det skall bli intressant se matchen, inte minst för att live se Rasmus Elm, en personlig favorit och en av Allsvenskans bästa spelare. Hans teknik och förmåga att i trängda lägen kontrollera boll och attackerande motståndare är en fröjd för en fotbollsintresserad.

Allsvenskan i fotboll är igång igen

.

Det gillar jag. Allsvcnskan är för mig mer än Malmö FF. Det är Allsvenskan, det vill säga alla lag i serien. I dessa tv-tider kan man följa alla lag, lära känna igen spelarna, följa deras utveckling och så vidare. Man vill också veta vad som händer och sker i trupperna, speciellt nu i fönstertider. Men som betalande läsare av Sydvenskan och Skånskan får man inte all den information man vill ha. Det finns otaliga övergångar, även spektakulära sådana, man inte kunnat läsa om i Malmös papperstidningar.

I min lilla inskränkta värld är detta ett förakt mot många läsare. Jag är inte ensam om denna uppfattning. Man får förlita sig på nätet.

Jag vill absolut inte påstå att min uppfattning om fotboll är den rätta, men jag kan - ännu i alla fall -se vad som händer på plan. Man får ofta intrycket att man bortser från motståndarnas chanser och kvliteter. För att ta exempel från de två senaste matcherna, de mot Örebro och AIK, så skapade dessa lag fler chanser än vad som framgick av Sydsvenskans referat. Att sällan, eller aldrig, analysera motståndarnas spel och spelare är ytterligare en brist. Beror det på okunnighet? Tro mig, alla läsare av Sydsvenskan och Skånskan är inte ljusblå in i själen.

Har förstått att journalisterna på plats numera tar hjälp av hemmaredaktionernas tv-tittande vid kniviga, svårbedömda situationer, de som sen tyvärr repriseras och dissikeras i all oändlighet i tv-studion. Men inte heller här finner jag konsekvens i rapportetingen. Jag har inte sett någon kommentera Anton Tinnerholms nerdragning av en AIK-are i straffområdet vid en hörna i slutskedet. Jag förstår att man på plats inte kan se allt, när man samtidigt på nätet på ett intetsägande sätt skall referera matchen och dessutom kolla British Open i golf.

Jag upprepar gärna att jag menar att detta är läsarförakt. Jag betalar för att få en journalistisk bedömning av matchen.

Givetvis har snacket om ett eventuellt guldryck kommit igång. Och detta innan halva serien är avklarad. Tack och lov är det inte så. Spänning är den viktigaste ingrediensen i all idrott. Såg för övrigt Elfsborg

-IFK Göteborg innan AIK-MFF. Nu spelades förvisso matchen i Borås på en nylagd konstgräsplan mem det var iögonfallande vilken skillnad det var i passningstempo mellan dessa matcher. Till fördel för "förmatchen".

Nu skall jag svära i Malmökyrkan. Rent generellt tycker jag att tempot i MFF:s passningar, med tanke på de spelare man har, är dåligt. Det är oftast omständligt. 1

-0-målet i går var ett av få befriande undantag.

SOK.s (Sveriges Olymipiska Kommittés) friidrottsuttagning i går har väckt diskussion.

Så är det nästan alltid.

Jag menar att SOK agerat både ologiskt och tramsigt.

Susanna Kallurs nominering blev givetvis mest uppmärksammat. Det ligger mycket känslor bakom den uttagningen. Kanske också ett tryck från den stora allmänheten. Man måste beundra hennes besatthet -- den som driver många av de stora stjärnorna -- och att löpa 100 meter häck på 12,91, under den internationella kvalgränsen, är imponerande med tanke på bakgrunden. Låt detta vara vara ett tillräckligt skäl för Rio-resan och kom inte med uttalanden om att Sanna kan konkurrera om en åttonde plats, alltså att nå en final. Klarar man det inte i ett EM hur skalla man då fixa det i konkurrens med världseliten? I den aktuella världsstatistiken ger 12,91 en 49:e plats. Tar man bort 17 amerikanskor och några till från ländet med mer än tre topplöpare har Sanna Kallur en plats kring 25.

Jag har svårt att inse att hon har den kapacitet som SOK har som kriterium, att konkurrera om plats 8. Jag önskar dock att Sanna Kallur lyckas och hoppas att jag har fel om förmågan,

Nomineringen av Sanna Kallur öppnade vägen för höjdhopparna Sofie Skoog och Erika Kinsey, formellt kvalificerade men inte formmässigt 2016. Möjligen EM-finalsten Skoog. Lite konsekvens får det vara.

Men tar man ut dessa båda höjdhoppare varför då inte Erica Jarder i längd?

Jag har all respekt för att löpa maraton på 2,12 men att sätta denna tid som OS-kvalgräns samtidigt som alla i den svenska OS-truppen, oavsett idrott, som sagt skall kunna bli bli bland de åtta främsta, är minst sagt ologiskt. Detta apropå Mikael Ekvalls besvikelse över den uteblivna Brasilenresan.

Det finns mycket ologiskt i SOK:s resonnemang.

Så till det tramsiga: SOK:s uppskjutna besked till MAI:s diskuskastare Axel Härstedt. Vad kan förändras på några få dagar? Misslyckandet i årets EM och fjorårets VM ligger naturligtvis honom i fatet liksom att årets två bästa resultat är nådda vid tävlingar utanför de stora arenorna. Men det är ju så att många, många av de långa diskuskasten är nådda vid mindre och tillrättalagda tävlingar. Det är inte många som kastar 65 meter, kvalgränsen, vi ett mästerskap. Det visar de senaste mästerskapen.

Michael Tornéus och Kim Amb sökte upp optimala yttre förutsättningar för att nå sina respektive kvalgränser. De lyckades och en OS-nominering var därefter självskriven efter deras EM-insatser, strålande (silver) respektive godkänd (finalplats).

Men trots missen i EM borde Axel även han få en biljett. I ett lyckat ögonblick har han den finalkapacitet, som några av de uttagna friidrottarna saknar.

Varför håller SOK på att tramsa?

Jag gillar friidrott.

Ungdomsfriidrott och tävlingar som gäller något, mästerskap i alla dess former och landskamper.

Galor är inget för mig.

Av olika skäl såg jag inte så mycket från EM som jag önskat. Fyra svenska medaljer är ett okej facit. Har dock inte järnkoll på vilka toppnamn som avstod för att koncentrera sig på OS. I massmedia fick den svenska truppen godkänt. Jag håller med. Någon menade förstås att Karin Torneklint är Sveriges snällaste förbundskapten.. Hon sänder för stora trupper, speciellt till ett EM.

Jag menar att ett mästerskap skall ha försök och final och i loppen upp minst till och med 800 meter även en semifinal. Det är detta som är kryddan, ger många spänningsmoment, ger chans till överraskningar -- i båda riktningarna.

För detta krävs stora startfält. Hur skulle det se ut om länderna bara anmälde aktiva med finalchans eller till och med medaljmöjlighet? Det hade inneburit torftiga tävlingar.

Tack och lov sänder de flesta nationer mer än sina finalaspiranter. Om Karin Torneklint är mer generös än sina kolleger vet jag inte men eftersom startlistorna generellt vara stora, fanns samma grundtanke hos många. Av 30 deltagare/gren är det inte mer än hälften som har en realistsk möjlighet att nå finalen, en fjärdedel kan vara ett medaljhop. Det är så det ser ut.

För de unga är ett EM också en viktig “Se och lära-tävling”. Inte att förglömma.

Så visst skall Sverige ha stora trupper i ett EM.

***

I SM har startfälten minskat under en ganska lång period. Mycket beronde på att toppbredden blivit sämre men också tyvärr på grund av klubbarnas restriktiva uttagningsprinciper. Den aktive skall ha bra chans till finalkvalificering annars blir det att stanna hemma.

Klubbledarna måste bli lika generösa som Karin Torneklint.

EM i två stora idrotter avslutades i går.

Det mesta är sagt, visats och inte minst diskuterats i olika medier och man och man emellan.

Några små reflektioner.

Lars Lagerbäck och hans Island fick berättigad beröm för sin kvartsfinalplats, nådd genom en stark lagmoral och en tät, välorganiserad defensiv.

Tongångarna -- fram till vinsten i går -- var inte de samma när det gäller Portugals finalkvalificering. Den nåddes med liknande nödvändiga egenskaper, som är ett måste för att lyckas i ett internationellt mästerskap.

Många hängde upp sig på att Portugal inte vann någon av sina tre gruppspelsmatcher. Man menade att laget spelade på kryss. Mot Island (1--1) dominerade portugiserna. 0--0 mot Österrike berodde mest på att Österrikes Robert Almer förmodligen presterade turneringens främsta målvaktsspel just i det mötet. I 3--3 matchen mor Ungern visade Portugal sin lagmoral, låg under tre gånger, två av baklängesmålen kom efter frisparkar där bollen ändrade riktning och ställde målvakten Patricio.

Min åsikt är att man bedömde Portugals gruppinsats mer efter resultaten än efter prestationen. Laget -- jag betonar laget -- hade också spetskvaliteter i alla lagdelar. Man kan ha sína åsikter om exempelvis Pepes skådespelartalanger men nu när han inte hemföll åt filmingar är det bara att konstatera att få innerbackar i världen är bättre än han.

Portugal gick på något sätt -- för att använda ett populärt uttryck -- under experterns radar.

Det här EM-slutspelet visade defensivens betydelse. Många av målen kom i slutet av matcherna, när ett av lagen var tvunget att öppna upp sig, gå för eget mål.

Island fick sitt beröm från början. Portugal först efter guldet.

Att Island väckte störst uppmärksamhet är förståligt. Betänk också den lilla önationen har ett av världens främsta landslag i handboll.

Portugal är befolkningsmässigt inte heller en av de större länderna i Europa, bara någon miljon fler innevånare än Sverige.

***

Återkommer med synpunkter på EM i friidrott.