Inlägg publicerade under kategorin Skidor

Av Magnus Månsson - Torsdag 1 feb 13:38

Jag såg dokumentären om Gunde Svan i går.

Det väckte ett speciellt minne.  Jag har nämligen fått ett pris av honom. Nej, nej, inte i skidåkning. Men i att tippa skidåkning.

Det var i Val di Fiemme i Italien och VM där 1991. Det var på den tiden Sydsvenskan hade resurser att ha utsända medarbetare på VM och EM av alla de slag. Bland de svenska journalisterna – vi var många, varje liten tidning i distrikt med skidåkare var representerad – hade man utlyst en tävling där man skulle tippa rangordningen på de tio främsta på inledningssträckan tremilen. Med den tur som alla nybörjare lär ha, vann jag tipset. Den svenska presskonferensen inleddes med att guldmedaljören Gunde Svan delade ut tipsvinsten.

Han stod framför den samlade, för honom välkända, presskåren, tittade upp, skrattade lite ironiskt och sa:

-         Jag känner er alla från många år utom en och så kommer det en okänd skåning och kan mer om skidor än ni.

Så räckte han fram vinsten, cirka 800 kronor, till en stolt medarbetare från Sydsvenskan.

Det var ett kärt minne som dök i tv-fåtöljen går.

***

Torgny Mogren var en annan person i dokumentären. Honom gjorde jag en intervju med i Val di Fiemme. Fick faktiskt en pratstund ensam med honom, en av de mest sympatiska världsstjärnor jag mött. Vi sågs också i OS i Les Saisies 1992, men jag har aldrig inbillat mig att jag gjort något bestående intryck på honom.

Men inför VM i Falun 1993 var jag ute i det nästan snöfria Lugnet för att försöka få lite miljöskildring, kom Torgny Mogren skidandes på det minimala spåret, stannade till och utbrast:

-         Fy fan va trist. Vill Sydsvenskan ha en specialintervju?

Jag tackade inte nej.

Cirka två veckor senare vann han inför cirka 100 000 dånade åskådare  femmilen. Den upplevelsen är en av de största jag varit med om, idrottsligt.

Min historia med Torgny Mogren och Falun slutar inte här. Efter all uppståndelse efter guldet och allt som måste skrivas tvingades jag stanna en natt till på Grand i Falun. Bad om att få samma rum som jag bott i under 14 dagar. Men det gick inte. Det var inbokat till världsmästare Mogren.

Han var mer värd än jag att vila i den sköna sängen. Han hade jobbat hårdare än jag.

***

 

Även Thomas Wassberg har jag mött och sett en helt annan sida av än den vi kanske lärt oss.

Det var vid SM-veckan 1993 i Ö-vik. Snöbrist I Borås hade gjort att tävlingarna flyttats. Men det hindrade inte Sydsvenskan att sända upp en reporter så långt norrut för att förbereda sig inför kommande VM.

Jag måste ha varit den ende sportjournalist från SDS som bevakat en SM-vecka så långt norrut.

Jag fick till och med stanna en dag extra för att rapportera om Modo—Rögle i hockey.

Nåväl, Wassberg, då? Jo, Thommy Nyhlén från Bildbyrån och jag skulle göra ett reportage om den förhoppningsvis kommande stjärnan Henrik Forsberg, Magdalena Wallins blivande man. Av någon anledning fanns Thomas Wassberg i samma förläggning och efter en fika skulle Thommy ta några foton av Henrik. Då sprang Wassberg runt i placerade ut mer eller mindre lämpliga attribut bakom Forsberg, pojkaktigt kluckande av skratt. Så ”glyttigt” kunde en då 37-årig före detta världsstjärna uppträda.

Av Magnus Månsson - 2 december 2023 14:12

Jag har just läst ut Charlotte Kallas memoarer Skam den som ger sig.

Det är en bra bok. Kanske den bästa memoarbok av en idrottsstjärna jag läst. De senaste intrycken är de starkaste, så jag nöjer mig med epitet, en av de absolut bästa.

Visst skildrar hon, mer eller mindre detaljrikt, sina mest minnesvärda storlopp, stafettgulden, de individuella mästerskapsvinsterna och segerklättringen i Tour de Ski i Val di Fiemme, men de är skildringen av livet utanför tävlings- och träningsstråken som är den verkliga behållningen.

Hon har haft hjälp av DN:s sportchef Johan Esk, vanligtvis inte en av mina favoritkrönikörer, men tillsammans har de gjort ett strålande arbete.

Kalla berättar personligt om de dagliga problem som måste lösas, om det ansvar hon har som något av en vd för Team Kalla, som finns bakom hennes framgångar i världseliten. Tränare, vallare, läkare, psykologer, dietister, gynekologer och managers, vars ekonomi till delar är beroende av hur hon lyckas i skidspåren.

Hon känner ansvar. Men hon är en känslomänniska, vill inte svika. Men i hennes personlighet finns en känsla av skam, en känsla av att ha svikit alla i sin omgivning, och dit räknas även alla fans, när hon misslyckats. Det är en tung mental börda.

Kalla har mycket funderingar till de personliga relationerna i sina samboförhållanden, hur de känslomässigt påverkar hennes idrottsliga prestationer.

Under de sista säsongerna av den långa och framgångsrika karriären oroas hon mycket över möjligheten att bli mamma, många år av utebliven mens ställde ständigt frågetecken. En bild på Alvin med sina båda föräldrar på sista sidan är perfekt avslutning på boken.

Charlotte Kallas liv är fyllt av fantastiska upplevelser men hon fått förkastat mycket. Den spontana friheten som elitidrottare har aldrig funnits. Att dygnet runt, alla årets dagar, behöva uppge för dopingkontrollanterna var man befinner sig, måste vara ytterst psykiskt påfrestande. Det första hon gjorde när hon beslutat att lägga ner sin elitkarriär var att meddela dopingorganisationen att hon skulle avregistreras. Då hade hon under alla är missat två spontankontroller. En tredje gång hade inneburit att hon blivit avstängd för doping. Och ihågkommen som ”doparen”.

Tänk, vilken inre press det måste ha funnits hos henne! Och tänk att en varm, solig sommardag inte plötsligt kunna ge sig ut och bada för att man i vistelserapporten meddelat att man skulle vara hemma.

”Skam den som ger sig” beskriver dels den glamorösa delen av elitidrotten men också den tuffa vardagen och då inte bara den i träningsspåren.

***

Efter att ha läst Charlotte Kallas bok plockade jag ut hyllan fram Sixten Jernbergs I vilda spår från 1960. Vilken föränderlig värld i allt, språkligt inte minst.

Och villkoren för en skidåkare i världseliten.

Jernbergs försäsongsträning innebar att oftast per fot ta sig ut till ett avlägset hygge och hugga skog i ett tiotal timmar. Till frukost var det några mackor och några koppar kaffe. Lunchen var den samma och sen på kvällen fixade huggarlaget något snabbt och enkelt.

En dietist såg till att Charlotte Kalla fick rätt kalorier i rätt mängd – i perioder vägde hon maten. (Rädslan för övervikt var alltid närvarande). Och efter en tuff träningsdag hade hon tillgång till både massör och sjukgymnast.

En dödströtta Sixten Jernberg lindade in sig i en sovsäck i dragig koja ute i ödemarken, Charlotte Kalla somnade i en funktionell säng på ett bra hotell på ett höjdläger i Alperna.

***

Två intressanta böcker om två personligheter i två annorlunda idrottsvärldar.

Av Magnus Månsson - 6 mars 2023 18:20

En liten influensa kan ställa till det.

Inget allvarligt, men usch vad trött man blir. All energi är som bortblåst. Det har varit sängläge som gällt. Med en bok som sällskap. Och så den välsignade tv:n med alla sina sportsändningar, handboll, basket, fotboll, ja till och med en ishockeymatch.

Och naturligtvis VM på skidor, sedan barnsben en favoritidrott.

Jag vet självfallet att världskonkurrensen av klimatiska skäl är begränsad och att Rysslands bortovaro underlättar vägarna till medaljpallen. Men de som når dit är stora idrottsmän/kvinnor. Bakom framgångarna ligger många, långa års slit.

Det som fascinerar är den aktives kamp inte enbart mot sina motståndare utan även den mot sig själv. Det är långa lopp med många backar, där ett ”viljetapp” på några stavtag kan få en avgörande, ödesdiger betydelse.

***

Sveriges framgångar har fått berättigad uppmärksamhet.

Damernas stafettguldmiss var naturligtvis en besvikelse. Men än mer besviken blev jag på kommentarerna allt från krönikörer långt ner i de sociala mediernas värsta mörker.

Fiasko, fel på allt och alla, vallateamet fick sin beskärda del av kritiken (som alltid då det inte fungerar helt ut) och det var fel lag som åkte.

Det fanns till och med de som menade att Frida Karlsson inte skulle åkt. Denna åsikt var det mer än en som framförde. Med facit i hand.

Hur skulle man motivera att plocka bort en dubbelmedaljör?

Det är möjligt att jag är naiv. Men det var VM-drottningen Ebba Anderssons fall som orakade att guldet blev till sand/brons. Är det någon som tror att Ebba skulle tappa alla dessa sekunder till täten utan fall? Jag vet att det ingår i spelets regler att stå på benen.

Med ett ”normalt” utgångsläge hade Frida Karlsson i sin överambition inte tvingats forcera över sin kapacitet och klappa igenom. Hon ville mer än hon mäktade. Skall man klandra någon för det? När hela Skidsverige sitter och våndas framför tv:n.

Emma Riboms uppgift på första sträckan var att ge Sverige tätkontakt. Det fixade hon.

På sista sträckan var Maja Dahlqvists uppgift att spurta till sig en så bra placering som möjligt. Det fixade hon.

Så snacket om fel laguttagning känns mera som ett löjligt utspel utan förankring i den krassa verkligheten.

***

Frida Karlssons kollaps efter målgång upprörde också känslor. Ur allvarlig den var, vet bara hon själv och läkarteamet. Utan det där extra, det där pannbenet, blir man ingen världsstjärna i längdskidåkning. Jag tror att läkarna har koll.

***

Det var inte heller Frida som testade gränserna hårdast i detta VM.

Jessie Diggins, ettan på milen, var nog bland det tröttaste jag någonsin sett efter ett skidlopp.

***

De här funderingarna hade jag under VM, men orkade inte formulera dem. Här är de, vad de nu kan vara värda.

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - 26 februari 2023 21:14

Satt förstås och såg dagens sprintstafetter från VM.

Nja, sprint o sprint. Det är väl bara skidåkare som kallar en tävlingstid kring tre minuter för sprint.

Jag kom att tänka på min egen tid som löpare. Långt, långt från den världsklass som VM-skidlöparna befinner sig. Vi tränade då och då något som vi kallade upprepningslopp, exempelvis tre, fyra 600-meterslopp på kanske under 90 sekunder. Men vi hade uppehåll på över tio minuter mellan loppen. Inte tre som dagens skidåkare. De här passen var de tuffaste under veckan. Mjölksyran sprutade upp över öronen. Det var inte mycket man orkade resten av det dygnet. Och visst mattades tempot på både det tredje och fjärde loppet. Det var ju lätt att ge upp.

Med detta i minnet, blev jag en stor beundrare av Emma Ribom. Tre gånger under 15 minuter genomgick hon detta mjölksyrehelvete för att ge Jonna Sundling, skidsprintdrottning, ett utgångsläge för ett VM-guld.

I ett stafettlag är alla kuggar lika viktiga. Utan Sundlings fantastiska acceleration hade det inte blivit seger. All cred till henne.

Men Emma Riboms viljeseger över trötthet och mjölksyra var för mig söndagens idrottsliga behållning.

`***

Tankarna fladdrade också tillbaka på den tid då det vid DM (och även vid kretsmästerkapen då och då) var både försök och final på 800 meter med några timmars mellanrum. Inte tre minuter och tre gånger. Och där försöken för de främsta bara var en lite hårdare uppvärmning. Likväl var det en mental och fysisk utmaning att tävla två gånger inom några timmar.

Jag har den största respekt för skidåkarna.

***

Är sprintstafett på skidor den ultimata mjölksyreutmaningen?

Vad säger du?

 

Av Magnus Månsson - 18 november 2020 17:19

Några spridda funderingar en gråmulen novemberdag detta pandemiår.

Såg förstås gårdagens möte i fotbollens Nations League, Frankrike—Sverige, 4—2. Eller om man vill vara vänlig, 3—2. Fyran, i det tomma målet, kan man bortse från.

Kritiken, och för den delen även kvaliteten på det svenska spelet, har varierat under de här sex NL-matcherna. Det har varit ”rena natta” till spirande optimism. Men speglar inte insatserna Sveriges placering i ett internationellt perspektiv? 2018 kom Sverige till kvartsfinal i VM, laget har kvalificerat sig till EM-slutspelet och tog sig upp A-gruppen i Nations League, upp till topp-16 i Europa. Det är på den nivån det svenska landslaget befinner sig. På vägen dit har insatserna varit lika svajiga som i denna upplaga av NL. Med samma svajiga kommentarer i seriösa massmedia. Dit räknar jag inte alla inlägg på sociala medier.

***

Det kan inte vara partisk att påstå att Fru Fortuna inte var på sitt bästa humör när hon placerade Sverige tillsammans med Frankrike, Portugal och Kroatien. Ett realistiskt tips var att rangordningen skulle bli precis vad den blev.

Kim Källström, tv-experten, som vuxit med uppgiften och är nyanserad i sina omdömen, konstaterade i går den stora kvalitetsskillnaden mellan lagen. Det var de regerande världsmästarna Sverige mötte. Det får man inte glömma när man bedömer den svenska insatsen.

***

Inför kommande mästerskap, EM-slutspelet, har året gett många besked. Och inte minst erfarenhet för några unga spelare. Det finns konkurrens på de flesta positioner. Avancemang från gruppspelet ser mer realistiskt ut än att bli tvåa i årets NL-spel. Spanien, Polen och Slovakien, självfallet svårt men ….

***

Diskussionerna om berättigandet av Nations League har varit många. Men i och med att Uefa är arrangör rör det sig om spel i mångmiljonklassen. När Sverige avancerade till A-gruppen erhöll förbundet 20 miljoner kronor. Till det skall läggas en massa bonusar. Degraderingen kommer att få negativa effekter på förbundets budget.

Nog om fotboll.

***

Skidsäsongen, med och utan gevär, har/skall börjat/börja. De stora mästerskapen, och de större tävlingarna, följer jag med stort intresse.

Ett skånskt allmänidrottshjärta har ungdomsidoler som Mora-Nisse och Sixten Jernberg med många efterföljare. Skidskytte har sin inneboende dramaturgi, en av de bästa tv-sporterna,

Men när SVT och Radiosporten sänder de inhemska premiärloppen, med inslag av aktiva från någon B/C-nation, måste man ställa frågan om det är berättigat.

Är det nationella intresset verkligen så stort? Eller är det vi söderifrån som inte förstår.

I söndags vid frukostbordet hörde jag i radions Söndags Morgan en intervju med en kvinna som fick frågan hon skulle göra resten av dagen. Jo, hon skulle se Stina Nilsson i skidskytte. Kvinnan hade helt klart för sig vad Stina hade presterat i sin lördagsdebut på sprintdistansen.

2015 drog en Världscuptävling i Ulricehamn 60 000 åskådare på en tvådagarstävling, 2019 27 000 på lördagen och 18 000 på söndagen i ett veritabelt oväder.

Jag var I Falun 1993, när Torgny Mogren i VM inför 100 000 jublande åskådare vann femmilen, ett oförglömligt minne.

Det är kanske vi, som sitter geografiskt offside, som missbedömer intresset.

Så kam man också fundera en gråmulen novembereftermiddag.

Nu blir det U 21-fotboll Italien—Sverige, följt av finalen i handbollens högsta damliga, H 65 Höör—Skuru.

Lite ordning får det vara

Av Magnus Månsson - 13 mars 2019 17:57

Mina planer var att i går skriva ett blogginlägg med utgångspunkt från måndagens hanbollsmöte mellan HK Malmö och Alingsås, 20—26.

Det kom lite hinder i vägen och så var det plötsligt dags att nervöst följa Hanna Öbergs VM-guldlopp och de andra duktiga svenska tjejernas fina insatser.

Min klubb, Heleneholms IF, hade senare några årsmöten som måste besökas.

Och så hann jag hem för att se två och en halv period av Skånederbyt i ishockey Malmö Redhawks—Rögle, 3—0, inför en fullsatt Malmö Arena, 12 600  personer.

Det hela resulterade i bristande tid och nya infallsvinklar.

***

Heleneholms årsmöten gick snabbt och problemfritt. Snabbt gick det förvisso men inför alldeles för få medlemmar. Och visst kan det tyckas vara problemfritt. Samtidigt som det blottades oerhört stora problem. Som Heleneholm delar med många, många av landets idrottsföreningar, kanske till och med merparten. Svårigheten att hitta villiga kandidater till styrelseposterna.

Heleneholms IF är en stor klubb med över 500 medlemmar. Likväl fick man tumma något på reglerna och välja in färre styrelsepersoner än vad stadgarna föreskriver.

Ledarproblematiken är svensk idrotts stora bekymmer. De som driver föreningarna är oftast också äldre personer.

***

Ishockeymatchen visar derbynas publika betydelse i svensk idrott. De 12 600 i Arenan var väl cirka dubbelt så många som en match i serielunken?  Matchen var viktig för båda parter. Det betydde naturligtvis mycket. Men ändå.

***

I en idrott med på vissa orter publikproblem gäller det att värna om de möjligheter till derbyn som finns. Som handbollen i Skåne. Det är derbyna som lockar. Jag har pläderat för en tiolagshandbollsliga med fyra inbördes möten.

I måndags var det drygt 900 åskådare i Baltiskan, den högsta publiksiffran den här säsongen för HK Malmö undantagandes Skånederbyna. Och det var ändå en betydelsefull match för båda lagen. Slutspelshistoriken ger ju också mötena mellan HK och Alingsås ett visst mått av derby. Men inte ens detta räcker för att locka 1 000 personer.

***

Efter matchen menade många – och till viss del understruket i media –   att HK:s usla insats berodde på fredagens urladdning i fredagens segermatch mot IFK Kristianstad.

Jag menar att det är skitsnack. Vi talar elitidrott! I ett mästerskap kommer matcherna så här tätt. Vad är det för spelare som inte kan mobilisera vilja i en viktig match på hemmabana.

Och se på de svenska tjejerna, med och utan gevär, i skidspåren! De känner sig inte nöjda med en enstaka bra insats.

***

Jag har sett HK:s unge Tim Hilding i några korta inhopp i ligan, oftast i lägen, då matchen är ”körd” i någondera riktningen. Och också noterat att han i division 2 och JSM i öser in mål. Förvisso på en annan nivå än Handbollsligan.

Men jag är nyfiken på att se honom i skarpt läge inom kort. Speciellt efter hans spel i måndags.

***

Under de tre senaste säsongerna har Alingsås tappat uppemot ett tiotal spelare av landslagsklass. Likväl finns laget år efter år med i kampen om minst en semifinalplats. Mikael Franzén, landets främste lagbyggare?

***

Jag följer handbollen genom bland annat HK Malmös hemsida. Ännu har jag inte sett något referat från måndagsförlusten. Och om jag inte missminner mig var det likadant vid ett tidigare nederlag. Vad ger det för signaler?

***

Och strax dags att se Sävehof—HK Malmö på C More. HK på dubbel revanschjakt, dels för höstnederlaget mot Partillelaget och dels för måndagsinsatsen.

 

Av Magnus Månsson - 3 mars 2019 20:24

Det har varit mycket nu på allahanda varierande fronter.

Inte minst har VM-tittandet tatt sin beskärda del av tiden. Det har det vart värt.

 Mästerskap på skidor är högtidsstunder för oss som är allmänt idrottsintresserade. Det är många som följt sändningarna från Seefeld. Och fascinerats av den vilja som åkarna mobiliserar.

Absolut inga jämförelser, varken nivåmässigt eller distansmässigt. Det vore mig helt främmande. Men jag har tävlat i löpning på sträckor kring en till fyra kilometer i terräng/parknivå, där min placering/tid betytt mycket för laget. Varje tappad meter, varje missad sekund, hade betydelse. Tröttheten sved i lungorna, mjölksyran gjorde att stegen blev okontrollerade. Tanken ”nu skiter jag i det” dök upp inför de sista meterna upp till ett backkrön.

Men tävlingsinstinkten, känslan att inte svika laget, vann över bekvämligheten. I alla fall oftast. Det var förstås i helt andra sammanhang och andra hinder, backen i Beijers Park vid en Parkstafett, en liten ”knyck” ute på Djurgården vid Dagbladsstafetten eller en lättare stigning vid ett DM-lopp över 3 500 m terräng i Hässleholm. I Beijers och under Dagbladet rörde det sig om sträckor kring en kilometer. Men jag har en aning om vad som krävs.

Men vad var detta mot dessa viljeinsatser som Holund plockade fram under dagens femmil i Seefeld? Inte en sekund kunde han vila, i alla stavtag måste han lägga all kraft. En missad sekund här och en annan där och hans satsning kunde ha misslyckats. I nära tre mil motstod han smärtan. Liksom Johan Olsson för några år sedan i Val di Fiemme.

Trots att nu en norrman vann igen, höll jag på Holund.

Vilken prestation!

***

Det starkaste bestående minnet från Seefelddagarna är dock – givetvis – det svenska damguldet i stafett. Det var ett lopp, vars dramaturgi inte kan överträffas.

En perfekt taktik, fyra fantastiska tjejer som följde intentionerna strålande och visade en styrka och vilja som kännetecknar alla skidåkare på världsnivå.

Ungdomarna Ebba Andersson och Frida Karlsson la grunden. Ge Charlotte Kalle ”en stafettpinne i handen” och en uppgift. Då är hon oemotståndlig – oftast i alla fall. Uppdrag: Skaffa Stina Nilsson ett försprång på 20 sekunder!

Och som Kalla gjorde det. Det var aldrig frågan om att inte stå på i alla lägen, att inte släppa koncentrationen en enda sekund, att inte dra på i varje stavtag. Trots att krafterna var i stort tömda, fixade hon guldförutsättningarna.

Stina Nilssons utgångsläge var tufft, jagad inom synhåll av fenomenet Therese Johaug. Svenskan var tvungen att hålla ett högt tempo. Johaug måste grillas, fick inte få kontakt för tidigt. Om, och när, norskan var i kapp, måste hon vara mör.

Det Stina presterade var idrott på toppnivå, taktiken och kännedomen om den egna förmågan var suveränt. Att så exakt veta vad kropp och psyke klarar av är sällsynt.

Stina Nilsson och Charlotte Kalla visade det i samma lopp. Det behövdes för att betvinga Norge.

VM-guldet på 4x5 km kommer för alltid ha en speciell plats bland mina idrottsminnen.

***

Synd bara att en så fascinerande idrott som skidåkning solkas av de många dopningsskandalerna.

Och så hoppas jag att Sveriges damer visar herrarna, och övriga skidvärlden, att det går att hota det norska herraväldet. Sporten behöver detta.

Och Sverige behöver Charlotte Kalla ytterligare några säsonger som stadga och inspiration.

Tack för dessa dagar!

 

Av Magnus Månsson - 27 november 2018 11:28

Längdåkning på skidor är globalt en liten sport.

Så är det naturligtvis. Snö är en bristvara i större delar av jorden.

Men detta innebär inte att världsjärnorna inom sporten inte är väldigt duktiga professionella idrottsmän. Det finns självfalallet också en bredd på toppen.

Kommentarerna efter Therese Johaugs segercomeback i Finland andas mycket:

Kan man efter två års bortovara vinna ett 10 kilomterslopp med 22 sekunder är det ett bevis på hur liten längdåkning är och att toppbredden är undermålig.

Att opportunistiska journalister söker rubriker är en (o)vana man lärt sig leva med. Men att personer med ledande ställning inom andra idrotter snabbt är inne på samma negativa linje irriterar.

Allt för att glorifera den egna sporten. De borde veta bättre.

Therese Johaug har inte legat på sofflocket i lyxvillan i Oslotrakten. Hon har tränat stenhårt. Det finns också teorier om att pulsering av träningsdosen även över år kan vara effektiv. Hon har kanske rent av haft nytta av ett "viloår". 

Men att dra drastiska slutsatser efter ett enda lopp är oprofessionellt. Jag tror att norskan var mer laddad, mer toppformad, inför premiären än motståndarna.  Loppet betydde så mycket mer för henne.

Och glöm inte att säsongsfacit inte sättes förrän efter VM den 3 mars. Det är mellan den 19/2 och 3/3 2019 formen skall vara som bäst. Inte en novembersöndag i norra Finland.      

                                                  

          ***

Rent allmänt ogillar jag denna jämförelse idrottsmän emellan. Idrottsvärlden är så bred att talanger för olika aktiviteter kan finna sin plast. Om de bara kommer i kontakt med idrotten.

Hade det funnits en simhall, där Charlotte Kalla växte upp, hade hon måhända varit en världsstjärna i simning. Och kanske tvärtom i Sarah Sjöströms fall. Det är slumpen som styr.

Inte heller förstår jag varför bollklänsla i fötter och spelsinne skall rankas högre än löpstyrka kombinerat med förmåga att hitta rätt i svårforcerad terräng. Låt vara att det finns betydligt färre orienterare än fotbollsspelare.

Presentation

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards