Inlägg publicerade under kategorin Skidor

Av Magnus Månsson - Onsdag 13 mars 17:57

Mina planer var att i går skriva ett blogginlägg med utgångspunkt från måndagens hanbollsmöte mellan HK Malmö och Alingsås, 20—26.

Det kom lite hinder i vägen och så var det plötsligt dags att nervöst följa Hanna Öbergs VM-guldlopp och de andra duktiga svenska tjejernas fina insatser.

Min klubb, Heleneholms IF, hade senare några årsmöten som måste besökas.

Och så hann jag hem för att se två och en halv period av Skånederbyt i ishockey Malmö Redhawks—Rögle, 3—0, inför en fullsatt Malmö Arena, 12 600  personer.

Det hela resulterade i bristande tid och nya infallsvinklar.

***

Heleneholms årsmöten gick snabbt och problemfritt. Snabbt gick det förvisso men inför alldeles för få medlemmar. Och visst kan det tyckas vara problemfritt. Samtidigt som det blottades oerhört stora problem. Som Heleneholm delar med många, många av landets idrottsföreningar, kanske till och med merparten. Svårigheten att hitta villiga kandidater till styrelseposterna.

Heleneholms IF är en stor klubb med över 500 medlemmar. Likväl fick man tumma något på reglerna och välja in färre styrelsepersoner än vad stadgarna föreskriver.

Ledarproblematiken är svensk idrotts stora bekymmer. De som driver föreningarna är oftast också äldre personer.

***

Ishockeymatchen visar derbynas publika betydelse i svensk idrott. De 12 600 i Arenan var väl cirka dubbelt så många som en match i serielunken?  Matchen var viktig för båda parter. Det betydde naturligtvis mycket. Men ändå.

***

I en idrott med på vissa orter publikproblem gäller det att värna om de möjligheter till derbyn som finns. Som handbollen i Skåne. Det är derbyna som lockar. Jag har pläderat för en tiolagshandbollsliga med fyra inbördes möten.

I måndags var det drygt 900 åskådare i Baltiskan, den högsta publiksiffran den här säsongen för HK Malmö undantagandes Skånederbyna. Och det var ändå en betydelsefull match för båda lagen. Slutspelshistoriken ger ju också mötena mellan HK och Alingsås ett visst mått av derby. Men inte ens detta räcker för att locka 1 000 personer.

***

Efter matchen menade många – och till viss del understruket i media –   att HK:s usla insats berodde på fredagens urladdning i fredagens segermatch mot IFK Kristianstad.

Jag menar att det är skitsnack. Vi talar elitidrott! I ett mästerskap kommer matcherna så här tätt. Vad är det för spelare som inte kan mobilisera vilja i en viktig match på hemmabana.

Och se på de svenska tjejerna, med och utan gevär, i skidspåren! De känner sig inte nöjda med en enstaka bra insats.

***

Jag har sett HK:s unge Tim Hilding i några korta inhopp i ligan, oftast i lägen, då matchen är ”körd” i någondera riktningen. Och också noterat att han i division 2 och JSM i öser in mål. Förvisso på en annan nivå än Handbollsligan.

Men jag är nyfiken på att se honom i skarpt läge inom kort. Speciellt efter hans spel i måndags.

***

Under de tre senaste säsongerna har Alingsås tappat uppemot ett tiotal spelare av landslagsklass. Likväl finns laget år efter år med i kampen om minst en semifinalplats. Mikael Franzén, landets främste lagbyggare?

***

Jag följer handbollen genom bland annat HK Malmös hemsida. Ännu har jag inte sett något referat från måndagsförlusten. Och om jag inte missminner mig var det likadant vid ett tidigare nederlag. Vad ger det för signaler?

***

Och strax dags att se Sävehof—HK Malmö på C More. HK på dubbel revanschjakt, dels för höstnederlaget mot Partillelaget och dels för måndagsinsatsen.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Söndag 3 mars 20:24

Det har varit mycket nu på allahanda varierande fronter.

Inte minst har VM-tittandet tatt sin beskärda del av tiden. Det har det vart värt.

 Mästerskap på skidor är högtidsstunder för oss som är allmänt idrottsintresserade. Det är många som följt sändningarna från Seefeld. Och fascinerats av den vilja som åkarna mobiliserar.

Absolut inga jämförelser, varken nivåmässigt eller distansmässigt. Det vore mig helt främmande. Men jag har tävlat i löpning på sträckor kring en till fyra kilometer i terräng/parknivå, där min placering/tid betytt mycket för laget. Varje tappad meter, varje missad sekund, hade betydelse. Tröttheten sved i lungorna, mjölksyran gjorde att stegen blev okontrollerade. Tanken ”nu skiter jag i det” dök upp inför de sista meterna upp till ett backkrön.

Men tävlingsinstinkten, känslan att inte svika laget, vann över bekvämligheten. I alla fall oftast. Det var förstås i helt andra sammanhang och andra hinder, backen i Beijers Park vid en Parkstafett, en liten ”knyck” ute på Djurgården vid Dagbladsstafetten eller en lättare stigning vid ett DM-lopp över 3 500 m terräng i Hässleholm. I Beijers och under Dagbladet rörde det sig om sträckor kring en kilometer. Men jag har en aning om vad som krävs.

Men vad var detta mot dessa viljeinsatser som Holund plockade fram under dagens femmil i Seefeld? Inte en sekund kunde han vila, i alla stavtag måste han lägga all kraft. En missad sekund här och en annan där och hans satsning kunde ha misslyckats. I nära tre mil motstod han smärtan. Liksom Johan Olsson för några år sedan i Val di Fiemme.

Trots att nu en norrman vann igen, höll jag på Holund.

Vilken prestation!

***

Det starkaste bestående minnet från Seefelddagarna är dock – givetvis – det svenska damguldet i stafett. Det var ett lopp, vars dramaturgi inte kan överträffas.

En perfekt taktik, fyra fantastiska tjejer som följde intentionerna strålande och visade en styrka och vilja som kännetecknar alla skidåkare på världsnivå.

Ungdomarna Ebba Andersson och Frida Karlsson la grunden. Ge Charlotte Kalle ”en stafettpinne i handen” och en uppgift. Då är hon oemotståndlig – oftast i alla fall. Uppdrag: Skaffa Stina Nilsson ett försprång på 20 sekunder!

Och som Kalla gjorde det. Det var aldrig frågan om att inte stå på i alla lägen, att inte släppa koncentrationen en enda sekund, att inte dra på i varje stavtag. Trots att krafterna var i stort tömda, fixade hon guldförutsättningarna.

Stina Nilssons utgångsläge var tufft, jagad inom synhåll av fenomenet Therese Johaug. Svenskan var tvungen att hålla ett högt tempo. Johaug måste grillas, fick inte få kontakt för tidigt. Om, och när, norskan var i kapp, måste hon vara mör.

Det Stina presterade var idrott på toppnivå, taktiken och kännedomen om den egna förmågan var suveränt. Att så exakt veta vad kropp och psyke klarar av är sällsynt.

Stina Nilsson och Charlotte Kalla visade det i samma lopp. Det behövdes för att betvinga Norge.

VM-guldet på 4x5 km kommer för alltid ha en speciell plats bland mina idrottsminnen.

***

Synd bara att en så fascinerande idrott som skidåkning solkas av de många dopningsskandalerna.

Och så hoppas jag att Sveriges damer visar herrarna, och övriga skidvärlden, att det går att hota det norska herraväldet. Sporten behöver detta.

Och Sverige behöver Charlotte Kalla ytterligare några säsonger som stadga och inspiration.

Tack för dessa dagar!

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 27 november 2018 11:28

Längdåkning på skidor är globalt en liten sport.

Så är det naturligtvis. Snö är en bristvara i större delar av jorden.

Men detta innebär inte att världsjärnorna inom sporten inte är väldigt duktiga professionella idrottsmän. Det finns självfalallet också en bredd på toppen.

Kommentarerna efter Therese Johaugs segercomeback i Finland andas mycket:

Kan man efter två års bortovara vinna ett 10 kilomterslopp med 22 sekunder är det ett bevis på hur liten längdåkning är och att toppbredden är undermålig.

Att opportunistiska journalister söker rubriker är en (o)vana man lärt sig leva med. Men att personer med ledande ställning inom andra idrotter snabbt är inne på samma negativa linje irriterar.

Allt för att glorifera den egna sporten. De borde veta bättre.

Therese Johaug har inte legat på sofflocket i lyxvillan i Oslotrakten. Hon har tränat stenhårt. Det finns också teorier om att pulsering av träningsdosen även över år kan vara effektiv. Hon har kanske rent av haft nytta av ett "viloår". 

Men att dra drastiska slutsatser efter ett enda lopp är oprofessionellt. Jag tror att norskan var mer laddad, mer toppformad, inför premiären än motståndarna.  Loppet betydde så mycket mer för henne.

Och glöm inte att säsongsfacit inte sättes förrän efter VM den 3 mars. Det är mellan den 19/2 och 3/3 2019 formen skall vara som bäst. Inte en novembersöndag i norra Finland.      

                                                  

          ***

Rent allmänt ogillar jag denna jämförelse idrottsmän emellan. Idrottsvärlden är så bred att talanger för olika aktiviteter kan finna sin plast. Om de bara kommer i kontakt med idrotten.

Hade det funnits en simhall, där Charlotte Kalla växte upp, hade hon måhända varit en världsstjärna i simning. Och kanske tvärtom i Sarah Sjöströms fall. Det är slumpen som styr.

Inte heller förstår jag varför bollklänsla i fötter och spelsinne skall rankas högre än löpstyrka kombinerat med förmåga att hitta rätt i svårforcerad terräng. Låt vara att det finns betydligt färre orienterare än fotbollsspelare.

Av Magnus Månsson - 21 januari 2017 13:41

Några tankar en lördagsmiddag i dimman.

Den yttre, inte den inre.

Har just sett damloppet på skidor i Världscupen. Strålande vinterväder och 30 000 personer på plats i Ulricehamn.

Skidsporten har en stor, fast plats i det svenska idrottshjärta.

30 000 är imponerande.

***

Har något svenskt landslag i handboll någon gång haft ett bättre försvarsspel än under de 40 första minuterna i går i VM-mötet mot Egypten? Jag tvivlar. Det var defensiven som bäddade för Jerry Tollbrings och Niclas Ekbergs kontringssuccé. Och målvakten Andreas Palickas höga räddningsprocent.

Imponerande, minst sagt.

***

Fredrik Larsson har lämnat Malbas ligalag för Norrköping. Han är den ende spelaren som haft någon längre speltid de två senaste säsongerna i ett lag som skriker efter kontinuitet.

Utan denna kan man aldrig bygga något stabilt. Speciellt inte när kassan dessutom är tom.

Nu pratar coachen Henrik Svensson om att ersätta Fredrik Larsson, genomgående lagets främste, med en utländsk spelare för att försöka nå i fatt Umeå och nå en slutspelsplats, det vill säga bli åtta av nio lag.

Till vad nytta?

Jag har inget emot idrottsliga ambitioner, men de måste vara realistiska. För att få ett lag, utan Fredrik Larsson, att hota Umeå behövs ett nytillskott av så hög klass att det är helt otänkbart att en sådan spelare skall hamna Malmö.

Kom ihåg att Malbas förlustsiffror i match efter match ligger kring 30 poäng!

Om, jag menar om, om, om, det orealistiska inträffar skulle det innebära två dyra bortaresor till antagligen Luleå och en kostsam hemmamatch i Heleneholmshallen.

Malbas har ett redovisat hemmasnitt på 128 (!) åskådare, särklassigt minst i Ligan. Varje hemmaarrangemang innebär många tusen kronor i förlust. Varför försämra detta konto till ingen sportslig nytta?

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - 1 mars 2015 19:50

Skid-VM är slut.

Det är inte utan att man redan känner en viss form av abstinens. I nästan 14 dagar har tävlingen schemalagt det dagliga livet. Som pensionär har man inte haft annat att ta hänsyn till.

För mig är ett VM på skidor något stort, har så alltid varit, trots den geografiska begränsningen. De senaste åren har de stora mästerskapen blivit något av ett lokalderby, en kamp mellan Norge och Sverige. Visst saknar jag starka finska landslag, och var finns den forna ryska bredden, de italienska damerna, de tyska topplöparna, ja, listan kan göras längre av före detta (delvis) starka nationer.

Men ett mästerskap är ett mästerskap, en strid mellan individer och länder. Det fascinerar. Se bara på intresset på plats i Falun och framför tv-apparaterna!

Jag tror att den stora idrottsallmänheten vet att skidsporten är begränsad av klimatskäl men att det är duellerna -- idrottens kärna -- som är det väsentliga. Plus nationalismen, förstås.

Och i Norden finns ju också traditionen och den lite mytomspunna uppfattningen att de aktiva -- speciellt herrarna -- är de tysta viddernas män/kvinnor.

Jag ser mycket hellre ett VM i en internationell perifer sport än en gala med världsstjärnor i exempelvis friidrott.

Mästerskap på alla nivåer fängslar.

***

Sveriges nio VM-medaljer är rekord. Jag är lite “allergisk” mot de nya tidernas rekord när man inte tar hänsyn till förutsättningarna. Jag bevakade VM i Val di Fiemme 1991, då Sverige åkte hem med åtta medaljer. Men 1991 års trupp hade två grenar färre att tävla i. Det fanns inga sprintlopp men däremot, förutom de tre nuvarande distansloppen, även fem kilometer för damer och dubbla distansen för herrar.

Att jämföra antalet medaljer de enskilda löparnas emellan är inte heller rättvist mot den gamla generationen. Inte nog med att antalet distanser är fler utan även för att antalet mästerskap är fler. Förr var det två mästerskap på fyra år, numera tre.

Den nya generationen är gynnad.

***

Sen saknar jag, och tydligen många med mig, intervallstarten på de längre sträckorna, den ultimata kampen mellan klockan, en utmattad kropp och en Mördarbacke. Med de många mästerskapen borde man lika väl kunna alternera mellan masstart och individuell start som mellan klassisk stil och fristil. Då hade fler åkare kunnat vinna, inte enbart Petter Northug. Vilken taktiker och figther!

 

Av Magnus Månsson - 22 februari 2015 10:27

Det här är en uppföljning av gårdagens inägg om journalistik och skid-VM.

I tv var i går Anders Blomquist kritisk mot de svenska åkarnas taktik. Det kan man givetvis ha synpunkter på. Blomquist vill i sin optimism så gärna att det skall gå bra för svenskarna i den sport han älskar att han i sin besvikelse glömmer att även konkurrenterna vill åka taktiskt och att det hårdraget är bara en som har det perfekta upplägget, ettan.

Anders med sin egna långa erfarenhet av långlopp vet naturligtvis också att det är tillfälligheter som gör att en planerad disposition ibland måste ändras. Detta kanske till och med åtskilliga gånger.

Nåväl.

Det som irriterade mig mest var de journalister som gav sig på Marcus Hellner och konfronterade honom med: “Anders Blomquist sa i tv att du använde fel taktik”.

Vad fegt och osjälvständigt att inte ha en egen åsikt utan att behöva gömma sig bakom en kollega.

Varför inte själv säga: “Jag tyckte du använde fel taktik.”

Nej, nu fick man en ny kontroversiell, negativ rubrik, Blomquist versus Hellner.

Tydligen Expressen mantra denna skidsäsong.

***

Jag hann även med ett besök vid hockeymatchen Redhawks--Karlskrona, 3--5.

Vad snabbt det går i idrottens värld. Som nu för Malmömålvakten Niko Hovinen, för några dagar sedan nästan omutlig, i går högst medelmåttig.

Såg matchen från en plats högt uppe med en perfekt överblick i denna fantastiska Arena (tack, Percy!).

Mitt ovana hockeyöga såg då att Blekingelaget hade klart bättre linjer i sitt spel, utnyttjade ytorna bättre och hade ett spel som tilltalar mitt mer vana bollspelsöga.

Med det stora intresset det finns för hockey i Malmöregionen unnar man givetvis publiken att få se SHL-hockey i Arenan.

Men givetvis då på idrottsliga grunder och inte på grund av publikkapaciteten.

Skrota förslaget om att det måste finnas plats för ett visst antal personer för att få spela i SHL!

 

Av Magnus Månsson - 21 februari 2015 12:42

Vad är det här?

Ilska, fiasko, bluff, skitsnack, upprörd, anklagar, nedvärderar, lurar...

Jo, det är rubrikord som de senaste dagarna figurerat i Expressen i samband med VM på skidor. Är allt negativt inom skidsporten? Ända sedan i höstas har Expressen frossat rubrikmässigt i att hitta kontroverser inom skidvärlden och nedvärderingar konkurrenter emellan. Speciellt mellan Norge och Sverige.

Jag har inte läst speciellt många av artiklarna, bara skrollat förbi.

Jag tror inte verkligheten ser ut som tidningen vill göra gällande. Respekten världsstjärnor emellan är så stor att man inte nedvärderar sina motståndare.

Det är ju bara att se hur hjärtliga -- jag menar det -- omfamningarna och gratulationerna är efter en tuff målgång.

***

VM på skidor är något stort. En av idrottsårets höjdpunkter.

Sprint med sin tuffa kvalregler för att nå final är fascinerande, kryddade med de fräna man/man-duellerna på små ytor.

Jag -- tillsammans med hela min generation -- saknar dock den individuella starten på en fem- eller tremil. Det var/är den ultimata viljeutmaningen. De löpare som i sin ensamhet med kroppen full av mjölksyra slappnade av i en brant backe var oftast chanslös i toppskiktet.

Det är stor idrott i en värld som av klimatmässiga skäl inte tillhör de mest utövade. Detta till trots är toppåkarna värda all beundran. De har alltid haft min.

***

Norge har inlett som väntat. Men de domedagsprofetior som florerat om ett svenskt medaljfiasko kommer inte att infrias. Erfarenheten -- som inte ger rubriker -- visar man inte skall dra för stora slutsatser av en lång försäsong.

Norge kommer att dominera, givetvis. Men vad sägs om tio svenska medaljer?

 

 

Presentation

Fråga mig

21 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se