Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Magnus Månsson - Måndag 2 dec 21:39

Det har varit mycket nu en tid.

Igen julstress, den brukar jag vara befriad ifrån. Men en strejkande, fullmatad frys har ställt till det med allt vad det innebär med bilfärder hit och dit för att räddas vad som räddas kan och inte minst nyinköp och installation av ett nytt skåp. Och detta mitt i en intensiv period med dagliga handbollsmatcher, live och via tv, Europaleaguefotboll, ett 120 årsjubileum, en liten privat festlighet – som inte blev så liten – som får en uppföljning och så den groteska, vad kommentarerna beträffar, Zlatan/Hammarby/MFF-affären. Jag medger att jag läst en del om den – allt är väl en omöjlighet. Mycket är sagt om alla dess turer så jag har inget att tillföra till denna bisarra händelse.

***

Friidrottssäsongen i Malmö och Skåne är i gång. I Malmö kommet det att arrangeras sex tävlingar inomhus i Atleticum. Det är bra. Eller?

Utomhus är i nuläget bara en tävling i Malmö inplanerad, ett Götalandsmästerskap för 13—14-åringar. Med tävling menar jag ett arrangemang med löpning, hopp och kast och i alla fall upp mot 75 till 100 starter. Trots försök på senare år har det aldrig blivit någon kontinuitet.

Malmö AI har efter några års ”hattande” den här säsongen besluta sig för två lokala tävlingar. Men – jag säger men – man vänder sig till ungdomar från yngre tonåringar och neråt med en ”pröva-på-tävling” för de allra yngsta. Till Pepparkaksspelen har man dock inbjudit till tre seniorgrenar, 60 m, 200 m och stav. Malmö Indoors är för 8- till 17-åringar.

Jag förstår MAI. Det är för barn och i åren upp till 12 som klubben har en verkligt stor verksamhet. Givetvis vill man ge sina egna ungdomar stimulans.

Lördagens Julchansen, i regi av Heleneholms IF och IFK Lund, var upplägget detsamma. Och orsakerna de samma. Det är i detta åldersspann klubbarna har sina ungdomar.

Men – här är det åter dags för ett men: Är det rätt väg att på sikt fylla de oerhörda luckor som finns i den skånska statistiken för tonåringar – och för den delen även för seniorer?

Tre tävlingar i Skåne bjuder inomhus på ett hyggligt allsidigt program för seniorer och för de äldre ungdomsklasserna, Pallasspelen (Pallas, Finish, IFK Lund och Heleneholm), Atleticumspelen (Heleneholm) och alerta Åhus tävling i den nya hallen i Kristianstad. IFK Lunds innehall begränsar i stort grenarna vid Sprinterträffen till 60 meter med och utan häckar.

I klartext: En tioåring kan enbart i Skåne under en inomhussäsong tävla i alla sina grenar vid sju tillfällen, en äldre tonåring eller senior i vissa grenar högst två, tre.

Detta i ett idrottssamhälle där man livligt diskuterar att dra ner på antalet tävlingar för barn och minska tävlingshetsen.

Skånsk friidrott har valt en annorlunda väg. Är det genomtänkt?

***

Jag är också orolig för de framtida inomhusfriidrottstävlingarna i Malmö.

Hur länge kommer ett Pallas, utan någon enda arenafriidrottare, att bidra med sin spetskompetens på funktionärssidan vid Pallasspelen?

Orkar IFK Lund två gånger per säsong forsla sina duktiga funktionärer till Malmö och Atleticum?

Utan hjälp av Pallas och Lund känns arbetsbördan tung för Heleneholm att vara ansvarig för tre arrangemang under två månader.

IK Finish har de senaste åren ställt in sin tävling i Södervångshallen och är inte längre medarrangör i Julchansen.

***

Den sjätte inomhustävlingen är SM för veteraner, arrangerat av Malmö AI.

ANNONS
Av Magnus Månsson - Onsdag 13 nov 15:03

En eller två gånger per år åker jag med några idrottsintresserade vänner till Idrottsmuseet i Helsingborg, utsett till bäst i landet, 2016, första året man utdelade hedersbetygelsen.

I går var det dags att ta sig dit tillsammans med tre heleneholmare. Vi fick en guidad tur av en FIA:s (Föreningen Idrottsarkivet, som ideellt sköter museet) drivande personer Hasse Sjöström. Det blev en nära tre timmars lärorik berättelse om museets och delar av Helsingborgsidrottens historia, från stort till smått.

Mina tre medresenärer, alla starkt knutna till Malmöidrotten, blev imponerade av museet. Och som alla andra Malmöbor kommenterade de besöket med.

-        Det är skandal att Malmö inte har något idrottsmuseum.

Nedmonteringen av museet i Baltiska hallen svider fortfarande hos de idrottshistoriskt intresserade Malmöborna. Nu var det i Malmö förstås långt, långt från Helsingborgs klass. Malmös bibliotek med det stora arkivet i källaren var förstås överlägset Helsingborgs. Och servicen i Baltiskan överglänste den som nu erbjuds på Stadsarkivet på Bergsgatan.

***

FIA är ansvarig för Walk on Fame-plattorna utanför Idrottens Hus. Statuterna är inte nedskrivna men man jobbar efter intentionen att idrottsmännen skall vara födda i kommunen eller tävlat för en Helsingborgsförening upp mot fem år. Inga tillfälliga gästarbetare är aktuella. FIA:s jury har kompetens och intresse. Jag har tidigare påpekat att de jurys, som utser namnen till Malmös motsvarighet på Stadiontorget, inte har tillräcklig kunskap om stans långt över hundraåriga idrottshistoria. Man byter ut okunniga politiker och tjänstemän mot lika okunniga politiker och tjänstemän.

I Malmö har man bestämt att antalet minnesplattor skall maximeras till 40. 30 är klara. Det är en grannlaga uppgift att utse de tio kvarvarande. Det krävs noggrann research. I min värld finns det två namn som inte har de meriter som borde krävas för att ta plats på en 40-bästalista.

Men det är inget att göra något åt nu.  Misstagen bör inte upprepas. Och nu är det kanske ännu viktigare att titta bakåt. Tio platser är inte många.

Senaste plattan fick Caroline Jönsson, fotbollsmålvakten. Nu har damfotbollen tre namn på Stadiontorget, även Lena Videkull och Therese Sjögran. Och det kan naturligtvis bli aktuellt med Caroline Seger (har sin plats utanför IH i Helsingborg) och inte minst Marta, numera svensk medborgare (om nu detta är ett kriterium). Det finns gästarbetare på Malmös Walk on Fame. Och utan att diskriminera damfotbollen vore förstås fem damfotbollsspelare av 40 en överrepresentation med tanke på damfotbollens korta historia.

***

 

FIA har beslutat att även hedra Helsingborgsidrottens främsta ledare med en plats på Walk on Fame.

I Malmö har förvisso Eric Persson hedrats med en gata, Sven Lindvall med en stig och Birger Buhre med en cirkulationsplats utanför Simhallsbadet.

Malmös stolta idrottshistoria har givetvis åtskilliga ledare av liknande dignitet.

Kanske något att uppmärksamma av Idrottsmuseets Vänner när man bygger upp ett Mästarrum i Baltiska hallens östra foajé?

 

FIA är även en flitig utgivare av böcker, som främst handlar om Helsingborgsregionens idrottshistoria.

Den senaste boken, Agent 001, bryter dock mönstret. Det är tv-profilen Ken Olofsson, som med hjälp av medlemmar i FIA (bland annat Hasse Sjöström) sammanställt en biografi om Börje Lantz, den mytomspunne agenten och affärsmannen från Tomelilla.

Man får en varierad bild av Börje Lantz, med intervjuer med många av hans klienter, släkt och vänner och intressanta tidningsklipp från ett stundtals intensivt liv i massmedias blickpunkt.

Onekligen en intressant bok. Något att tänka på i julklappstider.

***

En lyckad dag i Helsingborg avslutades i Olympias/HIF:s restaurang med en god lunch samtidigt som HIF:s allsvenska fotbollstrupp. Bara det!

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Tisdag 29 okt 18:24

Såg i helgen ett dramatiskt fotbollskval till division 2 mellan IFK Malmö och Laholm.

Efter förlängning och ett 3—3-mål alldeles i slutet lyckades IFK hålla sig kvar i tvåan. Vi var över 300 personer på plats på den tillfälliga hemmaplanen, Malmö ip. Det fanns några spelare från tidigare generationer, några från 1960- 70- och 80-talen och faktiskt en hel del från de senare säsongerna.

Det var viktigt att IFK höll sig. I dagens Fotbollsmalmö, där det inför varje spelår är ”tio ut och tio in” i många, många klubbar, innebär en degradering oftast att det blir minus i summeringen.

Och dagens IFK Malmö står fotbollsmässigt på en lös grund. Det finns en seniortupp och fem pojklag, det äldsta ett 13-årslag. I fjor hade man två juniorlag men de försvann, ingen ville spela i en reservlagsserie. Så ser det generellt ut i Malmö. 2018 hade endast sju klubbar B-lag som fullföljde sin serie.

IFK har också drabbats av den Djungelns lag (se tidigare inlägg!) som råder i stan, hela ungdomslag med tränare har försvunnit till konkurrentklubbar.

Organisatoriskt och ekonomiskt (ja, faktiskt, men förstås inte utan problem) ser det från min horisont bättre ut än på bra länge. Styrelsen har en långsiktig plan. Och IFK Malmös sociala projekt är värda uppmärksamhet.

I en förening utan någon anställd finns det ett gäng trogna medlemmar, damer och herrar, som ger service till spelare och fixar det mesta kring matcherna. Allt ideellt förstås.

Så ungefär ser dagens IFK Malmö, Fotboll ut.

***

När det går dåligt för ett lag ifrågasätts alltid tränaren och hans stab. Nils-Erik ”Nisse Bagare” och hans assistent Ola Severin har givetvis inte undgått kritik. Jag är inte kapabel att bedöma deras kapacitet på denna nivå.

Efter att ha sett elva matcher av olika betydelse vågar jag dock påstå att kvaliteten på truppen är alltför låg för att bli ett topplag på division 2-nivå. Det fattas teknik, spelförståelse och inställning på alltför många spelare.

 Man säger att en tabell aldrig ljuger. Därför blev det som det blev, en negativ kvalplats. Med en marginal fel kunde det blivit direkteliminering, med en rätt studsande boll ett säkrat kontrakt före kvalet.

Som hade det goda med sig att det blev några 10 000 kronor i entréavgifter.

***

IFK Malmö har en fotbollstradition. Totalt 61 säsonger, 13 plus 48, i de två högsta serierna skojar man inte bort. Tradition är på många sätt en styrka, men samtidigt en fara. Det ligger i den optimism som finns inbyggd i idrotten att nå högre, att bli bättre. För IFK Malmö är ett naturligt – och kanske på sikt realistiskt – mål att åter bli Malmötvåa, vilket man varit under de flesta av de senaste 100 åren. Och att bli tvåa på en högre plattform än division 2.

Men dit är steget långt från den nuvarande positionen.

Division 1 är en dyr serie. Alla spelare måste ha kontrakt, minst 10 000 kronor/år. Dessutom måste man betala så kallat utbildningsbidrag till moderklubben för de spelare under en viss ålder som signerar sitt första kontrakt. Det är ett invecklat system och för en förening utan egenproduktion kan det bli kostsamt om man önskar unga och utvecklingsbara spelare. Nya avtal är på gång inom elitfotboll med större ekonomisk  resurser till lagen i de högre serierna. Och dit hör inte division 1.

Ett steg upp i systemet från ”tvåan” är långt och dyrt. Och det kommer att innebära ett tungt, mångårigt arbete från grunden,

Det kan vara bra att veta för de IFK-anhängare som drömmer om en återkomst till elitfotbollen.

 

PS

För information för dem som inte vet: Jag är medlem i IFK Malmö, från de 1/7 1978 till den 31/12 1980 var jag klubbdirektör (fint, va?)  i IFK och har varit styrelseledamot i både fotbollsklubben och handbollssektionen.

Därför kan texten kanske tolkas som en partsinlaga.

DS

 

 

 

Av Magnus Månsson - Lördag 5 okt 12:55

Jag är mycket friidrottsintresserad.

Om nu någon missat detta under åren.

VM är då naturligtvis en av idrottsårets höjdpunkter. Men inte bara för mig. Det är många som har samma åsikt. De stora friidrottsmästerskapen lockar tv-tittare långt utanför den trängre kretsen. Det har vänner och bekanta bekräftat under det pågående mästerskapet. SVT-teamet i Doha gör ett bra jobb och ger den information som ger kunskap och som inte skrämmer bort nya, icke initierade tittare. Det är många kvinnor som följer VM, kvinnor som aldrig har en tanke på att följa ett möte i fotboll eller hockey.

Sydsvenskan har inte insett intresset för friidrotts-VM. Redovisningen i text och siffror har känts som något nödvändigt ont. Resultatbörsen har varit allt från katastrofal, via okej till bra.

Gårdagens herrfinal i höjd var för hemmapubliken den idrottsliga höjdpunkten. Qatars Mutaz Essa Barshim segrade. Från tv-fåtöljen att döma var detta den hittills enda gången det uppstod något som kallas VM-stämning i arenan.

Sydsvenskan redovisade detta med en kort notis på 14 rader. Bakom VM-guldet fanns dramatik. Inte minst Mutaz Essa Barshims skadehistorik, plus det faktum att han bor och tränar stora delar av året i Malmö och har släkt och åtskilliga vänner här i stan. Mutaz är en stor idrottsprofil i Malmö. Hans VM-guld är i min värld mer än 14 rader i en Malmötidning.

Efter vad jag förstår, fanns det kunskap om Barshim på redaktionen denna fantastiska friidrottskväll. Utan att den togs till vara.

***

Händelsen påminner mig om att Barshim i februari 2018 deltog i Heleneholms IF:s tävling Atleticumspelen. Ingen av Malmös tidningar ville ta in en notis om hans deltagande, ingen kom och bevakade hans hopp, ingen tog in ens en resultatlista.

Barshim hoppade 2,35, världsårsbästa inomhus 2018, var ytterst nära 2,38.

SDS:s administrative sportchef förklarade den uteblivna redovisningen med att tvåan bara hoppade 2,10. Det var alltså ingen ”riktig” tävling.

Det måste vara första gången i historien som tvåans resultat är avgörande för om en världsbästanotering skall platsa i Sydsvenskans resultatbörs.

Ridå!

Av Magnus Månsson - Onsdag 2 okt 18:59

Det är mycket nu.

I går var jag på en heldags konferens/kurs om Idrott & kriminalitet, hoten mot idrotten. Huvudarrangör var Skåneidrotten.

Det var lärorikt och skrämmande, inte minst informationen om matchfixning. Dopningsproblematiken har man haft en viss hum om, men att matchfixningen var så omfattade hade jag bara en viss aning efter att ha läst Matchfixarna av Jens Littorin och Magnus Svenungsson (en av gårdagens utmärkta föredragshållare).

Som alltid vid sådana här konferenser/kurser kan man önska fler deltagare. Kanske inte minst från ledare från lagsporter på lägre nivåer. Matchfixning är inte ett elitproblem.

Sportjournalister hade också haft att lära.

Det var två vänner som höll i programmet. Initiativtagare var Caj-Åke Andersson och påläst och kunnig moderator Lasse Holmström.

Jag tar självmant på mig uppgiften att tacka från alla för en intressant dag i Landskrona.

***

Har den senaste tiden också färdigställt en kortare artikel om 100-åringen IFK Simrishamn till Idrottsmuseets Vänners årsbok Skånsk Idrottshistoria. Klubbens första sekel visar inte bara på just IFK Simrishamns utveckling utan även på de förändringar som skett i Idrottssverige – i detta fall främst inom fotbollen – under 100 år.

***

I ett program med en konferens och lite författande – och vardagssysslorna förstås – skall det finnas Tv-tid till den allsvenska toppstriden i fotboll, någon handbollsmatch, ett och annat möte i den europeisk turneringsfotbollen och så givetvis VM i friidrott.

Friidrotten har sitt ok, sin dopningshistorik. Men jag har samma uppfattning som gårdagens Landskronaföredragshållare, trivsamme dopningsexperten Åke Andrén Sandberg:

”Så länge man inte är fälld, är man oskyldig.”

Åke poängterade också hur förfinade metoder det finns för att hitta syndarna och hänvisade till Therese Johaugs avstängning:

”Lite läppglans avslöjades två dygn efter att hon använt det.”

***

Nåväl.

Det har varor många fantastiska resultat och stor dramatik under VM-dagarna. Men det som glatt mitt idrottshjärta mest är det kamratskap som visats upp mellan de aktiva. Inte minst har det varit uppenbart i de två svenska medaljgrenarna, diskus och stav. Man har verkligen sett hur de uppskattar varandra och unnar och respekterar sina övermän framgångarna trots de små marginalerna.

Vilken enorm skillnad till tillståndet inom, inte minst, den aktuella fotbollen. Här kallas motståndaren för fiende, man missunnar vinnaren segern, skyller på marginaler eller domarteamet och har en massa andra bortförklaringar.

I uppslagna tidningsartiklar misskrediterar spelare motståndarnas sätt att spela och det framkallar en osund atmosfär, som ger det hat som tyvärr i många fall omger elitfotbollen i alltför många fall.

Som granne till Malmö stadion störs jag av hovrande helikoptrar, ridande poliser och kravallutrustade poliser bara för att det är en fotbollsmatch i närheten.

Varför kan inte alla, spelare, anhängare och rubrik- och klicksökande tidningar sprida en vänlig atmosfär, acceptera att även konkurrenten är duktig? Kanske till och med bättre.

Ta efter världens främsta friidrottare!

***

VM i friidrott är en av årets största idrottshändelser. Det märks i kontakt med vänner och bekanta. Inte bara friidrottsintresserade.

De svenska medaljerna har hamnar på paradsidan, den första, i min morgontidning, Sydsvenskan. Men Sporten prioriterar inte VM. Inte när Malmö FF skall spela i Europa League. Det skall finnas fyra MFF-sidor hela veckan, innan det ges plats för VM-friidrott.

Resultatredovisningen från VM var i inledningen minst sagt bedrövlig. På måndagen gavs VM i kanotslalom lika – nästan i alla fall – stort utrymme som VM-friidrotten.

Var fanns yrkeskunskapen?

Sen dess har resultatredovisningen varit klart godkänd.

Man tackar!

 

 

Av Magnus Månsson - Söndag 22 sept 13:27

I helgen började USM i handboll, som efter fyra steg skall sluta med att 6x8 lag i april skall mötas i ett finalspel.

Jag gillar det sportsliga upplägget. Alla lag garanteras sex matcher – om nu inte något lag lämnar en sen wo. Från steg 1 avancerar de två bästa från varje pool till steg 3, de resterande får en chans till i ett steg 2. Det ligger i det nya ungdomspolitiska tänkandet att lag (och naturligtvis även aktiva i de individuella idrotterna) skall få så många matcher som möjligt. Självfallet positivt.

Från Skåne har 26 föreningar anmält 109 lag till USM. Det visar på en bra bredd. Det är siffror i paritet med de senaste åren och en klar förbättring i ett tioårsperspektiv.

Allt har dock en baksida.  Turneringar av det här slaget är dyra för föreningarna, resor och uppehälle kostar. Hur de olika klubbarna finansierar deltagandet varierar. Ofta är det familjerna som får bidra med hela eller delar av kostnaderna. Och observera: Nu talar jag inte enbart handboll! Det gäller ungdomsidrott över huvud taget.

Jag har familjära ingångar i många idrotter, och vågar därför fastslå att svensk ungdomsidrott är på väg mot en ekonomisk segregation. Flerbarnsfamiljer utan de stora inkomsterna har inte alltid råd att låta sina tonåringar tävla i den utsträckning de vill. Speciellt känslosamt blir det när ett avhopp av detta skäl drabbar ett lag i en SM-turnering.

Men även på det mindre planet spelar familjeekonomin in. Och även klubbarnas. ”På den gamla goda tiden” hyrde exempelvis de större friidrottsklubbarna en buss för att transportera sina ungdomar till tävlingar runt om i distriktet. Så går det inte till i dag. De föräldrar som har bil, tid och lust tar sin egen förhoppningsfulle, och i bästa fall även en kompis, med till tävlingsorten. De små startfälten har många orsaker. Klubbarnas ekonomi och de enskilda familjernas engagemang är två.

Kan svensk idrott i längden ekonomiskt hålla liv i en tävling som handbollens USM? Denna säsong med 553 lag från Boden i norr till Ystad i söder.

Återkommer i veckan med tankar kring det skånska deltagandet i USM.

 

 


 
Av Magnus Månsson - Lördag 24 aug 21:47

Jag var i veckan på jubileum.

Men kan man kalla en träff efter en examen för 54 år sedan för jubileum? Skall det inte vara en nolla eller en femma med för att det skall kallas jubileum? Så var det tidigare. Vart femte år samlades delar av de B-kursare, flickor och pojkar, som 1965 fick tillåtelse (så står det i den röda examensboken) att  ”titulera sig gymnastikdirektör.” Tio gånger hölls femårstradition vid liv. Men 2015 hade gruppen tunnats ut. Livet har sin gång, några har dött, andra är sjuka, många prioriterar annat och med en grupp, spridd från Luleå till Skanör, är kommunikationerna stundtals besvärliga. Vi är trots allt kring de 80. Fem år tycktes långt. Så vi bestämde oss för att fira oftare.

Så vi har firat 52, 53 och som sagt 54. Vi sikta in oss på 55 och då i vackra Tällberg i Dalarna.

Lite över 20 (av 50) gymnastikdirektörer – det är en av få gånger, jag använt min ”fina” titel -- har totalt deltagit de tre senaste åren. 55 är ju ett riktigt jubileum så då hoppas vi på 20 deltagare.

I veckan blev det bara tio, många sena återbud. Så blir det i den här åldern.

Vi var i Tylösand och Tylösand är inte bara den långa, berömda sandstranden och det av Per Gessle upprustade Tylöhus. Söderöver mot Laholmsbukten finns en fantastisk natur med historiskt intressanta platser, som värdinnan och kurskamraten Ingrid Sandberg kunnigt informerade oss om under våra motionsrundor. Inte för inte har vi varit idrottslärare. Så motion måste stå på programmet.

Men mest blev det prat och prat över ett – nja, några, då – glas vin. Om minnen, naturligtvis, lite sladder, om skolans utveckling, om idrottslärarens nuvarande status men även om politik, kungahuset, litteratur och en varierad konfekt.

Dessa GCI-träffar är ett strålande bevis på det kamratskap som växte upp under två Stockholmsår, som på olika sätt formade oss.

Jag åkte från Tylösand stimulerad och inspirerad. Och ser fram mot Tällberg 2020.

***

Jag hade brått om hem från Tylösand för att via tv se Malmö FF:s playoffmöte mot Bnei Yehuda. Men den matchen kunde man gärna ha missat. Den saknade helt nerv. Precis som i förra omgången mot Zrinjski verkade israeliterna ha gett upp från början, spelade extremt defensivt och försökte inte ens fixa ett bortamål för att sätta bara en liten smula press på MFF inför returen i Tel Aviv. Ett defensivt organiserat, starkt MFF tappar givetvis inte 3—0.

Jag förstår varken Zrinjski eller Bnei Yehudas taktik och inställning. Att inte ge sig själv en ärlig chans är mer än  förvånsvärt.

Krönikörerna öste sitt beröm över MFF och som matchen såg ut var orden berättigade. Ole Törner på Skånesport.se var dock ärlig och påpekade att Bnei Yehuda var ett sällsynt dåligt lag, speciellt för att avancerat så här långt.

Jag är helt enig med Törner.

MFF:s 3—0 skall bedömas med detta i åtanke.

 

 

Av Magnus Månsson - Lördag 3 aug 21:25

Den nya massmediala världen, den på sociala medier, skrämmer mig.

Delar av den, verkligen. Mycket är naturligtvis alldeles utmärkt. Men efter att ha läst om hur många, som utan att veta ett skvatt, på de mest vidriga sätt kommenterat Malmötjejen Amanda Hanssons kontrovers med en busschaufför efter att ha vägrats att få åka med på grund av att hon enligt honom var för lättklädd, kan jag inte låta bli att reagera.

Inte på  grund av Amanda Hanssons klädsel och inte heller på grund av chaufförens agerande. Jag vet inget om hela bakgrunden. Lika lite som de många 100 000-tals personer, som enligt Sydsvenskan, på något sätt läst eller kommenterat händelsen.

Jag har ingen aning om hur Amanda Hansson var klädd – har bara hennes egen beskrivning – och har lika lite kunskap om chaufförens bakgrund. Alla som skriver vet lika lite som jag. Och det är inte ”vem som helst” som  gör sin stämma hörd. Det är riksdagsmän, kända lokalpolitiker, författare och samhällsdebattörer. Och ett stort riksdagsparti delar inlägg som passar deras ideologi på sin Facebook-plats. 

Ett rykte, kanske utan minsta grund, blir till sanning på sociala medier. Och det bara på några timmar.

En sådan värld skrämmer mig.

Presentation

Fråga mig

22 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se