Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Magnus Månsson - Lördag 30 mars 10:02

Malmö FF som trea i årets Allsvenska i fotboll.

Det tippade jag i går.

Vem kommer före då?

1) IFK Norrköping. Ung trupp under utveckling med i sina bästa stunder ett både sevärt och effektivt spel. Visade i några matcher 2018 ineffektivitet men  det rättar återkommande ”Totte” Nyman till. Bra bredd och starkt i alla lagdelar.

2) BK Häcken. Dags att det rutinerade, breda, välbalanserade laget tar ytterligare ett steg i positiv riktning. Måste ta fler poäng mot toppkonkurrenterna och undvika överraskande tapp på naturgräs. Det löser man i år.

Och efter MFF hamnar:

4) Hammarby med sitt publikstöd och intressanta nya spelare, inte minst Örn Kjartansson. Blir Junior kurant och kommer i form kan Hammarby störa alla lag.

5) Djurgården har verkat starkt i cupspelet och har ett hårt arbetande kollektiv med spetskompetens i alla lagdelar.

6) AIK, de regerande svenska mästarna, vann guldet på sin stabila defensiv. Den lär inte bli lika bra 2019. Får förlita sig på ett bra mittfält, dock utan fjorårets främste Kristoffer Olsson.

7) Elfsborg. Dags att vända den negativa trenden. Intressanta nyförvärv och lite för många spelare 2018 som inte visade den kapacitet som bevisligen finns. Den tar man fram i år. Plockar alltid fram nya talanger.

8) Kalmar FF. En frisk Rasmus Elm kan inspirera klubbens många talanger att ta stora steg i utvecklingen. Har vårlånet El Kabir kvar sin måleffektivitet och några av de andra uppskrivna nytillskotten infria förväntningarna kommer KFF bli ett lag för övre halvan.

9) GIF Sundsvall. Upp till bevis! Var fjorårets åttondeplats en tillfällighet efter alla år av lindansande? Jag tror inte det. Insatsen byggde på ett eget tryggt passningsspel. Och eftersom de tongivande spelarna är kvar blir det en stabil mittenplacering även i år.

10) Östersund. Svårplacerat. Det finns kvalitet över hela plan men den spets man hade under våren 2018 har försvunnit utomlands men i Tekie och Aiesh finns två av Allsvenskans mest spännande spelare.

11) Helsingborgs IF. Ja, var står nykomlingen? Lär få förlita sig på sin rutin, och av den varan är det gott om, vid återkomsten. Men på sikt måste nytt och krytt till. I massor.

12) AFC Eskilstuna. Ok, såg några matcher i fjor i Superettan. Det var stabilt. Intrycker förstärktes i årets cupspel. Inte minst imponerade laget när man efter 0—1 mot AIK tog tag i det hela och kvitterade och sen vann på straffar. Ett anonymt lag med kvalitet.

13) IFK Göteborg. Tränaren Poya Asbaghi är säkert tacksam över att Sebastian Eriksson kommer tillbaka, inte för egenskaperna som spelare men för de ledaregenskaper han har och den energi han sprider. Sebastian behövs i detta unga lag.

14) Örebro SK. Här finns rutin i massor, men nog har många spelare passerat ”bäst-före-datum”. Det är viktigt att de unga tar rejäla kliv i sin utveckling. Annars ser det illa ut. Inte minst på sikt.

15) Falkenberg. Små resurser men en tränare, Hasse Eklund, som alltid, i alla fall i FFF, får ut mycket av ett begränsat spelarmaterial. Det finns räddningsplankor i ett ganska svagt bottenskikt.

16) Sirius. Även för Uppsalaklubben gäller att de rutinerade, duktiga spelarna levererar. Intressant att se hur nye tränaren Henrik Rydström lyckas på seniorsidan. I Kalmar FF visade han sin förmåga att utveckla unga spelare och tro på dem. Har Sirius några sådana?

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Onsdag 13 mars 17:57

Mina planer var att i går skriva ett blogginlägg med utgångspunkt från måndagens hanbollsmöte mellan HK Malmö och Alingsås, 20—26.

Det kom lite hinder i vägen och så var det plötsligt dags att nervöst följa Hanna Öbergs VM-guldlopp och de andra duktiga svenska tjejernas fina insatser.

Min klubb, Heleneholms IF, hade senare några årsmöten som måste besökas.

Och så hann jag hem för att se två och en halv period av Skånederbyt i ishockey Malmö Redhawks—Rögle, 3—0, inför en fullsatt Malmö Arena, 12 600  personer.

Det hela resulterade i bristande tid och nya infallsvinklar.

***

Heleneholms årsmöten gick snabbt och problemfritt. Snabbt gick det förvisso men inför alldeles för få medlemmar. Och visst kan det tyckas vara problemfritt. Samtidigt som det blottades oerhört stora problem. Som Heleneholm delar med många, många av landets idrottsföreningar, kanske till och med merparten. Svårigheten att hitta villiga kandidater till styrelseposterna.

Heleneholms IF är en stor klubb med över 500 medlemmar. Likväl fick man tumma något på reglerna och välja in färre styrelsepersoner än vad stadgarna föreskriver.

Ledarproblematiken är svensk idrotts stora bekymmer. De som driver föreningarna är oftast också äldre personer.

***

Ishockeymatchen visar derbynas publika betydelse i svensk idrott. De 12 600 i Arenan var väl cirka dubbelt så många som en match i serielunken?  Matchen var viktig för båda parter. Det betydde naturligtvis mycket. Men ändå.

***

I en idrott med på vissa orter publikproblem gäller det att värna om de möjligheter till derbyn som finns. Som handbollen i Skåne. Det är derbyna som lockar. Jag har pläderat för en tiolagshandbollsliga med fyra inbördes möten.

I måndags var det drygt 900 åskådare i Baltiskan, den högsta publiksiffran den här säsongen för HK Malmö undantagandes Skånederbyna. Och det var ändå en betydelsefull match för båda lagen. Slutspelshistoriken ger ju också mötena mellan HK och Alingsås ett visst mått av derby. Men inte ens detta räcker för att locka 1 000 personer.

***

Efter matchen menade många – och till viss del understruket i media –   att HK:s usla insats berodde på fredagens urladdning i fredagens segermatch mot IFK Kristianstad.

Jag menar att det är skitsnack. Vi talar elitidrott! I ett mästerskap kommer matcherna så här tätt. Vad är det för spelare som inte kan mobilisera vilja i en viktig match på hemmabana.

Och se på de svenska tjejerna, med och utan gevär, i skidspåren! De känner sig inte nöjda med en enstaka bra insats.

***

Jag har sett HK:s unge Tim Hilding i några korta inhopp i ligan, oftast i lägen, då matchen är ”körd” i någondera riktningen. Och också noterat att han i division 2 och JSM i öser in mål. Förvisso på en annan nivå än Handbollsligan.

Men jag är nyfiken på att se honom i skarpt läge inom kort. Speciellt efter hans spel i måndags.

***

Under de tre senaste säsongerna har Alingsås tappat uppemot ett tiotal spelare av landslagsklass. Likväl finns laget år efter år med i kampen om minst en semifinalplats. Mikael Franzén, landets främste lagbyggare?

***

Jag följer handbollen genom bland annat HK Malmös hemsida. Ännu har jag inte sett något referat från måndagsförlusten. Och om jag inte missminner mig var det likadant vid ett tidigare nederlag. Vad ger det för signaler?

***

Och strax dags att se Sävehof—HK Malmö på C More. HK på dubbel revanschjakt, dels för höstnederlaget mot Partillelaget och dels för måndagsinsatsen.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Måndag 11 feb 17:09

Jag tillbringade stora delar av helgen i Atleticum i Malmö som funktionär.

Min förening, Heleneholms IF, Skånes flitigaste arrangör av friidrottsrelaterade tävlingar, hade ett tvådagarsarrangemang.

Det känns självfallet bra att vara behövd.

Samtidigt är det fel att vara behövd.  Under nästan två dagar. Det borde funnits yngre personer att vara beredda att ta över. I alla fall delar av dagarna.

Ledar- och funktionärsbristen är stor inom idrotten. Friidrotten är inget undantag. Ur ett framtidsperspektiv ser det inte bra ut. I helgen var det många  ålderspensionärer som bidrog med långa nödvändiga arbetspass.

En friidrottstävling över två dagar kräver en stor bemanning. Från stort till smått. Utan den volontärhjälp som Malmö stad bekostar hade det varit ännu svårare att genomföra Atleticumspelen. Ungdomarna är överlag väldigt duktiga och hjälpsamma. 

En intressant iakttagelse: De ungdomar som anmäler sig för denna extrainkomst har till nästan 100 procent invandrarbakgrund.

***

Tro nu inte att jag beklagar och ångrar mina timmar i Atleticum. Det är så mycket glädje i att se ungdomar – och kanske främst barn – idrotta. Att se en tioåring kliva upp på en på prispall och få sin första medalj hängd runt halsen och se stoltheten och glädjen i ansiktet är bara det en känsla som jag skulle vilja dela med fler.

Jag kände att jag gjorde nytta, en idrottssocial insats.

Och inte minst vill jag att friidrotten skall ha ett attraktivt skånskt tävlingsprogram och att Heleneholms IF, liksom under 80 år tidigare, skall vara en bärande del av detta.

***

Caroline Jönsson, den förra målvakten i fotbollslandslaget, sa i går vid Barnidrottskonventet i Malmö bland annat att föreningarna måste våga säga nej till ledare av olika slag som inte följer idrottens värderingar.
Den goda Caroline slår i detta fall in öppna dörrar. Visst kan någon olämplig person vid något enstaka olyckligt tillfälle hamna i en ledande funktion. Inom idrotten, som inom andra organisationer. Men jag tror inte personen får något inflytande under någon längre tid.

Den rågången håller idrotten.

***

Den skånska friidrotten har generellt sett ledarproblem. Men det rör sig inte om ledarnas personligheter. De är helt enkelt alldeles för få. Och liksom på funktionärssidan har de kommit upp i en respektabel ålder. Många har jag känt i kanske 50 år.

***

Men friidrotten har fler problem än ledar- och tränarfrågan. Rekryteringen, främst på pojksidan, är undermålig. Klubbarna har inte lyckats locka de stora pojkgrupperna till sin idrott. Och därmed inte heller inte hittat talangerna. Resultatnivån är ofta förbluffande låg. Jag har påpekat det tidigare under några år. Någon förbättring är svår att skönja.

Även om alla ungdomar inte vill tävla – och det är självfallet helt i sin ordning – är det viktigt att det finns stimulerande tävlingstillfällen.

Men för detta krävs en stor utbildad funktionärskader.

Hur ser den ut om några år?

En av många frågor skånsk friidrott måste lösa.

 

 

Av Magnus Månsson - Söndag 20 jan 13:52

”Det står på vår hemsida!”

”Vi hämtar inget från arkiven i dag.”

Det var beskeden jag fick i går förmiddag, när jag på Stadsarkivet skulle hämta ut en box med resultat för min ”Heleneholmsforskning”. I lördags var det nämligen Släktforskningens dag. Det fanns gott om gäster i lokalerna och personalen hade att göra. Jag kan acceptera att en person, en sån här dag, inte kan lägga en halvtimme i arkivkällaren på att serva en privatperson. Men nu är det så, att de som är flitiga besökare och studerar ett ämne kan få sitt material förvarat på ett rullbord i en låst lokal fem meter från receptionen. Men att hämta ”mitt” bord, inte ens detta kunde man hjälpa till med. Trots att det fanns många lediga platser i de talrika rummen.

Byråkrati i sin prydnad!

Och så denna övertro på att alla har tillgång till en dator och går in och studerar en hemsida inför varje besök på en institution.

Nu var det ett strålande väder och i stället för arkivstudier blev det en lite längre motionspromenad.

För att gå bort ilskan.

***

Såg matchen Malmö FF—IFK Malmö, 2—2, i fredags.

Förstår givetvis att intresset för MFF är många, många gånger större än för IFK.

Men måste ett referat i mitt husorgan (det handlar inte om krönikörens text) vara skrivit ur det typiska supporterperspektivet: Baklängesmålen beror alltid på egna misstag, inte på något positivt från motståndaren.

IFK:s mål beskrevs som MFF-misstag. På vilket konto hamnade MFF:s båda kvitteringsmål?

Jag är trött på så undermåliga analyser.

Skribenten i fråga orkade inte ens ta reda på vem som slog in IFK:s 2—1-mål.

Det var 17-årige Mikael Marques de Pombal Vivar, en av Småklubbsmalmös främsta talanger, uppmärksammad av åldersgruppens landslagsledning.

***

Såg att MFF inlett det kollektiva träningsåret med tre pass första dagen och två de resterande veckodagarna.

Lite förvånad är jag över upplägget. Givetvis kan man tycka att professionella fotbollsspelare i allmänhet tränar för lite. Samtidigt har jag ingen uppfattning på träningsstatusen inför nystarten. Men likväl, hur är trötta kroppar mottaglig för en så extrem tung träningsdos? Och då både fysiskt och mentalt.

I kommentarerna från ledarstaben kan man också skönja en viss lättnad över att truppen vekar ha gått oskadd ur den exceptionellt tunga perioden.

I min värld är risken för en rekyl överhängande.

Trötta kroppar är skadebenägna.

Se bara debatten om det tuffa VM-programmet i handboll.

***

Att MFF—IFK spelades i mörkret på plan 9 förvånade många. Den usla belysningen gav inte spelarna rättvisa. Avståndsbedömningen blev lidande.

Det märktes inte minst vid crossbollarna. De hamnade ofta fel.

Enligt en initierad källa var det av bekvämlighetsskäl MFF föredrog plan 9 framför den mer anpassade Limhamns ip.

Av Magnus Månsson - Fredag 18 jan 21:46

Jag när en liten dröm. Kanske utopisk. Men ändå.

Jag vill skriva ner Heleneholms IF:s friidrottshistoria men samtidigt berätta om de förändringar som skett inom friidrotten, främst ur skånsk och malmöitisk synvinkel.

Jag har många sidor anteckningar och färdigskrivna avsnitt men enormt mycket återstår. Tyvärr vill jag mycket annat.

Nyårslöftet att regelbundet göra ett blogginlägg vill jag fullfölja, att läsa ett 40-tal böcker per år är ett måste (just nu finns Jens Liljestrands intressanta biografi om Vilhelm Moberg på nattduksbordet, över 700 sidor), midjemåttet har ökats så motionsintensiteten måste upp, det tar också sin tid att följa all intressant sport i tv (plus andra program), har eventuellt uppdraget kvar att vara delansvarig för boken Skånsk Idrotts Historia och några andra uppgifter inom idrottsvärlden. Sen finns det sociala livet. Inte att förglömma den tid som går åt till tidningsläsning och besök på allehanda webbsidor.

Detta kräver arbetsdisciplin och prioriteringar, tyvärr inte mina bästa grenar.

Samtidigt känner jag behovet av att skildra en idrott, friidrotten, som genomgått så många förändringar, sedan jag 1952 för första gången aktivt kom i kontakt med ”den allmänna idrotten” i och med att man i Skurup byggde en idrottsplats med friidrottsytor. Dessa har försvunnit liksom på många, många andra orter runt om i Skåne.

Heleneholms IF bildades i december 1939, jag är född i december samma år. Efter vad jag förstått inträffade dessa historiska händelser under samma vecka.

Därför måste jag självfallet skriva Heleneholms historia med också ur ett bredare perspektiv.

Pretentiöst, naturligtvis. Men nu har jag satt det på pränt och därmed satt press på mig själv.

***

Var och forskade Stadsarkivet i veckan om Parkstafetten, ett av många initiativ av en av Skånes främsta friidrottsledare genom tiderna, Heleneholms IF:s grundare Sigge Bennhagen.

Såg då resultatlistorna från 1963. I de fyra olika klasserna, tre för seniorer och en för 18-åringar (på den tiden fanns inget underlag för damer/flickor) deltog totalt 85 löpare från fyra Malmöklubbar, 40 från Heleneholm, 25 från IK Pallas, 15 från MAI och 5 från Limhamns IF. Det är siffror som i dagens Friidrottsmalmö är ouppnåeliga. För att komma med i exempelvis något av Heleneholms fem seniorlag måste du ner på cirka 2.50 på 1 000 meter. Det krävs faktiskt en hel del för att nå dit.

Vad var då Parkstafetten?

Första loppet arrangerades i maj 1952 med Kvällsposten som medarrangör i Beijers Park i Malmö på ett 1 000-metersvarv. Ett lag i huvudklassen bestod av tio löpare. Sträckorna var 1 000 m, 200, 300, 500, 1 000, 200, 300, 500, 1 000 och 2 000. I de övriga klasserna var det femmannalag.

Loppet blev snabbt populärt. Danska elitklubbar deltog liksom de bästa från västra Sverige.

Efterhand tillkom dam- och flickklasser och även fler pojkgrupper. Parkstafetten blev ett jättearrangemang. Men så mattades intresset, speciellt bland seniorerna. För att bibehålla ett acceptabelt antal lag i huvudklassen reducerades antal löpare till sju. Men inte ens denna åtgärd räckte.

Parkstafetten gick i graven. Ett stycke ur Malmös idrottshistoria försvann.

Min ambition är att skildra delar av den ur ett Heleneholmperspektiv.

Malmös friidrottshistoria få inte glömmas.

 

Av Magnus Månsson - 31 december 2018 14:12

Ett bra 2019


önskar jag mina läsare.

Efter en tids funderande har jag beslutat att även skriva blogginlägg under 2019.

Statistiken har visat att fler och fler söker sig till bloggen och det tar jag som ett bevis att inläggen har ett visst intresse. Ibland i alla fall.

Man vill fortfarande så mycket. Tiden rinner dock i väg och den fart man hade tidigare är ett minne blott. Det gäller att prioritera. Jag känner på mig att jag sagt det ett antal gånger förr inför ett nytt år.

Men egentligen vill jag inte sluta med de åtaganden jag haft de senaste åren. Jag får välja bort något annat.

Men nu har jag allså givit ett nyårslöfte, fortsätta mitt bloggande.  Om inte annat, så tycker jag det är skoj.

Övriga löften håller jag för mig själv.

***

Kom just ifrån 2018 års sista ideella uppdrag. Hade en liten – men nödvändig – uppgift som flaggvakt vid en vägkorsning vid Själlandstorg, när min förening, Heleneholms IF, arrangerade Sylvesterloppet, ett eller två varv runt Pildammsparken.

424 personer kom – rekord – allt från skånsk elit till vardagsmotionärer.

Det var en tävling i all enkelhet, som exempelvis tidtagning på bara de tio främsta i varje klass.

Att arrangera friidrottstävlingar – även långlopp/motionslopp – kräver så mycket teknik att många arrangörer drar sig för att ens försöka anordna en tävling, ett lopp.

Sylvesterloppet visade att det finns plats även för enkelheten. Allt behöver inte vara så komplicerat.

***

Tack för 2018!

Av Magnus Månsson - 26 december 2018 21:39

Sydsvenskan har utsett vinnaren av Skånebragden.

Fredrik Jönsson, VM-silvermedaljör i lag i hästhoppning och åtta individuellt, ansåg juryn har utfört Skånes bästa idrottsprestation 2018. Det finns väl ingen större anledning att protestera mot valet. Kandidatlistan var inte direkt imponerande.

Men jag hajade förstås till när jag i en osignerad historielös sidoartikel kunde läsa:

I år delades priset ut för 21:e gången.

Tidigare har olika initiativ funnits, men inget riktigt etablerat sig.

(Språkfelen är inte mina.)

Historielöst?

Från och med 1934 till och med 2006 – det kallar jag etablerat – delade Malmö Idrottjournalisters Klubb (MIK) ut ett pris till årets främsta idrottsprestation i Skåne först under namnet Rundtursguldet och senare, 1997, när knappast någon kände till namnet Rundturen, till Skåneguldet.

När Sydsvenskan 1998, på initiativ av dåvarande sportchefen Åke Stolt, klampande in på scenen var det alltså på redan odlad mark. Under nio år premierade två olika organisationer den bästa skånska idrottsprestationen, Skåneguldet och Skånebragden. En inflation i utmärkelser som liknar den nuvarande inom proffsboxningsvärlden.

När MIK utsåg vinnaren av Rundtursguldet/Skåneguldet skedde detta genom en omröstning bland Skånes sportjournalister. Valet föregicks av en debatt, där förespråkare från kandidaternas förbund eller förening fick tillfälle att plädera för sin kandidat.

Den legendariske MFF-ordförande Eric Persson var en ofta sedd och uppskattad gäst vid dessa sammankomster.

I Sydsvenskans fall är det läsarna som föreslår kandidater. De tio som får flest röster utgör den kandidatlista ur viken en niomannajury utser vinnaren av Skånebragden.

Juryn har i min värld hittat rätt de flesta gångerna. Det finns absolut inga flagranta del.

Tiobästalistan ger jag dock inte mycket för. Den präglas av vad som hänt på senare tid och inte minst av att Sydsvenskan numera har ett minskat spridningsområde och att man inte bevakar hela distriktet. Hur många läser SDS i Kristianstad och hur många förslag kom från den regionen?

Södra och västra Skåne är överepresenterade.

 

Fotnot 1: Södra Journalistförbundet introducerade på 1930-talet (?) ett rabatthäfte på evenemang i Malmö, Rundturshäftet. Förbundet deltog också i olika marknadsjippon. Min källa menar att sportjournalisterna som var medlemmar i Södra Journalistförbundet med hänsyn till det populära häftet gav sin utmärkelse namnet Rundtursmedaljen.

 

 

Av Magnus Månsson - 9 december 2018 13:27

Sedan en tid tillbaka har Malmö inget idrottsmuseum.

Men paradoxalt nog en stödförening, Idrottsmuseets Vänner, en sammanslutning utan någon hemvist. På något sätt ute i kylan. I går i dubbel bemärkelse.

I tisdags hade IMV ett eftermiddagsmöte i Baltiska hallen inför närmare 300 medlemmar. MFF:s mesta spelare Krister Kristersson och Roy Andersson intervjuades av tv-profilen Björn Hedman. Ett av upp mot sex till åtta evenemang, som föreningen arrangerar per år.

Samtidigt var det boksläpp för artonde årgången av Skånsk Idrotts Historia. För dem som inte kunde hämta sin bok då, fanns det tillfälle i lördags förmiddag. Så har det alltid varit, andra lördagen i december har det varit öppet för medlemmarna på biblioteket i Idrottsmuseet i Baltiska hallen.

Till en trivsam miljö kom medlemmar för att hämta sitt bokexemplar och utbyta några ord.

I går var vi hänvisade till den kala, dragiga, kalla västra foajén i Baltiskan. Det kändes faktiskt lite förnedrande att sitta och frysa för att dela ut en bok som handlar om Skånes och -- till stor del – Malmös idrottshistoria.

Idrotten är viktig del av kulturen i regionen.

När Idrottsmuseet var öppet fanns de så kallade Mästartavlorna i anslutning till museet. IMV-medlemmar har forskat och på tre tavlor listat alla skånska OS-, VM- och EM-mästare.  Ett historiskt dokument.

Nu är tavlorna flyttade till en hörna i den östra delen av den södra foajén. En plats som få besökare i hallen passerar eller känner till.

De styrande i Malmö negligerar en viktig del av Malmös kulturarv. Dit räknar jag idrotten.

Det finns ideella krafter som är villiga att värna om Malmös idrottshistoria.  Boken Skånsk Idrotts Historia är ett exempel.

Presentation

Fråga mig

21 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se