Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Magnus Månsson - Torsdag 7 mars 11:19

Då och då kommer det några kommentarer till mina blogginlägg.

Nu i veckan kom några synpunkte från vännen Roger Gottfridsson. Han efterlyste bland annat en livligare idrottsdebatt. Förvisso inte via sociala medier. Men så får det bli.

***

Här Rogers inlägg:

Skulle det inte vara möjligt att tillåta distriktslag delta i SM-stafetterna eller

skulle "lån" vara möjliga till stafetter och lagtävlingar? Talangerna/"stjärnorna" i småklubbar kunde tillåtas representera en annan klubb för enstaka tävlingar, som stafett-SM och lag-SM.

Som en följd av att tidningar där det finns möjlighet att diskutera idrottspolitiska frågor inte längre finns har den idrottspolitiska debatten upphört. Nätet duger inte som diskussionsforum för idrottspolitik. Alltför många röster lämnas utanför debatterna.

Utan debatt går idrotten på lång sikt en död i stillhet till mötes. Det är ett sämre scenario än att skapa plats för att hitta platser att diskutera - även om det kommer att kosta några kronor...

***

Här mitt svar:

Det är väl helt klart att friidrottens stafett-SM måste vitaliseras. Det är tunna startfält i seniorklasserna, de senaste åren nästan utan försök. Inte ens på 4x100 meter.

Friidrotten är konservativ på vissa områden. Distriktslag på seniorsidan skulle rubba cirklarna i föreningstävlingen om Mästerskapsstandaren. Kanske en bagatell som borde kunnat lösas

Men varför inte våga pröva i junior- och ungdomsklasserna? Distriktslag eller klubbkombinationer, eller varför inte båda, jag ser gärna ett försök.

 Inte heller här är antalet startande lag imponerande. På vissa distanser i några åldersgrupper har man reducerat sträckorna från fyra till tre. Naturligtvis ett svaghetsbevis.

Och det är just i de yngre klasserna det är viktigt med stimulans.

Jag har ofta pläderat för att 22-årsklasserna i stafett borde strykas. SM-tävlingar med två, tre lag är lite genant. 20-åringar kan, som förr, tävla mot seniorer med framgång.

***

Simningen tillåter vid SM i lagkapperna kombinerade lag.  De är oftast få föreningar som utnyttjar möjligheten. I simning avgörs lagkapperna i samband med de individuella grenarna vilket betyder att simmarna är på plats utan några extra kostnader.

Friidrottens stafetter är en separat tävling med allt vad det innebär med utgifter.

Är friidrotten beredd med dessa extra utgifter för ett ge stimulans till en breddmässigt trängd idrott? Inte minst i Skåne.

***

Lån till lag-SM vill jag inte ha. Det hade gjort det för lätt att fylla ihåligheterna i ett lag, där det förvisso är många grenar men endast en aktiv/gren och dessutom tillåtet att en aktiv får deltaga i två grenar.

Det är ingen bra väg att tunna på kraven för att få en förändring till stånd.

De nedre serierna, i de södra distrikten Götalandsserierna, är intresset litet, klubbarna få. Malmö AI deltog 2023 med båda sina lag i SM-finalerna, inga andra Skåneklubbar försökte kvala in. IFK Lund och Åhus FIK deltog i den högsta Götalandsserien med både damer och herrar.

Större var inte det skånska intresset.

Sen kan man ju undra varför man, sett över två omgångar, skall ha så svåra grenar som hinder, slägga, lång häck och stav (som numera kräver nedslagsbäddar som inte finns på alla arenor) i den lägsta divisionen. Detta gynnar definitivt inte att det blir ett större antal deltagande föreningar.

Ändra först här och se om det hjälper. Det kan kanske till och med öppna vägen till kombinationslag. Men i mina pessimistiska ögonblick funderar jag om det ens finns speciellt många underlag i Skåne för seniorlag. Och tyvärr knappast något intresse heller.

 

 

Av Magnus Månsson - Torsdag 22 feb 17:40

Jag läste någonstans att Allsvenskan i fotboll fått höjd status i och med de många stora försäljningarna till de utländska ligorna.

Och att det stora inflödet av pengar kommer att göra svensk fotboll bättre.

Det låter självfallet bra. Men inte ett ord om varför mer pengar gör den totala svenska fotbollen bättre. Och inte en stavelse om att den allsvenska kvaliteten blir sämre. För det blir den väl automässigt om man säljer en spelare för 100 miljoner kronor och köper en för 20? För det är väl så Marknaden fungerar? Man får vad man betalar för.

***

Unga lovande svenska spelare utvecklas förhoppningsvis så mycket i det tuffare internationella klimatet att några kan tillföra landslaget kvalitet. Men när ersättarna hittas i ett grannland och befinner sig i åldersspannet kring de 30 har jag i alla fall svårt att se hur detta på sikt är positivt för svensk fotboll. Det är den enskilda föreningen som är en eventuell vinnare i sin jakt på en plats i de europeiska klubbturneringarna och de stora pengarna. De som bara MFF nått under senare tid och gett klubben möjlighet att skaffa sig en stor och dyr kostym.

Jag förstår mycket väl att klubbarna inte vill hindra spelare att i många fall för lång tid säkra sin ekonomiska framtid, speciellt inte för de unga afrikaner man köpt in med den huvudsakliga uppgiften att kunna sälja till mer lukrativa marknader (Källa bland annat boken Super Bosse av Bosse Andersson, Djurgården sportchef.)

På den lilla bakgård (förlåt!) svensk fotboll befinner sig i ett internationellt perspektiv är spelarförsäljningar ett måste. Se bara hur jätteförsäljningen av Hugo Larsson räddade Malmö FF från röda siffror 2023! Det fortplantar sig även i Sverige, MFF köper från Mjällby och ”alla andra” från Brommapojkarna. Hierarkin består i hela den stora och lilla fotbollsvärlden.

Sensationer kryddar idrottslivet. De har blivit färre i nutid. Den senaste, riktigt stora, i fotboll var när Leicester vann Premier League 2016.

***

Det har – i alla fall i en del av sportpressen – blivit en tävling bland de svenska klubbarna om vem som kan sälja dyrast till utlandet. Konkurrenterna vill ha mer än vad MFF fick för Hugo Larsson. Den senaste ”spektakulära” nyheten är att Häckens köp av Zeidane Inoussa från BP var någon miljon dyrare än MFF:s av Otto Rosengren från Mjällby. Det lär vara nytt rekord allsvenska klubbar emellan.

Lite överdriver, och ironiskt, men …

De svenska allsvenska klubbarna tycks mer intresserade av att göra bra affärer än att utveckla spelare.

Skall intressant att se, när trupperna är klara, hur många av de nya är inköpta eller upplockade från egna, uppreklamerade, akademierna. Och då menar jag en trupp upp till 22. Inte spelare upp till de 30, där få lär få någon längre speltid.

Jag tror att köpen kommer att betydligt fler.

 

 

Av Magnus Månsson - 8 november 2023 17:15

Vem vinner?

Malmö FF eller Elfsborg?

Det är en given fråga, när några fotbollsintresserade möts i dessa småruggiga dagar.

Media är på alerten: Det analyseras hit och dit. Man hänvisar till statistik, gammal och ny, funderar över den mentala biten, om hur Elfsborg reagerar på söndagens miss mot Degerfors och i motsvarande grad hur MFF tar vara på sin ”extrachans”.

Vem har störst press på sig?

Alla frågeställningar är egentligen ointressanta. Det finns inga svar.

Den här finalen lever, som alla matcher, sitt eget liv. Förvisso med extra krydda och spänning och förhoppningsvis med en hög dos av dramatik.

Med den där lilla retliga (eller härliga) marginalen som avgörande.

Vem blir då svenska mästare?

Elfsborg.

Motivering: Alexander Axén på Discovery menade i söndags med övertygelse: Den här extrachansen missar inte Malmö.

Den gode experten har ofta fel i sina profetior. Så även denna gång.

***

Sluttabellen blir i toppen historisk.

Det har aldrig tidigare hänt att trean, som nu Häcken, tagit 10 av 12 poäng mot de två topplagen, alltså vunnit tre matcher och spelat oavgjort i en.

Det är ingen tvekan om vilket lag som har den högsta nivån. Men i en tabell räknas alla matcher och alla marginaler.

***

Superettan och Damallsvenskan har sina sista omgångar på lördag. Damerna har tre  guldmatcher, Superettan några avgörande streckmatcher. Skulle gärna ha följt dramatiken i nutid via tv.  Men se det går inte. Damerna har avspark 14, herrarna 15,

Onekligen klantig planering.

 

Av Magnus Månsson - 28 oktober 2023 13:59

Molde—Häcken 5—1.

Ett resultat från Europa League, som skakade om svensk elitfotboll på herrsidan.

Och om inte, så borde det göra det.

Okej, det finns matcher, då de flesta marginaler går emot ett lag och de flesta för motståndarna. Det här var ett sånt möte. Häcken hade tre ramträffar och när en spelare rullade in en målvaktsretur i tomt mål var han några decimeter offside i första skottögonblicket.

Men 1—5 snackar man inte bort, det går bara inte.

Men det som fick mig att fundera var att Molde kom till spel med tio norrmän och en dansk. På sin hemsida presenterade Molde en trupp på 25 spelare, där 24 var norrmän.

I torsdagsmötet startade Häcken med fem spelare med utländskt pass, varav två norrmän, bytte in ytterligare tre.

Det är en talande bild av hur de allsvenska trupperna är uppbyggda.

Mitt nöje denna lördagsförmiddag har varit att via klubbarnas hemsidor undersöka hur många utländska spelare varje klubb har i sin A-trupp:

13 spelare: Malmö FF

12 spelare: BK Häcken

11 spelare: IF Elfsborg

 9 spelare: AIK, IFK Göteborg, Hammarby IF

 8 spelare: IFK Värnamo

 7 spelare: Kalmar FF, Mjällby AIF, IFK Norrköping, Varbergs Bois

 5 spelare: Degerfors IF, Djurgårdens IF, IK Sirius

 4 spelare: IF Brommapojkarna, Halmstads BK

***

Är det en tillfällighet att de tre guldkandidaterna är de som har flest utlänningar i sina trupper?

Det finns onekligen fler aspekter att diskutera om svensk fotbolls rekrytering och talangutveckling.

1—5 för ett av våra bästa lag, internationellt kryddat, mot ett hemvävt norskt lag borde väcka frågor och diskussion.

Samtidigt som jag tror att Häcken, med lite förändrade marginaler, mycket väl kan få revansch den 9/11 på Ullevi.

Av Magnus Månsson - 14 juli 2023 18:04

Memoarer och biografier är oftast intressanta.

Av en tillfällighet har det nu i sommar blivit några som gett anledningar till några funderingar och också gett kunskaper.

***

Kalle Linds biografi om Hasse Alfredson, 640 sidor, lärde mig att Hasse Alfredson var mer än Hasseåtage och deras revyer, humoristiska långfilmer blandade med mörka, ruggiga filmer som Den enfaldige mördaren, barnböcker och seriösa historiska skildringar. Åren som Skansenchef känner man till men att han regisserat pjäser på Dramaten och översatt klassiska verk just till Nationalscenen var mig fullständigt obekant.

Det har också förbigått mig att några av hans revyer och filmer blivit fiaskon både publikt och ekonomiskt. Misslyckanden som tyngde honom.

I boken får man en historisk tillbakablick på svensk revyhistoria från Karl Gerhard, Kar de Mumma, Povel Ramel, ja till hela eliten med alla kända skådespelare och artister, som man skrattat tillsammans med.

Men som alltid när man läser en biografi förundras man över hur mycket huvudpersonen hunnit med. Okej, Hasse Alfredson var sliten de sista åren men hans produktion var enorm och omväxlande. Min generation minns honom. Kanske trots allt mest tillsammans med Tage Danielsson.

640 sidor är många men det var värt mödan att ta den tid det behövdes för att få inblick i en av svensk nöjeshistorias största profilers liv och leverne.

På tal om att hinna med. Kalle Lind tycks också vara effektiv med sin tid.

Jag beundrar alla med denna arbetskapacitet. När de gör det med kvalitet.

***

En annan biografi, som jag läst nu i sommar är Anna Hedenmos om Annette Kullenberg, den egocentriska kolumnisten på, främst, Aftonbladet. Ett liv med sina höga toppar men kanske än djupare dalar med tanke på de tragiska sista åren.

Solitär heter boken och ger bland annat en inblick i kvinnans situation på de mansdominerade redaktionerna under 1970-talet.  Annette Kullenberg var en av de färgstarkaste journalisterna i landet under andra hälften av 1900-talet.

***

Tv-profilen Robert Perlskog, också han kontroversiell, har skrivit sina memoarer Från Rågsved till Rio. Har jobbat på samma evenemang som han vid några tillfällen men aldrig bytt några ord med honom. Vi var liksom inte från samma härad.

Nåväl, det finns en del igenkännande miljöskildringar av arbetsvillkoren för en journalist som ger nickande minne, några positiva, andra negativa,

Perlskogs åsikter om den förändrade massmediavärlden är intressant och kritisk. Speciellt den mot alla de nya i den växande skaran av kommentatorer och experter i de många olika tv-kanalerna. Själv började han på Radiosporten, liksom många av de som senare blev de främsta i tv-världen. Som nybörjare var det obligatoriskt att gå en kurs hos en talpedagog. Hur många gånger i nästan varje sändning önskar man inte att några av alla de experter av varierad kvalitet som dyker upp i rutan hade kunnat det elementära i hur man skall få fram sitt budskap.

Perlskog är också ”allergisk” mot alla de pratkvarnar som på korta möjliga tid skall briljera med alla den kunskap man pluggat in, relevant eller inte.

Pausen är ett underskattat medel för att nå effekt.

***

I såväl boken om Annette Kullenberg som i Perlskogs minnesbok märks tydligt stjärnjournalisternas syn på konkurrens och den egna självbilden.

Min lilla erfarenhet inom journalistvärlden visar att berömmande ord från kolleger är en bristvara.

Av Magnus Månsson - 8 juli 2023 12:51

Jag var på fotboll i går, den allsvenska dammatchen FC Rosengård—FC Linköping 1—3.

En anledning var att få se Caroline Seger spela i alla fall några minuter före avresan till VM-slutspelet. Det blev, tyvärr måste jag skriva, inte så. Vad jag tycker om det, behåller jag för mig själv. Att ha åsikter om hennes medverkan eller inte är att röra sig på minerad mark. Det har jag märkt.

Men det fanns mer att vara besviken över. Och då tänker jag inte på den rättvisa Rosengårdsförlusten. Nej, det var den matta stämningen runt planen, brist på engagemang bland åskådarna. Lite hårdraget hördes publiken bara två gånger, dels när den duktiga kvinnliga speakern (tydlig klar stämma) berättade att Häcken låg under med 1—0 mot Örebro och dels när Olivia Holdts påpassliga och tekniska långskott gav 1—1.

I övrigt var det tyst, inget stöttande engagemang när hemmalaget hade perioder med ett visst tryck till både kvittering och senare reducering.

Och eftersom Linköping inte hade någon röststark supporter på plats blev det dessutom nästan ödesdigert tyst över Malmö ip vid östgötskornas tre mål.

Herrallsvenskans ökande intresse tillskrivs till stor del den stämning supportrana skapar. De större klubbarna bidrar också med stora bortaföljen.

Dessa ingredienser saknar damfotbollen i stort helt. Men det finns positiva tendenser. Hammarby och Piteå har hyggliga siffror. IFK Norrköpings entré i Allsvenskan har vitaliserat intresset i Östergötland, derbyna mot Linköping sågs av totalt 16 000 personer. På tv verkade stämningen vid dessa matcher hög.

Vi var strax över 1 000 åskådare på plats i går, förvånansvärt många kvinnor (jämfört med för några år sedan) men åldersstrukturen, då gäller det både män och kvinnor, var inte den som höjer sin röst på en idrottsarena.

Damfotbollen behöver en yngre supporterkultur.

En dyster atmosfär, som en i går, gynnar inte publikutvecklingen.

Men som min kvinnliga bänkgranne påpekade: Vi hade i alla fall tur med vädret.

 

Av Magnus Månsson - 2 juli 2023 11:26

Optimism tillhör idrotten.

Liksom positivism.

Men det skadar inte med realism.

Jag funderade i dessa termer i samband med Europacupen i lagfriidrott i förra veckan. Det blev bara för mycket av optimism och positivism från tv-kommentatorerna Jacob Hård och Ahaji Jeng. Och inte minst från förbundskaptenen Kajsa Bergqvist. Hon använde alla de superlativer som finns, till och med lite kryddade. Det gick liksom inte att misslyckas för de enskilda friidrottarna. En bra placering och ett bra resultat fick sitt berättigade beröm. En sämre insats, långt från pers, fick också beröm om placeringen var bättre än statistiken visade. Det var med andra ord konkurrentens misslyckande som var det positiva, inte den egna insatsen. I längden blev det för tröttsamt.

Jag medger att jag var sparsam med mitt tittande på tävlingarna, men sammanfattningarna lyssnade jag på.

Lite mer realism hade inte skadat.

***

För hur mår egentligen svensk friidrott?

Breddmässigt ur seniorsynpunkt dåligt. Min vän Kenneth Riggberger hade i veckan ett inlägg på Face book, där han konstaterade hur illa det var i Skåne i kastgrenarna. Han hade kunnat fylla på med alla hoppen och de flesta löpsträckorna. De som under åren följt mina blogginlägg kan inte blivit överraskade.

Friidrotten har tappat den skånska landsbygden. Vi lär inte få se svenska mästare och landslagsmän/kvinnor från Skurup, Sjöbo, St Olof, Staffanstorp, Osby, Knislinge, Tyringe, Vittsjö, Åstorp, Sösdala, orter tagna ur mitt skröpliga minne som under mina 70 år inom skånsk friidrott fostrat elitaktiva av landslagsklass. Det finns förmodligen fler samhällen i Skåne som haft elitidrottsmän men som nu är utan såväl friidrottsförening som banor och då definitivt inte moderna allvädersbanor.

Men Skåne är inte ensamt om förminskade friidrottsaktiviteter.

***

Svensk friidrott har omorganiserat sina distrikt. Det finns numera endast nio. Förbundet har en välskött statistikavdelning (tyvärr med betalvägg) och varje distrikt har sin egen statistik. Med andra ord är det lätt att analysera de olika landsdelarnas styrkor och svagheter.

Skåne är inte ensam förlorare på seniorbreddsidan.

Ta Gotland, tillhör i dessa sammanhang Stockholm, man har ett hyfsat brödrapar på sprint. Det är allt. På damsidan har en ung tjej hoppat 10.49 i tresteg. Lite hårdragit, inga damer/tjejer ägnar sig åt friidrott på Gotland,

Ett annat exempel på en tynande verksamhet är Norra Norrland, Norr- och Västerbotten, med städer som Umeå, Skellefteå och Piteå, alla historisk förknippade med bra svensk friidrott.

 I den aktuella årsstatistiken finns det ingen aktiv, varken dam eller herre, som ens är i närheten av att tillhöra svenska eliten.

I herrarnas hoppgrenar har NN:s nuvarande etta nått: höjd—1.88, stav—2.46, längd 6.26, tresteg 9.31

I kast: kula—9.83, diskus—44.38, slägga--45.50, spjut—65.65.

Det ser lika illa ut bland damerna.

Tyvärr finns det även andra distrikt där några grenar visar på samma usla både bredd och topp.

***

Detta är en sann bild av svensk friidrott. Friidrotten har fördelen av att det med sina många grenar alltid finns något positivt att hänga upp en kommentar eller ett referat kring. I dag ser vi fram mot att se Armand Duplantis och Daniel Ståhls tävlingar på Stockholms stadion. Dessa två världsstjärnor kommer att få rubrikerna. Och förhoppningsvis får även några andra svenska ungdomar några uppskattande ord på vägen.

***

Johan Storåkers, ordföranden, och Stefan Olsson, generalsekreteraren, är flitiga på sociala medier, men de berör i stort enbart det positiva inom den svenska friidrotten.

Kajsa Bergqvists framtoning efter Europacupen ligger i samma härad.

Som sagt optimism och positivism är viktigt i all verksamhet. Men det är även realism.

Svensk friidrott har stora utmaningar framför sig.

I regioner med hyfsat befolkningsunderlag och på landsorten tappar friidrotten kontinuerligt mark.

I min värld på sikt förödande.

 

 

 

Av Magnus Månsson - 8 juni 2023 21:29

Satt och förstrött surfade lite på nätet, en dålig vana jag har då och då.

Oftast går tid åt till som man kunde använt till nyttigare ting. Men okej ibland hittar man något intressant. Och ibland något som irriterar mig. Så jag lär fortsätta mitt kluvna surfande.

Häromdagen fann jag en artikel om att SVT för 13:e gången skall rösta fram Sveriges bästa idrottsstad/kommun.

Det är en tävling som inte uppmärksammas speciellt mycket, några snuttat på text-TV och en högtidlig prisutdelning sista dagen av sommarens SM-vecka. Kan väl låta trevligt som ett litet uppskattande jippo.

Men så såg jag meritlistan för de 39 städer som SVT-sporten tagit ut och ur vilken juryn, sportredaktionen på SVT och ett antal frivilligt anmälda personer från olika hörn av landet, och då blev jag, gamle man, irriterad. Skall någon utse och nominera något så pretentiöst som Sveriges bästa måste underlaget vara byggt på kunskap och noggrannhet.

Meritlistan är ett hastverk och en negligering av vissa idrotter.

Självklart har jag ingen kunskap om alla de olika kommunernas rika idrottsliv och lika lite om moderklubbar för de aktiva, som också tas med i de många och underliga beräkningarna.

Men det räcker att bara ögna igenom meritlista för att haja till. Och bli minst sagt irriterad, ja, nästan förbannad.

Det är en merit att deltaga med ett damlag i amerikansk fotboll i den enda liga som finns i landet med sex svenska lag. Samtidigt som Solna/AIK inte får tillgodogöra sig att man är Sveriges bästa herrklubb vid SM i brottning. Lika lite som Helsingborg får kredit för att deras brottartjejer är överlägsna i Sverige.

Och var finns Dalbys dubbla Europamästarinna i brottning på Lunds lista?

Helsingborg har på sin lista ett EM-guld i Brasiliansk JJ. Det är bara det att det togs i klassen Vitt bälte den lägsta graden, något av D/E-EM.

Handbolls- och fotbollsspelare verkar vara nominerade lite hipp som happ. Och med lite olika kriterier. Zlatan ger för sista gången poäng till Malmö. Andreas Palicka finns för övrigt på Lundalistan.

I friidrott kan man meritera sig för två kommuner, dels moderklubbens och dels den nuvarande. Men där är man inte heller konsekvent. Andreas Kramer har lämnat Sävedalen/Partille för Ullevi/Göteborg men är inte med på den sistnämndas lista.

Det finns fler exempel. I olika idrotter. Jag ha utan att ha botaniserat särskilt djupt hitta fler underligheter men det skulle föra för långt att redogöra för alla dem.

Det räcker att konstatera att detta är ett hafsigt arbete som gör tävling fullständigt ointressant.

Bättre måste man kunna begära av SVT.

 

 

 

Presentation

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards