Det är mycket nu.

I går var jag på en heldags konferens/kurs om Idrott & kriminalitet, hoten mot idrotten. Huvudarrangör var Skåneidrotten.

Det var lärorikt och skrämmande, inte minst informationen om matchfixning. Dopningsproblematiken har man haft en viss hum om, men att matchfixningen var så omfattade hade jag bara en viss aning efter att ha läst Matchfixarna av Jens Littorin och Magnus Svenungsson (en av gårdagens utmärkta föredragshållare).

Som alltid vid sådana här konferenser/kurser kan man önska fler deltagare. Kanske inte minst från ledare från lagsporter på lägre nivåer. Matchfixning är inte ett elitproblem.

Sportjournalister hade också haft att lära.

Det var två vänner som höll i programmet. Initiativtagare var Caj-Åke Andersson och påläst och kunnig moderator Lasse Holmström.

Jag tar självmant på mig uppgiften att tacka från alla för en intressant dag i Landskrona.

***

Har den senaste tiden också färdigställt en kortare artikel om 100-åringen IFK Simrishamn till Idrottsmuseets Vänners årsbok Skånsk Idrottshistoria. Klubbens första sekel visar inte bara på just IFK Simrishamns utveckling utan även på de förändringar som skett i Idrottssverige – i detta fall främst inom fotbollen – under 100 år.

***

I ett program med en konferens och lite författande – och vardagssysslorna förstås – skall det finnas Tv-tid till den allsvenska toppstriden i fotboll, någon handbollsmatch, ett och annat möte i den europeisk turneringsfotbollen och så givetvis VM i friidrott.

Friidrotten har sitt ok, sin dopningshistorik. Men jag har samma uppfattning som gårdagens Landskronaföredragshållare, trivsamme dopningsexperten Åke Andrén Sandberg:

”Så länge man inte är fälld, är man oskyldig.”

Åke poängterade också hur förfinade metoder det finns för att hitta syndarna och hänvisade till Therese Johaugs avstängning:

”Lite läppglans avslöjades två dygn efter att hon använt det.”

***

Nåväl.

Det har varor många fantastiska resultat och stor dramatik under VM-dagarna. Men det som glatt mitt idrottshjärta mest är det kamratskap som visats upp mellan de aktiva. Inte minst har det varit uppenbart i de två svenska medaljgrenarna, diskus och stav. Man har verkligen sett hur de uppskattar varandra och unnar och respekterar sina övermän framgångarna trots de små marginalerna.

Vilken enorm skillnad till tillståndet inom, inte minst, den aktuella fotbollen. Här kallas motståndaren för fiende, man missunnar vinnaren segern, skyller på marginaler eller domarteamet och har en massa andra bortförklaringar.

I uppslagna tidningsartiklar misskrediterar spelare motståndarnas sätt att spela och det framkallar en osund atmosfär, som ger det hat som tyvärr i många fall omger elitfotbollen i alltför många fall.

Som granne till Malmö stadion störs jag av hovrande helikoptrar, ridande poliser och kravallutrustade poliser bara för att det är en fotbollsmatch i närheten.

Varför kan inte alla, spelare, anhängare och rubrik- och klicksökande tidningar sprida en vänlig atmosfär, acceptera att även konkurrenten är duktig? Kanske till och med bättre.

Ta efter världens främsta friidrottare!

***

VM i friidrott är en av årets största idrottshändelser. Det märks i kontakt med vänner och bekanta. Inte bara friidrottsintresserade.

De svenska medaljerna har hamnar på paradsidan, den första, i min morgontidning, Sydsvenskan. Men Sporten prioriterar inte VM. Inte när Malmö FF skall spela i Europa League. Det skall finnas fyra MFF-sidor hela veckan, innan det ges plats för VM-friidrott.

Resultatredovisningen från VM var i inledningen minst sagt bedrövlig. På måndagen gavs VM i kanotslalom lika – nästan i alla fall – stort utrymme som VM-friidrotten.

Var fanns yrkeskunskapen?

Sen dess har resultatredovisningen varit klart godkänd.

Man tackar!

I helgen började USM i handboll, som efter fyra steg skall sluta med att 6x8 lag i april skall mötas i ett finalspel.

Jag gillar det sportsliga upplägget. Alla lag garanteras sex matcher – om nu inte något lag lämnar en sen wo. Från steg 1 avancerar de två bästa från varje pool till steg 3, de resterande får en chans till i ett steg 2. Det ligger i det nya ungdomspolitiska tänkandet att lag (och naturligtvis även aktiva i de individuella idrotterna) skall få så många matcher som möjligt. Självfallet positivt.

Från Skåne har 26 föreningar anmält 109 lag till USM. Det visar på en bra bredd. Det är siffror i paritet med de senaste åren och en klar förbättring i ett tioårsperspektiv.

Allt har dock en baksida.  Turneringar av det här slaget är dyra för föreningarna, resor och uppehälle kostar. Hur de olika klubbarna finansierar deltagandet varierar. Ofta är det familjerna som får bidra med hela eller delar av kostnaderna. Och observera: Nu talar jag inte enbart handboll! Det gäller ungdomsidrott över huvud taget.

Jag har familjära ingångar i många idrotter, och vågar därför fastslå att svensk ungdomsidrott är på väg mot en ekonomisk segregation. Flerbarnsfamiljer utan de stora inkomsterna har inte alltid råd att låta sina tonåringar tävla i den utsträckning de vill. Speciellt känslosamt blir det när ett avhopp av detta skäl drabbar ett lag i en SM-turnering.

Men även på det mindre planet spelar familjeekonomin in. Och även klubbarnas. ”På den gamla goda tiden” hyrde exempelvis de större friidrottsklubbarna en buss för att transportera sina ungdomar till tävlingar runt om i distriktet. Så går det inte till i dag. De föräldrar som har bil, tid och lust tar sin egen förhoppningsfulle, och i bästa fall även en kompis, med till tävlingsorten. De små startfälten har många orsaker. Klubbarnas ekonomi och de enskilda familjernas engagemang är två.

Kan svensk idrott i längden ekonomiskt hålla liv i en tävling som handbollens USM? Denna säsong med 553 lag från Boden i norr till Ystad i söder.

Återkommer i veckan med tankar kring det skånska deltagandet i USM.

Jag var i veckan på jubileum.

Men kan man kalla en träff efter en examen för 54 år sedan för jubileum? Skall det inte vara en nolla eller en femma med för att det skall kallas jubileum? Så var det tidigare. Vart femte år samlades delar av de B-kursare, flickor och pojkar, som 1965 fick tillåtelse (så står det i den röda examensboken) att  ”titulera sig gymnastikdirektör.” Tio gånger hölls femårstradition vid liv. Men 2015 hade gruppen tunnats ut. Livet har sin gång, några har dött, andra är sjuka, många prioriterar annat och med en grupp, spridd från Luleå till Skanör, är kommunikationerna stundtals besvärliga. Vi är trots allt kring de 80. Fem år tycktes långt. Så vi bestämde oss för att fira oftare.

Så vi har firat 52, 53 och som sagt 54. Vi sikta in oss på 55 och då i vackra Tällberg i Dalarna.

Lite över 20 (av 50) gymnastikdirektörer – det är en av få gånger, jag använt min ”fina” titel -- har totalt deltagit de tre senaste åren. 55 är ju ett riktigt jubileum så då hoppas vi på 20 deltagare.

I veckan blev det bara tio, många sena återbud. Så blir det i den här åldern.

Vi var i Tylösand och Tylösand är inte bara den långa, berömda sandstranden och det av Per Gessle upprustade Tylöhus. Söderöver mot Laholmsbukten finns en fantastisk natur med historiskt intressanta platser, som värdinnan och kurskamraten Ingrid Sandberg kunnigt informerade oss om under våra motionsrundor. Inte för inte har vi varit idrottslärare. Så motion måste stå på programmet.

Men mest blev det prat och prat över ett – nja, några, då – glas vin. Om minnen, naturligtvis, lite sladder, om skolans utveckling, om idrottslärarens nuvarande status men även om politik, kungahuset, litteratur och en varierad konfekt.

Dessa GCI-träffar är ett strålande bevis på det kamratskap som växte upp under två Stockholmsår, som på olika sätt formade oss.

Jag åkte från Tylösand stimulerad och inspirerad. Och ser fram mot Tällberg 2020.

***

Jag hade brått om hem från Tylösand för att via tv se Malmö FF:s playoffmöte mot Bnei Yehuda. Men den matchen kunde man gärna ha missat. Den saknade helt nerv. Precis som i förra omgången mot Zrinjski verkade israeliterna ha gett upp från början, spelade extremt defensivt och försökte inte ens fixa ett bortamål för att sätta bara en liten smula press på MFF inför returen i Tel Aviv. Ett defensivt organiserat, starkt MFF tappar givetvis inte 3—0.

Jag förstår varken Zrinjski eller Bnei Yehudas taktik och inställning. Att inte ge sig själv en ärlig chans är mer än  förvånsvärt.

Krönikörerna öste sitt beröm över MFF och som matchen såg ut var orden berättigade. Ole Törner på Skånesport.se var dock ärlig och påpekade att Bnei Yehuda var ett sällsynt dåligt lag, speciellt för att avancerat så här långt.

Jag är helt enig med Törner.

MFF:s 3—0 skall bedömas med detta i åtanke.

Den nya massmediala världen, den på sociala medier, skrämmer mig.

Delar av den, verkligen. Mycket är naturligtvis alldeles utmärkt. Men efter att ha läst om hur många, som utan att veta ett skvatt, på de mest vidriga sätt kommenterat Malmötjejen Amanda Hanssons kontrovers med en busschaufför efter att ha vägrats att få åka med på grund av att hon enligt honom var för lättklädd, kan jag inte låta bli att reagera.

Inte på  grund av Amanda Hanssons klädsel och inte heller på grund av chaufförens agerande. Jag vet inget om hela bakgrunden. Lika lite som de många 100 000-tals personer, som enligt Sydsvenskan, på något sätt läst eller kommenterat händelsen.

Jag har ingen aning om hur Amanda Hansson var klädd – har bara hennes egen beskrivning – och har lika lite kunskap om chaufförens bakgrund. Alla som skriver vet lika lite som jag. Och det är inte ”vem som helst” som  gör sin stämma hörd. Det är riksdagsmän, kända lokalpolitiker, författare och samhällsdebattörer. Och ett stort riksdagsparti delar inlägg som passar deras ideologi på sin Facebook-plats. 

Ett rykte, kanske utan minsta grund, blir till sanning på sociala medier. Och det bara på några timmar.

En sådan värld skrämmer mig.

Jag saknar mitt Idrottsmuseum.

Mitt och mitt, jag menar Malmö Idrottsmuseum, det som fanns i Baltiska hallen. Jag kunde se lokalerna från mitt köksfönster, innan man rev och byggde om Annebergsskolan till tre våningar.

Själva utställningen var inte speciellt intressant, stereotyp och sällan förnyad. I och för sig kan man på Stadsarkivet ta del av det stora arkiv som fanns i källaren i Baltiskan men man får inte samma personliga hjälp man fick på IM. Speciellt av Josef Gersner under alla åren. Josef finns förstås nu på Stadsarkivet och det är tur det. Han är en av de få som kan hjälpa till när det gäller de idrottsrelaterade frågorna. Och det är ju inte alltid han är där och kan bistå.

Men mest av allt saknar jag biblioteket. Jag har skänkt hundratals böcker, tidskrifter och program med vetskapen om att jag bara hade 300 meter att gå för åter ta del av innehållet. Kombinationen arkivet/biblioteket vägg i vägg var oslagbar, när det gällde att skriva en artikel i Skånsk Idrotts Historia, en nekrolog till samma bok eller som nu mitt försök att skriva Heleneholms IF:s historia i ett perspektiv av friidrottens utveckling i Malmö och sydvästra Skåne med utblick på övriga Skåne.

Jag måste förstås hålla mig frisk i många år för att bli klar med detta projekt.

Ett dilemma för IM i Malmö var att det var ett Riksidrottsmuseum. Inte som exempelvis de Göteborg och Helsingborg, som är koncentrerade till respektives stads idrottshistoria.

IM i Malmö drevs i kommunal regi, det i Helsingborg ideellt. Och vi som i stort hela våra liv ägnat åt oss åt ideell verksamhet vet hur överlägset detta arbetssätt är jämfört med det kommunala. IM i Helsingborg drivs av Föreningen Idrottsarkivet med ett omfattande program av varierad art.

Bland annat ger man ut böcker. I bokform har man bland annat dokumenterat Olympias och Idrottens Hus historia och i ett storverk presenterades alla HIF:s allsvenska fotbollsspelare mellan 1924 och 2012.

I dagarna är det dags för ett nytt boksläpp. Den 23 september klockan 13 presenterar författaren Ken OIofsson och hans medhjälpare, ett av naven i FIA, Hasse Sjöström Agent 001, en bok om Börje Lantz, Sveriges förste fotbollsagent.

På www.hbgidrottsmuseum.se kan man läsa mer om FIA och boksläppet.

Och förresten förena gärna ett boksläppsbesök i Idrottens Hus med att ta en extra timme på muséet, för något år sedan utsett till Sveriges främsta idrottsmuseum.

Malmö FF som trea i årets Allsvenska i fotboll.

Det tippade jag i går.

Vem kommer före då?

1) IFK Norrköping. Ung trupp under utveckling med i sina bästa stunder ett både sevärt och effektivt spel. Visade i några matcher 2018 ineffektivitet men  det rättar återkommande ”Totte” Nyman till. Bra bredd och starkt i alla lagdelar.

2) BK Häcken. Dags att det rutinerade, breda, välbalanserade laget tar ytterligare ett steg i positiv riktning. Måste ta fler poäng mot toppkonkurrenterna och undvika överraskande tapp på naturgräs. Det löser man i år.

Och efter MFF hamnar:

4) Hammarby med sitt publikstöd och intressanta nya spelare, inte minst Örn Kjartansson. Blir Junior kurant och kommer i form kan Hammarby störa alla lag.

5) Djurgården har verkat starkt i cupspelet och har ett hårt arbetande kollektiv med spetskompetens i alla lagdelar.

6) AIK, de regerande svenska mästarna, vann guldet på sin stabila defensiv. Den lär inte bli lika bra 2019. Får förlita sig på ett bra mittfält, dock utan fjorårets främste Kristoffer Olsson.

7) Elfsborg. Dags att vända den negativa trenden. Intressanta nyförvärv och lite för många spelare 2018 som inte visade den kapacitet som bevisligen finns. Den tar man fram i år. Plockar alltid fram nya talanger.

8) Kalmar FF. En frisk Rasmus Elm kan inspirera klubbens många talanger att ta stora steg i utvecklingen. Har vårlånet El Kabir kvar sin måleffektivitet och några av de andra uppskrivna nytillskotten infria förväntningarna kommer KFF bli ett lag för övre halvan.

9) GIF Sundsvall. Upp till bevis! Var fjorårets åttondeplats en tillfällighet efter alla år av lindansande? Jag tror inte det. Insatsen byggde på ett eget tryggt passningsspel. Och eftersom de tongivande spelarna är kvar blir det en stabil mittenplacering även i år.

10) Östersund. Svårplacerat. Det finns kvalitet över hela plan men den spets man hade under våren 2018 har försvunnit utomlands men i Tekie och Aiesh finns två av Allsvenskans mest spännande spelare.

11) Helsingborgs IF. Ja, var står nykomlingen? Lär få förlita sig på sin rutin, och av den varan är det gott om, vid återkomsten. Men på sikt måste nytt och krytt till. I massor.

12) AFC Eskilstuna. Ok, såg några matcher i fjor i Superettan. Det var stabilt. Intrycker förstärktes i årets cupspel. Inte minst imponerade laget när man efter 0—1 mot AIK tog tag i det hela och kvitterade och sen vann på straffar. Ett anonymt lag med kvalitet.

13) IFK Göteborg. Tränaren Poya Asbaghi är säkert tacksam över att Sebastian Eriksson kommer tillbaka, inte för egenskaperna som spelare men för de ledaregenskaper han har och den energi han sprider. Sebastian behövs i detta unga lag.

14) Örebro SK. Här finns rutin i massor, men nog har många spelare passerat ”bäst-före-datum”. Det är viktigt att de unga tar rejäla kliv i sin utveckling. Annars ser det illa ut. Inte minst på sikt.

15) Falkenberg. Små resurser men en tränare, Hasse Eklund, som alltid, i alla fall i FFF, får ut mycket av ett begränsat spelarmaterial. Det finns räddningsplankor i ett ganska svagt bottenskikt.

16) Sirius. Även för Uppsalaklubben gäller att de rutinerade, duktiga spelarna levererar. Intressant att se hur nye tränaren Henrik Rydström lyckas på seniorsidan. I Kalmar FF visade han sin förmåga att utveckla unga spelare och tro på dem. Har Sirius några sådana?

Mina planer var att i går skriva ett blogginlägg med utgångspunkt från måndagens hanbollsmöte mellan HK Malmö och Alingsås, 20—26.

Det kom lite hinder i vägen och så var det plötsligt dags att nervöst följa Hanna Öbergs VM-guldlopp och de andra duktiga svenska tjejernas fina insatser.

Min klubb, Heleneholms IF, hade senare några årsmöten som måste besökas.

Och så hann jag hem för att se två och en halv period av Skånederbyt i ishockey Malmö Redhawks—Rögle, 3—0, inför en fullsatt Malmö Arena, 12 600  personer.

Det hela resulterade i bristande tid och nya infallsvinklar.

***

Heleneholms årsmöten gick snabbt och problemfritt. Snabbt gick det förvisso men inför alldeles för få medlemmar. Och visst kan det tyckas vara problemfritt. Samtidigt som det blottades oerhört stora problem. Som Heleneholm delar med många, många av landets idrottsföreningar, kanske till och med merparten. Svårigheten att hitta villiga kandidater till styrelseposterna.

Heleneholms IF är en stor klubb med över 500 medlemmar. Likväl fick man tumma något på reglerna och välja in färre styrelsepersoner än vad stadgarna föreskriver.

Ledarproblematiken är svensk idrotts stora bekymmer. De som driver föreningarna är oftast också äldre personer.

***

Ishockeymatchen visar derbynas publika betydelse i svensk idrott. De 12 600 i Arenan var väl cirka dubbelt så många som en match i serielunken?  Matchen var viktig för båda parter. Det betydde naturligtvis mycket. Men ändå.

***

I en idrott med på vissa orter publikproblem gäller det att värna om de möjligheter till derbyn som finns. Som handbollen i Skåne. Det är derbyna som lockar. Jag har pläderat för en tiolagshandbollsliga med fyra inbördes möten.

I måndags var det drygt 900 åskådare i Baltiskan, den högsta publiksiffran den här säsongen för HK Malmö undantagandes Skånederbyna. Och det var ändå en betydelsefull match för båda lagen. Slutspelshistoriken ger ju också mötena mellan HK och Alingsås ett visst mått av derby. Men inte ens detta räcker för att locka 1 000 personer.

***

Efter matchen menade många – och till viss del understruket i media –   att HK:s usla insats berodde på fredagens urladdning i fredagens segermatch mot IFK Kristianstad.

Jag menar att det är skitsnack. Vi talar elitidrott! I ett mästerskap kommer matcherna så här tätt. Vad är det för spelare som inte kan mobilisera vilja i en viktig match på hemmabana.

Och se på de svenska tjejerna, med och utan gevär, i skidspåren! De känner sig inte nöjda med en enstaka bra insats.

***

Jag har sett HK:s unge Tim Hilding i några korta inhopp i ligan, oftast i lägen, då matchen är ”körd” i någondera riktningen. Och också noterat att han i division 2 och JSM i öser in mål. Förvisso på en annan nivå än Handbollsligan.

Men jag är nyfiken på att se honom i skarpt läge inom kort. Speciellt efter hans spel i måndags.

***

Under de tre senaste säsongerna har Alingsås tappat uppemot ett tiotal spelare av landslagsklass. Likväl finns laget år efter år med i kampen om minst en semifinalplats. Mikael Franzén, landets främste lagbyggare?

***

Jag följer handbollen genom bland annat HK Malmös hemsida. Ännu har jag inte sett något referat från måndagsförlusten. Och om jag inte missminner mig var det likadant vid ett tidigare nederlag. Vad ger det för signaler?

***

Och strax dags att se Sävehof—HK Malmö på C More. HK på dubbel revanschjakt, dels för höstnederlaget mot Partillelaget och dels för måndagsinsatsen.

Jag tillbringade stora delar av helgen i Atleticum i Malmö som funktionär.

Min förening, Heleneholms IF, Skånes flitigaste arrangör av friidrottsrelaterade tävlingar, hade ett tvådagarsarrangemang.

Det känns självfallet bra att vara behövd.

Samtidigt är det fel att vara behövd.  Under nästan två dagar. Det borde funnits yngre personer att vara beredda att ta över. I alla fall delar av dagarna.

Ledar- och funktionärsbristen är stor inom idrotten. Friidrotten är inget undantag. Ur ett framtidsperspektiv ser det inte bra ut. I helgen var det många  ålderspensionärer som bidrog med långa nödvändiga arbetspass.

En friidrottstävling över två dagar kräver en stor bemanning. Från stort till smått. Utan den volontärhjälp som Malmö stad bekostar hade det varit ännu svårare att genomföra Atleticumspelen. Ungdomarna är överlag väldigt duktiga och hjälpsamma. 

En intressant iakttagelse: De ungdomar som anmäler sig för denna extrainkomst har till nästan 100 procent invandrarbakgrund.

***

Tro nu inte att jag beklagar och ångrar mina timmar i Atleticum. Det är så mycket glädje i att se ungdomar – och kanske främst barn – idrotta. Att se en tioåring kliva upp på en på prispall och få sin första medalj hängd runt halsen och se stoltheten och glädjen i ansiktet är bara det en känsla som jag skulle vilja dela med fler.

Jag kände att jag gjorde nytta, en idrottssocial insats.

Och inte minst vill jag att friidrotten skall ha ett attraktivt skånskt tävlingsprogram och att Heleneholms IF, liksom under 80 år tidigare, skall vara en bärande del av detta.

***

Caroline Jönsson, den förra målvakten i fotbollslandslaget, sa i går vid Barnidrottskonventet i Malmö bland annat att föreningarna måste våga säga nej till ledare av olika slag som inte följer idrottens värderingar.
Den goda Caroline slår i detta fall in öppna dörrar. Visst kan någon olämplig person vid något enstaka olyckligt tillfälle hamna i en ledande funktion. Inom idrotten, som inom andra organisationer. Men jag tror inte personen får något inflytande under någon längre tid.

Den rågången håller idrotten.

***

Den skånska friidrotten har generellt sett ledarproblem. Men det rör sig inte om ledarnas personligheter. De är helt enkelt alldeles för få. Och liksom på funktionärssidan har de kommit upp i en respektabel ålder. Många har jag känt i kanske 50 år.

***

Men friidrotten har fler problem än ledar- och tränarfrågan. Rekryteringen, främst på pojksidan, är undermålig. Klubbarna har inte lyckats locka de stora pojkgrupperna till sin idrott. Och därmed inte heller inte hittat talangerna. Resultatnivån är ofta förbluffande låg. Jag har påpekat det tidigare under några år. Någon förbättring är svår att skönja.

Även om alla ungdomar inte vill tävla – och det är självfallet helt i sin ordning – är det viktigt att det finns stimulerande tävlingstillfällen.

Men för detta krävs en stor utbildad funktionärskader.

Hur ser den ut om några år?

En av många frågor skånsk friidrott måste lösa.