Om några timmar är det dags för del 2 i den allsvenska fotbollen.

Uppehållet har ägnats åt att rehabilera sargade spelare och för några klubbar att genom försäljningar förstärka sina kassor. Några har förstärkt sina trupper.

Men denna del 2 varar bara tre omgångar. Den 15 juli är det dags för del 3, det svenska transferfönstret in öppnas. Ryktena är många, det lär blåsa rejält.

Styrkeförhållandena mellan lagen kommer att ändras. Med 20 omgångar kvar kommer en del att förändras men som alltid är det de välbärgade som kommer att dra åt sig de bästa spelarna och paradoxalt också får mer betalt för dem som lämnar. Som nu Hammarby som sålt Williot Swedberg enligt uppgift för 56 miljoner och Mayckel Lahdo för 7. Nu är Hammarby intresserat av Degerfors Abdelrahman Saidi men sägs bara villigt att lägga ut mellan 4 och 5 miljoner. I detta scenario förstår jag att Degerfors vill ha mer för sin bäste spelare. Inte är Lahdo en spelare som är värd nästan dubbelt så mycket som Saidi?

Det finns en viss irritation bland några av de svenska storklubbarna över att seriekonkurrenterna ogärna säljer till dem och att de också försöker trissa upp priserna. Jag tycker det är naturligt att de mindre klubbarna vill ha bra betalt. De har också mål och ambitioner, dem vill man inte realisera bort.

Klubbarna vill gärna framhäva sina duktiga akademier. Men generellt sett är det få som pratar om att plocka upp talanger därifrån inför resten av säsongen. Utlandsspåren verkar mera intressanta. Jag vet att tiderna förändrats men i min värld kretsar det alltför mycket om ekonomi. Alla vill köpa billigt och sälja dyrt. Gagnar alla dessa ensäsongssejourer på sikt den svenska fotbollen? Många svenska talanger får söka sig utomlands för att få utvecklande speltid, när de får stå tillbaka för spelare med utländskt pass. På kort sikt gynnas klubben, men hur ser det ut långsiktigt?

Likt förbannat gillar jag Allsvenskan framför alla andra ligor. Kvalitetsskillnaden till trots.

Snart är det avspark.

År efter år får man veta att Malmö FF har en spelartrupp med en bredd som räcker till två allsvenska lag.

När det så är upp till ett halvt bevis, som i går mot Mjällby, prisas truppen och klubben just för bredden. Men så är det ju. Allt MFF gör vänder poeterna till något positivt. Det är ju en sanning att mästarna har den starkaste truppen, när man kommer upp till spelare över 20 i hierarkin. Att truppen klarade av att fixa en övertygande 2—0-vinst var, trots den stora frånvaron, inte speciellt överraskande. Låt vara att Blekingelaget inför mötet låg tvåa men den beundransvärda klubben lär hamna betydligt längre ner när spelåret skall summeras. Bristerna syntes tydligt i går. Målvakten Samuel Brolin var lagets särklassigt bäste. Gårdagens Mjällby skall MFF med några reserver bara vinna över hemma.

***

Frånvarolistan i MFF är lång. Men det är ju inte så att en startuppställning saknar sju, åtta spelare. Man får ju bara använda elva man plus fem avbytare och några av dem som finns på listan lär vara långt från spel i A-laget-

***

Jag skall inte slå mig för bröstet för att jag den 31 mars skrev att MFF med åldersstrukturen på truppen riskerade många skador. Något har fastnat efter utbildning och av erfarenhet. Jag har mest rört mig i friidrottsvärlden. En löpare som haft muskelskada, bristning eller sträckning (kallade det vad du vill), hade aldrig varit aktuell för en tävling på minst en månad. Vila, rehab och stegrad träningsdos tar sin tid. En sprinter har ett lopp rakt fram på ett jämnt underlag. En fotbollsspelare gör ett flertal maxlöpningar med riktningsförändringar på ett ibland ojämnt underlag och riskerar också att bli tacklad. På elitnivå krävs det kuranta, fulltränade spelare.

Det förvånar mig att MFF med sitt stora medicinska team tillåter så hård matchning av inte helt fulltränade spelare. Klubbens skadehistorik i år tyder på att något är fel. Det är inte bara otur.

Nyhetsbedömning är svårt.

I dag har Sydsvenskan ”gömt”, i mitt tycke, dygnets intressantaste Malmönyhet på nätet. Inte ett ord i papperstidningen, varken på Malmösidorna eller på Sporten, om  kommunstyrelsen beslutar att riva den norra läktaren på Stadion, den gamla från 1958 med ombyggnaden av just norra läktaren inför fotbolls-EM 1992. På den frigjorda ytan ut mot Pildammarna skall man bland annat bygga en så kallad Multihall, främst för fotboll men även för andra idrotter och evenemang. Om allt går som det skall, planeras l denna del av ombyggnaden vara klar någon gång kring årsskiftet 2026/2027.

Kring förslaget finns reservationer och ändringsförslag, som kommunfullmäktige skall ta hänsyn till före det slutliga beslutet.

En punkt i kommunstyrelsens beslut reagerade jag starkt på:  Malmö ska skriva en avsiktsförklaring med MFF kopplat till multihallen.

Mot denna skrivning reserverade sig både V och SD. En hall som bekostas av kommunen måste just kommunen ha kontroll över. Jag upprepar vad jag skrev på denna bloggplats den 7 mars: Malmö FF är stans i särklass främsta idrottsliga varumärke men det samlade föreningslivet är viktigare och större. MFF:s dominans över nyttjande av Stadionytorna hämmar utvecklingen för många andra aktörer. Det får inte bli mer.

De politiska ideologerna i V och SD ligger allmänt sett långt från mitt sätt att se på samhället men i detta fall stödjer jag deras reservationer fullt ut.

Jag ser fram mot beslutet i kommunfullmäktige.

Såg på IFK Malmös hemsida att IFK och Malmö FF inlett ett samarbete.

MFF:s lovande målvakt Melker Ellberg skall/kan under 2022 kunna alternera mellan spel i de båda klubbarna enligt den så kallade 24-timmarsregeln.

IFK:s ordförande Torbjörn Karlsson och den blivande (?) Robin Lundgren är nöjda med att klubbarna har inlett ett samarbete. Samarbete är bra, absolut. Men det skall ge pluseffekt till båda parter. I detta fall gynnas på sikt bara MFF.

MFF:s sportchef Andreas Georgsson motiverar utlåningen av Melker Ellberg, trea/fyra i klubbens målvaktshierarki, att denne behöver kontinuerlig speltid på division 1-nivå för att utvecklas. Melker är av samma uppfattning.

IFK:s marknadschef, det är Robin Lundgren, går hårdraget på MFF:s linje och säger:

”Vi lovar att ta hand om honom och hans utveckling,”

Generöst! Visst. Men som medlem i IFK Malmö undrar jag, om det inte är styrelsen i IFK Malmös uppgift att utveckla den egna klubben och dess spelare?

Det är ju MFF som bestämmer när Melker Ellberg är tillgänglig. En skada eller en sjukdom eller en avstängning på Johan Dahlin eller Ismael Diawara och vägen in i matchtruppen är inte långt borta för Melker Ellberg,

Hur rustad för den situationen är IFK då? För någon vecka sedan skrev Merlin Nuhanovic, i fjor ett lån från Trelleborgs FF, på ett ettårskontrakt med IFK. I organisationen finns också Victor Ringdahl, som i fjor förtjänstfullt delade målvaktssysslan med Merlin. I sina led har IFK två bra division 1-målvakter. Men utan något U 21-lag kommer dessa båda herrar – om de nu i den nyuppkomna situationen stannar kvar – att vid behov komma till match utan just matchvana.

Och på sikt: Vem tror att Melker Ellberg, oavsett utveckling, stannar kvar i IFK 2023? Antingen kommer han att flyttas upp i MFF-organisationen eller säljas för en summa och med en lön som inte IFK Malmö kan matcha.

IFK Malmö behöver kontinuitet i sin spelartrupp för att etablera sig i division 1. Spelarlån – förvisso ett spektakulärt sådant, som det till viss mån fortfarande är när det gäller gult och blått -- är inget framgångsrecept.

Över 60 personer på IFK Malmös hemsida har gillat samarbetet. I det här sammanhanget är jag gärna Herr Motvall.

Nytt år, 2022.

Själv blir man ett år äldre, fyller visserligen år sent på året, men 80 fylls åter på med siffra. Utan att på något sätt vara pessimistisk ser man ett slut. Jag har så mycket anteckningar och halvskrivna artiklar om friidrott, om den i Skurup, om den i Sydvästra Skånes Idrottskrets (kretsverksamheten var den breda grunden i friidrotten då den fanns runt om i Skåne även på de mindre orterna) och den i Heleneholms IF, att jag känner tiden rinner i väg.

Pandemin har gjort arkivarbetet besvärligare. Det är inte bara att komma och gå till Stadsarkivet på Bergsgatan. Man måste beställa tid och material i god tid. Spontanbesök låter sig inte göras.

Oj vad jag saknar Idrottsmuseet i Baltiska hallen och få utmärkt service av främst Josef Gersner, salig i åminnelse!

Något nyårslöfte, nja, möjligen en nyårsförhoppning att jag 2022 skall komma en bra bit på vägen i dessa projekt. Där finns också en önskan om att skildra Parkstafettens historia som från starten 1952 till upphörandet 1997 ger en utmärkt bild om friidrottens utveckling under denna tidperiod. Kanske något för Skånsk Idrotts Historia 2022?

Det är stora projekt som tar sin tid. Var finns den? Tiden alltså. Den sociala biten får inte försummas, har fortfarande engagemang i några idrottsföreningar, den lilla hjälp jag bistår med vill jag fortsätta med. Jag vill känna mig behövd.

Att läsa cirka 40 böcker per år är också en nödvändighet. Mycket tid går åt att surfa på nätet. Tyvärr är det så att min tidning under 70 år inte ger mig den information inom sportens område jag önskar.

***

Därför har jag de senaste dagarna funderat på att lägga av med bloggskrivandet. Det är tionde året. Det här är inlägg 1 351.

Jag vet självfallet att besöksantalet inte är jämförbart med de stora aktörernas, långt därifrån. Men det är fler och fler som tittar in. Cirka 65 000 sidvisningar noterades 2021 med en stegrad kurva de senaste månaderna. Det tyder i alla fall på ett visst intresse.

Jag har därför beslutat att fortsätta blogga även 2022.

Jag får försöka bli effektivare och välja bort. Men vad?

GOD FORTSÄTTNING på 2022.

Man blir inte yngre precis.

Men man brukar påstå att man blir förståndigare. Det stämmer inte. Inte på mig i alla fall. Har förstås insett att jag fysiskt inte kan utföra det jag kunde i mina glans dagar. Men visst kan jag med full balans med ett hopp på knappt en halv meter ta mig ner på en gräsmatta.

Men se, det kan jag inte alls. Hoppet slutade med en kraftig smäll på höger (naturligtvis) axel och en spricka på skulderbladet.

Nu går jag här med högran i en så kallad slynga, har så där lagom ont och trött. För att sova i lugn och ro med en smärtande axel det är en omöjlighet.

Men det värsta är att tvingas till en viss form av sysslolöshet. Att smärtfritt inte kunna skriva ner sina funderingar är lite deprimerande.

Statistiken visar att det vissa månader är upp mot 8 000 besök på den här siten.

Så trots att det gör lite ont är det dags för en liten come back.

Jag undanber mig allt medlidande. Dumhet och högmod skall straffas.

I alla fall lite.

***

Såg givetvis den ur svensk synpunkt strålande segerlandskampen, 2—1, mot Spanien.

Man talade om det nya landslaget. Visst några rutinerade, duktiga spelare var borta, men ersättarna var inga, i dessa sammanhang, orutinerade spelare. De har skolats in i landslagsmiljön, de flesta i många år, och kändes sig hemtama.

Janne Anderssons, förbundskaptenens, trupper är sällan spännande. De bygger på kontinuitet. Det som ger framgångar i landslagssammanhang.

Och även på klubbnivå. Men där är förstås förutsättningarna annorlunda. Transferfönster och pengar förändrar konkurrenssituationen ett par, tre gånger per säsong.

***

Malmö FF har värvat två av Allsvenskans bästa spelare, Degerfors målvakt Ismail Diawara och Häckens Martin Olsson.

Hisingeklubben har också mist Daleho Irandust.

Tappet av Aslak Witry har redan märkts i Djurgården, liksom att Alhassan Yusuf inte längre finns i IFK Göteborg.

Adam Fotana har försvunnit från Varberg. Men där trollar tränaren Joakim Persson nog fram en kompetent ersättare.

Norrköping förlust av Isak Bergmann Johannesson inverkar naturligtvis på deras kapacitet.

Liksom Denis Hûmmels på Örebros.

Den största förlusten är dock Elfsborgs av Robert Gojani. Han var en av Allsvenskans mest underskattade spelare. Det är ett stort avbräck i Elfsborgs toppjakt.

***

Men viss är det härligt att Allsvenskan är igång igen på lördag.

TV-sporten har utsett Årets idrottskommun.

För andra året i följd blev det Umeå. Jag är inte mannen att ifrågasätta juryns beslut. Vet för lite om det totala idrottslivet i Västerbottenstaden. Och om regelverket som styr beslutsprocessen.

Klart är att kommuner med skidsport, och bandy, gynnas. Lite underligt är att Växjö fått poäng för att Daniel Ståhl och Simon Pettersson har sin träningscamp där. Samtidigt som deras klubbar, Spårvägen och Hässelby, bidragit till Stockholms poängskörd.

Ta det för vad det är, en lek.

Malmö, vinnare 2014 och 201 5 och tvåa 2016 har haft en dalande kurva och landade på plats 13.

Juryns motivering: Malmö har många framstående lag i stora idrotter och många individuellt skickliga aktiva men i förhållande till sin storlek förvånansvärt dålig bredd.

Det tyder på bra kännedom om situationen. Det finns få idrotter med två elitklubbar. Inom fotbollen är Malmö FF och FC Rosengård isolerade i topp, Redhawks är ensamt i hockeyn, i handboll finns Malmö HK:s herrar i högsta ligan (inget damlag i närheten av eliten), i innebandy finns damerna i Malmö FBC bland de främsta i landet.

I basket finns ingen seniortopp, lika lite som i volleyboll.

MAI är ensam elitklubb i friidrott, MKK i simning. Fait Play har detroniserat Malmö Tennisklubb. Malmö SRC är den enda squashklubben. Badminton har i Aura i MBK två föreningar i Sverigetopp och näst intill.

Bordtennisen finns i periferin av Malmös idrottsliv.

Malmös rugbydamer är duktiga i OS-varianten, 7-manna. Herrlaget finns inte längre.

Bowlingen, en av stans historiskt sett mest meriterade idrotter, har det tungt. Damsidan existerar knappast.

Brottning, en annan av forna tiders främsta medaljleverantörer, har det svårt. I början av 2000-talet ”turades” Sparta och Malmö Tigers om att vinna Fyrstads. Tigers har fortfarande en viss verksamhet.  Limhamns BK med Europamästaren Jörgen Olsson som inspiratör den enda klubb med en framåtskridande verksamhet.

***

När jag under cirka 20 år på Sydsvenskan var ansvarig för Malmösport, två sidor lokalidrott, lanserade jag i en rubrik Malmö, de små idrotternas storstad. I ett hälsningsanförande vid en Mästargala i Atleticum använde sig för övrigt kommunalrådet Lynn Ljungberg sig av denna rubrik i sitt hälsningsanförande. Det var åren kring sekelskiftet.

Bågskyttarna i BK Gripen sköt hem guld och andra medaljer i VM, EM och SM och fanns med i OS.

Kanotisterna, speciellt i maraton, hade världsmästare och medaljörer i EM, var representerade i OS. Besöken på prispallen i SM var många.

I segling var Malmö representerat i OS och hade VM-medaljörer.

År efter år dominerade Enighet den lilla kendosporten i Sverige med intrång på Europascenen.

Taekwondo och karate i dess olika varianter hade fler och större stjärnor då än nu.

Undervattensrugby är i och för sig en perifer sport men Triton vann ”alla” SM-guld för både damer och herrar,

I boule var det ingen annan stad som hade Malmös bredd,

Om jag inte minns fel fanns tre spelare på Europatouren i golf.

Herrarna i amerikansk fotboll, vattenpolo och rugby fanns på högsta svenska nivån.

***

Den här summariska sammanfattningen är tagen ur minnet. Finns säkert mycket att tillägga och dra ifrån, men slutsatsen är glasklar:

Malmö är ingen stor idrottsstad.

Och kurvan pekar neråt.

***

Och detta i den stad som växer mest i Sverige.

OS är slut, känns tomt, men samtidigt skönt.

Även om jag inte offrat min nattsömn en enda gång, har tv-tittandet plus all OS-läsning tatt sin tid och mycket har försummats eller skjutits på framtiden.

Nåväl, några OS-funderingar kan kanske vara på sin plats.

***

Mest spännande? Givetvis hästhoppningens lagtävling, där varje hinder innebär ett spänningsmoment i sig. Samspelet häst/ryttare imponerade. Givetvis måste man ha bra, dyra hästar för att vinna ett guld i ett olympiskt spel men ryttarens/tränarens roll kan aldrig ifrågasättas. Även om frågan åter kommer att aktualiseras när Jerringpris och Dagbladsguld skall diskuteras.

***

Såg de svenska seglarnas silverlopp. Tävlingssegling är verkligen fysiskt krävande.

***

Damfotbollslagets finalförlust svider naturligtvis. Men laget föll faktiskt på oskicklighet. Att missa fyra av sex straffar är inte godkänt.

***

De nya grenarna på programmet har jag ingen uppfattning om, vet inget om hur stora de är tävlingsmässigt internationellt. Men kanotslalom? I hur många länder utövas den och hur många banor finns det i världen?

Vet att squashen, som utövas i alla världsdelar, förgäves i många år ansökt om olympiskt status. Varför man nekats inträde i OS-familjen förstår jag inte.

***

I ett OS är det massmedialt stor koncentration på medaljer. Det är precis som inget annat räknas. En krönikör underkände de två svenska kanotisterna insatser. Två femte- och en sjätteplats av de två svenska deltagarna är i min bok alldeles utmärkt i ett globalt mästerskap.

***

Kampsporterna hade det tungt. En tv-krönikör menade att SOK (Sveriges Olympiska Kommitté) måste se till att brottningen får resurser att åter bli den stornation Sverige varit. Faktum är att det helt enkelt finns för få brottare. I Skåne fanns under storhetstiden en bit över 50 klubbar, nu kanske sju, åtta med seniorbrottare. I övriga landet är minskningen lika drastisk.

Vid SM för damer är det i några klasser final direkt, oftast bara tre, fyra deltagare per klass-

 Enstaka brottare på världselitnivå kan självfallet komma fram, men med den minimala bredd som finns inom svensk seniorbrottning kan Sverige inte bli den stornation vi drömmer om.

***

Herrarnas höjdhoppsfinal slutade i ett antiklimax. Italienaren Tamberi och Qatars Mutaz Essa Barshim beslöt dela på guldet. Sedan 2014 kan, om två hoppare är ensamma kvar och är överens, det bli två ettor. Om denna regel kan man naturligtvis ha åsikter, men visst gick man som åskådare miste om den dramatik som ger ett mästerskap extra krydda.

Anledningen till de bådas beslut var att de är mycket goda vänner och tillika träningskompisar. När Mutaz Essa Barshim gifte sig med Malmöflickan Alexandra var Tamberi en av många inbjudna friidrottsvärldsstjärnor vid vigselceremonin.

***

Herrarnas insats i handboll som femmor hamnade på minussidan i mångas OS-summering. Vid vinterns VM-silver klaffade allt, speciellt Andreas Palickas målvaktspel. Nu föll inte alla bitar på plats. Då blir det inte medalj i en så tät konkurrens som det finns i världshandbollen.

***

Tre poäng för guld, två för silver och ett för brons. så rangordnades nationerna tidigare vid OS. Det fanns till och med listor där de sex främsta belönades med poäng,

Jag har ”roat” mig med att göra en sammanställning, där alla medaljörer får poäng enligt ovan.

1) USA 232 p, 2) Kina 196, 3) Ryssland 139 (sexa i guldligan) 4) Storbritannien 130, 5) Japan (trea), 6) Australien 88, 7) Italien 70 (10), 8) Tyskland 68, 9) Frankrike 65 (7), 10) Nederländerna 64 (9), 11) Kanada 44, 12) Brasilien 41 i, 13) Nya Zeeland 40, 14) Ungern 39, 15) Sydkorea 36, 16) Polen 27, 17) Spanien, 24 (22), 18) Tjeckien 23 och Schweiz 23, 21) Kenya 22 (18), 22) Sverige 21 och Danmark 21 (24), 24) Norge 20 (19), 25) Jamaica 18 (20), 26) Kroatien 17 (24),

Att notera, Nya Zeeland har 5 miljoner innevånare, Ungern 10, Nederländerna 18 och Australien 26.

Man skall inte glömma att de stora vintersportnationerna har en intern konkurrens om talangerna. Kanske främst då i Norge. Och i Sverige.