Det är mycket fotboll nu, mest inhemsk för min del och då mestadels herrarnas allsvenska.

Som jag skrivit tidigare, igenkänningsfaktorn är viktig för mig. Det är också något speciellt att se unga spelares utveckling och följa dem i karriären.

Fem matcher i ett veckoslut är en normal (?) konsumtion.

Allsvenskan är inne i elfte omgången, 19 matcher återstår. För oss som är uppfödda med en 12-lagsallsvenska är det nästan en hel säsong. Likväl tjatar man i media om ödesmatcher hit och ödesmatcher dit. Visst har en del möten större betydelse än andra, som de mellan lag som förväntas ligga inom samma skikt när säsongen skall summeras. Men samtidigt är det bara första matchen av två, så chans till revansch finns bevisligen.

Därför blev jag mäkta irriterad när det pratglada paret Petra Svensson/Emelie Zaar Ölander gång på gång på gång upprepade vilken ödesmatch det var för AIK mot Kalmar. När AIK sent kvitterade menade de att krysset var en förlust för Solnalaget. Men med den trupp AIK för närvarande förfogar över, är en poäng mot KFF värdefull. AIK är bara sex poäng eller mindre bakom ett helt koppel konkurrenter. Med 19 matcher kvar.

Svensson/Zaar Ölander är inte ensamma om att skapa en överdriven dramatik kring matcherna. Allsvenskan är i sig så intressant i de olika skikten att det inte behövs några konstlade formuleringar för att öka spänningen.

Den stora panelen i Discovery var inne på ”ödesdramtiken” även efter 1—1 mellan Elfsborg och Djurgården. Men om nu Elfsborg vid vinst skaffat sig ett försprång på nio poäng gentemot Djurgården på elva omgångar, vad säger då att Stockholmslaget inte kan ta in lika många på 18 matcher? (DIF har en tidigarelagd match och vinst mot Häcken i bagaget)

Värdera orden rätt! Det ger förtroende.

***

Därför vill jag slippa ordet guldryck om Malmö FF vinner över Degerfors i kväll och återtar serieledningen.

Det blev ingen lyckad helg för de skånska herrjuniorlagen i sista kvalsteget till SM-finalspelet.

Sju lag var kvar i steg 4. Det är bra breddmässigt och på sikt kanske viktigast i min filosofi om ungdomsidrott: Med bredden mot toppen.

Klarade sista kvalhindret gjorde IFK Kristianstad. Inget av de övriga lagen, Åhus, Lödde, Ystads IF, HK Malmö, Lugi eller H 43 Lund var riktigt nära.

Sju av de åtta finallagens seniorer spelar i Handbollsligan. Undantaget är Halmstad HF, en samlingsklubb för ungdomsverksamheten i stan, och ett försök att genom bra ungdomsrekrytering åter få ett elitlag, då i Drotts dräkt.

***

Skåne kommer i finalerna i maj i Uppsala att vara representerade av 14 lag från sju klubbar:

Lugi 4, Lödde 3, YIF 2, IFK Kristianstad 2, Ankaret 1, OV Helsingborg 1 och H 43 1.

***

Flest finallag har Önnered, en kommande maktfaktor i svensk handboll med elitlag för båda könen och en bred ungdomssektion, med fem, följt av Lugi med fyra och Lödde, Sävehof, Skånela och Alingsås med tre vardera.

***

Det är just i Skåne och Göteborgsregionen som handbollen är störst både numerärt och kvalitetmässigt. Skåne 14 lag, Storgöteborg 16 och Storstockholm 8 ger sammantaget 38 lag. 48 lag finns i finalerna. Endast 10 kommer utanför de tre stora regionerna.

Handbollssverige har många vita fläckar.

Det tillhör traditionerna att tippa utgången i herrarnas allsvenska i fotboll.

Ett i sig omöjligt uppdrag. När jag sitter här på onsdagen och funderar kommer bekräftelser på att Kalmar FF och Värnamo förstärkt sina trupper och fler förändringar lär ske, inte minst under sommarfönstret.

Men fram med hakan!

1) BK Häcken. Titelförsvarare med nästan intakt trupp med en perfekt åldersfördelning. Seriens bästa mittfält och en av många underskattad bredd. Laget har imponerat i cupspelet med en snabbhet som kommer att sätta många försvar i stora bekymmer. Frågetecken:  Hur tål man dubbelbelastningen med Europaspel?

2) Djurgårdens IF. Fjorårstvåan har breddat en redan bred trupp med hög kvalitet och framtid. Ett minus är de fyra alltid ovissa derbymötena mot AIK och Hammarby. Klarade Europa och Allsvenskan helt okej i fjor. Och nu är truppen ännu starkare.

3) Malmö FF. Givetvis en guldkandidat, men känns inte skadesituationen och åldersstrukturen väldigt lika förra säsongens? Nye tränaren Henrik Rydström lyckades från låga förväntningar med Sirius och Kalmar. I MFF är kraven enorma. Positiv utveckling är inte tillräcklig nu. Det behövs guld.

4) Hammarby IF. Svåra tapp, Bojanic, Ludwigson, Jeahze främst, ersätter man inte lättvindigt men många unga trycker på. I Besara och Tesfaldet Tekie, en av årets intressantaste hemvändare, har Hammarby två mittfältare av högsta klass.

5) IF Elfsborg. En outsider till en av de fyra medaljlagen. Bra ännu fräscha återvändare, en drös av spelare som är mycket nära ett verkligt nationellt genombrott i en klubb med kontinuitet och trygghet.

6) AIK. Kan man med kvalitet ersätta all den rutin och framför allt skicklighet som försvunnit? Klass finns kvar, onekligen, och klubbens unga satsning under de senaste åren gör AIK till ett lag nära de allra främsta.

7) IFK Norrköping. Har haft en nedåtgående trend de senaste åren. Tränarbytet till Glen Riddersholm blev en besvikelse. Linus Wahlqvist och Jonathan Levi (bland andra) har försvunnit men har en bra isländsk kvartett. Och en, förhoppningsvis, kurant Christoffer Nyman.

8) Kalmar FF. Kan laget fortsätta på den spelidé Henrik Rydström så lyckosamt införde? Förlusten av Oliver Berg, navet i Rydströmsbygget både i Sirius och KFF, blir dock kännbar. Rutin tillsammans med talang finns i en lagom blandning.

Återkommer med nedre halvan.                                                                                                                                                                                                                            

Motion till Idrottsmuseets Vänner till årsmötet den 8 mars 2023-03-08.

Jag föreslår att IMV, som en del av den jury som utser de aktiva från Malmös idrottsvärld som föräras en plats på Walk of fame, arbetar för en förändring av statuterna.

Enligt dessa skall antalet plattor på Stadiontorget maximeras till 40. Till dags dato finns det 35.

Det är en grannlaga uppgift att jämföra olika idrotter och prestationer nådda under olika epoker, men att sätta ett så lågt tak som 40 ger ingen rättvisa åt Malmös framgångsrika idrottshistoria sett över mer än 100 år.

Jag menar också att framtidens stjärnor skall ha en möjlighet att hedras på Walk of fame.

En gång tidigare har statuterna ändrats. I de ursprungliga reglerna stod att en avgörande prestation skulle ha utförts under en tid då den aktive representerade en Malmöförening. Denna paragraf ändrades för att ge tillfälle att hedra Zlatan Ibrahimovic och öppnade vägen för handbollsmålvakten Mats Olsson med Dalhems IF som moderklubb.

Med andra ord statuterna är inte huggna i sten.

Det finns, enligt mig, många kandidater till de fem resterande kandidaterna.

Tre aktiva från Malmö har belönats med Svenska Dagbladets guldmedalj för individuella prestationer, Johan Richthoff, Gunnar Larsson och fäktaren Hans Drakenberg. De två förstnämnda är hedrade på Stadiontorget, inte Drakenberg.

Kjell Jönsson, IFK Malmö rankades på 1950-talet som världens bäste handbollsspelare.

Rallydrottningen Ewy Rosqvist med tre EM-guld och meriterande vinster i lopp jorden runt representerade Malmö AK.

Michael Nilsson har sju VM-guld i biljard.

Bågskytten Morgan Lundh har 20 individuella VM- och EM-medaljer, därav nio guld, ungefär lika många i lag.

Li Fen har vunnit EM i bordtennis, Robert Welin i boxning.

Boxningen har även Maria Lindberg med sina många VM-bälten.

Brottningen är representerade med sina ”gamla” mästare. I en hårdnande världskonkurrens tog Lars-Erik Skiöld medalj i alla de tre stora mästerskapen, OS, VM och EM (guld). Jörgen Olsson har EM-guld och VM-silver. Ida Hellström var något av en pionjär inom dambrottningen med sex individuella internationella medaljer och nio SM-guld.

I karatens olika discipliner har Lena Svensson-Pyreé i EM medaljutdelningen 2—1—2.

Tennisens Catarina Lindkvist och Michael Pernfors har internationella meriter och haft höga placeringar på världsrankingen.

Squashen har haft spelare i världs- och Europatopp.

Och friidrotten likaså.

Bowling har varit en av Malmös internationellt sett främsta idrotter. Tre av mästarna har belönats på Walk of fame. Det finns fler meriterade spelare, bland andra Tony Rosenkvist, tre individuella EM-guld 1985 och också två VM-guld i lag.

André Burakovsky är den ende infödde Malmöbo som varit med om att vinna Stanley cup i ishockey.

Tre av damfotbollens främsta finns på plats. Den mest meriterade Caroline Seger vill säkert göra dem sällskap. Och så har vi då Marta med fyra säsonger i FC Rosengård. Hon har dubbelt medborgaskap, ett av dem är svenskt.

Malmö FF, herr kan väl också vara aktuell.

Den här listan gör inga anspråk på att vara komplett. Den visar bara på några av alla de elitidrottskvinnor och män som gett glans åt Idrottsmalmö.

De borde få en chans att få en Stadionplatta. De och de kommande idrottsgenerationerna.

Detta är grunden för mitt förslag att IMV skall arbeta för att antalet platser på Walk of fame inte skall maximeras till 40.

Malmö den 20 februari 2022

Magnus Månsson

PS

Jag vill passa på att tacka dem som sett till att klädcontainern, som skymt glastavlan på Eleda stadion med meriterna för de 35 aktiva på Walk of fame, nu är borttagen.

DS

Jag har varit i Lund några gånger den senaste veckan.

Det har blivit så en del år med bollintresserade barnbarn. Lundaspelen har under perioder var en stor del av familjens helgsysselsättningar. Först i handboll åren kring 1990, då IFK Oxie var en av de största, bästa och drivande ungdomsföreningarna i Skåne. Parallellt spelade sonen även basket, så på den tiden blev det många turer till Lund. De senaste tio åren har besöken inskränkt sig till basketarenorna.

Det finns mycket att imponeras av vad gäller Lundaspelen och Lund. Arrangörsklubbarna, Lugi, Handboll och Eos, gör i stort perfekta turneringar. Att det överhuvudtaget går att genomföra tävlingar av dessa storlekar beror på kommunens många hallar även om grannkommunerna måste hjälpa till för att ro turneringarna i hamn.

Lund har legat i framkant när det gäller att bygga handbollsanpassade hallar vid skolorna. Framlidne Lunda- och handbollsprofilen Staffan Holmqvist var under många år fritidschef i Lund och såg till att stan försågs med ett stort antal hallar. Det tackar Lunds idrottsliv för i dag.

I år besökte jag för fösta gången Lerbäckshallen från 2020, en fräsch, ändamålsenlig arena.

Men allt nytt till trots: Den gamla Idrottshallen vid Stadsparken, byggd 1941, finns kvar och i den spelas både finaler i basket och handboll med fullsatta läktare (upp mot 2 000 åskådare) och en stämning som ger en extra touch till finalspelet. Låt vara att de unga spelarna, ovana  med ett sådant publiktryck, kanske missade mer än normalt.

Att som far och farfar, och dessutom stor vän av ungdomsidrott, besöka Lundaspelen har varit en viktig del av mitt helgfirande under många år.

Det är ungdomsidrott när den är som bäst.

***

Tidigare bevakades även den idrottsliga delen av de regionala tidningarna. Med minskade resurser är den tiden förbi. Det är naturligt. Fast ledsamt. Junior- och ungdomsidrott har massmedialt försvunnit från de större tidningarnas sidor. Nej, inte JVM i hockey förstås.

Lundaspelen, och Skånecupen i fotboll, är ju trots sin storlek bara öar i den svenska ungdomsidrottsvärlden. Lite ledsamt är att resultat från SM för juniorer, den kommande elitgenerationen, nu i stort negligeras.

Skånecupen har avgjorts samtidigt med de båda tävlingarna i Lund. Alla tre arrangemangen fick i min tidning pliktskyldigt ett förhandsreportage. När den idrottsliga summeringen gjordes var det Malmö FF:s Skånecupen som uppmärksammades. Den är numera ett inofficiellt Malmömästerskap med små regionala inslag. Inte ens arrangörsklubben deltog med sina äldsta pojklag.

Lundaspelen däremot har lag från ett tiotal länder och besöks av många av Sveriges främsta ungdomslag. Kvalitativt är Lundaspelen överlägsna Skånecupen.

Men det är gubevars Malmö FF som är huvudarrangör för Skåndecupen.

***

Det pågår för övrigt en ungdomsturnering i ishockey i Malmö i P 13, Oliver Mattssons minne. Oliver dog som ung tonåring i en cancersjukdom. I turneringen deltar 18 lag från Sverige, Norge och Danmark.

Idrott är något stort.

Nytt år och till det tillhör önskningar och personliga löften.

Mina löften håller jag för mig själv och de bryts också ganska så snabbt. Vanor och ovanor är inte lätta att ändra vid 80 plus.

Och vem är jag att komma med futtiga personliga önskningar när ryssarna våldför sig på Ukraina, minst halva Afrika svälter, kvinnor förtrycks världen tunt, ja, hela befolkningar i vissa länder? Ni, mina läsare, vet naturligtvis hur det ser ut i världen. Inte minst klimatmässigt.

Då känns det lite, ja just futtigt, att sitta i en fin, varm (förvisso någon grad lägre än vid förra nyåret) lägenhet och bland annat fundera över skånsk friidrott och en förändrad tidningsvärld.

Friidrott och tidningar har varit två av mina främsta intressen i livet.

***

I friidrott önskar jag mig några unga ledare med intresse och idéer att skapa liv i en defaitistisk skånsk friidrott. De måste se utanför de snäva klubbgränserna, där de egna föreningens intressen är viktigare än friidrotten som en enhet. Jag är av den bestämda uppfattningen att det måste finnas en seniorbredd för att ur denna kader finna framtidens ledare och tränare. Så har skånsk friidrott byggts upp under alla tider. Tills nu.

Konkurrens stimulerar. Inte minst på klubbnivå. För några år sedan la Heleneholms ner sina elitambitioner, samgåendet med IK Pallas och IK Finish med målet att i Öresunds FK bli en elitklubb blev ett rejält misslyckande, och nu senast aviserade IFK Helsingborg att man lagt ner sin elitverksamhet. De flesta av de bästa skall tävla för Malmö AI.

I Skåne med drygt 1,3 miljoner invånare finns nu endast en klubb, MAI, med elitinriktning. Det ser annorlunda ut i Storstockholm (större befolkning, javisst!) och Göteborg (betydligt färre boende än i Skåne!). Där finns det elitkonkurrens bland klubbarna. Det märks i exempelvis i tävlingen om SM-pokalen.

Från Skånehåll menar tongivande klubbledare att skillnaden ligger i de stora inkomster som motionsloppen ger, i Stockholm främst Stockholms Marathon, i Göteborg Göteborgsvarvet.

Är det så enkelt?

Jag menar att den stora skillnaden ligger i den konkurrensmiljö som finns inom regionerna. Och ett brett personligt engagemang.

***

För en tid sedan jämförde jag skånsk simning och friidrott, två idrotter i samma konkurrenssituation, med seniorperspektivet i SM. Simningens klubbredd var imponerande överlägset.

Nyligen avgjordes Sum-Sim-finalerna i Helsingborg. Det är SM för 15—16- och 13—14-åringar. För att få deltaga måste ungdomarna kvala regionalt och vara bland de 16 främsta i landet för att få finalsimma. Det är ett deltagarantal som friidrotten bara kan drömma om.

Och även vid dessa mästerskap var Skåneföreningarna långt framme i klubbtävlingen: 1) Helsingborg, 5) Kristianstad, 8) Malmö KK, 9) Poseidon, Lund. Ytterligare 12 klubbar tog poäng.

Jag är imponerad av skånsk simning.

Men varför är skillnaden gentemot friidrotten så stor? Vad har gått fel i skånsk friidrott?

Att någon, eller helst några, funderar och sen försöker ta sig an problematiken, det är min högsta idrottsliga önskan inför 2023.

***

Jag älskar Sydsvenskan, har haft en daglig relation i 70 år.

Självfallet känner jag till tidningsvärldens ekonomiska och personella problem. Vill givetvis att storleken på redaktionerna inte skall reduceras än mer. Har för övrigt fått en ny favorit på Sydsvenskans ledarsidor i den fristående skribenten Pernilla Ström. I sin kolumn behandlar hon vardagens små problem med en personlig prägel med en politisk udd.

I idrottens värld är resultaten det bärande. En allsvensk fotbollsomgång utan någon tabell vore en smärre ”katastrof”. Men det är fler tabeller/resultatlistor som i min värld är heliga. Medveten om ett begränsat utrymme och ibland alltför mycket material, förstår jag svårigheterna.

Förvisso en petitess i det stora hela: Men Sydsvenskans Sport i siffror är alltför spretig och tyder på idrottslig okunskap.

Alltför ofta tvingas man öppna datorn för att hitta resultat som borde vara en självklarhet för en tidning av Sydsvenskans storlek och renommé.

En stilla önskan, ge redigeraren en prioriteringsmall. Svårare är det inte.

Jag vill inte läsa ett fullständigt facit från en damhockeymatch i högsta serien uppe norr inför 40 åskådare, när det inte finns plats för en allsvensk handbollstabell. Liknande exempel under 2022 har varit många.

Har också en känsla av att det finns ett genusperspektiv på resultatredovisningen. Är inte läsaren perspektiv viktigare?

***

2023 då?

Detta är inlägg 1 473 sedan starten den 15/9 2012.

Jag siktar först och främst på 1 500. Intresset ökar år för år. Det inspirerar förstås.

Samtidigt tar allt betydligt längre tid nu än för bara några år sedan.

Jag är också involverad i ett intressant projekt, IK Finishs jubileumsbok, 100 år 2024. I deras arkiv finns unikt material, som tar tid att utforska.

Detta skall jag prioritera 2023.

***

Gott Nytt År!

”Mellan” är inget ord som förorsakar känslor. Det är ju varken starkt eller svagt.

Men lägg till ”-dagarna” till Mellandagarna och jag får en känsla av lugn och ro, något av årets bästa dagar.

Känslan härrör sig från de hektiska åren mellan mitten av 1960-talet och cirka 20 år framåt, då livet gick på högvarv, nybildad familj, ordförande och tränare i Heleneholms IF samt idrottslärare på Videdalsskolan med 40 lektioner per vecka. På skolan, byggd för fem paralleller, fanns sju klasser per årgång. Fem dagar i veckan mellan klockan 16 och 18 arrangerade jag skolmästerskap för högstadiegrabbarna i handboll, basket och volleyboll. Innebandy fanns inte på den tiden. Jag organiserade, duktiga och energiska elever dömde och skötte sekretariatet. Min närvaro var inte nödvändig. Hallen stod kvar, ingen vandalism.

Så såg skolvärlden för 40, 50 år sedan.

Ibland hör jag gamla elever berätta om dessa eftermiddagstimmar i Videdalshallen. Samtidigt undrar jag om någon elev har kvar något av de 100-tals diplom jag skrev ut till alla skolmästare.

Med ett så intensivt schema (för att ytterligare understryka arbetsdagarnas längd cyklade jag dagligen Oxie—Videdal—Heleneholm/Stadion—Oxie) var just Mellandagarna de mest efterlängtade. Då låg i stort all verksamhet nere. Det var några få dagar på året jag verkligen kopplade av, samlade krafter.

Nu är takten lång ifrån like intensiv. Men varje år vid den här tiden känner jag samma ro. Vill känna den och minnas och tänka tillbaka på en tid som var.

***

Samtidigt är jag som jag är. Alla projekt är inte nerlagda, finns en del planer för 2023.

Mina vänner!

Nobel firas den 10 december.

Och det gör även jag. Kanske inte lika ståtligt men väl så värmande.

På det här enkla sättet tackar jag alla som hört av sig.

Samtidigt önskar jag alla trevliga helger och inte minst ett bra 2023.

Masse

Eller

Magnus

(Välj själv!)