Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Magnus Månsson - 20 januari 2019 13:52

”Det står på vår hemsida!”

”Vi hämtar inget från arkiven i dag.”

Det var beskeden jag fick i går förmiddag, när jag på Stadsarkivet skulle hämta ut en box med resultat för min ”Heleneholmsforskning”. I lördags var det nämligen Släktforskningens dag. Det fanns gott om gäster i lokalerna och personalen hade att göra. Jag kan acceptera att en person, en sån här dag, inte kan lägga en halvtimme i arkivkällaren på att serva en privatperson. Men nu är det så, att de som är flitiga besökare och studerar ett ämne kan få sitt material förvarat på ett rullbord i en låst lokal fem meter från receptionen. Men att hämta ”mitt” bord, inte ens detta kunde man hjälpa till med. Trots att det fanns många lediga platser i de talrika rummen.

Byråkrati i sin prydnad!

Och så denna övertro på att alla har tillgång till en dator och går in och studerar en hemsida inför varje besök på en institution.

Nu var det ett strålande väder och i stället för arkivstudier blev det en lite längre motionspromenad.

För att gå bort ilskan.

***

Såg matchen Malmö FF—IFK Malmö, 2—2, i fredags.

Förstår givetvis att intresset för MFF är många, många gånger större än för IFK.

Men måste ett referat i mitt husorgan (det handlar inte om krönikörens text) vara skrivit ur det typiska supporterperspektivet: Baklängesmålen beror alltid på egna misstag, inte på något positivt från motståndaren.

IFK:s mål beskrevs som MFF-misstag. På vilket konto hamnade MFF:s båda kvitteringsmål?

Jag är trött på så undermåliga analyser.

Skribenten i fråga orkade inte ens ta reda på vem som slog in IFK:s 2—1-mål.

Det var 17-årige Mikael Marques de Pombal Vivar, en av Småklubbsmalmös främsta talanger, uppmärksammad av åldersgruppens landslagsledning.

***

Såg att MFF inlett det kollektiva träningsåret med tre pass första dagen och två de resterande veckodagarna.

Lite förvånad är jag över upplägget. Givetvis kan man tycka att professionella fotbollsspelare i allmänhet tränar för lite. Samtidigt har jag ingen uppfattning på träningsstatusen inför nystarten. Men likväl, hur är trötta kroppar mottaglig för en så extrem tung träningsdos? Och då både fysiskt och mentalt.

I kommentarerna från ledarstaben kan man också skönja en viss lättnad över att truppen vekar ha gått oskadd ur den exceptionellt tunga perioden.

I min värld är risken för en rekyl överhängande.

Trötta kroppar är skadebenägna.

Se bara debatten om det tuffa VM-programmet i handboll.

***

Att MFF—IFK spelades i mörkret på plan 9 förvånade många. Den usla belysningen gav inte spelarna rättvisa. Avståndsbedömningen blev lidande.

Det märktes inte minst vid crossbollarna. De hamnade ofta fel.

Enligt en initierad källa var det av bekvämlighetsskäl MFF föredrog plan 9 framför den mer anpassade Limhamns ip.

Av Magnus Månsson - 18 januari 2019 21:46

Jag när en liten dröm. Kanske utopisk. Men ändå.

Jag vill skriva ner Heleneholms IF:s friidrottshistoria men samtidigt berätta om de förändringar som skett inom friidrotten, främst ur skånsk och malmöitisk synvinkel.

Jag har många sidor anteckningar och färdigskrivna avsnitt men enormt mycket återstår. Tyvärr vill jag mycket annat.

Nyårslöftet att regelbundet göra ett blogginlägg vill jag fullfölja, att läsa ett 40-tal böcker per år är ett måste (just nu finns Jens Liljestrands intressanta biografi om Vilhelm Moberg på nattduksbordet, över 700 sidor), midjemåttet har ökats så motionsintensiteten måste upp, det tar också sin tid att följa all intressant sport i tv (plus andra program), har eventuellt uppdraget kvar att vara delansvarig för boken Skånsk Idrotts Historia och några andra uppgifter inom idrottsvärlden. Sen finns det sociala livet. Inte att förglömma den tid som går åt till tidningsläsning och besök på allehanda webbsidor.

Detta kräver arbetsdisciplin och prioriteringar, tyvärr inte mina bästa grenar.

Samtidigt känner jag behovet av att skildra en idrott, friidrotten, som genomgått så många förändringar, sedan jag 1952 för första gången aktivt kom i kontakt med ”den allmänna idrotten” i och med att man i Skurup byggde en idrottsplats med friidrottsytor. Dessa har försvunnit liksom på många, många andra orter runt om i Skåne.

Heleneholms IF bildades i december 1939, jag är född i december samma år. Efter vad jag förstått inträffade dessa historiska händelser under samma vecka.

Därför måste jag självfallet skriva Heleneholms historia med också ur ett bredare perspektiv.

Pretentiöst, naturligtvis. Men nu har jag satt det på pränt och därmed satt press på mig själv.

***

Var och forskade Stadsarkivet i veckan om Parkstafetten, ett av många initiativ av en av Skånes främsta friidrottsledare genom tiderna, Heleneholms IF:s grundare Sigge Bennhagen.

Såg då resultatlistorna från 1963. I de fyra olika klasserna, tre för seniorer och en för 18-åringar (på den tiden fanns inget underlag för damer/flickor) deltog totalt 85 löpare från fyra Malmöklubbar, 40 från Heleneholm, 25 från IK Pallas, 15 från MAI och 5 från Limhamns IF. Det är siffror som i dagens Friidrottsmalmö är ouppnåeliga. För att komma med i exempelvis något av Heleneholms fem seniorlag måste du ner på cirka 2.50 på 1 000 meter. Det krävs faktiskt en hel del för att nå dit.

Vad var då Parkstafetten?

Första loppet arrangerades i maj 1952 med Kvällsposten som medarrangör i Beijers Park i Malmö på ett 1 000-metersvarv. Ett lag i huvudklassen bestod av tio löpare. Sträckorna var 1 000 m, 200, 300, 500, 1 000, 200, 300, 500, 1 000 och 2 000. I de övriga klasserna var det femmannalag.

Loppet blev snabbt populärt. Danska elitklubbar deltog liksom de bästa från västra Sverige.

Efterhand tillkom dam- och flickklasser och även fler pojkgrupper. Parkstafetten blev ett jättearrangemang. Men så mattades intresset, speciellt bland seniorerna. För att bibehålla ett acceptabelt antal lag i huvudklassen reducerades antal löpare till sju. Men inte ens denna åtgärd räckte.

Parkstafetten gick i graven. Ett stycke ur Malmös idrottshistoria försvann.

Min ambition är att skildra delar av den ur ett Heleneholmperspektiv.

Malmös friidrottshistoria få inte glömmas.

 

Av Magnus Månsson - 31 december 2018 14:12

Ett bra 2019


önskar jag mina läsare.

Efter en tids funderande har jag beslutat att även skriva blogginlägg under 2019.

Statistiken har visat att fler och fler söker sig till bloggen och det tar jag som ett bevis att inläggen har ett visst intresse. Ibland i alla fall.

Man vill fortfarande så mycket. Tiden rinner dock i väg och den fart man hade tidigare är ett minne blott. Det gäller att prioritera. Jag känner på mig att jag sagt det ett antal gånger förr inför ett nytt år.

Men egentligen vill jag inte sluta med de åtaganden jag haft de senaste åren. Jag får välja bort något annat.

Men nu har jag allså givit ett nyårslöfte, fortsätta mitt bloggande.  Om inte annat, så tycker jag det är skoj.

Övriga löften håller jag för mig själv.

***

Kom just ifrån 2018 års sista ideella uppdrag. Hade en liten – men nödvändig – uppgift som flaggvakt vid en vägkorsning vid Själlandstorg, när min förening, Heleneholms IF, arrangerade Sylvesterloppet, ett eller två varv runt Pildammsparken.

424 personer kom – rekord – allt från skånsk elit till vardagsmotionärer.

Det var en tävling i all enkelhet, som exempelvis tidtagning på bara de tio främsta i varje klass.

Att arrangera friidrottstävlingar – även långlopp/motionslopp – kräver så mycket teknik att många arrangörer drar sig för att ens försöka anordna en tävling, ett lopp.

Sylvesterloppet visade att det finns plats även för enkelheten. Allt behöver inte vara så komplicerat.

***

Tack för 2018!

Av Magnus Månsson - 26 december 2018 21:39

Sydsvenskan har utsett vinnaren av Skånebragden.

Fredrik Jönsson, VM-silvermedaljör i lag i hästhoppning och åtta individuellt, ansåg juryn har utfört Skånes bästa idrottsprestation 2018. Det finns väl ingen större anledning att protestera mot valet. Kandidatlistan var inte direkt imponerande.

Men jag hajade förstås till när jag i en osignerad historielös sidoartikel kunde läsa:

I år delades priset ut för 21:e gången.

Tidigare har olika initiativ funnits, men inget riktigt etablerat sig.

(Språkfelen är inte mina.)

Historielöst?

Från och med 1934 till och med 2006 – det kallar jag etablerat – delade Malmö Idrottjournalisters Klubb (MIK) ut ett pris till årets främsta idrottsprestation i Skåne först under namnet Rundtursguldet och senare, 1997, när knappast någon kände till namnet Rundturen, till Skåneguldet.

När Sydsvenskan 1998, på initiativ av dåvarande sportchefen Åke Stolt, klampande in på scenen var det alltså på redan odlad mark. Under nio år premierade två olika organisationer den bästa skånska idrottsprestationen, Skåneguldet och Skånebragden. En inflation i utmärkelser som liknar den nuvarande inom proffsboxningsvärlden.

När MIK utsåg vinnaren av Rundtursguldet/Skåneguldet skedde detta genom en omröstning bland Skånes sportjournalister. Valet föregicks av en debatt, där förespråkare från kandidaternas förbund eller förening fick tillfälle att plädera för sin kandidat.

Den legendariske MFF-ordförande Eric Persson var en ofta sedd och uppskattad gäst vid dessa sammankomster.

I Sydsvenskans fall är det läsarna som föreslår kandidater. De tio som får flest röster utgör den kandidatlista ur viken en niomannajury utser vinnaren av Skånebragden.

Juryn har i min värld hittat rätt de flesta gångerna. Det finns absolut inga flagranta del.

Tiobästalistan ger jag dock inte mycket för. Den präglas av vad som hänt på senare tid och inte minst av att Sydsvenskan numera har ett minskat spridningsområde och att man inte bevakar hela distriktet. Hur många läser SDS i Kristianstad och hur många förslag kom från den regionen?

Södra och västra Skåne är överepresenterade.

 

Fotnot 1: Södra Journalistförbundet introducerade på 1930-talet (?) ett rabatthäfte på evenemang i Malmö, Rundturshäftet. Förbundet deltog också i olika marknadsjippon. Min källa menar att sportjournalisterna som var medlemmar i Södra Journalistförbundet med hänsyn till det populära häftet gav sin utmärkelse namnet Rundtursmedaljen.

 

 

Av Magnus Månsson - 9 december 2018 13:27

Sedan en tid tillbaka har Malmö inget idrottsmuseum.

Men paradoxalt nog en stödförening, Idrottsmuseets Vänner, en sammanslutning utan någon hemvist. På något sätt ute i kylan. I går i dubbel bemärkelse.

I tisdags hade IMV ett eftermiddagsmöte i Baltiska hallen inför närmare 300 medlemmar. MFF:s mesta spelare Krister Kristersson och Roy Andersson intervjuades av tv-profilen Björn Hedman. Ett av upp mot sex till åtta evenemang, som föreningen arrangerar per år.

Samtidigt var det boksläpp för artonde årgången av Skånsk Idrotts Historia. För dem som inte kunde hämta sin bok då, fanns det tillfälle i lördags förmiddag. Så har det alltid varit, andra lördagen i december har det varit öppet för medlemmarna på biblioteket i Idrottsmuseet i Baltiska hallen.

Till en trivsam miljö kom medlemmar för att hämta sitt bokexemplar och utbyta några ord.

I går var vi hänvisade till den kala, dragiga, kalla västra foajén i Baltiskan. Det kändes faktiskt lite förnedrande att sitta och frysa för att dela ut en bok som handlar om Skånes och -- till stor del – Malmös idrottshistoria.

Idrotten är viktig del av kulturen i regionen.

När Idrottsmuseet var öppet fanns de så kallade Mästartavlorna i anslutning till museet. IMV-medlemmar har forskat och på tre tavlor listat alla skånska OS-, VM- och EM-mästare.  Ett historiskt dokument.

Nu är tavlorna flyttade till en hörna i den östra delen av den södra foajén. En plats som få besökare i hallen passerar eller känner till.

De styrande i Malmö negligerar en viktig del av Malmös kulturarv. Dit räknar jag idrotten.

Det finns ideella krafter som är villiga att värna om Malmös idrottshistoria.  Boken Skånsk Idrotts Historia är ett exempel.

Av Magnus Månsson - 10 november 2018 12:12

Tiden räcker inte alltid till.

Därav detta uppehåll i bloggskrivandet.

Har den här veckan slutfört redigeringsarbetet till Skånsk Idrotts Historia, årgång 2018, Idrottsmuseets Vänners årsbok.

Ett numera något underligt namn på en förening baserad i Malmö, en stad – landets i storlek tredje största – utan något museum för landets största folkrörelse. (Jag bortser från Malmö FF:s eget på Stadion. Malmös idrottshistoria är mer än MFF:s. Även man i dessa tider kan tro att det är så.)

Var i går på med några vänner på Helsingborgs idrottsmuseum i Idrottens Hus. Har varit där ett flertal gånger. Mina vänner, som inte besökt muséet tidigare, blev lika imponerade som jag alltid varit.

Muséet drivs ideellt med ett visst stöd av kommunen. Man har lyckats få hela Idrottshelsingborg intresserat. Föreningarna är medlemmar och deltar i utställningar med olika historiska föremål, inte minst i jubileumstider. Många av stans stora idrottsprofiler deponerar gärna sina värdefulla utmärkelser. i ”säkerhetsburen”, finns bland att ”Henke” Larssons Guldbollar och Caroline Segers Diamantboll.

Biljardvirtuosen Torbjörn har skänkt några av sina hundratals priser till muséet.

Det är ett levande museum, där idrottsföreningar och andra sammanslutningar ofta har möten av olika dignitet.

Stans företag är också villiga sponsorer.

***

När det fanns ett idrottsmuseum i Malmö var det ett riksidrottsmuseum med skånsk touch, kommunalt skött. Idrottsmuseets Vänner var en stödförening utan egentligt inflytande.

Nu finns planer på att i Baltiska hallens östra foajé inreda något som lanseras under arbetsnamnet ”Mätstarrummet”.  Vad det innebär vet jag inte. Idrottshistoria är så mycket mer än mästarnas historia. Inte minst ledarnas och det vi lite förklenande kallar småklubbarnas.

Helsingborgs idrottsmuseum har välförtjänt fått pris som Årets idrottsmuseum i Sverige. Malmö behöver inte kopiera. Men väl ta lärdom.

De ideella krafter som är drivande i Helsingborg är unika på sitt sätt. Men det finns liknande personer i Malmö. De minskar dock i antal.

När något nytt nu skall introduceras, är det viktigt att deras kunskap och erfarenhet tas till vara.

Uppbyggandet av Mästarrummet får inte bli någon politisk/kommunal långbänk.

Ta upp kampen med Helsingborg!

Av Magnus Månsson - 17 oktober 2018 18:08

Det känns skön att veta att folk bryr sig.

Har ofta den senaste tiden fått frågorna: Har din dator havererat? Har du varit sjuk?

Orsak: Jag har inte skrivit någon blogg på några veckor. Nejdå: Datorn fungerar (peppar, peppar!) och gikt, eller om ni så vill portvinstå, även om det smärtar, är inget hinder för att skriva.

De är tid som är anledningen till uppehållet. Alltså bristen på tid.

Jag är i den åldern att jag insett att tiden inte kommer att räcka till allt jag skulle önska hinna med under livet. Samtidigt som det jag hinner med, tar allt längre tid. Så är livets gång.

Det är bara att acceptera.

Man måste prioritera.

Mot bättre vetande har jag – tillsammans med oersättlige Göran Schönhult – återigen blivit huvudansvarig för Idrottsmuseets Vänners årsbok Skånsk Idrotts Historia 2018.

Jag visste vad jag gick med på. Visste att det skulle ta tid, mycket sådan. Att få ett 30-tal personer med olika sätt att se på tid, på deadline, att fungera är omöjligt och många gånger minst sagt irriterande.

Samtidigt är det med en viss stolthet man åter åtar sig ett sådant uppdrag. När vi, Göran och jag, tidigare varit ansvariga har det tydligen varit till belåtenhet.

Jag tror att boken blir bra. Författarna har många intressanta berättelser att förmedla. Boken kommer att vara mer beständig än mina bloggar.

Därför har jag prioriterat SIH 2018 framför det egna skrivandet.

Men jag kommer att fortsätta blogga.

***

I går var jag på handboll, HK Malmö—Sävehof 23—25. Spännande och ovisst in i det sista. Precis som handboll skall vara.

Men det var bara 887 åskådare. Och av de senaste 13 matcherna I Handbollsligan har bara sju haft över 1 000 i publiksiffra. Ok, IFK Kristianstad har inte haft någon hemmamatch, som förbättrat snittet. Men åskådarsiffror som 242, 568, 724, 745, 820 och 887 påminner mer om Damallsvenskan i fotboll än om de förhoppningar som finns inom elithandbollen.

Oroande!


Av Magnus Månsson - 29 september 2018 21:19

Mina synpunkter på tv-kommentatorn Daniel Kristiansson delas tydligen av många.

Det har jag förstått av samtal och korrespondens på olika sociala medier. Givetvis tror jag inte att Daniel tagit del av min blogg.

Men se i torsdags kommenterade han Kalmar FF—BK Häcken utan att hemfalla åt sitt tröttande, eviga rabblande av statistik och inte heller berättade han om spelarnas, ledarnas och funktionärernas hela idrottsliv. Jag blev överraskad och glad.

Och i går var Daniel i farten igen – ser man mycket handboll och fotboll i CMore  kan man inte undvika denne flitige herre. Än en gång höll han sig på mattan under mötet Redbergslid--AIK. Det går faktiskt att referera utan att pladdra hela tiden.

Nu skall Daniel bara lära sig handbollsreglerna, så kan det bli bra, eller i alla fall ok. Hans nye bisittare Charlie Sjöstrand – duktig – kunde dock inte undvika att ironisera:

-- Nu har du snart kommenterat så många matcher att du kan reglerna.

Tystnad är ett sätt att få någon att lyssna.







Presentation

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards