Alla inlägg under augusti 2018

Av Magnus Månsson - 31 augusti 2018 16:45

Sport- eller ekonomisidorna?

Ibland undrar man

En fingertopp och någon futtig decimeter. Det kan vara skillnaden mellan 54 miljoner kronor och noll. Som nu i går när Malmö FF eliminerade Midtjylland ur fotbollens Europa League. Och på väg mot nya miljoner.

Rubrikerna handlade (nästan) lika mycket om pengaflödet som den idrottsliga prestationen.

Det var MFF-målvaktens Johan Dahlins fingertopp som styrde Poulsens frispark i stolpens insida. 1—1 där och då och matchavslutningen hade förmodligen sett helt annorlunda ut. Danskarnas offensiva byten hade med säkerhet blivit mer defensiva. Nåväl.

Idrottens krydda är de dramatiska avgörandena. Men i fotbollens sjuka ekonomiska värld kan några marginalhändelser innebära enorma skillnader i inkomster. Det förrycker konkurrenssituationen. De rika drar ifrån. I de flesta ligor finns stora nivåskillnader. De små göre sig inte besvär.

De lag som åker ur Champions League efter någon omgång får en ny möjlighet att via Europa League kvala in till de ekonomiska köttgrytorna. Som nu MFF. Det kan väl tyckas sympatiskt att mästarna får ytterligare en chans. De har ju kvalificeringsåret visat sig vara bättre än de lag som hamnat i EL. Samtidigt ger det dubbla möjligheter till de redan bemedlade.

Skicklighet – och marginaler – har gett Malmö FF en ekonomisk plattform som rimligen satt klubben i det svenska förarsätet för många år framåt.

Om MFF missar Europa 2019 – laget har två chanser kvar, cup och Allsvenskan – lär det bli en engångsföreteelse.

***

Svensk fotboll skriker om större framgångar i Europa. Men kvaliteten är inte högre än att det behövs både tur och marginaler i både matcher och lottning. Häcken fick tidigt ett topplag från Bundesliga, Leipzig.

Djurgården hade verkligen inte marginalerna sig mot ett ukrainskt lag med två egna ramträffar och ett touchmål mot sig.

Att AIK inte kunde rå på Nordsjälland var den stora besvikelsen.


Av Magnus Månsson - 27 augusti 2018 18:40

I helgen avgjordes SM i friidrott.

Överlägsen etta bland herrarna i föreningstävlan i SM blev Malmö AI. Av de 40 föreningar som erövrade poäng, det vill säga hade aktiva bland de åtta främsta, fanns endast ytterligare två skånska klubbar, Heleneholm med fem poäng genom Mattias Ohlssons fjärdeplats på 1 500 meter och IFK Helsingborg med en åttonde plats för Marcus Tornée på 200 meter. (Som dock troligen blivit bättre om det inte strulat till sig.)

Så ser den tunna skånska friidrotten ut på herrseniorsidan. Endast en medaljklubb och bara tre klubbar med finalister på SM.

Man kan bryta ner siffrorna i detaljer. Mattias Ohlssons fjärdeplats var, tillsammans med samma placering för MAI:s långhäcklöpare Viktor Bondesson, den bäste av en aktiv tävlande för en Malmöklubb och som fått hela sin friidrottsfostran i Malmö.

I ärlighetens namn skall nämnas att stavsegraren Melker Svärd Jacobsson, nu i ÖIS, är skolad i MAI och att diskusfyran Jakob Gardenkrans började i Heleneholm för att via MAI hamna i Athletics 24Seven från Växjö.

Lägg till en femteplats på 400 meter för MAI:s Anton Sigurdsson och det är allt Malmöfriidrotten kunde presentera av egenproduktion på herrseniorsidan vid årets SM.

I min friidrottsvärld ett klart underbetyg för Malmös tre klubbar när det gäller egenrekryteringen. De har inte lyckats fånga in de talanger som givetvis finns i stan.

***

Med samma perspektiv ser det bättre ut medaljmässigt på damsidan. Daniella Busks comeback gav två silver till MAI på sprinterdistanserna. Lisa Lilja, den förre detta fotbollsspelaren, som fångades upp av MAI, kom etta på 200 meter, men tävlar nu för Ullevi.

Unga Rebecca Krüeger kom sjua i stav, men fler Malmötjejer hittar jag inte bland årets SM-finalister.

Negativt!? Kanske, men inte desto mindre fakta.

Malmö har dock 330 000 innevånare.

***

I Standarstriden för damer kom MAI fyra. IFK Helsingborg, Ängelholms IF, Höörs IS och Björnstorps IF hade alla var sin finalist.

***

Vill inte Malmös ungdomar ägna sig åt friidrott längre?


Av Magnus Månsson - 26 augusti 2018 13:54

Hemma igen efter en bilresa och besök hos släkt och vänner samt studiekamrater – naturligtvis också vänner – från första delen av 1960-talet.

Onekligen en angenäm vecka.

På torsdagen var jag i Västerås och ville naturligtvis se kvalmötet i fotboll mellan Malmö FF och Midtjylland. Sökte upp den mest välkända sportbaren, men nej, de sände inte matchen. På de många skärmarna kunde man se en massa träningsmatcher i hockey och inslag från Svenska cupen i fotboll. Så var deras val.

En annan bar bjöd dock på Europafotboll. Vi var cirka 50 personer i lokalerna. Jag var den ende som tittade på Malmö FF mot Midtjylland, 2--2.  Där satt jag ensam med min öl i en avskild del av baren. Större var inte MFF-intresset i Västerås.

***

Väl hemma igen tog jag del av Malmömedias åsikter om matchen. Jag har samma uppfattning som de flesta: En bättre 45 minutersperiod än den mellan minut 10 och 55 har MFF inte presterat det här året.

Men det kom aldrig fram att danskarna var väldigt nära att efter en hörna forcera in ett ledningsmål när två framrusande danskar var decimetrar från att nå bollen. Vad ett mål kan betyda såg man inte minst efter Midtjyllands reducering, då MFF:s spel mer eller mindre föll ihop.
Jag reagerar alltid när media – och spelare, typ Markus Rosenberg – bara ser det egna lagets möjligheter. Man kunde läsa sig till uppfattningar att det kunde stått 5—0. Och då räknar man förmodligen in det friläge Marcus Antonsson fick efter ett snabbt inkast av första halvleks bäste, tillsammans med Fouad Bachirou, Anders Christiansen. Domarteamet skall nog vara tacksamt att Antonsson missade. Inkastet gjordes cirka 20 meter från fel ställe mot ett icke samlat danskt försvar. Det är sällan man på den här nivån ser ett så grovt misstag.

Om detta har jag inte läst.

Och vari låg ”bjudningen” vid danskarnas första mål? Det var en sådan hävdade en krönikör.

Allt är sig likt efter en veckas bortovaro. Och tur är väl det, så man har något att irritera sig över.



Av Magnus Månsson - 18 augusti 2018 21:36

Lördagen var en historisk fotbollsdag.

Förvisso i liten skala. Men ändå.

För första gången i den allsvenska historian fanns två spelare från Skurups AIF, klubben längst in i mitt idrottshjärta, samtidigt på plan i en allsvensk match, Hugo Andersson i MFF och inhopparen Isak Jönsson i TFF. Båda var mycket bra.

Hugo och Isak visar på den moderna fotbollsvärlden. Redan i tidig ålder lämnar talangerna sina moderklubbar. Hugo till Malmö FF, Isak till Olympic innan höstens övergång till TFF.

Regionens fotbollsbegåvningar hamnar först i Malmös idrottsgrundskola och sedan på stans fotbollsgymnasium, båda ledda av tränare från Malmö FF. Merparten av eleverna spelar, fullt förklarligt, junior- och ungdomsfotboll i MFF-organisationen.

Porten in i storklubbens seniortrupp är, fullt förklarligt, smal. MFF rekryterar ju fler A-lagsspelare från andra håll än från den egna ungdomssektionen.

Från fotbollsgymnasiet utexamineras årligen många talanger. Några blir kvar i MFF, någon går till TFF (ex Isak Jönsson), andra till Landskrona BoIS och så vidare. Det finns åtskilliga spelare från Malmö fotbollsgymnasium i de högre serierna, många med mer eller mindre spel i MFF. Men så fort någon, om så bara vid några enstaka tillfällen, spelat i MFF benämns han som ”MFF-fostrad”.

Det har blivit ett mantra.

Det är Malmös generösa skolpolitik med satsningen på idrottsgymnasier som gett Malmö FF (och andra föreningar i andra idrotter) möjlighet att utbilda idrottsbegåvningar.

Det är inte bara MFF som skall ha äran.


Av Magnus Månsson - 15 augusti 2018 21:48

Sexa i Allsvenskan, utslaget i Champions League.

Malmö FF:s situation är självförvållad.

Det är styrelse och den sportsliga ledningen som är ansvariga den hittills misslyckade säsongen. Vårens tunna och orutinerade trupp höll inte klassen och de ungdomar som var tänkta att slussas in i laget var inte tillräckligt bra för ens allsvenskt toppspel. MFF tvingades därför spela matcher i ett tätt vårprogram med halvskadade spelare vid många tillfällen. Med en naturlig påföljd: förvärrade skador och längre konvalescens, Detta gör sig påmint än i dag, Rasmus Bengtsson, Behrang Safari.

När ledningen insåg att truppen behövde förstärkas köper man in tre spelare utan matchvana och icke tränade för tät matchning (detta enligt egna utsagor), Anders Christiansen, Marcus Antonsson och Guillermo Molins. Dessutom kom Romain Gall, den ende nye med kontinuerligt spel under våren i Sundsvall. Och han har fått minimalt med speltid.

Vi pratar elitidrott med mycket tävling. I min idrottsvärld måste det då till en gedigen grundträning med helfriska spelare och en bred trupp för att lyckas. Malmö FF har inte haft en trupp som motsvarar dessa krav varken i vårens Allsvenska eller i Europaspelet.

Med sin välfyllda kassa förstår jag inte varför MFF inte sett till att skaffa dessa förutsättningar.

***

Nu finns ju en livboj kvar för fortsatt spel i Europa League.  Givetvis är det mer prestigefyllt att spela i Champions League och kunna bjuda sina supporters på celebra gäster. Men samtidigt förskräcker spåren från de senaste två besöken i CL. Sex poäng av 36 möjliga och den hiskeliga målskillnaden 5—36.

Europa League, om man nu kan eliminera Midtjylland, bjuder på ett mera likvärdigt motstånd. Östersund visade i fjor att ett svenskt lag kan konkurrera på denna nivå. Låt vara att miljonintäkterna är betydligt mindre.

Men det är, som Ole Törner på Skånesport.se konstaterar, att årets MFF inte håller klass för spel i CL.

Man har inte gett sig själv chansen. Trots miljonerna på banken.

Av Magnus Månsson - 13 augusti 2018 16:42

Det blev ett fantastiskt slut på EM-friidrotten.

Armand Duplantis 6.05 i stav och guld är en av de häftigaste idrottsupplevelserna I mitt liv.

Den svenska insatsen i övrigt? Karin Torneklint, den svenska förbundskaptenen, menade att den var fantastisk. Kommentaren kom förstår i euforin just efter stavguldet.

I min värld ger EM-veckan en bra bild av svensk friidrott i ett europeiskt perspektiv. Två till fyra medaljer, ytterligare kring tio toppåttaplaceringar är ett förväntat resultat.

Jag vidhåller också min uppfattning att det är rätt att sända stora trupper till ett EM. Stimulans och erfarenhet behövs för utveckling.

Det skall också noteras att konkurrensen i detta EM var större än de 2016 och 2012. OS-år avstår många av de bättre EM-tävlingarna för att koncentrera sig på den betydligt attraktivare olympiska spelen.

Något att ta i beaktande när den svenska truppen skall betygsättas.

***

Jag följde givetvis EM via SvT. Man slapp en massa reklampauser och de är givetvis positivt.

Men det fanns åtskilliga irritationsmoment. Producenternas val av bilder kan verkligen ifrågasättas. Dessa många samtal mellan den aktive och tränaren samtidigt som man hörde att något spännande pågick var minst sagt enerverande. Jag förstår svårigheterna med att ge en rättvisande bild av en friidrottstävling med en mängd aktiviteter på samma gång men det blev för många missar.

Och tyvärr var kommentatorerna Bergqvist, Gärderud och Hård inte lika uppdaterade som man vant sig vid.

Sen förstår jag inte finessen med att intervjua en tränare mitt under en tävling och låta denne ”hilla in sig” i tekniska detaljer som få eller ingen begriper. Och  vilket journalistiskt värde ligger det i att intervjua varenda svensk aktiv, oavsett idrottslig prestation? Många intervjuer av Marie Lehmann blev lätt pinsamma, långa och stundtals inställsamma.

Mest störande blev intervjuerna när det på samma gång pågick tävling. Då kliade det i kroppen av otålighet.

***

Resultat är en viktig ingrediens i en friidrottstävling. Men hur tror en producent att tittarna skall hinna med att ta del av en resultatlista som bara fladdrar förbi några sekunder?

***

Visst det fanns mycket att fundera över den gångna veckan.

Men det var en fin vecka för en friidrottsintresserad.

Och den svenska insatsen var helt ok.


Av Magnus Månsson - 12 augusti 2018 13:46

De norska löparbröderna Ingelbrigtsen är friidrottsvärldens intressantaste fenomen.

Ja, kanske inte enbart friidrottens utan även i ett vidare världsidrottsligt perspektiv.

I samband med EM:s inledning hade Sydsvenskan hade ett bra intressant reportage om brödratrion. Men när de, speciellt 17-årige (!) Jakob, började leverera med två guld, inte en textrad i papperstidningen. Inte ens en resultatlista från gårdagens 5 000 meterslopp.

Vad skall man kalla det? Läsarförakt?

Ok, det som fascinerar den allmänt idrottsintresserad breda läsekretsen kan naturligtvis inte konkurrera med att Malmö FF värvat en ny målvakt (första sidan!) och att det i dag spelas ett Malmöderby i damernas Fotbollsallsvenska (i stort ett helt uppslag!).

Har tidningens sportredaktion givit upp alla ambitioner att skildra idrotten ur ett nationellt/internationellt perspektiv? Och var finns viljan att vara en röst i den allmänna idrottsdebatten utanför det rent lokala? Om man nu är ens är intresserat av det.

Friidrotts-EM, som ett exempel, har bjudit på händelser väl lämpade för en krönika. Eller den ofta förekommande ”analysen”. Kanske inte minst situationen kring Meraf Bahta.

Världen är större än Malmö.


Av Magnus Månsson - 11 augusti 2018 13:07

Det där med teknik är svårt.

Det syntes inte minst vid mätningen av längdhoppen vid EM-friidrotten. Fullständigt ofattbart att man 2018 kan strula till det så. Thobias Montler Nilsson är inte den ende som råkat illa ut. Fram med det gamla hederliga stålmåttbandet!

Och ett friidrottens Nobelpris till den som kan hitta ett säkert sätt att hitta rätt nedslagsplats för diskusen. Viss blir det ett nedslagsmärke, men är det det rätta?

Men tekniken är också ett problem på en lägre friidrottsnivå. ”Alla” fordrar eltidtagning, från 10-åringar (inte minst kanske föräldrarna) till ärrade veteraner. Ok, man kan dra in på antalet funktionärer men samtidigt fordrar det specialkompetens som inte finns i alla föreningar. Alla idrottsplatser är inte heller utrustade för moderniteterna. Det är inte lätt att arrangera en friidrottstävling. Många klubbar drar sig. Inte minst i Skåne behövs fler mindre tävlingar.

***

Friidrotten har i alla tider påpekat att alla tävlar på samma villkor. Det har man verkligen tummat på under detta EM. Att de bäst rankade på sprinterdistanserna slipper försöksloppet, är helt absurt. Att ha ett eller två lopp i benen inför en final på 400 meter är en enorm skillnad.

Lika för alla!

***

Som alltid när Sverige sänder en stor trupp till ett EM i friidrott är kritikerna framme. Jag vill ha ett mästerskap med kval, försök och semifinal. Det är det som ger en extra ingrediens i ett mästerskap. Det behövs därför stora startfält. De flesta länder ställer upp för att få detta. Det är inte bara Sverige som har aktiva som blir utslagna direkt. Och märk väl det är ambitiösa aktiva som klarat en kvalgräns.

I de flesta fall är det aktiva som så gott som tränat varje dag – ibland två gånger om dagen – i många år. För att få en bredd som kan ge en topp behövs stimulans. Att kvalificera sig för ett EM är ett sätt. Det räcker inte med den årliga Finnkampen.

***

Mats Wennerholm i Aftonbladet är en mästare på att haussa en aktiv, som vid en mindre tävling gör ett bra resultat. Hen blir till och med ett mästerskapshopp.

Wennerholm är sen den förste att jämföra svensktruppen med en turistgruppresa.

Förtroende? Någon?

***

Ingen skall dömas utan rättegång. Därför har jag inga synpunkter på fallet Meraf Bahta. Hon har det europeiska förbundets tillåtelse att tävla.



Presentation

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2 3 4
5
6
7 8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards