Såg naturligtvis derbyt Malmö FF—Helsingborgs IF.

När laguppställningarna publicerades dök tanken genast upp: Det här blir minst 4—0 till MFF. Men ack vad fel jag hade. 2—1 till hemmalaget var logiskt – om det nu finns någon logik i fotboll – sett över 90 plus tillägg.

Jag skall inte sätta mig som domare över alla analytiker av alla de slag med mer eller mindre himmelsblå glasögon. Men visst hade jag blivit orolig över hur de snabba HIF-arna gång på gång avslöjade bristen på snabbhet hos MFF:s veteraner. Och inte bara hos dessa. Erdal Rakip, exempelvis, hade – och har -- svårt att hänga med i svängarna. Gårdagen var ingen engångsföreteelse.

Om de svenska motståndarna kan straffa MFF på detta område, hur ser det då ut internationellt?

***

MFF:s egna passningstempo imponerade inte i våras, gjorde det inte heller i går. Det går för långsamt i uppspelsfasen, menar jag.

 Kitsliga marginalanmärkningar? Tja, måhända. Men så är de i alla fall sagda.

***

Det poängteras ideligen om MFF:s kommande tuffa program med de insprängda Europamatcherna. Samtidigt skall det noteras att MFF i alla de åtta första allsvenska matcherna efter uppehållet möter lag som i nuläget är placerade på den nedre allsvenska halvan. I min värld ett överkomligt program för en klubb med den trupp man förfogar.

Med reservation för hur hård blåsten är, och vilken riktning den har, i kommande transferfönster.

***

För visst fanns det frågetecken efter gårdagsmatchen. Det var ju trots allt ett ungt, orutinerat jumbolag MFF mötte på hemma plan.

Ett HIF som vann många sympatier. Vad de nu kan vara värda.

Om några timmar är det dags för del 2 i den allsvenska fotbollen.

Uppehållet har ägnats åt att rehabilera sargade spelare och för några klubbar att genom försäljningar förstärka sina kassor. Några har förstärkt sina trupper.

Men denna del 2 varar bara tre omgångar. Den 15 juli är det dags för del 3, det svenska transferfönstret in öppnas. Ryktena är många, det lär blåsa rejält.

Styrkeförhållandena mellan lagen kommer att ändras. Med 20 omgångar kvar kommer en del att förändras men som alltid är det de välbärgade som kommer att dra åt sig de bästa spelarna och paradoxalt också får mer betalt för dem som lämnar. Som nu Hammarby som sålt Williot Swedberg enligt uppgift för 56 miljoner och Mayckel Lahdo för 7. Nu är Hammarby intresserat av Degerfors Abdelrahman Saidi men sägs bara villigt att lägga ut mellan 4 och 5 miljoner. I detta scenario förstår jag att Degerfors vill ha mer för sin bäste spelare. Inte är Lahdo en spelare som är värd nästan dubbelt så mycket som Saidi?

Det finns en viss irritation bland några av de svenska storklubbarna över att seriekonkurrenterna ogärna säljer till dem och att de också försöker trissa upp priserna. Jag tycker det är naturligt att de mindre klubbarna vill ha bra betalt. De har också mål och ambitioner, dem vill man inte realisera bort.

Klubbarna vill gärna framhäva sina duktiga akademier. Men generellt sett är det få som pratar om att plocka upp talanger därifrån inför resten av säsongen. Utlandsspåren verkar mera intressanta. Jag vet att tiderna förändrats men i min värld kretsar det alltför mycket om ekonomi. Alla vill köpa billigt och sälja dyrt. Gagnar alla dessa ensäsongssejourer på sikt den svenska fotbollen? Många svenska talanger får söka sig utomlands för att få utvecklande speltid, när de får stå tillbaka för spelare med utländskt pass. På kort sikt gynnas klubben, men hur ser det ut långsiktigt?

Likt förbannat gillar jag Allsvenskan framför alla andra ligor. Kvalitetsskillnaden till trots.

Snart är det avspark.

Veckans lag-SM i friidrott väckte mer än nostalgiska funderingar.

Hur är det allmänna hälsotillståndet? Håller svensk friidrott på att tappa landsorten? I min värld frågor att ställa. Som jag konstaterade i mitt gårdagsinlägg är den skånska seniorbredden nästan obefintlig och har varit det länge. Linkande tendenser märks över hela landet.

Sverige har stjärnor, massmedialt uppmärksammade. De skyler bristerna. På facebook följer jag förbundsordföranden Johan Storåkers och generalsekreteraren Stefan Olsson. De är flitiga på mediet och framhäver det positiva. För det är givetvis mycket som är det. Grenutvalet är stort, så det finns att ta av. Men jag ser, varken hos dem eller på friidrott.se något om alla brister som finns. Som exempelvis de minst sagt klena deltagarantalet för seniorer vid SM i stafett.

Slagsidan mot två regionala centra oroar i alla fall mig. Detta accentuerades vid lag-SM. Av 16 lag kom sex (fyra klubbar) från Stockholm, fem från Göteborg (tre klubbar). Lägger man till den nya storklubben Upsala IF med två lag (Uppsala beläget cirka fem mil från huvudstadens norra förorter) till Stockholmsregionen syns dominansen än tydligare.

Då återstår Skåne/Malmö AI med ett lag i vardera klassen och alltid stabila Karlstadsgöta med ett damlag.

På senare år har det sett liknande ut. Uppstickarna är få. Täbys damlag var det i år. Väl medveten om att det är svårt att få ett konkurrenskraftigt lag hade det varit välkommet med nya klubbar på den här nivån. Och då gärna något utan för de två stora regionerna. Och helst ett från Skåne.

Det senare lär vara utopi under min livstid.

***

Skåne har aldrig vunnit ett lag-SM sedan tävlingen fick SM-status 1977. På herrsidan har det inte blivit ens en medalj.

1977 och 1983 kom MAI:s damer på silverplats. Klart bästa Skåneklubb är Heleneholms iF med två silver och sex brons under perioden 1979—1993.

***

Glädjande var att de flesta våra stjärnor, som var kvalificerade, deltog. Det gav extra glans åt tävlingen och att de poängterade glädjen av att tävla i ett lag. Även om friidrotten i sig är individuell är det den gemensamma känslan för klubben som håller ihop världsstjärnan och den ”nödvändiga” poängräddaren i en svag gren och som ger det slutliga resultatet.

***

Personligen anser jag att 4x100 meter som avslutning skall ersättas av stafett 1 000 meter. En knapp överväxling på 4x100 meter får en alltför ödesdiger betydelse. Stafett 1 000 meter ger också fler möjligheter till dramatiska, publikvänliga omkastningar.

***

Att MAI hade båda sina lag i final var unikt. Att båda mer eller mindre misslyckades är en sak, men nog  vore MAI varit värt  något positiv i Skånes största tidning.

***

Nu skall jag fira Midsommar!

Trevlig Midsommar på er!

I tisdags eftermiddag såg jag friidrott i sju timmar, finalerna i lag-SM.

Nördigt, jag medger.

Men för mig är just lagtävlingar något nostalgiskt. Det var så jag kom in i min favoritidrott och som var grunden för att utveckla mina två klubbar Skurups AIF och Heleneholms IF.

Åren kring 1950 anlades många idrottsplatser med friidrottsytor på den skånska landsbygden, bland annat i Skurup (1952/53). Standarden på de aktiva, mestadels då enbart män och äldre ungdomar, var inte speciellt bra. De flesta nybörjarna platsade inte på de (få) nationella tävlingar som arrangerades i närområdet. Klubbarna sökte upp andra nystartade föreningar för ett utbyte. Jag har kvar några resultatlistor. Resultatnivån var låg, men roligt var det.

Just kring 1950 var breddfriidrotten i Skåne stor. På herrsidan. Det fanns utrymme för ett seriesystem. Riksplanet fanns två eller tre ”ettor” och ett antal ”tvåor”. I Skåne tre nivåer med upp mot 60 lag.  Vid mitten av decenniet tyckte vi i SAIF att vi var mogna att ställa upp i division 3, sydvästra och tävlade bland andra mot Anderslöv, Finish, Svedala IF och Malmö Frisksportarklubb. Vi blev sist, med råge. Man möttes face to face och i varje serie fanns det mestadels fem lag, så det blev fyra matcher per säsong.

I den nordvästra trean blev IS Kullen från Höganäs lika klar jumbo. De bjöd in oss till en match för att se vem som var ”sämst” i Skåne. Det blev en heldags tågresa till Höganäs för ett 15-tal unga Skurupspågar, som reste hem med en seger: Vi var inte sämst i Skåne.

Vi växte till oss och blev bättre och bättre. Det sista friidrottsåret i Skurups AIF 1962 hade vi avancerat till division 1 och blev till och med tvåa efter IFK Lund. Sju, åtta klubbar deltog i riksserierna men att vi i lilla Skurup hade ett lag som var på cirka tionde plats i Skåne var väl inte så illa.

Jag är övertygad om att om det inte funnits ett serielag hade aldrig så många fortsatt att friidrotta. Många kände ingen inspiration att tävla i de nationella tävlingarna. I klubbmatcherna kände de sig behövda i gemenskapen.

Det var tufft att få ett komplett lag. Grenarna i division 1 var: 110 m häck, 100 m, 400 m, 1 500 m, 3 000 m, höjd, längd, stav, kula, diskus, spjut samt stafett 1 000 meter. Och vi var två man/gren och varje aktiv fick bara ställa upp i två grenar plus eventuell stafett.

Om jag nu själv får skriva det, visst var det lite imponerande att med små resurser klara av det.

***

Klubbmatcher – och stafetter – var redan från bildandet 1939 prioriterat i Heleneholms IF. I början av 1960-talet pendlade herrlaget mellan Riksettan och tvåan. Lagen var ihåliga. När jag kom till klubben 1963 deltog jag oftare på korta häcken och i stav än på specialdistansen 800 meter. Anledningarna var två: Vi hade många duktiga medeldistanslöpare, betydligt färre häcklöpare och stavhoppare.

Grenarna var färre än dagens högsta serie men i gengäld deltog två aktiva per gren.

Men med åren falnade intresset för lagserierna. I landsorten försvann klubb efter klubb och även de större klubbarna hade svårare att någorlunda hyggligt få kompletta tvåmannalag. Seriesystemet i denna form försvann.

1977 lanserades det nya upplägget med en deltagare per gren, förgrenat ner till regionnivå.

***

Under sista delen av 1950-talet införde man i Skåne ett seriesystem för ungdomar (även för flickor) liknande det för seniorer. Från början för 18- och 16-åringar, men allt eftersom idrotten i stort sökte sig längre ner i åldrarna blev det även serier för 14- och 12-åringar.

Det blev, om än inte succé, så framgångsrikt. Klubbarna, även de mindre, anammade idén och deltog. Division 1 var det prestige att vinna. Åren kring 1970 hade Skåne fyra av landets främsta ungdomsklubbar, Malmö AI, IFK Helsingborg, KFUM Kristianstad och Heleneholms IF. Samtidigt hade IFK-klubbarna i Trelleborg och Lund också bra snurr på sina ungdomsavdelningar. Det blev bra tävlingar, helt enkelt.

Men det var även viktigt att de mindre klubbarna fick stimulerande seriematcher. Under denna period hade Heleneholms IF en bred ungdomssektion som gav underlag till både tre och fyra lag i vissa grupper. Vi gav de flesta av de unga, många nybörjare, möjlighet att tävla i mindre sammanhang samtidigt som de mindre klubbarna med sina begränsade resurser även fick tävlingar med likvärdigt motstånd.

Det finns exempel att unga tjejer och killar startade i ett lag 3 för att som junior hamna i landslaget. Vikten av stimulerande tävlingar kan aldrig underskattas. Lagtävlingar i friidrott är ett recept.

Ungdomsserierna gick samma öde till mötes som seniorernas. Tyvärr.

***

Jag vet att tiderna aldrig kommer tillbaka. Och därmed inge heller den bredd som är det bestående minnet av mina år inom friidrotten sedan 1952.

Det går inte bra för det svenska herrlandslaget i fotboll.

De tre raka nederlagen i Nations League är inga engångsföreteelser. Minns play-off-förlusten mot Polen och VM- kvalförlusterna mot Georgien och Spanien. Förvisso segrar mot Grekland och för en sedan mot Slovenien. Kurvan pekade nedåt redan i höstas.

Förbundskaptenen Janne Andersson och hans medarbetare insåg vartåt det barkade. Det måste bli något nytt för att hitta en ny framtidsperiod. Han lanserade ett 4—3—3-system med många nya kuggar. Det fungerade inte. Men Janne Andersson hade ingen tur på vägen. Slitna och skadade nyckelspelare kunde inte ge stadga i bygget.

Tre raka förluster – och till och med två mot Norge, av alla – fick krönikör och andra tyckare att gå igång. Mellan många rader antyddes att det var dags för ett byte av förbundskapten.

Men hur hade det låtit i klagomuren om Janne Andersson fortsatt i de gamla inkörda – nederlags – spåren? Och resultaten blivit lika negativa.

Jag är säker på att kritikerna då menat att Janne Andersson var feg och konservativ i sitt fotbollstänk.

Han vågade testa något nytt, misslyckades, denna gång. Men fick många nyttiga erfarenheter.

Och dessutom, Janne Andersson hade ingen uppsjö av världslirare att bygga sitt lag kring. Han fick ta vad som erbjöds. Så ser landslagsverksamheten ut.

***

Norge har sin superstjärna Erling Haaland. Vi hade en gång en Zlatan med bra omgivning. Många gånger avgörande i svensk favör. Nu har Norge Haaland med bra omgivning.

Svårare behöver en analys inte vara.

***

Den senaste Europarankningen ser ut så här 16) Serbien, 22) Norge, 23) Sverige, 32) Slovenien.

Visst finns det ett mönster i rankningen och den aktuella ställningen i Sveriges grupp i Nations League.

Det här är Sveriges position i Europa.

Vems är ansvaret?

Inte är det enbart Janne Anderssons?

Om någon timme är det avspark i Nations League-matchen mellan Norge och Sverige och chans till revansch för de våra.

NL är omdiskuterad. Behövs den? Träning eller tävling? Nu finns den och då är det tävling. Men man kan som Janne Andersson, förbundskapten, lågprioritera den, experimentera och låta unga spelare få chansen. Respekt för detta ställningstagande. Samtidigt måste man inse konsekvenserna av dåliga resultat, sämre seedning i kvalen till VM och EM och i värsta fall degradering till Grupp C. Det sistnämnda skulle innebära inte speciellt utvecklade motstånd i nästkommande Nations League.

***

Skadorna i den svenska truppen har varit många. Spelarna har varit slitna. Många har haft långa, tuffa säsonger i sina klubblag med spel i både serier och cuper, både inhemska och europeiska. Till detta fyra landskamper på mindre än två veckor.

Det är en planering som inte tar hänsyn till spelarnas fysiska status.

Och ett bevis för att Nations League är en onödig tävling. Eller?

Idrottedens kommersialisering/många matcher kräver sina offer,

***

De många skadorna har gett möjlighet till rotationer, många har fått möjligheten. Det är få som fallit igenom, kanske inte en enda. Men de nykomponerade formationerna har inte gett den trygghet som behövs för att våga göra det där lilla extra. På många håll har det blivit för mycket säkerhetsspel.

En sanning i alla lagbollsporter är att om man vill ge unga, orutinerade spelare chansen skall de få den i en lugn miljö, där det finns en grundstomme av erfarenhet. I min värld har de nya inte fått den i dessa tre landskamper. Orutinen i 90 minuters landslagsspel har lyst igenom.

Med två glänsande undantag, Jens Cajuste och Hjalmar Ekdahl.

***

Dags för revansch på Norge. En förlust kan man ta. Men två …

I går mötte IFK Malmö på hemmaplan på Stadion serieledande Gais i fotbollens division 1, förlust 1—2 med segermålet på övertid.

Vi var något över 500 personer på plats, cirka hälften Gais-anhängare, av säkerhetsskäl placerade avskilt på Norra läktare. Det är självfallet positivt att den anrika Göteborgsföreningen har trogna supporters som följer sitt lag även på bortaplan och höjer ofta låga publiksiffror. Men samtidigt finns i gruppen några hetlevrade personer, så vissa av Gais bortamatcher klassas som högriskmatcher, bland andra de i Malmö.

Här spelar antagonismen mellan supportergrupperna i Gais och Malmö FF in. Så sent som i senvinterns cupmatch mellan MFF och Gais på Malmö ip var det oroligt. I går klockan 13 spelade MFF:s damer, som har ett stort stöd av himmelsblå fans, på Mariedalsplanen mot Lilla Torg. Efteråt hade man en fest på Tallriken i Pildammarna, 200 meter från Stadion. Polisen hade vetskap om detta, var på plats om något skulle hända, men ansåg att de egna resurserna inte skulle räcka till vid ett eventuellt storbråk. IFK, som arrangör, var tvunget att hyra in tio personer från ett vaktbolag.

Några MFF-anhängare sökte sig också upp till Stadion men det blev endast lite munhuggning och knytnävar i luften.

Men den extra väktarinsatsen kostade IFK Malmö 28 000 kronor. Det är mycket pengar för IFK. Det är en klen tröst att burk- och plastflaskinsamlingen gav en hundralapp mer än vanligt.

Vad polisinsatsen kostade har jag ingen aning om.

Men det finns en adekvat fråga att ställa: Är det rimligt i ett rättssamhälle att en tredje part, som nu IFK, skall stå för kostnaderna för ett befarat bråk mellan två andra klubbars rivaliserande supporterklubbar?

IFK Malmö har definitivt inga huliganer bland sina anhängare.

***

BK Olympics hemmamöte mot Gais är, enligt uppgift, just av säkerhetsskäl flyttad från Lindängen till Malmö stadion.

***

Gårdagsmatchen var IFK:s klar bästa den här säsongen. Förvisso en tröst för tigerhjärtan, men ändå.

Några funderingar om fotboll en regnig Nationaldag.

Jag har länge varit en motståndare till Var, videogranskning. Det finns för många frågetecken kring var och när. För en tid sedan började jag vackla. Den allsvenska fotbollen och några cupmatcher – det gäller såväl damer som herrar – har nämligen bjudit på flagranta misstag.

Men så kom i går den norska straffen, dessutom i tider då man allt oftare pratar om soft penelty. Och då är man tillbaka till ruta 1: Det är alltid den mänskliga faktorn som avgör.

Målkamera, ja! Var, nej.

En halv fot rätt eller fel vid offside. So what?

Och för att få den fullständiga rättvisan, den alla varivrare vill ha, är det många situationer på hela planen som måste granskas. Som vid hörnor och alla andra inlägg in i straffområdet. Där begås många regelbrott. Ta dem direkt och fega inte ut! Och ge inte – som oftast – försvarande lag fördel.

***

Jag är också trött på att ”alla” i ”alla” medier skall kontakta förre elitdomaren Jonas Eriksson och höra hans åsikt. Jonas är inte speciellt generös mot sina före detta kolleger. Hur lätt är det inte att sitta i lugn och ro och granska en tilltrasslad situation och sen – ibland – brutalt ”såga” beslutet. Han borde vara för god för att välvilligt i eget pr-syfte alltid vara tillgänglig.

På bokrean i februari köpte jag Jonas Erikssons Korthuset om hans synpunkter om spelet bakom världsfotbollen. Har ännu inte börjat läsa boken. Jag känner mig tveksam till hans objektivitet. Det är för mycket besserwisser i hans mediaframträdanden.

***

Den senaste tiden har jag sett några matcher mellan de svenska topplagen för damer.

Har också sett många herrmatcher i division 1, dels live och dels via Sydsvenskans tv-sändningar.

Jag skall svära i kyrkan: Rent underhållningsmässigt har dammatcherna, speciellt Linköping—Rosengård, gett mig mer, genomgående bättre teknik, ofta bättre spelmetodik, ja, mycket av det jag menar är god fotbollsunderhållning.

Självfallet är jag medveten om att ett herrlag utklassat ett allsvenskt damlag. Den fysiskt medfödda skillnaden avgör. Precis som i de flesta andra idrotter.

Många anser, utan att bli ifrågasatta, att damhandboll på internationell landslagsnivå är väl så sevärd som herrhandboll.

I detta hänseende finns det i fotboll internationella dammatcher som gett mig idrottsligt samma positiva upplevelse,

Svensk klubblagsfotboll på elitnivå är inte där ännu.

Men väl så god som mången herrmatch i division 1.

***

Den 3 augusti 2016 skrev jag på min blogg att den då 19-årige Häckenspelaren Joel Andersson skulle bli Sveriges näste högerback. Jag fick vänta i sex år. I mötet mot Slovenien gjorde Joel debut i en tävlingsmatch. Han har liksom tvillingbrodern Adam varit med i en januariturné.