Prespa Birliks behanding av sina sex afrikanska fotbollsspelare är naturligtvis ett stort samtalsämne i idrottskretsar, inte bara i Malmö.

Sydsvenskans avsöljande av förhållandena är givetvis bra. Att de uppmärksammas först nu är dock underligt. Ryktena har gått länge i Fotbollsmalmö.

Om ryktena nu är sanna, finns ett liknande fall i en skånsk landsortsklubb på samma nivå. Afrikanska gästarbetare lär bo i en husvagn.

Det värsta är att Prespa juridiskt sett kan ha gort helt rätt. Spelarna har fått sin lön, förvisso skamliga 4 000 kronor, hyran är betald, förvissa hutlösa 6 000 för en källarlokal, och skatten, resten, är inbetald.

Så är fallet beskrivet i Sydsvenskan.

Då är frågan: Har Prespa även betalt sociala avgiter för spelarna? Tydligen, eftersom det inte framkommit i skriverierna. Det brukar ju vara hett stofft när en klubb står i skuld till Skatteverket. Jag förutsätter att de grävande journalisterna kollat upp detta hos myndigheterna.

Med andra ord: Prespa Birlik har följt lagen.

Men rent etiskt är det för djäkligt. Prespas agerande har skadat hela den svenska idrotten. Klubben har visat ett människoförakt som är skrämmande.

Vad driver föreningar att agera så här? Är det så viktigt att avancera något pinnhål i seriesystemet, från nivå 4 till 3, att man kan trampa på stackars utsatta människor?

Jag förstår inget!

Prespa är den klubb jag skrev om i våras och som hade några av Malmös mest lovande ungdomar. En grundtanke var att låta dessa talanger spela seniorfotboll och utvecklas så att klubben om något år, med dessa unga spelare som en del i laget, skulle sikta på division 1. I stället tog man det afrikanska snabbspåret. De mest begåvade ungdomarna försvann till Jonas Therns akademi i Osby och Landskrona BoIS, övriga till andra klubbar i Malmö med omkrets.

En förening med en ideologi som Prespas, att ta hit afrikanska ungdomar, utbilda dem för att sälja vidare och att sen ta hit nya talanger med samma mål, det vill säga utbilda och placera dem i storklubbar i Sverige eller utomlands, är det en affärsidé som till en del skall finansieras av statliga och kommunala bidrag?

Svaret är givetvis nej, speciellt som man inte tar något som helst socialt ansvar.

Och, som en före detta nu bloggande kollega från Sydvenskan, undrade:

Vilket ansvar har de agenter som tog hit de afrikanska spelarna?

Det här är en historia som stinker rejält.

Det kommer en ny sporttiding i januari 2016, SkåneSport.

Den planeras komma ut en gång i veckan och man kan prenumera och få den antingen digitalt eller som papperstidning. Tack och lov för det sistnämnda. Att läsa enstaka artiklar via datorn är väl ok men inte en 24-sidig tidning.

I förhandsreklamen lovar man lokala och regionala artiklar från Skåne om elit- bredd- och ungdomsidrott. Programförklaringen väckte mitt intresse. Mina två morgontidningar, Sydsveskan (speciellt) och Skånskan, har minskat sina bevakningsområden radikalt. Stora delar av idrottslivet i många delar av Skåne bevakas sällan eller aldrig. Det som kalldes Lokal- eller Omkretsensport är försvunnet. Utrymmena för ungdomsidrott har minimerats.

”Mina” tidningars sportsidor har tappat vitalitet, bredd och mångfald. Jag är medveten om att minskade resurser är en orsakerna. Men det gör naturligtvis inte mig till en nöjd läsare.

Därför ser/såg jag fram mot SkåneSport.

Men ...

Det finns ett provexemplar att beskåda på hemsidan. Och vad fann jag väl där?

Jo, fem artiklar med MFF-anknytning, två om Redhawks, en vardera om Pantern, FC Rosengård, Malmö FBC, Lugi, Prespa Birlik, H 65, Kim Andersson, Nike, Värpinge IF. Med andra ord lanserade man i stort artiklar om föreningar och personer i regionen som de dagliga tidningarna är fyllda av.

Var finns det nya, de händelser och klubbar/personer/idrotter som man inte får läsa om i regionens morgontidnigar? Och var fanns den geografiska spridningen?

Det måste nog mer till för att locka läsare/köpare.

De mindre idrotterna och klubbarna skriker efter uppmärksamhet och uppskattning. Det är på detta område en ny tidning kan vinna mark och detta med en spridning över hela Skåne.

Att skriva än mer om Malmös storklubbar och stortstjärnor är i min tidningsläsande värld inget framgångsrecept.

Jag komer inte att bli en prenumerant. Jag vill i alla fall först se ett mer varierat provexemplar.

Marginalerna och Zlatan.

Eller om ni så vill:

Zlatan och marginalerna.

Där finns nyckeln till den svenska EM-biljetten till Franrike. Men inte hela sanningen.

Radio Malmöhus hade sänt ut en stackars reporter för att ställa den infantila frågan: Om det var lönt sända andra än Zlatan till EM-slutspelet.

Lyckligtvis var det begåvade personer som fick frågan och merparten betonade att fotboll är ett lagspel och nämnde också andra spelare som starkt bidrog till avancemanget.

I samma överdrivna dyrkan hade en krönikör följande rubrik till sitt alster: Zlatan har fört oss till EM på egen kraft.

Först som sist: Zlatan är en fantastisk fotbollsspelare, en av världens främsta i sin position.

Det som gör mig irriterad, lite ledsen är massmedias koncentration på honom, på megastjärnan. Det är så många andra strålande, avgörande insatser som kommer i skymundan, eller helt glöms bort.

Som nu i dubbellandskampen mot Danmark:

Kim Källström precisa 25-meterspassning till Zlatan (som fick hjälp av Johansson/Granqvist att komma i friläge). Det var “Zlatanklass på den passningen.

Glöm inte heller att det var Emil Forsberg som fälldes både vid straffen på Friends och frisparken på Parken! Som Zlatan förvisso förvaltade på bästa sätt.

Det svenska försvarsspelet under EM-kvalet har fått berättigad kritik. Men när det som bäst behövdes skärpte man defensiven. Det ofta klandrade Andreas Granqvist gjorde två av sina absolut bästa matcher och hans spel bidrog i högsta grad till totalvinsten mot Danmark. Han var lysande.

I dag har det diskuterats mycket fotboll. Jag har pratat med många. Alla hyllar självfallet Zlatan. Men de allra flesta lyfter fram andra avgörande insatser och är allmänt trötta på fokuseringen på Zlatan.

En världsstjärna tar inte ett lag till ett EM-slutspel på egen kraft.

Men han är en stark bidragande anledning. 　

Utkastet till det här inlägget gjordes för några dagar sedan, men ett datothaveri har gjort att det inte gått att publicera.

(Tänk, även i övrigt, vad nutidsmänniskan blivit beroende av en fungerande dator, ett redskap att på olika sätt kommunicera med omvärlden. Det är många vardagsärenden som inte går att genomföra. Stressen sätter in.

Ett försenat blogginlägg är verkligen en bagatell i sammanhanget.)

Nåväl, här är mina tankar från i torsdags, kompletterade med intryck från en artikel i dagens Sydsvenska.

Det handlar om HK Malmös framtida samarbete med

Ahmed Al-Shohomi.

***

HK Malmö skall få hjälp av en shjek från Kuwait för att utmana IFK Kristianstad om den svenska handbollstronen.

Det är den stora handbollsnyheten i Malmö.

Exakt hur det skall gå till framgår inte av de texter jag läst och rent generellt, och erfarenhetsmässigt, är jag skeptisk till bombastiska uttalanden i sådana här sammanhang. Historien vimlar av ”tummar som inte bidde nåt”, både nationellt och lokalt.

Det var ju inte så länge sedan en mecenat skulle frälsa IFK Malmös fotboll. Det blev inte mycket med det.

Nåväl, man skall inte underkänna ett projekt utan att ha gett det en chans att utvecklas.

HK:s ordförande Jörgen Rasmusson är i mina ögon en förnuftig idrottsledare och varnar också för faran att sy en för stor kostym:

--

Det finns en fara i att få en alldeles för stor plånbok. Den dagen de (läs mecenaterna)

tröttnar har man helt andra bekymmer.

Han använder i stort samma argument i dagens tidning,

Intressant i projektet är den arbabiska/mångkuturella inriktningen. Ahmed Al-Shohomi vill locka Malmös många nationaliteter till HK Malmö och handbollen.

Tyvärr framgår det inte någonstans om satsningen även gäller att locka fler ungdomar att aktivt spela handboll. Skriverierna har enbart handlat om att skaffa stjärnspelare till klubben. Malmöhandbollen skriker efter grabbar som vill spela handboll. Ungdomshandbollen i stan är koncentrerad till de sydvästra delarna. HK har efter vad jag förstått svårt att locka ungdomar till Lindängen, på Söderkulla spelar grabbar inte handboll längre och inte heller på Rosengård.

Jag ser gärna elithandboll i Baltiskan men också att åtskilligt fler Malmögrabbar är aktiva. I kommunen är det fler tjejer än pojkar som spelar handboll.

Att få fler att spela handboll är det viktigaste för en stabil framtid för sporten i Malmö.

Kan en arabisk storstjärna och några andra spektakulära spelare locka storpublik till Baltiskan och få HK Malmö att bli ett lag som kan utmana IFK Kristianstad är det självfallet positivt.

Men det får inte sluta med det. Intresset måste också resulutera i att handboll återigen blir ett alternativ för bollbegåvade Malmöungdomar.

IFK Malmös storhetstid på 1970-talet genererade att bollbegåvningarna sökte sig till handbollen och under en period dominerade Malmöklubbarna Dalhem och MBI svensk ungdomshandboll.

Det finns även anledning att snegla åt IFK Kristianstad i detta hänseende. IFK har en av Sveriges främsta pojkavdelningar med spelare från de egna leden, och regionklubbarna, i A-truppen.

Det tar tid att bygga en egen framtid. Jörgen Rasmusson vet också vad som kan komma. Då gäller det att vara förberedd.

***

I stadsdelen Oxie bedrivs ingen handboll längre. IFK Oxie hade ett tiotal år kring 1990 en utmärkt verksamhet. Utan att ha konsulterat några papper minns jag sju Oxiefostrade grabbar som spelat elithandboll, det vill säga på de två högsta nivåerna.

Oxie, Söderkulla och Rosengård var tre centra när ungdomshandbollen var som bäst i Malmö och det producerades världs-, landslags- och elitseriestjärnor.

I detta sammanhang är stadsdelerna nu nästan döda.

Det finns ingen anledning att tro att det inte finns lika många talanger nu som då.

***

I Malmö seriespelar 2015/16 fyra ungdomslag på pojksidan, alla från IFK Malmö, i åldrarna 13 till 18 år. Det är ingen stabil grund att bygga en framtid på.

Kan ett shjeksponsrat storlag ge den breda Malmöhandbollen ett nödvändigt lyft?

Jag såg gårdagens Fotbollsgala med ett kvartsöga.

Det gladde mig verkligen att Therese Sjögran fick Fotbollskanalens specialpris. Hennes sätt att spela fotboll har i alla tider tilltalat mig.

Jag reagerade dock kraftigt när hon kommenterade sitt nya jobb som sportchef i FC Rosengård:

-- Nu skall jag ut och värva spelare så vi kan vinna Champions League.

Som jag skrev för några dagar sedan: Var finns känslan för den egna, utmärkta utbildningsverksamheten och om svensk landslagsfotboll, om man nu håller samma utlandslinje som man mestadels gjort?

En förening med FC Rosengårds ideologi har jag svårt för. Och att Malmö kommun med en extra miljon skall stötta en sådan -- ni får ursäkta -- ídrottspolitik är för mig obegripligt. Det är inte Malmös uppgift att kompensera Europeiska Fotbollförbundets ojämna ekonomiska fördelning.

Det finns andra objekt inom idrotten som det finns anledning att satsa på. Idrotten är ojämn utan att granska det i ett genusperspektiv.

En miljon kronor är mycket pengar i vissa sammanhang, mindre i ett annat. För ett lag som spelar i CL bör en miljon inte vara avgörande.

Laget borde dra in denna summa på sina inhemska serie- och cupmatcher och inte minst på Europamatcherna. Nu gör man tydligen inte detta.

Laget och klubben är inte tillräckligt attraktiva. Malmöborna bryr sig inte.

Jag har sagt detta förut, men nu får det vara på ett tag.

***

Jag fick ett mejl från en av Malmös jurymedlemmar i Allsvenskans stora pris, där han berättar att han minsann placerade Gefles tränare Roger Sandberg på andra plats och att han hade två spelare från “småklubbarna” högt på talanglistan.

Det hedrar honom och det är inte förvånande. Han (och det är Ole Törner) följer Allsvenskan mer än de flesta andra fotbollsjournalister och när han byter ut sina ljusblå glasögon mot ett par mer objektiva är han högst trovärdig.

***

På tal om i Allsvenskans stora pris. Det gladde mig att IFK Göteborgs Emil Salomonsson utsågs till seriens bäste högerback. Det är underligt att hans namn inte funnits med i landslagsdiskussionerna. Emil har kvaliteter som överglänser många av de flitigt lanserades.

***

Det finns anledning att återkomma med några ytterligare allsvenska funderingar.

Det är galatider i den inhemska fotbollen.

Galor är inte min likör.

Såg dock med ett halvt öga Allsvenskans stora pris, ett samarrangemang mellan C More och fotbollsmagasinet Offside. Med sin stora jury, Allsvenskans alla 16 tränare och lagkaptener samt 32 representanter från massmedia från landets olika delar, ger omröstningen en viss tyngd. Men jag fick en känsla av att ett det åter blev en slagsida åt storstadsregionerna.

Skånes/Malmös jurymedlemmar var Ole Törner från Skånskan och Källspostens Mattias Larsson och Joakim Wall. I min värld en överrepresentation för Malmö, två hade räckt.

I ett fall gjorde juryn det alltför lätt för sig. Det var i graderingen av Årets tränare. Att Janne Andersson, guldtränaren från Norrköping, blev etta var givet men var inte Jörgen Lennartsson och Andreas Alm trots topplaceringarna något av förlorare? De matchar ju lag med resurser.

Vore Gefles Roger Sandberg inte en tränare att belöna? 36 poäng och en tiondeplats med klubbens begränsning i ekonomin är ett bevis på hans kapacitet. Dessutom har han utvecklat Gefles offensiva spel.

Utvecklats har också Sundsvall gjort under Roger Franzén, som även han jobbar med en kärv ekonomi att ta hänsyn till.

Två Norrlandstränare har svårt att hävda sig i två lag som inte finns i det massmediala ljuset.

Även i målvaktsvalet höll sig juryn till de beprövade namnen/klubbarna, Alvbåge, Carlgen och Stuhr Ellegaard.

Unge Jacob Rinne var tveklöst en av de främsta anledningarna till Örebros strålande avslutning.

MFF var inte riktigt nära att få en förstaplats. Markus Rosenbergs bronsplats som främste forward var det bästa. Ett bra bevis på MFF:s allsvenska insats. Vilken grad man sätter på misslyckandet beror givetvis på de förhoppningar man hade i våras.

Tyvärr redovisades bara de tre främsta per kategori i tv-sändningen. Med en så stor jury blir spridningen av poängen stor och det vore intressant att i alla fall få en fembästalista.

Och kanske ge uppmärksamhet och uppmuntran åt de mindre, de åsidosatta.

Malmö FF säger att det skall satsa många av sina Champion League-miljoner på sin ungdomsakademi.

Det gillar jag. Klubbar som utbildar talanger från den egna regionen är det som gynnar svensk idrott bäst, oavsett idrott. Men med en hög internationell målsättning, som i fallet MFF, blir det en svår balansgång, ett dilemma.

Av vad jag förstått har MFF i dagsläget en för stor trupp, 29 spelare. Den måste bantas. Vem går det ut över? Samtidigt finns propåer om att det måste in något nytt. Ja, några journalister har till och med gjort upp långa listor av intressanta unga spelare som MFF bör locka till sig. Så finns det diskussioner om några “återvändare”.

Det blir ett pussel för sportchefen Daniel Andersson att få alla bitar på plats.

Kontinuerligt spel på hög nivå är det bästa receptet för en talang att utvecklas positivt. Pa Konate och Erdal Rakip har då och då visat hög kapacitet men också visat ojämn kvalitet. Jag menar att det beror på att de inte fått kontinuerlig 90-minutersmatchning i A-laget. Kommer Franz Brorsson att få det 2016 i den rådande konkurrensen med tre ytterligare innerbackar?

Och hur länge kan Erik Andersson hållas på bänken? Hans potential måste man ta tillvara.

De här fyra talangerna måste snabbt få en plats i ett ordinarie MFF/allsvenskt lag om de skall få utdelning på sin talang.

Jag vet att några spelare kan försvinna trots att de har kontrakt. Men skall MFF planera för att 2016 spela i Europa (statistiksnacket om att MFF inte kan vinna Svenska cupen ger jag inte mycket för) måste man behålla den absolut största delen av höstens trupp. Att byta ut halva truppen år efter år fungerar inte. Det såg man delvis i år,

Det blir intressanta månader framöver.

Och jobbiga för Daniel Andersson och hans medhjälpare.

Går allas önskemål att förena?

***

I min fotbollsvärld borde en Malmögrabb vara ett intressant MFF-nyförvärv, Helsingborgs Robin Simovic. Han har kvaliteter som gynnat Markus Rosenberg.

Och HIF behöver pengar.

Att vara beroende av ett 20-tal personer för att få ett projekt i hamn i tid kan vara påfrestande.

När så alla bitar är på plats infinner sig en lättnad, följd av en avspänd trötthet.

Nåväl, pdf-filen för Skånsk Idrotts Historia 2015 är sänd till tryckeriet och boken skall vara klar att hämtas av medlemmarna i Idrottsmuseets Vänner den 1 december, då Armand Krajnc är IMV:s frukostgäst i Baltiska hallen.

                                                       ***

Trots det intensiva arbetet med boken har det givetvis funnits tid till att konsumera idrott både live, via tv och genom olika tidningar. Det finns mycket att kommentera och det finns anledning att återkomma.

                                                       ***

FC Rosengård, de svenska dammästarna i fotboll, har förstärkt sin trupp med två spelare. Givetvis -- lite elakt skrivit -- med två utländska spelare, Gaelle Enganamouit från Kamerun och Lina Salmi från Finland.

Rosengård har valt sin väg. Det står var och en fritt att ha en egen filosofi för att nå sina mål.

Men många gånger harmonierar inte ord med handling. I somras basunerade Rosengård ut att klubben satsade ungt och på eget. Massmedia applåderade okritiskt utan att notera att det i stort bara blev korta inhopp av de unga i ett läge då Rosengårdstruppen var skadedrabbad.

Nu motiverar man värvningen av Gaelle Enganamouit bland annat med att hon kommer att locka extra åskådare till seriematcherna. Samma argument använde man när Marta kom till Malmö. Det visade sig vara fel.

Värvningen av Lina Salmi säger man är en satsning på framtiden, på de unga.

Det är nu jag reagerar kraftigt. FC Rosengård har Sveriges absolut bästa U 19-lag, vann sin serie överlägset och också slutspelet. Laget blev svenska U 19-mästare. Finns det inte talang i truppen att satsa på? Det sänder ut signaler att den egna ungdomsverksamheten inte är tillräckligt bra. I en klubb med en uttalad målsättning att nå långt i Champions League är huvudmålet för ungdomsarbetet att fostra elitspelare. Givetvis ett tufft mål men här har FC Rosengård en lång väg kvar.

Den givna frågan är: Var skall de unga Rosengårdstalangerna -- för sådana finns naturligtvis -- få sin viktiga matchskolning mot elitmotstånd, när den egna klubben genom sin värvningsstrategi stänger dörren till A-laget?

Måste de som några andra unga tjejer söka sig från Malmö för att få spela elitfotboll?

Eller tar de vägen till Malmökonkurrenten LB 07 i Elitetttan?