Utkastet till det här inlägget gjordes för några dagar sedan, men ett datothaveri har gjort att det inte gått att publicera.

(Tänk, även i övrigt, vad nutidsmänniskan blivit beroende av en fungerande dator, ett redskap att på olika sätt kommunicera med omvärlden. Det är många vardagsärenden som inte går att genomföra. Stressen sätter in.

Ett försenat blogginlägg är verkligen en bagatell i sammanhanget.)

Nåväl, här är mina tankar från i torsdags, kompletterade med intryck från en artikel i dagens Sydsvenska.

Det handlar om HK Malmös framtida samarbete med

Ahmed Al-Shohomi.

***

HK Malmö skall få hjälp av en shjek från Kuwait för att utmana IFK Kristianstad om den svenska handbollstronen.

Det är den stora handbollsnyheten i Malmö.

Exakt hur det skall gå till framgår inte av de texter jag läst och rent generellt, och erfarenhetsmässigt, är jag skeptisk till bombastiska uttalanden i sådana här sammanhang. Historien vimlar av ”tummar som inte bidde nåt”, både nationellt och lokalt.

Det var ju inte så länge sedan en mecenat skulle frälsa IFK Malmös fotboll. Det blev inte mycket med det.

Nåväl, man skall inte underkänna ett projekt utan att ha gett det en chans att utvecklas.

HK:s ordförande Jörgen Rasmusson är i mina ögon en förnuftig idrottsledare och varnar också för faran att sy en för stor kostym:

--

Det finns en fara i att få en alldeles för stor plånbok. Den dagen de (läs mecenaterna)

tröttnar har man helt andra bekymmer.

Han använder i stort samma argument i dagens tidning,

Intressant i projektet är den arbabiska/mångkuturella inriktningen. Ahmed Al-Shohomi vill locka Malmös många nationaliteter till HK Malmö och handbollen.

Tyvärr framgår det inte någonstans om satsningen även gäller att locka fler ungdomar att aktivt spela handboll. Skriverierna har enbart handlat om att skaffa stjärnspelare till klubben. Malmöhandbollen skriker efter grabbar som vill spela handboll. Ungdomshandbollen i stan är koncentrerad till de sydvästra delarna. HK har efter vad jag förstått svårt att locka ungdomar till Lindängen, på Söderkulla spelar grabbar inte handboll längre och inte heller på Rosengård.

Jag ser gärna elithandboll i Baltiskan men också att åtskilligt fler Malmögrabbar är aktiva. I kommunen är det fler tjejer än pojkar som spelar handboll.

Att få fler att spela handboll är det viktigaste för en stabil framtid för sporten i Malmö.

Kan en arabisk storstjärna och några andra spektakulära spelare locka storpublik till Baltiskan och få HK Malmö att bli ett lag som kan utmana IFK Kristianstad är det självfallet positivt.

Men det får inte sluta med det. Intresset måste också resulutera i att handboll återigen blir ett alternativ för bollbegåvade Malmöungdomar.

IFK Malmös storhetstid på 1970-talet genererade att bollbegåvningarna sökte sig till handbollen och under en period dominerade Malmöklubbarna Dalhem och MBI svensk ungdomshandboll.

Det finns även anledning att snegla åt IFK Kristianstad i detta hänseende. IFK har en av Sveriges främsta pojkavdelningar med spelare från de egna leden, och regionklubbarna, i A-truppen.

Det tar tid att bygga en egen framtid. Jörgen Rasmusson vet också vad som kan komma. Då gäller det att vara förberedd.

***

I stadsdelen Oxie bedrivs ingen handboll längre. IFK Oxie hade ett tiotal år kring 1990 en utmärkt verksamhet. Utan att ha konsulterat några papper minns jag sju Oxiefostrade grabbar som spelat elithandboll, det vill säga på de två högsta nivåerna.

Oxie, Söderkulla och Rosengård var tre centra när ungdomshandbollen var som bäst i Malmö och det producerades världs-, landslags- och elitseriestjärnor.

I detta sammanhang är stadsdelerna nu nästan döda.

Det finns ingen anledning att tro att det inte finns lika många talanger nu som då.

***

I Malmö seriespelar 2015/16 fyra ungdomslag på pojksidan, alla från IFK Malmö, i åldrarna 13 till 18 år. Det är ingen stabil grund att bygga en framtid på.

Kan ett shjeksponsrat storlag ge den breda Malmöhandbollen ett nödvändigt lyft?