Inlägg publicerade under kategorin Brottning

Av Magnus Månsson - 8 februari 2023 18:17

I helgen angjordes SM i brottning i samband med SM-veckan Skövde.

Tävlingarna sändes delvis i TV. I de större tidningarna är brottningsporten marginaliserad.

Av dagens unga sportjournalister är det få som sett någon match live. Om någon, i så fall inte många.

I Malmös tidningsvärld fanns legendarer som Gunnar Bengtsson på Skånskan (själv duktig som junior i svensk elitklass), ”Bess” Svensson på Arbetet och Nils ”Zorro” Printzlow på Sydsvenskan.

Även på 1990-talet följde Malmötidningarna på plats de stora mästerskapen. Kvällsposten hade Kent Hansson, Arbetet Michael Ljungberg och jag representerade Sydsvenskan. Jag har bevakat EM och VM i Tammerfors två gånger, i Rom, i Varna, i Uleåborg, i Clermont Ferrand, i Martigny, i Köpenhamn, i Gävle och i Stockholm.

Det säger mycket om hur man på 1990-talet i tidningsvärlden såg på brottningens läsvärde. Och givetvis också om tidningarnas ekonomiska resurser på den tiden.

DN fanns oftast på plats och GP med Cege Berglund.

Och Thure Petersson med Hjulle Sport, förstås, som servade landets ”samtliga” lokaltidningar.

Det är en föränderlig tidningsvärld, onekligen.

***

Men inte minst har brottningen förändrats. Jag tänker inte på de många regeländringarna utan mer på den geografiska utbredningen och den förändrade åldersstrukturen. Och ur skånsk synvinkel.

***

Förr i tiden fanns en tävling distrikten emellan. Vi talar om den grekisk-romerska stilen. Den vanns oftast av Skåne, under vissa perioder årligen. Denna tävling finns inte längre. Och om så varit hade Skåne inte varit i topp. I Skövde blev det bara tre medaljer, ett silver och två brons. Alltså ingen skånsk svensk mästare 2023. Lika illa var utfallet 2022.

Det är få år sedan första svenska mästerskapen 1896 som Skåne inte haft minst en SM-guldmedaljör. 1896 tävlade man i en klass. 1905 blev det en viktindelning, som sedan varierat genom åren. Oftast har man SM-tävlat i åtta klasser.

I SM i år deltog 16 skånska brottare från 10 klubbar med medaljer till Malmö Tigers (silver) och brons till IK Sparta (Malmö) och Bergania (Helsingborg).

***

SM i den fria stilen avgjordes samtidigt. Och där blev det skånska utfallet bättre än i den antika stilen. Två guld, ett silver och fyra brons hamnade i Skåne: Lundaklubben IK Dana: Ett guld och fyra brons, BK Envig (Lomma): ett guld och ett brons samt Helsingborg Wrestling Team: Ett silver.

Ytterligare två klubbar hade fristilsdeltagare. Totalt hade dessa fem klubbar 17 aktiva med i SM, alltså en mer än de i den grekisk-romerska. Det är för mig förvånade siffror. Visst har Skåne haft internationella mästare i den fria stilen (finns anledning att återkomma) men under de cirka 70 år jag följt skånsk brottning har jag aldrig sett en fristilstävling och knappast läst om någon.

En trolig förklaring till uppsvinget kan vara invandringen från länder där den fria stilen är populärare än den antika. De aktivas namn tyder på detta.
I Sverige är intresset för grekisk-romersk större än för fristil: 87 SM-starter mot 49.

***

Damerna tävlar i den fria stilen. Skåneklubbarna var duktiga i SM. Konkurrensen är smal. Av 37 deltagare kom 16 från Skåne, fyra klubbar.

Helsingborg WT blev överlägset bästa förening med sina ett guld, två silver och två brons

Dalby och Klippan vann också vardera en guldmedalj.

Eftersom IK Dana var överlägset i fristilstävlingen för herrar är det lätt att konstatera att skånsk brottning totalt sett nationellt är stark.

Anmärkningsvärt är att framgångarna inte längre bygger på den stabila grund som fanns tidigare, den grekisk-romerska stilen, som utövades i ”varje by” i distriktet.

Den svenska och skånska brottningskartan är inte sig lik.

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - 22 november 2021 18:08

Det dröjde bara några timmar efter mitt förra blogginlägg, innan Malmö FF åter kände sig förfördelat.

Man skulle fått straff i duellen mellan MFF:s Colak och Häckens Johan Hammar. Det blev några rubriker och hårda kommentar ur MFF-synvinkel. De från Häckenhåll betydligt mindre och hovsammare efter duellen mellan MFF-målvakten Johan Dahlin och Häckens stjärnskott Patrik Wålemark.

Jag är evinnerligt trött på fixeringen kring just storklubbarna och det påstådda missgynnandet. Nu friade domaren Adam Ladebäck i båda fallen. Rätt eller fel? Vill bara konstatera att han dömt mot Dahlin, hade det blivit minst gult. Det har jag expertisord på.

***

Hade tankar på att skriva ner mina funderingar redan direkt efter 2—2-mötet, men föredrog att i lugn förbereda mig för ett försenat 50-årsjubileum med god mat, gott vin i ståtliga Knutssalen i Malmö Rådhus. Det var Malmö stad och Limhamns Brottarklubb, en från 1970 sammanslagning av BK Kärnan och Fiskarenas IF, som bjöd.

LBK har blivit en förening i tiden, mycket präglad av Jörgen Olssons, konsulentens idéer och energi. Den förre Europamästaren fick berättigade, stående applåder efter sitt tal om klubbens utveckling och nuvarande status.

***

Söndagen ägnades åt nödvändig cykelmotion och två allsvenska fotbollsmatcher. I sin nedsuttna tv-fåtölj är det lätt att vara kritisk. Men också att ödmjukt konstatera att döma fotboll är svårt, även vid en granskning i slow motion. I mötena Halmstad—Elfsborg och Varberg—AIK utdelades varningar, som innebar avstängningar. Ingen av dem efter speciellt fula tacklingar. Kanske därför extra svåra att acceptera i detta skede av säsongen.

***

Det kändes därför extra skönt att höra AIK:s tränare Bartosz Grzelak konstatera att han tyckte att den svenska domarkåren håller hög klass,

Till skillnad från Fotboll Skånes MFF-följare Ole Törner, som anser att Adam Ladebäck knappast duger ens i Superettan. Törnes domarförföljelsemani och hans nedlåtande syn på dem som inte tycker som han i fotbollsfrågor, gör, att jag återigen kommer att avsäga mig prenumerationen på Fotboll Skåne. Väl medveten om att det gör varken från eller till för sajtens ekonomi.

***

Det diskuteras livligt hur många varningar en spelare skall ha, innan hen blir avstängd och om man skall ta hänsyn till intervallen mellan de gula korten. Finns väl all anledning för en sådan diskussion.

Men i min värld är det viktigare att gradera allvaret i varningarna. En brysk tackling skall inte värderas lika mycket som en bortpetad boll. I en rättsstat skall påföljden stå paritet till brottets allvar. Så fungerar inte fotbollens bestraffningsregler.

***

Åter till MFF—Häcken! Irma Zibanejad, Discoverys kommentator, som för övrigt ofta pratar så fort och oartikulerat att vi 80 + har svårt att hänga med, tjatade ideligen om hur många spelare MFF av olika anledningar saknade. Men hon glömde att Häckens frånvarolista var näst intill lika lång, Rasmus Lindgren, Tobias Heintz, Samuel Gustafsson, Leo Bengtsson, Ali Yossef och Mohamad Nasiru.

Förvisso inte lika namnkunniga som de sakande MFF-arna, men väl så behövliga i en Häckentrupp, som denna lördagseftermiddag var väl så bra som MFF:s.

Även riksmedia är storlagsfixerad.

Av Magnus Månsson - 3 februari 2020 17:44

Det har varit en hel del liveidrott den senaste tiden.

Malmö har bjudit på en varierad kost. Jag har varit gäst på ett handbollsderby, SM-finalerna i brottning och en omgång i Riksmästerskap i basket för 15-åriga flickor. Intrycken är många och besöken visar på idrottens styrka och kraft i samhället.

***

Brottning är en av de idrotter jag är uppvuxen med i Skurup. Utbudet var förstås inte så stort, men seriematcherna åren kring 1950 på dansrotundan i Folkets Park på söndagseftermiddagen var publikfester. Det var ofta fullsatt.

Min ungdoms idol var Lennart Persson, sedermera flerfaldig svensk mästare.

När jag blev sportjournalist på Sydsvenskan fick jag ofta uppdraget att bevaka de stora mästerskapen. Det gjorde tidningen på 1980- och 90-talen. Minnena är många. De mest bestående är hur sympatiska, hjälpsamma och tacksamma de aktiva var. Och förmodligen är än i dag.

***

Jag gladdes i går vid finalpasset med tävlingsledaren Jörgen Olsson en gång Europamästare, när Limhamns sporthall var fullsatt med råge. Det var den även vid de tidigare passen. Brottningsfolket sviker inte när det är fest.

Jörgen är hängiven sin sport och har en syn på ungdomsidrott och ledarskap som är befriande. Fler ledare med hans resning behövs. Inte bara inom brottningen.

***

Brottningen är trängd, sett i ett seniorperspektiv. Men det får vi ta vid ett annat tillfälle.

Dock blev jag faktiskt överraskad av de extremt tunna startfälten i damklasserna. De svenska tjejerna är verkligen framgångsrika i de internationella mästerskapen från seniorer och ner i åldersgrupperna. I min enfald trodde jag att det fordras en viss bredd för att få den internationella topp som svensk dambrottning bevisligen har. I fjor var det SM-final direkt i fyra av nio klasser. I år var det lika illa. I två viktklasser vägde sex aktiva in, i övriga fyra och tre.

Det är en smal grund att bygga på.

***

Malmö har varit landets brottningshuvudstad. Så är det inte längre. En mästare blev det Malmö Tigers Alexander Bica. Sparta, en av de klassiska storklubbarna, hade inte en enda deltagare. Sedan länge har Enighet, den argaste lokalrivalen när det begav sig, ingen sektion för brottning.

Nu är Malmö Tigers, en sammanslagning mellan Björnvid och Centrum (tidigare Mellanheden) samt Limhamns BK från 1970, då Fiskarena och Kärnan blev LB, de enda brottarklubbarna i stan.

Där blev det lite idrottshistoria från Malmö.

***

Limhamns BK hade för övrigt i samband med tävlingen anordnat en smakfull utställning om Limhamnsbrottningens historia. Kom osökt att med saknad tänka på att Malmö numera inte har något Idrottsmuseum. Vilket tillfälle det varit att under någon månad flytta utställningen till just ett centralt idrottsmuseum.

***

Alla idrottskartor ritas om. Så även brottningens. Överlägset bästa herrklubb blev AIK, Solna/Stockholm, landets främsta (?) idrottsallians. Tvåa blev Marsvinsholms IF och femma Pan, som i seriesammanhang tävlar gemensamt under namnet Marsipan. Laget vann för övrigt hösten skånska elitserie. I serien under kom Limhamns BK etta. Tyvärr deltog totalt bara sju klubbar.

SM-etta bland damerna blev Helsingborg Wresling Team.

***

Det var anhängarna till just Pan och Marsvinsholm som gav extra fest till finalpasset. Engagemanget, när deras aktiva var uppe på mattan, påminde om den stämning som fanns i Skurups Folkets Park, när SSK mötte kanske just Marsvinsholm.

***

Det var några trevliga, nostalgiska timmar i Limhamns sporthall. Jag vet att det finns många engagerade medlemmar i Limhamns BK, utan vars hjälp det inte går att genomföra ett SM, men att utan Jörgen Olssons entusiasm hade det inte blivit de succé det blev.

***

Handbolls- och basketfunderingarna får anstå till ett senare tillfälle.

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - 3 februari 2019 18:49

Jag har just blivit färdig med en av de bästa böcker jag läst i genren memoarer/biografier inom idrottsvärlden.

GOSSEN RUDA

Brottaren som försvann

Gossen Ruda är Malmöbon Jörgen Olsson, under första hälften av 1990-talet en av världens främsta brottare med ett VM-silver och ett EM-guld som främsta meriter. Tyvärr är han i den svenska idrottshistorien främst ihågkommen efter två incidenter.

Efter en förlust i OS i Barcelona 1992 lämnade han OS-byn utan att gå sin andra match och vid hemma-VM 1995 i Globen efter en förlust i första omgången dängde han landslagstrikån i en papperskorg och åkte hem till Malmö.

Nu har Jörgen givit ut en bok. Han har skrivit den själv, har inte anlitat någon spökskrivare. Det är det som gör boken till en stor läsupplevelse. Man känner äktheten, passionen som drev honom till att bli en Mästare och inte minst kärleken till dem som stöttade honom på vägen mot den internationella toppen.

Jag tror inte att en spökskrivare kunnat förmedla denna känsla på ett så varmt, fint sätt som Jörgen.

Helt objektiv är jag förstås inte. Som journalist var jag med om både fram- och motgångar för Jörgen, VM-silvret i Varna, några SM-guld och landskampsvinster med också kalsongintermezzot i Globen.

När vi mötts i olika sammanhang i stan har Jörgen alltid gett sig tid att stanna och utbyta några ord. Jag uppskattar också att han med sina insändare gått in den allmänna samhälls- och idrottsdebatten med sina välanalyserande synpunkter.

Jag gillar helt enkelt Jörgen Olsson.

Att bli en idrottens världsstjärna kräver speciella egenskaper, kanske framför allt i de individuella sporterna och måhända främst inom kampsporterna, den fysiska kontakten kan göra ont. Jörgen har höga krav på sig själv, passionen för brottningen finns kvar. Ambitionen under de aktiva åren var hög. Han sparade sig aldrig. Det kom misslyckanden. Den vuxna brottarvärlden kunde oftast inte hantera och hjälpa Jörgen.

Men i hans närhet fanns tre kvinnor som alla var hans stora städ, mormor, hans mamma och storasyster Annette. Jörgens tack till dem är vackert skildrad i boken.

Självförtroende är ett måste i all elitidrott. Och, återigen, kanske i synnerhet i en man-mot-man-idrott. Vid sina stora framgångar var Jörgens tro sig själv stor. Han var mentalt och fysiskt förberedd.

Det var han inte inför Barcelona och Globen. Före OS hade han problem med en fot, inför VM tog han penicillin under en längre period för elaka bölder. Det är inte optimala förberedelser inför ett internationellt mästerskap. Jörgen visste att det inte skulle fungera. Likväl ställde han upp.

När jag läste boken funderade jag: Varför?

Vilken 21-åring vill missa sitt första OS och vilken 24-åring svensk vill inte ta chansen att bli världsmästare på ett fullsatt Globen?

Inget svar, bara en tanke.

Nu brast det vid båda tillfällena. Rubrikerna blev svarta. Jörgen Olsson blev ”Riksbusen”.

Livet är i mångt och mycket en paradox.

Jörgen är inför en stor del av idrottsallmänheten känd för något som han är väldigt långt ifrån att vara.

Ambitiös, passionerad, omtänksam, kärleksfull. Yuo name it.

Men också så tjurig och envis och med en tro på sig själv och sina valda vägar man måste ha och tro för att bli en världsstjärna. Alla kring honom uppskattade inte detta

Och inte minst: Jörgen Olsson är bra på att skriva.

 

Av Magnus Månsson - 28 december 2018 17:18

Såg i dagens Sydsvenska att arrangören av den stora inomhusturneringen i fotboll Skånecupen, Malmö FF, i år lagt till klasser för 7-åringar.

Allt i akt och mening att kunna visa upp ett totalt stort deltagarantal, när antalet lag i de äldre årsklasserna blivit färre.

Jag känner igen mönstret från andra idrotter, inte minst friidrotten. Vid de flesta ungdomstävlingarna i Skåne har det funnits grenar för 7—8-åringar. Det har det gjort i många år. Utan att antalet aktiva övretonåringar ökat utan snarare minskat.

Brottningen är ett annat, i min värld, avskräckande exempel. Sporten har en stor, välutvecklad knatteverksamhet men i år deltog endast åtta seniorklubbar i det skånska seriesystemet. En av dessa var en kombination och med tanke på de generösa låneregler som finns mellan klubbarna var det säkert färre klubbar än sju, som kunde mönstra åtta junior—seniorbrottare.

Jag har definitivt inget emot att sju—åttaåringar idrottar under lekformer men när de dras in i en regelbunden tävlingsverksamhet i så unga år känns det inte helt okej – för att tala stadsministerspråk.

Jag är förstås fullt medveten om att man i Skånecupen inte bokför resultat och gör upp tabeller förrän man blivit 13 år. Omdiskuterat, men för dem som vill se aktiva ungdomar upp i junioråldern ett bra instrument för att försöka ge ungdomarna nya mål. Och för att lugna inte minst resultatfixerade föräldrar.

I år blev det inga klasser i Skånecupen för F 7 och F 8. Och efter ett klent deltagande i fjor, två anmälda lag, inbjöd MFF inte till tävling i F 18.

Tävlingsledaren, den före detta elitspelaren Per Ågren, menar, enligt SDS, att 16—18-åringarna spelar seniorfotboll och att klubbarna därför inte har något juniorlag. Men om man nu haft ett tillräckligt antal tjejer i dessa åldrar hade ju inget hindrat klubbarna att vid detta speciella tillfälle ställa upp med ett lag.

Men faktum är Malmöklubbarna – för märk väl att Skånecupen i stort är en Malmöangelägenhet – inte har tillräckligt antal spelare.

I de tabeller Skånebollen redovisade för uteserierna 2018 deltog elitklubbarna LB 07 och FC Rosengård med vardera ett lag i F 17, Hyllie IK var enda lag från stan i F 16, i F 15 fanns LB 07, IFK Klagshamn, FC Rosengård och Husie IF.

Minst sagt tunt i de aktuella åldrarna.

Intressant ur skånsk synvinkel är dock att antalet lag ökat i F 13 från 33 2017 till 56 2018. Och Malmö har följt med i trenden, från fyra till tio.

Självfallet är det för tidigt att dra några slutsatser om de nya tabellreglerna. En av intentionerna var att 13-åringarna skulle inspireras när seriespelet blev på riktigt.

Några funderingar så här en mörk decemberkväll efter en artikel om Skånecupen.

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - 27 september 2017 16:18

Efter mitt senaste blogginlägg om den skånska – och för den delen också den svenska – brottningens regress, funderade jag över situationen inom friidrotten och gjorde en jämförelse.

Nu håller jag mig till Skåne. Sett över hela landet är friidrotten så mycket bredare än brottningen. I Skåne är problemen dock likvärdiga. I Skåneserierna i brottning deltar åtta seniorlag (några i laget är förmodligen under 21 år) den kommande säsongen. Till den klassiska Fyrstadstävlingen (som sedan 1977 är en klubbtävling) har Malmö Tigers och Eslövs AI, som icke ställer upp i serien, också anmält lag. Det är tillåtet att låna upp till tre brottare från andra föreningar. Det lär dessa ha gjort. Det innebär att cirka ett tiotal skånska klubbar har aktiva över 20 år.

Hur många klubbar har aktiva som deltager i arenafriidrott och är över 20 år? Tänk efter! Jag räknar inte veteraner, de över 35 år.

Jag får det till sex, sju på herrsidan, lika många bland damerna. Alltså färre än den krisande brottningen.

Ett lag i brottning har (vanligtvis) åtta aktiva. Hur många friidrottsföreningar i distriktet har så många aktivt tävlande över 20 år? MAI på herrsidan är den enda.

Min förening Heleneholms IF, breddmässigt på seniorsidan nere i en djup svacka, har i år haft fyra tävlande seniordamer, tre herrar. Och vi tillhör då likväl dem som har flest aktiva seniorer i Skåne. Några har bara en enda.

Genant. Minst sagt!

Skånsk brottning och skånsk friidrott sitter i samma kantrande båt. I alla fall bland seniorer.

***

Vid researchen – fint ord – för det här inlägget har jag hittat kanske lite intressant brottningshistoria.

Eslövs AI och Malmö Tigers har haft stora framgångar i Fyrstads. EAI har varit med i 14 finaler, därav två silver och nio brons.

Tigers var i början av 2000-talet bäst i Sverige, vann tre gånger, kom tvåa en gång.

Som stad, fram till och med 1977, vann Malmö 17 gånger, IK Sparta har varit etta sex gånger och alltså Malmö Tigers tre. Brottningen har varit en av Malmös mest framgångsrika idrotter.

***

Jag valde på måfå ut 1955. Då deltog exakt 200 lag/städer/orter i Fyrstads, 50 var från Skåne. Några ställde upp med två lag, Skivarps och Svedalas B-lag vann sina grupper. Malmö deltog vissa år med tre lag. Speciella uttagningsmatcher arrangerades.

Under storhetstiden var det prestige att vara med i Fyrstads. Klubbarna mobiliserade allt man hade.

Idrottshistoria ger intressant bakgrund.

 

 

Av Magnus Månsson - 25 september 2017 18:27

Såg någonstans att endast åtta klubbar anmält sig till årets Skåneserier i brottning.

Det har gått snabbt neråt. För åtta, nio år sedan deltog ett tjugotal, de fyra senaste kring tolv.

Det hjälper inte att påminna om att det på 1940- och 1950-talet fanns över 50 föreningar med i det skånska seriesystemet. Skåne var det stora distriktet. Det syns i listorna över OS-, VM- och EM-mästare. För att inte tala om dominansen vid SM. Det är få år som Skåne inte blivit bästa distrikt. Det är därför oroande för svensk brottnings framtid att Skåne fortfarande är det breddmässigt ledande distriktet.

Under mina år som tonåring på 1950-talet i Skurup var brottning och bordtennis de enda vinteridrotter man som man som ung kunde utöva. Och då pratar vi i brottning om ”pågar” från 15, 16 år. Knattebrottning förekom inte. Inte heller någon verksamhet för kvinnor. Den första SM-tävlingen för damer arrangerades 1995.

Före 1960-talet var brottningen tillsammans med bordtennisen, som båda kan nöja sig med mindre lokaler, de stora vinteridrotterna i landsorten. Under 1960-talet började alltfler kommuner bygga idrottshallar. Skolan ställde krav.  Fler idrotter kunde bedriva verksamhet inomhus. Konkurrensen stegrades. Nya idrotter kom till Sverige, inte minst de vi kallar asiatiska kampsporter, som vänder sig till den kategori ungdomar som gillar kampmomenten man mot man. De nya idrotterna har etablerat sig även i de mindre kommunerna runt om i Skåne.

Jag minns med nostalgisk glädje klubbmatcherna i ett fullsatt Folkets park mellan Skurups SK och grannklubbarna inom tre, fyra mil först och främst Skivarpsklubben Pantern, men även lag från Marsvinsholm, Ystad, Sjöbo, Dalby, Staffanstorp, Klågerup, Svedala, Hököpinge/Vellinge, Skegrie och Trelleborg. Ibland fick SSK även besök av någon av de mindre Malmöklubbarna, och de var många. Enighet och Sparta, storklubbarna, var för starka. Sparta fyndade förstås många gånger i Skurup, främst svenske mästaren Lennart Persson men även andra av hyfsad svensk elitklass.

Numera bedrivs herrseniorbrottning på dessa orter i större skala bara i Trelleborg (Starke), Malmö och Sjöbo/Marsvinsholm, som har ett gemensamt serielag, Marsvinsholm/Pan.

För att säkra en viss numerär – för bidrag – har brottningen precis som många andra idrotter sökt sig ner i åldrarna och inbjuder till träning och tävling ända ner i 6-årsåldern.

Resultatet är det samma som i andra idrotter. Det är ett fåtal som fortsätter upp i senioråren.

I och med tillkomsten av tjej- och dambrottare plus en på vissa orter livlig knatteverksamhet har brottningen ett hyggligt antal aktiviteter.

Bristen på seniorbrottare gör dock att det i framtiden kommer att bli svårare att rekrytera ledare och tränare med den viktiga erfarenheten av egen karriär.

Det är en fara.

***

De åtta klubbar som 2017/2018 deltager med serielag är Marsvinsholm/Pan, Bergania (Helsingborg), Sparta, Björnekulla (Åstorp), Starke, Ballingslöv, Ore (Vinslöv) och Hästveda.

Av Magnus Månsson - 16 december 2015 14:17

Kan en idrott, en aktiv, utvecklas utan en kontinuerlig stimulerande tävlingsverksamhet?

Jag tänker inte på fotbollförbundets beslut att från 2017 inte notera resultat i serier och cuper för ungdomar under 13 år. Helt unikt är inte denna regel. Åldersbegränsning för resultatredovisning finns i många lagidrotter, även inom fotbollen, även om 13 år kan tyckas lite väl hög.

Lite underligt kan det tyckas, att mina Malmömorgontidningar med sina många krönikörer/analytiker inte berört detta ute i idrottsallmänheten omdiskuterade ämne.

Det lär finnas anledning att återkomma.

Nej, mina funderingar rör brottningen på seniornivå.

Skåne är, och har alltid varit, det ledande distriktet i Sverige, inte minst breddmässigt. Det har grundlagts tack vare ett utbrett seriesystem. Det fanns en tid med ett 50-tal skånska lag, plus några från granndistrikten, som gjorde att brottarna matchade flitigt i en utvecklande miljö. Successivt har intresset mattas och den här säsongen deltager endast tolv lag, fördelade på tre serier med tre, fyra och fem lag. I Elitserien med sina tre lag (Sjöboklubben Pan och Marsvinsholm har ett gemensamt) har det till och med lämnats en lag-wo. Det innebär att de aktiva under ett helt år i seriesammanhang får i bästa fall fyra, sex eller åtta matcher. Räcker detta för att hålla intresset vid liv och träna i den utsträckning som behövs för att kunna hävda sig på en hygglig hög nivå?

Sen finns ju också Fyrstads, där elva av totalt endast 20 lag kom från Skåne, och ett skånskt mästerskap med sammanlagt 34 deltagare i de åtta viktklasserna.

Detta hade väl kunnat vara i alla fall ett hyggligt utgångsläge om det funnits ett antal ”vanliga” tävlingar i Skåne. Men i det program som redovisas på Svenska Brottningförbundets hemsida finns det endast ett enda evenemang i Skåne som också vänder sig till seniorer. När skall de aktiva tävla vars klubb varken är med i en serie eller i Fyrstads? Förvisso kan man låna brottare till sina serielag men det finns de som inte får plats.

Stjärnorna, eliten, får sina utvecklande tävlingar, de främsta i Bundesliga men även i några få elitturneringar i Sverige och övriga Norden.

Sparta, Sveriges bästa klubb, har i år inget serielag. Deras internationella stjärnor får tillräckligt med matcher. Det är ett argument för uteblivandet. Ett annat är att det är förenat med ganska stora kostnader att arrangera en seriematch om man vill göra det där lilla extra. Och det har Sparta verkligen försökt. Men intresset har trots detta inte varit speciellt stort och detta är en andra anledning till att Malmöklubben inte deltager i den skånska Elitserien.

Det är naturligtvis tråkigt att den glesnande skaran av brottningsentusiaster inte får tillfälle att någon gång se de skånska stjärnorna.

Samtidigt är det ju så att i den breda idrottsvärlden finns det evenemang, inte minst seriematcher, som inte ekonomiskt går runt men som är en nödvändighet för just den idrottens överlevnad och utveckling.

Så visst vore det positivt om Spartas uteblivandet endast blev ettårigt.

Men måste fundera över: Vart är vi på väg?

Alltså vart är brottningen på väg?

Presentation

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards