Det blir en spännande vecka för oss som följer Handbollsligan, den högsta herrserien.

Tre omgångar återstår, för några bara två. För Alingsås och Kristianstad tillkommer dessutom var sin hemmamatch i Europaspel. Det är tuffa matcher på en vecka.

Covid-19 och en massa skador, inte minst hjärnskakningar (och då inte enbart på målvakter) , har ställt till det. Lagen har drabbats olika i olika skeden av säsongen. Rytmen har saknats i spelprogrammet. Men nu står vi inför avgörandet, ett spännande sådant. Och med en tabell, där alla lagen har något att spela för. Lägg till att det också är många så kallade fyrapoängsmatcher som gör att möjligheterna till omkastningar är stora.

HK Malmö och Ystads IF, ettan och tvåan, är skademässigt hårdast drabbade. Att ersätta det ordinarie målvaktsparet i enstaka matcher går väl hjälpligt men i ett slutspelsmöte över fem matcher under kort tid är det avsevärt svårare.

Det gäller för båda lagen att en av de ordinarie målvakterna måste bli kurant till slutspelet om lagen skall nå ända fram.

Många lag har skador på tongivande spelare. Skadeläget är hemlighållet hos lagen. I slutspel och kval öppnas förmodligen möjligheten till återkomster för några viktiga spelare. Om nu inte covid-19 ställer till det än mer än vad viruset redan gjort,

I år får topplagen inte välja motståndare i slutspelet. Det hade väl sin charm. Nu är det fastställt, ettan möter åttan, tvåan sjuan och så vidare. I skrivande stund är ingen placering klar. Och med, som sagt, många inbördes matcher bland de sju slutspelsklara lagen är det lite av hybris att tippa kvartsfinalordningen. Men jag har gjort bort mig tidigare. Så här faller i alla fall mina funderingar ut.

Ystads IF—Guif

Sävehof—Lugi

HK Malmö—Kristianstad

Alingsås—Skövde

Slutspelat för året kommer Hallby och IFK Ystad ha gjort

Kvala får Önnered, Redbergslid och Aranäs göra.

Ny sats i Allsvenskan för OV Helsingborg och Varberg.

***

I kväll spelar Aranäs--IFK Ystad och Guif—OV och vid pass 20.30 kan alla mina funderingar visa sig vara helt felaktiga. Spännande är det under alla omständigheter.

För en tid sedan skrev jag några rader om att friidrottsklubben IK Finish från Vellinge under delar av 1940- och 50-talen hade en filial på Heleneholms idrottsplats.

Inte förrän 1952 fick Vellinge kommun en friidrottsarena med dåtidens underlag, kolstybb. Under det ljusa halvåret hade Finish sin verksamhet på Kostadion, belägen på Eskilstorps ängar.

Men redan på 1930-talet hade Finish, bildat 1924, en Malmöfilial. Då höll man till på Sorgenfri idrottsplats, anlagd på tidigt 30-tal. Banvarvet var endast 300 meter och friidrottsytorna låg längs Sorgenfrivägen.

Att Finishs första Malmöavdelning höll till på Sorgenfri, den uppgiften hittade jag i klubbens inbundna månadsmedlemsblad från åren 1936—1962. De stencilerade bladen i A 5-format ger en fascinerande bild av en idrottsförenings verksamhet under dessa år. Jag har bara hunnit en bit i in i del 1 av 12. Mycket intressant material finns att ta del av.

Jag har lånat böckerna av IK Finish och måtte framtidens ledare inte resonera som man gjort i åtskilliga klubbar: Det är inget skit att bevara. Det kör vi till tippen,

Medlemsbladen är idrottshistoriska rariteter.

Det finns mycket intressant att hitta, inte minst ur Malmösynpunkt. Huvudredaktörer de första åren var klubbens grundare och ordförande under 52 Ive Larsson samt klubbens sekreterare Åke Nilsson. De senare blev senare en stor profil inom Malmöfotbollen. Han var nämligen ordförande i IFK Malmös fotbollssektion åren 1955—1961, fotbollens storhetstid i IFK.

Åke hade som friidrottare den lite udda kombinationen 800 meter och tresteg. Som bäst löpte han 800 metet på någon sekund över två minuter och hoppade nästan 13 meter i tresteg. Naturligtvis inga anmärkningsvärda resultat i dagens friidrottsvärld men, nådda under mitten av 1930-talet, visar de på en inte oäven talang.

Lite mer ur Malmös idrottshistoria, hämtade ur Finishs medlemsblad.

På vårarna innan Sorgenfris kolstybbsbanor var tillgängliga tränade man på och vid Sandsjön. Det var vid denna tid en badplats, belägen vid Öresund bakom nuvarande Spillepengen. Kan väl jämföras med dagens Ribersborg, en plats för bad och allehanda idrottsutövning.

Jag har också läst mig till att det var IFK Malmö, som några år tidigare varit en av Sveriges främsta friidrottsklubbar, 1940 var initiativtagare till Malmö-Alliansen i friidrott. IK Finish ansågs tillhöra Malmöfamiljen och var en av över tio medlemsklubbar.

Nu finns två klubbar med arenafriidrott, Malmö AI och Heleneholms IF.

Efter fortsatt läsning av Finishs medlemsblad lär det finnas anledning att återkomma.

I helgen avgjordes SM i friidrott i Atleticum i Malmö, 300 meter från min bostad.

Tyvärr hindrade covid-19 ett besök. Så min information har jag fått genom att studera resultatlistorna. Pandemin gjorde att de i många grenar var extremt tunt. Det fanns i vissa fall tuffa kvalgränser, så det är inte rättvist att granska tävlingen ur ett breddperspektiv.

Elitfriidrotten i landet är koncentrerad till storstadsregionerna. Stockholm och Göteborg tog hem vardera 19 medaljer, Malmö 10, övriga Sverige 30.

Endast en Skåneklubb ytterligare fanns i medaljligan, IFK Helsingborg med två silver. En tredje förening, IFK Lund, var representerad.

I min värld är det tunt, endast tre skånska klubbar hade SM-kvalificerade aktiva. Eliten här nere finns i Malmö AI. Men jag menar att tio medaljer, sex guld, ett silver och tre brons, är en utdelning som borde vara större. Endast en av dessa togs nämligen av en aktiv som från början fostrats i en Malmöklubb, Daniela Busk, silvermedaljör på 200 meter. Övriga har kommit till storklubben från andra håll. Inget ont i det: Så ser elitidrotten ut. På gott och ont.

Samtidigt måste det finnas oupptäckta talanger i den här stan med sina 330 000 innevånare. Tidigare har Malmös egenproduktion till den svenska friidrottseliten varit betydligt större.

Malmö inneboende kapacitet är inte utnyttjad.

***

I ärlighetens namn skall tilläggas att stavvinnaren Melker Svärd Jacobsson från Örgryte började sin karriär i MAI och att kultrean Viktor Gardenkrans, Upsala IF, som ungdom tävlade för Heleneholms IF och MAI.

***

För en idrotts – oavsett vilken – utveckling är en regional bred föreningsverksamhet betydelsefull. De fyra EM-deltagarna med skånsk anknytning är ett av många bevis.

Fanny Roos, kula, moderklubb: Ljungby FIK

Joakim Andersson, 800 m, moderklubb: IFK Trelleborg

Max Hreija. 60 m häck, moderklubb: Linköpings GIF

Thobias Montler, längd, moderklubb: IF Kronan

Wictor Peterssom. kula. moderklubn: Hässleholms AIS

Såg häromdagen en notis om att PIL, paraplyorganisationen för idrotten i Lund, vill att idrotten och kulturen i stan i framtiden inte skall administreras i samma nämnd.

I Malmö finns en kultur- och en fritidsnämnd. De båda är dock underställda samma kommunalråd, Frida Trollmyr (S). Var hennes intresse finns har i idrottskretsar, speciellt i de som värnar om idrottshistoria, varit känt länge. För en tid sedan accentuerades det tydligt. Regeringen bestämde att Förintelsens museum skulle placeras i Stockholm. Malmö fick inte heller Rörelsernas museum.

Indignationen var stor inom kommunledningen, inte minst var Frida Trollmyr engagerad i intervjuer och debattinlägg: Malmö var värt ett statligt riksmuseum.

Samtidigt framkom det att Malmö skulle intensifiera ansträngningarna att försöka bli Europas kulturhuvudstad 2029.

Jag gillar engagemang och framtidstro.

Men var fanns dessa egenskaper 2017, när Malmö med Frida Trollmyr som högste politiske ansvarig monterade ner Idrottsmuseet i Baltiska hallen? IM i Malmö var initialt till och med en filial till Riksidrottsmuseet  i Stockholm.

Jag tolkar turerna kring nedläggningen som att de styrande i Malmö inte anser att idrott är tillräckligt fint för att tillhöra kultursektorn.

Jag vet att besöksfrekvensen var dålig, att brandmyndigheterna hade synpunkter och att det relativt nybyggda arkivet i källaren hade brister. Men med rätt vilja hade problemen kunnat åtgärdas. Nedläggningen var en form av uppgivenhet.

***

De dagliga öppettiderna var verkligen inte anpassade till när den stora allmänheten var ledig. De allra flesta helger var det stängt, under sommaren var det vissa månader semesterstängt. Det var inte speciellt ofta man gjorde några förändringar i utställningsmontrarna.

Hur var kontakten med föreningslivet för att få inspiration till intressanta utställningar vid exempelvis jubileum?

Ledningen gjorde ingen större PR för att locka till besök. Det var inte underligt att antalet besökare var få.

***

Det jag personligen saknar allra mest är det stora biblioteket med idrottslitteratur och det stora arkivet i källaren. Här fanns års- och jubileumsböcker från förbund, organisationer och föreningar, förbundstidskrifter och så vidare. Det var ett fantastiskt bibliotek. Med allt på en plats. Saknande man en uppgift var det bara att söka vidare i samma rum.

Mycket av detta finns nu på Stadsarkivet på Bergsgatan. För att få del av materialet måste man beställa upp det från källararkivet. Det är i sanning ingen lätt uppgift att ta reda på hur det man vill ta del av är registrerat. Jag skall inte kommentera alla problem jag stött på vid mina besök på Stadsarkivet. 

Jag saknar att själv, varsamt, söka de uppgifter jag önskar. Och den service man fick i ”Baltiskan” av muséets personal. Denna hjälp är svår att få i dag. Personalomsättningen på Stadsarkivet är stor, kunskapen om hur man hittar rätt i idrottsarkivet är begränsad.

***

I samband med nedläggandet av Idrottsmuseet var Frida Trollmyr snabb med att påpeka att i den östra foajén av Baltiska hallen skulle inrättas ett Mästarrum för Malmö. Det är påbörjat. Men vem kan ta del av del av utställningen? Inte allmänheten i alla fall. Rummet är tillgängligt vid möten i lokalen med Idrottsmuseets Vänners eller vid VIP-sammankomsterna i samband med HK Malmös matcher och några andra evenemang.

Utanför entrén till Mästarrummet har man, undanskymt, placerat Mästartavlorna, där namnen på alla skånska mästare vid OS, VM och EM finns. De är inte lätta att hitta.

***

Hela handläggningen av nedläggningen av muséet visar på ett enormt ointresse för Malmöidrottens fantastiska historia.

I Malmö är idrott inte kultur.

I helgen börjar tävlingssäsongen i fotboll.

Ja, för de 32 herrlag som finns kvar i Svenska cupen, som i det här skedet är seriespel med fyra lag per grupp.

Det har varit en strulig försäsong för många klubbar. Coronan har ställt till det. Men även många (ovanligt många?) skador har gjort att det blivit svårt att hitta rätt i den uppställning som skall vara grunden för en lyckad säsong. Jag tänker inte på Malmö FF:s självvalda policy att testa in i det sista.

Men de många skadorna, många på nyckelspelare, har de inte sin bakgrund i 2020 års komprimerade säsong med spel en bit in i december? Hårt belastade kroppar fick en vila på bara cirka en månad innan det var dags för en kort grundträningsperiod och sen träningsmatcher strax därpå.

Idrottare av alla kategorier är i behöv av viloperioder och periodisering av träningsdoserna. Svenska elitfotbollsspelare är inte vana vid ett så kort tävlingsuppehåll som det här. De har inte fått den vila och den ”långa, tråkiga” försäsong de vant sig vid.

Jag tror att de många skadorna har sina förklaringar i för kort vila och för hård belastning. Elitfotbollen är inte redo för en tävlingssäsong.

Covid 19 präglade fotbollsåret 2020 och risken är uppenbar att det blir så även 2021.

Det sägs att svensk fotboll har haft världens längsta försäsong.

Numera har den svenska elitfotbollen den kortaste.

Inget av dessa påståendena är förstås bevisade. De är ”sånt man säger”.

Men i nästa vecka sätter tävlingsåret i gång för 32 av de bästa lagen. Svenska cupens gruppspel inleds. Det gör lagen med en dryg månads träning och fyra, fem träningsmatcher. Naturligtvis är det inte fråga om toppform i mitten av februari men väl form att klara ett i många fall kapabelt motstånd för de allsvenska topplagen.

Under vinterns matcher har tränarna testat nyförvärv och talanger från egna akademien och gett dem bra med speltid. Givetvis sympatiskt och rätt. Men hur har det blivit med samspeltheten? Malmö FF:s Jon Dahl Tomasson menar att den inte är nödvändig, de intentioner man arbetar med under de många träningspassen skall sitta även utan matcher tillsammans. Likväl förklarar han ett av de många (sex på tre matcher) baklängesmålen med brist på kommunikation (och då inte den verbala).

När MFF den 21 februari tar emot Västerås SK gör man det med att lag där de elva startspelarna inte spelat tillsammans en enda hel match. Och där de alla bara har en enda 90-minutesmatch i benen.

I min enkla värld ett märkligt upplägg inför ett viktigt tävlingsmöte.

Vi talar om professionell idrott.

***

Jag har sett alla tre träningsmatcherna (2—2 både mot division 1-nykomlingen IFK Malmö och ett Kalmar FF utan några av sina främsta och mycket juniorbetonat samt 0—2 mot seriekollegan Mjällby).

Omdömena från Malmömedia har varierat. Anfallsspelet mot Kalmar (två mål av Marcus Antonsson) fick lovord, kritiserades efter matchen mot Mjällby.

Det stora problemet har dock varit defensiven, sex mål i egen bur mot mediokert motstånd i två av matcherna inger inget förtroende.

Anel Ahmedhodzic har saknats.

Är Jon Dahl Tomasson lika säker som han vill påstå?

Det är inneväder dessa dagar.

Och dessutom vill myndigheterna att man i görligaste mån skall isolera sig. Lydig är man och lite frusen också. Så med gott samvete och inne i stugvärmen blev det en hel del sporttittande i tv-fåtöljen.

Några korta intryck med Malmövinkel kan kanske vara på sin plats.

***

Träningsmatcherna i fotboll är i gång. Såg naturligtvis Kalmar FF mot Malmö FF, 2—2. Såg och såg, förresten. Snöyran gjorde i vissa stunder det intill omöjligt att exakt se vad som hände samtidigt som underlaget inte gav spelarna rättvisa.

Bevakarna från Malmömedia var dock snabba att jämföra och verbalt sätta betyg på MFF-spelarna i de två lagen. (MFF hade två olika lagen i matchen som spelades i 2x60 minuter.). Den individuella kvaliteten i de båda uppställningarna varierade kraftigt och det präglade givetvis de enskilda insatserna.

Det var en träningsmatch med betoning på träning. Och ingen i Malmömedia nämnde med ett ord att Kalmar med nye, intressante tränaren Henrik Rydström till och med lät pojklagsspelare pröva sin talang mot svenska mästarna. Och ingen skrev att KFF kom utan fem av sina främsta spelare av dem som är kvar från 2020 års trupp. Om vilken kvalitet det fanns i MFF-motståndet intresserade inte Malmös journalister. Men kanske deras läsare, några i alla fall? Och det är ju de som betalar deras löner.

I Kalmar FF spelade för övrigt unge Elias Olsson från Husie IF innerback under 60 minuter.

***

Såg också HK Malmös 19—13 förvandlas till 27—32 mot Guif. Kollaps kallades det. Stian Tönnesen, tränaren, och hans assistent Konrad Rasmussen kan självfallet så oändligt mycket mer handboll än jag och vet statusen för dagen på spelarna. Jag har sett de flesta av HK:s matcher under många år och med denna bakgrund vågar jag ställa frågan: Varför plockade man inte in Tim Hilding i rollen som speldirigent? Det var inte länge sedan han var den tongivande i den rollen, när HK vände en hotande förlust mot Redbergslid.

Vågar man vara så drastisk att påstå att det var dålig coachning som inte gav Malmö chansen in på slutet?

***

Jag tittade också på sista perioden Malmö Redhawks—Brynäs, 0—3. Min kunskap om hockeyns innersta finesser är obefintliga. För säkerhets skull vill jag betona att jag inte sett alla SHL:s lag och i stort endast en och annan av Malmös perioder (och Rögles) men dristar mig att fråga: Litar inte Redhawks alltför mycket på att pucken skall studsa rätt framför motståndarkassen? Och på målvakten Oscar Alsenfeldt?

Visst är det något primitivt över Redhawks?

Svensk damfotboll är skör.

Så kan man tolka det med några exempel från de senaste säsongerna. 2019 föll LB 07 från Malmö och Kungsbacka ur Allsvenskan. 2020 hade de båda klubbarna inget seriespelande seniorlag. Årsskiftets alla turer kring Kopparbergs/Göteborg visar också på en instabil grund.

”Mitt” Skurups AIF har ena säsongen ett division 1-lag, säsongen efter inget lag alls. Det finns ytterligare exempel på liknande fall.

***

Jag tycker det var bra att BK Häcken räddade damelitfotbollen i Göteborg, Som jag skrivit tidigare: Malmö FF borde räddat det som LB 07 byggt upp. Visst hörs det idealistiskt och fint att man vill bygga från grunden. Och visst MFF fick börja från den sjätte och sista nivån men med ett lag med det övervägande antalet spelare från ett topplag från division 1, Dösjöbro. Moraliskt – om det nu finns någon moral i dessa sammanhang – hade det i min värld varit mer hedervärt att rädda LB 07 och inte brandskattat Dösjöbro. Inte minst hade elitfotbollen i Skåne haft ytterligare två lag.

***

Den nystartade flicksektion i MFF vann två serier, den högsta F 15 i Skåne och en B-serie för F 14. Det är naturligtvis med tjejer med erfarenhet från andra föreningar. Nybörjare vinner aldrig en serie på denna nivå.

Numerärt var dock, glädjande nog, antal lag i närområdet inte färre i dessa åldersklasser än de senaste åren. Det är många som befarat detta när MFF värvar de bästa.

Skall bli intressant att följa utvecklingen.

***

416 för 35 mot blev röstsiffrorna vid Häckens extra årsmöte.

En av Aftonbladets profilerade krönikörer, Kristoffer Bergström, skrev att siffrorna var: Nästan belarusiska.

Jag blev förbannad när jag såg det. Han menade alltså att det kunde varit valfusk. Även om han lindar in sina tankar.

Av en anledning har jag mycket kännedom om hur BK Häcken informerat sina medlemmar och gett dem hjälp att skaffa information och få sina frågor besvarade. Klubbens handläggning har varit föredömlig.

Kristoffer Bergström har intervjuat några huvudpersoner i supporterklubben Getingarna, som var tveksamma till övertagandet till den allsvenska platsen. Det är väl i sin ordning att ifrågasätta.

Ibland får man dock uppfattningen att det är högljudda supportersamlingar som är talesmän för klubben. Det är medlemmarna. Vill supporterna få sina åsikter framförda får man naturligtvis bli medlemmar i huvudföreningen.

Antingen var uttalandena från ledingen i Getingarna inte förankrade i de djupa leden eller så är supporterna inte medlemmar i BK Häcken.

Vad vet jag?

***

En av Sydsvenskans sportkrönikörer, dom är många nu, har kommenterat händelseutvecklingen i Göteborg. Han är nöjd med att

Göteborg finns med inom damelitfotbollen och menar att Häcken blir den första etablerade herrklubb som även satsar på damerna. Han skriver: Jag räknar faktiskt inte Stockholmslagens satsningar som särskilt seriösa och medvetna.

Hur kan man sitta ett 60-tal mil från Stockholm och klassa ner tre storklubbar.

Vad är satsning? Är det att värva in närmare tio duktiga spelare från utlandet och sen dessutom ytterligare förstärka med många några av de främsta från sina seriekonkurrenter?

Storstockholm är ett starkt fäste för damfotboll, tre lag i högsta serien, tre på nivån under och ett tiotal på plattform 3.

Såg häromdagen att just i Stockholm ökar intresset stort för damfotbollen, även på seniornivå. Vad skönt det då är att det finns ett antal elitföreningar i området som kan ta hand och utveckla talangerna.

Jag menar att svensk damfotboll har mer nytta av tre allsvenska lag i Stockholm än av ett FC Rosengård i Malmö.

Vad Malmö FF:s återentré betyder får vi se om fem år.

,