Det är inte utan en stor portion smärta och ledsnad jag skriver denna blogg.

Friidrott, och speciellt för ungdomar, har varit en stor del av mitt liv. Jag vågar väl påstå att jag följt den skånska friidrotten från olika positioner i 70 år.

Därför vågar jag konstatera att Skåne på ungdoms- och juniorsidan aldrig varit sämre än nu. Jag baserar mitt konstaterade på insatserna vid SM inomhus senaste helgen i åldersgrupperna 22, 19 och 17.

Tio grenar per ålder, total 60 grenar och 180 medaljer. Av dessa 180 hamnade nio – ja, ni läste rätt NIO – hos en Skåneklubb, två guld, ett silver och sex brons. Låt så vara att medaljer inte är det allenarådande när det gäller ungdomsidrott. En bra bredd kan ge framtidsförhoppningar.

Men …

Det gjordes totalt 737 starter vid tävlingarna, endast 51 gjordes av aktiva från Skåneklubbar. I 26 av de 60 grenarna var det skånska deltagandet noll. I endast 12 grenar fanns det mer än en skånsk deltagare.

Åtta klubbar från distriktet hade representanter. Väldigt få om jag får säga min mening. Skåne är ju ett stort distrikt.

***

Det mest frapperande är de få skånska deltagarna. Under decennier – ja, faktiskt – har klubbar runt om i Skåne berättat om sina stora friidrottsskolor för barn kring de 10 och under. Det har talats om långa köer. Detta numerära underlag borde generat fler än de cirka 40 enskilda aktiva som deltog i förra helgens mästerskap.

Den 9 och 10 mars har 15- och 16-åringarna sina mästerskap i Växjö, nästan nästgårds.

Skulle glädja mig med en skånsk uppryckning. Främst då givetvis i antalet startande.

***

Hur såg det då ut i ett riksperspektiv?

Som vanligt. Nästan.

Stockholm hade en bra helg, 70 medaljer, 23—27—20.

Göteborgs 37 medaljer (17, 10, 10) är också nästan som vanligt, men det fanns oväntade svagheter i några åldersklasser.

Det intressantaste är dock Övriga Sveriges utdelning, 64 medaljer (18, 22, 24). När det gäller SM för seniorer är ”landsortsföreningarnas” siffror inte alls i paritet med dessa. Faktiskt långt ifrån.

Försvinner talangerna till storstädernas klubbar eller helt från friidrotten?

Jag vet inte. Men med tanke på en i hela landet minskad seniorbredd vore det nästan förödande om allt för många förmågor inte får en inspirerande närmiljö som seniorer.

Det är ekonomiska kriser här och var i den svenska handbollen.

Ystads IF har fått rätsida på sin genom en generös donator, Lugi har fått hjälp av en donation och även av kommunen. IFK Ystad lär vara riktigt illa ute.

HK Malmös problem uppmärksammades i veckan. Klubben har inte resurser att behålla en av sina främsta – kanske den bäste – Magnus Persson. Dessutom tvingas HK att sänka komforten vid kortare bortaresor, privatbil i stället för buss.

IFK Kristianstad har krympt sin stora kostym, såväl administrativt som på spelarsidan.

Detta har skett i Skåne. Av vad som kommit fram. Det kan komma fram fler lik i lasten.

***

Orsaken? Eller kanske bättre: Orsakerna?

Min gissning: För höga spelarkostnader i förhållande till intresset.

Ett publiksnitt på 1 308 på herrsidan och 482 för damerna i de högsta ligorna är de dagsaktuella siffrorna. Exponeringen i tv har blivit klart sämre och efter vad jag lärt mig kan just tv-sändningar locka några extra annonsörer. Är det även lågkonjunktur och Inflation då är sponsorintäkterna svårfångade.

Det klagas också på att tidningsvärlden visar klent intresse för handbollen. I Ystad och Kristianstad kan klubbarna inte klaga. Knappast inte heller i Höör (H  65) med Skånskan.

I Malmö och Lund svajar det rejält, ibland bra men, alltför ofta, direkt uselt. Jag kan tänka mig att de ansvariga på redaktionen pekar och hänvisar till de låga åskådarsiffrorna, HK Malmö 1 042 och Lugi 1 143 (herrar) och 743 (damer). Jag tror dock inte att läsarintresset är avhängigt antalet besökare på arenorna.

Och denna aspekt finns inte med tanke på det utrymme fotbollens damlag i FC Rosengård och Malmö FF får. Det är lag som inte heller orsakar rusning till sina matcher.

***

Hur skyldigt är handbollen självt för att den på många håll hamnat i mediakuggan? Nöjer sig klubbarna med att berätta om sina nyheter på sina egna hemsidor, ger bara information till ”familjen”?

Det svenska förbundet har från min horisont skött Svenska cupen dåligt. Resultatredovisningen har från början varit i stort obefintlig. I min värld borde ansvaret ligga på huvudarrangören, det vill säga förbundets tävlingskommitté med hjälp av sina kommunikatörer. Fungerar det inte måste man ta tag i det och hitta nya infallsvinklar.

I helgen avgjordes damernas Final four, en nyhet som skulle ge vida uppmärksamhet och propaganda.

SVT nappade och sände de fyra matcherna. Inte ens bolagets text-tv orkade sedan meddela resultaten.

Finalen, som Sävehof vann över H 65, spelades i Alingsås och sågs av 1 080 på plats. Göteborgsposten hade ett referat och lokaltidningarna Skånskan och Kristianstadsbladet (HK Kristianstad kom fyra). Men i övrigt inget. Inte ens någon resultatredovisning. Festen och PR:n uteblev

***

i pessimistiska stunder kan jag som handbollsvän undra: Är den inhemska handbollen utanför landslagen inte intressant? De gånger jag besöker Baltiskan konstaterar jag dessutom att publikens medelålder är hög.

Samtidigt är ungdomshandbollen både bred och stark i Skåne. För ungdomarna är sporten inte ointressant. Och det är självfallet väsentligt.

***

Hemsidorna Skånesport.se, Handbollskanalen.se följer handbollen med många bra artiklar och nyheter. Det finns fler, bland annat en Stockholmsfixerad av Robert Zetterquist.

Så visst exponeras handbollen för den som har tid att söka.

***

Handbollsligans publiksnitt är i dagsläget bättre, om än marginellt, än säsongen 2022/2023, 1 309 mot 1 281. Det är faktiskt bara Kristianstad, Hallby och Aranäs som tappat av de klubbar som varit med båda åren.

Nykomlingen Karlskrona har varit en injektion med ett snitt på 1 630, näst bäst efter Kristianstads 3 122. Men när så den andra nykomlingen Amo snittar på 564 blir den totala effekten minimal.

Men man har inte tagit igen siffrorna före de två pandemisäsongerna. Snittet var då 1 320.

***

Bäst publik på damsidan har Sävehof, 769, följt av Lugi, trots det prekära läget 743.

Anmärkningsvärt är att ett av Sveriges bästa lag, Skuru IK, ligger sist i publikligan med 298 åskådare. I Nacka kommun bor 111 000 personer.

Helt tillförlitliga är inte siffrorna. Några matcher med sponsrade entréavgifter har höjt antalet besök.

***

Men handbollens situation i Sverige är onekligen komplex.

Det är mycket nu, vinteridrotterna närmar sig slutspelen, svenska cupen i fotboll har inletts.

Allt detta i tv, och mycket därtill.

Har man dessutom även andra intressen och måsten, då gäller det att prioritera och välja bort. Därför såg jag inte Malmö FF:s cupmatch mot IFK Luleå, ett lag från nivå 4 i seriesystemet. Läste mig till att MFF lät fyra, fem av sina yngre före detta akademispelare få matchtid och att de klarade det alldeles utmärkt. Jag betvivlar det inte för en enda sekund. Men vilka slutsatser kan man dra efter en 8—0-vinst mot ett undermåligt motstånd? Spelare från Sveriges bästa akademi – det har MFF papper på – skall i min värld givetvis vara överlägsna motståndare från en norrländsk division 2-klubb. Jag vill nog vänta med mina omdömen till lite mera skarpa lägen. Om jag får tillfälle till det.

***

I både skrift och tal framför de ansvariga i Sydsvenskan ofta att tidningen numera inte har samma personella resurser som tidigare. Jag har ingen aning om hur många heltidsanställda personer Sporten disponerar. Men bristen gjorde sig verkligen inte påmind i går. Tre personer bevakade cupmötet i Luleå. Jag förmodar via tv. Men ändå. Numera uppger man inte om man är på plats eller ej.

. ***

Skånederbyt i ishockey mellan Malmö och Rögle, 2—3, bevakades av två representanter från Malmötidningen. Det är tydligt var Sydsvenskan lägger sina sportresurser, Malmöfotboll, damer och herrar, och ishockey. Jag är inte säker på att den breda sportintresserade läsekretsen gör samma prioriteringar. Men överbevisa mig gärna.

***

Jag såg stora delar av matchen. Och visst finns det en inbyggd dramatik i ett jämnt hockeymöte. Pucken tar ibland oväntade vägar och det jublas över mål, som ”ingen” ser.

Derbyt marknadsfördes som ett ångestmöte, förlorande laget riskerade att få kvala för att behålla sin SHL-status. Så uppfattade jag det och så var det väl också. Men döm om min förvåning när en rubriksättare på en site noterade: Där röks Malmös slutspelschans.

Så var det – också.  Men visst känns det lite underlig att tionde lag efter 52 omgångar fortfarande har möjlighet att bli svenska mästare.

Tydligare kan inte grundseriens roll som transportsträcka beskrivas.

Men publiken lär gilla det. Varför gnälla?

Handbollen kan bara avundas ishockeyn. I detta fall.

***

Sydsvenskan – och jag  via tv -- bevakade även Skånederbyt i handboll, Kristianstad—HK Malmö, 29—23, jämnare än så var det länge,  och en viktig seger för ett svajigt Kristianstad, som i och med de två poängen lär ha säkrat ett slutspel. HK kan få det kämpigt. Av sina fem resterande matcher spelas tre borta och hittills har HK bara vunnit två möten utanför Baltiskan, mot Karlskrona och Amo i höstas.

Det sorgliga i rapporten från Kristianstad var den om Malmöklubbens ansträngda ekonomi.

Lugi och Ystads IF har räddats från röda siffror och kommun och privata donatorer, kronofogden jagar IFK Ystad. Dystra påminnelser och långt från det mål elithandbollen hade för cirka tio år sedan att Handbollsligan under inledningen av 2020-talet skulle vara helprofessionell.

***

Vi avslutar positivt och gratulerar herrarna i Lågan till en plats i Allsvenskan, nivå 2, och H 43 Lunds herrlag till avancemanget till division 1. Och gläds speciellt med Mats A Andersson, numera kallad Mr H 43.

Jag läste någonstans att Allsvenskan i fotboll fått höjd status i och med de många stora försäljningarna till de utländska ligorna.

Och att det stora inflödet av pengar kommer att göra svensk fotboll bättre.

Det låter självfallet bra. Men inte ett ord om varför mer pengar gör den totala svenska fotbollen bättre. Och inte en stavelse om att den allsvenska kvaliteten blir sämre. För det blir den väl automässigt om man säljer en spelare för 100 miljoner kronor och köper en för 20? För det är väl så Marknaden fungerar? Man får vad man betalar för.

***

Unga lovande svenska spelare utvecklas förhoppningsvis så mycket i det tuffare internationella klimatet att några kan tillföra landslaget kvalitet. Men när ersättarna hittas i ett grannland och befinner sig i åldersspannet kring de 30 har jag i alla fall svårt att se hur detta på sikt är positivt för svensk fotboll. Det är den enskilda föreningen som är en eventuell vinnare i sin jakt på en plats i de europeiska klubbturneringarna och de stora pengarna. De som bara MFF nått under senare tid och gett klubben möjlighet att skaffa sig en stor och dyr kostym.

Jag förstår mycket väl att klubbarna inte vill hindra spelare att i många fall för lång tid säkra sin ekonomiska framtid, speciellt inte för de unga afrikaner man köpt in med den huvudsakliga uppgiften att kunna sälja till mer lukrativa marknader (Källa bland annat boken Super Bosse av Bosse Andersson, Djurgården sportchef.)

På den lilla bakgård (förlåt!) svensk fotboll befinner sig i ett internationellt perspektiv är spelarförsäljningar ett måste. Se bara hur jätteförsäljningen av Hugo Larsson räddade Malmö FF från röda siffror 2023! Det fortplantar sig även i Sverige, MFF köper från Mjällby och ”alla andra” från Brommapojkarna. Hierarkin består i hela den stora och lilla fotbollsvärlden.

Sensationer kryddar idrottslivet. De har blivit färre i nutid. Den senaste, riktigt stora, i fotboll var när Leicester vann Premier League 2016.

***

Det har – i alla fall i en del av sportpressen – blivit en tävling bland de svenska klubbarna om vem som kan sälja dyrast till utlandet. Konkurrenterna vill ha mer än vad MFF fick för Hugo Larsson. Den senaste ”spektakulära” nyheten är att Häckens köp av Zeidane Inoussa från BP var någon miljon dyrare än MFF:s av Otto Rosengren från Mjällby. Det lär vara nytt rekord allsvenska klubbar emellan.

Lite överdriver, och ironiskt, men …

De svenska allsvenska klubbarna tycks mer intresserade av att göra bra affärer än att utveckla spelare.

Skall intressant att se, när trupperna är klara, hur många av de nya är inköpta eller upplockade från egna, uppreklamerade, akademierna. Och då menar jag en trupp upp till 22. Inte spelare upp till de 30, där få lär få någon längre speltid.

Jag tror att köpen kommer att betydligt fler.

I helgen avgjordes SM inomhus i friidrott.

Med guld och medaljer till Malmö AI och IFK Lund.

Att MAI:s Julia Henriksson förbättrade sitt eget nysatta svenska rekord på 200 meter kunde vi, som betalar en summa för Sydsvenskan, läsa i ett TT-reportage. Men inte ett ord om de andra framgångarna. Inte ens i resultatbörsen.

Men när det gäller resultatredovisningen har jag resignerat. Orsakerna till alla uteblivna uppgifterna lär vara många, men visst stör det att man kan läsa resultat och tabeller från bollsporter på nivå 5 och 6, och i fotboll till och med på nivå 8, men inte från ett SM med framgångar för de lokala idrottsmännen.

Under veckan har jag med förundran också noterat att tidningen endast redovisat VM-finalresultaten i simning i de grenar där det funnits svenska deltagare. Har verkligen Sydsvenskans läsare ett så smalt intresse?

Är det bara Sverige – och Malmö FF – som gäller?

***

Den senare frågan apropå att MFF:s damlag i fotboll, på nivå 2 i seriepyramiden, tillägnas nästan en helsida med ett stort foto efter en träningsmatch (!). Allt medan två skånska lag i Superettan spelar tävlingsmatcher i Svenska cupen. Deras insatser sammanfattas i en notis. Även om Trelleborg och Helsingborg inte prioriteras i tidningen tror jag mig veta att det i Malmö finns ett läsintresse om både TFF och HIF.

Jag stannar här, när jag skrivit av mig en del av den frustration jag kände när jag i morse öppnade mitt husorgan sedan 1950-talet. Men egentligen borde jag vara van, luttrad som man blivit.

***

Åter till inledningen, SM i friidrott.

Den svenska friidrottskartan är sig lik. Det är Stockholm och Göteborg som dominerar både storleken på startfälten och besöken på medaljpallen.

28 medaljer, Stockholm (6—11--11)

27 medaljer, Göteborg (9—9—9)

  9 medaljer, Skåne (6—2—1)

14 medaljer, Övriga Sverige (5—4—5)

IFK Lunds Erik Erlandsson vann 200 meter. De övriga Skånemedaljerna är MAI:s. Anmärkningsvärt är att ingen av Malmöklubbens medaljörer är födda i Malmö. Men Maria Freij, guld på 800 meter, har IK Pallas som moderklubb och bronsmedaljören på 200 meter William Trulsson, boende i Södra Sandby, började sin friidrottskarriär i MAI.

Nog är det, som sagt, anmärkningsvärt att en så stor stad som Malmö inte har en enda infödd Malmöbo på en prispall i SM. Det fanns 78 tillfällen.

***

Men jag skall vara ärlig. Lisa Lilja, trea på 400 metet är Malmötjej.

Dessutom skall det noteras att Thobias Montler (guld i längd) är från Landskrona, Annika Jönsson (silver i stav) från Helsingborg och Anton Levin (brons på 60 meter häck) från Ängelholm.

Men allt sammantaget kan den samlade skånska friidrotten inte vara nöjd med facit från SM-helgen i Karlstad.

Det bor ju över 1,3 miljoner i detta vackra landskap.

I sju av de 13 damgrenarna fanns ingen skånska med i startfältet. Det är anmärkningsvärt med tanke på att det funnits stora flickgrupper i Skåne under många år.

***

En liten notering. När Heleneholms IF från 1965 byggde upp sin stora  ungdomsverksamhet hade vi ett livligt utbyte med Mölndals AIK och dess på den tiden främsta ledare Karin och Erland Larsson. Årligen hade vi den så kallade 100-matchen. 100 ungdomar från varje förening tävlade i klubbmatch, som avslutades med en kurirstafett 100xca 80 meter. En härlig upplevelse.

Till Parkstafetten på 70-talet kom Mölndal till Beijers Park med cirka 20 lag. Heleneholm hade ungefär lika många.

Sedan dess har Mölndals AIK en speciell plats i mitt friidrottshjärta. Därför gladdes jag över deras SM-facit, fem medaljer (1—2—2) och dessutom 13 placeringar fyra till och med sex.

Grattis Mölndals AIK

Det är mycket jämförelse i idrottens värld.

Som nu om den svenska insatsen i det pågående VM:et i skidskytte. Allt har jämförts med succén i fjor, elva medaljer. En sådan utdelning var förmodligen en engångsföreteelse. Sex medaljer 2022 är också en hög siffra. Dessförinnan var två, tre svenska pallbesök det normala. Och det var inte alls länge sedan Sverige blev helt utan VM-medaljer, till och med ett par mästerskap i följd.

Vi blev förblindade av fjorårets unika framgångar. Jag tillhör själv den kategorin. I den tävling vårt fredagsgubbagäng har vid alla större mästerskap hade jag tippat tio medaljer. Det var ett tips mer med hjärtat än med hjärnan.

Jag har alltid svårt att sätta fiaskostämpel på insatser i ett VM, oavsett idrott, trots uteblivna medaljer. Efter gårdagens dramatik i stafetterna med ett guld och ett silver lättade kritiken. De tre medaljer Sverige nu har är alla tagna i stafett, i den fjärde, singelmixed, kom Sebastian Samuelsson och Hanna Öberg fyra. Med andra ord: Sverige har ett av världens bästa landslag i en idrott vars bredd ständigt ökar. De klimathindrande orsakerna till trots.

Skidskyttemedaljerna i ett VM sitter högre än de i längdåkning.

Den svenska bredden är givetvis den bästa grunden för individuella medaljer. Den bredd som Frankrikes damer och Norges herrar visat under VM. Det är naturligtvis en löjlig, omöjlig tankegång: Ta bort de franska damerna och norska damerna från resultatlistorna och Sverige skulle innan dagens masstarter haft tre individuella medaljer, Hanna Ö två och Sebastian S en.  Men det ger en bild av de två stora skidskyttenationernas dominans, men även om Sveriges position i en av de mest raffinerande sporterna. Våra damer är i paritet med Norges, herrarna gentemot Frankrikes.

***

Och det återstår två lopp. Så den här eftermiddagen är räddad.

Med en svensk pallplats hamnar vi på en normal utdelning. Det är en mera naturlig jämförelse än med VM 2023.

***

Jag ogillar, när före detta ledare och tränare offentligt kritiserar sina efterträdare. Det är andra tider och andra förutsättningar. Jag hörde aldrig förre förbundskapten Wolfgang Pichlers hårda utspel mot den nya regimen. Den var onödig. Insatserna både 2023 och i går visade på kunskap hos dagens ledare, i denna marginalernas och omkastningarnas idrott.

Och än är VM inte slut.

25 skånska föreningar kom till start med 99 lag till säsongens upplaga av USM i handboll för åldersklasserna 18, 16 och 14.

När steg 4 skall avgöras i mars har 20 klubbar 43 lag kvar. Nu sker den stora gallringen förstås i just i steg 4, där det skall återstå åtta lag per klass till finalspelet i Uppsala sista helgen i april.

Det som imponerar mest är antalet klubbar. Ett lag, förvisso med två årgångar, kräver kanske i snitt 12 spelare och tittar man sig runt om i Skåne är det få sporter som kan uppvisa en sådan ungdomsbredd som handbollen. Och då räknar jag även in de individuella idrotterna. Fotbollen, förstås. Men sen?

Och glöm inte att i handbollen, liksom basketen och innebandyn, är antalet lag ungefär lika mellan pojkar och flickor.

Gymnastiken med sina många trupper kan kanske utmana men inte när man kommer upp i åldersklasserna.

***

Det finns naturligtvis utvecklingspotential inom handbollen. Som jag tidigare noterat är den väldigt stark i vissa regioner, svagare i andra och obefintlig i en tredje.

Utan att djupanalysera kan man se en liten, men dock, tendens att i de tunna handbollsområdena har innebandyn funnit en bra grund att växa på. Innebandyn relativt ny på arenan, det svenska förbundet invalt i Riksidrottsförbundet så sent som 1985, utgör en tuff konkurrens om ungdomssjälarna för handbollen. Den har handbollen hanterat bra.

För sett i ett vidare perspektiv och över tid har man inte minskat i antal lag.

***

Den bredaste ungdomsklubben är Lugi som har sju lag kvar i Steg 4. Näst flest har Ystads IF med sex. YIF:s flickavdelning är på väg att växa sig lika stark som pojkarnas.

På delad tredjeplats finns OV/Helsingborg och Lödde Vikings med fyra. Min beundran för Lödde är stor. Säsong efter säsong har man lag långt framme i USM. Så sent som 2022 blev Lödde till och med bästa finalkubb i USM. Det är förmodligen omöjligt att upprepa denna strålande prestation men så här långt är fyra lag gott nock.

Femma i denna interna, helt inofficiella, Skånetabell är IFK Malmö med tre kvarvarande lag. IFK lever numera sitt handbollsliv i stort helt i skymundan men har en välskött, bred ungdomsavdelning. Herrarnas A-lag, tränat av Magnus Nilsson, Oxiegrabben som en gång, 1999, blev svensk mästare i Drott och sen spelade i Lugi för att 2003 vara med om att föra IFK Malmö till  högsta serien, ligger för närvarande på kvalplats till division 2, plattform 4.

IFK har, liksom Malmökollegan HK, svårt att få en stabil kontinuitet rakt genom  ungdomsleden på USM-nivå. Av vad jag förstått finns denna målsättning i båda föreningarna.

HK har båda sina 18-årslag kvar bland de 20 som skall spela i Steg 4. Nog så bra för en elitförening.

2 lag i övrigt: H 43 Lund, Ankaret (Bjärred), IFK Kristianstad, IFK Ystad.

1 lag: H 65 Höör, Eslövs IK, HK Kristianstad, Staffanstorp, Åhus, Vinslöv, Sund (Helsingborg), Eslövs HF, Kävlinge, Dalby.

En stor bukett av stort och smått, en bild av ett välmående Handbollsskåne.

I dag hade Sydsvenskan fyra textsidor sport, tre av dem handlade om Malmö FF.

Att 4—0-förflusten mot Bodö/Glimt fick sina två är väl helt i sin ordning, men att den glyttiga inkilningen åter uppmärksammades med en hel sida är väl att ta i.

I går öppnade tidningen också ett forum så att läsarna kunde ge sina åsikter om spelarnas barnsliga humor. Allt för den omhuldade läsarkontaktens skull.

Självklart är det bra att ordföranden Anders Pålsson tar avstånd från inkilningar.

Samtidigt – och det gäller både MFF och SDS – finns det inte viktigare händelser i närtid som borde kommenteras och fördömas? Jag tänker förstås på ultrasupportergruppernas – där några har MFF-anknytning – uttalande att det är de som bestämmer vilka lagar som skall råda på fotbollsarenorna. Inte politiker och polis.

I min enkla värld ett fullständigt oacceptabelt ställningstagande.

Men inte har jag sett ett fördömande uttalande från Anders Pålsson eller någon kommentar från Sydsvenskans många sportkrönikörer. Det kan väl till och med vara ett ämne för ledarredaktionen.

Verkligen en irriterande, frågande tystnad från MFF och SDS.