Alla inlägg under februari 2014

Av Magnus Månsson - 28 februari 2014 10:11

I morgon börjar tävlingssäsongen i fotboll.

För Malmö FF:s del med en match i Svenska cupen hemma mot Degerfors.

Var står MFF? Trots den enorma bevakningen i Malmös fyra tidningar och de till dessa relaterade bloggarna är det svårt att få ett klart grepp.

Träningsmatcherna har inte gett några klara besked. Men så har det alltid varit, träningsmatcher är just vad namnet anger.

Intressant är att notera att de fyra MFF-granskarna är oense om truppens numerär är tillräcklig för spel i Allsvenskan, Svenska cupen och Europa. En krönikör menar till och med att truppen är för stor.

Det är ett resonemang som jag har svårt att instämma i. Om – jag betonar OM – det blir ett långt avancemang i Champions League behövs det en bredare trupp med rutin och kunnande än den MFF har.

Matcher i de europeiska turneringarna sliter. Det är bara att studera resultaten från de större ligorna. Hur ofta tappar storlagen inte poäng mot lag från de nedre regionerna helgen efter en Europamatch. Och det är ändå klubbar med betydligt större och bättre trupper än MFF men förvisso också i kvalitetsmässigt bättre ligor.

Ett slitet, kanske också skadedrabbat, MFF har inte den kvalitet att laget går säkert mot lag som Gefle, Mjällby, Örebro och andra tippade lag från de nedre regionerna av Allsvenskan. Det har historian visat. Därför behövs en bredare trupp.

Och så åter till OM:et!

Det har – i alla fall i massmedia – påståtts att ett lockbete för MFF i jakten på etablerade stjärnor (exempelvis May Mahlangu) är att spel i Europa är ett utmärkt skyltfönster för ett steg ut i de större ligorna.

Men det kan faktiskt bli så att det bara blir en kvalomgång i CL. Det finns bra lag från öst redan i de första ronderna och en – eller två – sämre MFF-dagar och det kan vara slut med förhoppningar om lukrativa möten i gruppspel i Champions League alternativt Europa League.

Jag har skrivit det förr: Det är ett dilemma för MFF med en ansträngd ekonomi. Hur mycket spel blir det i Europa?

Snabb utgång i Europaspelet, då räcker truppen till för allsvensk toppstrid. Med många matcher i Europa, då är truppen för tunn för att försvara den svenska mästartiteln.

Tror man på ett långvarigt spel måste bredden på toppen förbättras. I detta perspektiv verkar en del av utlåningarna underliga. Även om syftet är vällovligt, att ge spelarna kontinuerligt spel i ett A-lag. 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 24 februari 2014 22:56

Juridik är svårt.

Och idrottsjuridik blir ibland helt tokigt. Och orättvist. Som när den drabbade blir den store förloraren.

Jag tänker på Västerås i ishockeyns allsvenska.

Jag reagerade när Malmö Redhawks Robert Alvarez i lördags i matchen mot Västerås inte blev utvisad efter en våldsam tackling mot sargen. Västerås fick inte fördelen att i slutet av matchen spela i numerärt överläge. Nu kunde Malmö avgöra på straffar.

Några dagar senare blir Alvarez avstängd för tacklingen!

Men vad hjälper det Västerås?

Den förfördelade blev den lidande.

Västerås är i praktiken inte klart för kvalserien. Det uteblivna utvisningen kan bli dyrbar för Västerås.

De som bestämmer har dessutom desavouerat domaren. Hade det inte varit bättre att låta udda vara jämnt?

Jag köper att om Alvarez fått – minst – sin tvåa och sen en avstängning.

Men den här domen skapar irritation.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 23 februari 2014 12:46

Efter mitt gårdagsinlägg i går fick jag två anledningar att följa upp mina åsikter.

Av en tillfällighet fick jag på nätet i Expressen se en krönika av Nicolinn Nilsson. Hon menade att de svenska slalomtjejerna borde skämmas, de som nådde placeringarna 5, 6, 11 och så en som körde ut.

Förlåt, att i en konkurrens med alla världens främsta nå dessa placeringar är detta något att skämmas över?

Jag vet inte vad Nicolinn Nilsson har för meriter, har knappast läst något av henne och kommer definitivt inte heller att göra det i fortsättningen. En sportjournalist med sådana värderingar har jag inget förtroende för.

Är det någon som borde skämmas så är det Nicolinn Nilsson.

***

Såg de två sista perioderna av Västerås—Redhawks.

Jag fick av expertkommentatorn Harald Lückner, elittränaren, lära mig att ”Hockey går ut på att stressa motståndarna till misstag”.

Han sa det mer än en gång.

Då är det ju inte så underligt att den konstruktiva hockey jag gillar att se är en raritet.

Men visst var det härligare att se Västerås kombinationsmål till 1—0 och delvis Malmös 1--1 än de slumpmål/misstag som gav de två sista målen!

Sen måste jag som moralist ställa frågan hur domaren kunde undvika att visa ut Malmös Robert Alvarez för hans ryggtackling in mot sargen på en hemmaspelare. Speciellt efter alla dessa diskussioner under säsongen.

Västerås fick inte chansen att spela i numerärt överläge, 4 mot 3, i förlängningen. Det kändes lite orättvist.

***

Nu skall jag se på OS-finalen. Och hoppas på på svensk seger genom bra spel och fina kombinationer och absolut inte genom ett stressat misstag av en svensk spelare.

Jag vill inte tro att ”Hockey går ut på att stressa motståndarna till misstag”.

Av Magnus Månsson - 22 februari 2014 13:45

Såg båda semifinalerna i OS-hockeyn.

Kunde inte undgå att tänka på uttrycket ”Sparka och spring”, det lite förklenade om fotbollslag som sparkar långt och sen försöker utnyttja sin löpförmåga och sätta press på motståndarna.

Så såg det ut i ishockeymatcherna, pucken ner i sarghörnen och sen ett försök att sätta in den mot kassen för att där skapa en tilltrasslad situation, som kan ge mål.

Eller om man nu inte kommer ner i hörnen så in med pucken mot målet för att se vad som händer.

Ok, jag överdriver något, men hur många kombinationer med mer än två tre pass inom laget – förutom vid power play – fick man se?

Farten och kraften dödar kreativiteten, eller rättare möjligheten att utföra det riktigt konstruktiva.

Men jag förstår att spelarna är duktiga idrottsmän, vältränade, starka, skickliga på skridsko och med klubba. För att inte tala om målvakterna med sin fantastiska reaktionsförmåga, i synnerhet med ”plocken”.

Jag kommer självfallet att med spänning och viss fascination se de två återstående OS-matcherna men jag saknar lite ”klapp-klapp-hockey”.

***

Femma, sexa, elva, utåkning. Att slalomtjejerna själva är besvikna, det förstår jag. Men att kommentarerna övervägande är negativa över insatsen har jag mindre förståelse för. Hur många realistiska medaljkandidater finns det i de individuella grenarna? Tio? Sju hamnar utanför pallen.

Har de misslyckats? Givetvis med sin egen målsättning/förhoppning. Men inte idrottsligt.

I min värld är det en stor skillnad.

Jag tippade 15 svenska medaljer. I min amatörkalkyl kom jag fram till Sverige hade något över 25 kandidater. Givetvis är det fullständigt omöjligt att alla skall lyckas.

Jag tror att de stora vintersportnationerna har samma procentsats i förhoppning kontra utfall.

Av Magnus Månsson - 20 februari 2014 17:40

Det räknas medaljer.

Jag också, har tippat 15 svenska. Det ger mig en liten vadvinst. Men jag tror det blir fler. Då blir det en ”rullpott” och det får man ta när det blir fel åt rätt håll.

I all denna fokusering på medaljer kommer många strålande prestationer i skymundan, en femte- eller sjätteplats blir liksom ingenting. Det stör min idrottsfilosofi något. Jag gillar bredd och i synnerhet bredd på toppen.

Därför ogillar jag den tabell som kallas Medaljligan, där man rankar nationerna efter antal guld. Som nu att Polen med sina fyra segar och noll pallplatser i övrigt rankas

före Sverige.

På den ”gamla goda tiden” gav guld 3 poäng, silver 2 och brons 1. Med denna rättvisa räkning skulle Sverige efter onsdagens tävlingar avancera från plats 13 till plats 8 med sina 20 poäng.

 ***

Det dyker med jämna mellanrum upp rubriker upp som säger att Sverige (och andra länder också för den delen) gör sitt hittills bästa OS.

Men är det så konstigt? Idrotterna och grenarna blir fler och fler och då vore det underligt om utdelningen för vinteridrottsnationerna inte också blev större.

  ***

 Än värre är det när massmedia konstaterar att den och den skidåkaren/skidskytten har fler medaljer i OS- och VM-sammanhang än gamla tiders storheter. Återigen, är det så underligt? Förr fanns det ett VM mellan två OS, nu två. Och dessutom som sagt åtskilligt fler distanser.

Idrottshistoria är inte den nya sportjournalistkårens starkaste gren.

  ***

Sprintstafett i skidor är fascinerande och dramatisk på många sätt. Men också i den utformning den fick på herrsidan i Sotji inte rättvis. Frågan är först om det är sprint, när en sträcka tar uppemot fyra minuter, och sen får första semifinalens lag en halv timmes längre vila än de kvalificerade från den andra semin.

Hade vilan rört sig om tre, fyra timmar så är det ok, men nu rörde det sig om dubbelt så lång paus, en timme mot en halv.

Men vad är det att bråka om? De tre medaljlagen åkte ju i andra semifinalen. Må så vara men sportslig rättvisa är det inte.

Samtidigt kan man konstatera att att det var en värdig medaljtrio.

 

 

Av Magnus Månsson - 17 februari 2014 16:42

Tillsammans med upp mot tre miljoner svenska tittare har jag följt OS-stafetterna.

Det är något visst med skidor i mästerskapssammanhang och då i synnerhet när det är stafett. Tittarsiffrorna visar att vi är många som anser detta.

Skidor på längden har alltid fascinerat mig. Det är något speciellt. I vita spår (Mora-Nisse) och I vilda spår (Sixten Jernberg), de båda storstjärnornas memoarer, slukade jag på 1950-talet och fascinerades av deras slit och tuffa träning för att från en ekonomisk fattig bakgrund bli hyllade världsstjärnor.

Men mest om skidåkning och åkarna lärde jag mig av Sven Lindhagen, en av landets absolut kunnigaste journalister inom friidrott och skidor. Han skrev i Idrottsbladet, salig i åminnelse.

IB kom ut tre dagar i veckan, måndag, onsdag, fredag. Den kom till Skurup med tåg, med ”Halvsexan”. 17.45 kunde jag hämta den på Posten och var jag förhindrad just då tog min faster, ”Inga-Lisa på posten”, hem den, så att jag kunde läsa den samma dag. Det var en nödvändighet.

Det fanns mycket att läsa, artiklarna var långa, resultatlistorna digra. Det var inte alltid läxorna kom i första hand. Jag försummade nog en och annan läxa för läsning av idrottssidorna. Att det i julklappssäcken också fanns en prenumeration på Rekord Magasinet och All sport gjorde inte att det blev mer tid över för skolarbetet.

Men Idrottsbladet gav inte bara kunskap om idrott. Jag lärde mig svensk geografi. IB redovisade resultat från de flesta distriktsmästerskapen. Jag tog fram kartboken och pekade ut bandyorterna i Hälsingland, i friidrott lärde jag mig småorterna i Jämtland som Kälarne (Jonsson, Hägg), Nälden (Trollsås), Ragunda (Edlund) för att inte glömma alla de småorter från hela landet som fanns med i redovisningen från Vasaloppet.

Listan skulle jag kunna göra betydligt längre.

I samband med OS-stafetterna kom jag att tänka på just vikten av att det finns aktiva idrottsföreningar runt om i Sverige även utanför skidmetropolerna.

Kalla kommer från Tärendö i Norrbotten, Hellner från Lerdal i Dalsland. Vad har dessa orter gemensamt förutom att två av världens bästa skidåkare kommer härifrån? Jo, det bor bara något över 200 personer i byarna. Men en idrottsförening finns det. Och det visar betydelsen av ett rikt föreningsliv.

Ingen av de åtta guldmedaljörerna är födda i någon av de större orterna, men väl i snösäkra områden. Skultuna (Johan Olsson) är ett gränsfall.

Detta för tankar till den skånska friidrotten, den idrott jag nu har en viss hatkärlek till.

I Skånes 33 kommuner finns det 14 utan någon som helst friidrottsaktivitet, i fem av de övriga 19 är verksamheten minimal. Här finns förklaringen till skånsk friidrotts regress.

 

Av Magnus Månsson - 13 februari 2014 13:22

Ishockey eller curling?

Givetvis ishockey.

Sverige—Danmark i direktsändning från OS i curling eller två timmars ”uppsnack” inför Tre Kronor mot Tjeckien?

Där har jag inte samma svar som de ansvariga på Viasat.

Dessa evinnerliga studiosamtal med upprepade plattityder tillhör inte mina favoritprogram. Speciellt inte när alternativet är en direktsändning från OS med svenskt deltagande.

Nu blev dansk tv räddningen lagom till första nedsläpp.

Jag är över huvud taget inte överens med svensk massmedia, den skrivande delen på sportsidan. Denna känsla delas av många i min generation. Och det är till stor del den som läser tidningar

Jag har tidigare hävdat idrottskunskapen är för dålig hos dem som redigerar exempelvis resultatsidorna. De har inte förmågan att prioritera.

De senaste dagarna ha visat på åtskilliga exempel.

Kring nyår tillskrev jag Sydsvenskans chefredaktör som lovade se över problemen.

Ännu har inget skett.

Det är – sanna mina ord – inte bara jag som är irriterad.

 

Av Magnus Månsson - 11 februari 2014 21:27

Den svenska fotbollssäsongen närmar sig.

Även om den i spalterna aldrig gör uppehåll. Fotbollen är alltid aktuell.

För Malmö FF är 2014 speciellt intressant med spel i Europa och med målsättningen att återigen vinna Allsvenskan.

Jag följer någorlunda regelbundet de fyra Malmötidningarnas MFF-bevakning och den är i sanning rigorös. Finns det över huvud tagit någon idrottsförening i landet som får en sådana uppmärksamhet som MFF i de fyra tidningarna och dess bloggar?

Nåväl, hur står då MFF rustat för sina två huvuduppgifter? Jag får ingen riktig klarhet.

MFF står i en ekonomisk besvärlig situation inför svåra beslut. Att vinna Allsvenskan och nå gruppspelet – med bra sportslig utdelning – i Champions League kräver topp och dessutom bredd på på just toppen.

Det har inte MFF och att skaffa den är dyrt. Och dilemmat är, att en bred ur svenska mått dessutom spetsad trupp inte garanterar några framgångar. Det kan bli en snabb sorti från Europaspel med många (kalkylerade) missade miljoner.

Elfsborg satsade inför 2013, skaffade både toppar och breddade truppen. Men fick en bedrövlig inhemsk säsong och klarade inte att ta steget till CL. Ribbskottet mot Celtic kunde dock ha ändrat möjligheterna. Nu blev det spel i Europa League men då svek Boråspubliken och klubben redovisade en förlust på 20 miljoner.

MFF-publiken är mer trogen. Den sviker inte när det vankas internationellt tävlingsspel.

Men hur många matcher blir det och vilket motstånd?

Det är givetvis en omöjlighet att besvara. MFF måste göra en avvägning. Swedbank Stadion och en stor organisation kräver stora inkomster.

Hur många miljoner har klubben råd att riskera?

Supporter och några av massmedias representanter kräver en satsning. Markus Rosenberg räcker inte.

Men det är alltid lätt att ställa krav utan att ha det slutliga ansvaret.

MFF står inför svåra val.

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se