Tillsammans med upp mot tre miljoner svenska tittare har jag följt OS-stafetterna.

Det är något visst med skidor i mästerskapssammanhang och då i synnerhet när det är stafett. Tittarsiffrorna visar att vi är många som anser detta.

Skidor på längden har alltid fascinerat mig. Det är något speciellt. I vita spår (Mora-Nisse) och I vilda spår (Sixten Jernberg), de båda storstjärnornas memoarer, slukade jag på 1950-talet och fascinerades av deras slit och tuffa träning för att från en ekonomisk fattig bakgrund bli hyllade världsstjärnor.

Men mest om skidåkning och åkarna lärde jag mig av Sven Lindhagen, en av landets absolut kunnigaste journalister inom friidrott och skidor. Han skrev i Idrottsbladet, salig i åminnelse.

IB kom ut tre dagar i veckan, måndag, onsdag, fredag. Den kom till Skurup med tåg, med ”Halvsexan”. 17.45 kunde jag hämta den på Posten och var jag förhindrad just då tog min faster, ”Inga-Lisa på posten”, hem den, så att jag kunde läsa den samma dag. Det var en nödvändighet.

Det fanns mycket att läsa, artiklarna var långa, resultatlistorna digra. Det var inte alltid läxorna kom i första hand. Jag försummade nog en och annan läxa för läsning av idrottssidorna. Att det i julklappssäcken också fanns en prenumeration på Rekord Magasinet och All sport gjorde inte att det blev mer tid över för skolarbetet.

Men Idrottsbladet gav inte bara kunskap om idrott. Jag lärde mig svensk geografi. IB redovisade resultat från de flesta distriktsmästerskapen. Jag tog fram kartboken och pekade ut bandyorterna i Hälsingland, i friidrott lärde jag mig småorterna i Jämtland som Kälarne (Jonsson, Hägg), Nälden (Trollsås), Ragunda (Edlund) för att inte glömma alla de småorter från hela landet som fanns med i redovisningen från Vasaloppet.

Listan skulle jag kunna göra betydligt längre.

I samband med OS-stafetterna kom jag att tänka på just vikten av att det finns aktiva idrottsföreningar runt om i Sverige även utanför skidmetropolerna.

Kalla kommer från Tärendö i Norrbotten, Hellner från Lerdal i Dalsland. Vad har dessa orter gemensamt förutom att två av världens bästa skidåkare kommer härifrån? Jo, det bor bara något över 200 personer i byarna. Men en idrottsförening finns det. Och det visar betydelsen av ett rikt föreningsliv.

Ingen av de åtta guldmedaljörerna är födda i någon av de större orterna, men väl i snösäkra områden. Skultuna (Johan Olsson) är ett gränsfall.

Detta för tankar till den skånska friidrotten, den idrott jag nu har en viss hatkärlek till.

I Skånes 33 kommuner finns det 14 utan någon som helst friidrottsaktivitet, i fem av de övriga 19 är verksamheten minimal. Här finns förklaringen till skånsk friidrotts regress.