Med sex barnbarn i åldern 1 till 13 får man inblick i idrottens åldersmässiga förskjutning nedåt.

Ja, ettåringen har förstås inte börjat med någon idrott än, men väl sexåringen sen några år. Men okej, det är mest lek i de yngre åren.

Jag är kluven till barnidrott. Jag vill se mer av idrott i de övre tonåren. Har man börjat tidigt är givetvis risken att man tröttnar stor, speciellt om man hållit sig till en idrott.

Positivt är naturligtvis att barn rör sig i tidig ålder, får en bra rörelseskolning. Idealet är man prövar på många olika grenar – men det är dyrt.

Idrotten själv gör det inte alltid lätt för barnen/ungdomarna att utöva mer än en idrott. Tävlingsprogrammen är späckade, kollisionerna blir många. Man ställer krav på att den aktive skall välja just ”den” idrotten. Det skapar ångest och olust. Det finns exempel, alltför många, på barn och ungdomar som slutat för att trycket från ledarna blivit för stort i valet av prioriteringar.

”Alla” vet betydelsen av att i unga år syssla med mer än en idrott men alltför många ledare glömmer detta, om det vid något enstaka tillfälle går ut över egna laget/klubben.

 ***

Gymnastiken får ofta kritik för att den är elitistisk. Den finns naturligtvis men i mycket ringa utsträckning och då inom ag, artistisk gymnastik (det är den man ser i OS), men gymnastik är så mycket mer.

Det fick en fullspäckad halva av Baltiska hallen se på lördagseftermiddagen, när Motus-Salto visade upp hela sin imponerande verksamhet, som innefattar 50 grupper allt från femåringar i barngympa till svensk elit i ag. Däremellan fanns grupper på alla nivåer. Det fanns plats för alla.

Visst fick en av Sveriges bästa ag-gymnaster Carl Green och fem elitflickor (jag kan tyvärr inte namnen) också i ag de längsta applåderna efter sina uppvisningar, men det var en show som visade svensk idrott när den är som bäst.

Bredd och topp, flickor och pojkar (överraskande många) i en härlig blandning.

Motus-Salto förtjänar mer uppmärksamhet än vad föreningen får.