Ett bra 2019

önskar jag mina läsare.

Efter en tids funderande har jag beslutat att även skriva blogginlägg under 2019.

Statistiken har visat att fler och fler söker sig till bloggen och det tar jag som ett bevis att inläggen har ett visst intresse. Ibland i alla fall.

Man vill fortfarande så mycket. Tiden rinner dock i väg och den fart man hade tidigare är ett minne blott. Det gäller att prioritera. Jag känner på mig att jag sagt det ett antal gånger förr inför ett nytt år.

Men egentligen vill jag inte sluta med de åtaganden jag haft de senaste åren. Jag får välja bort något annat.

Men nu har jag allså givit ett nyårslöfte, fortsätta mitt bloggande.  Om inte annat, så tycker jag det är skoj.

Övriga löften håller jag för mig själv.

***

Kom just ifrån 2018 års sista ideella uppdrag. Hade en liten – men nödvändig – uppgift som flaggvakt vid en vägkorsning vid Själlandstorg, när min förening, Heleneholms IF, arrangerade Sylvesterloppet, ett eller två varv runt Pildammsparken.

424 personer kom – rekord – allt från skånsk elit till vardagsmotionärer.

Det var en tävling i all enkelhet, som exempelvis tidtagning på bara de tio främsta i varje klass.

Att arrangera friidrottstävlingar – även långlopp/motionslopp – kräver så mycket teknik att många arrangörer drar sig för att ens försöka anordna en tävling, ett lopp.

Sylvesterloppet visade att det finns plats även för enkelheten. Allt behöver inte vara så komplicerat.

***

Tack för 2018!

Hej Magnus!
Jag har pratat om ledarbristen i våra idrottsföreningar.
Nu är det så klart att antal spelare också blir färre, som du mycket riktigt skriver om. Och då speciellt de äldre åldrarna.
Annat var det på min tid, 1971. Då fanns där två juniorserier i Malmö, med 12 lag i varje serie. HBK mötte då Sofielund i ett finalspel.
Mvh Jörgen

Det är en kommentar jag fick i samband med mitt senaste inlägg: Funderingar kring ungdomsidrott och flickfotboll.

Jörgen är Jörgen Ekdahl, en av de första elever jag fick som nyexaminerad gymnastiklärare på Augustenborgsskolan under andra hälften av 1960-talet. Han spelade fotboll i Håkanstorps BK och handboll i MBI och Dalhem (om jag nu minns helt rätt) och blev senare tränare i handboll på elitnivå, bland annat i konstellationen Dalhem/Malmö FF.

Jörgens mejl väcker tankar och funderingar.

Juniorfinalisterna från 1971 finns inte längre. Malmölistan över fotbollsklubbar på herrsidan, som försvunnit eller lierat sig med andra i mer eller mindre långvariga och framgångsrika sammanslagningar, är lång. Förutom nu Sofielund och Håkanstorp har sedan 1971 (minst) följande upphört: MBI, Allians, Limhamns IF, Bunkeflo IF (alla med spel på näst högsta nivån), Lydia, Marathon, Sorgenfri, Rapax, Kick, Malmö SK, Augustenborgs IF, Almhögs Vingar, Nydala IF, Bulltofta IF, Kirseberg, Segevång, Oxie IF och BK Vången (dessa två är nu Oxie SK), Vintrie IK, Sundet och Rosengårdsstaden. Lagen är tagna ur minnet så det kan vara fler.

Det är föreningar som onekligen gjort avtryck i Malmöfotbollens historia. Kom just på tanken att det här vore ett intressant ämne för till och med en bok: Malmös småklubbars historia.

Själv har jag kommit till insikt att jag kommit upp i en ålder, där jag aldrig kommer att hinna med allt det jag skulle vilja.

Nåväl.

Jörgen skriver att det 1971 fanns minst 24 juniorlag i Malmö. I år fanns det elva, fördelade på åtta klubbar, MFF, IFK Malmö och Kvarnby hade vardera två.

Märk dock att man höjt junioråldern till 19 mot tidigare 18.

Jag är dock övertygad om att det finns fler pojklag i Malmö i organiserad form i dag än 1971. Det är bara de att de flesta nu finns i åldrarna kring de tio.

Ledarbristen är generell inom hela idrottsrörelsen men med ökade aktiviteter ända ner i barnåren krävs det ännu fler ledare/tränare. Det blir tunt i alla led.

Kvaliteten blir lidande. Jag har full respekt och beundran för alla dem som ideellt engagerar sig inom idrottsrörelsen, men måste tyvärr konstatera att många inte har den kapacitet som fordras för att utveckla barnen/ungdomarna.

Alltför mycket resurser, både personellt och ekonomiskt, läggs på barnidrott i stället för på ungdomsidrott. För att inte tala om de pengar som medelmåttiga fotbollsspelare i mellandivisionerna får för att utöva sin hobby.

Den stora frågan är hur idrotten skall fördela sina begränsade resurser.

Jag menar att ett sätt är, som de stora lagbollsidrotterna är inne på, att dra ner på en tävlingsinriktad verksamhet för dem som är under 12 år.

Sydsvenskan har i dagarna en minidebatt, där föräldrar, ledare och barn och ungdomar får framföra sina åsikter om att inte räkna resultat. Svaren varierar naturligtvis.

Men varför den allmänna debatten kommit förbigår man.

Svensk idrott är kvantitativt störst i åldern mellan 11 och 12.

Är det så vi vill ha det?

Utan att försöka göra något.

Svaret måste bli nej.

Såg i dagens Sydsvenska att arrangören av den stora inomhusturneringen i fotboll Skånecupen, Malmö FF, i år lagt till klasser för 7-åringar.

Allt i akt och mening att kunna visa upp ett totalt stort deltagarantal, när antalet lag i de äldre årsklasserna blivit färre.

Jag känner igen mönstret från andra idrotter, inte minst friidrotten. Vid de flesta ungdomstävlingarna i Skåne har det funnits grenar för 7—8-åringar. Det har det gjort i många år. Utan att antalet aktiva övretonåringar ökat utan snarare minskat.

Brottningen är ett annat, i min värld, avskräckande exempel. Sporten har en stor, välutvecklad knatteverksamhet men i år deltog endast åtta seniorklubbar i det skånska seriesystemet. En av dessa var en kombination och med tanke på de generösa låneregler som finns mellan klubbarna var det säkert färre klubbar än sju, som kunde mönstra åtta junior—seniorbrottare.

Jag har definitivt inget emot att sju—åttaåringar idrottar under lekformer men när de dras in i en regelbunden tävlingsverksamhet i så unga år känns det inte helt okej – för att tala stadsministerspråk.

Jag är förstås fullt medveten om att man i Skånecupen inte bokför resultat och gör upp tabeller förrän man blivit 13 år. Omdiskuterat, men för dem som vill se aktiva ungdomar upp i junioråldern ett bra instrument för att försöka ge ungdomarna nya mål. Och för att lugna inte minst resultatfixerade föräldrar.

I år blev det inga klasser i Skånecupen för F 7 och F 8. Och efter ett klent deltagande i fjor, två anmälda lag, inbjöd MFF inte till tävling i F 18.

Tävlingsledaren, den före detta elitspelaren Per Ågren, menar, enligt SDS, att 16—18-åringarna spelar seniorfotboll och att klubbarna därför inte har något juniorlag. Men om man nu haft ett tillräckligt antal tjejer i dessa åldrar hade ju inget hindrat klubbarna att vid detta speciella tillfälle ställa upp med ett lag.

Men faktum är Malmöklubbarna – för märk väl att Skånecupen i stort är en Malmöangelägenhet – inte har tillräckligt antal spelare.

I de tabeller Skånebollen redovisade för uteserierna 2018 deltog elitklubbarna LB 07 och FC Rosengård med vardera ett lag i F 17, Hyllie IK var enda lag från stan i F 16, i F 15 fanns LB 07, IFK Klagshamn, FC Rosengård och Husie IF.

Minst sagt tunt i de aktuella åldrarna.

Intressant ur skånsk synvinkel är dock att antalet lag ökat i F 13 från 33 2017 till 56 2018. Och Malmö har följt med i trenden, från fyra till tio.

Självfallet är det för tidigt att dra några slutsatser om de nya tabellreglerna. En av intentionerna var att 13-åringarna skulle inspireras när seriespelet blev på riktigt.

Några funderingar så här en mörk decemberkväll efter en artikel om Skånecupen.

Sydsvenskan har utsett vinnaren av Skånebragden.

Fredrik Jönsson, VM-silvermedaljör i lag i hästhoppning och åtta individuellt, ansåg juryn har utfört Skånes bästa idrottsprestation 2018. Det finns väl ingen större anledning att protestera mot valet. Kandidatlistan var inte direkt imponerande.

Men jag hajade förstås till när jag i en osignerad historielös sidoartikel kunde läsa:

I år delades priset ut för 21:e gången.

Tidigare har olika initiativ funnits, men inget riktigt etablerat sig.

(Språkfelen är inte mina.)

Historielöst?

Från och med 1934 till och med 2006 – det kallar jag etablerat – delade Malmö Idrottjournalisters Klubb (MIK) ut ett pris till årets främsta idrottsprestation i Skåne först under namnet Rundtursguldet och senare, 1997, när knappast någon kände till namnet Rundturen, till Skåneguldet.

När Sydsvenskan 1998, på initiativ av dåvarande sportchefen Åke Stolt, klampande in på scenen var det alltså på redan odlad mark. Under nio år premierade två olika organisationer den bästa skånska idrottsprestationen, Skåneguldet och Skånebragden. En inflation i utmärkelser som liknar den nuvarande inom proffsboxningsvärlden.

När MIK utsåg vinnaren av Rundtursguldet/Skåneguldet skedde detta genom en omröstning bland Skånes sportjournalister. Valet föregicks av en debatt, där förespråkare från kandidaternas förbund eller förening fick tillfälle att plädera för sin kandidat.

Den legendariske MFF-ordförande Eric Persson var en ofta sedd och uppskattad gäst vid dessa sammankomster.

I Sydsvenskans fall är det läsarna som föreslår kandidater. De tio som får flest röster utgör den kandidatlista ur viken en niomannajury utser vinnaren av Skånebragden.

Juryn har i min värld hittat rätt de flesta gångerna. Det finns absolut inga flagranta del.

Tiobästalistan ger jag dock inte mycket för. Den präglas av vad som hänt på senare tid och inte minst av att Sydsvenskan numera har ett minskat spridningsområde och att man inte bevakar hela distriktet. Hur många läser SDS i Kristianstad och hur många förslag kom från den regionen?

Södra och västra Skåne är överepresenterade.

Fotnot 1: Södra Journalistförbundet introducerade på 1930-talet (?) ett rabatthäfte på evenemang i Malmö, Rundturshäftet. Förbundet deltog också i olika marknadsjippon. Min källa menar att sportjournalisterna som var medlemmar i Södra Journalistförbundet med hänsyn till det populära häftet gav sin utmärkelse namnet Rundtursmedaljen.

På min blogg kan man läsa vad jag skrev just ”i dag” de senaste åren.

I dag dök rubriken från 20/12 2015 upp: Vad är så speciellt med boxning?”

Det gällde att Höllvikentjejen Patricia Berghult gjort proffsdebut och vunnit sin premiärmatch. Det pratades om succé. Redan då.

Och visst har det gått bra för henne. Patricia har vunnit alla sina elva proffsmatcher och i den senaste blev hon världsmästare i någon av de olika organisationer som var och en korar sin världsmästare. Jag vet inte hur många världsmästare det finns i hennes viktklass.

När en annan Malmöbo (Patricia bor i Malmö) Sven Fornling för några dagar sedan blev världsmästare fick jag lära mig att det finns fem organisationer som var och en utser sin mästare.

I min enkla – förvisso kanske gammalmodiga – värld kan det bara finnas en världsmästare. Inte fem. Det finns ett löjes skimmer över denna inflation av världsmästare.

Och tidningarna hakar på och sänder sina reportrar att skriva om dessa titelmatcher. Ordet Världsmästare säljer.

Men var finns den idrottsliga värderingen? Ok, jag har ingen aning om texterna om titelmatcherna lockar extra många läsare. Men även matcher av lägre dignitet inom proffsvärlden (både för damer och herrar) uppmärksammas på ett sätt som många likvärdiga idrottsprestationer bara kan drömma om.

Vad är så speciellt med boxning?”

Malmö, där amatörboxningen för en tynande tillvaro för närvarande, har alltså två världsmästare i proffsboxning. Och för inte så länge sedan hade Maria Lindberg ett mästarbälte. Glöm inte Armand Krajnc!

Proffsboxning en av Malmöidrottens historiskt sett framgångsrikaste idrotter?

Så är det nog inte.

Detta sagt utan att förringa dessa ambitiösa idrottsmäns prestationer.

Lite småfunderingar när mörkret faller på en onsdagseftermiddag i december.

Först om handboll, en av mina favoritidrotter.

Men jag är lite orolig för framtiden på herrsidan. Inte för rekryteringen. Där står handbollen sig bra.

Men…

Jag var inte på det för några dagar sedan. Publiken sviker Handbollsligan, herrarnas högsta nivå, och speciellt då i de tre största städerna. De 14 senaste matcherna i Stockholm, Göteborg och Malmö har setts av:

350, 387, 708, 367, 636, 219, 512, 581, 675, 368, 350, 682, 701 och 642 åskådare.

Jag skall erkänna att jag tagit bort derbyt AIK—Hammarby, som sågs av 1 357 personer.

Begrunda siffrorna!

Och lägg till att fem av de 14 lagen efter mer än halva serien har ett publiksnitt under 1 000. HK Malmö och Sävehof har siffror precis över de 1 000, men är ”räddade” av några derbyn, Skåne respektive Göteborg.

Hur länge orkar klubbarna satsa, när publikintäkterna är försumbara? I en marknadsekonomi är det intresset som lockar och genererar sponsorer. Hur intressant är det att bli exponerad inför 219 personer. Förvisso finns tv på plats vid varje match.

Idrottsledare har för vana att förklara det klena publikintresset med att ”folk” inte begriper hur bra deras idrott är, vad man går miste om. Damfotbollens förespråkare framför ofta denna synpunkt.

Jag tror inte på detta. Det är kvalitet som avgör.

Och känslan för klubben/orten. IFK Kristianstad är i handboll det bästa exemplet. Ystadslagen, Skövde, Alingsås och delvis Eskilstuna med sitt Guif är andra.

Man trodde optimistiskt att när Ricoh blev AIK skulle intresset öka i Stockholm. Så blev det inte. Derbyna mellan Hammarby och AIK har dock varit okej ur publiksynpunkt, 1 943 och 1 357.

Men rent generellt drar handbollen inte de AIK-are och hammarbyare som finns i regionen.

Det klena intresset i Göteborg med tradition och stor verksamhet är något överraskande. Redbergslid, historisk sett Sveriges överlägset främsta klubb, borde exempelvis ha ett större publiksnitt än 960. RIK och Sävehof är ju också oftast med i diskussionerna om slutspelsplatserna.

Malmö och dess HK, då?

Malmö har sett över tid aldrig varit en stabil elitstad. IFK Malmö har endast 20 säsonger på högsta nivån. Anmärkningsvärt är att dessa 20 år är fördelade på åtta sejourer. Det tyder inte på stabilitet.

Det har dock HK visat. Tio säsonger på raken är ett bevis nog.

Men bristen på kontinuitet både på elitplanet och i den breda ungdomsverksamheten har gjort att det finns stora åldersglapp hos de handbollsintresserade Malmöborna. Det är en anmärkningsvärt hög medelålder vid HK:s matcher i Baltiskan. Man har missat många generationer.

Det är oroande samtidigt som den senaste publiktrenden är nedåtgående.

Jag tycker HK Malmö gör ett bra arbete för att göra stan till ett stabilt handbollsfäste.

Men huvudfrågan är: Är herrhandboll tillräckligt attraktivt för att ta sig från tv-fåtöljen ut i höst- och vintermörkret?

Tittar man på åskådarsiffrorna är svaret NEJ.

Tyvärr.

December månads överlägset främsta (subjektivt naturligtvis) idrottsunderhållning är slut.

EM i handboll. För damer är bäst att tillägga.

Det blev värdiga mästare, Frankrike. Laget hade den bredaste truppen. Möjligtvis kan Norge konkurrera. Ett EM kräver en stark, bred trupp. Åtta matcher för de fyra främsta lagen, sju för femman och sexan, på drygt 14 dagar kräver sin kvinna. Finalmotståndaren Ryssland saknade detta djup i sin trupp. Det märktes tydligt, när Sverige utklassade Ryssland, 39—31, i en match som förvisso var betydelselös för ryskorna. Men ändå …

Det är en tuff turnering med en hård belastning. Orken tröt något för slutspelslagen. Matcherna på slutet höll inte samma fascinerande tempo som i inledningen. Men det var gott nog. Det lugnare bolltempot i det uppställda spelet innebar förstås också att det blev lite grötigare, fasthållningarna blev fler. Det gynnade fransyskorna. De fick delvis stopp på Anna Vyakireva, handbollsvärldens nya favorit. Extrabevakningen på henne gav ytor, som hennes lagkamrater inte förmådde utnyttja.

***

Sverige då? Självfallet är en sjätteplats godkänt med plus. Det är i den region vi hör hemma. Krysset mot världsmästarna visar att det finns kapacitet.

Hur är det då med den nödvändiga bredden för att ta ett steg upp på världsrankningen? De många, viktiga matcherna i ett EM ger inte tillfällen för ”att se och lära”. Det finns också få träningsmatcher för att experimentera. Förbundskapten Henrik Signell gjorde därför rätt att i placeringsmötet mot Norge ge sina bänkspelare bra med speltid. Spelarna fick se vad som krävs på internationell landslagsnivå och Signell fick se vilka som pallar tempo- och styrkemässigt och har den speluppfattning som är en nödvändighet i denna tempohöga nivå. Han fick besked i båda riktningarna.

 ***

Jag har tidigare berömt Claes Hellgren/Robert Perlskog, kommentatorerna i trean. Under veckan har jag tagit mig tid att även lyssna på Martin Frändesjös och Hanna Fogelströms analyser. Den här kvartetten har lärt mig oerhört mycket om handboll.

Jag tackar.

Förhoppningsvis har C Mores handbollsreferenter också tagit del av den kunskap damen och de tre herrarna förmedlat. För tyvärr – men jag är givetvis nöjd för att jag kan se alla elitmatcher – har många av de anonyma medarbetarna ingen djupare kunskap om handboll.

***

Jag bugar för 14 trevliga handbollsdagar.

Och i januari är det dags VM för herrar.

Kan ni bjuda upp till samma underhållning?

Det blev ingen stadsminister i dag heller.

Jag förstår inte hur man skall komma fram till en lösning. Mitt politiska intresse och insikt i inrikespolitiken är förmodligen på samma nivå som de flesta svenskars. För förtydlighetens skull vill jag poängtera att jag är liberal. Och röstar efter ideologi – kan förstås låta pretentiöst – och inte på person.

I många kommentarer/analyser – inte minst genom Sydsvenskans stjärnreporter Olle Lönnaeus – framförs synpunkten att Annie Lööfs (C) och Jan Björklunds (L) vallöften var motstridiga: De ville ha en borgerlig regering utan stöd av Sverigedemokraterna.

Jag ser inget som helst motstridighet i dessa vallöften. Det är två självklara målsättningar för ett liberalt, borgerligt parti.

Att sen valresultaten omöjliggör att de infrias är en helt annan sak.

Detta skrivit utan att ha insikt i vad som sagts i de interna partiledardiskussionerna.

Men att påstå att C:s och L:s vallöften i regeringsfrågan är motstridiga är inte korrekt. Bara ett partiskt inlägg.